9789100174071

josefine klougart new forest Översättning: Johanne Lykke Holm

albert bonniers förlag

Ljus 7 Ansiktet är en glänta i skogen 21 Sakerna omkring dig 29 En snö av frusen glöd 109 Det du minns 177 Liksvept 217 I gläntan ett hus 237 Anteckningar från Málaga 257 Midnattssol 269 Bilderna från dina drömmar 289 Aurora 297 I. Ljus 299 II. Naturen har röjt en glänta i ansiktet 302 III. Sakerna omkring dig 312 IV. En snö av frusen glöd 316 V. Det du minns 323 VI. Liksvept 331 VII. I gläntan ett hus 338 VIII. Anteckningar från Andalusien 340 IX. Midnattssol 350 X. Bilderna från dina drömmar 354 Aurora 357 Bilderna från dina drömmar 365 Midnattssol 375 Anteckningar från Andalusien 387 I gläntan ett hus 413 Liksvept 421 Det du minns 473 En snö av frusen glöd 503 Sakerna omkring dig 535 Åldern har röjt en glänta i ansiktet 667 Ljus 673

Ljus

Bar jord här. Här på gräsmattan där vinden har sopat snön åt sidan. Upp över sluttningen. Vintern sträcker sig djupt in i allting. Kiselgrå moln över himlen. Tre pojkar som hänger över sina cykelstyren röker cigaretter i viadukten. Lövverket är sprött av frost. Sommaren verkade nästan oändlig.

Lövverket genomlyst som tunn hud i trädkronorna över oss.

Vi hoppade i vattnet från bron och simmade ut till bojen mitt i hamninloppet. Ibland blir jag osäker på om det var vi.

Men sedan minns jag det igen. Att vi klamrade oss fast vid bojen när det stora lastfartyget seglade förbi alltför nära. I vattnet vände jag mig mot dig och jag såg på dig när jag sa: Vågorna lyfter oss som barn. Du ropade något tillbaka som jag inte kunde höra. För ett ögonblick verkade du lycklig. Vi trodde nästan inte på det när vintern kom men så var den plötsligt här igen och vi stod i fönstret och såg människorna gå över bron. Genom den gråbruna dimman såg vi dem.

Vissa tillsammans i små klungor andra ensamma. Det var i de stora rummen ut mot hamninloppet vi stod och såg på dem. Som två växter som sträcker sig med tunna gröna stjälkar mot det första ljuset. Det var i morgonens sista mörker. Jag la en bit ved på brasan och öppnade spjället så att elden kunde få fart. När jag öppnade luckan virvlade askan upp och dalade ner över plåten som papperstunna 9

skivor av fåglar. Jag förde fingret mot mina läppar och sög så hårt jag kunde för att få ut en sticka. Jag kan fortfarande se stickan om jag håller fram fingret i ljuset. Den som älskar minst har makten. Människorna som gick över bron påminde dig om att du skulle iväg. Du tog på dig dina kläder och jackan och gick tillbaka in i vardagsrummet och stannade upp framför mig som om du ville säga något som du i samma stund hade glömt. Igår gick jag i skogen norröver. Också den påminner mig fortfarande om dig. De frusna bladen rasslade när vinden drog sin krossade vagn genom dem. Vinden var så stark igår. Den tog tag i mina handleder och vred bak mina händer på ryggen och ledde mig baklänges på det sättet resten av vägen och min mormor viskade: Nu kommer vinden med Rysslands kyla hängande i sina kjolar. Pälsa på dig ordentligt innan du går ut innan du vet ordet av står du och beställer kalv i affären på Holmbladsgade och går med de kalla njurtapparna genom den märggrå eftermiddagen. Och så blåste det också upp precis som hon hade förutspått och vinden slog över land som en stor vältande mur upp över bränningen upp över stranden och över gräsmattorna och över vägen och över trädgårdarna in över husen. Om du slappnar av känns kylan inte outhärdlig. Så att någon annan inte ska hitta dig och lägga sin kind mot dig som man lägger en bit lav mot en sårad hud. Vinden blåste in mellan stammarna i skogen som den flock hästar som hade förvillat sig in i den övergivna kyrkan. De springer genom trädgårdarna här ute. Jag hade redan gått länge. Då och då satte jag mig ner på marken och knöt upp mina kängor. Jag tvättade såren med spott. Det slog mig att infektionen smakade gran eller kåda. Jag drog kängorna på fötterna igen. Framemot kvällen kom jag ner till sjön där jag lekte med mina systrar en gång. Ytan var förseglad av ett 10

