9789100161484

Niklas Orrenius

Skotten i KÜpenhamn Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser

albert bonniers fĂśrlag

Några detaljer om Lars Vilks personliga förhållanden har ute­lämnats för att inte äventyra hans säkerhet.

Enstaka namn i boken har ändrats, även det av säkerhetsskäl.

in neh å ll Terror i Köpenhamn, terror i Paris Fånge i sitt eget land De som hatar Lars Vilks Profet i sin hemstad ?

En fotbollsmatch på hemlig ort Stoppad i Stockholm Yttrandefrihetens gränser – när Sverige släckte ned Den som är oren vill bli ren En folkefiende Örebro: Där gnistan tändes Dundergullan från Vivalla Takfiristerna i Eskilstuna Statsministern som drack te i moskén Danmark vs Sverige Den mörka sidan Ett mail från Julia Caesar Hatet mot muslimer Lars Vilks och rasismen Blinda fläckar Mahu och profeten

7 31 48 74 94 102 120 143 167 179 195 216 236 256 291 310 337 357 373 391

in ledning

Terror i Köpenhamn, terror i Paris Lars Vilks ligger på ett kakelgolv i ett kylrum i Köpenhamn. Han fryser och det är obekvämt. Framför sig ser han staplade ölbackar fulla med Tuborgflaskor. Intill dörren i den lilla skrubben står en polis med draget vapen. Någon bultar på dörren och vrålar, det är ytterligare en polis, han släpps in, han har pistolen höjd.

Han ser chockad ut, tänker Lars Vilks.

Den svenske konstnären ser hur polisen blöder från benet. En skottskada. Polisen fortsätter att skrika rakt ut.

Han sänker inte sitt vapen. Sirener närmar sig.

Lars Vilks är inte rädd, trots skotten, blodet och skriken. Angripare har försökt döda honom förr. Flera gånger har han blivit attackerad och förd till säkra rum. Men när han ligger i kylrummet med jeansbenen mot golvet grips han av en stark känsla: Den här gången är det annorlunda.

Detta är något mer och större än allt som hänt tidigare.

Nu ändras allt, tänker han.

Några minuter tidigare: Han sitter i föreläsningssalen utanför kylrummet och lyssnar på Inna Sjevtjenko från aktivistgruppen FEMEN . Den ukrainska feministen är dagens andra talare här på kulturhuset Krudttønden. Seminariets rubrik är »Konst, hädelse och yttrandefrihet«.

8 • Terror i Köpenhamn, terror i Paris

Inför Lars Vilks och drygt trettio andra åhörare pekar Inna Sjevtjenko på ett problem: »men-människor«.

– Dessa människor säger alltid: »Visst, yttrandefriheten, men …« Och det viktiga ordet här är »men«.

Arrangör är Lars Vilks-kommittén, en förening som danska skribenter och samhällsdebattörer bildat till stöd för den svenske dödshotade konstnären.

Krudttønden ligger vid den stora gröna Fælledparken i stadsdelen Østerbro. Det är en gammal tegelbyggnad från 1800-talet som varit militärstall. En gång ingick byggnaden i Østerbrogade kasern, där danska soldater bodde. År 1990, när militären inte längre använde byggnaden, byggdes den om till ett kommunalt kulturhus för musik, teater och andra kulturevenemang. Här hålls jazzkonserter och danscirklar. Lars Vilks-kommittén brukar hyra Krudttønden och ha sina möten här.

Lars Vilks sitter vid ett litet runt kafébord på scenen med en dansk säkerhetspolis intill sig, en av hans livvakter för dagen. Konstnären ser ut som han brukar. Skrynklig ljusblå skjorta över vit t-shirt, blåjeans, starka glasögon med tjocka svarta bågar. Håret vitt och lite rufsigt.

Det är snart hans tur att tala. Inna Sjevtjenko fortsätter i mikrofonen sitt resonemang om yttrandefrihet och men-människor: – Varför säger vi fortfarande »men«, när vi …

Pang.

Ett skott brinner av. Inna Sjevtjenko förstår direkt vad som händer. Hon kastar sig på golvet. Fler skott kommer i snabb takt: Pang-pang-pang-pang-pang-pang och ännu fler, det tar inte slut. Terroristen står på gatan utanför.

Han skjuter med ett stulet exemplar av det danska försvarets standardvapen, automatgeväret M / 95.

Terror i Köpenhamn, terror i Paris • 9

Omar El-Hussein är en välbyggd tjugotvååring, klädd i en mörkblå täckjacka och mörka byxor. Han har dragit upp en orangeröd palestinasjal över halva ansiktet. Innan han börjar skjuta har han försökt öppna en av dörrarna som går direkt in i föreläsningslokalen från gatan. Han tryckte ned handtaget, men dörren var låst. Nu har han fortsatt vidare några meter till kulturhusets huvudingång för att försöka ta sig in där i stället.

I Krudttøndens foajé finns sex poliser som ska skydda Vilks-kommitténs högriskmöte. Två av dem är Lars Vilks svenska livvakter, två tillhör danska säkerhetspolisen PET , två är vanliga danska poliser. Bakom en bardisk i foajén står två bartendrar, redo att sälja öl, kaffe och drinkar.

Omar El-Hussein har bra sikt in i genom entréns stora glasrutor när han lyfter sitt automatvapen och trycker av.

