9789100156510

DE OTROGNA

Andreas Norman

DE OTROGNA Thriller

albert bonniers fรถrlag

Av Andreas Norman har tidigare utgivits: I dagarnas lutning 1996 En rasande eld 2013 9,3 pĂĽ Richterskalan 2014

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-015651-0 Š Andreas Norman 2017 ScandBook AB, Falun 2017

Ett kallt novemberregn har dragit in över Bryssel under morgonen och smattrar över gator och torg, dunsar mot biltaken, plaskar och porlar som för att trumma in sitt herravälde över staden. Bente Jensen har inget paraply men bryr sig inte om vätan. Hon rör sig med bestämda steg förbi ett par som hukar tätt tillsammans under ett paraply och en äldre man i dyblöt rock som förgäves försöker skydda sig med en tidning över huvudet. Hon noterar dem och alla andra omkring sig med små, snabba ögonrörelser, sneglar mot reflexioner i glasrutor för att uppfatta glimtar av vad som pågår bortom hennes synfält. Hon bedömer allt som passerar henne, letar mönster och avvikelser och misstror allt.

Hennes snabba promenad är sista etappen i en lång serie planerade förflyttningar som pågått under hela denna regngrå morgon. Den man som hon ska träffa har den senaste veckan kontaktat henne genom en rad, korthuggna, sakliga mejl.

Han kallar sig B54. Ett märkligt täcknamn, tänker hon medan hon kryssar fram på trottoaren. Hon och hennes tekniker har försökt spåra varifrån mejlen kommer men bara nått fram till ogenom­trängligt krypterade servrar och digitala återvändsgränder. Mannen vet uppenbarligen hur han ska skydda sig.

Han känner även till specifika detaljer om brittiskt under­ 5

rättelsearbete som gör honom så trovärdig att hon bestämt sig för att träffa honom.

Där är galleriet, omtalat för sina fotografiutställningar. Hon ser den grå fasaden och de stora fönstren ut mot gatan.

Hon rycker upp den smala dörren och är äntligen undan regnet. Kläderna dryper om henne. Hon står i en stol sal. Det är så stilla att hon hör dropparna som dröjande rinner av henne med små ploppande ljud.

Hon har undrat varför B54 vill träffa henne på en sådan här plats. Men nu förstår hon. Platsen är avskild och har förmodligen flera flyktvägar. Den är väl vald.

Längs väggarna hänger stora porträtt av ansikten. Alldagliga, anonyma ansikten, som jättelika passfotografier.

En grålockig man i manchesterkavaj dyker upp i en dörröppning, hon hinner skymta ett kontor därinne. Välkommen, säger han vänligt och räcker henne ett programblad. Sedan slår han sig ner bakom ett vitt bord som står en aning avsides.

Hon är ensam i salen. En kvinna som nyss stått framför ett av de stora fotografierna har försvunnit in mot ett angränsande rum. Ändå känner hon sig iakttagen. Hon kan inte undgå känslan av att det är fotografierna som betraktar henne, reserverat och lätt avvisande, som om de undrar vad hon har för rätt att stå där och glo på dem. Hon har sett det uttrycket förr, i andra ansikten: ett tigande motstånd mot att bli observerad, dokumenterad och utfrågad. I programbladet står det att mannen som tagit bilderna är världsberömd, hon har ingen aning om vem han är, men hans bilder tycker hon sig förstå.

Så upptäcker hon en tunn anteckning i marginalen. Övre våningen.

Mannen som gav henne programbladet har försvunnit.

Hon går medvetet långsamt in över golvet, noga med att falla 6

in i galleribesökarens sega ultrarapid. Hon rundar en skärm och kommer ut i ännu ett stort rum. Fyra personer står utspridda på golvet: ett ungt par i mörka kläder, en ensam man i anorak som hade kunnat vara rätt person om han inte vore en av hennes egna operativa som dykt upp enligt plan. Och så kvinnan som nu står försjunken framför ett nytt porträtt. Hon är praktiskt klädd i regnjacka och joggingskor och håller ett droppande paraply i handen, även hon har nyss kommit in från regnet.

