9789100173685

Nadia Murad med Jenna Krajeski

den sista flickan Berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten

Översättning Manne Svensson

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-017368-5 copyright © 2017 by The Nadia Initiative förord copyright © 2017 by Amal Clooney originalets titel The Last Girl. My story of captivity, and my fight against the Islamic State översättning Manne Svensson omslag Nina Ulmaja tryck ScandBook, eu 2018

Den här boken är skriven fÜr alla yazidier.

Förord Nadia Murad är inte bara min klient. Hon är min vän. När vi presenterades för varandra i London frågade hon om jag ville vara hennes advokat. Hon förklarade att hon inte skulle ha möjlighet att finansiera det och att fallet förmodligen skulle bli utdraget och knappast framgångsrikt. Men innan du bestämmer dig, sa hon, vill jag att du lyssnar på min historia. År 2014 angrep Islamiska staten Nadias by i Irak och hennes liv som tjugoettårig skolelev slogs i spillror. Hon tvingades se sin mamma och sina bröder föras bort för att dödas och Nadia själv såldes vidare från den ena IS-medlemmen till den andra.

Hon tvingades be, tvingades klä upp sig och sminka sig som förberedelse för våldtäkt, och en natt var det en grupp män som våldtog henne så brutalt att hon blev medvetslös. Hon visade mig ärren efter cigarettglöd och prygel. Hon berättade att IS-soldaterna under tiden kallade henne för en ”smutsig otrogen” och skröt om hur de tog yazidiska kvinnor och utplånade deras religion från jordens yta.

Nadia var en av tusentals yazidier som tillfångatogs av IS för att säljas på slavmarknader och på Facebook, ibland för så lite som tjugo dollar. Nadias mamma var en av åttio lite äldre kvinnor som avrättades och kastades i en omärkt grav. Sex av hennes bröder var bland de hundratals män som mördades på en och samma dag.

Det som Nadia har berättat för mig handlar om folkmord.

Och ett folkmord sker inte av en slump. Det måste planeras.

9

Innan folkmordet inleddes studerades yazidierna av Islamiska statens ”avdelning för forskning och fatwa”. De konstaterade att yazidierna som kurdisktalande grupp utan helig skrift var otrogna och att förslavandet av dem var en ”stadigt förankrad aspekt av sharia”. I enlighet med Islamiska statens förvridna moraluppfattning är det därför tillåtet att utsätta yazidier – till skillnad från kristna, shiamuslimer och andra – för systematisk våldtäkt. Faktum är att det skulle bli en av de mest effektiva metoderna att förgöra dem.

Efter det upprättades en ondskefull byråkrati av enorm omfattning. IS släppte till och med en broschyr med rubriken Frågor och svar om att ta fångar och slavar för att ge vidare vägledning. ”Fråga: Är det tillåtet att ha samlag med en kvinnlig slav som ännu inte kommit i puberteten? Svar: Det är tillåtet att ha samlag med den kvinnliga slav som inte kommit i puberteten om samlag med henne är genomförbart. Fråga: Är det tillåtet att sälja en kvinnlig fånge? Svar: Det är tillåtet att köpa, sälja eller ge bort kvinnliga fångar och slavar, för de är enbart att betrakta som lösöre.”

När Nadia berättade sin historia för mig i London hade Islamiska statens folkmord mot yazidier pågått i nästan två år.

Tusentals yazidiska kvinnor och barn hölls fortfarande fångna av IS, men ingen IS-medlem hade ställts inför rätta i någon domstol någonstans i världen för dessa brott. Bevis försvann eller förstördes. Och utsikterna att skipa rättvisa framstod som dystra.

Naturligtvis tog jag mig an fallet. Och Nadia och jag tillbringade mer än ett års tid åt en gemensam kamp för rättvisa.

Vi hade upprepade möten med irakiska regeringen, FN-representanter, medlemmar av FN:s säkerhetsråd och Islamiska statens offer. Jag författade rapporter, utkast och juridiska analyser och höll tal där jag vädjade till FN att agera. De flesta vi pratade med sa till oss att det var omöjligt – FN:s säkerhetsråd hade inte agerat i internationell rätt på flera år.