Han skjuter en dansk PET -man i armen och en annan dansk polis i låret. Ytterligare två poliser såras av glassplitter. Bartendrarna kastar sig ned bakom disken och klarar sig utan skador.

Inne i föreläsningssalen hänger svarta draperier som täcker glasrutorna ut mot foajén. Åhörarna där inne kan inte se vad som händer när mannen med automatvapnet går till attack. Men de hör. Skott, glaskross, vrål.

– Ud Lars ! Kom ud af lokalet, Lars. Hurtigt, ud ! skriker den danske säkerhetspolisen som sitter intill Lars Vilks.

Polismannen knuffar konstnären, driver honom framför sig genom salen, mot det lilla kylrummet som finns i andra änden av lokalen. Lars Vilks ramlar framstupa över en stol, knuffas obönhörligt vidare, kravlar fram på alla fyra över golvet. I hastigheten åker även Helle Merete Brix, kulturskribent och ordförande i Lars Vilks-kommit-

10 • Terror i Köpenhamn, terror i Paris

tén, med in i kylrummet. På vägen får hon en hård knuff i ryggen och tänker: Men jag kan inte springa fortare !

Dörren till kylrummet stängs. Lars Vilks och Helle Merete Brix beordras av polisen att krypa in under ett litet fällbord.

Helle Merete Brix är uppskakad, där hon ligger på kylrummets golv. Adrenalinet pumpar i kroppen. Kakelgolvet känns kallt mot benen, hon bär svart kjol och svarta höga stövlar. Tankarna rusar. Den femtiosexåriga Helle Merete Brix ser sig som en ganska privat person, som ogärna inkräktar på andras personliga sfär. Men nu känner hon ett starkt behov av att hålla någons hand. Efter en sekunds tvekan sträcker hon handen mot mannen bredvid sig.

Lars Vilks fattar den, de håller varandras händer en lång stund. Han tänker på skottsalvorna nyss. De lät inte som han tänkt sig att skarpladdade skjutvapen ska låta.

Mer som fyrverkerier.

Lars Vilks vänder sig mot Helle Merete Brix. Säger: – De säger att livet är över när man är sextio. Men det behöver inte vara så.

Där ute har attentatsmannen tagit tag i entrédörrens handtag. Han försöker kliva in, men möts av pistolskott från Lars Vilks svenska livvakter. De skjuter totalt femton skott mot angriparen. En dansk polis avlossar också flera skott. De flesta av polisernas kulor tar sig inte genom de laminerade, kraftiga glasrutorna, utan studsar eller fastnar i glaset. Omar El-Hussein träffas inte av någon enda kula – men motelden får honom att vända i dörren och ta till flykten. De svenska livvakterna ska senare få medalj av Skånepolisens chef för sin insats.

Bara någon meter från skottlossningen, inne i föreläsningslokalen, sitter Frankrikes ambassadör i Köpen-

Terror i Köpenhamn, terror i Paris • 11

hamn. Femtiotreårige François Zimeray är en smärt man med nyfiken blick och mörklockigt hår som börjar bli vitt på sidorna. François Zimeray är ingen typisk diplomat, mer en aktivist som i hela sitt vuxna liv slagits för mänskliga rättigheter.

Vilks-kommitténs seminarium hålls bara några veckor efter terrordåden i Paris mot Charlie Hebdo och den judiska matbutiken Hyper Cacher. François Zimeray blev förvånad och väldigt rörd av danskarnas engagemang efter Parisdåden. Tusentals människor samlades då utanför franska ambassaden på Kongens Nytorv, med facklor, blommor och kondoleanser.

François Zimeray är enligt egen utsago »lite lat«. Men trots att Vilksseminariet äger rum på en lördag så vill han inte tacka nej när inbjudan kommer. Han känner dessutom FEMEN -ledaren Inna Sjevtjenko sedan förut.

I sin tidigare roll som Frankrikes ambassadör för mänskliga rättigheter har han hjälpt henne att ordna visum till Frankrike. François Zimeray vill gärna höra henne tala.

Han tog cykeln till Krudttønden. Senare ska han reflektera kring sitt val av transportmedel. En cykel står för öppenhet, i ambassadörens ögon. Att cykla är den sorglöses sätt att ta sig fram.

– Jag tror faktiskt att jag inte ens låste cykeln.

När det första skottet bränner av tror ambassadören precis som Lars Vilks att det handlar om smällare eller fyrverkerier. Vid tredje smällen förstår han: Det är som Charlie Hebdo. Han slänger sig på golvet. Nu är det slut, tänker han.

François Zimeray hör flera skott. Väntar på döden. Så ser han: Någon av deltagarna har lyckats få upp en av de låsta dörrarna ut mot gatan. Han reser sig och springer ut

12 • Terror i Köpenhamn, terror i Paris

tillsammans med andra åhörare. Tar till höger. Springer in i en portuppgång och gömmer sig där.

Filmregissören Finn Nørgaard är en av seminariets deltagare som också lämnat lokalen. Medan de flesta gör som ambassadören – springer till höger – tar Finn Nørgaard en annan väg. Det gör att han hamnar alldeles intill Omar El-Hussein. Innan terroristen flyr skjuter han Finn Nørgaard i ryggen från nära håll.

När François Zimeray några minuter senare lämnar sitt gömställe i portuppgången och smyger sig tillbaka mot Krudttønden ser han Finn Nørgaard liggande på gatan, livlös. Den terrorattack som internationellt ska bli känd som »Copenhagen shootings 2015« har krävt sitt första dödsoffer. Finn Nørgaard blev femtiofem år gammal.

