Där den sista lampan lyser
mari jungstedt
Där den sista lampan lyser
albert bonniers förlag
Av Mari Jungstedt har tidigare utgivits: Den du inte ser 2003 I denna stilla natt 2004 Den inre kretsen 2005 Den döende dandyn 2006 I denna ljuva sommartid 2007 Den mörka ängeln 2008 Den dubbla tystnaden 2009 Den farliga leken 2010 Det fjärde offret 2011 Den sista akten 2012 Du går inte ensam 2013 Den man älskar 2014 Det andra ansiktet 2016 Det förlovade landet 2017 Ett mörker mitt ibland oss 2018 Jag ser dig 2019 Innan molnen kommer 2020 Av Mari Jungstedt och Ruben Eliassen: En mörkare himmel 2015
www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-017350-0 Copyright © Mari Jungstedt 2021 Omslag Sofia Scheutz Design Omslagsbild © Sofia Scheutz (ingående bilder © Depositphotos och Mari Jungstedt) Tryck ScandBook, EU 2021
Till min kära, underbara väninna, Lilian Andersson Tjäder. Tack för fyrtio års vänskap.
”Det finns en estetisk vällust, som engagerar hela ens nervsystem. Varje fiber i musklerna tycks också vara med på ett obestämt sätt. I de ögonblicken tonar omgivningen bort i en så brant kurva, att den nästan inte existerar, endast det föremål eller den händelse som åstadkommit vår skönhetsupplevelse, är verklig. Det är ett sällsamt rus, som för oss bort från andra intressen, en lyckokänsla, som stundom känns smärtsam.” ”Om samlaren”, av David Westman Ur tidningen Porslin nr 1–2, 1951, utgiven av Gustavsbergs porslinsfabriker
Tidigare
H
an hade legat vaken i säkert ett par timmar efter att de vuxna äntligen gått till sängs. Den långdragna middagen i en av slottets högtidssalar hade följts av kaffe på terrassen ut mot sjön och då, just när han börjat hoppas på att alla skulle dra sig tillbaka, hade värden fått för sig att det var ett ypperligt tillfälle att utmana sina gäster på en omgång lerduveskytte i trädgården. Bara en vecka återstod till midsommarafton och nätterna var ljusa som på dagen. Hans föräldrar och deras vänner hade druckit och flamsat runt, så han skulle inte blivit förvånad om det hela slutat med att någon skjutit sig själv i foten. Själv hade han flytt ner till bryggan och ägnat resten av kvällen åt att kasta sten i vattnet. Han ville vara ensam. Han hade fått en idé och nu planerade han att förverkliga den. I morgon var det hemfärd och då var det för sent. Han skulle bara få denna enda chans. Med torra ögon stirrade han rakt ut i mörkret i det överdimensionerade rummet, med sidentapeter och så högt i 9
tak att det nästan kändes som om han låg utomhus. Slottets historia gick tillbaka ända till vikingatiden, men det hade bränts ner flera gånger, senast under krigen med d anskarna, och nuvarande byggnad var från slutet av sextonhundratalet. Det var som att befinna sig mitt i den svenska historien. Tunga sammetsdraperier hängde för fönstren och stängde det skira försommarljuset ute. Han andades snabbt, som om han sprungit. Det var nu eller aldrig. Han tände lampan på nattduksbordet och kollade väckar klockan. Kvart över tre. Vargtimmen hade inträtt. Att någon skulle ligga vaken hade han svårt att tro. När sällskapet slutligen dråsade i säng var de flesta så berusade att de med säkerhet skulle sova som stockar. Försiktigt klev han ur sängen och satte fötterna på det svala stengolvet. Han tassade ut till toaletten som tillhörde rummet och uträttade sina behov. Granskade för ett ögonblick sin spegelbild, håret som lockade sig ner till axlarna. Han hade vuxit mycket på sistone, blivit lång och smal. Låtit håret växa till sina föräldrars förtret, för att inte tala om pappas min när han kom hem med ett peacemärke och en palestinasjal. Men han brydde sig inte om vad de tyckte. Han gjorde vad han ville, det skulle ingen lägga sig i. Och nu skulle han göra något väldigt förbjudet, rent av brottsligt. Men han var tvungen, hade känt det så länge. Att det var dags. Det var som om han hade ett avgörande framför sig, något stort, något ogripbart. Det fick honom att tänka på de där initiationsriterna bland de skriftlösa folken som han läst om i skolan. Tanken tilltalade honom, det passade för det han skulle göra. Han var på väg att lämna barndomen för att träda in i livet som vuxen. Det kändes högtidligt på något sätt. 10
Han drog på sig sina nya, utsvängda v-jeans och favoritskjortan i denim från Gul&Blå och smög ut ur rummet. Korridoren utanför var tyst och tom, höga fönster låg på rad och vette ut mot den prunkande trädgården. Fåglarna kvittrade för fullt där ute. Han fortsatte genom slottets korridorer och bort till värdparets sängkammare. Stannade upp utanför den tunga trädörren och lyssnade spänt. Det var knäpptyst. Han tvekade någon minut, tog därefter ett djupt andetag och tryckte ner handtaget. Långsamt öppnades dörren med ett motvilligt knarrande. Han grimaserade och knep ihop ögonen tills ljudet upphörde. Sedan slog han upp dem igen och tittade in i det största sovrum han sett. I mitten tronade en gigantisk himmelssäng, i dunklet anade han två personer under täcket. Gardinerna var fördragna men lite av nattljuset sipprade in mellan gliporna. Han svalde hårt och smög sig in. När ögonen vant sig vid mörkret lät han blicken svepa över rummet. Ena väggen kantades av spegelprydda garderober, på mannens sida stod en skinnfåtölj och en golvlampa intill nattduksbordet. Bredvid hans hustru upptogs väggen av ett gammaldags sminkbord med en oval spegel med guldram. Mannen och kvinnan låg rygg mot rygg och tycktes sova djupt. Han lyssnade till deras andetag i någon minut. Sedan rörde han sig så tyst han kunde mot slottsfruns sida, blicken fixerad vid den smala, vita halsen. Hon låg på sidan med bägge händerna under huvudet, det långa, mörka håret flöt ut över kudden. Ena foten stack fram under täcket och han anade hennes röda tånaglar, perfekta som hela hon. Plötsligt befann han sig bara några decimeter ifrån henne. Han vågade knappt andas. 11
Så lutade han sig försiktigt framåt. Centimeter för centimeter tills han kunde känna hennes andedräkt. Halsen var bar. Nu skulle det ske. Precis nu. Han skulle inte spilla en sekund till. Långsamt lyfte han armen.
12