10

Men just som jag skriver detta förord har FN:s säkerhetsråd antagit en viktig resolution, som medför att en utredningsgrupp ska bildas för att samla bevis på förbrytelserna som begåtts av IS i Irak. Det är en stor seger för Nadia och alla andra offer för IS, för det betyder att bevisen kommer att bevaras och att enskilda IS-medlemmar kan ställas inför rätta. Jag satt bredvid Nadia i Säkerhetsrådet när resolutionen antogs enhälligt. Och medan vi såg femton händer räckas upp tittade Nadia och jag på varandra och log.

Som människorättsadvokat är mitt jobb ofta att ge röst åt de tystade – journalisten som sitter inspärrad eller offren för krigsförbrytelser som kämpar för att deras sanning ska komma fram. Utan tvekan försökte IS tysta Nadia när de kidnappade och förslavade henne, våldtog och torterade henne, och dödade sju i hennes familj på en enda dag.

Men Nadia vägrade låta sig tystas. Hon har trotsat alla stämplar som livet försett henne med: Föräldralös. Våldtäktsoffer. Slav. Flykting. Istället har hon skapat nya: Överlevare.

Yazidisk ledare. Kvinnorättskämpe. Fredspriskandidat. FN:s goodwill-ambassadör. Och nu författare.

Under tiden jag har känt henne har Nadia inte bara funnit sin röst. Hon har gett röst åt alla yazidier som fallit offer för folkmord, alla kvinnor som blivit sexuellt utnyttjade, alla flyktingar som lämnats i sticket.

De som trodde att de kunde tysta henne genom sina grymheter hade fel. Nadia Murads ande har inte kuvats och hennes röst kan inte tystas. Snarare ljuder hennes röst genom denna bok starkare än någonsin.

Amal Clooney, advokat september 2017

DEL I

Kapitel 1 I början av sommaren 2014, medan jag som bäst förberedde mig för sista året på gymnasiet, försvann två bönder från sina åkrar strax utanför Kocho. I ena stunden strosade männen fridfullt runt i skuggan av sina grova hemgjorda presenningar, i den andra var de fångar i ett litet rum i en grannby som till övervägande del beboddes av sunniaraber. Förutom fångarna tog kidnapparna med sig en höna och några av hönans kycklingar, vilket förbryllade oss. ”De kanske bara var hungriga”, sa vi till varandra, även om det knappast lugnade oss.

Kocho är namnet på den lilla by i norra Irak där jag föddes och fram till nyligen trodde att jag skulle leva återstoden av mitt liv, och så länge jag har levt har Kocho varit en yazidisk by.

Det var kringvandrande jordbrukare och herdar som först kom till detta ingenmansland, där de bestämde sig för att bygga hem för sina fruar till skydd mot den ökenliknande hettan medan de vallade sina får mot bättre betesmarker. De valde marken för att den lämpade sig för jordbruk, men den låg i ett riskabelt läge i sydspetsen av Sinjardistriktet i Irak, där de flesta av landets yazidier bor, och väldigt nära det icke-yazidiska Irak. När de första yazidiska familjerna kom dit i mitten av 1950-talet beboddes Kocho av sunnitiska bönder som arbetade för jordägare i Mosul. Men de yazidiska familjerna hade anlitat en advokat för att köpa marken – advokaten, som var muslim, hyllas än idag som hjälte – och när jag föddes hade Kocho vuxit till ett samhälle med omkring tvåhundra familjer, 15

samtliga yazidiska, med en sammanhållning som om vi vore en enda familj – och det var vi nästan också.

Den där marken som gjorde oss speciella gjorde oss också sårbara. Vi yazidier har blivit förföljda i decennier på grund av vår religion, och jämfört med de flesta yazidiska städer och byar ligger Kocho långt från Sinjarberget – det höga, smala berg som skyddat oss i generationer. Under lång tid har vi hamnat i kläm i maktkampen mellan Iraks sunniaraber och sunnitiska kurder, som har bett oss förneka vårt yazidiska arv och anpassa oss till deras kurdiska eller arabiska identiteter. Fram till 2013, när vägen mellan Kocho och bergen till sist asfalterades, tog det oss nästan en timme att köra vår vita Datsun-pickup längs de dammiga vägarna genom staden Sinjar till bergets fot. Jag växte upp närmare Syrien än våra heligaste tempel, närmare främlingar än tryggheten.

