9789100166809

Mannen i Damaskus Eric Ericson Susanna WallstĂŠn

Albert Bonniers FĂśrlag

Rapport från CIA*, daterad 10 maj 1961 : 1. De två namnen Alois BRUNNER , tidigare assistent till Adolf EICHMANN , och dr George FISCHER , en tysk flykting bo­ satt i Damaskus, har flera gånger kopplats samman. Det har inte kunnat bekräftas att det är fråga om en och samma person. I ljuset av tidigare information tycks det nödvändigt att reda ut detta fall som redan påtalats av källa A .

2. De inblandade är : a. Alois Anton BRUNNER även känd som Anton Alois BRUNNER även känd som Adlatus BRUNNER möjligen även känd som dr George FISCHER Födelsedatum : förmodligen omkring 1918, Tyskland Yrke : Tidigare major i SS , assistent till Adolf EICHMANN som uppges ha hängts i Wien i maj 1946 efter att ha dömts av folkdomstolen (den sovjetiska sektorn). b. dr George FISCHER även känd som Otto FISCHER även känd som dr George SMITH även känd som G. RISCHER möjligen även känd som Alois BRUNNER Födelsedatum : troligen cirka 1914, Tyskland Yrke : Affärsman, Damaskus, sedan cirka 1947 som uppges vara före detta medlem i SS och nu agent och råd­ givare åt den allmänna underrättelse- och säkerhetstjänsten vid syriska ­inrikesministeriet.

21

3. Det enda bevis som skulle tala emot att dessa två män är iden­ tiska är den påstådda hängningen av BRUNNER år 1946. Om han inte avrättades vid detta tillfälle, utan istället överlämnades till Sovjet, är det möjligt att han kan ha blivit sovjetisk agent.

Om det verkligen är fråga om FISCHER i Damaskus, kan detta dessutom vara en av länkarna in i den grupp som upptäcktes efter [maskerade ord] Schaeferhärvan.

4. Vad som talar för att BRUNNER och FISCHER är samma person : a. BRUNNER försvinner 1946, men fram till 1948 ­förekommer sporadiska underrättelser om en Alois BRUNNER i Österrike. b. Vid denna tidpunkt dyker en Otto FISCHER upp. Han ska vara en flykting från Bayern som lever i Syrien och arbetar med Franz RADEMACHER , även känd som ROSELLO . c. Der Spiegel skriver 1960 att FISCHER i Damaskus är BRUNNER . d. Hermann SCHAEFER gör samma antagande. Förmodligen utgår han och Der Spiegel från samma källmaterial. e. RADEMACHER berättade för [maskerat namn] att F ­ ISCH­E R är BRUNNER , och om någon i Damaskus vet någonting om FISCHERS bakgrund är det RADEMACHER . f. UPHILL * * har nämnt att BRUNNER ska ha befunnit sig i Kairo under slutet av 1960 och början av 1961. g. Östtyska tidningar uppger i april 1961 att BRUNNER även känd som dr George SMITH lever i Damaskus. * Påpekas bör att informationen i dokument från exempelvis CIA inte behöver vara sann. Ofta består rapporterna av rykten, av vaga eller till och med osanna utsagor. ** Uphill var den benämning som CIA använde internt för västtyska underrättelse­ tjänsten BND.

22

Ur Raul Hilberg, The Destruction of the European Jews (1961) : Förteckning över vissa framstående nazisters senare öden : […]

Brunner, Alois ( ?)

SS -deportationsexpert i Wien, Thessaloniki, Frankrike och ­Slovakien.

Saknad.

Frankfurter Allgemeine Zeitung, 11 december 1974 : Tidigare SS-ledare i syrisk tjänst ?

Haifa, 10 december (Deutsche Presse-Agentur). Ett israeliskt forsk­ ningsinstitut som arbetar med upplysning om nazistiska förbrytare säger sig veta att den tidigare SS -Sturmbannführern * Alois Brunner lever i Damaskus. Brunner var medarbetare till Adolf Eichmann, som dömdes i Israel 1962. Tuvia Friedman, chef över Institutet för dokumentation av nazisternas krigsförbrytelser i Haifa, sade under torsdagen att Brunner arbetar som det syriska propagandaministe­ riets rådgivare i så kallade judefrågor. Friedman meddelade att han ska skicka » en tjock pärm med information om Alois Brunner« till institutets huvudkontor i Ludwigsburg.

Så tidigt som 1961 uppstod rykten om att Brunner uppehöll sig i Damaskus. Bland annat sades att han levde under täcknamnet » Georg Fischer« och att han hade skadats svårt i ett bombangrepp.

Brunner ska ha varit en av männen bakom Kristallnatten **, och hade en avgörande roll i deporteringen och förintelsen av franska, grekiska och slovakiska judar. * Graden motsvarar major. Brunner hade i själva verket graden SS -Hauptstürmführer, motsvarande kapten. ** Av allt att döma stämmer inte denna uppgift : ingenting tyder på att Brunner skulle ha varit inblandad i Kristallnatten eller Novemberpogromerna.

23

Rysk rapport* till östtyska Stasi, 1975 : Den libanesiska tidskriften al-Usbu‘ al-Arabi [Den arabiska veckan] publicerade i nummer 793 från den 19 augusti 1974 ett fotografi av Brunner och en artikel om en påstådd organisation i Syrien.

Organisationen består av nazister och Alois Brunner ska vara en av dess medlemmar. * Vem som skrev eller vilken institution som låg bakom rapporten är okänt.

