Ett hemligt liv
Heidenstam och Kate Bang vid Tisvildes sandstränder sommaren 1917. (Öa)
Martin Kylhammar
ETT HEMLIGT LIV Verner von Heidenstam och Kate Bang
ALB ER T B ON N I ER S F ÖRL AG
Till G
www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-017474-3 Copyright © Martin Kylhammar 2019 Formgivning: Annika Lyth Omslagsfoto: (Öa) Typsnitt: Indigo Antiqua 2, DTLNobel och 1785 GLC Baskerville Repro: Italgraf Media AB Tryck: Livonia Print, Lettland 2019
Kate Bangs älskade läderetui, som hon alltid bar med sig: (t.v.) Kate, vid tiden då hon träffar Verner 1916; (t.h.) Verner och Kate 1925, enda bilden där de ses hålla om varandra. (Trälådan)
INNEHÅLL Huvudpersoner och centrala biroller 8 Hänvisningar och förkortningar 10
2. ÖVR ALID 1925 –1937
Skattjakten 13 Drömmens verklighet 161 1.
Rutiner faller på plats 173
VÄGEN TILL ÖVR ALID
Smolk i glädjebägaren 189
1916 –1925
Idyll och panik 201
Förspel 35
Ljus och längtan 217
Kärlek med förhinder 55
Den långa ödsligheten 233
Europa öppnas 75
Sorgens tid 251
I dödens väntrum 89
Kanske får jag min tid … 273
Två söker en plats 101
Dubbel bosättning 293
Fri – men likväl fjättrad 113
I den politiska hetluften 327
I väntan på ett hus 133
Det stillnar på gården 363 Längtan, svek och testamente 379 Vill du döda mig, så gör det fort 407
3. K AMPEN OM ÖVR ALID 1937–1976
Tragedin på övralid 429 Det hettar till 463 Kates öden och äventyr 477 Heidenstams sista år 509 Begravningen 529 Passion, strid och författarskap 539 Hemliga projekt 577 Revanschen: Kates sista år 601
Tack och upplysningar 633 Vittnen och vittnesmål 635 Personregister 640
HUVUDPERSONER OCH CENTR AL A BIROLLER 8
Familjen Heidenstam Verner von Heidenstam (1859–1940), Nobelpristagare år 1916 Rutger Robson (1854–1936), kusin, brukspatron Örebro Ida Robson (1868–1951), hans hustru, Örebro Olof Robson (1904–1956), deras son, advokat Viktor von Vegesack (1910–1976), kusin, militär Linköping Familjen Bang Kate Bang (1892–1976), Heidenstams följeslagare och levnadstecknare Otto Bang (1883–1950), hennes man, advokat Karen Bang (1911–2004), deras dotter Jörgen Bang (1913–1993), deras son Ebba Thielsen (1890–1970), Kates syster Vanda Henningsen (1886–1969), Kates andra syster Helga Bang (1898–1961), Otto Bangs andra hustru Familjen Herforth Joseph Herforth (1853–1931), Kates far, modekung och rentier Dora Herforth (1863–1956), Kates mor Familjen Frödin Otto Frödin (1881–1953), fil.dr. arkeolog Elsa Frödin (1879–1942), hans hustru Familjen Aagesen Vagn Aagesen (1866–1939), kammaradvokat Kamma Aagesen (1880–1965), hans hustru Lise Aagesen (1909–2004), deras dotter, dagboksförfattare Vagn Aagesen jr (1912–1969), deras son
C L David (1878–1960), jurist, konst- och kapitalsamlare Familjen Böök Fredrik Böök (1883–1961), ordförande i Stiftelsen Övralid 1941–1956 Tora Böök (1885–1987), hans hustru Vänner och brevskrivare Prins Eugen (1865–1947), målare och nära vän Greta Hamilton (1891–1964), vän och brevskrivare Maud Hemström (1893–1970), vän och brevskrivare Alice Trolle (1872–1953), vän och minnestecknare Werner Wolf (1906–1967), vän och brevskrivare Paul Grassmann (1898–1948), tysk agent Elsa Rosenberg (1921–2016), vän och brevskrivare Tjänstefolk Frida Andersson (1875–1957), köket Övralid Ida Eriksson (1882–1974), huset Övralid Hjalmar Sandell (1897–1968), chaufför Övralid Anna Jacobi (1872–1946), husföreståndare Övralid 1937–1938 Fröken Hansén (1903–okänt), hemhjälp Tværvej Klampenborg Cally Ekwall (1904–1993), hemhjälp Önnarp och Iboholm
9
HÄN V I SNIN GAR O C H F Ö R KO R T NIN GAR 10
Övralidsarkivet, Kungliga biblioteket och Lunds universitetsbibliotek har ett fint samarbete och finns inte originalen på ett ställe, finns det oftast kopior på de andra. Hänvisningar till »trälådan« syftar på donationen, som i framtiden katalogiseras på Övralidsarkivet. Precisa hänvisningar om dag gör jag bara till dagböcker när det behövs, och Heidenstams brev är de första åren inte alltid daterade, mina hänvisningar är till pärmarna i trälådan. Alla hänvisningar görs löpande inom parentes enligt ordningen mottagare, datum, arkiv (till prins Eugen, 23/5 -43/W) eller till tryckt material så här (Gedin, eventuell titel, sida). Var alla dessa vittnesmål står att finna framgår av referenserna som i denna studie samlats under den konsekventa rubriken »Vittnen och vittnesmål«. Jag använder dessa förkortningar: Aa (Lise Aagesens dagbok, privatarkiv) AT (De voro ett lysande följe: Alice Trolle berättar sitt livs minnen) B (Boo slotts arkiv) BA (Bonniers arkiv) DRA (Danska Rigsarkivet) GT respektive NT (Gamla och Nya testamentet citerade ur Kate Bangs egen bibel) KB (Kungliga biblioteket) LUB (Lunds universitetsbibliotek) MoÖ (Mårbacka och Övralid: Minnen av Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam av 40 författare) RA (Riksarkivet) SV (Heidenstams samlade verk) Trälådan (donationen, Kate Bangs privata arkiv inklusive hennes handbibliotek) TT (TT Nyhetsbyrån) VtÖ och DV (Kate Bangs böcker Vägen till Övralid respektive Övralid: Drömmens verklighet)
W (Waldemarsuddes arkiv) Wolf (Werner Wolf, Dagar på Övralid med Verner von Heidenstam, 1940) WW (Kate Bangs brev till Werner Wolf, privatarkiv överlämnas till Åbo Akademi) Öa (Övralidsarkivet vid Linköpings stifts- och landsbibliotek) Ö (huset Övralid och arkivmaterial bevarat där) Och så en not om pengar och deras värde. Jag ger genomgående upplysningar om vad priser och kostnader representerar i dagens penningvärde. Jag har använt de mest tillförlitliga svenska och danska penningomräknarna, men exakta värden blir det knappast. Det gör mindre, huvudsaken är att ge en känsla av i vilka härader vi befinner oss. En framtida läsare kan räkna på nytt, mina uppskattade värden är kronkursen 2017.
