9789100158941

Oline Stig

HÄGRING Noveller

a l b e rt b o n n i e rs fö r l ag

Av Oline Stig har tidigare utgivits: Ryggen fri 1999 Ett familjeliv och nio andra 2003 Den andra himlen 2007 Jupiters öga 2010 Över gränsen 2013

Raderna av Dante Alighieri på sid. 260 är hämtade ur Den gudomliga komedin, Skärselden XVIII, 27, i översättning av Ingvar Björkeson.

www.albertbonniersförlag.se

isbn 978-91-0-015894-1 © Oline Stig 2017 ScandBook AB, Falun, 2017

Till Karl

Hägring 9 Simona och hästarna 29 Nätterna med Dolores 41 Sarzano sul mare 61 Under en lycklig stjärna 85 Familjefesten 111 Att gå i någon annans skor 133 Vänskap 157 Konsten att rädda ett bibliotek 175 Levitation 197 Återkomst 217 Ett förälskat sinne 233

Hägring Han föreställde sig henne mörk. Rakt och blankt hår i axel­längd med sidbena och lång lugg. Inte trist cendréfärgat och inte heller den hårda, nästan svarta tonen som Monica börjat färga sitt grånande korta hår i på sista tiden. Nej, något där emellan, vad kunde det heta, mahogny. Ibland uppsatt men oftast utsläppt. Olof lutade sig bakåt i solstolen utan att släppa greppet om sin bärbara dator. Han blundade. På avstånd hörde han Monica som hade satt igång dagens diskprojekt. Han tänkte inte ha dåligt samvete: det var hon som insisterat på att de inte skulle ha rinnande vatten i stugan, det var hon som alltid framhöll hur mysigt det var att stå under hängbjörken med hinkar och baljor. Men det var alltid han som fick hämta vattnet i brunnen och värma det på spisen. Solen hettade, svetten rann under skjortan, en mygga surrade i örat, det verkade som om den hade fastnat i öronhåren, han drämde till med handen. »Har du gjort något dumt?« »Va?« »Eftersom du sitter och slår dig själv.« Olof kisade mot solen och såg upp på Kalle. Han såg bara konturerna i motljuset, en svart skugga mot det 9

glittrande havet. Tydligare var pusten av gammal fylla. »Blev det sent igår?« »Svensexa, vet du«, sa han och tände en cigarett. Olof drog åt sig benen när Kalle satte sig på solstolen. Det slog honom att detta vore ett utmärkt tillfälle att ta det där snacket, som man brukade säga. Alltså, tala lite allvar, mellan far och son. Om framtiden, äktenskapet, ja livet, helt enkelt. »Hur har du det med allting?« försökte han. Och förbannade i samma stund sitt tonfall. Det lät vädjande, psykologaktigt. »Jorå, det är prima liv. Och själv då, hur går det med lagtexterna?« »Jag har semester.« »Du, jag behöver låna den där«, sa Kalle och la handen på datorn. »Måste kolla min mail, telefonen har laddat ur.« Olof drog datorn åt sig, placerade den högre upp i knäet. »Det går inte just nu.« »Men hallå, har du hemligheter?« Kalle flinade och blinkade med ena ögat.

Olof försökte andas lugnt. Inte hetsa upp sig. Inte låta känslorna ta överhanden, inget utbrott. Det kunde få ödesdigra konsekvenser, han insåg det. Om han verkligen gav luft åt allt han tänkte om Kalle och hans sätt att ta för sig av allt här i stugan som om det vore ett jäkla hotell.

Och hans, förlåt, förlåt, förlåt, odrägliga blivande hustru, Sanna, som låg och solade topless utanför gäststugan med sina osmakligt stora bröst och var gränslös på alla vis. Han kände datorn surra i handflatorna. »Det är lugnt«, sa Kalle och reste sig. »Jag kan ta den 10

sen, säg till när du har loggat ut från Facebook.« Blinkningen igen. Vad var det där för en blinkning? Som om de vore sammansvurna. Det var de sannerligen inte.

