BOKEN OM YOUSEF
Linus de faire
BokenB Oom K EYousef N om YOUS E F
LINUS de FA I R E
ALBERT albert bonniers fรถrlag BONNIERS Fร RLAG
Linus de Faire, född 1977, är uppvuxen i Stockholm och nu bosatt i Amman. Boken om Yousef är hans debut.
Kartorna på s 410 och 411 är gjorda av Ibrahim Owais.
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-015673-2 Copyright © Linus de Faire 2017 Omslag: Moa Schulman Tryck: ScandBook AB, Falun 2017
Till Ewa dü Tania nu Naila och Lilia därefter
Innehåll Yousef al-Khayals mudhakkirat al-Muqaddima 13 al-Hamil 34 al-Milad 41 al-Tufoula 53 al-Nahda 65 al-Ijtiyah 84 al-Khatfa 103 al-Thuloudj 112 al-Istiraha 120 al-Nihaya 144 al-Salam 153 al-Alfiyya 177 al-Hidjra 209 al-‘Awda 253
appendix 1 Käre förläggare ( Sverige, 2015) 2 Operation Ikaros ( Österrike, 1969) 3 Cedern från Zahle ( Libanon, 1982) 4 Lervällingsballerinan ( Palestina, 1948) 5 Kackerlackspojken ( Libanon, 1996) 6 Till en förbipasserande ( Syrien, 2009) 7 Åtalet ( Holland, 2011) 8 Tribunalen ( Libanon, 2013) 9 Till min Fofo ( Libanon, 2014)
277 286 302 308 332 349 362 376 386
personer 399 Selektiv nutidskronologi
400
Kartor Beirut 410 Libanon 411
Läsråd Boken är en diptyk: Yousef al-Khayals mudhakkirat och Appendix. I den första delen uppkommer med jämna mellanrum numrerade noter. När en sådan påträffas – och här kommer rådet – hoppa då till noten och läs den innan du återgår till al-mudhakkirat. Med vänlig hälsning Översättaren
Yousef al-Khayals mudhakkirat
al-Muqaddima Hela mitt liv har jag suttit. Jag satt i mors mage vintern -76, sätesbjudning (redan där sa hon, Allah yisabbirha, att jag kom snett in i världen). Satt sen kerubisk med hink och spade i sandlådsruinerna vid al-Hammam al-‘askari -77; satt med sexbitars pussel på våtsvabbat stengolv i lägenheten på Rue Jeanne d’Arc i Hamra -78; sattes (och glömdes) i städskrubben efter den förblindande bomben -81. Jag satt vid radion och fars byxben när israelerna korsade Litanifloden i juni -82, skärrad, skakande i takt med diskanten och smalbenen; hela sommaren satt jag under jord medan Abu Ammar och Sharon slog pannorna och oss blodiga; jag satt sporadiskt i skolbänken och flirtade likt Imru’ al-Qays med alla tjejer vars namn började på Z i lugnet före stormen -84; satt hopkurad – men ack så rebellisk – och tjuvrökte på parkeringsplatsen bakom madame Georgettes fullproppade salon de beauté i Ras Beirut när lägerkriget rasade och kusin Nidal sökte sin skapare året -86; satt i garaget med fars Gauloisesfilter i öronen medan granaterna gastade under de gudsfruktande nätterna i april -89; satt på en parkbänk med skit från fredens duvor när en Z flaxade förbi och sög in mig med sin doft av java och jasmin vintern -90, för att bara några månader senare sitta vid lillasyster Zeinas sjuksäng i obekväm stol nätterna i ända, hennes svala bofinksstora hand i min. Satt barfotad på den nötta mattan i moskén och bad när den onämnbara vapenvilan kom och tog strypgrepp på mig och min syster; satt på filosofi- och litteraturföreläsningar när religiositeten slocknat och skulden lättat under mitten av 90-talet, ja, jag pluggade tills pannan värkte, häcken sved och bakfyllan botats. Jag satt (och låg) med en Z under fyrverkerier och freudianska 13