Medan livet rinner ur Finn Nørgaards kropp är Lars Vilks fortfarande instängd i kylrummet tillsammans med Helle Merete Brix.

Sedan hans konstverk »Profeten Muhammed som rondellhund« blev känt 2007 har terrororganisationer som al-Qaida och al-Shabaab uppmanat sina anhängare att döda den svenske konstnären. Han har blivit så van att leva med sina beväpnade livvakter att han refererar till dem som »min familj« eller »grabbarna«. Det händer att livvakterna tipsar Vilks, som tidvis haft det ganska knapert, om när mataffärer har extrapris på fläskfilé och annat.

Lars Vilks förstår varför han har förts undan i det här kylrummet. Det är livvakternas specifika jobb att skydda just honom. Men nu har det snart gått en halvtimme sedan skottlossningen. Hans snart sjuttioåriga kropp börjar protestera mot den obekväma ställning han och Helle Merete Brix tvingas ligga i.

En av Vilks svenska livvakter har kommit in i det lilla

Terror i Köpenhamn, terror i Paris • 13

förrådet. Röster hörs utifrån, lugnare nu. Lars Vilks och Helle Merete Brix gör en ansats att krångla sig upp från golvet. En polis får syn på dem.

– Nej ! Stanna där ni är ! ryter han.

Lars Vilks och Helle Merete Brix hukar sig, kryper ned under fällbordet igen. De vet nu att flera poliser skadats vid skottlossningen, men informationen att Finn Nørgaard skjutits ihjäl har ännu inte nått dem. Lars Vilks fortsätter att prata med Helle Merete Brix. Milda ironier blir deras sätt att hantera en situation som känns både otäck och absurd på samma gång.

Lars Vilks gör en gest mot Tuborgflaskorna framför dem.

– Om vi ska ligga här länge kan vi kanske få öppna en öl i alla fall.

Helle Merete Brix ler. Hon dricker inte ens öl i vanliga fall. Men hon är tacksam för Lars Vilks småprat här på det kalla golvet, tacksam för de dåliga skämten. De hjälper henne att hålla paniken på avstånd.

Till slut får de komma ut ur kylrummet. Livvakter och dansk polis slussar omedelbart ut Lars Vilks till en väntande bil.

Helle Merete Brix går ut i samlingslokalen. Hon märker till sin förvåning att seminariet om yttrandefrihet och hädelse har kommit i gång igen. Den polsk-brittiska konstnären Agnieszka Kolek håller sitt föredrag om obekväm konst. En av arrangörerna från Lars Vilks-kommittén, Niels Ivar Larsen, kulturredaktör på tidningen Dagbladet Information, har uppmanat henne att följa programmet trots terrorattacken.

– Det var principiellt, i ljuset av det som just hänt. Att fortsätta med seminariet var det enda jag tyckte att vi kunde göra, ska Niels Ivar Larsen senare säga.

14 • Terror i Köpenhamn, terror i Paris

Agnieszka Kolek visar powerpointbilder, talar om vikten av yttrandefrihet. Få av åhörarna verkar lyssna.

Flera tittar ned i sina mobiler, skickar meddelanden till nära och kära. De är instängda på en brottsplats – polisen har spärrat av hela området runt Krudttønden. François Zimeray trycker fram Twitterappen i sin mobil. »Still alive in the room«, skriver han på ambassadens officiella Twitterkonto @francedk.

Till slut kommer en evakueringsbuss och hämtar mötesdeltagarna. De körs till Bellahøj polisstation. Där väntar pizza och kaffe, krispsykolog och polisförhör.

Lars Vilks åker inte buss till polisstationen. Han åker bilkortege genom Köpenhamn. Tre polisbilar med blinkande ljus och vrålande sirener. Hög fart. Andra bilar tvingas åt sidan.

Ingen säger ett ord inne i bilen. Det är inte läge att fråga poliserna något nu, tänker Lars Vilks. Han vet ännu inte att terroristen skjutit ihjäl en människa. Ändå kommer en känsla av sorg över honom. Ett yttrandefrihetsseminarium som slutar i skottlossning och polissirener – det är ju sorgligt, tänker han. Han fick aldrig hålla sitt föredrag, som skulle handla om den förföljda kubanska konstnären Tania Bruguera.

I sorgen känner han samtidigt en sorts lättnad. I flera år har han hört och läst om människor i Sverige som ifråga­sätter den massiva polisbevakningen kring honom. Är det verkligen nödvändigt att lägga ned miljontals kronor på livvakter dygnet runt ? Är inte hoten mot honom mest uppblåsta fantasier ?

Nu, tänker Lars Vilks medan sirenerna tjuter, slipper jag nog de anklagelserna.

Terror i Köpenhamn, terror i Paris • 15

Bara en dryg kilometer från Bellahøj polisstation, framför en skärm på internetkaféet Powerplay, sitter Omar El-Hussein. Det är sex timmar sedan han mördade Finn Nørgaard. Nu förbereder han nästa terrordåd. I datorn gör han en sökning på den danske politikern Mogens Camre, känd för sina antimuslimska åsikter och grova uttalanden.