11
Kate Bangs dagböcker. (Foto: MK, trälådan)
SK AT TJAKTEN • 6 juli 2014–4 februari 2018
L ÅD O R PÅ V INDAR , SLOT T, AR K I V O C H H E R R E S ÄT E N På en vind i Köpenhamn låg en gammal trälåda. Den har en lång historia. I slutet av 1920-talet kom den med tåg och bil till Övralid från Fronsac och Girondes vindistrikt. Den lades i vinkällaren. Då innehöll den tolv flaskor Château de La Rivière. När vinet tagit slut använde Kate Bang, Verner von Heidenstams sista och största kärlek, lådan som förvaringsplats för gamla minnen. För hemligheter. Trälådan tog hon sedan med sig genom livet och hon blev aldrig riktigt färdig med frågan vad hon skulle göra med den och allt hemligt som låg i den. Strax innan hon dör 1976 tänker hon bränna alltsammans. Men hon testamenterade i stället lådan till sina barn. Kate Bangs båda barn Karen och Jörgen var emellertid högst berättigat sura på Sverige och den dåvarande svenska kultureliten. Kate Bang behandlades nämligen strax efter Heidenstams död som paria eller persona non grata och någon anledning att skänka lådans innehåll till Sverige hade inte barnen. De lade den i stället uppe på vinden. Karen och Jörgen går ur tiden och lådan glöms bort. Jag har länge varit svag för Kate Bang och varje gång hon dykt upp i mina efterforskningar kring Heidenstam händer något intressant, perspektiven skiftar. Hon var en kvinna med båda fötterna på jorden, intelligent, charmig, vacker, rik; hon var en skarp iakttagare, och hon hade inga 13
14
behov av att skryta med sig själv eller synas i det offentliga. Hon var ett förtrollande sällskap, frigjord men alltid försiktig. Hon verkade, betydde, gjorde skillnad, handlade och såg till att saker gick hennes och hennes idéers väg. Nästan allt sådant utförde hon dock i det fördolda. Det gör henne ännu mer mänsklig, tvetydig, lockande. Jag berättade om Kate Bang och hennes öde inom Stiftelsen Övralid år 2010. Stiftelsens första ledamöter hade åren kring 1940 lett en förtalskampanj mot Kate. Vi beslutade 70 år senare att i stället inrätta Kate Bang-priset, Sveriges största pris till unga kulturforskare. Och så inbjöd vi år 2014 Kates barnbarn Flemming Bang och hans hustru Marianne att delta i den traditionella festmiddagen på Övralid den 6 juli, Heidenstams födelsedag. De påminde sig då att det stod en gammal trälåda på vinden. Med den överraskade de oss onekligen på Övralid. Barnbarnen Bang hade inte själva närmare vetskap om lådans innehåll, men de visste att »det var Kates privata arkiv, som vi hållit inom familjen, tills vi kände, att Övralidsstiftelsen hade fått en mer positiv bild av Kates roll i Heidenstams liv än förr. Gåvan gjordes på mitt initiativ efter det att vi observerat att Övralidsstiftelsen instiftat ett pris i Kates namn.« (Flemming Bang) Jag gavs förtroendet att ta hand om lådan och bruka dess innehåll. I lådan visade sig ligga sådant som ingen känt till, ingen läst eller bläddrat i mer än Kate själv. Det mest fascinerande var att Kate Bang skrev dagbok, dag för dag i nästan tjugo års tid. Det är fyra mörkgröna band, fyllda med Kates vackra handstil och bläck från hennes penna. I den dokumenterade hon sitt och Heidenstams liv i helg och söcken. När hon började skriva den var det med litterära ambitioner, kanske kunde den bli en reseskildring från Efterkrigseuropa. Men dagboken blev snart ett helt privat projekt, fylld av dagliga noteringar, och med tiden var de ingenting hon berättade om för andra, inte ens för Heidenstam. Denna dagbok har hon själv utnyttjat, främst då hon skrev minnesböckerna Vägen till Övralid och Övralid efter kriget. De båda böckerna är skrivna som en revansch – ja, nästan som en hämnd – efter striderna med stiftelsen på 1940-talet. Som den förste att läsa hennes dagbok är det lätt att konstatera att hon bara använder en knapp tredjedel av den till sina memoarer. I de böckerna väljer hon, naturligt kanske, att berätta om det som anknyter till litteraturen, till konsten och kulturen, mindre till vardagslivet på resorna och på Övralid. Dessutom är minnesböcker inte att lita på.
