Page 1

ANNA JÖRGENSDOTTER titelsida

— SOLIDÄRER

A L BERT BON N I ERS FÖR L AG

3


Tidigare utgivning: Pappa Pralin  2002 Homecomingqueen 2004 Änglarnas syster  2005 Sång från hjärtats bakgrund  2006 Bergets döttrar  2009 Livfjädrar – kvinnornas Sandviken (med Helene Rådberg och Carolina Thorell)  2012 Drömmen om Ester  2015

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-015405-9 © Anna Jörgensdotter 2017 omslag Sara R Acedo typsnitt Baskerville tryck ScandBook AB, Falun 2017


Kära föräldrar! Ni förlåter mig säkert när ni vet vad jag kommer att kämpa för. Henry Ryberg, Göteborg

Kära mamma! När du läser detta brev är jag nog i Spanien. Du skall inte sörja för jag klarar mig nog. Om inte fascismen blir stoppad i Spanien, så kommer den hem till oss och det vill jag inte. Folke Nilsson, Göteborg (stupad)

SLUT SAMMAN i EN STOR ENHETSFRONT MOT ­N AZISM OCH FASCISM! Karl Bystedt, Kramfors


Spanien, våren 1939. Poeten stod med ryggen mot och blicken upp i himlen. Kvällen var kvav, han kände närvaron av de andras kroppar, han ville inte titta på dem, han ville för allt i världen inte titta in i deras ögon. Det var de fyra: Poeten, en skollärare och två tjurfäktare. Vem som sköts först återger inte historien.

* Conxa skyndade sig, flåsade, vägen tycktes aldrig ta slut trots att hon kunde se klostret på höjden. Det flyttade sig bort från henne, och med det hennes son, Marcos. När hon hämtat honom bar hon honom nerför backarna, hon sjöng när han kved, hans hud var tunn; hon bar på ett skelett, försökte trycka sitt ansikte mot hans bröst. Pick, pick, pick. Hon bar på en fågel och han höll hennes hjärta i sin hand. Du har väl inget hjärta, Conxa. De gick först till sjukhuset, men där ville de inte ta emot dem. Såg de rosetterna i hennes flätor? Hon var tvungen att känna efter om de satt kvar fast hon själv hade klippt av dem när hon var tolv år. Hon skyndade sig till mamman och mostern för att ge honom ägg och hon skyndade sig att mata honom. Mostern 7


rörde vid pojkens fot, sa hon verkligen: Han kommer att klara sig men han kommer inte att kunna förlåta dig? Hon rörde vid pojkens tunna fågelklo och grät. Sedan, på Alicantes strand: De väntade på båtarna som skulle komma. De tittade så långt bort de kunde, något väldigt skulle plötsligt framträda i fjärran, och med det jublet. Det skulle komma minst hundra skepp, och på däck skulle det stå människor och ropa åt dem att stiga ombord, att de var välkomna, nu tar vi er härifrån. Conxa tänkte att Ingemar var en av dem som kom, i en av de första båtarna, där skulle han stå och vinka. Han hade flytt för att hämta hjälp, och hans skepp kom närmare för varje sekund. I horisonten: en slät linje. I horisonten: mullrande osynliga bomber. Osynlig eld, och himmel.


I


Gävle, juli 1936. Ingemar skulle inte ha skrivit det där brevet. Särskilt inte när hon kom i ottan och ångrade allting, sa att den där Hellgren inte var någonting att ha. Nog var han stilig och bra på att dansa, men kärlek, nej, det var det inte. Han var nyvaken när han hörde knackningarna och överrumplades av ljuset när han öppnade. Han släppte inte in henne, det var inte av elakhet utan för att brevet var skrivet och beslutet fattat. Så han sa det och hur han tänkt sig fortsättningen. Nej, försäkrade han, det var ingen hämnd, det var något han tänkt på länge, kanske i hela sitt liv och ännu längre tillbaka – du vet hur det är med mig, Klara – och när nu den här Hellgren dök upp var han som ett sändebud. Missförstå mig inte, jag avskyr karln, och jag tycker inte du ska gå tillbaka till honom, den mannen har ingen framtid alls. Lyssnar du på mig, Klara? Han hade blivit väckt av knackningarna och överrumplats av ljuset när han öppnade. Det var nog underligt men han hade väntat att se mamman stå där. Han tog hennes ansikte mellan händerna, han hade blivit modigare bara av att skriva brevet. I tre nätter hade han legat vaken och funderat. Den kalla våren var äntligen slut och juni med allt sitt regn. Om inte Hellgren hade kommit 11