fredsduvor då det gamla seklet sprängdes bort och jag insåg mitt kall; satt följande år på fällstol i Aamiqs svampiga våtmark och såg fågelmissiler vina fram innan jag skadesköts, givetvis sittande, hösten -03; satt och gnagde på naglarna i bussen från Amman med obeskrivlig sorg och en metaforisk pistolmynning vid pannbenet när al-mukhabarat, säkerhetspolisen, prompt ryckte in och förde iväg mig; sattes i handfängsel i förhör under tusenwattslampa, huva och deras pardon med en bokstavlig pistolmynning vid pannbenet då de slog sönder min knäskål -04 (tills jag förvisso låg); satt sedan gråtande i min första, enda och kanske sista bil – en grå Opel med dubiös lukt – dagarna i ända, med anteckningsbok, kikare och penna, tills de återigen grabbade mig knappt ett halvår senare, en dag som förändrade mitt liv, om än inte mitt sittande. Detta – i krympt version – har varit mitt liv fram till nu. Mitt namn är Yousef Marwan al-Khayal. Jag är avkomman till en spränglärd men feg palestinsk sittare, Ghassan Khayal, och den vingklippta sångfågeln Zahra Zaydan. Det brukar ju sägas om ljugandet att det är en konstart. Men att tala sanning – och dessutom skriva ner den – är definitivt svårare, i alla fall med tanke på min prekära situation, noppriga penna och allmänna brist på takt. Om man följer sanningen i hälarna när man skriver om nutida händelser får man se upp så att man inte får sina tänder utsparkade (som någon förmodat tandlös fransman en gång sa). Sedan drygt nio år sitter jag nu i rannsakningsfängelset i Roumieh, anklagad för mordet på vår före detta älskade premiärminister Rafiq Hariri, och underhåller mig delvis med att skriva oändliga meningar som gör de ark jag mutat mig till spröda och förmodligen också dig, kära presumtiva läsare. Men ve den som ger sig. Tiden, som de ormtungade libaneserna säger, har blivit en trogen och pålitlig vän. För mig som gillar och har tid att räkna kan jag meddela att det är etthundrasjutton månader, femhundraelva veckor – nästan ett och ett halvt år 14
av veckor, om veckor vore dagar – och tretusenfemhundra sjuttionio dagar (jag stryker över och ändrar dessa datum hela tiden). Ytterst sällan ligger jag emedan kackerlackorna gillar att nagga mig i öronen. Det där sista var ett skämt, givetvis. När jag sover skiter jag fullständigt i vad småkryp – om man nu kan kalla femcentimeters kackerlackor småkryp – har för sig. På sätt och vis är de fångar också, blott andra villkor och andra skal. Jag vill påstå att det är ödet som får avgöra om det bara blir jag själv som får läsa det jag skrivit ner med min filtpenna, om sidorna bränns av al-bash Bashir, min åsnekind till personlig vakt; om de går upp i rök under ett upplopp (som nästan hände en vår för några år sedan); eller om något annat oförutsägbart och otursamt händer, vilket det så ofta gör i mitt liv. Egentligen ska en trettioåttaåring inte skriva sina mudhakkirat, sin qissat hayati, men i och med att döden är ett undan smusslat rakblad här i Roumieh vill man gärna försöka se till att man blir omnämnd i rätt del av al-Nahar, al-Akhbar, Daily Star eller vad som existerar nuförtiden, och inte bara gömd bland dödsannonserna eller gravskändad på skvallersidorna. Om man har otur lever man ett långt och rikt liv, ett komplicerat liv med många vändningar, hopp och förtvivlan, vinster och förluster, ett mänskligt liv, för att till slut ändå bara bli omnämnd med ett substantiv i bestämd form: Mördaren. Inte Fågelskådaren eller Älskaren, Sanningssägaren, Vännen, Sonen, eller alla ens andra relationella predikat. Kan se det framför mig: »Rafiq Hariri-mördaren Yousef al-Khayal dog igår i …« Eller inte framför mig, för då skulle jag ju vara både levande och död, men du förstår. Förresten skrev en som jag däremot vet namnet på (Nabokov) att man alltid kan lita på att en mördare använder en förfinad skrivstil. Nu är jag ingen mördare och en luddig penna mot spröda ark är allt jag har; prosan blir därefter. Nog med bortförklaringar och ursäkter. 15