Det är omöjligt att säga om kvinnan är en spanare från en fientlig underrättelsetjänst, eller om hon samarbetar med mannen som Bente snart ska träffa, beredd att slå larm om kontakten går fel. Eller om hon bara är en kvinna på ett galleri.

Efter två decennier i tjänst är det fortfarande det svåraste som finns: att urskilja om en person som beter sig normalt döljer en annan, hemlig identitet.

Först nu blir hon medveten om ett lågt, pulserande ljud som funnits i rummen hela tiden: en mörk bordun som av en maskin. Ljudet kommer från en trappa som försvinner upp mot en ny våning.

Hon vandrar upp för trappan, noga med att inte verka angelägen i sina rörelser och kommer upp i en stor sal. Från takfönster faller ett silvergrått dagsljus.

I rummets mitt står en enorm kub, som ett rum i rummet.

Det är inifrån kuben som ljudet kommer. Det är starkt och fyller salen. Hon känner igen det dånande rotorljudet av en helikopter. Hon ser sig om mot trappan: nej, kvinnan följer inte efter henne.

Hon går fram till kubens släta yta och lyfter den mörka filtduk som hänger för en öppning.

Inne i kuben är allt mörker och flackande skuggor. På en stor duk visas en film: en nattlig skog upplyst av en strålkastare som från en helikopter. Ljuscirkeln sveper över trädtopparna 7

som gungar och rister i vinden från rotorblad. Helikopterljudet fyller mörkret.

– Hallå? ropar hon lågt, men tillräckligt för att höras genom bullret.

När ingen svarar trevar hon sig fram till en bänk och sätter sig.

Någon är bakom henne. Hon känner det som en tätare närvaro precis bakom ryggen och vänder sig om.

– Hallå?

Tätt intill sitt vänstra öra känner hon nu den lätta beröringen av någons andedräkt.

– Tack för att du kom, viskar en man.

Genom det smattrande oljudet försöker hon urskilja röstens nyanser. En ung person, tänker hon. Talar brittisk engelska med en bildad ton, en akademiker. Han är rädd.

Hon känner hur en hand snabbt trycker sig ner i hennes kappficka.

– Vänta, ropar hon.

Filtduken för öppningen i kuben dras undan, hon hinner skymta en man med ljust, plufsigt ansikte och mörkt hår.

Hon springer mot trapporna. Stegen dunsar när hon skyndar ner. Hennes spanare är redan ute i den yttre salen och vänder sig om mot henne och pekar. Hon rusar fram till den smala dörren och spanar ut mot de regnmörka fasaderna. Han är borta.

I bilen på väg tillbaka till kontoret tar hon upp det lilla föremålet i fickan. Det är ett externminne. Som en mörk skarabé vilar den i hennes handflata.

8

Tre veckor senare Redan på väg upp för den breda marmortrappan på Hotel Metro­­pole hör Bente Jensen det höga sorlet. Den svenska ambassadens mottagning började redan för någon timme sedan.

Hon kramar Fredriks arm och de ler mot varandra, överväldigade av det livliga stimmet när de kommer upp till festsalen. I­ efterhand kommer hon tänka att detta var ett av de lyckligaste ögonblicken på mycket länge.

De är sena, trafiken in mot Bryssel var tät den här kvällen.

Hon hade bråttom framför spegeln, den sista lilla kontrollen när hon rättade till läppstiftet innan hon skyndade ner till pojkarna som satt framför en film i vardagsrummet. Hon var ivrig att komma iväg och skyndade sig att säga att maten stod i kylen och om det var något kunde de bara ringa, gav dem varsin snabb puss och lämnade dem så, trygga i sitt hem.

Det var väl bra att jag följde med ändå, sa hon i taxin och Fredrik log mot henne och viftade retsamt med inbjudan framför henne som om hon vore en katt. Hon kysste honom. Han hade erbjudit sig att gå själv först. Han visste att hon ogillade sådana tillställningar, sa han. Men självklart ville hon gå med honom när han nu var inbjuden.