skulle någon annan ha gjort det, någon annan gång, dragit in henne i dansen, och först skulle hon titta urskuldande på Ingemar, men sedan skulle hon inte titta på honom mer. Han släppte Klaras ansikte och bestämde sig för att det inte varit annorlunda om hon kommit tidigare. Som morgonen innan, när det fortfarande regnade, och han inte hade skrivit brevet än. Så noga han ansträngt sig med varje bokstav, han som inte var något vidare på att skriva – åtminstone var det inget vidare med handstilen. Klara böjde ner huvudet, drog sjalen över sig så att hon knappt syntes. Hon var på väg att börja gråta, och det var väl därför hon inget sa utan bara vände sig om och gick därifrån. Från gryningen ledde en väg rätt in i dagen, det var bara att gå vidare. Till Alderholmen, packlådor och råkaffesäckar. Det var underligt att det var vardag, Ingemar var nära att sätta på sig söndagskostymen när Klara gått. Tänk hur sorg kan få en att känna sig, som nästan lycklig. Han tänkte på Klara och hennes hukande kropp, sjalen hon svept om sig. Han funderade på hur det hade blivit om Hellgren aldrig kommit till dansen, eller om han kunnat somna som vanligt, sådär gubbtungt, och inte legat klarvaken och satt ihop tankar till ett brev. Hans pappa hade alltid somnat så fort han lagt sig ner, och Ingemar tänkte när han gick över Centralbron att det inte bara handlade om trötthet. Mamman måste ha varit minst lika trött och ändå låg hon som på nålar. När han var liten hade han vaknat av hennes oro, ville kila in handen i hennes, men det som höll henne vaken kunde han inte göra något åt. De låg i rummet på Arbetshusgatan, en sovande och två vakna. Om det inte var för mörkt brukade han titta på den blålaserade vasen som stod i fönstret, det var 12


ett snirkligt, svart mönster mitt på. Han visste att mamman var rädd om den vasen, att hon älskade den, och det hjälpte honom att somna om. Väggarna i rummet täcktes av bruna blommor som i ett särskilt ljus skiftade i guld. Han var liten, satt på golvet och lekte med något: bilen, tåget, soldathästen. Och så kom mamman och satte sig i fåtöljen vid fönstret, tittade på honom. Han kände det men försökte inte låtsas om det. Leken var förstörd. Han kunde knappt andas. Så gjorde hon det som han längtade allra mest efter: lyfte upp honom i sitt knä. Och han lärde sig att livet var sådant. En mamma kunde komma, från vilket håll som helst, och sätta honom i knäet, lägga sitt ansikte mot hans hår. Dra djupt efter andan. Hon sa ingenting, eller viskade: Lillhjärtat mitt. Rösten höll på att gå sönder och allting kunde komma ut från skrymslena bakom de där orden. Två minuter, tre minuter. Sedan satte hon tillbaka honom. Han fortsatte leken där den upphört, men hjärtat slog hårdare, var en del av hennes hjärta, och han visste att han måste leva för att hon skulle leva. Han morsade på Larsa och de andra i arbetslaget. Jonasson ropade ut dagens uppgifter, det var som det brukade. De skulle packa, bära och lasta. De skulle hålla reda på vilken säck och vilket skepp. Den enda skillnaden var att solen brände redan vid tiotiden. De skulle vilja kasta sig i ån och försvinna. Det blev inte mycket sagt under arbetet, på rasten hade han väl kunnat säga något om brevet, om Klara, Hellgren kanske. Det låg i bröstet på honom. Men där förvandlades det. Till en annan berättelse. Han tog en tugga av franskan. Larsa hade sin matlåda som Brita gjort i ordning. Har jag berättat om hur min mamma och pappa träffa13