New York Times, 7 november 1985 : Nazistförbrytare uppger: förväxling möjliggjorde flykt Bonn, 6 november (Reuters). Nazisten och krigsförbrytaren Alois Brunner, en av Adolf Eichmanns främsta medarbetare, säger i en intervju publicerad idag att han undkom att tillfångatas av de al­ lierade på grund av en identitetsförväxling. En annan medlem av SS , Anton Brunner, ska ha dömts och hängts för de brott som Alois Brunner begått. Herr Brunner, anklagad för att ha deporterat 80 000 * judar till utrotningslägren, berättade att han flydde från Västtyskland till Egypten. Där hyrde han ett rum av judar som enligt den gamle nazisten var » riktigt trevliga människor, faktiskt«.

Brunner har levt i Syrien sedan 1961. Herr Brunner, som anses vara den mest eftersökte nu levande nazisten, intervjuades av två reportrar från den västtyska tidningen Bunte. Intervjun skedde förra månaden, i Brunners hem i Damaskus. Tidningen publice­ rade den andra delen av intervjun idag. Förra året begärde Bonn att Syrien skulle utlämna herr Brunner, men Damaskus har inte besvarat denna förfrågan. En fransk militärdomstol dömde 1954 Brunner till döden. ** * I litteratur, tidningstexter och utsagor om Brunner – och även i denna bok – förekommer olika siffror avseende hur många människor han deporterade eller skickade i döden. Ett antal mellan 80 000 och 136 500 människor brukar nämnas.

Av allt att döma stämmer den högre siffran. Av dessa ska omkring 11 000 ha varit barn. ** I Frankrike avskaffades dödsstraffet 1981.

24

Frankfurter Rundschau, 25 februari 1986 : Syrien förnekar Brunner Damaskus (AP ). Från ambassadörerna i Damaskus meddelas att den syriska regeringen praktiskt taget har avvisat förbunds­ republikens försök att få den för massmord eftersökte, före detta SS -Haupt­sturmführern Alois Brunner utlämnad. Den idag 74 år gamle nazistförbrytaren, som tidigare var Adolf Eichmanns med­ arbetare, lever sedan 1960 i Damaskus. Trots detta säger de syriska myndigheterna till förbundsrepublikens diplomater att de inte har någon kännedom om denne man.

Detta berättar en diplomat från Bonn, som befinner sig i Da­ maskus och som inte vill bli nämnd vid namn. Han förklarar att syriernas upplysningar i detta fall dessvärre enbart är muntliga : någon skriftlig information föreligger inte. Diplomaten förklarar också att syrierna medvetet inte vill lämna ut Brunner, då detta skulle vara detsamma som en framgång för Israel.

Förbundsrepubliken riktade i slutet av år 1984 en utlämnings­ förfrågan till de syriska myndigheterna. Inget formellt svar har inkommit på denna förfrågan.

Frankfurter Rundschau, 21 januari 1987 : Interpol jagar nazist Bonn, 20 januari (Reuters). Den tidigare SS -Hauptsturm­führern Alois Brunner, eftersökt nazist och tillika krigsförbrytare, jagas nu av den internationella polisorganisationen Interpol. En tales­ man för polisen i Wiesbaden sade under måndagskvällen att BKA , Västtysklands federala säkerhetspolis, har initierat det världsom­ fattande sökandet efter Brunner. Efterlysningen riktar sig särskilt till Syrien, då Brunner enligt flera tips ska uppehålla sig där.

Brunner antas ha bott i Syrien sedan 1961. * De västtyska myndig­ heterna anklagar honom för att under den national­socialistiska tiden ha ansvarat för att skicka minst 80 000 judar till förintelselägren.

Brunner, som föddes år 1912 i österrikiska Rohrbrunn, ska ha varit 25

nära medarbetare till Adolf Eichmann. Som SS -Hauptsturmführer deltog Brunner i förintelsen. Fram till 1954 ska han ha levt under falskt namn i Västtyskland. * Alois Brunner flyttade troligen till Syrien redan 1954.

Efterlysning utfärdad av Interpol 1987 : BRUNNER , Alois Nuvarande efternamn : Brunner Förnamn : Alois Kön : M Född (datum och plats) : 8 april 1912 i Rohrbrunn, Österrike Faderns efternamn och förnamn : BRUNNER Josef Moderns flicknamn och förnamn : KRUISS Anna IDENTITET BEKRÄFTAD – TYSK NATIONALITET EJ BEKRÄFTAD Även känd som : FESCOER Alois, född den 8 april 1912 ; FISCHER , Georg, född den 8 april 1912.

Nuvarande eller senast kända adress : Shaariet Georges Haddad 7, Damaskus, Syrien.

SAMMANFAT TANDE FAKTA I FALLET : 1. I Paris och på andra platser i Frankrike ansvarade BRUNNER för deporteringen av minst 73 000 människor av judiskt ursprung, mellan juli 1943 och maj 1944. De skickades främst till lägret i Auschwitz, och det rådde inga tvivel om att dessa människor skulle dödas i gaskamrarna.

2. I Berlin, Wien, Paris, Thessaloniki och Bratislava ansvarade BRUNNER för deporteringen av minst 70 000 människor till Auschwitz, mellan januari 1942 och februari 1944, med full känne­dom om att dessa människor skulle dödas där. I eller om­ kring februari 1942 misshandlade, torterade och slutligen dödade BRUNNER en affärsman vid namn Siegmund Bosel när denne transporterades från Wien till Riga.

26

Häktningsorder utfärdad. (1) 502 Gs 1384 /84 och (2) 50 Js 36.019 / 84-931 utfärdade (1) 10 oktober 1984 och (2) 24 februari 1987 av domstolarna i (1) Köln och (2) Frankfurt, båda avseende mord.

