9789100153083

Sommarleken

Ellen Mattson

Sommarleken

Albert Bonniers Fรถrlag

Av Ellen Mattson har tidigare utgivits: Nattvandring 1992 Vägen härifrån 1995 Resenärerna 1998 Poetens liv 1999 Snö 2001 Splendorville 2004 Glädjestranden 2008 Vinterträdet 2012

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-015308-3 Copyright © Ellen Mattson 2016 CPI – Clausen & Bosse, Leck, Tyskland, 2016

Kapitel 1

Stigen genom skogen kantades av hasselsnår som en gång måste ha vuxit i ett ljusgrönt valv men som nu höll på att dö i mörkret under ekarna. Hon hade gömt mopeden bakom en buske och gått in i skogen där hon trodde att stigen borde finnas och till sist hittat den eller resterna av den, ett smalt spår av bar jord under de gamla hasselsnårens hopvuxna kronor. De bar ännu löv fast stammarna börjat murkna, men ljuset som silade genom dem var mörkt av skogen som växt in och dolt stigen. En gång hade den varit en väg som ledde ut mot udden, nu var den igenvuxen och nästan oframkomlig, men längre in i skogen vidgades den till en grön tunnel med ljusreflexer som gungade på marken, den visade sig plötsligt så som den en gång varit. Vinden blåste högt däruppe i ekkronorna och hon stannade och tittade upp i det friska lövverket och lyssnade på fågeln som sjöng: en svarthätta.

Sedan började hon springa, som en liten flicka som leker att hon är ute på äventyr, hoppade över stenar och rötter och sjöng för sig själv innan hon stannade igen och såg sig omkring, för hon hade missbedömt avståndet, udden måste vara mycket större än hon förstått, brantare, mer kuperad, och stigen till stranden längre. Om den nu ens

5

ledde dit. Hon drack lite av saften hon gjort i ordning i köket på morgonen och började gå på sitt vanliga sätt, uppför en backe och ner på andra sidan där ekarna stod så tätt att de börjat kväva varann. Deras döda vita grenar pekade ut mot havet och hon fortsatte gå fastän stigen nu hade försvunnit eller snarare delats upp i många stigar, upptrampade av tassar och klövar genom betesmarker, skyddande dungar, viloplatser. Det var djurens skog. Hon kom till ett kärr och måste gå runt, trängde sig igenom en snårskog av björksly och ormbräken och hittade till sist stigen igen, eller en annan stig, en hård och gräsbevuxen stig som ledde nedåt och som hon följde tills hon plötsligt såg havet mellan trädstammarna och sprang mot det, ut på en stor gräsbelyst gräsrundel som hon trodde var en äng, men det var ingen äng utan en gräsmatta. Hon blev stående där i kanten av en trädgård medan människorna som satt framför det stora grå huset tittade på henne.

De var inte fler än fyra fast hon först hade tyckt att det var en hel folksamling. Gräsmattan som sluttade svagt från huset ner mot stranden var välklippt och prickig av tusenskönor och mitt på den hade de slagit sig ner i ett par randiga fällstolar. Bakom dem stod det gamla husets dörrar öppna in mot en hall som var grottlikt djup och mörk, hennes ögon for snabbt mellan dörröppningen och det som skymtade därinne, kastanjen på framsidan, husets flagnande träfasad, det stora gullregnet som blommade vid knuten och tillbaka till den orörliga gruppen på gräsmattan. Om någon rest sig eller ropat hade hon kanske sprungit sin väg, men nu satt de tysta och iakttog henne och då kunde hon inte med att springa. Den gamla kvinnan som satt i mitten med en tidning i knät

6

sänkte huvudet och tittade på henne över glasögonkanten medan flickan som stod med armen vilande på stolens ryggstöd lutade sig fram som om hon viskade något. En mörk pojke satt i vilstolen bredvid och höll i en tekopp.