Samma kväll hade han sin vanliga dispyt med Monica om Facebook. De satt på terrassen med avätna grillspett och en skål med nyplockade jordgubbar från grönsakslandet.

Solen höll på att gå ner över den blanka viken och han tänkte att deras samtal var som en hopplös tennismatch.

Monica servade gång på gång och han träffade aldrig bollen. Hon hade vässat sina argument. Nu handlade det inte bara om sociala mediers ytlighet och det fullkomligt meningslösa med att samla på så kallade vänner som man inte kände, utan också om den ekonomiska sidan av saken: den råa kapitalismen, hur Facebook utnyttjade sina användare med annonser och censur, bristen på respekt för upphovsrätten, etcetera etcetera. »Jag fattar bara inte hur du kan ägna så mycket tid åt det där«, sa Monica. »Du är ju en förnuftig människa.« »Jag använder det mest som nyhetsbank.« Olof torkade svetten ur pannan. »De flesta av mina vänner är nyhetsnarkomaner, om något har hänt i världen är Facebook den garanterat snabbaste informationskällan. Det pågår också en del intressanta debatter.« »Det där tror du inte på själv.« »Sen har jag ju faktiskt fått en del nya vänner. Som jag också träffar i verkligheten.« Matchen var över. Monica rensade jordgubbarna med den lilla ostkniven de fick i bröllopspresent för trettiotre år sedan. Olof betraktade henne och solen som gick ner bakom hennes rygg. Hon var vacker så här i kvällsljuset: 11

den raka näsan, skrattrynkorna kring ögonen, det korta håret som stod rakt upp som på en arg igelkott. Han brukade uppskatta hennes sarkasmer, hur hon sågade suspekta samtidsfenomen på sin sjungande finlandssvenska. De brukade vara rörande eniga om allt.

Kalle och Sanna tjoade och skrek nere på bryggan, jagade varandra såg det ut som, Sanna halvnaken som vanligt. Hon föll i vattnet med ett plask och tjöt av skratt.

Sedan kravlade hon upp och omfamnades av Kalle. Hon välte omkull honom, kyssen övergick i grovhångel, Olof vände bort blicken. »Jag tror jag går in till mig en stund«, sa han och klappade Monica på huvudet. »Ropa när det är kaffe.« Han var fortfarande inloggad och chatten var på. Så fort skärmen lystes upp var hon där.

Hej Olle, hur var middagen?

Jo tack, svarade han. Och själv då, har du fått något i dig?

Det tog ett tag innan hon svarade. »Catrine skriver« stod med kursiv text i den lilla chattrutan. Han betraktade hennes profilbild, den var ny för denna veckan, ett modernt nonfigurativt konstverk i starka färger. Han hade inte vågat fråga henne vem konstnären var, det borde han kanske veta men han var hopplöst okunnig på området. Han försökte föreställa sig var hon satt någonstans. Vid köksbordet kanske med utsikt över domkyrkan, eller satt hon i sängen med datorn i knäet?

I så fall med rullgardinen nerdragen mot gården för att undkomma fluktaren i fönstret mitt emot. En gång hade hon kommit på honom med att stå och onanera när hon låg naken i sängen. Hon hade inte orkat anmäla trots att 12

alla hennes vänner på fb hade uppmanat henne. Orka bry sig, skrev hon. Snart slipper jag se honom i alla fall. Catrines självdistans och galghumor var hennes signum, det var nog det första som gjorde att han hade accepterat henne som vän, trots att han annars hade som policy att aldrig tacka ja till personer han inte kände. Det var Bo Melinder som hade introducerat henne efter att Olof hade läst några av hennes spirituella kommentarer på något Bo hade skrivit. »Ovanlig kvinna, mycket intelligent och underhållande«, skrev Bo, när han frågade sig för. »Tjugofyra år, bosatt i Lund, studerar konsthistoria. Lider av en ovanlig ögonsjukdom som kommer göra henne blind innan hon är trettio. Du kommer inte att ångra hennes vänskap…« Nej, den ångrade han inte, även om han tyvärr inte hade ensamrätt på hennes förtroenden. Halva hans bekantskapskrets på fb var numera vän med Catrine.