Mogens Camre var under många år socialdemokrat. År 1999 gick han över till det antimuslimska och nationalistiska Dansk Folkeparti. »Föreställningen om förnuftiga muslimer, som stöder demokrati och mänskliga rättigheter, är en illusion«, har Mogens Camre sagt. Han har kallat muslimer för »femtekolonnare« som bör få »den behandling som Hitler fick«.

Efter att ha läst om Mogens Camre knappar Omar El-Hussein in en ny sökning. »Synagogan«, skriver han.

Omar El-Hussein är alltså tjugotvå år gammal. Han är född i Danmark av palestinska föräldrar som själva växt upp i ett flyktingläger i Jordanien. Han har en stökig tonårstid bakom sig.

När han är tolv år kallar hans klasslärare föräldrarna till ett möte. Läraren berättar att Omar stör i klassrummet och att hon har svårt att kontrollera honom. Hans mamma, en utbildad biokemist som arbetar som laborationstekniker, tycker själv att Omar är besvärlig. Hennes lösning blir att flytta till Jordanien med sonen och hans lillebror för att Omar ska »omskolas«.

Efter tre år i Jordanien flyttar mamman och hennes söner tillbaka till Danmark och Nørrebro i Köpenhamn.

Mamman vill att den nu femtonårige Omar ska få en dansk utbildning. Ganska snabbt börjar han hänga med ett gäng som begår brott.

16 • Terror i Köpenhamn, terror i Paris

Han stjäl bilar och gör inbrott. Flera gånger rymmer han från polisens förvar när han blivit gripen.

Samtidigt är han en lovande kickboxare och börjar på gymnasiets humanistiska program. Han klarar sig fortfarande hyggligt i skolan. Hans gamla klasskompisar och lärare använder ord som »smart«, »diskussionslysten« och »begåvad« för att beskriva honom. Men flera minns även aggressivitet, oförsonlighet och hat.

– Speciellt diskuterade han Israel- och Palestinakonflikten. Han var inte rädd för att öppet säga att han hatade judar, berättar Victor, en av Omar El-Husseins klasskamrater, för den danska tidningen Ekstra Bladet.

Som artonåring fälls han för första gången för ett våldsbrott efter att han slagit ned en jämnårig kille. Han hoppar av gymnasiet, röker mycket hasch och ägnar sig åt allt grövre brottslighet. Han går omkring på stan med vapen som kniv, bajonett och svärd, och fälls flera gånger för brott mot vapenlagen.

2013 knivhugger en starkt haschpåverkad Omar ElHussein en jämnårig ung man som han aldrig har träffat förut. Han får syn på mannen på ett lokaltåg i Köpenhamn och får i sin paranoia för sig att han tidigare blivit attackerad av honom. Han stöter en kniv två gånger djupt i mannens kropp: ett hugg i låret och ett i ena skinkan.

Skadorna är livshotande, men offret klarar sig till slut.

Tjugoett år gammal döms Omar El-Hussein till två års fängelse, hans livs fjärde fängelsestraff.

I fängelset noterar personalen hur Omar El-Hussein ändrar beteende. Fängelseledningen anser att deras fånge visar tecken på extremism och radikalisering, och tar kontakt med den danska säkerhetstjänsten PET för att varna. Senare ska PET säga att Omar El-Hussein

Terror i Köpenhamn, terror i Paris • 17

»funnits på säkerhetstjänstens radarskärm«, men att det inte funnits anledning att tro att han planerade ett terrordåd.

Två veckor före Lars Vilks-kommitténs seminarium släpps Omar El-Hussein fri. På sin Facebooksida delar han propagandavideor från terrorgruppen Islamiska staten (IS ) och svär lojalitet till IS -ledaren Abu Bakr al-Baghdadi. Han använder inte sitt riktiga namn utan kallar sig »Abu Ramadan AlMuhajir«.

Sju minuter innan han går till attack mot Lars Vilkskommitténs seminarium lägger Omar El-Hussein ut ett meddelande på arabiska på sin Facebooksida: Jag svär trohet till Abu Bakr och ska lyda honom i medgång och motgång och jag ska inte trotsa de order jag får med mindre än att jag begår uppenbar otro.

Mönstret i Köpenhamn är detsamma som i Paris en månad tidigare. Först en attack mot personer som står för yttrandefrihet och religionskritik, sedan terror mot judar.

Medan hela Köpenhamns poliskår jagar honom lämnar Omar El-Hussein internetkaféet Powerplay. Han beger sig mot Köpenhamns stora synagoga på Krystalgade. Han har gjort sig av med automatgeväret och i stället beväpnat sig med två pistoler.

Köpenhamns stora synagoga färdigställdes 1833. Det är en mäktig byggnad som uppmärksammats internationellt för sin arkitektur med egyptiskt influerade detaljer. Under Nazitysklands ockupation av Danmark 1940–1945 gömde församlingsmedlemmar med hjälp av kristna vänner synagogans Torahrullar i den närbelägna Trinitatiskyrkan.

18 • Terror i Köpenhamn, terror i Paris

Omar El-Hussein är inte den första terroristen som valt ut Köpenhamns synagoga som sitt mål. Den 22 juli 1985 placerade en palestinsk terrorcell med bas i Uppsala en bomb full med spik i synagogan. Explosionen blåste ut alla fönster och förstörde synagogans kraftiga dörr av ekträ. Som tur var råkade gudstjänstlokalen vara tom på människor, men bomben var så kraftig att sju boende på ett närbeläget judiskt ålderdomshem fick lättare skador när fönstren på hemmet krossades av explosionen.

