9789100161217

Par adise

Nanna Johansson

Paradise Noveller

albert bonniers fรถrlag

Hantverk 9 Paradise 35 Det är nog dags nu 57 Förtrolighet 75 Körsbärsflickan 97 Hennes riktiga namn 115 De obehagliga 135 Vargar 155 Födelsedagsbarnen 183 Underbara monster 197

Hantverk Ta ett ljusgrått tvåvåningshus med vinröda knutar. Ställ det i ett nybyggt bostadsområde, ett där grävskoporna fortfarande står och dräller och grushögar är en vanligare syn än gräsmattor. Ta en kärnfamilj om fyra personer och tryck in dem i det ljusgrå huset. Ge pappan i familjen titeln försäkringshandläggare och mamman samhällskunskaps­ lärare. Låt döttrarna gå på gymnasiet, den äldsta i trean och den yngsta – hon som råkar vara jag – i ettan.

För att skapa just den här scenen måste du placera alla familjemedlemmar i det grå husets hall (som fortfarande luktar spackel och färskt trä, men familjen börjar vänja sig). Ställ pappan, mamman och lillasystern med ryggarna mot ytterdörren och liksom lägg storasystern mitt på gol­ vet, som om hon ramlat. Mellan dem – äldsta dottern och de andra – placerar du sedan en samling spillror av något som alldeles nyss var helt och värdefullt.

Dramat kan börja.

9

»Res på dig !« Pappa försöker låta sträng, men det finns något desperat och nästan vädjande i rösten. »Herregud, Dessi. Du kan inte hålla på såhär.« »Du är nitton«, påminner mamma. »Ingen liten barn­ unge.« »Jag vet inte vad vi ska göra med dig.« Pappa igen. »Man tror inte att det är sant.« Mamma. »Snälla ­Desirée, res på dig !« Medan de andra två fortsätter med sina vanliga repliker sliter jag blicken från min gråtande syster – hon har rullat över på mage och hulkar så att ryggtavlan guppar – och låter den vandra till resterna av farmors prydnadsfat. Egentligen var det ganska fult. Benvitt porslin med o­ rangea krusidul­ ler. Men medan farmor levde pratade hon alltid om att visa det för Antikrundans experter. Hon hade inte tyckt om att se det sönderslaget, särskilt inte av Desirée.

Jag sätter mig på huk och plockar upp en triangulär skärva. Jag ska spara den som ett minne, och varje gång jag tittar på den kommer jag att se farmors ansikte framför mig. De stora bruna ögonen inramade av tunna glasögon­ bågar. Farmor var den enda i familjen som tyckte mer om mig än om min syster. Förutom Muffin då, men han dog när jag var fjorton. »Jag … hatar … er«, frustar Dessi från golvet. Hon har 10

lyckats ta sig upp på alla fyra nu. Snart kommer hon att spurta mot skohyllan och slita åt sig sina kängor. Storma iväg mot busshållplatsen och lämna oss andra med skärvor att sopa upp och ett nytt problem att diskutera. Vi får ald­ rig slut på samtalsämnen i den här familjen. »Det gör du inte alls«, säger mamma. »Det är bara som det känns.« »Hatar är ett väldigt starkt ord«, säger pappa.

Jag stoppar porslinsskärvan i jackans innerficka. Jag hann inte ens hänga av mig ytterkläderna innan jag ham­ nade i den här scenen.

Det är svårt att avgöra vad som utlöste det hela idag, men jag kan ju gissa. Dessi fick inte pengar till en festival­ biljett ? Pappa har lagat jeansen som Dessi omsorgsfullt klippt stora hål i ? Mamma har haft fräckheten att fråga om Dessi kan hjälpa till med dammsugningen ?

Nä, jag vet inte. Jag bryr mig inte heller, om jag ska vara helt ärlig.

Tio minuter efter att Desirée smällt igen ytterdörren sitter vi andra samlade runt köksbordet. Pappa lutar sig fram på armbågarna med händerna som ett valv framför pannan. »Hoppas att hon inte stannar ute halva natten«, säger han.

11

Mamma stryker honom över bakhuvudet. »Hon åker säkert bara till Hanna eller Maja. Hon vill göra en marke­ ring, det är allt.« Jag tittar på klockan på väggen. Den är köpt i samma inredningsbutik som tavlorna som omger den – n ­ eutrala, svartvita foton på skyskrapor och irländska sten­formationer.

