Av Marie Hermanson har tidigare utgivits: Det finns ett hål i verkligheten 1986 Snövit 1990 Tvillingsystrarna 1993 Värddjuret 1995 Musselstranden 1998 Ett oskrivet blad 2001 Hembiträdet 2004 Mannen under trappan 2005 Svampkungens son 2007 Himmelsdalen 2011 Skymningslandet 2014
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-016999-2 © Marie Hermanson 2018 omsl ag Sara R Acedo t ypsnit t inl aga Janson Text Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency AB tryck ScandBook, Falun 2018
1923 kom Albert Einstein till Göteborg och höll sin Nobelföreläsning på stadens jubileumsutställning. Han skulle egentligen ha hållit föreläsningen den 9 juli, men kom två dagar försent och höll den istället den 11 juli. Orsaken till förseningen uppgavs vara ”mellankommande hinder”.
Otto maj 2002
Det har hänt mig något underligt. Mitt minne, som länge varit dunkelt och fläckvis helt tomt, har den senaste tiden blivit fullkomligt glasklart. Inte när det gäller det närmast förflutna; jag irrar fortfarande omkring på jakt efter mina glasögon och ser efter på matlistan vad det ska bli för lunch idag, fastän jag läste det för tre minuter sedan. Nej, den här glasklara skärpan begränsar sig till en period för längesedan: en sommar när jag var tretton år och det var jubileumsutställning i Göteborg. Einstein säger att tiden är något helt annat än det vi tror. Den är inget absolut. Den är en illusion, ett trolleritrick för vår godtrogna blick. Det där har jag vetat hela tiden. Bella visste det också. Alla djur vet det. De är inte fångna i tidens fängelse, som vi människor. Glömskan är inte heller det vi tror: en frätande vätska, som upplöser och utplånar. Den är bara mörker. Allt som har hänt finns kvar därinne, fast osynligt, som möblerna i ett rum om natten. Det som nu hänt mig är att detta mörker har skingrats och en liten del av mitt liv har blivit fullt upplyst. Att kalla det minnen känns fel, eftersom det för tanken till ett bleknat fotografi. Det jag upplever är så mycket mer. Det finns ingenting platt eller stelnat över det. Det är en levande värld med djup och rörelse, färger och skuggor, röster och dofter. 7
Jag kan stå mitt i folkmyllret på utställningen, känna den varma andedräkten från Bellas nos och höra musik någonstans ifrån. Jag kan rikta blicken mot marken och upptäcka ett bananskal på den våta sanden. Se dess mörknande fibertrådar, sandkornen och alla fötter som trampar förbi, nyputsade kängor och slejfskor. Jag kan röra mig fritt på utställningen och ingenstans är det mörkt eller tomt. Allt finns där. Och det är tydligare än det någonsin har varit. Jag minns till och med situationer där jag inte kan ha varit närvarande rent fysiskt. Jag ser hur allting hänger ihop. Varför ser jag allt detta först nu? Det har ju funnits där hela tiden. Kanske är det för att min tillvaro under denna sista tid i livet har blivit en tom fläck. Mitt nu har inget att erbjuda. Jag gissar att hjärnan i vanliga fall inte mäktar med det förflutnas alla intryck, den måste koncentrera sig på nutiden. Stora delar av livet måste helt enkelt mörkläggas. Det är väl så tiden fungerar. En ficklampsstråle som sveper omkring och bara lyser upp den allra närmaste omgivningen. Javisst, så måste det vara. Allt är en fråga om ljus. Det var många som undrade hur jag, en fattig pojke från landet, kunde resa till den berömda Jubileumsutställningen och tillbringa all min tid där från maj till oktober. Att jag, som bara sett potatisland och pepparrotsfält och dynghögar, skulle få se luftakrobater, flotta restauranger, linbanor och väldiga maskiner, och att jag skulle träffa kungen och höra den store Albert Einstein tala om det krokiga rummet. Hur kunde det komma sig? Vi tar det från början: Jag föddes 1910 på ett gods i Halland, ägt av en greve och hans familj. Min mor var född i Tyskland och kom till godset som barnsköterska åt grevens barn. Hon hade fått sin utbildning vid fröken Leonie Hartmanns skola för avancerad barna vård i Frankfurt, en ansedd institution som levererat många 8