Att köra mot bergen var en lycklig upplevelse. I Sinjar kunde vi köpa godis och en särskild sorts bröd med lammkött som vi inte hade i Kocho, och min pappa stannade nästan alltid och lät oss köpa det vi ville ha. Vår pickup rörde upp dammoln där vi rullade fram, men jag föredrog ändå att åka ute i det fria och ligga på mage på flaket, tills vi var utanför byn och utom synhåll för våra nyfikna grannar. Sedan satte jag mig upp för att känna vinden gripa tag i mitt hår och se de suddiga konturerna av boskapen som betade längs vägen. Jag rycktes lätt med och stod mer och mer upprätt längst bak på flaket tills pappa eller min äldste bror Elias skrek åt mig att jag skulle flyga över kanten om jag inte var försiktig.

I motsatt riktning, bort från bröden med lammkött och skyddet av bergen, låg det övriga Irak. I fredstid och om det inte var någon brådska tog det en yazidisk handlare femton minuter att köra från Kocho till närmsta sunnitiska by för att sälja säd eller mjölk. Vi hade vänner i de där byarna – tjejer som jag träffade på bröllop, lärare som sov över på skolan i Kocho under terminerna, män som bjöds in för att hålla i 16

våra små pojkar under deras omskärelseritualer – och som från den stunden hade ett band till den yazidiska familjen som kiriv, ungefär som en gudförälder. Muslimska läkare reste till Kocho eller till Sinjar för att behandla oss när vi var sjuka, och muslimska handlare körde igenom staden och sålde klänningar och godis – saker som inte gick att hitta i de få butikerna i Kocho, som mest hade det allra nödvändigaste.

När jag växte upp reste mina bröder ofta till icke-yazidiska byar för att tjäna lite pengar på ströjobb. Relationerna försvårades av århundraden av misstro – det var svårt att inte ta illa vid sig när muslimska bröllopsgäster tackade nej till vår mat, hur artigt de än avböjde – men det fanns trots allt genuina vänskapsband mellan folken. Dessa förbindelser hade funnits i många generationer och klarat sig igenom det osmanska styret, den brittiska kolonialiseringen, Saddam Hussein och den amerikanska ockupationen. I Kocho var vi särskilt kända för våra nära band med sunnitiska byar.

Men när strider pågick i Irak, och det gjorde det nästan jämt, så tornade de där byarna upp sig som hot mot sin mindre, yazidiska granne och gamla fördomar övergick lätt i hat. Ur det hatet uppstod i många fall våld. Under åtminstone de sista tio åren hade avståndet mellan oss blivit väldigt stort, sedan irakierna tvingats in i ett krig med amerikanerna 2003, som sedan utmynnade i våldsamma lokala strider och så småningom eskalerade till fullfjädrad terrorism. Grannbyar började ge skydd åt extremister som fördömde kristna och icke-sunnitiska muslimer och – ännu värre – betraktade yazidier som kuffar (kafir i singular), otrogna som förtjänade att dö. År 2007 var det några sådana extremister som körde in med en tankbil och tre personbilar mitt i centrum av två yazidiska byar en och en halv mil nordväst om Kocho. Sedan sprängde de bilarna i luften och dödade hundratals personer, som sprungit fram till bilarna i tron att de kommit med varor att sälja på marknaden.

Yazdanismen är en urgammal monoteistisk religion som 17

förts vidare muntligen mellan generationerna av heliga män som anförtrotts våra historier. Även om läran har vissa beröringspunkter med andra religioner i Mellanöstern – från mithraism och zoroastrism till islam och judendom – så är den verkligen unik och kan vara svår att förklara även för de heliga män som memorerar våra berättelser. Jag föreställer mig min religion som ett uråldrigt träd med tusentals ringar, där var och en berättar ett kapitel i yazidiernas långa historia.

Tyvärr är många av dessa berättelser tragedier.