Enligt visarna är hon tjugo i fem. Jag bestämmer mig för att klocka hur länge mina föräldrar pratar om Dessi.

Fem över fem har de fortfarande inte slutat. Jag ger upp och reser mig. Först nu tar de in min existens. »Är du hungrig, gumman ?« »Lite.« »Jag och pappa hade tänkt testa att göra hemgjorda såna där, vad heter det, gnocchi. Men det är väl lite överdrivet nu när det bara är vi tre ?« Bara vi tre. »Vi tar det imorgon istället«, bestämmer pappa. »Jag kan slänga ihop nåt annat till ikväll. Gör du din berömda sallad, Amanda ?« Mamma lutar sig fram över bordet och fattar min hand mellan sina. »Det är så skönt att i alla fall ha en dotter som är ordentlig.«

12

Jag är ordentlig. Så ordentlig att jag direkt efter middagen går upp på rummet och gör min tyskläxa. Vi har fått i upp­ gift att översätta en dikt. Alla andra i klassen sitter säkert och matar in texten i Google Translate just nu, men jag gör på rätt sätt. Anstränger mig till och med för att hitta en fungerande rytm. Som om läraren bryr sig.

När jag är klar förflyttar jag mig till Desirées rum, som är mindre än mitt men ljusare och bättre planerat. Jag bru­ kar passa på att gå in här när hon är borta. Sedan vi flyttade hit för ett knappt halvår sedan har jag lärt mig att hitta bland hennes saker.

På golvet : urklivna byxor, skolpapper, bomulls­tussar med rester av nagellack. På den väggfasta hyllan : böcker hon knappt bläddrat i, en plastkatt som vinkar med tassen, två kartor antidepressiva som hon slutade ta av rädsla för att bli tjock. På skrivbordet : laptopen som kostade nästan dubbelt så mycket som min (såg jag när jag jämförde våra julklappar på internet), den lilla anteckningsboken som hon låtsas att hon skriver djupa saker i men som till största del består av skisser av olika outfits. I lådan under sängen : en glittrig massagestav, en halvt uppdrucken flaska Kahlúa som hon köpte på Cypernresan med Maja i somras.

Jag drar ut sänglådan och upptäcker att den har fått ett tillskott, ett knöligt paket Prince Light. Jag blir u­ ppriktigt 13

förvånad. Alla Desirées kompisar röker, men hon har astma. Jag trodde inte att hon var så dum.

Själv har jag aldrig haft astma, så efter viss tvekan knackar jag ut en cigarett ur paketet. Någon gång ska man ju prova. Det hör till allmänbildningen.

Jag går ner till köket och hämtar en tändare ur lådan med värmeljus, sedan fortsätter jag ut till hallen, där jag klär på mig min vindjacka. Mamma och pappa frågar inte vart jag ska, de vet att jag promenerar varje kväll. Muffins död har inte haft någon som helst inverkan på mina ruti­ ner. Jag rastar hunden, med eller utan hund.

Det är den råare sortens april. Det spelar ingen roll att snödropparna skjuter upp i täta kluster intill fotbolls­planen eller att vissa i skolan redan envisas med att gå utan jacka – så fort solen gömmer sig är det närapå vinter igen. Det stör mig inte, inte alls. Jag har alltid gillat den kalla delen av året bäst. Då finns det inga krav på att vara sprallig och levande.

Jag tar mig från det nya bostadsområdet till det gamla.

Det är inte ens en kilometer mellan dem, ändå hade de kunnat tillhöra två olika kontinenter. Vi var nybyggar­ familjen som gav oss av till något mer löftesrikt; allt skulle bli bra så fort sulorna sjönk ner i den nya jorden. Strunt 14

samma att yngsta dottern protesterade. Strunt samma att hon älskade sitt gamla hem, och att hon inte såg varför en ensam tragedi – som, märk väl, inte ens blev en tragedi – skulle behöva ändra på något. Hon försökte argumentera.

Ni har inte råd, sa hon. Jag har räknat på det och ni har inte råd. Sedan gick farmodern och dog och efterlämnade en bostadsrätt som gick att sälja till överpris. Plötsligt hade familjen råd. Familjen flyttade.

Jag ökar på stegen tills jag är framme vid vårt gamla hus.