barnjungfrur till förmögna svenska familjer, så att deras söner och döttrar redan i tidig ålder skulle lära sig tala och förstå det tyska språket. Jag har ett foto av mor och de fyra små grevebarnen. Första gången jag såg det var i en tidning på 1970-talet. Det var i en artikel om godset och grevefamiljen. Jag ringde till redaktionen och sa att det var min mor på fotot och de ordnade en kopia åt mig. Mor och barnen står uppställda på trädgårdsgången. Den minste sitter i en barnvagn. Mor är klädd i kråsblus under sitt sköterskeförkläde, hon är slank och mycket söt. Hon ler självsäkert, som om hon var godsets härskarinna istället för en av dess tjänare. Det är det enda foto jag har av henne. Tillsammans med grevebarnen. Jag har inget foto av henne och mig tillsammans. Under sitt andra år som barnsköterska visade det sig att hon var gravid och hon fick sluta sin tjänst. Hon togs väl om hand och fick vara kvar på godset. Istället för rummet intill barnkammaren fick hon en liten tjänstebostad på godsets område för sig och sin son. (Som alltså var jag.) Hon fick dock inte sätta sin fot i de fina salongerna mer, utan degraderades till kökspiga med helt andra och hårdare arbetsuppgifter än dem hon haft tidigare. Under de långa arbetsdagarna togs jag om hand av två äldre kvinnor, ett par utrangerade tjänstehjon som inte längre orkade med det tunga arbetet i köket och lagården och som bodde tillsammans i en liten stuga. Stackars mor. Hon var utbildad i avancerad barnavård. Hon visste allt om hur det ömtåliga spädbarnet skulle lyftas och bäras, vilken temperatur badvattnet skulle ha, hur knutarna i den lilla kolten skulle knytas för att inte skava och hur kuddarna skulle arrangeras kring ett barn som lärde sig sitta. Men sitt eget barn fick hon lämna till två halvdementa, smutsiga gummor. Om kvällarna hämtade hon hem mig, tvättade mig och stoppade mig i säng medan hon viskade kärleksfullt och 9
nynnade små visor på sitt modersmål. När jag blev lite större läste hon för mig ur en illustrerad upplaga av bröderna Grimms sagor och andra tyska barnböcker. Så gott hon kunde och hann försökte hon ge mig en god uppfostran. Hon talade uteslutande tyska med mig, svenska lärde hon sig aldrig ordentligt. Jag har aldrig fått veta vem som var min far. Det är inte omöjligt att det var greven. Hans äktenskap med grevinnan var inte lyckligt och slutade senare med skilsmässa. Mors uttryck på det där fotot – hakan höjd så att den smäckra halsen framhävs, leende med blicken djärvt riktad rakt in i kameran. Det är tydligt att hon känner sig uppskattad och vacker. Var det greven själv som höll i kameran? Mor dog samma år som jag skulle fylla nio. Det var spanska sjukan. Hon fick feber på en tisdag och måndagen därpå var hon död. Det gick så fort att jag aldrig riktigt hann fatta det. Jag trodde hela tiden att hon strax skulle kliva upp ur sängen och vara frisk igen. Men när jag kom hem från skolan på måndagen var dörren till sovkammaren stängd och grannfrun stod i köket med doktorn. Hon sa att jag skulle följa med henne hem. Hennes pojke var märkligt snäll mot mig och lånade mig sin leksakshäst som drog en vagn och tittade medlidsamt på mig när jag lekte. Jag drog hästen och vagnen över golvet medan jag smackade som man gör åt en riktig häst och grannfrun viskade till en annan fru som var där: ”Stackars pojke, nu är han ensam.” Jag fick bo kvar hos grannfamiljen. Mannen var stalldräng och jag brukade följa med honom till stallet. Egentligen ville man inte ha mig där, men jag smög mig dit ändå. De smäckra rashästarna fascinerade och förbryllade mig. Hur kunde dessa stora, starka varelser underordna sig de betydligt svagare människorna? Varför kastade de inte av dem från sina ryggar, krossade dem under sina hovar och galopperade iväg mot friheten? Kände de inte till sin egen styrka? Då tyckte jag att den lilla åsnan var mycket klokare. Åsnan Bella hade, precis som min mor, införskaffats från 10