tunt lager is utom på två ställen där ett par tålmodiga svanar envist seglade runt som hundar som stannar kvar vid ens säng. Jag minns att jag plockade upp en blå sten från sanden och viskade till min syster titta den lyser. Hon såg det kanske inte den gången men litade på mig för att jag var äldre än hon eller för att hon inte ville tappa ansiktet. Man kunde höra ljuset i vinden. Kylan tvingade oss närmre ihop och vi krängde våra ansikten inåt för blåsten, knep ihop ögonen till smala springor. Molnen drev isär och avslöjade ett blått bälte på himlen över oss. Jag tänker hela tiden på dig.

Molnen kastar rastlösa skuggor över människornas ansikten.

Det tar lång tid för mig att lämna dig. Skuggorna stryker över ansiktena och taken och städerna och skogarna och haven och som din hand när du strök den genom kornet och senare genom mitt hår. Jag är en sjukdom du långsamt kommer att återhämta dig från. Solen ligger över tegeltaken och värmer upp vindsrummen. Jag vecklade ut lappen, den hade legat i min ficka hela tiden. Det stod: Jag tänker stanna här vintern igenom. Nere i hamnen vid Islands Brygge är ett slags timmerflotte fäst vid hamnbadets träkonstruktion.

Svanarna har haft sitt rede på den hela sommaren. Nu är den övervuxen med rödstjälkade blommor. Vad vacker den är, sa du och pekade. Jag gav dig rätt utan att tveka, jag hade precis sett den och tänkt samma sak. Naturen arbetar på att göra allt till sitt. Några ljusa hårstrån hängde som tunna strålar av vatten från dina fingrar efter att du hade dragit handen genom mitt hår. Kom ihåg att solen alltid är på väg tillbaka, att det är fruktansvärda april snart igen. Alla de blekgula och grå färgerna har makten nu. Det känns som om jag bär på något som inte är mitt, något stulet, något jag döljer för dig. En kunskap jag inte kan hitta någonstans att lägga ifrån mig, något jag har sett och som jag inte kan 11

glömma igen. Jag stannade upp ute på rälsen och lyssnade till ljudet av en klocka som ringde från någonstans bakom skogen. Jag tyckte att ljudet hade något mänskligt över sig, det talade till mig som en mänsklig röst, dämpat som om det kom från en plats bakom den täta häcken längst bort i mina föräldrars trädgård. Jag vet att du kommer att vända dig mot mig i vredesmod en dag. Det viktigaste är kanske det vi glömmer. Kvällens lugna kapitulation för natten. Stenarna i gräset var kalla när jag kände efter i morse, det var som om de mindes natten. Ett ansikte som minns att det har gråtit.

Myror har inget i snö att göra. Det finns minne i allt.

Barnen sprang över berget på julaftonsmorgonen med kälkarna i snören efter sig som små spökhästar. Gryningen är en tunn linje som flyttar sig hela tiden som den linje vågorna tecknar i strandens sand. Jag vet att du kommer att återvända till mig gång på gång som en mardröm eller en berättelse man fortsätter berätta. Du måste ligga med foten högt, sa du. Du hämtade kuddar för att få upp mig. Döden öppnade hans ansikte. Rest, ice. Det skapades plats för mig där kanske för första gången på länge. Handen som strök klänningsbandet över min axel knäckte tidigare på dagen halsen på nötskrikan som hade flugit mot rutan. RICE .