* Far och mor lärde mig att alltid presentera mig när jag möter främlingar, så utan större omsvep: al-salamu alaykum wa rahmatullahi wa barakatuh. Det som följer på dessa sidor är jag själv, åtminstone den bild av mig själv som jag har, och jag lovar att försöka vara så sanningsenlig som det bara går under mina omständigheter. Att det skulle bli så här att jag skriver för en imaginär läsare (som dock är, var, och förblir Z), det trodde jag aldrig. Men nu sitter jag under det blinkande lysröret i biblioteket och bockar och bugar, samt skriver lite i luftdraget mellan de två. Underligt nog sitter artighetsfraser och allmän hövlighet så djupt i märgen på mig att även om de knäcker ryggraden på mig, så försvinner de troligtvis inte. När de exempelvis spräckte vänstra knäskålen vintern -04, prisade jag dem för att de inte tog höger, mitt fotbollsknä, även om jag nuförtiden tvivlar på att jag någonsin får sparka boll igen. Al-hamdulillah, brukade jag säga förr när något beklagligt inträffade. Numera inser jag att det bara är gammal hederlig otur, legendarisk otur förvisso. Man talar ju om otur som fenomen när man exempelvis slår huvudet i en dörrkarm, de nyinköpta fikonen är ruttna, minibussen gasar iväg med dig flämtande och hostande i hasorna, när lillasystern dukar under för det onämnbara eller när man hipp som happ blir arresterad för bara Gud vet vad. Man tackar den allsmäktige, den givmilde, den ende, al-hamdulillah rabb al-‘alamin, om man är så lagd, vilket de flesta här är, för att han omtänksamt nog inte dessutom hade satt upp en rostig spik i den förbannade dörrkarmen; att inte alla fikon var ruttna, bara några; att de tålmodiga även de når fram till himlen eftersom nästa buss kommer följande dag; och att hon, trots allt, fick nio år – sinnessjuka krigsår förvisso – men slapp puberteten, kärlekskvalen och fredens olidliga valfrihet. Dessutom fick hon lika lång tid som jag varit här (än så länge), vilket har blivit min mätsticka för tid. Och 16
förstås: al-hamdulillah rabb al-‘alamin för att de inte sköt mig på fläcken när de arresterade mig – där hade jag tur, antar jag, även om jag just då inget hellre ville än att dö. Oavsett vad otur verkligen är verkar vissa människor omringade, omfamnade av denna otur mer än andra. Som stinkande skit i ospolade toaletter drar till sig flugor, gigantiska spyflugor från ingenstans, drar dessa till sig oturen. Och oturen – om vi nu ser på den som en vanlig människa, låt vara i solkig läderjacka och med en illa dold Glock 17 – hälsar på dessa stackare lite då och då, i alla fall om man bor i Mellanöstern. Ibland bara för en liten knack på axeln som gör att man tappar teglaset mot stengolvet, ibland för att viska: »Pssst, du kommer med oss« – och så dunkar jäveln till en i magen, om han inte redan gjort det. Jag kan obestridligt sägas vara en av dessa människor, och det tycks som om min otur har spritt sig även till dem i min närhet, till min syster och min kusin, först och främst, men också mor, far, faster, moster, palestinier och libaneser i allmänhet, ringar på vattnet och