Spanien, våren 1939. Poeten stod med ryggen mot och blicken upp i himlen. Kvällen var kvav, han kände närvaron av de andras kroppar, han ville inte titta på dem, han ville för allt i världen inte titta in i deras ögon. Det var de fyra: Poeten, en skollärare och två tjurfäktare. Vem som sköts först återger inte historien.
* Conxa skyndade sig, flåsade, vägen tycktes aldrig ta slut trots att hon kunde se klostret på höjden. Det flyttade sig bort från henne, och med det hennes son, Marcos. När hon hämtat honom bar hon honom nerför backarna, hon sjöng när han kved, hans hud var tunn; hon bar på ett skelett, försökte trycka sitt ansikte mot hans bröst. Pick, pick, pick. Hon bar på en fågel och han höll hennes hjärta i sin hand. Du har väl inget hjärta, Conxa. De gick först till sjukhuset, men där ville de inte ta emot dem. Såg de rosetterna i hennes flätor? Hon var tvungen att känna efter om de satt kvar fast hon själv hade klippt av dem när hon var tolv år. Hon skyndade sig till mamman och mostern för att ge honom ägg och hon skyndade sig att mata honom. Mostern 7