Flickan stryker sin hand genom ormbunkarna. Hennes rörelse genom skogen är som en årstids rörelse genom ett landskap. Hon vet att räven har passerat här tidigare.

Rävens lukt hänger i gräset. Hon tänker att spåren är naturens minne. Solen slår sin bjälke av ljus genom en öppen flank i molnen, ner mellan träden. Flickan går ut i ljuskäglan och lägger huvudet bakåt, tittar upp. En röd glada flyger in i ljusbjälken. De långa vingpennorna delar ljuset som en kam som dras genom ett landskap. Hennes ögon är stora och oroväckande. Skuggorna lägger sig över hennes 12

ansikte. Ett diadem som läggs på nattygsbordet i rummet hos vår homecoming queen kastar sina skuggor mot väggen, innan ljuset sedan släcks igen. Skuggorna över min systers ansikte när vi satt uppe på den varma stenen i rågången. Vi var bara barn. Det är vi på sätt och vis fortfarande. Under solens tunna trådar av ljus finns det en djup röst som talar till oss. Please don’t talk like that when the girls are listening. Jag tror fortfarande att jag letar efter mina systrar i mina vänner. Jag saknar dem. Fjädrarna klippte i ljuset, lät strimmor av ljus falla vidare ner mellan sig. Att ta avsked är fortfarande den största uppgiften vi har, kallade jag dig för min på den tiden. Jag sa att jag hade dig. Varje annat arbete visar sig till slut ha varit en förberedelse inför detta egentliga. Band av ljus hänger ner mellan lärkträdens grenar. Allt det jag minns är också redan en myt. Järnet sjuder i hinken, vi har ridit hästarna genom skogen. En sötaktig lukt av bränd hov. Ålder har lagt sig över mitt ansikte som ljus.

Ibland blir mitt ansikte ett barns ansikte igen, men det är tillfälligt, liksom i en glimt. Så är det kanske höst ännu en gång och ännu en gång står jag och ser på naturen, som breder ut en matta av vissna ormbunkar under oss. Din hand under min fot. Solen lyser som en kota som blottläggs när huden dras åt sidan. Kantareller glöder under de gamla ekarna. Jag har börjat minnas saker från min barndom, små detaljer som alltså ändå inte har undsluppit kroppens minne.

De kullvälta stammarna får planteringen att likna en förstörd katedral. En ruin av marmor och kalk. Naturen är alldeles för mänsklig. Människan vill göra allt till sitt. Vi är själva natur. Under stormen var träden jordens klapprande tänder. Lärkträden tappade sina barr på marken. Jag tänker: Nyss var skogen ett hjärta som under en kort tid var vårt. Vi stannade i gläntan och lyssnade. Du trodde kanske att 13

skogarna var avhängiga av mig, att utan mig skulle de försvinna. Alla har ägt en skog som barn. I träden finns ljuset. Vi har alla varit någons. En dröm är kanske genomlyst av ett minne som skogen är genomlyst av en dröm.

Bladen var genomlysta av sol. Något som stiger upp från skogsmarken och lägger sig i drömmarna som en dimma kring stammarna, klättrar upp längs flickans ben som murgröna och vild kaprifol. Snårvindan växte i stenmuren längst bort i trädgården. Den skickade upp ljusgröna stänglar kring allt som vi glömde ute. Naturen äger alltihop till slut. Minnet skickar långa stänglar in i drömmen.

Oändlig sol lyser in mellan stammarna. Jag minns att jag tagit tag i en cykel och upptäcker att snårvindan höll fast den vid marken som en mamma som håller kvar sitt barn med sin sorg. På våren planterade vi rosor i trädgården American Pillar och Rose Awakening vi gödslade dem med små blå piller som låg i den svarta jorden och försvann på ett par dygn. Och vintern kom och björnbärsrankorna stod som vita kristallbågar på sluttningen ute i trädgården.