Nästan samtidigt detonerade en bomb i en annan del av Köpenhamn, utanför det amerikanska flygbolaget Northwest Orients kontor. Den bomben dödade en förbi­cyklande algerisk man och skadade ytterligare tjugo­ fem människor. En av attentatsmännen från Uppsala placerade även ut en väska med en tredje bomb utanför det israeliska flygbolaget El Als Köpenhamnskontor – men en äldre dam fick syn på honom och blev fundersam: – Unge man, ni glömde er väska !

Terroristen blev nervös och rafsade åt sig väskan med bomben. Flera vittnen lade märke till den nervöse mannen med väskan, som han till slut slängde i en kanal innan han tog båten till Malmö och så tåget vidare hem till Uppsala. När polisen senare fiskade upp väskan visade det sig att sprängladdningen däri var långt kraftigare än de bägge bomber som detonerade.

1989 dömdes fyra palestinier av Uppsala tingsrätt för sin inblandning i Köpenhamnsattackerna 1985.

När Omar El-Hussein närmar sig synagogan är klockan strax efter midnatt. Stämningen är hög inne i församlingens lokaler. Åttio gäster firar en tolvårig flickas bat mitzva – en judisk motsvarighet till kristendomens konfirma-

Terror i Köpenhamn, terror i Paris • 19

tion. På församlingens webbplats har Omar El-Hussein ett par timmar tidigare kunnat läsa att festen skulle äga rum här just i kväll.

Synagogan och församlingshuset är bevakade, den här natten när alla i Köpenhamn talar om terrordådet på Krudttønden. Dan Uzan, en trettiosjuårig församlingsmedlem, står vakt utanför festen. Även ett par poliser är utkommenderade för att hålla synagogan under uppsikt.

Omar El-Hussein raglar gatan fram. Poliserna ser honom och tänker att han är full. Han lutar sig fram som om han ska kräkas. Kanske låtsas terroristen vara gravt berusad för att inte väcka misstankar hos vakt och polis, vilket i så fall möjligen säger något om alkoholkulturen i Skandinavien. Poliserna ingriper i alla fall inte mot honom, och han kan fortsätta sin vingliga promenad tills han är alldeles intill Dan Uzan. Från en meters håll skjuter han församlingsmedlemmen i huvudet med en av sina två pistoler. Dan Uzan dör omedelbart.

I skottväxlingen som bryter ut träffar Omar El-Hus­ sein båda poliserna och lyckas själv fly oskadd från platsen, trots att en av poliserna skjuter mot honom. Jakten efter honom intensifieras. Under natten får polisen ett tips om var terroristen befinner sig: vid Mjølnerparken i stadsdelen Nørrebro. Klockan fem på morgonen skjuter flera poliser med automatvapen ihjäl Omar El-Hussein vid Nørrebro station, efter att han själv först avlossat tre skott mot poliserna.

Lars Vilks ? Efter förhör på polisstationen förs han till sin hemliga bostad i Sverige, omgärdad av sitt team med beväpnade livvakter. I en skottsäker bil kör poliserna sitt skyddsobjekt över Öresundsbron.

20 • Terror i Köpenhamn, terror i Paris

En dryg månad tidigare, i januari 2015, hade jag själv i stor hast åkt över Öresundsbron – fast åt andra hållet. Massmordet på Charlie Hebdos redaktion hade just inträffat och min tidning, Dagens Nyheter, hade skickat mig till Paris för att rapportera om terrorn. Jag kastade mig på ett tåg från min hemstad Malmö till Köpenhamns flygplats Kastrup för att ta första flyg till Paris.

Vid attacken mot Charlie Hebdos redaktion hade tolv människor skjutits ihjäl, bland dem tidningens huvud­ redaktör Stéphane »Charb« Charbonnier och fyra andra satirtecknare. Terroristerna mördade även två poliser. En av dem var livvakt åt Charb, som i flera år stått på samma al-Qaida-dödslista som Lars Vilks. 2013 publicerade alQaida dödslistan i sin nättidning Inspire. Terrororganisationen uppmanade muslimer världen över att skjuta ihjäl Vilks, Charb och flera andra människor som betecknas som »fiender till islam«.

Några timmar efter terrordådet landade jag på Charles de Gaulle-flygplatsen utanför Paris. Tog ett tåg till cen­ trum, checkade in på ett hotell nära Charlie Hebdos redaktion, gick ut på stan och började arbeta.

På Place de la République samlades snabbt tiotusentals människor. Många av dem höjde pennor mot kvällshimlen – blyerts, kulspets och tusch – för att hedra det fria ordet och de mördade tecknarna.

Nio personer bar på varsin elektronisk skylt med små lampor som bildade varsin lysande bokstav. De nio rörde sig målmedvetet framåt genom folkhavet, på väg mot det stora, runda monumentet med Frankrikes nationalsymbol Marianne mitt på torget. När de var framme höll de upp sina bokstäver mot folksamlingen. De bildade två ord: »NOT AFRAID «.

Snart började talkörerna:

Terror i Köpenhamn, terror i Paris • 21

– Liberté, liberté, liberté !

Och sedan: – Charlie, Charlie, Charliberté !

Fler och fler människor strömmade till. Sorgen över terrordådet och de mördade satirikerna förvandlades till en mäktig, triumfatorisk hyllning till den franska republikens demokratiska värden.