UTLÄMNING KOMMER AT T BEGÄRAS ÖVERALLT I VÄRLDEN. Om påträffad, var god häkta och kontakta omgående : Bundeskriminalamt, Thaerstrasse 11, Postfack 1820, Wiesbaden 62 (INTERPOL WIESBADEN ) (referensnummer PR 32-2 – B -128 235 av den 30 april 1987). Kontakta även ICPO -Interpol, General­ sekretariatet, Postfack 205, 92212 SAINT CLOUD CEDEX (INTERPOL PARIS SG ).

Meddelande från CIA till de amerikanska ambassaderna i Bonn, Damaskus, Ottawa, Paris, Västberlin och Wien, november 1987 : 1. Nazisten och krigsförbrytaren Alois Brunners närvaro i Damaskus har återigen blivit ett problem, detta på grund av den gångna hel­ gens publicering av artiklar i Chicago Sun Times och Washington Post som påstår sig citera Brunner i Damaskus. Enligt artiklarna ska Brunner ha sagt att han inte ångrar sina sadistiska förehavan­ den under kriget. Under de kommande dagarna kan kongressen komma att föreslå att presidenten ber Syrien om en utlämning av Brunner.

2. Nedan följer texten i artikeln i Chicago Sun Times, daterad den 1 november 1987 och med rubriken » Nazislaktare i syrisk fristad«.

Text börjar : Världens mest notoriske nazistförbrytare som fortfarande är på fri fot erkänner allting, ångrar ingenting och skulle göra om allt igen.

Detta berättade han förra veckan för The Chicago Sun Times.

Alois Brunner, idag 75 år gammal, lever ett stilla liv på Rue Haddad nummer 7 i Damaskus, där han dygnet runt skyddas av syriska regeringens livvakter. Skyddet är ett tack för hans tjänster till Syrien, tjänster som avser » säkerhetsfrågor«.

27

I ett kort telefonsamtal, som avlyssnades av ett vittne, sade Brunner : » De [judarna] förtjänade alla att dö för de var djävulens hantlangare och mänskligt avskräde. Jag ångrar ingenting och om jag kunde skulle jag göra om samma sak.« Efter att ha bekräftat att han bor i Damaskus under namnet ­Georg Fischer lade han på luren.

Nazistjägare från Israel, Västtyskland, Österrike och Frankrike har jagat Brunner alltsedan han i fransk hovrätt 1954 dömdes till döden in absentia. Det var den franske advokaten Serge Klarsfeld och hans tyska fru, Beate Klarsfeld, som först upptäckte att Brunner efter andra världskriget hade flytt till Egypten och därefter till Syrien. År 1983 övertalade de en tysk domstol att försöka få B ­ runner utlämnad, för att ställa honom inför rätta i Köln, anklagad för massmord.

Syrien förnekade uttryckligen att Brunner – den man som under Nürnbergrättegångarna av vittnen beskrevs som » den mest kall­ blodige mördaren i Adolf Eichmanns följe« – levde i Damaskus.

Ju mer Tyskland krävde att han skulle utlämnas, desto mer hävdade Syrien att de » inte hade kännedom om någon sådan person«. År 1985 synades Syriens lögner då några påstridiga reportrar, utsända av den tyska tidningen Die Bunte, intervjuade och foto­ graferade Brunner i Damaskus. Vid det tillfället skröt Brunner om sin roll i uppsamlingen av fångar som skulle skickas till Auschwitz, och om hur han 1943 personligen hade styrt över mor­ den i det fruktade koncentrationslägret Drancy * norr om Paris.

Under både Nürnbergrättegångarna och rättegången mot Eichmann framkom bevis som fastställde att Brunner var en SS -ledare som särskilt ägnade sig åt brutala övergrepp riktade mot barn och åt » förnedring innan döden«. Register i Förenta Nationernas arkiv och i amerikanska militära akter visar att Brunner ansvarade för deporteringen av 56 000 människor från Wien, 43 000 från Thessaloniki, 23 500 från Frankrike och 14 000 från Slovakien. Alla 136 500 av dessa människor förmodas ha av­ rättats.

28

Tyska åklagare som arbetar med israeliska agenter och repre­ sentanter för Anti-Defamation Leagues ** nazistjagande falang har lyckats kartlägga Brunners resor efter andra världskrigets slut.

Först flydde han till Kairo och försökte dölja sin verkliga iden­ titet genom förvirringen som uppstod då en annan man vid namn Brunner – från samma kommando som Brunner – redan hade avrättats. De två var inte släkt, men avrättningen tillät Brunner att röra sig fritt medan de allierade försökte inringa nazistiska krigsförbrytare.

Därefter flyttade Brunner till Damaskus. Där mottogs han av syriska tjänstemän, detta enligt en av Brunners släktingar som numera bor i Österrike och som inte vill framträda med namn.

Denna familjemedlem säger att Brunner alltid varit besatt av sin roll i Eichmanns liv, och att han alltid bär med sig ett » giftpiller« att svälja om israelerna får tag i honom.

Under de senaste två åren har det gått rykten i Syrien om att Brunner avlidit. Brunner förlorade ett öga och fingrarna på väns­ ter hand på grund av två brevbomber, som förmodligen skickades av israeliska extremister. Enligt en kanadensisk ambassadtjänste­ man som besökte honom förra månaden är Brunner dock klar i huvudet och » lika otrevlig och arrogant som alltid«.

När tyska myndigheter nu återupptar försöken att få Brunner utlämnad upprepar Syrien sin officiella åsikt att Brunner inte har begått några brott » som är straffbara«.