des? frågade Ingemar. Larsa skakade på huvudet, tog stora tuggor potatis och leverkorv. Jag minns hur det var, sa Ingemar. Jag kan se det framför mig. Du var ju inte född då, sa Larsa. Jag minns det ändå, sa Ingemar. För så är det med mig. Jaja, sa Larsa, rynkade pannan, tuggade vidare. Pappa bodde med sin familj på Ruddammsgatan, och mamma var inneboende på Kansligatan i samma kvarter. Hon stod och vädrade sängkläder på balkongen tidigt en morgon när pappa såg henne. Det var mitt i sommaren, som nu, och solen fick dammet att likna små stjärnor. Pappa kisade men hon såg fortfarande ut som en ängel. Han var som vanligt på väg till hamnen, men just denna morgon blev det särskilt. När solen gick i moln såg han att hon tittade på honom. Han var tvungen att gå vidare för att inte få bannor om han kom för sent, men han lyfte i varje fall handen till en hälsning, och hon – som hade händerna fulla – nickade tillbaka och log. Därefter började de titta efter varandra. Och det var så det började. Första träffen köpte han kandisocker till henne på Blombergs. Han blev som en ny människa, pratsam och glad. Och mamma … hon sveptes väl med. Att stå där en helt vanlig morgon och så är det nån som ser en. Jo du, sa Larsa och dunkade Ingemar i ryggen, sa som han brukade: Du borde ha blivit författare du. Som om det redan var för sent och allt som fanns kvar var drömmar. Ingemar fnös. Istället bär jag på kaffesäckar åt kapitalistsvin. Och till folket, flinade Larsa.

14


Det som var speciellt med Ingemar var att han mindes så mycket och från tider då han inte ens fanns till. Det hade alltid varit på det viset och gick inte att förklara, han var van vid att tider och platser strömmade igenom honom. Minnena blev till berättelser som han gett till sin mamma, och när hon fick dem lyssnade hon, log och sögs in. Hennes ansikte, särskilt ögonen, förändrades. I skolan kunde de säga att han ljög, de skrattade och lyssnade inte färdigt. Men han förlät och tyckte synd om dem. I skolan på Kopparslagargatan fick magister Nilsson tro att han visste allt, men Ingemar fick tro något annat. Eftersom Ingemar inte tog åt sig slutade kamraterna skratta och retas. Han lät minnen och historier leva på insidan, det var inget fel med att låta dem växa och få en riktigt fin form till dess att mamman skulle få höra. Den märkliga dagen var på väg mot sitt slut, men ännu var det ljust och varmt. Han hade yrsel och blev stående längst ut på kanten mot vattnet och båtarna. Han såg havet som annars inte syntes i staden. Det visade sig mellan två kobbar och krympte i staden till en å. Enstaka fiskare längs med åkanten, korta stup av sten. Och så broarna. Det finns inga trygga broar över hav, från ett land till ett annat. Han stod på Alderholmen och kunde fortfarande känna Klaras ansikte mellan sina händer.

* Klara gick aldrig till sitt arbete på Makaronifabriken den dagen. Hon ställde sig inte mellan Astrid och Marit för att riva händerna genom den ljusgula spaghettin. Istället gick hon till sitt rum på Södra Kungsgatan och lade sig i fos15