På Place de la République träffade jag den fyrtiosjuårige byggjobbaren och målaren Chiheb Bouanene, huttrande i en för tunn Adidasjacka. Han höll upp en bit kartong där han hade skrivit med snirkligt eleganta bokstäver: »Jag är muslim. Jag är Charlie Hebdo.« Så fort Chiheb förstod att terroristerna som angrep Charlie Hebdo ropat »Gud är stor !« och »vi har hämnats profeten !« hade han bestämt sig. Jag gör en skylt, tänkte han. Jag måste göra en skylt och åka till Place de la République.

Folk älskade Chiheb och hans skylt. Tanter pussade honom på kinden. Unga tjejer och killar ville ta selfies tillsammans med honom.

Chiheb tog emot hyllningarna med en blandning av glädje och vemod. Han förklarade att han med öppna ögon spelade rollen som Den Gode Muslimen, i en tid full av vanföreställningar och negativa generaliseringar om muslimer. Han ryckte på axlarna och sa: – Vi lever i en islamofob verklighet. Om jag kan nyansera någons bild av muslimer så gör jag gärna det.

Man får möta samtiden där den är, menade Chiheb.

Det är galet att kräva att muslimer ska ta avstånd från terror i islams namn – men han hoppades ändå att representanter för Paris moskéer tydligt ville fördöma dådet (vilket många också gjorde).

Mitt hotellrumsfönster vette ut mot Place de la Répu-

22 • Terror i Köpenhamn, terror i Paris

blique. Medan demonstranterna sjöng där ute skrev jag en lång reportagetext om Charlie Hebdo, om pennorna mot kvällshimlen, om Chiheb Bouanene och om parisarnas motstånd. När jag skickat texten till DN-redaktionen i Stockholm gick jag ut, promenerade planlöst runt med ett huvud som surrade av avklingande deadlinestress.

Plötsligt ringde telefonen i fickan.

– Mer terror, sa en redaktör i mitt öra. Du måste åka till Porte de Vincennes i östra Paris. Där ligger en judisk butik där någon tagit gisslan.

En halvtimme senare står jag mellan några bostadshus, jättelika grå huskroppar från 1960-talet, tolv våningar höga. Marken gungar till under fötterna, jag känner mig yr. Jag har jobbat två dygn i sträck utan att sova, och har glömt att äta lite för många gånger.

Klasar av barn hänger på staketet intill, klättrar på varandra i hopp om att se något spännande. Deras gata är avspärrad för trafik så långt man kan se. Tv-reportrar med CNN -frisyrer och starka lampor i ansiktet rapporterar live intill. Polisbussar överallt.

– Kolla, ännu fler poliser !

– De har automatgevär allihop !

De upphetsade ungarna är åtta, nio år och uppåt. Mest killar, även några tjejer. De bor i höghusen runt Porte de Vincennes, intill kosherbutiken Hyper Cacher. Butiken ingår i en fransk kedja av stormarknader med ett sortiment av religiöst godkända produkter. Kundkretsen är främst troende judar.

Jag hör en av de äldre killarna, i tonåren, förklara för de yngre: – Ni fattar väl: Det är ingen slump att han gått in i just Hyper Cacher, av alla affärer här. Den är judisk.

Terror i Köpenhamn, terror i Paris • 23

Alla kaféer och restauranger i kvarteret är belamrade av journalister med laptops och kameror på borden. Det är en kamp om eluttagen för att ladda mobiler och andra apparater. Med sammanbitna miner kopplar kafégästerna upp sig för att skicka bilder och textsnuttar till sina hemmaredaktioner. Servitriserna har limmat fast sina blickar vid kaféets tv-skärmar, som sänder live från den pågånde terrorattacken alldeles utanför.

– Alla mackor och all mat är slut. Vi har kaffe och öl, säger en servitris, utan att släppa tv:n med blicken.

Inne i Hyper Cacher-butiken är terroristen Amedy Coulibaly också hungrig. Han tar pålägg från hyllorna och gör sig »en liten smörgås«, ska ett vittne senare berätta.

När jag åter står bland de tungt beväpnade poliserna och de nyfikna barnen tänker jag att ungarnas föräldrar borde hämta in dem. Samtidigt inser jag hur svårt det hade varit att hålla min egen nioåring borta om ett liknande drama utspelat sig i våra hemkvarter i Malmö.

Det börjar mörkna. Amedy Coulibaly har hållit sin gisslan fången i flera timmar. Han har skjutit ihjäl tre människor, kropparna ligger på butiksgolvet. Coulibaly har en hel vapenarsenal med sig: ett kalasjnikovgevär, två k-pistar, två pistoler, sprängämnen och en stor kniv.

– Jag är med i IS , säger han till sina fångar, jag är inte rädd för att dö.

En man i gisslan har växt upp i samma Parisförort som Coulibaly. I butiken tar han rollen som »kompisen«. Han pratar med terroristen, distraherar honom medan andra diskret sms:ar med polisen utanför. »Du är hygglig, kompis«, säger han när Coulibaly bjuder honom något att äta, »men jag har lite grann förlorat aptiten.«

24 • Terror i Köpenhamn, terror i Paris

Amedy Coulibaly varvar vänlighet med brutalitet.

Han skjuter butiksbiträdet Yohan Cohen när denne i ett obevakat ögonblick tar en av terroristens pistoler och riktar den mot honom. Vapnet klickar när Cohen trycker av. Coulibaly skjuter honom i huvudet.