Hon började gå upp mot dem. En lite yngre pojke med rött hår låg framstupa på en hög kuddar och läste i en serietidning, han var den ende som inte verkade bry sig om henne. Men när hon stannade framför dem var det han som tittade upp och sa: ”Har du gått vilse?” ”Ja, jag tror det.” ”Vart ska du då?” frågade den äldre pojken med oväntat mörk röst, hon hade tagit dem för barn men såg nu att de var i hennes egen ålder. Det var kläderna som gjorde dem små, deras korta ljusblå shorts och vita blusar. ”Jag tänkte leta upp en strand.” ”I vår trädgård?” ”Seså”, sa den gamla kvinnan och tog av sig solhatten och blottade håret som var rött och uppsatt i svinrygg. ”Vad heter du?” ”Jag heter Sandra”, sa hon. ”Zandra, Zzzzandra …”, mumlade pojken med serietidningen och vände blad. ”Stavar du med h på slutet också?” ”Med S. Bara S.” Hela tiden tittade hon på huset som låg mellan berget och gullregnet, gammalt, gömt, välbekant, inpassat i grönskan. Det var ett gråvitt tvåvåningshus med tegeltak och en rad halvmånformade fönster under takfoten, solblekta dörrar som en gång målats i buteljgrönt och en stenhäll till trapp. Hon ville gå in där. Hennes ögon föreställde sig mörkret, glas som glimmade, blankt svart

7

skinn på stolsdynorna, gamla tavlor. Mörkret var djupt, rikt, fullt med reflexer. ”Ja, jag vet inte vad det kan vara för strand som du letar efter”, sa den gamla kvinnan, som inte var så gammal som hon först trott, allting förvandlades här och den gamla kvinnan reste sig ur stolen och fick en ung och nästan smidig kropp som med lätthet förflyttade sig över den läsande pojken på kuddarna och ut på gräsmattan.

Hon pekade mot den vita sandstranden som Sandra sett mellan träden och sprungit mot och sa: ”Det är klart att vi brukar bada därnere, men annars finns här inte några stränder. Dessutom äger jag hela udden.” ”Jag ber om ursäkt.” ”Vem som helst kan gå vilse.” ”Jag hittade en gammal stig …” ”Var kommer du ifrån?” avbröt kvinnnan och Sandra viftade med armen söderut och sa: ”Från samhället.” ”Från samhället”, upprepade den rödhårige pojken. ”Från saaam-hället!”

Hon satte sig ner. Hon borrade ner fingrarna i gräset och sa: ”Jag måste bara hämta andan en stund”, fast hon egentligen inte var trött. Flickan som hela tiden stått i position med de tunna smalbenen korsade och armen vilande på stolens ryggstöd öppnade för första gången munnen och sa: ”Vi badar ändå alltid vid den här tiden.” ”Nej, det gör vi inte, Ylva”, sa den äldre pojken som hade en lång utländsk lugg som hängde ner över ena ögat. Hans hår var mörkt chokladbrunt, flickans var mer utspätt med mjölk. Den rödhårige pojken slog igen sin serietidning och stoppade in den mellan kuddarna och sa: ”Alla nykomlingar måste utsättas för vissa prov …

8

Prov vars art man inte kan bestämma så där i en hast.

Man måste först lära känna aspiranten.”

Hon tänkte att hon gärna gick med på det. Hon gjorde sig redo att prövas, men den äldre brodern sa: ”Du är inte i skolan nu, Rikard.”

Det lät främmande när de pratade, som is, alldeles genomskinligt. Hon undrade var de kom ifrån och var de hade fått sina blåvita sommaruniformer. Den mörke pojken drack ur sin kopp och flickan som hette Ylva gled ner i den tomma vilstolen och placerade sina bara fötter på högen av kuddar, den yngste pojken satte sig upp med det röda huvudet som tredje tonen i ackordet. Huset som svävade i halvskuggan bakom dem var den rätta, den enda tänkbara bakgrunden till alla dessa rörelser. Hon såg nu att det växte en gammal nyponbuske vid trappstenen och att den blommade med nästan vita rosor mot träväggen som nötts och blekts av salt och sol och vinden från sjön. ”Bor ni här?” frågade hon. ”Bara på sommaren”, sa den mörke pojken. ”Men farmor bor här året runt, hon har en lägenhet i Göteborg men den använder hon aldrig.”

Just då ropade den gamla kvinnan som gått ner till stranden och stod i vattenbrynet och pekade. ”Vad ser hon?” frågade Sandra. ”En fisk, en våg, drivved, lite skum. Tumlare, hon tror alltid att hon ser tumlare. Men det finns ju inga.” ”Jag har sett tumlare”, sa Rikard. ”Du har sett grindvalar också. Och Blixt Gordon som störtade i Hakefjorden.” ”Jag såg tumlare när jag var liten”, sa Sandra. ”När jag åkte Orust runt med mina föräldrar. De hoppade i

9

bogsvallet, det var nästan som om de visade upp sig.”