Västtysklands krigsförbrytaråklagare Alfred Streim säger : » Syrien fortsätter att ignorera våra förfrågningar, men vi vet att han befinner sig där och att han skyddas väl.« Brunners livvakter finns där tack vare Syriens främsta familj, al-Assad. Vakterna tillsattes av brodern till landets president i ut­ byte mot Brunners rådgivning till syriska underrättelsetjänsten.

Tyskland fortsätter att försöka få Brunner utlämnad, så att han ska kunna ställas inför rätta, men Österrike har däremot slutat jaga honom. Enligt den franske advokaten Serge Klarsfeld har » Österrike under president Waldheim *** slutat jaga Brunner«.

29

Samtidigt hos Förenta Nationerna fortsätter de sjutton alliera­ de nationerna att diskutera huruvida de omfattande krigsakterna ska offentliggöras. Dessa akter innehåller anklagelser och bevis­ material gentemot Brunner, Kurt Waldheim och tusentals andra anklagade krigsförbrytare.

Slut på text.

3. Departementet har kontaktat den kanadensiska ambassaden för att undersöka uttalandet som tillskrivits den kanadensiska tjänste­man som ska ha besökt Brunner förra månaden.

4. Vi kommer att hålla er underrättade om fallets fortsatta utveckling.

Slut på meddelandet. * Drancy var snarare ett interneringsläger, inte ett koncentrationsläger. ** Anti-Defamation League är en icke-statlig organisation som grundades 1913 i syfte att förhindra diskriminering av det judiska folket. Organisationen kom senare att kartlägga och publicera information om diverse antisemitiska och rasistiska grupperingar. *** Kurt Waldheim (1918–2007), Förenta Nationernas generalsekreterare mellan 1972 och 1981 samt Österrikes förbundspresident mellan 1986 och 1992, var under andra världskriget officer i den tyska krigsmakten. Han kände troligen till deportationernas omfattning och innebörd. I början av sin tid som president kom Waldheim att anklagas för medlemskap i nazistpartiet och krigsförbrytelser på Balkan ; bakom anklagelserna låg Judiska världskongressen. Judiska världskongressen är en internationell organisation, bildad 1936, vars huvudsakliga syfte är att försvara judars rättigheter. Organisationen var även delaktig i exempelvis skapandet av Israel.

Några faktiska bevis kunde inte framläggas mot Waldheim. Likväl blev han persona non grata i flertalet stater. Länder i Mellanöstern samt Vatikanstaten fortsatte dock att ta emot Österrikes president.

Ur Gertrude Schneider, Journey into Terror : The Story of the Riga Ghetto (1979) : Bosel var fortfarande klädd i sin pyjamas när Brunner kedjade fast honom i spåret bredvid den första vagnen. Brunner anklagade Bosel för att ha varit en utsugare. Den gamle mannen bad om och om igen om nåd ; han var mycket illa däran och det var fruktansvärt kallt. Till slut ledsnade Brunner på leken och sköt Bosel. Efteråt kom han in i vår vagn och frågade om någon hade hört någonting. Efter att ha 30

försäkrat sig om att ingen hade gjort det lämnade han vagnen, av allt att döma mycket nöjd.

Jakten på judejägaren Enligt Charles Ashmans och Robert J. Wagmans bok The Nazi Hunters (1988) ska släktingar till Alois Brunners offer ha planerat att gripa mannen i fråga och därefter få honom ställd inför rätta.

Dessa släktingar var främst amerikaner ; under 1987 ska de ha träf­ fats i London, Manchester, Atlanta, Georgia och New York för att planera och diskutera genomförandet. Själva gripandet var tänkt att utföras av en grupp som skulle kidnappa mannen och därefter föra honom till Israel eller Europa för rättegång. Två amerikanska, mycket förmögna affärsmän hade erbjudit sig att skriva ut en check in blanco åt dem som åtog sig att genomföra kidnappningen.

Vittnesmål från Alois Brunners kollega Dieter Wisliceny under Nürnbergprocessens tjugosjätte dag, morgonsessionen 3 januari 1946 : ÖVERSTELÖJTNANT BROOKHART : Känner ni Adolf Eichmann ?

WISLICENY : Ja, jag har känt honom sedan 1934.

BROOKHART : Hur lärde ni känna varandra ?

WISLICENY : Vi gick med i Sicherheitsdienst, SD, ungefär samtidigt, någon gång under 1934. Fram till 1937 var vi på samma avdelning.

BROOKHART : Hur väl känner ni Eichmann ? Känner ni honom p­ rivat ?

WISLICENY : Vi var goda vänner. Vi sade » du« till varandra. Jag kände även hans familj. […]

BROOKHART : Avseende handlingarna gentemot judarna – fanns det olika skeden ?

WISLICENY : Ja, det gjorde det.

BROOKHART : Kan ni på ett ungefär beskriva dessa perioder för tri­bunalen och även beskriva de olika handlingarna ?

31

WISLICENY : Javisst. Fram till 1940 var den allmänna uppfattningen att den judiska frågan skulle lösas i Tyskland och i områden ockupe­ rade av Tyskland genom planerad emigration. Den andra fasen, som inföll efter 1940, var insamlandet av alla judar i Polen och i andra ockuperade territorier i öst. De skulle samlas i getton. Denna period varade fram till början av 1942, ungefär.

Den tredje perioden var den så kallade slutgiltiga lösningen av den judiska frågan, det vill säga den planerade förintelsen och förgörandet av den judiska rasen. Denna period varade fram till oktober 1944, då Himmler gav order om att avlivandet skulle upp­ höra.

BROOKHART : När började ni arbeta hos RSHA *, för avdelning IV A 4 ?