Det andra stora fyndet i trälådan är – två pärmar med brev från Verner von Heidenstam till Kate Bang, det första från år 1916, det sista från år 1937. Det handlar om nästan 200 brev. De är samlade i två bruna A5-pärmar. Kate har skrivit rent breven på maskin, 317 sidor. Flera av originalbreven finns bevarade i Övralidsarkivet, många andra är renskrivna för hand av Kate. De flesta av de här hundratals breven har inte tidigare använts. Den främsta anledningen till det är, vid sidan av att de är svårtydda, att deras innebörd och betydelse först framgår genom dialogen med Kates nyfunna dagbok, och deras hemligheter blottas bara när de sätts i de många nya sammanhang jag kunnat identifiera. Nästan alla bevarade brev, både de renskrivna i trälådan och de handskrivna på Övralidsarkivet, är censurerade av Kate och Verner gemensamt. »Vad som berör det intimt personliga är man för blyg och för stolt för att berätta om.« (Kate till prins Eugen 10/1 -47/W) Allt de uppfattar som alltför privat, intimt eller erotiskt stryker de, och framför allt i de cirka femtio av dessa brev som Kate citerar och klipper ihop för sin bok Övralid. Där är breven elegant och tendentiöst ytterligare en gång friserade och hon lägger hela tiden till rätta för att skapa den Heidenstam hon tycker passar bäst att offentliggöra, och nästan alla brev hon citerar ur är skrivna mellan åren 1926 och 1930, de lyckliga åren på Övralid. Jag använder närmast uteslutande brev eller brevavsnitt som Kate valde bort. Hon valde nämligen konsekvent bort just det som intresserar mig – deras liv bakom scenen. I både de handskrivna och de maskinskrivna breven har Kate markerat med rött de avsnitt hon bestämmer sig för att offentliggöra och publicera i memoarvolymerna. De markerade avsnitten utgör en försvinnande liten del av hela korrespondensen. Sådana markeringar gör hon också i böcker som hon har glädje av. Markeringarna är lika tendentiösa där. (Kates privatbibliotek/trälådan)
Dessa hundratals brev är, tveklöst, Heidenstams förnämsta litterära verk efter Nya dikter (1915). Eller som prins Eugen uttrycker det i ett brev till Kate: »De där breven från V. är verkligt underbara, hans nästan bästa dikter.«(20/12 -46/trälådan) I breven möter vi en Heidenstam ingen tidigare känt. Där talar Verner om livets vardag, lycka och glädjeämnen och om allt det som gör ont under människans korta stund på jorden. Han möter oss inte i profil, utan med en spjuveraktig blick. I lådan ligger också Kates »Tankedagbok«, där vi kan följa hennes reflektioner över livet, kärleken, döden och meningen. Vi kommer henne
15
Trälådan. (Foto: MK)
mycket nära. Hennes egen bibel är fylld av anteckningar och understrykningar, där hon låter bibelcitaten illustrera hur hon ser på det som sker runt omkring henne. Nära henne kommer vi också i mängder av brev från barnen eller från vänner som prins Eugen. Prinsen umgås med Heidenstam sedan 1891 och han lär känna Kate redan på Naddö år 1916. Han blir en av hennes allra mest förtrogna, i synnerhet efter Verners död. I lådan ligger ett tjugotal brev från Prinsen och lika många och långa brev från henne till Prinsen är arkiverade på Waldemarsudde. Kate är också familjens amatörfotograf. På Kate och Verner tillsammans finns – nästan – inga pressfotografier, av skäl som jag återkommer till. »Jag har en motvilja mot att fotograferas«, skriver Kate sanningsenligt. (Till prins Eugen 10/1 -47/W) Fotogenique är hon inte heller alltid. Men nu har vi plötsligt tillgång till Kate Bangs fotografier och familjealbum. Och familjen Bangs donation innehåller mycket annat, till exempel Kates privatbibliotek och böcker som hon kommenterar och antecknar i. Men sådant presenterar jag i sina riktiga sammanhang, där jag utförligare introducerar också materialet i övrigt.