Idag finns det bara omkring en miljon yazidier i världen. Så länge jag har levt, och betydligt längre än så, har vår religion varit det som definierat och hållit ihop oss som grupp. Men den har också lett till att vi blivit trakasserade av större grupper, från osmanerna till Saddam Husseins Baathparti, som gått till angrepp eller försökt tvinga oss att svära trohet till dem. De har förnedrat vår religion, kallat oss för djävulsdyrkare eller smutsiga varelser och krävt att vi avsvär oss vår tro. Yazidierna har överlevt generationer av angrepp som varit avsedda att utplåna oss – genom att döda oss, tvinga oss att konvertera eller helt enkelt fördriva oss från vårt land och ta allt vi äger.

Före 2014 hade krafter utifrån försökt förgöra oss 73 gånger. Vi brukade kalla attackerna mot yazidier för firman, ett osmanskt ord, innan vi fick lära oss ordet folkmord.

När vi hörde talas om lösensumman som krävdes för de två bönderna drabbades hela byn av panik. ”Fyrtiotusen dollar”, sa kidnapparna till böndernas fruar i telefonen. ”Eller kom hit med era barn så att hela era familjer kan konvertera till islam.”

Annars skulle männen dödas, sa de. Det var inte pengarna som fick fruarna att falla gråtande på knä inför vår mukhtar, byns ålderman Ahmed Jasso. Fyrtiotusen dollar var en overklig summa, men det var ändå bara pengar. Vi visste allihop att bönderna hellre skulle dö än konvertera, så alla bybor grät av lättnad när männen sent en natt flydde genom ett krossat fönster, sprang över kornfälten och dök upp levande i sina 18

hem, täckta av damm upp till knäna och flämtande av skräck.

Men kidnappningarna upphörde inte.

En kort tid senare kidnappades Dishan, som var anställd av min familj, familjen Taha. Han blev tagen på ett fält intill Sinjarberget, där han vaktade våra får. Det hade tagit många år för min mamma, Shami, och mina bröder att skaffa och föda upp fåren, och vartenda ett kändes som en stor seger.

Vi var stolta över våra djur, och vi hade dem på gårdsplanen när de inte strövade runt i byn, och behandlade dem nästan som husdjur. Den årliga ullklippningen var en högtid i sig.

Jag älskade ritualen runtomkring, sättet som den mjuka ullen föll till marken i fluffiga högar, den sötaktiga doften som tog över vårt hem och fåren som bräkte lugnt och fridfullt. Jag älskade att sova under de tjocka täcken som mamma gjorde av ullen genom att stoppa den i färgglada tygstycken. Ibland blev jag så fäst vid ett lamm att jag måste gå hemifrån när det skulle slaktas. När Dishan blev kidnappad hade vi över hundra får – en mindre förmögenhet för oss.

Min bror Saeed mindes hönorna och kycklingarna som förts bort tillsammans med bönderna, så han tog familjens pickup till Sinjarbergets fot, en resa på cirka tjugo minuter nu när vägen var asfalterad, för att titta efter våra får. ”De har säkert tagit dem”, klagade vi förtvivlat. ”Fåren är det enda vi har.”

När Saeed senare ringde mamma lät han förbryllad. ”Bara två är borta”, berättade han – en gammal, långsam bagge och en ung tacka. Resten betade nöjt det brungröna gräset och skulle följa med min bror hem. Vi skrattade av lättnad. Men min storebror Elias oroade sig. ”Jag förstår inte”, sa han. ”De där människorna är inte rika. Varför lämnade de fåren?” Han menade att det måste betyda någonting.

Dagen efter att Dishan blivit bortförd var det kaotiskt i Kocho. Byinvånarna samlades framför husen där de bodde, männen i byn turades om att bemanna en ny vägspärr strax utanför vallen runt byn och alla höll utkik efter eventuella 19

okända bilar som körde igenom Kocho. Hezni, en av mina bröder, kom hem från sitt jobb som polis i Sinjar och gav sig in i en högljudd diskussion med en grupp andra män i byn om vad vi skulle ta oss till. Dishans farbror ville hämnas och bestämde sig för att leda en räd till en by öster om Kocho som leddes av en konservativ sunnistam. ”Vi tar två av deras herdar”, sa han ilsket. ”Då måste de lämna tillbaka Dishan!”