allt det där. Om nu min otur smittar så är säkert fripasset – om du läser detta, käre far – en förfalskning och då ses vi därnere i de brinnande kryptorna. Och på sätt och vis är jag redan därnere och har tingat en extra plats så vi kan skåla tillsammans tills morgondagen då aprikosträden blommar, det vill säga aldrig. Om den metaforiska stenkastaren är slumpen eller Allah får någon annan avgöra – har vi riktig otur kallas han Jahve, men det kvittar: jag har redan gjort mitt val och får stå mitt kast när, eller om, domen kommer. Och om min mors heliga bok har rätt så är det svårare för arroganta idioter att komma till himlen än det är att forcera en kamel genom ett nålsöga, oavsett om det är porten, en felstavning eller bara hybris som åsyftas. Det är när jag tänker på min allomfattande otur jag nästan önskar att jag inte förlorat min tro. Hade den på något sätt hållits vid liv skulle jag utan tvivel ha fått ett fripass direkt 17
till himmelriket när min tid är kommen, precis som far tror han fått efter att Zeina dog alltför ung i det onämnbara. Den gamle galningen tror att han har kontakter däruppe nu. Här i fängelset kallar man mig manhous, otursfågeln. Även vakterna gör det, hånfullt nog – det är knappt så de vet mitt riktiga namn. Oavsett avdelning är vi alla bara numrerade kroppar för dem. Förvisso har de nycklarna till våra dörrar, men inte till de andra utanför. Otur för dem. Hade jag inte förlorat min gudstro så hade jag inte trott på oturen eller omen. Men jag borde ändå varit uppmärksam på fågeln som flyger åt vänster, något vår sedvänja predikar ger otur åt betraktaren, och något jag inte ens tänkte på då det hände i verkligheten. Otur alltså, att både Hariri och pilgrimsfalken var gråhuvade och majestätiska när de valde S:t Georges hotell att häcka i, eller åtminstone flyga förbi på vänster sida – och dessutom i februari, tidigare än vanligt. Det står helt klart för mig nu efter att jag fått höra om åtalet med alla beröringspunkter som binder mig till brottet jag inte har begått. Men det förstod du väl? Att jag är oskyldig? Det krävs en välvillig läsare, det medger jag – och vad mer, kanske någon som vågar sätta sig på min stol, den stol jag har suttit på sen jag föddes och som jag först nu är villig att ge upp. Varsågod att sätta dig här och försöka se världen från mitt perspektiv; kanske kommer förståelsen att sätta sig som en liten turturduva i dina händer. Just det hände faktiskt mig en gång, och jag ämnar berätta hur lite längre fram.
* Otur är att vara fel man på fel plats vid fel tillfälle. Otur mer specifikt är att vara född palestinier i Libanon när som helst, men särskilt när krigets låga just hade tänts. Det som inleddes med några kulor utanför en kyrka och kalasjnikovs i händerna på hämndlystna pojkar vid min tillblivelse, eskalerade snabbt 18
till 82 mm:s granater, vidare till 100 mm:s, 135 mm:s, sen 155 mm:s granatgevär som myrra vid tiden runt min födelse, våra egna katiusjas, följt av gradraketer på Hizbollahs mobila ställningar, över till Stalins Organ (vilket låter roligare än det var) som samtidigt avfyrade flera dussin, och israelerna med sin fosfor, sina ljudbomber, klusterbomber och bomber förklädda till leksaker för oss nyfikna barns skull. För att inte tala om amerikanerna med sina sextontumskanoner – alltid störst, värst och mest högljudda. I slutet hörde vi talas om (och konkret hörde över våra huvuden) 240 mm:s kanoner. Och