B L A N D T U S E N TA L S B R E V, P O L I SP R OTO KO L L O C H SK I L SM Ä S S OAV TA L … Lådan på vinden var början på min skattjakt. Jag har fortsatt att följa Kate. Hon har lett mig på okända vägar och till överraskande platser. Hennes två närmaste svenska väninnor under åren på Övralid, Maud Hemström i Motala och Uppsala, och Greta Hamilton på Boo slott, är hennes förtrogna genom hennes långa svenska liv. De måste väl ha skrivit brev till varandra, tänkte jag, och började leta. Per Wästberg, väl insatt i mitt projekt, träffade på en lunch Mikael Josephson, som just fått i uppdrag att hjälpa till att bringa ordning på Boo slotts arkiv. Han hade sett några brev av Kate, och jag tog omedelbart kontakt med Boo slott. Familjen Hamilton öppnade, mycket generöst, sitt privatarkiv och jag fann många hundra tidigare okända brev från Kate till Greta, från 30-talets mitt fram till Gretas död 1964. Också de låg i en undangömd och bortglömd låda. Det var en spännande tid på arkivet i Hjortkvarn. Maud Hemström var knepig för mig att hitta, men efter ungefär ett
17
18
års fiskande i troliga vatten fann jag Mauds släkting Jacquette Lyttkens i Lund. Hon visade sig också ha flera hundra gömda och glömda brev av Kate till Maud. De är nu överförda till Lunds universitetsbibliotek. Och i takt med att ryktet om mitt pågående arbete spreds har jag fått ytterligare donationer med bortglömda lådor. Den viktigaste kom från Kerstin Molin, dotter till Kate Bangs tredje svenska väninna, husföreståndarinnan på Övralid, Elsa Rosenberg. Elsa blev Kates förtrogna efter det att Greta dött och Maud glidit in i demensen. I den donationen fanns ytterligare hundratalet brev från Kate och där låg också Elsa Rosenbergs dagboks anteckningar, vilka gjort det möjligt att skildra Kate Bangs sista tio år i livet med ganska stor precision. Tre andra viktiga brevsviter har jag som den förste fullt ut kunnat bruka. Det gäller Fredrik Bööks brev till Kate, som länge legat förseglade på Kungliga biblioteket, och omvänt Kates brev till Fredrik, som finns på Lunds universitetsbibliotek. Jag har länge följt Riksarkivet i försöken att få tillgång till den tyske litteräre (och i hemlighet nazistiske) agenten Paul Grassmanns privatarkiv. Det fick jag hösten 2016 och kan läsa både Pauls brev till Verner och Heidenstams till Grassmann och således få en ny inblick i Heidenstams omtalade och omskrivna politiska förvillelser. Och Werner Wolfs släktingar har gett mig sin tillåtelse att läsa Kates hundratals brev till sin tyske förtrogne, redan innan de getts offentlighet (i Åbo). I Danmark är varken Kate Bang eller Heidenstam lika kända som i Sverige. Men på Rigsarkivet, Det Kongelige bibliotek i Köpenhamn och på flera lokala danska arkiv har jag hittat material som berättar om avgörande händelser i mina två huvudpersoners liv, inte minst de juridiska och ekonomiska villkoren för deras samvaro. På en vind i Köpenhamn stod dessutom ytterligare en låda, fylld med tusentals olästa sidor dagboksanteckningar. Den hittade jag när jag tog kontakt med Henrik Aagesen och intervjuade honom och hans hustru Annette. Henriks farfar är Vagn Aagesen, Kates nära danska vän, och hans faster är Lise, som var Kates dotter Karens bästa vän. Att läsa Lises dagböcker, skrivna mellan år 1923 och in i vårt årtusende, är något unikt. De är dessutom av oskattbart värde för den som vill veta något om Kate Bangs liv i Danmark, om familjelivet på Övralid eller om bakgrunden till Heidenstams och Kate Bangs skilsmässa. Lise Aagesen skriver om sidor av Kates liv hon själv inte vågar nedteckna i sin egen dagbok. Jag har också intervjuat mina huvudpersoners efterlevande släktingar
så långt det låtit sig göras, och också bett om deras synpunkter, särskilt på de partier i boken samtiden rös inför. Så långt har skattjakten resulterat i en fyrahundra sidor lång okänd dagbok, hundra familjefoton och mycket mer än tusen inte tidigare kända brev, ytterligare några hundra som inte varit tillgängliga och ytterligare en mångtusensidig dagbokssvit, som informerar om nästan hela den period som denna bok behandlar. Men mer står att finna. Övralidsarkivet i Linköping är mycket välordnat tack vare arkivarierna Allan Ranius, Mathias von Wachenfeldt och deras efterträdare. Där har jag hittat spännande saker på oväntade platser. Så också på Övralid. En ledamot av stiftelsen har, enligt 1936 års testamente, rätt att bo på Övralid när det passar. Det har jag gjort, och självklart bidrar det till min inlevelseförmåga, min känsla för hur det är att se ut över mörkret en vinterkväll eller dricka ett glas under körsbärsträdet en solnedgång i augusti. Nyfiken som jag är har jag på Övralid funnit sådant som ingen förut hittat. Där finns till exempel en väldigt, väldigt stor vind och små, små lådor som inte tidigare utforskats, men som dolde viktig information. Jakten på nytt material har hela tiden gått vidare. Det presenteras efter hand. Det handlar om allt från polisprotokoll, skilsmässoavtal, talande lagfarter, testamenten, detektivrapporter, röntgenbilder och läkardia gnoser, hemliga underrättelser, mängder med ytterligare brev och okända dokument. Det är ingen överdrift att säga att detta är sensationellt – att finna så viktigt, så omfattande, så omvälvande nytt källmaterial kring en Nobelpristagare, en av svensk litteraturs mest omskrivna och omdiskuterade författare. Då jag pusslar och slår samman information från dessa skilda källor kan jag göra det nästan otänkbara: följa detta Nobelpristagarpars öden och äventyr dag för dag under mer än tjugo år, och arvet från Övralidsåren i ytterligare fyrtio. Kronologin är därför självklar i denna bok och jag markerar det genom att varje kapitel – med ett tematiskt undantag – utspelar sig mellan två exakt angivna datum. Det som började med en låda på en vind i Köpenhamn slutade i en biografi över två människor och en gård.