Nordic Business. I taxikupéns mörker tummade hon på det tjocka, exklusiva pappret med det inpräntade svenska riks­ 9

vapnet. Hans Excellens Ambassadör, stod det med sirlig stil, har härmed nöjet att inbjuda … På raden under var Fredriks namn inskrivet, med fru. För en gångs skull var han huvudpersonen i deras familj.

Inne i festsalen är det stimmiga ljudet så högt att de måste ropa till varandra.

– Vill du ha ett glas vin? hojtar Fredrik och gör låtsastecken­ språk för att dricka vin och bli berusad. Hon skrattar och smiter armen om hans midja.

De är ett par i vimlet, som det var innan hon fick en tjänst så hemlig att hon började tacka nej till middagar och evenemang.

Det är länge sedan de gick ut bara de två. De borde göra det oftare.

Inne i salen får hon lust att kyssa honom igen. Men hon tvekar. Hon har blivit ovan vid att följa sådana impulser, osäker på hur hon ska dra honom intill sig och föra sin mun mot hans, här, inför andra människor.

Fredrik är snygg i sin kostym. Han är konservativ när det gäller skjortor och väljer alltid vita eller duvblå som han uttråkad beställer på nätet. Men skjortan han bär den här kvällen är ljusrosa. Den är ny, tänker hon, och den klär honom. Den får honom att se överraskande glamorös ut.

Själv har hon på sig en cocktailklänning som hon fick av Fredrik två år tidigare men inte använt förrän nu. Det finns sällan tillfällen i hennes liv då det passar att vara klädd i en kreation i glansig chiffong med plisserad nederdel, och hon tvekade länge. Men som av en inre civil olydnad har hon till slut valt den, just för att en del av henne insisterade på att få klä sig i något diskretare. När hon kom över känslan av att vara utklädd och inte uppklädd kände hon sig glad. Strax innan de åkte såg hon sig i spegeln och tänkte: Din kropp är din borg.

10

En glad känsla av uppror fyllde henne. Och av kärlek. Ja, även kärlek. För hon har valt den klänning som Fredrik gav henne i bröllopspresent.

Det slår henne att hon inte har med sig sin telefon. Har du din mobil med dig? ropar hon till Fredrik. Han nickar. Då så, då kan pojkarna ringa honom ifall de behöver.

Han ser ut över salen för att hitta någon han känner, medan hon smuttar på sitt vin och hoppas att det inte ska dröja för länge, för hon tycker en aning synd om honom och hon vill inte känna så. Hon är stolt över sin Fredrik. Hon tycker om att han är så snygg ikväll och är glad för hans skull att han blivit bjuden till den här ambassadfesten. Själv är hon nöjd med att stå här med honom, hon bryr sig inte om alla de andra människorna, men om han behöver känna sig bekräftad så hoppas hon att det sker snart, innan han blir på dåligt humör.

Nu får Fredrik syn på en kollega. Hon banar sig efter honom och blir presenterad för en solbränd, högröstad man som skakar hand med dem med högljudd hjärtlighet, det är tydligt att han inte känner Fredrik mer än ytligt. Mannen visar sig vara mellanchef på det företag Fredrik har som kund. Männen börjar snart diskutera en merger, sammanslagningen av två firmor och det är intressant att lyssna på dem, för Fredrik pratar sällan om sitt arbete. Men efter en stund inser hon att hon inte är en del av samtalet, den andre mannen ignorerar henne fullständigt och Fredrik är så upptagen av att ge mellanchefen all uppmärksamhet att han knappt märker när hon går iväg för att hämta varsitt nytt glas vin åt dem.

Hon banar sig ut i salen. Hon är halvvägs när hon mitt i myllret får syn på ett välbekant ansikte.

Jonathan Green.

Få utom hon vet vem han egentligen är: MI6 i Bryssel. Hon har inte sett honom på över ett år men han är sig lik, samma 11

pojkaktiga uppsyn, samma röda kalufs och blå fiskögon som sällan blinkar. Nu får han syn på henne.