Ylva som var vacker på ett ovanligt sätt, ett långnäst och lite färglöst sätt med öron som stack ut ur det tunna mjölkchokladhåret, sa: ”Ska vi inte gå ner och bada i alla fall? Det börjar bli för varmt att sitta här. Och jag är trött på att höra Markan ropa.” ”Om vi går ner och badar kan Sandra visa upp sig”, sa Rikard.

Hon satt fortfarande kvar i gräset framför dem, just så lagom långt ifrån att hon kunde se dem som en helhet, en solbränd pastellfärgad grupp med de mörkare huvudena som färgaccenter tillsammans med vilstolarnas blåvitrandiga tyg. Ylva hade tånaglarna målade i frosted peach.

Båda pojkarna hade urblekta espadriller på fötterna med repsulor som var på väg att lossna från tyget. Rikard hade genomskinligt ljusblå ögon som stirrade, hon insåg plötsligt att han stirrade på henne och hade gjort det en lång stund. Hon höll upp handen för ansiktet. ”Sandra har solen i ögonen”, sa den mörke pojken och reste sig, de reste sig allihop och plötsligt var de på väg ner mot stranden där kvinnan stod på en klippudde och vinkade åt dem medan vinden blåste bort det sista av morgonstiltjen och rev upp vattnet i farleden i ett mörkblått spår. Den långa gräsmattan övergick i en torr och sandig äng där det växte vildrosor och nedanför den en sandstrand med dungar av strandråg. I vikens ena ände låg ett båthus och en brygga, i den andra reste sig en nästan lodrät bergvägg som skyddade mot norr. De klev ut i det junikalla vattnet och vadade över mattor av ålgräs som virvlade upp spigg och hela tiden kände Sandra att kvinnan tittade på dem. Hon hade klättrat ner från udden

10

och stod på stranden och iakttog dem medan de simmade i kapp till bryggan där det låg en eka vid en boj.

Ylva slog först handen i ekans akter och blev hängande med bröderna i en klase kring sig, men Sandra trampade vatten och tittade in mot land. ”Är inte Sandra trött?” ropade kvinnan. ”Nej, inte det minsta!” ”Vi tävlar inte på riktigt”, sa den mörke pojken och släppte taget om relingen. ”Vad heter du egentligen?” frågade hon nästan vresigt när hans våta huvud dök upp bredvid henne med den långa luggen smetad ner över kinden och hopklibbade ögonfransar som blinkade av saltet. ”Pierre.”

Vilket tillgjort namn, tänkte hon. ”Kom här”, sa han och simmade undan så att hon också fick plats vid båten, nu hängde de alla fyra i relingen tills Rikard med ett tjut kastade sig bakåt och började crawla tillbaka över bukten in i skuggan under bergväggen där vattnet var grönt och speglande som i en lagun.

Han försvann under berget som plötsligt verkade väldigt och hotfullt med sitt svarta överhäng, men Pierre sa att han var bra på att hålla andan. De simmade in mot land sida vid sida och Sandra kände något passera, något kallt och silkesmjukt som strök mot hennes mage. ”Han tar sats från bottnen, det gör han alltid”, sa Ylva när vattnet exploderade framför dem och Rikard sköt upp med munnen gapande efter luft.

När de vadade i land stod barnens farmor och väntade med en påse äpplen som hon varit uppe och hämtat i huset. Hon hade också hämtat sin handarbetsväska och

11

medan de lade sig i sanden för att torka fällde hon upp en liten nylonstol intill rosenbuskarna och satte sig i skuggan för att sticka. De pratade om ett hus vid Zürichsjön som ägdes av någon de kände och Sandra låtsades sova och hörde någon säga: ”Nejdå, hon kan inte höra”, och sedan kastade någon en handfull sand på hennes rygg och då låtsades hon vakna och såg att barnens farmor stoppat ner stickningen i väskan och fällt ihop sin stol. Hon ropade åt dem att de skulle akta så att de inte brände sig i solen.

De gick för att bada igen, den här gången till udden där båthuset låg och ut på den långa bryggan. Det bubblade av blåstång kring stenarna, för det var lågvatten, men det blev snabbt djupt så här nära farleden och längst ut gick det bra att dyka, bara man var försiktig. Pierre dök först, sedan Ylva, båda träffade ytan med små kladdiga ljud, små precisa nedslag som knappt rörde om i vattnet, men Sandra hade aldrig lärt sig, hon hoppade istället med slutna ögon och fick näsan full med vatten, ett halkigt ben sparkade mot hennes, det var Rikard som hoppat i sist och nu steg tillsammans med henne i det pärlande gröna skummet.