Det var en riskabel plan, och det var inte alla som stöttade Dishans farbror. Inte ens mina bröder var eniga, trots att de ärvt vår pappas mod och kampvilja allihop. Saeed var bara ett par år äldre än jag och ägnade massor av tid åt att fantisera om när han äntligen skulle få visa hur tapper han var. Han lutade åt hämnd. Hezni däremot, som var mer än tio år äldre och den mest empatiska av oss allihop, tyckte att det verkade för farligt. Men Dishans farbror slog sig ihop med dem han lyckades få med sig, kidnappade två sunnitiska herdar och körde dem sedan till Kocho, där han låste in dem hemma hos sig och väntade.

De flesta av byns dispyter löstes av Ahmed Jasso, vår praktiske och diplomatiske mukhtar, och han höll med Hezni. ”Våra relationer med de sunnitiska grannarna är redan ansträngda”, sa han. ”Vem vet vad de tar sig för om vi försöker bekämpa dem.”

Dessutom varnade han för att situationen utanför Kocho var betydligt värre och mer komplicerad än vi hade föreställt oss.

En grupp som kallade sig Islamiska staten, eller IS, som främst hade bildats här i Irak och sedan vuxit sig stor i Syrien under de senaste åren, hade tagit över byar så nära oss att vi kunde räkna deras svartklädda gestalter på lastbilarna när de körde förbi.

Det var de som hade tagit vår herde, berättade mukhtar. ”Ni kommer bara att göra saken värre”, sa Ahmed Jasso till Dishans farbror, och knappt en halv dag efter att sunniherdarna kidnappats släpptes de fria. Men Dishan var fortfarande fången.

Ahmed Jasso var en intelligent man, och Jassos släkt hade 20

flera decenniers erfarenhet av förhandling med sunnitiska stammar. Det var dem alla i byn vände sig till med sina problem, och utanför Kocho var de kända som skickliga diplomater. Men vissa av oss undrade trots allt om Jasso inte var för samarbetsvillig, då budskapet han sände till terroristerna var att yazidierna inte skulle försvara sig. Faktum är att det enda som stod emellan oss och IS var irakisk-kurdiska krigare, så kallade peshmerga, som hade skickats från den autonoma kurdiska regionen för att försvara Kocho efter att Mosul fallit nästan två månader tidigare. Vi behandlade peshmerga som hedersgäster. De fick sova på madrasser i vår skola och varje vecka var det en ny familj som slaktade ett lamm åt dem att äta, en enorm uppoffring för de fattiga byborna. Även jag såg upp till krigarna. Jag hade hört talas om kurdiska kvinnor från Syrien och Turkiet som stred mot terrorister och bar vapen, och bara tanken fick mig att känna mig modig.

Somliga, till exempel några av mina bröder, tyckte att vi borde tillåtas försvara oss själva. De ville bemanna vägspärrarna, och Ahmed Jassos bror Naif försökte övertala de kurdiska myndigheterna att låta honom bilda ett yazidiskt peshmerga­ förband, men han fick inget gehör. Ingen erbjöd sig att utbilda de yazidiska männen eller uppmuntrade dem att gå med i kampen mot terroristerna. Peshmerga försäkrade oss om att så länge de var där fanns ingen anledning till oro, och att de var lika fast beslutna att skydda yazidierna som de var att försvara huvudstaden i det irakiska Kurdistan. ”Vi låter hellre Erbil falla än Sinjar”, sa de. Man sa åt oss att lita på dem, och det gjorde vi.

Men de flesta familjer i Kocho såg ändå till att ha vapen hemma – klumpiga kalasjnikovgevär, en eller ett par stora knivar som normalt sett användes till att slakta djur vid högtiderna. Många yazidiska män, däribland de av mina bröder som hade åldern inne, hade börjat jobba som gränsvakter eller poliser efter 2003, då den typen av arbeten blev tillgängliga, 21

och vi kände oss övertygade om att så länge professionella yrkesmän bevakade Kochos gränser kunde våra män skydda sina familjer. Trots allt var det ju dessa män som på egen hand hade byggt en jordvall runt byn efter angreppen 2007, och det var Kochos män som patrullerade den muren dag och natt året runt, stoppade bilar vid vägspärrarna och spanade efter främlingar, tills vi kände oss trygga nog att återgå till våra normala liv.