priset, det pekuniära för att göra det räkningsbart: varje kanonkula från en 240 mm:s kostade 9 500 dollar; 155 mm:s 1 300 dollar och så vidare. En kula till en kalasjnikov gick på 30 cent. En av de mest dundrande dagarna i maj -89, när kriget var på upphällningen och molnen gravida med aska, uppskattade man i tidningarna efteråt att runt tio tusen bomber avlossades i och över Beirut. För en trettonåring som gillade pussel var det en enkel läxuppgift: om i snitt varje bomb kostade 1 500 dollar brändes det den självlysande natten upp runt 15 miljoner dollar – i enbart ammunition. Kriget i sin helhet pågick i femton år, förvisso med lugna perioder mellan det värsta vanvettet, men det krävs ingen ohederlig libanesisk revisor för att räkna ut hur mycket som kastades i havet och på Beirut. Endast cirka vart trehundrade avlossat granatskott dödade en människa, och endast ett av tjugo offer var stridande. Uppemot etthundrafemtiotusen dog. Vad varje oskyldigt liv var värt får ni räkna ut själva. Det var ett krig mellan två sidor, de besuttna och de obesuttna, ett krig mellan vänster och höger, kristna och muslimer, men som eskalerade – som alla fasansfulla krig gör – till ett krig mellan fraktioner, mellan grupperingar och familjer, ett krig som slutade med att ingen hade någonting när fredens fanfarer äntligen ljöd. Krig sätter, som man säger, spår. Kraftiga spår såväl i våra kroppar som i vår identitet. Men jag vill med mina 19
skrivelser inte inreda ett krigsmuseum, även om det ständigt gör sig påmint i hjärtat och utanför dessa väggar. Samtidigt måste man ju som jänkarna säger spela korten som de ligger – och de ligger som hotfulla bödlar. Libanon spelar inte med kort i rockärmen eller bakom diamantbeströdda solglasögon. Till skillnad från Europa och Amerika, där folket blir blåsta av diskreta politiker och välkammade bankmän, vet du här precis vem som stjäl din bil, ditt hus och din nya plastikopererade fru. Och du kan knappt ens klaga eftersom du visste att det skulle hända redan när du klev in på bankmannens kontor och snubblade på hans matta gjord av en uppstoppad tiger. Vill du ha fler exempel? När en libanesisk minister ska förflytta sig från Hamra till downtown och Solidere, stormar minst tio svarta Escapades fram längs gatorna som pansarskott, helt ogenerat. Och när ett utländskt högdjur ska fram spärrar man av hela kvarter och visiterar vildkatterna i soptunnorna. Om Amerikas president skulle vilja besöka Libanon skulle man säkert spärra av hela regionen, kanske även delar av södra Kaukasus. Vem vill inte spränga en kaxig, överdimensionerad, bepansrad bil med tonade rutor, fullproppad med vapen och män med öronsnäckor? Inte jag förstås – speciellt inte om du som läser detta är en högt ärad jurymedlem! Men du förstår vad jag menar. Det är inte svårt att känna sympati för den där känslan av distans som efter kriget skapades mellan de styrande och de styrda. Min kusin, Aline, som flydde till Sverige i slutet av kriget, berättade att deras statsminister något år innan de kom dit hade skjutits i ryggen på väg hem med sin fru från biografen. Utan skott säker bil, utan skottsäker väst, utan livvakter, utan en aning, bara fridfullt strosande och pang, pang. Alla i det där landet, fortsatte min kusin, sa att de förlorat oskulden genom våldtäkt. I analogi med den metaforen skulle man kunna säga att Libanon är som en bedagad lyxeskort, fast det är jag för artig för att säga. 20