De andra två var redan uppe på bryggan igen och det var när hon klättrade efter som något hände, hon visste precis hur det gick till men sa aldrig något till någon: en hand tog tag om hennes smalben och ryckte till och hon föll och slog upp knäet mot en stenkant. När hon kom upp till de andra såg hon att det var ganska illa. Det blödde ännu inte så mycket men skinnet hade rullat upp sig åt sidorna så att man såg en stor bit av det ljusröda köttet. ”Å, fy”, sa Ylva och vände sig bort, men Pierre var

12

oväntat snäll, ”vi går upp till Markan, hon är fin på förband”, sa han och tog henne i handen medan Ylva sprang iväg för att samla ihop sakerna på stranden. Hon vände sig om och såg Rikard frustande kasta sig upp ur vattnet och försvinna igen, ner i sitt eget vågsvall. Det gjorde egentligen inte ont när hon gick, men det kändes obehagligt att böja på knäet och hon haltade lite den sista biten upp till huset där kvinnan som de så obegripligt fult och vardagligt kallade för Markan gick framåtböjd och klippte gräs med en handsax längs stenfoten. När hon fick syn på dem försvann hon in i huset och kom ut igen med en pinnstol som Sandra fick sätta sig på i solgasset intill trappan. ”Isen flyttar bryggan och jag orkar inte längre lägga i ordning stenarna”, sa hon och lossade glasögonen ur håret för att titta närmare på det skadade knäet, ”det kan inte hjälpas att den blir ostadig. Men det där är inget att oroa sig för.” ”Farmor, det behöver sys!” ”Visst inte. Sådana sår läker inifrån. Nu går jag och hämtar ett plåster till Sandra. Och ni stannar här”, sa hon och vände sig om i dörröppningen innan hon försvann igen i det gåtfulla mörkret, Sandra hörde klingande ljud därinifrån och dörrar som öppnades, hon blundade och kände hur mörkret långsamt började svänga runt henne medan kvinnans steg smällde mot golvplankorna, längre och längre bort, som om huset var oändligt, som om det öppnade sin baksida in mot skogen och fortsatte där.

Hon var tillbaka i den gröna tunneln, i det stora gröna rummet. Men morgonen var ohjälpligt borta. Knäet ömmade och hon öppnade ögonen och såg Pierre luta sig fram och nästan väsa åt henne: ”Och så är du så förbannat

13

snäll och ringer till vårdcentralen när du kommer hem.

För jag tänker inte ta något ansvar.” ”Här ska ni se”, ropade hans farmor och steg ut på trappan med en förbandslåda.

Under tiden hade Ylva kommit upp från stranden med Sandras kläder som hon lade i en liten hög på gräsmattan.

Medan kvinnan petade ihop sårkanterna med en bomullspinne och klistrade över alltihop med en plåsterlapp tittade Sandra på skjortan som Ylva vikt så att den verkade nystruken och på hennes prydliga och välordnade kropp som sjönk ner i skräddarställning bredvid klädhögen.

Hon hade den sortens mage som inte veckade sig. Det blev bara några tunna ränder i det bruna skinnet när hon lutade sig framåt och frågade: ”Gör det mycket ont?” ”Det är inte så farligt.”

Inte ens låren pöste ut. Hon hade ganska mycket hår på armarna, men det var bara snyggt mot solbrännan. ”Men jag känner mig lite yr.” ”Huvudet slog du inte”, sa Pierre, ”det vet jag säkert.” ”Jag blev omtumlad i alla fall.” ”Jag är säker på att farmor kör dig upp till vägen.”

Kvinnan hade varit inne i huset och hämtat sina bilnycklar och Sandra förstod att hon inte kunde stanna längre, hon reste sig och började dra på kläderna utanpå baddräkten, det gjorde inget att de blev våta men hon var rädd att hon skulle blöta ner bilsätet. Den rödhårige pojken som kommit upp från stranden hoppade på ett ben för att skaka ut vatten ur örat och sa stötigt mellan hoppen: ”Kom snart och hälsa på oss igen.”