När Dishan kidnappades fick vi panik allihop. Men peshmerga gjorde ingenting för att hjälpa oss. Kanske tänkte de att det bara rörde sig om småaktigt käbbel byar emellan, vilket inte var orsaken till att den regionala kurdiska regeringens president Masoud Barzani hade sänt ut dem från säkerheten i Kurdistan till de oskyddade områdena i Irak. Kanske var de lika skräckslagna som vi. Några av soldaterna såg ut att inte vara så mycket äldre än Saeed, mammas yngste son. Men krig förändrade människor, särskilt män. Det var inte länge sedan Saeed lekte med mig och vår brorsdotter Kathrine på gården och ännu inte var gammal nog att förstå att pojkar inte skulle tycka om dockor. Men på sistone hade Saeed blivit besatt av våldet som svepte genom Irak och Syrien. En dag kom jag på honom med att se filmer med Islamiska statens halshuggningar på mobiltelefonen. Bilderna skakade i hans hand, och till min förvåning lyfte han upp telefonen så att jag också kunde se. När vår storebror Massoud kom in i rummet blev han rasande. ”Hur kunde du låta Nadia titta?” skrek han åt Saeed, som skamset sjönk ihop. Han bad om ursäkt, men jag förstod honom. Det var svårt att blunda för de ohyggliga scener som utspelade sig så nära vårt hem.

Bilden från filmen dök upp i mitt huvud igen när jag tänkte på den stackars herden som hölls fången. Om peshmerga inte hjälper oss att få tillbaka Dishan blir jag tvungen att göra något, tänkte jag och sprang in i vårt hus. Jag var minstingen i familjen, det yngsta barnet av elva, och jag var tjej. Men jag var 22

frispråkig och van vid att göra min röst hörd, och i min ilska kände jag mig gigantisk.

Vårt hus låg nära byns norra ände. Ett enplanshus i lersten med rum i fil, anslutna med dörröppningar utan dörrar. Alla rummen ledde ut till en stor trädgård med ett grönsaksland, en brödugn som vi kallar tandoor och för det mesta får och höns. Jag bodde där med mamma, sex av mina åtta bröder och mina två systrar – plus två svägerskor och deras barn, och inom gångavstånd från mina övriga bröder, halvbröder, halvsystrar och de flesta av mina mostrar, fastrar, morbröder, farbröder och kusiner. Taket läckte när det regnade om vintrarna, men under den irakiska sommaren kunde det kännas som en ugn därinne, så vi brukade klättra upp på taket för att sova. När en del av taket gav vika lappade vi ihop det med plåtbitar från Massouds bilverkstad, och när vi behövde mer utrymme byggde vi ut huset. Vi sparade pengar till ett nytt hus, ett mer permanent hus i cement, och för varje dag kom vi närmare vårt mål.

Jag klev in genom ytterdörren och sprang till ett rum med en spegel som jag delade med de andra tjejerna. Jag tog en vit sjal som jag brukade använda för att hålla håret borta från ögonen när jag böjde mig över grönsakslanden, svepte den över huvudet och försökte föreställa mig vad en krigare kunde göra för att förbereda sig för strid. Åren av arbete på gården hade gjort mig starkare än man kunde tro när man såg mig.

Fast jag hade ändå ingen aning om vad jag skulle göra om jag såg kidnapparna eller folk från deras by köra igenom Kocho.

Vad skulle jag säga till dem? ”Terrorister tog vår herde och förde honom till er by”, övade jag framför spegeln och rynkade pannan. ”Ni kunde ha stoppat dem. Ni får åtminstone tala om vart de har tagit honom.” Från hörnet av gårdsplanen tog jag en trästav som liknade dem som herdarna använde och gick tillbaka till ytterdörren. Där hade några av mina bröder nu en intensiv diskussion med mamma. De lade knappt märke till mig när jag kom.

23