Det är en enplansvilla i mexitegel som inte ser mycket ut för världen, men jag kan vartenda skrymsle och vrå. Jag önskar att jag kunde gå in en sväng, men det bor en annan familj här nu. Joachim och Julius är jämngamla med mig och brukade reta mig i högstadieskolans matsal. Jag undrar vem av dem som sover i mitt gamla rum och vem som sover i Desirées. Jag undrar om blodet sitter kvar i golvplankorna och vad de i så fall tänker om det. Vet de ens ?

Mamma och pappa var så noga med att allt skulle stanna inom familjen, men jag vet ju hur Dessi är. Hon har säkert gått runt och skrutit om alltihop. I hennes värld är det sådant som gör en människa spännande, de dramatiska gesterna. Jag kan slå vad om att hon satte morakniven till ådern i exakt samma stund som hon hörde pappa låsa upp ytterdörren.

15

Jag vänder ryggen mot huset och börjar gå. Min prome­ nad startar alltid här, även om den på pappret började vid mitt nya hem. Jag kan riktigt känna Muffins svans piska mot vaden. »Ja, kom nu, gubben«, viskar jag, knappt hörbart.

Jag når fram till friluftsområdet. Förr om åren höll man militärövningar här, men nu ser man mest stavgångs­ pensionärer i motionsslingorna. Och hundägare, förstås.

Flera av de människor jag tycker bäst om på hela jordklotet brukar uppehålla sig här i skogarna.

Ta Wibeke, till exempel. En kraftig femtio-någonting herrfrisörska som en gång räddade mig från en blottare.

Idag träffar jag henne vid minigolfbanan. Medan hennes tollare Jaques tömmer tarmen småpratar vi om en rävhona som vi båda sett stryka omkring. Vi kommer fram till att det måste vara samma.

Ta Britt, en grånad öron-näsa-hals-läkare som alltid skrattar gott, som om man precis sagt världens roligaste skämt. Jag springer inte på henne idag, och inte heller ­hennes Nutley, som är en collie. (Att »collien Nutley« är en ordvits var något jag behövde få förklarat för mig.)

Ta Razvan, som kommer från Rumänien och sover i en glänta. Han har ärvt schabradoren Silver av en annan 16

hemlös. Jag borde ha tagit med mig en extra cigarett för att kunna bjuda Razvan, men jag tänkte inte på det.

Självklart finns det även hundägare som jag inte står ut med. Han jag i mitt huvud kallar Översten, till exempel, som skriker order åt sin schnauzer så att det hörs på långt håll. Efter Muffins död brukade jag fantisera om att det var Översten som råkat ut för alltsammans och inte jag. Att det var hans hund som hade magsäcken full av tumörer. Men sedan fick jag dåligt samvete. Det är ju inte hundens fel att Översten är en idiot.

Ibland tänker jag att jag borde umgås mer med män­ niskor i min egen ålder. Det är vad mamma säger i alla fall, de få gånger hon analyserar mig och inte Dessi. Hon föreslog att jag skulle bjuda hem några från skolan och titta på film. Jag började nästan skratta när jag tänkte på hur tjejerna i klassen skulle reagera på det förslaget.

Då bjuder jag hellre hem mina vänner från skogen, men det är inte lika populärt. Det märktes tydligt enda gången jag provade. Mamma stod och vakade i köket medan jag kokade kaffe åt Razvan, trodde väl att han skulle sno någon av deras fula inredningsdetaljer. Jag höll på att skämmas ihjäl över hur ohyfsad hon var.

17

Efter en dryg halvtimmes promenad stannar jag till vid en rastplats. Det finns flera stycken längs stora elljusspåret, men den här är bäst. Den ligger på en liten höjd och om man står på ett särskilt ställe kan man se sjön långt borta genom en glipa i träden.

Av timmer har man byggt ett slags vindskydd med bara tre väggar. Därinne står bänkar och ett litet bord, så att man ska kunna äta sin matsäck även om det regnar. Utan­ för vindskyddet finns en grillplats med fler bänkar. När ­Muffin levde brukade jag låta honom springa lös just här medan jag själv låg och vilade mig.

Jag sätter mig vid grillplatsen och fiskar fram cigaret­ ten. Stoppar den i munnen och sticker handen innanför jackan för att få upp tändaren ur innerfickan. Det svider till. När jag drar ut handen rinner en strimma blod längs fingret. Jag hade helt glömt bort skärvan.

Istället för att torka av blodet i gräset smetar jag det längs med cigaretten. Jag tänker att jag ska färga allt det vita helt rött, men det hinner sluta blöda innan jag är klar.