Hon vände sig om, men de andra hade försvunnit, hon blev tvungen att följa med ner till bilen utan att säga

14

adjö, hela tiden med den gälla rösten som ropade efter henne: kom och hälsa på, kom och hälsa på. Längst ner i trädgården öppnade sig en grind bland rosenbuskarna och där stod bilen parkerad i skuggan av några björkar, hon vek ihop handduken under sig på sätet och såg att det rann lite ljust och vattenblandat blod längs benet medan kvinnan startade och backade ut på vägen som inte var mer än två spår med en sträng av gräs i mitten.

De gled långsamt utmed gärdet, långsamt som om de gått på promenad i midsommargrönskan som fortfarande var ljus och glansig trots värmen. Ett litet blått berg reste sig ur en miniatyrskog av aspar, det var det sista Sandra såg innan de körde in i den riktiga skogen och ljuset ändrade färg. ”Jag vet inte vad jag ska kalla dig”, sa hon lite abrupt, vänd mot det öppna fönstret. ”Marika. Jag heter Marika.”

Den här skogen var olik den där hon gått på morgonen, äldre och djupare, en gammal lövskogspark som blivit förvildad med nedfallna träd som ingen brytt sig om att såga upp och som låg kors och tvärs i mossan och multnade. Ljuset därinne var ormbunksgrönt med tunna skimrande insektsvingar i solstråken. Bilen gungade in i en allt grönare värld, gungade allt långsammare på den ojämna vägen medan trastarna hoppade framför dem i grässträngen och kluckande flög iväg mellan träden där grönskan sög upp dem. De hörde löven viskande strykas mot bilens sidor när vägen smalnade. ”Det är bara bra att det växer igen”, sa Marika. ”Då kommer det inga gäster.”

Mitt inne i skogen stannade hon bilen, i det som kanske var skogens hjärta, en plats dit inga motorljud

15

nådde varken från sjön eller genomfartsleden och där vägen som någon för länge sen anlagt på detta långa och vindlande sätt också stannade i en glänta där det växte utblommade liljekonvaljer. ”Tyst”, viskade Marika, fast ingen av dem hade sagt något. Det var skogstystnaden de lyssnade till nu, en orörd tystnad vaktad av en mur av gamla granar med lysande ljusgröna skott. De lyssnade, sedan startade Marika bilen igen och de gungade vidare, som i ett skepp, ännu långsammare nu; vi kommer aldrig att komma fram, tänkte Sandra, det här kommer alltid att fortsätta. ”Titta uppåt”, sa Marika lågt och tryckte på en knapp så att biltaket surrande öppnade sig över dem.

Med huvudet bakåtlutat fortsatte Sandra sin resa genom skogen, under trädkronorna.

16

Kapitel 2

Huset på udden låg gömt i sin gröna sänka, nästan osynligt bland träden. Den här gången vek hon av från stigen och följde skogsbrynet till husets baksida där det fanns en liten fruktträdgård i skydd av en halvcirkelformad bergskant. Hon satte sig på huk och tittade ner på huset som vände sin sovande sida mot henne och på trädgården som lämnats eller glömts. Äppelträd växte på öar av gräs mellan sandgångar kantade med vita snäckor, men allting höll på att suddas ut och sjunka i gräset som växt ut i gångarna och snott sig kring stammarna och lagt sig i lager tills marken var försvunnen, gångarna, stenarna, blomrabatterna, hela trädgården var borta men fortfarande vacker, fortfarande synlig och svagt silverfärgad av sanden och snäckorna som burits upp från stranden.

Det fanns en dörr på baksidan men den hade inte öppnats på länge, det syntes på gräset som vuxit in i springorna. Fönstren på nedervåningen hade fördragna gardiner eller så stod det papplådor staplade på fönsterbänkarna så att man inte kunde se in. På övervåningen var rullgardinerna neddragna och hon tänkte att det var där syskonen sov, i de mörkblå rullgardinernas halvdager, i stora rum med gamla trasmattor på golven, kanske kakelugnar, hon

17

föreställde sig ugnarna vita och blåmönstrade som tekoppen Pierre hade hållit i den första dagen, en blåmönstrad tekopp i handen som känts kall efter deras simtur, och trägolv, gamla trägolv som man sätter ner fötterna på, de gick över golven och drog upp rullgardinerna med små smällar och släppte in ljuset som silats genom äppelträden, ett tunt och silvrigt morgonljus.