19
ÖVR ALID OCH BOKENS ORDNING
20
Verner von Heidenstams och Kate Bangs liv tillsammans har ett gravitationscentrum: deras gemensamma gård Övralid. Där finns en dragningskraft som ingen av dem tar sig ur, även om de hela tiden försöker. Övralid är en plats, inte bara i geografin. Gården är lika mycket ett mentalt universum, ett kulturarv, en stridsfråga och en projiceringsyta för drömmar och mardrömmar. När Kate Bang skriver om sin tid med Heidenstam kallar hon sina böcker Vägen till Övralid och Övralid. Drygt 70 år senare skriver jag om böckerna, berättar sannare om Övralid, om vägen dit och därifrån. Kates böcker handlar om vad hon kallar »drömmens verklighet«, min om verkligheten och dess drömmar. Ett hemligt liv består därför av tre delar: »Vägen till Övralid (1916– 1925)«, »Övralid (1925–1937)« och »Kampen om Övralid (1937–1976)«. »Vägen till Övralid« handlar om den äventyrliga tiden efter deras första möte den 4 februari 1916. Om den unga kärlekens alla lyckoämnen och komplikationer, om åren utan egen bostad och ett liv i livsglädjens praktik, om de långa resorna och vandringarna i ett Europa som öppnas efter kriget och drömmen om ett hus, där de kan leva tillsammans, trots tidens fördomar. »Övralid« skildrar deras tid på gården, från hösten 1925 till skilsmässan den 3 augusti 1937. Några mil norr om Motala, uppe på berget med milsvid utsikt över Vättern, utan egentliga grannar, ett stort vitt hus, ganska sparsamt inrett. Där lever oftast bara de två, men de välkomnar också generöst tidens kulturpersoner och goda vänner. Deras liv på gården pendlar mellan idyll och panik, politik och sjukdom, kärlek och svartsjuka, frihet och uppoffring, förhoppningar och oförmåga, svek. I den tredje delen, »Kampen om Övralid«, lever Verner och Kate åtskilda. Men Övralid fortsätter att vara deras livs gravitationscentrum fram till döden, till Heidenstams år 1940, till Bangs år 1976. Omedelbart efter deras skilsmässa uppstår en kamp om Övralid, om vem gården tillhör, men framför allt om vårt kulturarv och vad Sverige bör vara. Hat och passioner, intriger och lögner, skvaller och medieskandaler blir vardag och allt tar ett slut ingen anat. Den historien om arvet efter Heidenstam fortsätter in i våra dagar.
Kate Bangs dagbok. (Foto: MK, trälådan)
FR ÅN EN HIS TORIA BAKL ÄNGE S…
22
Den historia om Verner von Heidenstam och Kate Bang som jag skildrar, har tidigare bara kunnat berättas med facit i hand, med hjälp av minnen och berättelser som är skrivna i ett efterhandsperspektiv. Historien är skriven baklänges. Det centrala källmaterialet har varit Kate Bangs båda böcker Vägen till Övralid och Övralid, som efter hand har kompletterats med andra minnen och hågkomster. Den viktigaste av dem är Kates så kallade »redogörelse«, där hon ger sin bild av Heidenstams ålderdom. Den håller hon länge hemlig, och hon arbetar med den från sommaren 1943 fram till 1974, då hon gör den tillgänglig för forskare. Även samtida vittnesbörd, som till exempel citat ur brev, har den tidigare forskningen hämtat huvudsakligen från de närmast inblandades sentida vittnesbörd. Det är nu uppenbart att hela denna minnesproduktion är en både medvetet och omedvetet tillrättalagd historieskrivning, tillrättalagd av personliga, och senare av alltmer politiska, skäl och är brickor i en maktkamp om arvet efter Heidenstam. De har inte sällan en moraliserande ton, som kommer av allas vår temporala egocentricitet. Alltså den naturliga impulsen, att tro dåtidens människor har tillgång till våra resurser och vårt facit, till exempel om den då pågående världshistorien, om våra kärlekshistorier eller sjukdomar. Dessa tillrättalagda berättelser, denna kamp om historien och kulturarvet, analyserar jag, bedömer och korrigerar. Om man så vill: befriar Heidenstam från de fördomar och från den förförståelse som finns om hans person och hans författarskap. Det innebär inte ett ögonblick att jag idylliserar eller moraliserar. Med mitt källmaterial är domslut svåra att fälla. Därför söker jag i stället att värdera och bedöma de medverkandes handlingar och deras bevekelsegrunder.
…T I L L E N H I S T O R I A F R A M L Ä N G E S Jag håller mig i stället och för det första till det källmaterial som är producerat i realtid och brev och dagböcker av Kate Bang, Heidenstam och av berättelsens bipersoner. Det har skattjakten gjort möjligt. Jag skriver hi storien framlänges, så som Kate, Heidenstam och deras vänner och fiender upplever och beskriver stunden. Jag använder källor där de skriver utan att veta vad som skall hända och vilka konsekvenser nuets hand-
lingar skall få. Om ett nu som för dem ännu inte har en framtid. Innan de vet att det som de upplever skall bli till en historia, ett narrativ med en särskild logik. Jag har dock hela tiden facit, känner även historien baklänges, vilket jag har stor nytta av, och ibland antyder jag vad som komma skall. Markerar att det som nu skall ske får konsekvenser som Kate och Verner inte anar, ibland livsavgörande. I det perspektivet, som först nu blivit möjligt att anlägga, har jag tvingats omvärdera många av mina tidigare uppfattningar, föreställningar och idéer om vad som hänt och vad som varit. Historien visar sig inte bara full av hemligheter, utan av försanthållna felaktigheter, av faktoider, som traderats genom generationer, ofta oskuldsfullt men också med strategiska, ibland illvilliga avsikter. Det hela förändrar inte bara vår bild av Hei denstam, utan det öppnar nya perspektiv på hans författarskap, på tidens dilemman och självklart på Kate Bang och 1900-talets kvinnovärldar.