Flickan sparkar en fotboll framför sig genom planteringen.

Glitterröda och svarta femkanter hopsydda. Select. I sommarstugan längre ner mot vattnet packar familjen upp.

Hennes systrar plockar harsyra bakom huset. Nu är det höst.

En tät bukett av harsyra i en barnhand. Hennes kinder är tunga, det ljusa håret är mycket tunt och lite elektriskt. Hon får några hårstrån i ögonen och försöker blåsa bort dem.

Stryker bort dem från ansiktet med handryggen. Hon har gått i en rak linje från sommarstugan för att kunna hitta tillbaka igen. De tror kanske att hon är i bilen eller inne i ett av de inre rummen. Träden i planteringen står stilla i de led de har planterats i. Mellan raderna ligger de kullvälta stammarna de avbrutna grenarna och de barr som redan har 14

fallit från lärkträden. Hon sätter sig på huk vid ett kullvält träd. Barken är rödbrun med gråaktiga fåror. Hon är barnet.

Trädet känns ihåligt nu när det inte längre får näring genom sina rötter. Barnet krafsar av en bit av barken, ser skalbaggarna pila över det bara träet, gråsuggor och trägnagare som blänker och pilar ut till sidorna som regndroppar på en bilruta när man kör snabbt, ut mot sidorna och bort. Hon slår med handen, skakar den. Hon går genom skogen, genom en öppning mellan träden. Barnet stannar till. Djupt inne i skogen, inne i stammarnas kärna, är det tyst. Även om vinden drar i trädens grenar så är skogen stilla här inne, precis som världen är tyst om du lyssnar på den inifrån märgen i dina ben. Eller som jag var tyst den gången i katedralen i Málaga. Viskade du något till mig där, något jag nu har glömt ? Hon vänder sig om och tittar tillbaka mot sommarstugan. Hon har redan kommit för långt bort, tycker hon. Jag är inte rädd. När hon går kan hon inte höra sina egna steg. Skogsbottnen ger efter utan ljud. Då och då är det en kvist som knäcks och smäller under sandalerna.

Större delen av tiden är det helt tyst. Solen lyser ner mellan stammarna, glittrande damm driver i skogens tomma flanker av ljus. Att gå genom skogens strålar av ljus som genom en vattenspridares solfjäder som de döda genom väggarna.

Skogen är ett hus med väggar av ljus, de flyttar sig med solen under dygnets gång. Flickan vänder sig om. Hon lyfter foten för att ta ännu ett steg men tvekar sedan. En skalbagge lyser som olja över stenarna efter utsläppet. Hon sätter foten i marken igen några centimeter längre fram.

Sätter sig på huk framför insekten. Iakttar den. Hur den blint och irrande rör sig över barren och mossan, känselspröten som rör sig sökande. Det lilla skalklädda huvudet och bakom det en halvmåneformad framdel. Framdelens skal är 15

räfflat av mikroskopiska fördjupningar som bara är synliga när ljuset faller rätt, som om en annan insekt har dragit sin tagg som en plog efter sig när den har gått över skalbaggen en dag då skalet låg smält och öppet som vax. Flickan sätter sig på knä och lägger sin hand i mossan framför insekten.

Hon pressar ner handryggen i den fuktiga laven, så att skalbaggen kan klättra rakt upp i handen på henne. Men så stannar den till istället. Precis framför handen. Det är som om djuret förstår att hon inte vill det väl. Att hennes hand är en sorts fälla hon har lagt ut åt det. Flickans mun är öppen, ett par hårstrån irriterar återigen det ena ögat, vajar framför hennes ansikte i takt med andningen. Så rör sig insekten framåt igen. Molnen sluter sig långsamt över skogen. Skalet mister sin färg igen medan skalbaggen går över flickans hand, upp i hennes handflata. Lugnt sluter hon handen kring den som en skogsbrand som sluter sig kring ett hus. Hon reser sig, kastar en blick över axeln, tillbaka mot sommarstugan, där hennes familj packar upp. Hon går vidare längs den lysande stigen, förbi bollen som ligger alldeles stilla. Hon känner skalbaggen röra sig i handen.