Tyskland för att tjäna som sällskap åt grevens barn. Men, till skillnad från mor, var Bella inte intresserad av att vara ett medgörligt keldjur åt överklassen. Hon satte sig genast i respekt genom att bitas. Greven hade köpt vackert dekorerade seltyg med tofsar och en liten gigg som barnen skulle färdas i på sina åkturer. Åsnan vägrade att låta sig spännas för någon vagn. Vid första försöket sparkade hon sönder den och den trasiga giggen blev sedan stående i vagnslidret. Greven köpte då en väldresserad ponny som omedelbart blev barnens favorit och Bella fick vara ifred. Hon gick i sin hage och betade, ensam och bortglömd, förutom de allra kallaste vinterveckorna, när någon erinrade sig hennes existens, skottade fram henne ur snön och tog in henne i en box i stallet. Jag var tillsagd att hålla mig borta från åsnan eftersom hon ansågs farlig, men jag brukade ändå smyga in till henne i hagen. Jag kunde sitta på en grästuva och titta på henne när hon åt. Hon gjorde en paus i sitt betande och tittade tillbaka. En dag kom hon självmant fram till mig och lät sig bli klappad. Smutsen stod som ett rökmoln omkring henne och hon hade tovor med stelnad lera i sin tjocka päls. Jag hämtade en borste i stallet och borstade henne mycket försiktigt. Hon stod alldeles stilla med slutna ögon. Jag borstade henne varje dag och efter ett par veckor märkte stallförmannen att åsnan var ryktad och fin och frågade vem som gjort det. Jag klev fram ur mitt hörn och erkände, men han trodde mig inte. Jag fortsatte att rykta Bella i smyg och när han insåg att det verkligen var jag som höll henne ren lät han mig fortsätta. Jag tog hand om Bella mer och mer. Jag började rida barbacka på henne. Sedan letade jag i hemlighet reda på de tofsprydda seldonen, lade försiktigt betslet i hennes mun och selade på henne i hagen. När stallförmannen såg det lät han reparera giggen. Jag spände för Bella och körde längs småvägarna. Hon 11
trippade på så snällt och nätt och det var ingen tvekan om att hon verkligen var inkörd, precis som den tyske säljaren hävdat, fast alla hade trott att han ljugit. Grevens barn åkte med några gånger, men de hade nu fått ytterligare en ponny som äldste sonen övade hinderhoppning med och var inte längre intresserade av åsnan. Så oftast körde jag omkring ensam med den lilla färggranna vagnen. Till jul fick vi åka in till Göteborg, där Bella deltog i ett julspel på planen utanför domkyrkan. Också jag fick delta, utklädd till herde. Många människor trängdes runt Bella och ville klappa henne och det fann hon sig i så länge jag fanns i närheten. Egentligen gjorde Bella vad som helst bara jag var med. Annars gjorde hon ingenting alls. Och om man försökte tvinga henne bet hon, stegrade sig med fasansfulla skrin eller sparkade bakut. En fin herre som sett mig och Bella under julspelet hade senare tagit kontakt med greven och bett att få hyra åsnan under den kommande Jubileumsutställningen. Man behövde nämligen små dragdjur till något som hette Barnens Paradis och letade nu efter ponnyer, bockar och åsnor. Greven såg det som en ära att hans åsna skulle delta i den stora Jubileumsutställningen och lånade gärna ut henne gratis. Men förutsättningen var att hennes skötare, det vill säga jag, fick följa med. Utan mig var hon obrukbar.
12
Ellen 5 april 1923
Göteborg rustar sig inför utställningen. Överallt runt staden kämpar flitiga arbetslag med spadar och släggor. Vägarna stensätts och breddas, en välkommen åtgärd för bilisternas ökande skara. Vid Östra Hamnkanalen håller gaslyktorna på att bytas ut och arbetare är i färd med att dra in elkablar i pelarna. De nya lyktorna ser inte alls ut som lyktor. I dagsljus liknar de stora kulor som balanserar högst upp på stolparna och förefaller att kunna rulla ner när som helst. I Kungsparken är dessa underverk redan installerade och om kvällen verkar ljuskloten sväva mellan trädkronorna i sitt kalla, elektriska sken, likt en luftburen armada från framtiden.