F R ÅN LI V E T PÅ SCENEN… Jag intresserar mig – för det andra – främst för vardagslivet, livet utanför offentligheten, och vad det betyder för liv och skapande. Heidenstam var själv skicklig på att spela roller i offentligheten. Här är det i stället män niskan, inte rollen, som står i fokus. Det är idag vanligt att beskriva våra liv i termer av frontstage och backstage, person och persona, som människan och rollen, den mer oförställde och den iscensatte. I Heidenstams fall är denna skillnad mellan livet på scenen och bakom scenen av alldeles särskild betydelse. Han är för det första själv, och det redan innan debuten, mycket medveten om vikten av att skapa sig ett namn i de kretsar och medier som räknas. Han krattar tidigt i manegen. (se t.ex. Per Rydén, Verner & Oscar) Men han får snart hjälp av tidens tidningar och andra. Han blir känd med sin profil och sin karakteristiska stil. Han är sedan 1890-talet van att träda in i denna offentliga roll. Han talar i den på ett mycket säreget sätt, »Heidenstamskt«, och rör sig lika välregisserat. Den rollen spelar han så många gånger att han kan fortsätta spela den också efter det att hans sjukdomar försvagat hans person. Som en gammal cirkushäst. Detta är hans arbete på scenen. Efter den traumatiska Strindbergsfejden åren 1910–1912 blir han emellertid alltmer medieskygg, mån
23
24
om att hålla sig undan och lämnar därmed ett viktigt spelfält åt andra. Han är alltmera sällan i Sverige, än mindre i Stockholm; han bor hellre i Danmark, reser på kontinenten eller lever i Övralids avskildhet. Om detta liv bakom scenen är han själv mycket förtegen. »Var och en som känt Heidenstam vet hur förbehållsam han var, hur litet han berörde sina intima personliga förhållanden; hans brev innehåller så gott som ingenting av bekännelser, och detsamma gäller hans muntliga yttranden«, skriver hans förste biograf Fredrik Böök till Stiftelsen Övralids styrelse. Men de som kommer honom nära förvånas alltid över hur annorlunda han ter sig bakom scenen. »Det utmärkande för honom var det goda skrattet, det oemotståndliga skämtlynnet«, är en av Kate Bangs många karakteristiker (Prinsen och diktaren), men också att han var »så splittrad och så osäker, han bar liksom på all jordens plågor och bara lite och ibland på jordisk lycka. […] Han älskade livet men krävde mer av det än det kunde ge«. (Notering av Kate december 1940/trälådan) Egentligen mycket blyg skriver alla vänner att estradören är, men också både vardagsnära och oemotståndligt charmig långt upp i åren: »Blott han visar sig kommer något säreget – man får väl kalla det charm – över det hela. Prinsen vet bäst hur banal han ofta kunde vara, men alltid fanns där några glimtar, som lät ana det djup som fanns därbakom«. (Kate till prins Eugen, 20/10 -45/W) Alla talar om hans spjuveraktiga blick, osedvanliga hygglighet mot alla och envar, om hans humor och hans fängslande historieberättande.
…T I L L L I V E T B A KO M S C E N E N Mycket av det som händer på scenen, alla kulturstrider, alla allianser, all politik, allt brännande runt Heidenstam och Övralid, får sin förklaring eller har sin bakgrund i huvud- och bipersonernas liv bakom scenen. I Hei denstams och Kate Bangs liv har emellertid detta med ett liv på och ett bakom scenen en personlig dimension. De tvingas, och de väljer av skilda skäl, att leva dubbelliv, från början till slut under sitt långa förhållande. Det har att göra med tidens tabun, med det skamliga eller skandalösa i att leva utanför äktenskapet, i ett förhållande med stor åldersskillnad, och i kärlek bokstavligen över gränserna och i ett liv där hemliga hänsyn måste tas. De vill på alla sätt skydda det privata från offentligheten, skydda just det vardagsliv som de två lever, ofta i påfallande, omväxlande stilla och berusande lycka.
De gör bägge vad de kan för att skydda sina hemligheter. De bränner brev, gömmer dagböcker, håller masken utåt, spelar sina spel, ljuger och talar halvsanning. Jag menar att de kom att få betala ett högt pris för detta dubbelspel. De kom alltmer att identifieras med sin yta, med den officiellt tillrättalagda bild de själva iscensatt och som pressen successivt tagit kommandot över och upprätthållit. För den tidigt tyste Heidenstam gäller detta mer än för närmast ingen annan svensk författare. Med tiden stelnar bilden av honom, eller kanske bättre uttryckt: Den publika scenen blir allt hans samtid och framför allt hans eftervärld ser. Heidenstam slutar att skriva, han drar sig undan offentligheten, ger få intervjuer under den period den här boken behandlar. Han vill mer än man anar hålla sig undan. Heidenstam blir kort och gott blott en omskriven man, en författare som talar via ombud, som ofta tolkar honom med egen agenda för ögonen. Han blir ett varumärke – den aristokratiska profilen med näsan. Detta Heidenstams liv framför scenen är välbekant. Och parallellt med den processen pågår en annan – hans böcker kommer att läsas av allt färre, hans diktning blir alltmer en diktning för poeter. Kate å sin sida fruktar hela sitt liv skandaler. Att hon skall avslöjas, att hennes hemliga liv skall vändas mot henne. Hon kamouflerar det, ser till att vara i bakgrunden, eller när så är nödvändigt – lägger till rätta. Den här boken handlar om det liv som är helt och hållet Kate Bangs och Verner von Heidenstams. Ett hemligt liv, det liv som de med- och omedvetet döljer, ibland också för varandra. Det är egentligen inte jag som hittat på denna boks titel. Det är historien som tvingar fram den. Hemligheter är ledmotivet i deras liv. De spelar fortfarande sina spel med vårt kulturarv och våra föreställningar om vad som sker. Kate själv tror att »den människa som kan styra sitt liv, behåller sina hemligheter«. (Tankedagboken) De försöker båda, men hemligheterna springer ikapp dem. I en bok som utspelas bakom scenen är det naturligt att också kalla huvudpersonerna vid förnamn. Men Kate Bang kallar Heidenstam i dagboken genomgående för H. Därför har jag valt att göra detsamma. Detta med förnamn gäller inte bara Kate och H, utan stundtals även andra personer som dras in i deras krets. Ibland när jag talar om dem bägge skriver jag Nobelpristagarparet. Det gör jag mest när de vistas i det publika, men jag gör det också för att variera språket. Jag tror att Kate Bang och Verner von Heidenstam idag vore tillfreds med att få presenteras mer som människor än som schabloner, även om
25
26
det har sitt pris. Ingen av dem saknar skavanker – brister och svagheter har de bägge, sviker gör de också. De är människor. Författaren Heidenstam behöver befrias från masker och stelnade klichéer, och Kate Bang behöver skildras i en tid då man inte längre behöver smussla och smyga med friare kärlek eller starka kvinnors egenviljor. Hon behöver inte längre frukta skandalerna, hon och vi står bortom dem. Båda delar de en djup övertygelse: en biografi är inget värd om den kamouflerar hemligheterna. Det har i årtionden skvallrats, antytts, baktalats, det har spritts rykten och ränker kring både Heidenstam och Kate Bang. Av skvallret gjordes till och med år 1943 en Dramatenpjäs med Tora Teje i rollen som Kate. Om kärleksaffärer, diktning, intriger, politik och pengar. Ingenting har mer präglat eftervärldens bild av Heidenstam och hans författarskap än de hemliga striderna om hans person, hans böcker och hans kulturella kapital. Allt detta som paradoxalt nog inträffar efter det han upphört att vara författare eller efter hans död. Merparten av detta betydelsedigra skvaller har dock skett bakom stängda dörrar. Så jag öppnar de dörrarna, det blir friskare luft, sannare även om livet bakom scenen är mycket mer dramatiskt än vi vetat. Själv är jag förundrad över att ha ramlat in i alla dessa hemligheter. Det finns förstås fler, som gått mig förbi, några som framtidens skattjakter kommer att belysa och några som historiens svarta hål slukar.