Snabbt glider hon in bakom några kostymklädda ryggar, retirerar mellan de högljudda gästerna. Hon vill verkligen inte träffa Jonathan Green här. Britterna är en nära partner till Sverige och svenska resurser bidrar regelbundet till brittiska utrikesspionagets arbete, men sedan B54 kontaktade henne är allt mer komplicerat. Hon kan inte bli sedd tillsammans med någon från MI6.

Så märkligt att få syn på Jonathan Green här. Sedan slår det henne att han står listad som handelsråd på brittiska ambassaden. Det stämmer givetvis inte, han är spion, men det är i rollen som handelsråd han är här ikväll. De pratsamma gäster som omger honom anar inte vilken skicklig och hänsynslös man med minst tre falska identiteter som döljer sig bakom den leende fasaden.

Hon blir illa till mods av att se honom i den skimrande, glada festsalen och veta vad han döljer. De senaste tre veckorna har hon tillsammans med sina kollegor gått igenom det material som hon fick på fotogalleriet, och det hon sett där ändrar allt.

Hon har försökt förklara för Stockholm att de inte kommer kunna fortsätta samarbeta med britterna efter detta, men de svarar inte.

Jonathan Green är enormt skicklig men kall som en fisk. Hon kommer alltid att se honom som en fiende. När hon var ny chef i Bryssel lyckades han vända den svenska kontraterrorns chef emot henne, vända alla emot henne, och få dem att kräva att hon underkastade sig MI6. Green har makten att påverka andra och han har skadat henne, på djupet rubbat hennes tilltro till sig själv.

Det är just de här slumpmässiga mötena som oroar henne med ambassadmottagningar och middagar. Fredrik förstår inte 12

att hon hela tiden måste vara på sin vakt när hon är omgiven av de observanta, sociala djur som befolkar diplomatvärlden.

Vid drinkbordet hamnar hon bredvid två män som livligt kommenterar de andra gästerna på franska. De ignorerar henne som tur är, eller rättare sagt, de märker inte ens att hon står där eftersom hon inte är tilldragande, vacker på något konventionellt vis, och för att de inte uppfattar henne som en viktig person. Det roar henne att lyssna på dem, för de är väl medvetna om vem som är värd att tala med och vem som är en nolla bland gästerna. De är karriärdiplomater på franska ambassaden, sannolikt med examen från Polytechnique eller École Normale, och kan se fram emot en strålande karriär inom den franska statsförvaltningen. Dessa självsäkra, skickliga och utsökt arroganta rovdjur, så enfaldiga och samtidigt oerhört slipade. För dem är hon osynlig och det passar henne bra.

Hon känner många av gästerna här, utan att de känner henne.

De skulle bara ana hur många timmar av deras samtal som hon avlyssnat de senaste åren. Även dessa fransmän har hon avlyssnat, om hon inte tar miste.

Hon sträcker sig efter två glas vitt och hör dem nu tala om Syrien. Alla försöker hitta svaren på samma frågor: vad Assad kommer göra, vilka delar av oppositionen som kommer att fungera som partners efter kriget, vad ryssarna vill och vad amerikanerna egentligen sysslar med. De talar om rebeller och islamister, hon hör en av fransmännen nämna Islamiska staten med uttrycket Daesh, från arabiskans den som trampar ner.

Alla dessa män och deras ambassader, tänker hon med ett leende. De är alla livrädda för att bli penetrerade. Och samtidigt bär många på en förbjuden längtan om just det. För den som inte är avlyssnad är inte värd att lyssna på. Och vem vill inte bli hörd, vem vill inte bli älskad?

13

När hon kommer tillbaka där hon lämnade Fredrik är han borta. Som genom ett trollerinummer har han och mellanchefen som han talade med upplösts i tomma intet. Hon spanar ut över ansiktena.

Kanske han är på toaletten. De första minuterna smuttar hon på sitt vin och betraktar roat gästerna i närheten. Men efter fem minuter börjar väntan bli utdragen och hon ställer ifrån sig glasen. Kanske har han hittat någon annan att prata med och blivit så uppslukad att han glömt att hon gick för att hämta vin åt dem. Sådant har hänt förr. När åtta minuter gått får hon en känsla av att han inte kommer tillbaka. Tvekande lämnar hon sin plats på golvet och vandrar ett varv bland gästerna.