Redaktören slutade läsa, sköt upp glasögonen i pannan och såg på Ellen. Han var i sextioårsåldern, stormagad, klädd i en något gulnad skjorta med ärmhållare av fjädrande metall. ”Det var det där om lyktorna jag fastnade för”, sa han. Han talade högt för att överrösta oväsendet från byggnadsarbetet utanför. ”Ni har god blick för detaljer. Där finns humor och esprit. En luftburen armada från framtiden. Hm. Inte dumt alls.” Ellen kände hur hon rodnade. ”Jag har redan anställt en manlig journalist. Men det behövs en kvinna också. En ung kvinna, hade jag tänkt. Som med glimten i ögat betraktar allt det nya på utställningen.” 13
Hon nickade ivrigt. Just detta ville hon göra! När hon såg annonsen om en volontär till Jubileumsutställningens tidning hade hon känt att den talade direkt till henne. Som prov på sin begåvning hade hon skickat dels en gammal skoluppsats, En resa till Kinnekulle, som hon en gång fått mycket beröm för, samt en nyskriven text av mer journalistiskt slag. Det verkade vara den senare som väckt redaktörens intresse. ”Det är inte så vanligt att en ung dam intresserar sig för byte av gatlyktor”, sa redaktören. ”Pappa sa att de skulle bytas. Han sitter i styrelsen för Gasoch Elektricitetsverket. Och så tycker jag att de är vackra.” Ett högt gnisslande fick dem båda att vända blickarna mot fönstret. I en lyftkran dinglade en jättelik pelare. Övervakad av en grupp byggnadsarbetare gled den långsamt över utställningsgatan mot den halvfärdiga byggnaden intill. Redaktören vände sig åter mot Ellen. ”Er far har varit inblandad i utställningsförberedelserna, antar jag? Så då är ni redan lite bekant med utställningen?” Om det här inte hade varit en anställningsintervju skulle Ellen ha himlat med ögonen och utstött en mycket trött suck. Hon hade hört om utställningen under hela sin uppväxt. Pappa och hennes båda bröder talade ständigt om underverken som skulle visas i Stora Maskinhallen; gigantiska stålblanka maskiner och nyuppfunna elektriska apparater. Axel läste på Chalmers. Ture var redan färdig ingenjör och hade nyligen fått anställning på kullagerfabriken SKF. Varenda middag hade hon hört talas om denna utställning, som aldrig verkade bli av. Planerna på att fira Göteborgs 300-årsjubileum med en utställning hade pågått sedan början av århundradet. Sedan hade det hela försenats på grund av världskriget. Under tiden hade planerna svällt och antagit närmast ofattbara proportioner. Med tiden hade Ellen kommit att betrakta utställningen som en sorts sagoland för vuxna. En hägring som flyttade sig i samma takt som man närmade sig. Den var tänkt att vara 14
en stad i staden med sina egna gator och torg, restauranger, banker, postkontor och sjukstuga. Först när hon fått höra att den också skulle ha en egen dagstidning hade den börjat få substans, också för henne. ”Jag vet en del”, svarade hon blygsamt och tillade: ”Men jag kan givetvis inte föreställa mig hur den kommer att se ut i verkligheten.” ”Nej”, sa redaktören. ”Det kan ingen av oss föreställa sig. Den är ett äventyr. Någonting fullkomligt nytt. Därför vill jag att den ska skildras genom en ung människas öppna och friska sinne. Och ni, fröken Grönblad, förefaller mig att vara precis rätt person.” ”Å”, var allt Ellen kunde få fram. ”Ni har … fräschör. Hur gammal är ni?” ”Nitton år.” ”Nitton. En härlig ålder.” Redaktören tystnade några sekunder, log och tycktes försjunka i gamla minnen. Dörren öppnades och han vaknade till. ”Ja, välkommen då till Kronan och lejonet, utställningens egen tidning”, sa han hastigt till Ellen och tillade, vänd mot en lång, mager man som just kommit in i rummet: ”Den här lilla saken behåller vi, Hansson. Det är utmärkt material.” För ett ögonblick trodde Ellen att det var henne han menade, men så såg hon att han viftade med hennes artikel. Den magre mannen nickade tyst och slog sig ner vid ett annat skrivbord. ”Så roligt att ni tycker om den. Jag älskar att skriva”, sa Ellen. ”Jag brukar …” Men redaktören hade redan rest sig med handen utsträckt till avsked. Ellen kunde knappt tro att det var sant. Hon skulle få arbeta som journalist och få sina texter tryckta i en riktig tidning som skulle läsas av massor av människor! Hon skulle få presskort 15