WISLICENY : Det var 1940. Jag råkade träffa Eichmann …

BROOKHART : Vad hade ni för befattning ?

WISLICENY : Eichmann föreslog att jag skulle resa till Bratislava, som rådgivare åt den slovakiska regeringen i den judiska frågan.

BROOKHART : Hur länge hade ni den befattningen ?

WISLICENY : Jag var i Bratislava fram till våren 1943 ; därefter be­ fann jag mig nästan ett år i Grekland och senare, från mars 1944 till december samma år, var jag med Eichmann i Ungern. I januari 1945 lämnade jag Eichmanns avdelning. […]

BROOKHART : De 25 000 judar som blev kvar i Slovakien till sep­ tember 1944, vet ni vad som hände med dem ?

WISLICENY : Efter det slovakiska upproret hösten 1944 skicka­ des en av Eichmanns assistenter, Hauptsturmführer Brunner, till Slovakien. Eichmann vägrade låta mig åka till Slovakien. Brunner samlade ihop judarna med hjälp av tysk polis och även med hjälp av det slovakiska gendarmeriet. Judarna samlades i läger och skicka­ des sedan till Auschwitz. Enligt Brunner skulle det ha rört sig om ungefär 14 000 människor. En liten grupp som blev kvar i lägret Sered blev, såvitt jag vet, istället skickade till Theresienstadt. Detta skedde under våren 1945.

32

BROOKHART : Den här gruppen om 25 000 – vad hände med dessa judar efter att de deporterats från Slovakien ?

WISLICENY : Jag antar att de blev del av den så kallade slutgiltiga lösningen, för Himmlers order kom inte förrän flera veckor senare.

BROOKHART : Åtgärderna i Grekland har ni ju personlig erfarenhet av. Kan ni i kronologisk ordning berätta för tribunalen om dessa åtgärder ?

WISLICENY : I januari 1943 blev jag beordrad av Eichmann att resa till Berlin. Han sade att jag skulle fortsätta till Thessaloniki, för att lösa det judiska problemet där, i samarbete med den tys­ ka militäradministrationen i Makedonien. Eichmanns ständige ställföreträdare, Sturmbannführer Rolf Günther, hade nyligen varit i Thessaloniki. Min avfärd skulle ske i februari 1942. I slu­ tet av januari 1942 berättade Eichmann för mig att han utsett Hauptsturmführer Brunner att leda alla operationer i Grekland och att han skulle följa med mig till Thessaloniki. Brunner var alltså inte underordnad mig, utan arbetade självständigt. I februari 1942 reste vi till Thessaloniki och väl där kontaktade vi militär­ administrationen. Vår första åtgärd …

BROOKHART : Vem i administrationen hade ni kontakt med ?

WISLICENY : Dr Merten, som ansvarade för militäradministratio­ nen av de beväpnade styrkorna i Thessaloniki.

BROOKHART : Jag tror att ni vid ett eller två tillfällen refererade till 1942 : menade ni kanske hela tiden 1943 när ni talade om Grekland ?

WISLICENY : Ja, jag sade fel. Allt detta skedde 1943.

BROOKHART : Vad gjorde dr Merten och vilka åtgärder vidtogs ?

WISLICENY : I Thessaloniki samlades först judarna ihop i vissa av stadens kvarter. I Thessaloniki fanns omkring 50 000 judar av spansk härkomst. I början av mars, efter att insamlingen skett, fick Brunner ett telegram från Eichmann. I telegrammet beordrade Eichmann den omedelbara evakueringen av alla judar i Thessaloniki och Makedonien. De skulle föras till Auschwitz. Brunner och jag gick till militäradministrationen med detta meddelande. Inga invändningar restes mot ordern, och åtgärder förbereddes och 33

v­ erkställdes. Brunner styrde personligen över hela operationen.

De tåg som behövdes rekvirerades från de väpnade styrkorna. Allt Brunner behövde göra var att räkna ut ungefär hur många tåg som krävdes och vid vilken tidpunkt.

BROOKHART : Hölls några judiska arbetare kvar på dr Mertens eller militäradministrationens begäran ?

WISLICENY : Militäradministrationen hade begärt att omkring 3 000 judar skulle stanna för att arbeta med järnvägen. I laga ordning levererades också dessa 3 000. När arbetet var avklarat skickades dessa judar tillbaka till Brunner och blev, liksom alla andra, skicka­ de till Auschwitz. Arbetet hamnade för övrigt under Organisation Todts ** enhet.

BROOKHART : Hur många judar hölls kvar för att arbeta för Organisation Todt ?

WISLICENY : Tre eller fyra tusen.

BROOKHART : Förekom det några sjukdomar bland de judar som samlats ihop för att skickas iväg ?

WISLICENY : I lägret, det vill säga koncentrationslägret, förekom inga särskilda fall av sjukdomar, men i vissa av de kvarter som be­ boddes av judar var tyfus och andra smittsamma sjukdomar som tuberkulos vanliga.

BROOKHART : Hur kommunicerade du och Eichmann om tyfusen, om ni nu pratade om det överhuvudtaget ?

WISLICENY : Med anledning av evakueringen av judar från Thessaloniki talade jag i telefon med Eichmann. Jag informerade honom då om förekomsten av tyfus. Han ignorerade mina invänd­ ningar och beordrade att evakueringen omedelbart skulle fortsätta.

BROOKHART : Allt som allt, hur många judar samlades ihop och deporterades från Grekland ?

WISLICENY : Det var över 50 000 judar. Jag tror att över 54 000 evakuerades från Thessaloniki och Makedonien.