Nu ligger Yohan Cohen mot en vägg, gurglande i sitt blod. Det låter som om han håller på att kvävas, tänker en man i gisslan.

– Vill ni att jag ska göra slut på honom ? frågar Amedy Coulibaly sina fångar.

Nej, svarar flera. En halvtimme senare upphör rosslingarna.

Vi som står utanför vet ännu inte något om vad som händer där inne. Coulibaly har dragit ned butikens metalljalusier och det är omöjligt att se in.

Plötsligt hörs en kraftig explosion. Ljudet ekar mellan höghusen. Sedan två kraftiga smällar till. Svart rök stiger från Hyper Cacher. Så börjar smattret av automateld, ra-ta-ta-ta-ta, säkert tjugo skott. Tystnad i kanske femton sekunder. Så en ny, lång automatsalva.

Sirener tjuter. Det hörs skrik från alla håll: inifrån röken, från människor på balkonger, från poliser som springer. Någonstans gråter en kvinna förtvivlat.

Barnen har klättrat ned från staketet. Deras upphetsning är borta nu. Blickarna skrämda.

– Kom, vi går hem, säger en pojke tyst till en annan.

Terroristen är död. En polis ropar »C’est fini !« – »Det är över !«.

Men det är det ju inte.

Några veckor senare sker terrordåden i Köpenhamn.

– När människor dör händer det något. Då blir det allvar, säger Lars Vilks om skotten i Köpenhamn.

Terror i Köpenhamn, terror i Paris • 25

För mig hände det något i Paris, när det började smälla bland de nyfikna barnen utanför Hyper Cacher.

I över femton år har jag skrivit om extremism och våld. Jag har intervjuat folk fulla av våldslust och hat, varit med vid eldstrider, duckat för kulor med block och penna i handen. Ofta finns det något terapeutiskt med att jobba som reporter under fasansfulla nyhetshändelser. Man tvingar sig att se vidrigheterna, talar med människor om dem, skriver ur sig berättelsen, bearbetar den.

Men den här gången, i Paris, är det inte riktigt så.

Jag skriver mina texter, skickar dem till redaktionen i Stockholm, reser hem till Malmö. Men explosionerna, röken och automatvapensalvorna från Porte de Vincennes stannar kvar i mig.

Plötsligt är terrorism inte längre något abstrakt utan något som luktar, hörs och känns. Terrorism stinker av rök och paniksvett, vet jag nu, den låter av gråt och explosioner så starka att det känns som om trumhinnorna ska gå sönder. Terrorn har blivit verklig för mig, ätit sig in i medvetandet.

Kanske har det med vardagligheten i kvarteren runt Porte de Vincennes att göra. Jag kände igen så mycket från min hemstad Malmö. Barnen hade kunnat vara mina barn. Grannarna hade kunnat vara mina grannar.

Runt Porte de Vincennes lever människor med rötter i många olika delar av världen. De boende jag mötte efter att polisen stormat butiken och skjutit ihjäl Amedy Coulibaly var chockade och rädda – men också inställda på att inte låta misstro mellan grupper slå rot. De lät som Malmöbor när de betonade att mångkulturen är en viktig del av både deras och deras kvarters identitet.

26 • Terror i Köpenhamn, terror i Paris

Eve och Al, två väninnor i trettioårsåldern, var på väg hem från sina jobb i city när de kom rakt in i avspärrningarna och smällarna från polisens chockgranater.

Båda tillhör utsatta franska minoritetsgrupper: Eve är judinna, Al är svart. Eve talade om vikten av att alla parisare måste manifestera för demokratin: – Judar, muslimer, ateister, kristna – alla under humanismens flagga !

När Eve sa det där med humanismens flagga betraktade Al sin väninna, från sidan. Det var en komplex blick som tycktes rymma både kärlek och sorg. Al sa att hon verkligen ville demonstrera, men hon vågade inte.

– Terroristerna vill skapa så mycket konflikt i samhället som möjligt. Därför gav de sig på en judisk butik. Och jag är rädd att det kan hända något riktigt stort och otäckt vid en manifestation.

Men vi måste demonstrera, insisterade Eve. Jag vet, svarade Al, men jag följer inte med.

Och under ytan, bortom de demokratiska ljusmanifestationerna, så bubblade konspirationsteorierna och misstron.

Chiheb Bouanene, målaren och byggjobbaren med »Jag är muslim. Jag är Charlie Hebdo«-skylten, mötte mig nästa dag vid metrostationen i Belleville. Det är en livlig, mångkulturell stadsdel i Paris 20:e arrondissement som påminner mycket om Möllevången i Malmö. Här finns ett litet Chinatown med många kinesiska affärer och restauranger. Kvarteren är också präglade av att många arabiska invandrare, främst från gamla franska kolonier i Nord­ afrika, lever här. Halalslaktarna och moskéerna ligger tätt.

Chiheb log när vi promenerade från metrostationen.

Han ville ta med mig till ett par moskéer.

Terror i Köpenhamn, terror i Paris • 27

– Vi är alla fransmän, sa Chiheb, om och om igen.

Han ville bygga broar, få in moskébesökare och imamer i debatten, höra dem stå upp för demokratiska värden och ställa sig bakom den franska republiken.