Inser förresten att jag borde ha börjat med följande som en respektfull gest till min tradition och min desperation: Bismillah al-Rahman al-Rahim. Lov och pris tillkommer Gud, världarnas Herre, den nåderike, den barmhärtige, som allsmäktigt råder över Domens dag – även om jag lämnat det bakom mig. Bättre sent än aldrig. Så, läs om: detta är början.1
* Jag försöker borsta tänderna två gånger per dag, ofta fler. Jag nämner detta eftersom jag tänkte att du kanske vill ha lite lägesorientering också, alltså några små vardagsskildringar om hur mitt liv ter sig nuförtiden. Det kan man kanske inte tro, men det är verkligen viktigt att borsta tänderna. Rådet fick jag från en medfånge som inte gjorde det under sex år och som sen var tvungen att få halva underkäken utdragen eftersom tänderna ruttnat bort. »Behandla tänderna som om de vore din familj« var hans instruktion efter att han fått övervakad permission och råkade lämnas ensam en minut utanför min cell. Visserligen berättade Bashir senare att mannen satt inne för överlagt mord på sin hustru och hennes bror, men man måste ju kunna se glipan mellan tipset och tipsaren. Och hygien är ju, som det sägs, två tredjedelar av hälsan. Och givetvis drar fängelsetandläkaren hellre ut tänder än lagar dem även om jag antar att skulden får läggas på den libanesiska statens minimala fängelsebudget, samt »tandläkarens« avbrutna moldaviska utbildning. Vattenkvaliteten är heller inte den bästa här, trots att smältvatten från Sanninebergen teoretiskt sett borde nå oss varje vår. Men hela landet är asfalterat och när vattnet förtvivlat och törstigt till slut når cisternerna har det filtrerats genom hela Libanons makabra, hoptejpade, ytliga lager till civilisation. 1 Se noten Käre förläggare, s. 277
21
Tandborsten ser för övrigt ut som en toalettborste i miniatyr; det är den enda jag har fått tag på här och endast med stor viljeansträngning lyckas jag undvika att kräkas när jag tänker på hur. Efter det stora upploppet för några år sedan konfiskerade vakterna min insmugglade tandborste eftersom de hävdade att den utgjorde ett hot (jag hade viftat den mot Bashir i ett svagt ögonblick). Den var blå, bullig och av plast, och skulle möjligen ha kunnat kväva en nyfödd bebis om man tryckt ner den i halsen på denne. Jag orkade inte ens klaga. Istället fick jag genom en komplicerad bytesaffär med Bashir som berikad mellanhand tag i ett siwak-skott från en gudfruktig medfånge. Min nya borste vaktar jag hårdare än både anus och mina cigaretter för jag misstänker att Bashir vill åt båda bara för att jävlas. Maten är för övrigt på tok för salt. Ibland misstänker jag att de sakta och omständligt försöker ta livet av mig genom jodförgiftning; en långsam död då den svullna mjälten spricker och man förgås av inre blödningar. Men jag kan förstås inte bevisa det. Dessutom har jag ådragit mig någon sorts hudsjukdom som inte vill läka, förmodligen från möglet på väggarna i cellen, fläckar som växer till stora korallformade installationer efter vinter regnen. Det kliar som värst på småtimmarna, precis innan de trogna muslimerna och solen går upp; jag kliar så att det blöder fast jag vet att det är dumt och bara förvärrar mitt tillstånd. Men ett liv utan kliande vore väl inte ett riktigt liv intalar jag mig själv de sömnlösa nätterna, trots att jag hellre skulle ha föredragit ett metaforiskt kliande framför ett bokstavligt. Och hemorrojderna … men nog om åkommor.