BROOKHART : På vad grundar ni dessa uppgifter ?

34

WISLICENY : Efter fullbordandet av evakueringen läste jag en mycket utförlig rapport från Brunner till Eichmann. Jag var själv inte i Thessaloniki från början av april till slutet av maj, så hela åtgärden utfördes av Brunner själv.

BROOKHART : Hur många transporter användes för att transportera judar från Thessaloniki ?

WISLICENY : Mellan tjugo och tjugofem transporter.

BROOKHART : Och hur många skickades i varje tåg ?

WISLICENY : Det var åtminstone 2 000, i många fall 2 500. […]

ORDFÖRANDEN : Så, vad har han att säga om dessa 50 000 judar ?

BROOKHART : Han ska delge oss vad han vet om deras slutgiltiga öde i Auschwitz.

ORDFÖRANDEN : Berätta då vad som hände med dem, slutgiltigt.

BROOKHART : Ja, herr ordförande.

BROOKHART (vänder sig mot Wisliceny) : Vilket var färdmålet för dessa transporter av judar från Grekland ?

WISLICENY : Utan undantag Auschwitz.

BROOKHART : Och vilket öde väntade de judar som skickades från Grekland till Auschwitz ?

WISLICENY : Utan undantag var de dömda till den så kallade slut­ giltiga lösningen. * RSHA , Reichssicherheitshauptamt, underordnades Heinrich Himmler (1900–1945) och var Nazitysklands rikssäkerhetsöverstyrelse. Den bestod av sju avdelningar, däribland en avdelning för ideologiska frågor, en avdelning för Sicherheitsdiensts inrikes respektive utrikes sektion och en avdelning för Kripo, kriminalpolisen. Även den hemliga statliga polisen Gestapo hade en avdelning, Amt IV . En av dess underavdelningar var IV B 4 , där Brunner arbetade. IV B 4 ägnade sig åt vad som kallades judefrågor. Underavdelningen IV A4 , som Wisliceny nämner i sitt vittnesmål, ägnade sig åt politiska motståndare i allmänhet och personskydd i synnerhet. ** Organisation Todt var nazisternas militära ingenjörs- och byggorganisation.

35

Dieter Wisliceny Dieter Wisliceny (1911–1948) var tysk journalist. Därutöver var han – liksom Alois Brunner – SS -Hauptsturmführer samt Eichmanns medhjälpare och rådgivare. Under den slutgiltiga lösningens genom­ förande bestämde han över deporteringen av judar från Ungern, Grekland och Slovakien. Dessa judar skickades till förintelselägren.

Under Nürnbergprocessen var Wisliceny ett av åklagarsidans vittnen. Hans vittnesmål återanvändes år 1961, under rättegången mot Adolf Eichmann. Efter kriget utlämnades Wisliceny till Tjeckoslovakien. Där ställdes han inför rätta för brott mot mänsk­ ligheten, dömdes till döden och avrättades genom hängning 1948.

Rättegångar och processer Nürnbergrättegångarna pågick mellan 1945 och 1949, och utgjor­ des av sammanlagt tretton rättegångar. Nürnbergprocessen var den första och mest kända rättegången ; den pågick mellan den 20 november 1945 och den 1 oktober 1946. Under denna rättegång åta­ lades de mest ökända nazistledarna, däribland Hermann Göring och Rudolf Hess.

Förbrytelser Enligt Nürnbergtribunalen hade nazisterna gjort sig skyldiga till följande brott : brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Det första brottet innebär förberedelse för och genomförande av krigshandlingar i strid med folkrätten. Det andra brottet innebär förbrytelser mot krigets humanitära lagar. Det tredje brottet, brott mot mänskligheten, var en ny brottskategori som inriktade sig på grova förseelser mot civilbefolkningar.

36

Brott mot mänskligheten Före Nürnbergrättegångarna fanns endast grundläggande ­lagar som berörde mänsklighetens väl och ve. Begreppet brott mot mänsklig­ heten, som delvis är synonymt med begreppet krigsförbrytelser, befästes under rättegångarna. Begreppet avser exempelvis mord, förintelse, våldtäkt, deportation och slaveri. Dylika brott är vanli­ gast i krig och inbördeskrig, men har även begåtts i fredstid.

Brott som de som begicks i koncentrations- och förintelselägren, samt förföljelser grundade på de förföljdas politiska, etniska och religiösa tillhörighet, utgör brott mot mänskligheten.

Personer ur Einsatzgruppen och SS som utfört enskilda mass­ avrättningar dömdes också för brott mot mänskligheten, exempelvis för förintandet av de två tjeckiska byarna Lidice och Ležáky i juni 1942.

Insatser Einsatzgruppen var den nazistiska säkerhetstjänstens och säkerhets­ polisens insatsgrupper eller mobila enheter. Truppernas uppgift var att ingripa mot vad nazisterna kallade säkerhetshotande verksamhet på ockuperat område i exempelvis Polen och Sovjetunionen. Den egentliga uppgiften var att förinta judar, romer, politiska motstån­ dare och andra för nazisterna misshagliga individer.

Insatsgrupperna låg bakom två av andra världskrigets mest om­ fattande massmord, som båda utfördes 1941 : massmordet vid Babij Jar utanför Kiev och massmordet i Rumbulaskogen utanför Riga.

I Babij Jar dödades under två dagar 33 771 judar. I Rumbula­skogen ­dödades omkring 25 000 judar, även detta under två dagar. Vid bäg­ ge tillfällen sköts alla dessa människor till döds.