Några av dem hade dessutom regelbunden telefonkontakt med henne, vilket han var mer avundsjuk på än han riktigt ville tillstå. Honom hade hon inte ringt minsann.

Men de chattade så gott som dagligen. Han visste allt om hennes mer eller mindre hopplösa pojkvänner som avlöste varandra med förbluffande hastighet och det korta resonemangsäktenskapet med fransosen Pierre Marcel, som hade gett henne ett år i Paris och ett snyggt efternamn, men knappast efterlämnat några andra spår.

Därtill visste han en hel del om hennes bakgrund som missionärsbarn i Afrika och om hennes oro för framtiden.

Och, icke att förglömma, hennes olyckliga kärlek, den som gjorde henne sjuk, den som gjorde att hon glömde att äta och stängde in sig i sin lilla lya med en dunk hemkört 13

vin och datorn som enda sällskap och som till och med fått henne att försöka ta sitt liv en regnig måndag i april.

Hon hade misslyckats, som väl var, lampkroken där hon hängde snaran lossnade av hennes tyngd. Och föremålet för hennes kärlek hade inte ens behagat hälsa på henne på sjukhuset. Idioten Fredrik von Merkel. Man ville vrida nacken av honom. Man ville övertyga flickstackarn att man inte ska kasta pärlor för svin och så vidare, men det verkade lönlöst. Under sena nätter, särskilt när hon druckit några glas vin, var denne Fredrik det enda hon yrade om. Hennes livs passion. De hade träffats i Paris när hon fortfarande var gift med den triste fransosen och sedan rymt tillsammans till London, där de levde lyckliga i drygt ett år. Eller olyckliga, den exakta sinnesstämningen i deras relation var lite svår att greppa.

Efter ett år hade von Merkel hur som helst tröttnat på sin unga älskarinna, han var själv femtio plus – det hade Olof lockat ur henne – och satt henne på ett plan till Köpenhamn.

Du anar inte hur ensam jag är, skrev Catrine. »Men, herregud, du är ju bara tjugofyra«, skrev Olof. »Du pluggar i Lund, har du inga kompisar?« På sådana hurtiga utrop svarade inte Catrine, hon ritade en sur mun med kolon och parantes och stängde av chatten.

Andra saker som var anmärkningsvärt med Catrine Marcel var hennes stora bildning och kunskaper om allt mellan himmel och jord. Bo Melinder, som var pensionerad lärare i naturvetenskap och hobbyastronom, förde långa diskussioner med henne om stjärnor och planeter.

Mariana Kinsky, som var filosof, rapporterade att Catrine hade stora insikter om både Kant och Schopenhauer och 14

Anne Arnholm, som var litteraturkritiker, berättade att Catrine hade full koll på såväl den äldre som den samtida litteraturen. Under senare tid hade hon också visat ett allt större intresse för Olofs arbete som försvarsadvokat.

Hon verkade aldrig tröttna på att intervjua honom om hans rättsfall och kom ofta med kloka synpunkter när han hade kört fast i något knivigt fall.

De enades om att det var synd att Catrine inte bodde i Uppsala. De enades om att de borde träffa henne. Hon borde komma upp och hälsa på dem. Om det inte gick att ordna fick de alla ta tåget till Lund. Det skålade de på när de satt runt bordet på den sunkiga restaurangen där de hade sina torsdagsträffar. Paddys pizzeria. De hade med flit valt ett ställe som inte frekventerades av universitetsfolk eller andra presumtiva bekanta. Ingen annan förstod vad de delade. Gemenskapen var avslappnad men också lite skamfylld. Vad skulle de kalla sig? Uppsala Fbgäng? Lät idiotiskt. Facebookseniorerna? Ännu värre.

Skit samma. De hade träffats över nätet och nu satt de här och tog en öl. »Big deal«, som Catrine skulle ha sagt.