Hon bytte ställning och tittade efter blompåsen som hon ställt ifrån sig på en stubbe, att den fortfarande stod upprätt. En kvinna kom gående runt knuten klädd i byxor och paisleymönstrad tunika med en scarf snodd om håret, det var Marika som stannade vid gullregnet och tittade upp i det så att hennes ansikte blev guldfärgat.

Hon rörde vid ett av de långa blomhängena och tog några steg ut på gången och började rycka i något, en handfull gräs som gick av, hon kastade ifrån sig tussen och tog ett nytt tag och när hon fått upp allt med rötterna gick hon vidare. Det fanns små upprensade fläckar här och där som störde trädgårdens sjunkande symmetri. Nu stod hon nästan under Sandras fötter och föste runt några revor av kaprifol som hon ville få att klättra uppför berget.

Sandra kunde se ner på hennes huvud med det röda och bara en aning gråstrimmiga håret och den raka benan och scarfen som var lite slarvigt hopknuten bak i nacken.

Hon blundade och höll andan och när hon såg upp nästa gång hade Marika flyttat sig och stod under ett av de gamla äppelträden och undersökte en spricka i stammen.

Sprickan var djup, antingen skulle en gren falla eller så skulle hela trädet dö, hon ruskade på huvudet som om hon vägrade gå med på det.

En aktersnurra började knattra nere i viken och Sandra

18

kröp försiktigt baklänges in bland rönnarna och smög med sin blompåse tillbaka genom skogen, hon ville komma från det rätta hållet så de inte skulle tro att hon spionerade på dem. När hon gick över gräsmattan såg hon att dörrarna stod öppna och att Marika gick runt trappan och räfsade ihop gräsklipp. Hon lossade papperet kring blomman och tänkte: Den här gången måste hon släppa in mig.

Det var en lite gråkall morgon med dimmoln, men hon var tidig, molnen skulle lösas upp bara solen kom lite högre och sedan kunde man bada. Sedan skulle de bada allihop. Hon stannade till och tänkte att hon nog var lite för tidig, de sov ju fortfarande, hon skulle ha väntat men nu kunde hon inte vända, hon började gå igen och märkte att Marika stod stilla lutad mot skaftet på räfsan och såg på hennes osäkra promenad över gräsmattan. Hon höll fram blommorna framför sig som sorts förklaring. När hon kom närmare såg hon upp mot andra våningen, men inget rörde sig där bakom fönstren. Marika verkade först inte känna igen henne. ”Du är flickan från byn, är det inte så?” sa hon när Sandra vecklade upp blomkrukan ur papperet. ”Jo.” ”Var det inte Sandra du hette?” ”Det här är en oleander”, sa Sandra, ”den tycker om sol och mycket vatten, den luktar björnklister om kvällarna, alla gillar inte den lukten …” Hon tystnade och fingrade på blomman, plockade bort ett visset blad innan hon räckte fram den. ”Men varför ska jag ha blommor?” ”Som tack för hjälpen när jag slog mig. Min mamma

19

tyckte det i alla fall. Mina föräldrar har blomsterhandel”, slapp det ur henne fast hon inte hade tänkt berätta något, inte förklara något, bara vara en hemlighetsfull flicka som dök upp ur skogen; men det var ju omöjligt.

Hon tittade upp mot övervåningen igen, på den tomma fönsterraden och en trätavla med byggåret 1846 som satt över dörren och en gammal skeppsklocka av järn som hängde på en krok. Där hon stod gick det inte att se in genom dörren men hon hörde buller, som om något slängdes nedför en trappa. ”Det är ett väldigt vackert hus”, sa hon och försökte kika genom ett litet spröjsat fönster. ”Har du sett att det öppnar sig mot sjön?” sa Marika så att hon måste vända sig om, bort från det som hände därinne. De tog några steg ut på gräsmattan och Marika rörde armarna som om hon öppnade ett par fönsterluckor och då öppnades också bilden av viken så att Sandra såg vildrosorna som blommade mot den vita sanden och vatten i blåsvarta stråk där strömmarna gick, en bild som vidgades mot horisonten eller mot det som ersatte den här: den stora vilande kroppen av Orust. Färgerna blev klarare och starkare som om Marika dragit med en våt svamp över dagen. ”När min farfarsfar byggde huset tänkte han på alla detaljer”, fortsatte hon. ”Han ville att det skulle vara osynligt utom från havet. Kommer man nedför berget ser man bara trädtopparna och kommer man över ängarna ser man hagtornssnår och buskskog, och orkar man ta sig igenom kommer man in i den riktiga skogen. Det är därför ingen någonsin ska få hugga i den.”