Efter femton minuter har hennes förströdda undran växt till en förbryllad irritation. En sugande frånvaro flyter in och ut mellan alla främmande ansikten, allt hon ser nu är frånvaron av Fredrik. Till slut blir hon stående som ett lod i vimlet.

Var är han? Hon går ut ur salen och med snabba steg ner i en korridor tills hon når en dörr, men den är låst. Hon vänder om och letar sig upp för den stora marmortrappan till nästa våning men där öppnar sig bara en tom frukostmatsal.

Hon hade hoppats på en trevlig kväll tillsammans med honom och nu behöver hon gå runt som en fånig figur och leta efter sin sämre hälft. Den festliga stämningen som för en stund sedan porlade i henne har nu övergått till en torr ilska. Hon har redan börjat formulera en rättmätig kritik och slipa vissa av de formuleringar som hon kommer att rikta mot honom när hon får syn på en dubbeldörr en trappa ner som hon inte har lagt märke till tidigare.

En kylig kvällsluft drar in genom de öppna dörrarna. På en stenlagd innergård står klungor av gäster i kvällsmörkret. Så det är här rökarna håller hus. Hon går sakta ett varv runt gården och ryser till i sin tunna klänning.

14

Hon får syn på tre män och en kvinna som står avsides och samtalar glatt. När den ene mannen lutar sig fram ser hon hans ansikte. Det är Fredrik, och sedan som en torr, förvirrad invändning undrar hon varför han står med den där kvinnan och de två männen. Han ser ut att berätta något roligt för dem, kvinnan skrattar förtjust, de är mitt i ett livligt samtal. Det är tydligt att de känner Fredrik, men hon har aldrig sett dem förut, kanske är de kollegor.

Hon banar sig fram och hinner se kvinnan luta sig fram mot Fredrik för en kindpuss till avsked innan hon kvickt försvinner i vimlet.

Fredrik lägger inte märke till henne förrän hon står rakt framför honom. Det är uppenbart att han inte har letat efter henne, tvärtom, han ser förvånad ut, som om han helt glömt bort att de kom tillsammans och hon känner sig pinsam, ja, löjlig, när han kommer av sig mitt i en upplivad utläggning till de andra männen. Hej älskling, utbrister han och ser aningen uppjagat på henne, och sedan presenterar han henne hastigt för männen som genast verkar vilja lämna dem ifred. Vi hörs, säger de till Fredrik och ler mot henne.

– Vart tog du vägen?

Han förklarar att han träffade några från jobbet och nickar efter männen. Hon har letat efter honom en lång stund, säger hon.

– Jag tittade efter dig, säger han svävande.

Han sträcker ut handen och rör vid hennes arm. Älskling …

Han rycker på axlarna som om han vill urskulda sig och säga att det var väl inte så farligt. Hon tiger och ser ut över gården utan att egentligen se någonting utom skuggor. En dov ledsenhet tränger sig upp inom henne när hon hör honom säga: Jag var ju bara borta en liten stund, med det tonfallet han använder när han vill verka känslig och samtidigt lite sårad, 15

för att få henne att känna sig kontrollerande och få ett övertag genom att insinuera att hon begränsar hans så kallade frihet, ett av hans favoritteman när de grälar. De är skälvande nära en gräns. Så bestämmer hon sig för att inte ställa till en scen, han tänker ändå inte säga förlåt. Hon tar hans hand och märker hur han genast slappnar av.

Jonathan Green skakar hand med den energiske, grånade mannen i kritstrecksrandig kostym som han redan har glömt namnet på och upprepar hur trevligt det var att talas vid. Vilket inte är helt sant: han minns ingenting av vad den åldrade mannen nyss sagt, mer än att han är chef på Crédit Lyonnais.