K ÄLLOR I DIALO G Jag citerar ur det nya källmaterialet så rikligt det tillåter och så långt det går. Det har, tycker jag, ett värde i sig att lyssna på Kate Bang och Hei denstam, höra vilka de är när de talar bakom scenen. Kate Bangs dagboks noteringar är ibland litteratur, men oftare just dagboksanteckningar, noteringar. Heidenstams brev är speciella, litterärt värdefulla och inte minst träder oss en väldigt mänsklig Heidenstam till mötes. För mig är ändå allt detta och för det tredje just källmaterial, som måste analyseras. Dagböcker, brev och foton talar inte (nödvändigtvis) sanning. Censurerar, tillrättalägger, selekterar, iscensätter gör vi nog alla, till och med när vi tror oss vara allra mest oss själva, allra mest privata, hemliga och ensamma. Kate håller mycket fördolt också i sin dagbok även om hon, så vitt jag kan bedöma, aldrig medvetet ljuger i den. Verner är författa-
En av pärmarna med Verner von Heidenstams brev till Kate Bang. (Foto: MK, trälådan)
28
re också när han skriver kärleksbrev. Dagboken och breven är inte facit. De är skrivna tätt på de händelser de skildrar, de fångar i den meningen ögonblicket. Även om Kate tänker tanken att barnen en gång kan komma att läsa, och därför inte skriver om till exempel erotik och Verner misstänker att varje obränt brev en gång skall bli föda åt litteraturhistoriker och förfäras. Kort sagt får dagbokens och brevens påtagliga autenticitet och trovärdighet inte sätta källkritiken ur spel. Tvärtom görs den källkritiska processen i denna bok till en del av berättelsen. Den är lika spännande som det hemliga livet. För frågan om hur hemligheter, felaktigheter, lögner, halvsanningar och partsinlagor kommer till, traderas och används, är i biografier lika viktiga att besvara som att avslöja mördarna i deckarromanerna. Avslöjanden växer fram, blir uppenbara blott successivt och efter hand. Mycket lite är vad som synes vara. Särskilt Kate Bang avslöjar mycket mer i sina dagböcker än hon själv anar, men för att upptäcka det krävs distanserad analys, och till exempel kvantitativa beräkningar. Ett »separationsavtal« från Rigsarkivet i Köpenhamn, en brevkommentar som saknar mening utan vetskap om en dagboksnotis, en läkardiagnos, en lagfart, en vandringsled, en film, ett testamente, ett sanatorium eller hotell som måste identifieras, tusen små och stora ting som gör ett liv, självklara för de inblandade, något som jag måste undersöka, finna, känna igen, karakterisera. För Bang och Heidenstam, för de två som skriver, är allt självklart, personer, miljöer, släktingar, teaterpjäser, kyrkor, museer, restauranger … De ges ofta inga närmare beskrivningar eller förklaringar. Men närmare beskrivningar eller förklaringar ger de inte heller när det handlar om verkligt viktiga passager i deras liv tillsammans. Kates dagbok och Heidenstams brev har outtalade utgångspunkter och premisser. Det kan gälla villkoren för deras umgänge med varandra och barnen, gamla och nya kärlekshistoriers tentakler eller de svårlösta dilemman som olika testamenten ställer dem inför … Sådana outtalade dilemman eller villkor för samvaron har det varit min uppgift att som en detektiv försöka identifiera, och som biograf att använda för att analysera vad som sker i det som synes ske. Min bok är därför, trots skattjakten, ingen materialstyrd berättelse. Då hade den blivit torftig och utan spänning och verklig analys. Materialet säger ganska lite av sig självt. Dessutom är det i själva verket ofta ett
kamouflage som måste avtäckas. Vad som verkligen sker, sker inte i dagboken eller i breven. Varje påstående om det förflutna och de döda måste vila på goda belägg, fastslagna fakta och källkritisk prövning. Men samtidigt är ingen berättelse möjlig utan kreativ fantasi, inlevelseförmåga, språk och en upptränad intuition. Tolkning, värdering och analys. Så sett; min bok är en berättelse fjättrad av fakta. Fakta är inget utan sådan fantasi, historia alls inget värd utan fakta. H talar gärna om inbillningsnaturalism. Jag hade inte kunnat bruka detta stora nya källmaterial om jag inte sedan mycket länge varit förtrogen med Heidenstam och hans tid, och med den stora forskningen om den. Men nu har jag kompletterat min beläsenhet med sådant som inte hör till det självklara bildningsarvet. Det har varit roligt och värdefullt, men har tagit tid. Jag har rest, bott och vandrat i Kates och Verners fotspår, även om det bara kan göras med urskiljning. Studier på plats har jag kombinerat med läsning av till exempel guideböcker, hotellhistoriker, biografiska lexikon, film- och arkitekturhistoria, intervjuer …