37

Brott mot krigets lagar Även väpnade konflikter styrs av lagar och regler. Exempel på hand­ lingar som betraktas som krigsförbrytelser är : • planering, inledning och förande av anfallskrig • anfall mot civilbefolkningen • undermålig behandling av krigsfångar • slavarbete • användande av förbjudna vapen eller förbjudna krigsmetoder • deportering eller illegal förflyttning av befolkningsgrupper • avsiktligt dödande av skyddad person, såsom sårade eller sjuka soldater, krigsfångar och civila • tortyr och omänsklig behandling av skyddad person • avsiktligt orsakande av stort lidande eller handling som ­allvarligt hotar en skyddad persons fysiska integritet eller hälsa • missbruk av det röda korset eller den röda halvmånen eller andra skyddssymboler • plundring av offentlig eller privat egendom Till brotten mot krigets lagar räknas även vissa brott mot mänsk­ ligheten, såsom upprättande av koncentrationsläger och etnisk rensning.

Folkmord Folkmord är detsamma som avsiktliga, systematiska handlingar i syfte att helt eller delvis förinta en etnisk, religiös eller nationell grupp. Brottsrubriceringen folkmord eller genocid togs i bruk inför Nürnbergprocessen. Begreppet genocid skapades av den polske ju­ risten Raphaël Lemkin (1900–1959). Brottet definierades av Lemkin som mord, utrotande, förslavande, deportation och andra omänsk­ liga handlingar, begångna mot en civilbefolkning före eller under kriget, eller förföljelser av politiska, rasistiska eller religiösa skäl.

38

Ord, ljud, bild För övrigt kan konstateras att rättegångarna i Nürnberg resulterade i 4 000 skivor med ljudupptagningar, 30 000 meter film, 25 000 foto­ grafier, 100 000 dokument och 50 miljoner maskinskrivna sidor text.

Under den tid rättegångarna pågick skrevs 17 000 sidor text dagligen.

Ännu mer ord Oupphörligen skrivs och publiceras nya texter och tankar om nazis­ men ; allt som på något vis berör nazism leder till fasa, fascination och försäljning. Det skulle kunna sägas råda en kulturell fixering vid nazismen – en fixering som även föreliggande text är ett exempel på. Inför förintelsen, detta det största och mest fasansfulla av brott, tycks alla andra oförrätter blekna och försvinna. Inför detta det mest obegripliga av brott tycks det som att orden aldrig räcker till.

Därav överflödet av ord, därav de aldrig upphörande orden.

Svart hår, dålig hållning Dieter Wisliceny ska ha ogillat Alois Brunner ; han beskrev i sitt vittnesmål sin kollegas utseende som präglat av dålig hållning, svart hår och lika svarta ögon, kraftiga läppar och en böjd näsa. Dessutom ska Brunner ha haft en kraftig kroppsbehåring. Med sedvanlig nazistisk terminologi påpekade Wisliceny att den gode Brunner uppenbarligen hade en del zigenarblod i sig.

Elak och entonig Brunners medarbetare på IV B 4 * i Wien brukade bakom hans rygg tala om hans små elaka ögon och att hans röst var entonig och intet­ sägande. Blott 175 centimeter lång och med en vikt på 55 kilo tycktes Brunner onekligen sakna mycket av det ariska idealets karakteristika. * Avdelningen hade tidigare hetat IV D 4 , men bytte år 1942 bokstav och blev IV B 4 .

Oaktat bokstavsval ägnade sig avdelningen åt »judefrågor«, däribland deportering av judar.

39

Jud Süss Av samme medarbetare – och utan vetskap om detta – kallades Brunner Jud Süss, efter huvudpersonen i den kända antisemitiska propaganda­filmen med samma namn. Denna film ska Brunner sena­ re, med okänt resultat, ha försökt få ut på den arabiska marknaden.

Ur reportage om Alois Brunner i Bunte, 1985 *: Varje morgon klockan sex tar han en promenad. Vid denna tidpunkt är det nästan folktomt i Subkiparken i den syriska huvudstaden.

Den gamle mannen går långsamt bort till rosenrabatterna, sedan till gladiolusbäddarna. När promenaden börjar närma sig sitt slut plockar han på sig några nävar gräs. Det är till mannens små kani­ ner, som springer omkring fritt på taket i huset där han bor. » De ska inte känna sig inspärrade«, säger mannen om sina ka­ niner.

I denna idyll ter det sig kanske lite märkligt att minsta steg som denne stillsamme flanör tar bevakas av två soldater i olivgröna uniformer. Ibland bär soldaterna varsin kalasjnikov, ibland sticker endast handtaget till en armépistol fram ur deras byxlinningar.

Vakterna följer honom till våningen, som ligger bara några minu­ ters promenad från parken. Väl i lägenheten intar vakterna sina poster.

Det är ett fint område – lugnt, grönskande, med villor och stora flerfamiljshus. En privatklinik och ett konsulat ligger på gatan.

Ingen av grannarna känner till att mannen som bor i hus num­ mer sju på Rue Georges Haddad är efterlyst, att han har begärts utlämnad och häktad.

Den skylt som i vanliga fall skulle ange vem som bor på andra våningen saknar namn. Telefonnumret, 332690, står inte att läsa i Damaskus telefonkatalog. ** Det är känt att hyresgästen, som bott där sedan åtminstone trettio år tillbaka, är en tysk eller österrikisk affärsman. Även mannens namn, Georg Fischer, är känt.

40

De syriska vakterna låter ingen komma i närheten av sin skydds­ ling – » Abu Fischer« har uttryckligen undanbett sig alla former av besök.