Jag tänder och tar ett försiktigt bloss. Det smakar ­bensin och lungsjukdom. Jag vet inte om jag ska känna mig lättad eller besviken. Jag bestämmer mig för att inte släcka cigaretten direkt utan låta den brinna ner till filtret.

Det vore slöseri annars.

18

Medan jag väntar låter jag blicken vandra över rastplat­ sen. Den ser ut som den alltid gör, förutom att någon har häftat upp ett gult pappersark på vindskyddets yttervägg.

Jag går närmare för att kunna läsa.

Det är en 1 x 2-fråga.

Frågan handlar om vilket bilmärke en viss Bengt kör.

Jag tänker att det måste vara ett företag som ställer interna frågor om sina anställda. Kanske har man haft personal­ fest med tipsrunda. Vid just det här stoppet fick Bengt ­Emmerud känna sig speciell.

Jag river ner pappret och bränner ett hål i det med ciga­ rettglöden. Sedan försöker jag få fyr på ena hörnet. När det inte tar sig mosar jag cigaretten under skon och plockar fram tändaren igen.

Jag ser fascinerat på medan lågorna slukar både Volvo och Audi. När de tuggat sig igenom halva Toyota blir det så hett att jag måste släppa taget. Pappret faller som ett ljusklot ner mot en grästuva.

Jag vet att jag borde stampa ut elden. Jag vet att pappret ligger farligt nära vindskyddet. Jag vet att man ska vara rädd om sådana här ställen, som vi äger tillsammans och som vi alla har glädje av. Ändå sliter jag åt mig mer gräs och matar elden med det. Jag lyckas trimma tändaren tills lågan är lika hög som 19

mitt pekfinger. Den här gången för jag den direkt mot tuvorna närmast vindskyddets vägg.

Jag intalar mig själv att jag kommer att släcka alltsam­ mans, att jag inte kommer att låta det gå hela vägen. Jag tror på det, ända tills lågorna börjar klättra uppför väggen.

När jag kommer hem stinker jackan brandrök. Jag hänger den längst in i garderoben. En stund funderar jag på om jag borde plocka ut tändaren ur innerfickan, men jag låter den ligga kvar. Mamma och pappa skulle aldrig rota igenom mina fickor.

Jag borstar tänderna och går och lägger mig. Jag är egent­ ligen inte sovtrött, inte det minsta. I vanliga fall b­ rukar jag ligga uppe någon timme och älta saker, och sedan – i ytterligare någon timme – känna skuld över att jag ältar så mycket trots att jag har det så bra. Det finns barn i världen som kliver på minor, brukar jag tänka. Det finns de som sitter och svälter med flugor surrande runt huvudet.

Ikväll tänker jag inget av det där. Jag är … upprymd.

Ja, det är rätt ord.

Jag sträcker mig efter laptopen på sängbordet. Öppnar Wikipedia och skriver ordet »eld« i sökfältet.

Eld är det fenomen som uppstår när en gas genomgår en koncentrationsstyrd, exoterm, kemisk reaktion som inbegriper 20

oxidation (förbränning) av ett brännbart ämne, i tekniska samman­hang benämnt bränsle …

Jag vet inte vad jag var ute efter, men inte det här. Sna­ rare en … känsla ? Jag fortsätter att plöja igenom artikeln när det hörs en försiktig knackning. »Ja ?« säger jag och fäller ner skärmen.

Dörren öppnas och pappa sticker in huvudet. »Hej vän­ nen. Du råkar inte ha hört nåt från din syster ?« Jag skakar på huvudet. Han vet mycket väl att hon och jag inte har den sortens relation. Jag tror inte ens att vi har varandras telefonnummer. Men vid det här laget är väl han och mamma så oroliga att de griper efter minsta halmstrå. »Jag tänkte«, säger han, »att du kanske kunde ringa Hannas lillasyster och fråga om Desirée sover där inatt.« Hannas lillasyster gick en årskurs under mig på hög­ stadiet. Jag känner henne ungefär lika bra som pappa gör.

Min enda interaktion med henne var när hon och hennes gäng ropade att Muffin såg efterbliven ut.

Det här har jag sagt till honom tidigare, men han har väl glömt det. Jag förklarar en gång till. »Jag förstår …« säger han besviket. »Jag trodde ni gick i samma klass. Godnatt, då.« När han stänger dörren är min upprymdhet borta.

21