terställning i sängen med den rutiga filten mellan benen. Tre våningar upp. Två smala träd utanför hennes fönster. Hon hade inte kunnat säga det hemska och det viktiga. Han hade tagit om hennes ansikte på ett obekant sätt, svamlat om ett brev. Rummet bakom honom var mörkt av gardiner och natt. Hon skymtade hans säng, karmen av Eivors nötta fåtölj. Innan hon gick dit hade hon tänkt att hon skulle falla på knä och gråta. Men det blev något annat. Det som växte i henne gjorde all skillnad mellan henne och Ingemar. Hon tyckte verkligen om honom, men hon hade dansat iväg med Anders Hellgren, det var en underlig vilja. Hon tryckte filten hårdare mellan benen och pressade händerna först mot knäna, sedan mot magen. Johansson skulle ge bannor i morgon, om hon orkade sig dit. Astrid skulle ställa frågor. Vad som var värst visste hon inte. Marit skulle inte säga något alls. Det var inte riktigt bra det heller. Hon ville berätta, men inte för vem som helst. Marit visste säkert råd. Hon hade på ett helt annat sätt än Astrid varit med om saker. Om inte annat fick hon jämt plocka bort händer från blus och kjol – som vore de flugor – de gånger de gick ut på något tillsammans. Klara sågs nog som tråkig, för att hon hade så svårt för att le, men Astrid både log och skrattade och fick ändå inga händer på sig. Hon böjde huvudet åt sidan, som om hon ville dit, till platsen där Marit alltid hamnade. Klara undrade hur det skulle bli nu. Efter Ingemar. När hon dansat bort med Hellgren. Och fått detta i magen. Som ett straff. Blickar såg och munnar skvallrade. Så fort man avvek från den upptrampade stigen. Ungen i magen var den mest typiska kvinnogiven och ändå blev Klara den som avvek från spåret. Hon låg med händerna på magen och klamrade efter 16


barnet som om det redan fått form och som om det, som förstört allting, skulle kunna hjälpa henne. Hon vaknade av att det knackade på dörren och reste sig motvilligt. Fru Holmström måste ha sagt att hon var inne. Hon tänkte att det var Ingemar, att han rusat från Alderholmen för att kräva henne tillbaka, men när hon öppnade stod Hellgren där. Det märktes på en gång att han druckit. Har du grinat? frågade han. Nä, sa hon, för det hade hon inte. Är du sjuk? Nä, sa hon igen. Lät honom stå där på tröskeln. Varför var du inte på fabriken då? Jag väntade på dig, tills Astrid kom ut och sa att du inte varit där på hela dagen. Klara ville rycka på axlarna, istället stod hon – mitt framför Hellgren som luktade sprit – och kände sig dum. Det var bättre när hon fick vara ifred. Hon skulle kunna välja sin framtid nu. Tvinga fram ett leende, bjuda in honom, ligga med honom, och sedan skulle barnet ha en pappa. Så enkelt. Varför säger du inget? Vill du att jag ska gå? Han såg trulig och pojkaktig ut. Han var trulig och pojkaktig. Hon fick fortfarande inget ur sig, för det gick inte att välja. Va konstig du är, sa han och knackade på dörrkarmen så det lät som en melodi. Fortfarande inget. Då har de rätt ändå, sa Hellgren. Vilka menade han? Vilka menar du? Äsch, sa han. Du vet väl inget om mig, ville hon säga. Då går jag igen då? sa han och hans kinder var bestämt röda. 17


Nej, kom in en stund, sa hon. Jag sov. Jag vet inte vad det är med mig. Det är väl inget som smittar? Jag är inte sjuk, sa jag ju. Astrid sa att – Vem bryr sig om vad hon säger? Då log han. Då var de överens. In genom fönstret kom en frän doft av fläskos, hon kände illamåendet, lyckades stå emot – för att hon bestämde det. Hennes hemligheter skulle ingen komma åt. Hon log inte tillbaka. Hamnade i ett överläge och han blev nervös. Såg sig omkring och visste inte var han skulle sätta sig. Hon bestämde. Hon bestämde allting från och med nu. Sätt dig på sängkanten, sa hon, och började darra i hela kroppen, ända inifrån: det var monstret därinne som växte och krävde. Kom hit, sa han. Och hon borde ha flyttat sig närmare väggen, kände att barnet ville säga något, hon behövde lyssna: Lilla barn, vad är det du vill berätta? Hon genomfors av en tanke att det här lilla barnet visste allt om henne och hon ville lyfta ut det och ställa det på golvet mellan henne och Hellgren. Hon såg hans dimmiga ögon. Kom hit, Klara, sa han och log så att ögonen blev strimmor och glitter, han var sturskare nu, men det fanns någonting annat också längst inne i honom. En skörhet. En tunn ballong.