B I O GR A F E N S M AT E R I A L , ME TODER OCH MÅL Jag har satt mig före att skildra och analysera vad som händer kring Övralid under mer än femtio år. Skattjakten har gett mig en empiri som måste analyseras och granskas, brukas med förnuft och kunskap. Det innebär för mig att skriva historien framlänges och det på ett sådant sätt att den källkritiska processen blir en del inte bara av analysen utan också av berättelsen, fjättrad av fakta. Därför håller jag mig – så gott det går – till presens (och historiskt presens) och inte till imperfekt i min historia. Jag berättar om livet bakom den offentliga scenen. Om det personliga, det vardagliga. Men det innebär också att jag inte sällan kan visa hur Heidenstam och Kate Bang reagerar på vad som händer på scenen och hur de där iscensätts och tilldelas roller de inte alltid är bekväma i. Och hur det som händer bakom scenen förklarar vad som händer på. Allt befinner sig i en verklig eller metaforisk dialog och de källor jag prioriterar är de samtida – medan jag på samma gång använder sentida minnen som dokument över den tid i vilken de producerats. Och vidsyn
29
snarare än moralism är viktig då min strävan är att övervinna en naturlig temporal egocentrism. Mitt mål att falsifiera faktoiderna och skriva en sannare, mer rimlig historia om Kate Bangs och Verner von Heidenstams liv bakom scenen efter första världskriget.
30
OM TIDIGARE F OR SKNING Jag har sedan min doktorandtid på 1980-talet följt forskningen om Hei denstam och hans tid. Utan den står man sig slätt. Men i en bok av det här slaget är det ogörligt att systematiskt och konsekvent hänvisa till den. Jag är glad att Per I. Gedin förnyat och förändrat Heidenstambilden med sin biografi (2006) och jag har haft stor nytta av alla specialstudier från senare år, där för mig särskilt Andreas Nybloms fina studier över pressens Heidenstambild (2008) och om stridigheterna kring Övralid efter skaldens död varit relevanta (2005). Per och Andreas är de som först på allvar närmar sig Heidenstams sista år och alla striderna kring Övralid. Och Svante Nordin skrev redan 1994 sin breda biografi över Fredrik Böök, där Kate Bangs samarbete med den kontroversielle litteraturprofessorn har sin givna plats. Psykologen och doktorn i psykiatri Erik Wennström ger genom noggranna studier av källmaterialet kring H:s hälsa nya och korrektare informationer om Heidenstams sjukdomshistoria i en kommande bok. Och Göran B. Nilsson och jag har under åratals samtal vänt och vridit på biografins för- och nackdelar och det är Göran som lyckats göra begreppet historia framlänges till allmän egendom. Det har varit mig till stor nytta och glädje att dessa ämnesexperter läst och kommenterat boken i manus flera gånger och gett mig goda råd i arbetet. Per Gedin och jag har sedan femton år fört samtal, samarbetat och skrivit brev till varandra om viktiga dimensioner i Heidenstams och tidens liv, med Andreas Nyblom har jag likaledes ingående diskuterat mediebilden av författaren och hur den brukats, bland annat i stri digheterna efter hans död. Tillsammans med Svante Nordin har det varit givande att undersöka den storpolitiska utvecklingens betydelse för de intellektuella under mellankrigstiden och Fredrik Bööks roll i kulturen i allmänhet och i Heidenstams liv i synnerhet. Erik Wennström och jag har intensivt forskat tillsammans om H:s sjukdomar, och resonerat också om många andra viktiga ting i Heidenstams sista år i livet. Om dem har
vi tänkt tillsammans i ett genuint fruktbart tvärvetenskapligt samarbete. Men och förstås: ansvaret för denna bok är helt och hållet mitt. Den här boken handlar om det som inte tidigare varit känt. Det skulle kännas otillfredsställande att gå i polemik, rätta, nyansera och korrigera varje gång det nya källmaterialet och analysen av det ger mig trumf på hand. Med sådant är jag därför mycket sparsam. Omvänt påpekar jag inte när jag avslöjar nyheter och sådant som inte tidigare varit bekant.
OM DE T F ÖR ALL A LIK A H och Kate lever ett mycket speciellt liv, präglat och bestämt av just deras livsbetingelser, säregna privilegier, ekonomiska oberoende, lustar, viljor och tankar. Men historien om dem är också en historia om Europa efter den stora katastrofen, första världskriget, och vägen fram emot och bort från det andra. När det första är slut öppnas åter världen och Kate Bang och Verner von Heidenstam ger sig ut i den. De har ingen aning om vart den stora världen är på väg, men de tolkar ständigt tecknen i tiden, försöker urskilja vad som är viktigt, avgörande och samtidigt skall de bringa ordning i sina egna liv, i den lilla världen, och det utan att veta vare sig vart den stora eller lilla världen skall föra dem. På så sätt delar de öde med oss alla. Hur skrev han, skalden: »Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag? […] Gåta, saga, jordedag, ditt djup kan ingen loda.« Historien kan börja.
31