Det hade gått nästan fem minuter sedan hans fråga men nu kom svaret. Ingen bra dag, Olle. Var hos ögonläkaren idag, läget har förvärrats. Fick nya mediciner. Dessutom känner jag mig konstigt yr, måste kanske söka för det också.

Det tar visst aldrig slut. Svar på din fråga: ja, jag har ätit, jag hittar fortfarande till 7-eleven utan blindkäpp, he he, köpte en thaiwok som smakade asäckligt. Och sen drack jag tre glas vitt av Mickes hemkörda. Har jag berättat om Micke? Vi gjorde slut igår. Han vägrade att ta av sig sina vita sportstrumpor när vi älskade, hur osexigt är inte det, dessutom snuset, en enorm, jag säger enorm prilla lössnus som han vägrade spotta ut, nej, 15

jag klarar inte av dessa ohyfsade karlar. Nog! Du är väl ingen ohyfsad karl, Olle, jag tror inte det. Jag tycker om att du är försvarsadvokat, du får gärna försvara mig. När jag varit dum.

FÖRLÅT att jag är lite förvirrad, det är sent, jag har druckit.

Måste sova nu, tenta i morgon. Puss Catrine. Och sedan efter två sekunder, ett nytt meddelande.

FÖRLÅT igen, kära Olle, jag är så fruktansvärt självupptagen! Hur har du det? Vad tänker du på, vad drömmer du om?

Berätta och jag läser innan jag somnar, lita på det, även om jag inte orkar svara ikväll.

Olof kände hur det hettade i kinderna. Monica ropade att kaffet var klart men han stängde till dörren och låtsades inte höra. Det var något med det där med ohyfsad karl. Att han inte var en ohyfsad karl. Vad menade hon med det?

Och att hon kallade honom Olle, ingen annan kallade honom Olle. »Vad drömmer jag om, vad drömmer jag om«, mumlade Olof och fingrade på datorns tangenter.

Sommaren fortskred med varannandagsväder och de sedvanliga semestersysslorna. För Olofs del innebar det en del smårenoveringar på stugan, ett brunnslock som måste bytas, några fönster att kitta, några tegelpannor att byta på uthuset. Monica var i full färd med att färdigställa illustrationerna till sin nya barnbok och tillbringade det mesta av sin vakna tid i ateljén. Då och då slog han sina lovar för att kika på dem, men drog sig undan hennes försök till närmanden. Hon var som en trånsjuk katt, strök sig tätt intill honom, la handen på hans mage, gned huvudet mot hans axel. När han avböjde inviterna med 16

en vänskaplig klapp gick hon undan och återgick till sina teckningar. De var för gamla för att tjafsa om behovet av närhet, det växlade som sommarvädret. I alla fall kunde de inbilla sig att acceptansen av perioder av fysisk frånvaro var ett utslag av respekt och mognad – att de båda vilade i trygg förvissning om att lusten skulle komma tillbaka.

Men Olof kände ingen trygghet, hans inre var lika grumligt och upprört som regnvattnet i det gamla akvariet som stod kvarglömt under altanen, som han ibland vilade ögonen på när han satt i solstolen och låtsades läsa. Han greps allt oftare av overklighetskänslor. Där var viken, jaha, där var sonen med sin obegripliga fästmö som skulle bli hans lagvigda hustru i slutet av augusti, och som gapade i kapp med fiskmåsarna dagarna i ända, jaha, här var han själv.

Han kunde inte sluta tänka på Catrine. Hon hade försvunnit från Facebook. Inte så att hon hade tagit bort sin profil, men hon hade inte uppdaterat sin status på två veckor. Det var ovanligt, sedan de blev vänner för ett halvår sedan hade hon aldrig haft något avbrott, snarare hade han kunnat oroa sig för att hon var för aktiv, att hon verkade tillbringa all sin vakna tid på forumet. Men nu alltså inte ett ord. Den senaste statusuppdateringen var ett foto av ett fång med röda rosor på hennes födelsedag den 28 juni med rubriken: Rosor från Bo! Bilden hade gjort honom kluven. Å ena sidan tyckte han att det var lite väl påfluget av Bo Melinder att skicka rosor till Catrine. Röda till på köpet. Å andra sidan ångrade han att han inte hade kommit på idén och skickat några själv.