När han tror att ingen ser låter han ansiktet slappna av. Leendet smälter bort. Han ser sig om, men Bente Jensen har redan försvunnit i vimlet. Han ser ut över salen med en missmodig känsla av att ett till synes obetydligt men katastrofalt misstag skulle kunna ske. Har han varit oförsiktig?

Han tittar på klockan.

Med bestämda steg banar han sig ut mellan gästerna utan att hälsa på någon så att ingen ska få för sig att hejda honom.

Två timmar av småprat med managementkonsulter, finansmän och bankirer är mer än nog. Ansträngningen av att verka intresserad har lämnat en grå imma av trötthet inuti honom.

Dessutom stör det honom att hon råkat se honom eftersom hon är den enda i salen som vet vem han faktiskt är. Ända sedan han fick tjänsten som handelsråd har han varit ytterst noga med att bära den mask som diplomatrollen innebär, en lögn som måste klä honom som en självklar sanning. Det gör honom illa till mods att svenskan finns därute i salen och kan se igenom hans ­charader.

De kartlägger fortfarande hur en så junior analytiker kunde komma över så många känsliga dokument. Tanken på att 16

svenskan har dem och känner till stora delar av deras arbete i Syrien gör honom matt. Semper occultus, för alltid hemliga, tänker han bittert. Inte så semper längre. Helst skulle han bara vilja gå fram och tvinga henne att ge honom allt, men det fungerar inte så. Han kommer lösa det på annat sätt, och går allt vägen är läckan mycket snart under kontroll.

Han är ur trängseln. Leendet, det stelnade som han hållit uppe i timmar, ger nu slutligen efter för ett bistert allvar.

En kvart senare stannar hans bil utanför den brittiska ambassaden. Byggnaden tornar upp sig som en dunkel fästning över den glesa trafiken ute på Rue de la Loi. Han kisar mot ljuset i den krispigt vitt upplysta entrén, höjer passerkortet men vakten känner redan igen honom.

Femte våningen är stilla. Han vandrar ner genom den tomma korridoren, och den luftkonditionerade tystnaden gör honom lugn. Här har brittiska underrättelsetjänsten MI6 sitt Brysselkontor.

Han har för länge sedan tröttnat på Bryssel men han gillar sitt tjänsterum. Han har även ett officiellt, som tillhör handels­rådet.

Ambassadören brukar surt påpeka att handelsavdelningen faktiskt ligger på tredje våningen, och om han nu ska låtsas vara handelsråd så borde han även spela rollen. För att inte reta ambassadören i onödan brukar han därför en dag i veckan gå ner två våningar till sitt officiella tjänsterum, för att svara på mejl om näringslivsluncher och andra dumheter, innan han återvänder upp till MI6 våning.

Han ser på klockan.

Stående vid fönstret i sitt tjänsterum följer han den glittrande trafikströmmen som flyter genom rondellen på Place Schuman.

Om allt går som det ska kommer han inom kort kunna säga att läckan är hanterad, att faran är över. Men svenskan känner till Huset. Han kunde se det på henne vid mottagningen: hon 17

vet. Det stör honom att hon ser på honom så, som om han bär skuld, som om han är skyldig.

Någon minut kvar.

För en knapp månad sedan trodde han att hans tid inom MI6 var över. Läckan var en katastrof, men han har tagit ansvar och försökt minimera skadan, ledningen vet det. Men en vidrig månad har det varit, ända sedan det där kräket stal dokumenten som han inte ens borde ha känt till, än mindre delat ut till den svenska säkerhetstjänsten.

Hur kan en ung britt svika det förtroende som det innebar att bli en del av Hennes majestäts hemliga tjänst? En sådan självsvåldig övertro på sin egen moral, han har aldrig varit med om något liknande. Så fruktansvärt illojalt. Att sätta sig över systemet bara för att vissa saker inte passar en är förräderi, tänker han. Det var tur att inte han anställde det samvetsömma lilla aset, då hade hans egen karriär definitivt varit över.

Han vet vad folk hemma i London har sagt den senaste månaden: Bryssel läcker. Ett inkontinent kontor. Även om han hanterar läckan så är det många som kommer minnas honom som chefen som begick ett misstag, det grämer honom djupt.