Hon drog med sig Sandra ännu en bit bort från huset

20

medan hon pratade: ”Ibland kan jag ligga på nätterna och höra hur ett gammalt träd blåser ner, men det är som det ska vara. Eller så hör jag hur det faller döda grenar på stalltaket och det gör inte heller något. Men jag vill inte såga ner grenarna innan det är dags, de faller när de är redo, bit för bit, aldrig mer än taket klarar.”

Hon pekade mot skogsbrynet där en uthuslänga svankade i grönskan, en plankvägg med ett dörrhål där det växte ormbunkar och ett tak täckt med gamla tegelpannor. Sandra tänkte på hästarna, hästarna som sparkade i sina spiltor blåsiga kvällar när det dunsade på taket, men naturligtvis hade skogen inte vuxit så nära på den tiden och träden hade inte haft några döda grenar som sträckte sig över det gamla taket, taket hade inte varit gammalt.

Men hästarna var tydliga, de sprang i cirklar, rörde sina huvuden upp och ner. ”Men mot sjön ska allt vara öppet”, sa Marika, ”för det var därifrån de kom. När jag ligger och oroar mig för att något ska blåsa sönder önskar jag att det fanns en skog mellan mig och vinden, men det har det ju aldrig funnits, inte på etthundratrettio år, och när jag tänker på det somnar jag. Oron klarar inte så långa tidsrymder.” ”Vilka var det som kom från sjön?” frågade Sandra. ”Alla! De flesta”, rättade hon sig. ”Bryggan var längre då och havet var djupare, de kunde lägga till med riktigt stora skutor. Det var en värld som var vänd mot sjön, förstår du? Den var riktad utåt, mot väster.”

Hon började prata om bryggan igen, träbryggan som måste byggas om efter varje vinter. Hon hade inte orkat till sist, det var därför det såg ut som det gjorde nere i viken, men virket låg fortfarande under båthuset, ek

21

från deras skogar, nästa vår kunde bryggan stå på plats igen, det krävdes bara lite intresse. ”Intresse”, mumlade hon och avslutade sin berättelse. Samtidigt kom det ett skrik uppifrån huset, ett högt och argt skrik som när två katter ryker ihop, och då vände hon och började springa uppför slänten.

Efter en stund följde Sandra efter. När hon kom upp på terrassen såg hon att krukan med oleandern låg vält i gräset, Marika måste ha sparkat omkull den när hon sprang in. Hon tänkte först lämna den där, men så ångrade hon sig och med krukan i famnen tog hon ett tyst steg över tröskeln, in i mörkret som inte var särskilt mörkt när ögat vant sig. Hon strök med en naken fot över farstugolvets gråstenshällar och drog in lukten av jord, salt, köld, röta, något rått som kom från de gamla oljekläderna som hängde på träpiggar på väggen. Bredvid dem satt en spegel men fukten hade gjort den grumlig, hon blev själv grumlig när hon tittade i den och försökte rätta till håret innan hon fortsatte in i det riktiga huset som hade breda golvplankor och ljus som föll in genom gamla fönster med bubblor i glaset. Halvöppna dörrar svängde långsamt i draget och genom en springa såg hon en korgstol, kanten av en järnkamin, gullregnets klasar pressade mot rutan och genom blommorna solen, för nu hade molnen lösts upp och försvunnit. Bakom nästa dörr fanns ett mörkfernissat trapphus, bakom den tredje en skräpkammare med en tältsäng men den fjärde var låst. Hon kände på handtaget flera gånger. Längst ner i korridoren öppnades den sista dörren så att hon hörde mumlande röster och slamret av bestick, då gick hon närmare men stannade på tröskeln med blomkrukan

22

i famnen och blev stående så tills de såg upp från sina tallrikar med havregrynsgröt. ”Där är du ju”, sa Marika. ”Sandra vill ha gröt”, sa Rikard och pekade på henne med skeden medan de två andra återvände till tidningen de hade utbredd mellan sig och fortsatte läsa med huvudena tätt ihop, munnarna tätt ihop när de mumlade. De mumlade om Helmut Kohl. ”Vill du det?” frågade Marika. ”Ja tack.” ”Men inte smörgås till gröten”, sa Rikard, ”smörgås efter gröten om man fortfarande är hungrig, annars går det åt för mycket pålägg.”

Han var röd i ögonpartiet som om han hade feber, hela ansiktet var lite rött och svullet. Sandra tog grötkastrullen som han räckte fram medan Pierre sköt ifrån sig tidningen och sa: ”Var är mitt te, var är min kopp?” med ett lite gnälligt, tillgjort tonfall som alla förstod utom Sandra, alla skrattade utom Sandra. ”Vill du ha te också?” frågade Pierre varmt mot hennes öra. ”Ja tack.” ”Hur kom du hit den här gången?” frågade han medan han mätte upp te i en blåvit kanna med spräckt pip. Också kopparna han dukade fram var naggade i kanten; allting här är lite trasigt, tänkte hon och strök över glasyrens fåglar och bambudungar. Slagbordets trä var hackat och fårat, över det hängde en lampa med några udda prismor, framför vedspisen låg flata stenar som i farstun, på den långa bänken under fönstret låg disken och torkade på en silverbricka, bredvid den stod en elplatta, en nyponros i en tennmugg, en brödkorg täckt med en broderad

23

duk. ”Jag skulle bara lämna en blomma”, sa hon, nästan gråtfärdig helt plötsligt, men Marika hade letat fram en porslinsskål till oleandern och då tittade alla på den blåa blomman i den blekgula skålen som var den enda rätta trots sprickorna i glasyren. ”Den luktar mandel”, sa Ylva och alla lutade sig fram för att känna.

Jag kan inte själv få det att hända, tänkte Sandra. ”Varför tar ni inte med Sandra upp på berget och visar utsikten?” sa Marika, men då drog de sig undan igen, de ville inte, det var för långt att gå, de hade tänkt göra i ordning krocketplanen den dagen. ”Lilla gumman vill bara vara ensam när hon ska läsa tidningen och röka cigarretter”, sa Pierre, och Sandra tänkte: Jag måste stanna lite till.

Hon tänkte på utsikten som hon gärna ville se, på berg täckta med lavar, tallar som växer krokigt i vinden och den torra stickiga känslan av skräp som samlas i skorna när man vadar genom ljung och blåbärsris. På samma gång for hon över de mörkgröna ektopparna ner mot vattnet och var själv utsikten, var vinkeln hon såg i och ögat som såg. Det brusade av vind omkring henne och Rikard sa: ”Titta så dum Sandra ser ut”, och alla började skratta, hon själv med. ”Vad tänker du på egentligen?” frågade han och hon sa: ”Jag tänker på färger. För jag tycker om att måla.” ”Det gör Ylva också.” ”Jag tycker om att teckna”, sa Ylva. ”Det är något annat.”

Just då kastade Rikard en hopkramad pappersservett i huvudet på Pierre och Pierre sa: ”Det är klart att vi kan

24

gå upp på berget om farmor så gärna vill röka”, och Ylva tittade ut genom fönstret och sa: ”Nu skiner solen”, och allting började, stolarna skrapade samstämt när de reste sig och ställde sina tallrikar på bänken medan Marika snärtade med tidningen och sedan var de ute i hallen och plötsligt sprang alla uppför trappan, Sandra var också med och tog stöd mot väggarna för att komma snabbare upp medan Pierre ropade att han bara skulle hämta sina gymnastikskor och dörren till trapphuset smällde igen nedanför dem, för huset var fullt med springor som vinden blåste rakt igenom.

Senare när hon satt på sängen i Ylvas rum och såg på medan hon bytte till långbyxor frågade hon: ”Vad är det du tecknar?” ”Saker”, sa Ylva. Efter en stund sa hon: ”Linjer. Jag tycker om sakernas linjer. Det där fönstret har jag till exempel ritat av en massa gånger.”

Sandra vände sig om och tittade på fönstret, en vit ram kring en bit himmel utan moln eller träd eller fåglar. ”Jag tycker om det som inte rör sig”, sa Ylva och snodde ihop håret till en hästsvans. ”Varje sommar när vi kommer hit är fönstret detsamma, det förändras inte. Jag tycker om det som inte förändras.”

Hon tog en tub från toalettbordet och klämde ut en liten klick solkräm, drog händerna över ansiktet, for med sina långa tunna fingrar över näsans spända hud som var röd av sol. ”Jag har bränt mig”, mumlade hon medan Sandra reste sig och slätade till det virkade överkastet.

Hon tyckte att allting i rummet var vackert. Där fanns en stolpsäng med gulblommiga bomullsförhängen och en sänglampa av blå plåt med utstansade stjärnor och

25