* De har satt mig i avdelning C, ensam i cell nummer 3.3, vilket borde vara en ynnest, men som snarare har gjort att jag kommer på mig själv med att prata med den mögliga väggen – som ibland också oroande nog svarar. Det är för »nationens säker22
het«, som min obegåvade mukhabarat-vakt Bashir upplyst mig om. Som om jag skulle planera revolutioner från en tre gånger tre meters betongcell där inte ens möglet har realistiska möjligheter att komma ut. Papper har jag emellertid gott om, samt tid – tunna och lätta att riva isär båda två. Eftersom jag inte får kommunicera med andra fångar har pappret blivit mitt bollplank, vilket är betydligt hälsosammare än väggarna på alla sätt och vis. Trots att jag klottrat lite förr – på universitetet, en och annan melodramatisk rockballad som frigjord, avislamiserad tonåring, någon bisarr dikt i samma ålder (som sedan blev nämnda ballad), hade jag ingen tanke på att skriva om mitt liv förrän en kvinna kom på besök till Roumieh för några år sedan. För en som inte rört, sett eller ens känt doften av en kvinna på åratal var hon en änglalik uppenbarelse. Zeina hette hon – förstås. Som ett lamm vandrade hon in till den inhägnade vargflocken och attackerade våra strupar. Och så filmade hon allt och gjorde en dokumentär av blodbadet: »Tolv arga libaneser«. Hon var som den fria vinden över ett sädesfält medan alla vi sorgliga vetestrån bugade tills hon blåste vidare. Min olyckliga stjärna gjorde att jag bara fick träffa henne en gång, genom luckan i min celldörr och med Bashirs flåsande slaktavfallsandedräkt i närheten, men det räckte för att den skulle tindra en stund till. Jag återkommer till henne, ty hon återkommer varje natt i mina drömmar, den senaste och kanske sista Z jag får träffa. Annars behandlar de mig inte så illa, i alla fall inte nuförtiden, de senaste åren. En dag honung (‘asal ), en annan lök (basal ) som man säger. Det är inte så att jag trivs här – galen som lyckosten Abu Ala’a i avdelning A har jag inte blivit än – men det finns tid att skriva och läsa eftersom al-Amir, fängelsedirektören, gett mig tillåtelse att besöka fängelsebiblioteket de senaste åren. Visserligen klockan fem på morgonen när det är tomt på andra fångar, vilket det i och för sig alltid är, men man bör 23
undvika att påtala petitesser härinne. Så där hade jag tur, det måste erkännas. al-Amir vet att jag är utbildad, en av få (om inte nästan den ende av de femtusen fångarna här), så han har bett mig hjälpa till med lite tal- och brevskrivning, eftersom han själv knappt kan klottra dit ett rakt streck för alif, men så är han också från Bsharre med högoktanig wasta långt uppe i bergen. Som gentjänst får jag alltså besöka biblioteket någon timme nästan varje dag, och varje chans man får att lämna cellen är värd sin tid i guld, om man nu kan väga tiden (vilket jag råkar veta att man kan). Även om böckerna som finns mest är litteratur av mediokert slag: inget med våld, sex eller politiskt tvivelaktigt innehåll, är det text på papper hur som helst, ungefär som när man på muggen sträcker sig efter tandkrämstuben bara för att ha något att läsa. Så känns det faktiskt: som om jag har suttit på toaletten i nio år, men utan att det kommit något substantiellt förrän möjligtvis nu; det du nu förhoppningsvis har i dina tvådda händer. Jag har ingen aning om när jag blir fri, om jag ens blir det. Jag är ju inte ens dömd, jag är – och nu citerar jag ur minnet min delgivning som kom min patetiske försvarare tillhanda för några år sedan: Anhållen på sannolika skäl enligt följande åtalspunkter: • stämpling i syfte att begå ett terrordåd, och • att vara delaktig i brottet att begå en terroristhandling med hjälp av en sprängladdning; • att vara delaktig i brottet överlagt mord (på Rafiq Hariri) med uppsåt genom användandet av explosiva ämnen; • att vara delaktig i brottet överlagt mord (på 21 personer utöver det avsiktliga mordet på Rafiq Hariri) med uppsåt genom användandet av explosiva ämnen, och • att vara delaktig i brottet försök till överlagt mord (på 231 personer utöver det avsiktliga mordet på Rafiq Hariri) med uppsåt genom användandet av explosiva ämnen.