Den försöker visst hitta en väg ut. Hon knyter handen hårdare. Stigen mellan stammarna blir smalare och smalare, tycker hon. Hon sätter igång. Himlen mörknar över stigen, blånar som en sopp man pressar fingret mot för att artbestämma. Hon går framåt medan bollen bakom henne blir ett mindre och mindre lysande öga, en solfläck i ytterkanten av hennes synfält när hon ser rakt mot solen. Molnen drar ihop sig petroleumblå över skogen, lägger sig mellan trädens toppar som en mjuk kropp som pressas ner mellan ribborna på en brits. Framemot kvällen blåser det upp och molnen rör sig i tungor mot söder. Dagarna i juni var åtskilda av en ständigt kortare och mer genomskinlig natt. De högsta 16

trädens toppar är lansar som försvinner in i himlens buk. De bruna barren under fötterna är mörkare nu, hon tyckte de var orange nyss nu är de gråsvarta. De flesta träden behåller barren vintern igenom men lärkträden tappar dem varje år.

Det är de barren hon går på nu, det finns ingen glödande kol att gå på. Hon tycker för ett ögonblick att hon hör någon bakom sig, någon som säger hennes namn, men när hon vänder sig om för att svara finns det ingen där. Känner du inte igen ditt namn när du hör det ? Den såriga skogsmarken där någon en gång har dragit upp ett stycke lav för att läka sin hud med det. Lite längre fram strålar en skärm av ljus bakom träden som den utbytbara bakgrunden hon kunde sticka ner bakom scenen i den lilla dockteatern. Hon går fram till gläntan, står och gungar på kanten. Det är en liten sluttning ner mot ängen, en halv meter med bar sandig jord.

Bara blekt gräs enstaka björkar som får för lite näring, självsådda, står späda mellan rölleka och kamomill, som med spensliga armar sträcker sig mot ljuset, inte så mycket för att nå ljuset som för att bli hittade så. Gläntan är ett sår i skogens mörkgröna hud. Mitt i gläntan ligger ett hus som ett främmande objekt i kroppen, en rostig harv eller ett lik utkastat i kärret för länge sedan. Hon känner att insekten rör sig i hennes hand. Hon knyter handen så hårt hon kan.

Hon hör skalbaggens skal gå sönder. Dess ben rör sig fortfarande. Huset ser inte ut som något särskilt, taket överväxt av olika växter, jungfru marie sänghalm, lite spretigt gråbrunt gräs av samma sort som det som växer mellan plankorna på terrassen hela vägen runt huset. En takränna av kalkkantad och bucklig zink har ramlat ner och sticker ut från ena sidan av taket, en fåra som leder ner i jorden som ljus från ett högt placerat fönster i en kyrka eller ett stall eller som ljus mellan trädens grenar. Det grågula 17