Våningen är stor, men två av de fyra rummen står tomma. De andra är enbart sparsamt möblerade : en pall, ett bord, en bänk, en säng och ett skåp. Det är kalare än i en fängelsecell. I denna cell finns knappt några böcker, men på bordet ligger en hög med hälso­ böcker vars titlar är talande : Från naturens apotek, Hälsa genom örter, Naturmedicinskt lexikon. Bredvid böckerna ligger ett par glasögon med mycket tjocka glas och ett ovanligt starkt förstoringsglas. » Ja«, säger han trött, » då vet ni alltså vem jag egentligen är. Jag vill säga er en sak, och var god citera mig bokstavligen : Jag är be­ redd att ställa mig inför internationell domstol och tala för min sak.

Israel kommer dock aldrig att få ta mig. Jag har inte för avsikt att bli en andra Eichmann.« Ur skjortans bröstficka tar han fram en kapsel och håller upp den i luften : » Jag är förberedd.« * Bunte är ett västtyskt veckomagasin. Reportagen om Alois Brunner publicerades i nummer 45 och 46 år 1985. ** Enligt andra källor stod Brunners telefonnummer visst att läsa i telefonkatalogen.

Ur Simon Wiesenthal*, Rättvisa – men inte hämnd !

(1989) : Om Adolf Eichmann stod för planeringen av judeförintelsen på generalstabsplanet, var det Brunner som omsatte den i praktiken.

Eichmann krävde att man skulle registrera, flytta ihop och deporte­ ra judarna. Och Brunner registrerade, flyttade ihop och deporterade dem. Hans betydelse kan bäst visas med Sydfrankrike som exem­ pel. Också där gällde ordern från Berlin att regionen skulle göras » ren från judar«. Men ordern saboterades av den franska befolk­ ningen i samförstånd med de italienska ockupationstrupperna.

Deportationerna stannade på papperet. Ända tills Alois Brunner anlände och såg till att tågen började rulla.

41

Man kunde säga att Eichmann var huvudet och Brunner handen, men det vore att förklena Brunners roll. Han var både hand och hu­ vud. Hans viktigaste prestation var uppfinningen att tvinga judarna till samarbete. Än med hot, än med löften förmådde han medlem­ mar av de judiska församlingarna att hjälpa honom registrera, flytta ihop och transportera bort sina medlemmar. På så sätt kunde han påskynda deportationerna så mycket att till och med Eichmann själv fylldes av beundran.

Det är omöjligt att säga vem av de två, Eichmann eller Brunner, som var mest ondskefull. De var dödens jämbördiga dubbelstjär­ nor. Eichmann blev efterlyst, jagad över halva jordklotet och hängd.

Alois Brunner lever ostört i en villa i Damaskus. Man känner till hans adress, man vet på vilka vägar han sänder pengar till sin fa­ milj. Då och då ger han en intervju till någon stor veckotidning och beklagar sig över att han inte fick slutföra arbetet med att rensa jordklotet från judar. * Simon Wiesenthal (1908–2005) försökte kartlägga och spåra nazister, bland andra Eichmann, samt få dem ställda inför rätta. Wiesenthal anses vara världens mest nitiske nazistjägare.

Vänner emellan Under krigsåren var Brunner en av Adolf Eichmanns (1906–1962) närmaste män och vänner. Brunner var inledningsvis tjänsteman vid den så kallade Rikscentralen för judisk utvandring. * Där lydde han under Eichmann och kom senare att bli dennes efterträdare.

Brunner kom att ansvara för att sammanlagt 136 500 människor – från Österrike, Frankrike, Slovakien och Grekland – deporterades och sändes till förintelselägren. * Avdelningen i Wien löd under SS och etablerades i augusti 1938, i syfte att påskynda deporteringen av de österrikiska judarna. Senare skulle avdelningar inspirerade av Wienkontoret upprättas i andra länder. Ibland skickades även representanter för Rikscentralen utomlands, för att hantera och påskynda tvångsförflyttningarna. Alois Brunner var en av dessa representanter.

42

Omdömen Alois Brunner engagerade sig inte enbart i deporteringarnas lo­ gik och logistik, utan sades vara oöverträffad vad gäller brutalitet och förmåga att förnedra de som skulle skickas iväg. Enligt judiska vittnen var han den mest hänsynslöse av Eichmanns män. Enligt Eichmann själv var Brunner » en av de bästa«.

Hönor och ägg Efter kriget levde Adolf Eichmann i Tyskland under fem år.

Han försörjde sig då som ägg- och fågelhandlare. År 1950 flydde Eichmann till Argentina, med hjälp av den österrikiske biskopen Alois Hudal (1885–1963) och ett pass som utfärdats av Internationella Rödakorskommittén i Genève. I Argentina inledde Eichmann ett nytt liv under namnet Ricardo Klement.

Falska handlingar I maj 1960 försvann » Ricardo Klement« från en förort till Argentinas huvudstad Buenos Aires. Bakom bortförandet stod en grupp agen­ ter från israeliska Mossad. Efter kidnappningen hölls Klement eller Eichmann gömd i ett hus. Någon vecka senare flögs han i ett av det israeliska flygbolaget El-Als plan till Israel, drogad, försedd med falska dokument och iförd en av flygbolagets uniformer.

Tystnad Ofta antogs det att Eichmann gömde sig i Egypten. Redan 1952, det vill säga åtta år innan Eichmann greps av Mossad, var den väst­ tyska underrättelsetjänsten BND emellertid medveten om att den efterlyste Eichmann befann sig i Argentina under falskt namn.

Underrättelsetjänsten, som vid den här tidpunkten gick under nam­ net Organisation Gehlen, satt inne med uppgifterna men valde att inte sprida eller använda sig av informationen.

43