Hercules, tänker han. Den operationen är en möjlighet för honom. Om den blir av. Den senaste månaden har varit helt omöjlig för Robert att få någon att fatta beslut. Läckan har liksom förlamat alla. Alla vet hur parlamentet skulle reagera om de hörde talas om Huset, dessa hycklare.

Han tycker själv illa om Huset, men han anser inte att det ger honom rätt att invända mot vad som sker där. Vad han personligen tycker och tänker är en sak, hans lojalitet mot sin egen organisation, mot MI6, står över hans egna värderingar.

Telefonens signal skär genom tystnaden.

– Hallå?

18

– Jonathan, gamle vän.

Roberts välbekanta baryton når honom genom luren. Han hör bruset av stad i bakgrunden: London.

Robert låter andfådd, som om han går upp för trappor medan­ han säger att han ser fram emot att Jonathan kommer till London.

Så blir det stilla. Han hör vännen stänga en dörr och smidigt byta ton och nu är det inte längre bara vännen Robert utan chefen för MI6 Mellanösternavdelning Robert Davenport som talar till honom.

– De vill väcka Hercules, säger han och spinner som en katt.

Ledningen har gett oss en nickning.

– Så hur går det i Bryssel, har saker börjat reda upp sig?

Jonathan sätter sig i kontorsstolen och får äntligen ge Robert de goda nyheter som han velat berätta hela kvällen.

– Läckan är under kontroll, säger han och det känns underbart att äntligen kunna säga så. Vi har infiltrerat dem. Det är bara en tidsfråga så får jag det bekräftat. Om allt går vägen kommer vi kunna eliminera alla läckta dokument nu i helgen.

– Bra, bra …

Det är skönt att höra hur lättad Robert blir.

– Och ni? säger han. Jag menar …

– Vi har hanterat honom.

Det är ett obehagligt ord, hanterat. Han får lust att fråga vad de egentligen har gjort med analytikern, men så hejdar han sig.

Nej, han ska inte blanda sig i och så fort han tänker så känner han sig lättad. Skit i analytikern.

De talar om Hercules.

– Så vi har en operation?

– Jag hoppas det, utbrister Robert glatt. Sista hindret är ­Paddy. Försvarsministeriet oroar sig fortfarande för läckan.

Samma visa, att detta kan kosta ministern huvudet. Men om läckan är eliminerad är det ju toppen. Då har de rimliga skäl 19

att kunna förneka kännedom om det hela. För de vill inte höra ett ord om Huset. Du anar inte hur många gånger Paddy har ringt mig den senaste veckan och varit bekymrad.

De skrattar.

Ministerns rådgivare, Paddy, har varit konstant bekymrad i tre veckor. Herregud, tänker han, så enkelt allt hade varit om ministeriet bara inte hade fått veta om läckan. Då hade de inte hört talas om Huset, och Hercules skulle redan vara en genomförd operation. En minister behövde inte veta allt, brukade Robert säga och han är benägen att hålla med. Det vore bättre om politikerna tacksamt tog emot den information som MI6 gav dem utan att fundera så mycket över spionagets metoder.

Ett möte?

– På söndag. Bara Paddy. Han är redo att diskutera operationen med oss igen.

Robert suckar djupt, på samma vis som han suckat de senaste veckorna. Att Robert har lyckats få ett möte om Hercules på försvarsministeriet är en verkligt god nyhet, den dåliga nyheten är Paddy. Paddy Utkastaren, ministeriet egen dörrvakt. Denne man har gjort en lysande karriär genom att säga nej. Men kanske kan han övertygas, om premiärministern har visat intresse för operationen.

– Jag behöver dig i London, Jon. Han ler, för det finns inget han hellre gör än att lämna Bryssel för att resa till London.

– Jag kan vara där imorgon.

Robert insisterar på att de ska äta middag. Inga men. Vännen avbryter hans artiga invändningar på sitt vanliga bullriga sätt.

Han hämtar upp Jonathan vid hotellet klockan sex och vill inte höra annat.

20

Bente lirkar av sig de högklackade skorna och masserar sina ömma fötter. Kanske borde hon ha sagt att det gjorde henne svartsjuk att se honom stå där med sina kollegor och ge dem en uppmärksamhet som han borde ha riktat mot henne. Hon överdriver, hon vet det, men det kan inte hjälpas. Som en mörk blomma slår tanken ut i henne att det finns människor som känner Fredrik men är helt främmande för henne och som får honom att glömma bort henne.

De hade tänkt gå till en bar efteråt och ta ett glas, men det blev inte så. Båda var trötta. De skämtade om det, att de inte längre var några partydjur.

På vägen hem pratade de inte mer om saken, för vad hade egentligen hänt? Ingenting. Hon berättade om de snorkiga fransmännen och de skrattade och pratade om diplomaterna, de andra gästerna, om Hotel Metropole och vilken pampig byggnad det var. Sedan satt de tysta.

Vad tänker du på? hade han frågat och hon hade svarat undvikande.

Men hon hade kunnat säga: Jag tänker på att vi hör ihop. Att det är svårt, att jag inte vet om jag förmår lita på dig så mycket som jag borde. Men att öppna sig så skrämde henne och hon teg vaksamt.

Fem år har de bott i Bryssel. Hon trivs inte. Det är ingen tung insikt, mer en saklig förståelse som sakta vuxit fram. Hon kommer aldrig att bli god vän med den här skräpiga, regniga staden. Och hon begriper inte hur man pratar franska, lätena halkar runt i munnen på henne och får henne att känna sig löjlig när hon försöker uttala dem.

Tiden har gått fort och samtidigt varit oerhört utsträckt. Det är en märklig tanke att hon i framtiden kommer sammanfatta de myriader av händelser som fem år rymmer med en enda mening.

21

Pojkarna sover. Hon ser spåren av deras kväll tillsammans, de kladdiga tallrikarna på tevebordet, resterna av en grillad kyckling, glasen och läskflaskan. Allt tycks i ordning. Hon kan inte säga när det hände, men hennes pojkar behöver henne mindre nu, snart kommer de behöva henne mindre än hon behöver dem.

Men hon är orolig för Rasmus. Han går i högstadiet men han förstår inte alls världen som barn i hans ålder och han har en oro som pulserar genom hela familjen och kan få dem alla att förlora fotfästet. Genom åren har de diskuterat mediciner och terapier med olika barnläkare, hon undrar om den överhuvudtaget hjälper. De stred med hans förra skola och nu, äntligen, har han fått byta till en ny. Men hans utbrott har blivit värre på sista tiden. Bara de senaste veckorna har han varit så märklig. Han vänder sig bort från dem, sluter sig ursinnigt på ett nytt sätt och det gör henne rädd. Det kommer att bli en tung vinter och vår. Ett nytt år av skrik och slagsmål med storebror.

Nu hör hon Fredrik öppna badrumsdörren. Snabbt reser hon sig och släcker taklampan så att mörkret döljer henne.

Ibland kan hon se hur pojkarna iakttar henne och Fredrik, som om de för första gången begriper att föräldrarna är separata individer med egna, gåtfulla liv som pågått långt innan de själva var födda.

Hon trycker sig mjukt emot Fredrik där han ligger bredvid henne. Försiktigt för hon sin hand ner över hans mage och känner hur han reagerar. Han växer mellan hennes fingrar och det gör henne trygg. Hon tycker om att hon kan få honom att andas djupare och styvna. Så är han där, över henne, och hon blir våt. Kanske är det lättnaden över att han vill som gör henne upphetsad. Hon möter honom med höfterna och låter honom komma in i henne och griper om hans midja, för hon vill 22

stöta bort all besvikelse, hon vill bli tagen, inte ömt, nej, ingen tröstande ömhet, utan starkt och ovillkorligt. Och så sker det: rytmiskt, högre och högre upp i sängen, tills de vänder sig mot taket och tillsammans klagar ensamt ut i mörkret.

23