till utställningen och kunna röra sig fritt på området varenda dag! Hennes dröm hade blivit verklighet. Eller kanske hade hennes verklighet blivit en dröm? När hon gick nerför Avenyn mot järnvägsstationen tyckte hon att alla färger var overkligt intensiva och att hon rörde sig på ett nytt sätt. Lätt, utan motstånd. Hennes fötter trampade målmedvetet och raskt, liksom av sig själva i de nya slejfskorna. Hon kände sig längre, slankare, gladare, snabbare. Som Den Nya Kvinnan. Ellen hade läst mycket om Den Nya Kvinnan. Ungkarlsflickan. La Garçonne. Flappern. Tidningarna beskrev henne som en helt ny art av kvinnosläktet. Hennes väsen var motsägelsefullt och hennes ursprung höljt i mystik. Hon sades ha ”framfötts ur den moderna tiden”. Som Venus ur havets skum, tänkte Ellen. Men ändrade genast sin liknelse till: som en skinande ny produkt framspottad ur en automatisk maskin. Ellen skulle gärna vilja betraktas som ett exemplar av Den Nya Kvinnan. Men det verkade så svårt. Man måste vara så mycket på en gång: Ett oskuldsfullt barn och en världsvan dam. Pojkaktig med platta bröst och samtidigt kvinnligt gracil med rödmålad körsbärsmun. Man skulle vara dekadent och röka cigaretter i långa munstycken, dricka massor av champagne – eller till och med whisky – och dansa hela natten. För att nästa morgon stiga upp i ottan och vara sund och sportig, gå långa skogsvandringar, dyka från trampolin och gymnastisera. Man skulle vara glittrande glad och skojfrisk. Och samtidigt en argbigga, en katta med hett temperament. Målmedveten och viljestark. Men också nyckfull och oberäknelig som ett aprilväder. Den Nya Kvinnan hade ett yrke och var inte beroende av någon för sitt uppehälle. Men inte vilket yrke som helst; det måste vara något fritt och djärvt, som konstnär, skådespelare eller journalist. Hon flirtade nästan jämt och tog sig gärna en älskare för skojs skull. Men fick aldrig bli billig och lösaktig. Eller – gud förbjude! – gravid. 16
Ellen kunde inte få allt det där att gå ihop. Det måste vara förskräckligt svårt att vara Den Nya Kvinnan. Nu hade hon i alla fall uppfyllt ett av kriterierna: hon hade fått arbete som journalist. Visserligen bara för ett halvår och helt oavlönat. Men vilket bevakningsområde! Jubileumsutställningen var förmodligen Sveriges modernaste plats just nu. Ellens föräldrar var inte lika lyckliga över hennes nya jobb, som innebar kontakter med ”alla sorters” människor och många sena arbetspass. Det var definitivt inte lämpligt att hon skulle gå ensam genom stan och ta lokaltåget hem till Lerum sent på kvällen. Och tänk om hon missade sista tåget och tvingades tillbringa natten på gatan! Nej, det här kunde de faktiskt inte tillåta. Men Ellen bönade och grät och pappa veknade lite. Han hade kommit att tänka på faster Ida, som bodde i en stor våning på Vasagatan, tio minuters promenad från utställningens entré. Kanske kunde hon tänka sig att inhysa Ellen i något av alla sina rum? Faster Ida var pappas faster, inte Ellens, men inte så väldigt mycket äldre än pappa. Hon hade tidigare varit gift med en välbärgad affärsman i textilbranschen. Sedan hon blev änka hade hon blivit djupt religiös och livfullt intresserad av mystiska läror som teosofi och spiritism. Ellen hade besökt henne någon gång när hon och pappa varit i stan. Ellen mindes stora rum med många möbler, tavlor och sammetsdraperier. Fasterns märkliga prat om Gud och änglar hade både fascinerat och skrämt henne. ”Hon är lite vrickad”, sa pappa. ”Men du skulle ha nära hem på kvällen.” Det visade sig att faster Ida inte hade någonting emot att ha Ellen boende hos sig under det halvår som utställningen skulle pågå, och det blev bestämt att hon skulle flytta in under valborgsmässohelgen. 17