gräset står ödmjukt och svälter i den sandiga jorden runt huset. Landskapet är öppet och vidsträckt som åkrar runt det svartmålade huset. Huset liknar en krater efter något som varit och inte en plats där något händer och något kommer att hända. Naturens övertagande av huset är redan framskridet där det står som ett övergivet industriområde eller en bortglömd del av språket. På alla de svartmålade plankorna håller färgen på att skavas av och sticker ut som små svarta vingar som blottar det obehandlade träet under sig. Skalbaggen ligger stilla i hennes hand. För ett ögonblick känner hon den nästan inte. Men den måste ju vara där. I handen hon slöt omkring den. Så öppnar hon sin hand. Hon öppnar den ett finger åt gången. Tumme, pekfinger, de tre sista fingrarna som en solfjäder eller en vattenspridare som står och sveper fram och tillbaka i regnet. Hon sträcker alla sina fingrar så att handflatan ligger som en öppen plats i skogen efter branden. Insekten är krossad. Den ligger i en av handens linjer. Ett av de sex tunna benen har brutits av i den innersta leden och ligger nu för sig självt, lösrivet från kroppen. Kroppar som sprids ut över ett större område vid en explosion. Skalet har fläkts på längden. Flickan vänder på handen och skalbaggen ramlar ner i sanden framför hennes fötter. Hon ser på huset. Det står som en svart pupill mitt i den öppna zonen. Hon har gåshud på underarmarna. Huden är brun efter en sommar som hela tiden bara fortsatte, ända tills den en dag liksom omärkligt föll för höstens hand. Nu är det snart kväll. Barnet hör hur vinden drar sina slöjor genom tallarna och de snart nakna lärkträden, som en trål som förs över havsbotten. Sanden sjunker under henne, och hon går fram och ut i gläntan. Snabbt tar hon ett par steg tillbaka in mellan stammarna igen. Hon ser sig omkring.

Hon kan inte hitta stigen, tycker plötsligt att det finns 18

hundra stigar. Hennes hjärta pumpar i bröstet, hon sveper bort håret från ansiktet och känner något klistrigt och skarpt i pannan. Hon stryker sig över pannan igen, den här gången med underarmen. Hon torkar av skalbaggens krossade kropp på sin kjol. Hon börjar gå snabbare, lutar sig mer och mer framåt, tills hon springer genom skogen, väljer en stig som hon tror går åt rätt håll. Hon är inte säker. Hon springer förbi stammarna och allting är likadant och detsamma. När hon känner igen platsen där hon lämnade bollen stannar hon till och vänder sig om, kastar en blick in mellan stammarna in mot de nästan upplysta stigarna. Bollen syns inte till någonstans. Himlen blir mörkare och mörkare som ett stall där djuren bullrar samman för att komma åt fodret, kvigkropparna som sluter sig över henne som den tanke hon plötsligt inte kan hålla på avstånd längre, att hon är ensam här. I samma stund som hon ger upp ser hon bollen ligga på marken lite längre in i skogen, bara några få meter bort.

Den lyser som en planet eller ett ansikte man stirrar in i och först för sent förstår är ens eget. Hon vänder sig och står framför bollen, ser på den och går fram mot den, försiktigt och prövande som hon en dag förde sin hand försiktigt och prövande mot sitt eget ansikte för att stryka bort några hårstrån från ögonen och skydda sitt ansikte mot solen som blir skarpare nu när vi går ut i gläntan mellan träden.

johanne lykke holm, född 1987, är författare och översättare.

Hon har tidigare bland annat översatt Maja Lee Langvad, Naja Marie Aidt, Yahya Hassan och Josefine Klougarts En av sover och Om mörker. Hon är bosatt i Köpenhamn och debuterade 2017 med romanen Natten som föregick denna dag.

Översättningen ges ut med stöd av Nordiska Ministerrådet

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-017407-1 Originalets titel New Forest Copyright © Josefine Klougart & Gladiator 2016 Published by agreement with Copenhagen Literary Agency ApS, Copenhagen översättning Johanne Lykke Holm författarfoto Mads Teglers Citat s. 33, 578, 614 (det undre) Sándor Márai, Dagbok 1984–1989, översättning Ervin Rosenberg; s. 129 Franz Kafka, Dagböcker 1914–1923, översättning Hans Blomqvist & Erik Ågren; s. 524 Ingeborg Bachmann, Brev, översättning Linda Östergaard; övriga citat översatta av Johanne Lykke Holm formgivning Nina Ulmaja, det svenska omslaget är baserat på originalets omslag av Thomas Joakim Winther typsnitt Williams Caslon tryck CPI books GmbH, Leck, Tyskland 2019