*

18


Ibland var det svårt att veta om det var ett minne eller en dröm. Som den besvärliga känslan av borgerlighet, att han en gång suttit i ett vackert rum och velat ta livet av sig – och att människor, vänner förmodligen, tyckt att han varit en idiot som klagat. De hade kallat honom bortskämd, och begrep inte vad borgerligheten gör med människans själ och hjärta: suger ut dem, tills allt som återstår är ett tomt skal. Man ska in i det, in i föraktet för svaghet. Ingemar på en hårt stoppad dyna, han satt och stirrade på en bukett med vita blommor och kunde inte röra sig, inte andas, men när han klagade stod hans kamrater där och hånade honom, som om han fått allt, när han inte fått någonting. Det var en ryslig dröm eller ett rysligt minne. Han hade stammat: Men jag vet vilket helvete det är. Jag vet. Och de skrattade: Och han tror han kan jämföra sitt med vårt? Han tittade mot havet som om det skulle gå att ta sig över bara genom att sätta en fot framför den andra. Han bar dagens sista säck och ville följa med den. Istället för att gå hem eller till Neptuns gick han till Norra Skeppargatan 11. Det fanns bara de tre valen nu, förut hade det funnits fyra. Det var väl ändå rätt bra med tre alternativ, de få timmar som var kvar innan sömnen. Hemma var han bara när han sov och vaknade, där fanns ingenting mer än en säng, ett bord, mammans knarriga fåtölj, de diffust blommiga väggarna, ett flagnat tak. På Neptuns fanns det tidningar och billigt kaffe (och sprit under disken, men det intresserade honom inte). Hos Klara hade det funnits kärlek. På Skeppargatan fanns det viktigaste av allt. Skeppargatan låg mitt i staden, det var bara att gå förbi, alltid var det någon som hängde där, Holm eller John oftast. De tog hand om cirkulär, stämplade medlemsböcker, läste 19


Arbetaren, sorterade märken. In- och utgående post. På ena kortväggen, vid kokvrån, satt en Spanienflagga, röd-gul-lila, som hängt där sedan Ingemar gått med i Gävle LS . Då, på vintern -34, cirkulerade det en bidragslista till förmån för reaktionens offer i Spanien och därefter ett upprop om stöd till de spanska syndikalister som satt tusentals i fängelser. Repressionen hade styrt landet fram till folkfrontsregeringens seger i februari. De hade pratat så mycket om kamraterna i Spanien, att det kändes som om de pratade om grannar som levde tvärs över gatan och liknade dem i allt väsentligt. Världen låg i Gävle, på Norra Skeppargatan, och Gävle låg mitt i världen. De hivade runt insamlingslistor och flygblad, anarkosyndikalismen var den enda ideologi som värnade människans frihet, utan band varken till stat eller lagar. Men världen förändrades för långsamt och Ingemar skulle hinna dö utan att märka någon skillnad. Eken hade börjat prata om samarbete med sossarna. Han sa att det var hypotetiskt men det var i varje fall inte klokt. Minsta lilla steg högerut, mot reformisterna, betydde utplåning. Där fan skulle det märkas. Han var nitton år när han skrev in sig och samma vinter var det fackligt möte i Tempelriddarnas lokal med Albert Jensen som talare. Albert Jensen som varit med och motarbetat Görings försök att skapa en fascistisk samling i Sverige. Han mindes känslan av rus. Att han fick sitta där under takmålningarna, alldeles i närheten av misären på Arbetshusgatan. Världen öppnade sig. Han var i början av något nytt, och fjolårets första maj hade han gått fanbärare, det trodde han att man behövde vara äldre för att få göra. Men det var väl hans hållning, något han utstrålade, som han själv inte visste vad det var. Han var inte reslig och välbyggd som Larsa, kortare än medel, bred över munnen, och ögonen satt tätt. 20