24
Det är många upprepningar och omtagningar minns jag, men i princip kan man sammanfatta ovanstående med att de anklagar mig för delaktighet i mordet på herr Libanon, den tusenfaldige premiärministern tillika saudiske teddybjörnen Rafiq Hariri, vår egen knubbige macaron. Mannen som ammar hajar wa dammar bashar: byggde landet (»stenarna«) och förstörde folket, enligt gammal libanesisk sedvänja. Det är en stor oreda alltihop. Den »Särskilda Tribunalen för Libanon« kallar man den, detta imperialistiska påhitt av ofattbara proportioner: de senaste nio åren har de spenderat hundratals miljoner dollar och bara fått fast en misstänkt: moi, även om de tydligen inte nämner mig vid namn, förmodligen på grund av att jag redan sitter här. Vet inte om jag borde känna mig hedrad eller förnärmad av att åklagarna har så höga tankar om mig – jag väljer nog det senare, vid närmare eftertanke. En fråga som dock stör mig ofantligt, ända sedan tribunalens födelse: hur är det tänkt att den ska hjälpa folket? Hur hjälper den min vän Salim att få reda på sanningen bakom hans fars spårlösa försvinnande under kriget? Hur kan vi som ett land gå med på att vårt inbördeskrig avslutades med generell amnesti för mördarna, och att det först nu, tjugofem år senare, kommer en internationell tribunal som ska utreda i princip ett mord? Vad säger det om rättvisan? Allt medan Abu Salims, och minst hundratusentals andras, bödlar sitter i parlament och regering, och spelar bort sina blodspengar på Casino du Liban? Nu är det i alla fall så att mitt öde sitter i några skrivbordslådor i Holland med en rysk-amerikansk-fransk-engelsk- kinesisk pistol mot sin tinning, legitimt eller inte. Ödets ironi kanske: som barn lyckades jag alltid trotsa sannolikheterna i vår libanesiska version av roulett då vi sprang längs husväggarna i Hamra och störtade in i gläntan och krypskyttarnas kikarsikten. En idiotisk och livsfarlig lek, vilket givetvis gjorde den till den bästa tänkbara för en sjuåring. Mer än sex gånger lyckades jag så det var inte så konstigt att min tur skulle vända. 25
Den här gången är skyttarna vassare, mindre berusade, plus att det inte verkar spela så stor roll om jag är skyldig eller ej eftersom pistolen har kulor i alla kamrar och halva Libanon har våta drömmar om ett orientaliskt melodrama à la Dreyfus för det nya århundradet – med en palestinier i huvudrollen den här gången. Som sagt kanske jag borde känna mig hedrad, men det är ju också typiskt att när en palestinier väl får spela huvudrollen, är det som – överraskning! – terrorist.
* Rafiq Hariri dog i bomben, så mycket vet jag. Jag var inte där när det hände (då hade jag ju inte varit här idag heller) utan en halvtimme innan, något jag inte kan förneka och heller inte vill. Och även om min förklaring kanske framstår som absurd – det har jag förståelse för, tro mig – är den sann. Vad som inträffade de följande sex månaderna kan jag bara spekulera kring utifrån de olika pusselbitar jag lyckats få tag i. Det var några stora demonstrationer vid Martyrtorget, först pro-syriska, sen anti-syriska. Sen var det val och de som var mot vann, och de syriska trupperna tvingades dra sig tillbaka över bergen. Sedan fortsatte förvisso lönnmorden och bilbomberna efter att jag blev förflyttad från försvarshögkvarteret hit till Roumieh, vilket i de flesta rättssystem i världen borde tala till min fördel, men uppenbarligen inte i Libanon. Det var bomber i Kaslik, i Brummana och i Ashrafiyeh då Samir Kassirs anti-syriska stämband slets sönder. Det var bomber i Wata El-Msaytbeh-området där George Hawis söndertrasade kroppsdelar fördes upp i himlen och i Jounieh där LBC :s ankare May Chidiac förlorade sin anti-syriska arm och sina anti-syriska ben. För att bara nämna några exempel som filtrerats in genom mina betongväggar. Jag hade gärna närt tanken att jag har blivit utsatt för ett justitiemord om inte tanken varit skrattretande och befängd. 26