17

De andra i hennes vänskapskrets verkade veta lika lite som han. Anne, som var den som hade tätast telefonkontakt med henne, hade heller inte hört något sedan hennes födelsedag. Men hon tippade att Catrine hade rest till London, till Fredrik. Marianas teori var däremot att hon rest till Tanzania för att hälsa på sin åldrade far, som tydligen var krasslig. Andra okända vänner fruktade att hon låg inlagd på sjukhus för sina ögon. Eller något ännu värre. Catrines sida var full av obesvarade meddelanden.

Hör av dig, vännen. Var är du? Så orolig. Saknar dig. Bo Melinder var den ende av fb-vännerna som inte syntes på sidan och som inte heller svarade på Olofs meddelande angående Catrine. Han drog slutsatsen att Bo hade stängt ner all nätaktivitet under semestern.

Han saknade Catrine så att det gjorde ont. Och när han satt i sin solstol, ofta till sent på natten, när Monica redan hade gått till sängs och viken låg som en skimrande medalj i det bleka månljuset, försökte han resonera kring sina känslor som en lagman. Var det frågan om en förälskelse? Nej, naturligvis inte, han kände ingen fysisk åtrå.

Hans attraktion till Catrine var rent intellektuell. Det var en själarnas gemenskap. Han saknade hennes berättelser, hennes kloka funderingar, hennes esprit. Som en dotter kanske, och ändå inte. Faktum var att hennes ålder och utseende inte spelade någon roll. Herregud, han visste ju inte ens hur hon såg ut. Ingen visste, de kunde bara föreställa sig. Hon hade aldrig publicerat några foton av sig själv i sin profil.

Och det var detta faktum, plus en del andra mystiska omständigheter, som fick Mariana att framkasta sin teori under det extrainkallade fb-mötet i slutet av juli.

18

En vecka av ihållande dagsregn gjorde att ingen var nödbedd att lämna sina sommarställen för ett par dagar i stan och en träff på Paddys pizzeria. Mariana hade tagit sig ända från Smålands inland i sin chockrosa lilla Citroën och den skällande knähunden i baksätet. Hon ville bära in hunden på pizzerian men blev nekad trots att hon log vackert mot den unge servitören och blinkade med sina kajalsvarta ögon, servitören var benhård, inga djur i restaurangen. En lång stund stod den lilla gruppen samlad runt Marianas bil och betraktade den lilla hunden som lagt sig tillrätta på sin tigerrandiga pläd. Anne, som var den enda utan paraply och såg ut att frysa i sin tunna sommarklänning, bröt tystnaden och föreslog att de skulle gå in i alla fall. »Ja, det är nog ingen idé att prova något annat ställe«, sa Bo. »Det är likadant överallt.« Och Mariana suckade och sa att lilla Mitsy nog skulle klara sig en halvtimme.

Hon var överdrivet tjusig som vanligt, med skyhöga klackar och en glansig, klarröd klänning som framhävde hennes runda former, mer klädd för galakväll än för en öl på krogen, tänkte Olof. Stackars Bo såg verkligen ömklig ut bredvid henne, med sin fläckiga trenchcoat och de urmodiga glasögonen på sned.

Han fortsatte sin granskning när de hade satt sig vid det runda bordet längst in i lokalen. De var en udda samling.

Allvarliga Anne, som aldrig hävde ur sig något oövertänkt och var så hemlig med sitt privatliv att ingen av dem ens visste om hon var gift eller ensamstående. Och så Mariana, som var minst sagt extrovert och excentrisk och som pratade som en kvarn, omväxlande om sitt trassliga privatliv och om sin avhandling om Shopenhauer. Och så 19