Långa armar och korta ben förstärkte skevheten. I skolan hade någon kallat honom Apan, men det ledde ingenstans eftersom det inte fått fäste. Han utstrålade nog något slags hygglighet. Som gjorde att man tordes placera honom längst fram. Istället för till exempel John som såg lömsk ut eller Eken som, med rätta, ansågs mjäkig och inställsam. Sommaren var en het vägg emot honom, blomster med storhetsvansinne kantade vägen, men han kunde inte räta på ryggen. Efter Norra Skeppargatan fanns det ingenstans att gå längre, ingenstans att längta. Han hade blivit van vid Klara. Promenaden till henne som hans fötter lärt sig. När han närmat sig, när han såg hennes hus, hennes fönster, ökade han takten, och när han stod vid dörren kunde han känna hennes armar om sig. Det var inte så längre. Arbetet och politiken måste bli allt. Eftersom hon dansat iväg med någon annan. Tomheten spred sig, fast den inte fick. I år hade förstamajtåget sedvanligt och makligt rört sig från Fisketorget till Boulognerskogen. Albert Jensens fru hade talat om människors lika värde, om rättvisemoral som ett ansvar, och födelsekontroll som en rättighet. Efter talet, när Klara och Ingemar gick hemåt, var de övertygade om samma saker, även om de drog sig för att prata om det. Skydd och säkerhet, tänkte Ingemar, han rätade på ryggen – det var så uppenbart att sexualiteten och syndikalismen hörde ihop. Innerst inne, Klara, vet människan sitt rätta värde, och kvinnans rätt i samhället är samma som männens och allas rätt att vara människor, inte tjänare. Ingen ska behöva lägga sig platt på någon annans order! Det sa han till Klara och tyckte om hur hon rodnade ända ut på örsnibbarna. Han var en förlängning av fru Jensen. 21


Stannade upp medan han pratade. Runt om dem sprängde grönskan ut ur sin förlamning och hon var fin, så fin, i sin svarta klänning med spetskrage. Och vem vill förresten ha en oönskad unge på halsen, slank det ur honom, i ett helt annat tonläge. Som han tog tillbaka: Jag menar … Det tjänar ingens syfte att sätta oönskade barn till den här världen, som redan är så grym. Fåglarna sjöng. Hon var på väg att gå vidare men han stod beslutsamt kvar, kände handen rycka uppåt, som fru Jensens, upp i luften, himlen. Ingen människa ska stå fjättrad vid ett bestämt öde! Ingen kvinna ska luras att tro att hon inte har ett val! Hon tog ändå det där steget. Han var tvungen att följa med.

* Hon skyndade på. Och mannen då, tänkte Klara. Vindarna var kalla och molnen hopade sig. Är det bara kvinnan som … Kom inte längre. Ville inte ta hans hand när den sträcktes ut så bestämt mot henne. Våren var opålitlig. Boulognerskogen gled över till den öppnare Stadsträdgården, som i sin tur gled över i stad. De befann sig i en av Sveriges största städer, i Joe Hills stad. Joe Hill som farit till Amerika och först blivit protestsångare och sedan fängslad och avrättad för ett brott han antagligen inte begått. Arkebuserad på en ekande fängelsegård fast det inte fanns några bevis på hans skuld och mest, hade Ingemar berättat, som ett straff för att han organiserat arbetare och 22


gått emot överheten. Det satt ett porträtt av honom i Ingemars rum. Han hade fått det från en väninna till mamman som bott granne med Joe Hill. Det fanns inget porträtt av Klara. Hon hade inte gett honom något eftersom han ändå inte skulle ha det framme. Han skulle glömma bort att ställa upp det, och om hon frågat om det skulle han bli sur. Porträttet av Joe Hill föreställde egentligen Joel Hägglund. Det hade Ingemar också berättat. En ung pojke med allvarlig uppsyn, kantigt ansikte och stripigt hår. Det var taget innan han for, det var egentligen inte ens ett porträtt: oskarpt, fotat som i smyg, det var inte ens säkert att det var Joe Hill. Ändå var det placerat i centrum av rummet, över mammans fåtölj (som han borde slänga ut, hon vägrade sätta sig i den för vem visste vad som skulle komma upp genom den trasiga stoppningen). Hon hade stirrat på den där Joel och tänkt att han liknade Ingemar. Något ogripbart, som Klara stundtals ville åt och stundtals inte brydde sig om, men som hon också kunde tänka hade med oskärpan att göra. Ingemar var uppfylld av Elise Jensens tal hela vägen till korsningen, där de stannade. Ena vägen, den åt vänster, ledde nerför backen till honom och den andra, rakt fram, till henne, men Klara kände att ett krav lagts på henne, en förväntan hon inte visste vad hon skulle göra åt. Emancipation. Sexuell revolution. Kvinna – ta makt över din kropp! Hon tänkte på Makaronifabriken och kvinnornas böjda ryggar över borden med späd spaghetti. Hon tänkte på hur det var att varje dag knyta på sig huvudduken och sätta på sig arbetsrocken och niga för Johansson. Ingemar skulle fnysa att det inte var någon skillnad, att det var lika för honom, bara ännu mer slitsamt: kaffesäckar mot spaghetti! 23