Men leendet slocknade snabbt när vi började tala med folk på trottoaren utanför Abou Bakr-moskén. En medel­ ålders församlingsmedlem i elegant rock sa till oss att han var hundra procent säker på att »myndigheterna och militären« genomförde attacken mot Charlie Hebdo.

– Hörde ni inte att polismannen de dödade var muslim ? Ahmed hette han. Ingen muslim skulle döda en annan muslim. Tro mig, det var militären. Sedan skyller de på oss muslimer.

Chiheb vädjade till den välklädde: – Du förstår väl att det är konspirationsteorier ?

Han vände sig till mig, erbjöd en förklaring: – Det är för hemskt för honom att tänka sig att muslimer gjort det här. Därför skyller han på någon annan.

Chiheb var illa berörd där utanför moskén, han såg skamsen ut. Jag ville påminna om att han inte bär ansvar för vad andra människor säger eller gör. Men jag hann inte. Ytterligare en moskébesökare kom fram till oss.

Hans åsikt: »Judarna« låg bakom attacken mot Charlie Hebdo, för att svartmåla muslimer. Precis som med terrordåden i USA den 11 september 2001, enligt mannen.

– Då stannade en massa judar hemma från jobbet. De visste att något skulle ske.

Chiheb Bouanene suckade. Han hade svårt att acceptera att människor i hans hemstad på allvar trodde på antisemitiska konspirationsteorier.

Jag förstod honom.

Jag har känt likadant i Malmö. 2009, under Gaza-

28 • Terror i Köpenhamn, terror i Paris

kriget, flätades antisemitismen samman med ilska mot Israel. Ett kedje-sms skickades runt mellan mobiler i Malmö: Personalen på McDonalds har kommit fram till att allt säljande på lördag ska gå till Israel, försök att inte äta hos de förbannade judarna. Även Coca-Cola, Fanta, Sprite är judiska. Undvik dessa också.

Flera jag kände fick sms:et. Det blev plötsligt tydligt att urgamla antisemitiska teorier om judisk makt lever starkt även i den moderna tiden, bland unga människor i min egen hemstad.

Kort efter terrordåden i Paris och Köpenhamn läser jag en Facebookdiskussion som på allvar får mig att fundera kring terrorns natur – och på hur den dödshotade Lars Vilks liv egentligen ser ut. En bekant har mött konstnären och hans livvakter under en debattkväll på Malmö konsthall. Flera i publiken blev enligt min Facebookvän »upprörda och oroliga av hans närvaro«.

Hon skriver: Nu är min fråga till er: Har Vilks rätt att vistas bland folk på offentlig institution, som vilken människa som helst ? Jag tycker det, men vet att alla inte håller med.

En livlig diskussion bryter ut i kommentarsfältet. De flesta försvarar Vilks frihet och rätt att få röra sig i samhället. Några uttrycker tveksamhet. »Svår fråga«, skriver en kvinna. Hon meddelar att hon själv tänker avlägsna sig om hon får syn på Vilks eftersom hans närvaro inne-

Terror i Köpenhamn, terror i Paris • 29

bär »ett hot«. En man skriver att man aldrig vet »när någon gör ett försök att ta honom av daga … Då ska inga oskyldiga drabbas.« Oskyldiga, funderar jag när jag med stigande intresse läser Facebooktråden. Betyder det att kommentatorn anser att Lars Vilks är skyldig ?

Till vad ?

I den svenska kulturvärlden är Lars Vilks i princip utstött. Han har tecknat islams profet Muhammed som en hund. En del muslimer har protesterat mot detta.

Och så har han synts i flera antimuslimska sammanhang.

Detta är tillräckliga indicier för att fälla honom, anser många. Ingen vet exakt vad han har för åsikter och tankar och värderingar, men det finns en utbredd känsla av att han har gått för långt. Att han pissar på muslimer.

I en tid då många gillar att dela in människor och företeelser i onda och goda är Lars Vilks intressant. Hans liv hotas av muslimska terrorister från samma mäktiga grupper som hatar demokrati, dödar judar i Paris och Köpenhamn och massmördar människor i Irak och Syrien.

Samtidigt finns bland Vilks försvarare en annan typ av extremister: rasister som klär sig i yttrandefrihets­ argument för att hetsa mot muslimer och invandrare, och som stämplar människor som opålitliga samhällsförstörare enbart på grund av deras religion och ursprung.

Extremisterna hämtar näring från varandra. För IS är muslimhatarna utmärkta rekryteringsverktyg, särskilt när de nu växer i inflytande och tar allt fler platser i de europeiska parlamenten. Kolla, kan IS -rekryterarna säga, västländerna trampar på oss, på dig. Som muslim kommer du alltid att vara mindre värd i Europa och USA .

Kom och bygg kalifatet i stället !

30 • Terror i Köpenhamn, terror i Paris

På motsvarande sätt ger IS utstuderat grymma massmord perfekt material till den nidbild av muslimer som Vilks mest extrema fans vill sprida. Halshuggningar, terrordåd, våldtäkter och etnisk rensning – så ser muslimernas sanna, barbariska natur ut !

Ett frö till en bok om extremism, terror och olika sorters rädslor börjar gro i mig, där jag sitter framför datorn och läser Facebooktrådar om Lars Vilks. Är det möjligt att ta rygg på Lars Vilks, trots de massiva säkerhets­ arrangemangen kring honom ? Och kan man i så fall få syn på vår tid, vårt samhälle och dess blinda fläckar ?