Ja men prova att bära kaffesäcken du då! Jo, hon hade hört det förr och tänkte inte gå in i det igen. Det är inte samma sak, Ingemar, ville hon säga, men hon var inte Elise Jensen, tusen människor stannade inte upp när hon pratade. Det slog inga gnistor. Hon stod krökt över makaroner och spaghetti och ibland, om det var en särskilt bra dag, började någon skratta, och det smittade, och fler satte i – så många olika sorters skratt, men Johansson hyssjade och stampade i golvet. Han var ingen djävul, han gjorde bara sitt jobb. Över dem låg hela tiden hotet om att någon annan kunde ta deras plats, att de kunde ersättas utan att det ens märktes. Från en dag till en annan, ingen hann protestera. Att de ändå log mot varandra handlade inte om glädje, det var bara ett nödvändigt trots, på samma sätt som de himlade med ögonen. Förmän och kontrollanter finns överallt, ville hon säga till Ingemar, det är inte så lätt. Men det skulle ha låtit underligt. Hon kände att hon var arg och att hon inte hade någon rätt att vara det. Elise Jensen stod på hennes sida, liksom Ingemar. De ville hennes bästa, och ändå blev hon arg. Det var drygt en månad innan dansen med Hellgren. Och när Hellgren fört bort henne hade ett skratt virvlat upp i henne. Men där och då, den första maj 1936, efter Elise Jensens tal i Boulognerskogen, i korsningen Arbetshusgatan-Södra Kungsgatan hade Ingemar frågat: Ska vi gå hem till dig, Klara? Och hans blick på hennes klänning och mun och in i hennes ögon var sådan att den inte gick att ta miste på. Att Ingemar som var så förnuftig också kunde vara så dum. Och när han låg på henne och hon ville ju också, det var inte det – hon ville att han skulle komma in i henne men först 24


ville hon att han skulle säga något om det, att han skulle säga förlåt. Men hon sa heller ingenting, drog upp kjolen, drog ner underbyxorna, hon ville tänka som han gjorde, att ingenting hemskt kunde hända. Det var inte ens två månader sedan och ändå så avlägset, hon kunde inte minnas hur det kändes att vara människa då i början av maj, när träden och marken precis påbörjat sin förvandling och fåglarna kvittrade som galna. Nu var det juli, fåglarna hade vant sig, och grönskan, hon hörde dörren gå igen och hon drog upp underbyxorna, sedan filten. Hellgren hade gått hem till sitt, som han sa, usla kyffe, och hon låg ensam igen, inte ensam, ensam, från det öppna fönstret kom en doft av citrusfrukter och hon drog den djupt in i sig. Samtidigt flög den unge generalen Francisco Franco över Gibraltarsundet från Kanarieöarna där han utbildat främlingslegionärer. Samtidigt fraktade tyska plan moriska trupper över Sevilla. Klara hörde det på radion: Sedan drygt ett dygn är alla förbindelser med Spanien avbrutna. Anledningen är det uppror som började i fredags den sjuttonde juli i den spanska kolonin i Marocko. Upphovsmännen bakom revolten anses vara höga officerare i den spanska armén med general Francisco Franco i spetsen. Mycket tyder på att revolten har spritt sig till det spanska fastlandet. I radiosändningar uppger general Franco att hela södra Spanien är i rebellernas händer och att man förbereder sig för att tåga mot Madrid. I en regeringskommuniké meddelas det dock att regeringen har situationen under kontroll.

* 25

Profile for Smakprov Media AB

9789100154059  

9789100154059  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded