GER DA A N T T I
Livet omkring
A lbert Bonnier s fรถr l ag
Av Gerda Antti har tidigare utgivits: Här och nu 1961 Kväll efter kväll 1965 Inte värre än vanligt 1977 Ett ögonblick i sänder 1980 Jag reder mig nog 1983 Hjärndöd? (tillsammans med Lars Leksell) 1985 Det är mycket med det jordiska 1987 Fjärrvärme 1991 Varav hjärtat är fullt 1993 Bara lite roligt 1994 Dessa dagliga dagar 1996 Romanerna om Astrid 1997 Romanerna om Ulla 1997 Livet skriver kapitel 2001 Ungjävlar 2005 Min man David 2008 Adamsons 2012 Sid 207 Citat ur Raymond Carvers dikt ”No Need” i samlingen A new path to the waterfall. Tillstånd att publicera dikten förmedlat av The Wylie Agency, London. Copyright © 1996, Tess Gallagher. All rights reserved. Översättning Gerda Antti. www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014496-8 © Gerda Antti 2015 ScandBook AB, Falun 2015
”Minnenas dunkel”, tänker jag när jag står i allén en mörk julikväll. Det är ljumt och stilla, det har regnat på dan och träden har ännu regnet kvar i sig, det droppar ifrån dem, och det är så tyst att jag tycker att jag hör hur dropparna faller från löv till löv. Hesa ugglor, som alltid är hesa, ropar. Minnenas dunkel, just dunkel, ja, så är det. Bara vägen ligger som ett ljusare krökt band, och det är väl själva tiden det, där minnena bor, men den vägen har inga skarpa eller ens synliga gränser mot mörkret som är det stora. Ljuset och mörkret är inte tu, de är ett. Vad minns jag? Av vad? Av allt minns jag så lite. Hur jag kom hit där jag är nu? Hur jag har blivit den jag är? Vad har jag gjort under alla dessa år? Inte vet jag det. Jag har bara levt, som om jag inte tänkte på att det var det jag gjorde, levde mitt liv. Från den ena dan till den andra gjorde jag det. Och på nätterna, då när summorna räknas ihop, då sover jag, då är jag inte med. 5
•
Himlen var hög och blå, molnen i miljonklassen säkert. Jag såg hela himlen från bussen, åkte hem från sjukhuset. 60% chans på att det var ofarligt, 40 på att det var cancer, så sa han den snälla doktorn. Rådde mig att ha is i magen. Jaha. Is i magen? Som att ta en trevlig men kort busstur kanske och tänka på annat? Som nu idag? Som dikten säger, att dö är att resa en smula, från trädet till fasta marken, för så var det väl dikten sa? Vacker och tröstande är den meningen, men att just resa en smula, betydde det att det ändå inte var så allvarligt, det där med döden? Menandes att man inte dog på riktigt? Bara en kort resa? 40%? Men om man nu ändå reste, vart reste man? Annat än från grenen om man var ett löv, men för oss? Vi vill ju inte bara falla neråt? Det vill vi ju inte. Och då, det populäraste stället är ju himlen. Och den här himlen idag, som den höjde sig över gärden och ekdungar, visst kände jag hur den lyfte hela mig där jag satt på min plats. Tänka på himlen, ja, gärna det, men hur reste man dit? Upp till detta genomskinliga klara blå. Stort som en evighet. Så stort att om man åkte dit skulle det ta 100 000 år, och då inte i buss. Men att resa en smula? Hade man väl kommit dit, då kom man nog inte därifrån. Men ändå, nog är det en tröst i det, att, som 6
det sägs, att man kan komma till himlen. För dem som nu har den trösten. För däruppifrån har man ändå en utsikt, kan titta ner på livet igen, är fortfarande med. För det är ju det man vill, vara med. För om man inte är med, vad är man då? Och 60% för, det är ändå mer än 40 emot. Och om det nu kan hjälpa, om det kan ge ett lugn, att titta på himlar, då kan jag ju göra det hemma eftersom jag har mycket himmel där jag bor. En nära himmel, precis bakom ekarna, och sen den längre bort, bortom bergen. Och från båda, det vet jag, kan jag få ett svar när jag himmelstittar. Inte svar med ord, men med en känsla av att jag når både det obegripliga, som är döden, och mig själv, på samma gång. Och den tanken, att den där himlen som är så väldigt långt borta, att det är samma himmel som jag har här nära omkring mig, den tanken och känslan är överraskande och lugnande. Tanken att man inte behöver ge sig iväg så långt bort. Och vilket ställe långt bort skulle vara lämpligare än mitt ställe, nu när Hades väl är helt avskaffat. Det kan ju inte finnas något annat ställe när här och långt bort känns som samma sak. – Att dö är att resa en smula. De där orden, stod de inte på hans gravsten, eller har jag drömt det? Inte så hemskt att ligga under en sådan text. Och om man fortfarande lever och går omkring och tittar på kyrko gårdar och läser på stenarna, man blir nog lite öm om hjärtat 7
när man läser just det. Just det man kunde behöva få bli när man går på kyrkogårdar, bli öm om hjärtat.
•
Händer vet nog inte om att händer är så uttrycksfulla och så berättande som de är. De kan avslöja att de är just uttryckslösa, och de kan skvallra om lättja och om slarv. De kan låta ana en hjälplöshet som resten av människan försöker dölja. De kan avslöja att de inte ens för sig själva vill erkänna det de vet om sig själva, det, att ner till de egna händerna går det ingen sann och djupt känd värme, inte som den givande värme som en spis och ugn ger ifrån sig. Deras händers värme är tanklös och ger inget löfte om någonting.
•
Det är i december innan skymningen har gjort sig riktigt färdig att träda in på scen. Skymningen har nog rätt bestämda bestämmelser att gå efter. Inte får den komma för tidigt, för 8
då tar den ifrån dagen dagens rättmätiga timmar av ljus, och kommer den för sent blir den snart helt svald av kvällen med det mörker som bara kvällen får ha. Det har varit mulet hela dagen och mulet är det nu också. Det ska finnas en nästan full måne här någonstans, men jag ser den inte. Var en måne kan hitta ett ställe att gömma sig på på himlen det är konstigt. Jag går i hagarna på vägar som kommunen hjälper till att underhålla, att snöröja när det så behövs när inte tillräckligt många fötter håller leden öppen. Och här är det rätt så ont om fötter trots allt vad hälsoupplysarna säger, att det är så nyttigt att vara ute i naturen. Så jag är ensam, nästan som vanligt. Hagarna är betade av kor som går ute långt in på höstkanten, inga mjölkkor utan amkor, men nu är de hemma hos sig sen en månad. De brukar stå så stilla och titta på mig när jag kommer, om jag först ställer mig och tittar på dem. Och vad jag nu har att se på där jag står på lite håll, det är de mörkgröna runda låga enarna, som mörka fläckar i det öppna, och sen de långsträckta enarna som försöker nå ända upp till himlen, och nästan når de dit. Björkarnas vitsvarta stammar, ja gud, det vore en syn att få in i ögat på dödsbädden, nog skulle väl det trösta. Om det nu är tröst man behöver då, jag vet ju inte än. Och att det har regnat nu några dagar det ser jag på bäcken som tidigare i höst hade svårt att få vatten nog att nå över stenarna, så lågt var vattenståndet. Men nu, nu flyter en blank sidenyta utan 9
svårigheter över stensamlingarna på botten. Och nu är ljudet så annorlunda. Förut var det ett en anings vasst plaskande, inte generöst alls, men nu, nu kelar och smeker sig vattnet över de få hinder som finns, stenar och nerfallna grenar. Ja, visst är det ett kelande, och jag blir så glad när jag hör det där jag blir stående vid broräcket och tittar.
•
Dagens barnsjukdomar är inte desamma som gårdagens som var scharlakansfeber och mässling. Då blev man rödflammig och febrig, och man fick ligga hemma och vara sjuk och man kunde höra mammas steg omkring sig där man låg, eller så åkte man in på epidemin några dagar och då kom mamma ibland och hälsade på och det kändes så högtidligt att mamma kom. Idag är vanligaste barnsjukdomen mer psykisk än kroppslig. Barnen är oroliga, osäkra, nedstämda, ensamma, rent av olyckliga, och självmord bland rätt så unga är inte helt unika företeelser. Många nya diagnoser har vi nu blivit helvana vid, lika naturligt som regn och snö, och de bjuder på många beskrivningar av psykiska hälsobrister men utan medföljande erfarenhetsmässiga trovärdiga förklaringar till varför det mest 10
personliga hos människan, jaget, nu har blivit så bräckligt, och detta från nästan allra första början av livet. Och inga råd om hur allt detta olyckliga ska kunna undvikas och förebyggas. Inga sådana råd från barnpsykiatrin, bara just diagnosen och medicineringen. Och dessa lessna barn har vi här, i Sverige, i detta lugna land med inga krig runt knuten. Och inte har jag hört någon mer som tror detsamma som jag, att det som saknas idag, det är Mamma. Men att vara Mamma idag, det är ju så långt man kan komma ifrån att vara stark kvinna och modern kvinna, och givetvis då också så långt ifrån all kvinnlig frigörelse och jämställdhet och personlig utveckling som det nu är möjligt att nå. Och framförallt, det minst feministiska man kan tänka sig idag, det är ju en Mamma. För bilden, vanföreställningen av en Mamma, det är en person som är lite hopkrympt och som går där hemma och knappt har tankar i skallen, bara diskar och städar och lagar mat åt karlsloken som är på topp på alla sätt och vis. Bara under en kort tid kan det ändå vara både lämpligt och socialt och klädsamt och kvinnligt och modernt, och man kan nästan säga fräscht att vara en Mamma, och det är då att vara en hemmamamma som lägger barnet till bröstet som vi säger, men då inte längre tid än högst ett år. Och med tanke på allt som lagen och kommunen bjuder på av lekis och fritis och skola och allt mellan himmel och jord, och med utbildad personal till allt, så är allt upplagt 11
just till ettårsdagen: att då åker ungen in på dagis. Och där är sen lilla barnet i värsta fall från klockan 7 på morgonen till halv 6 på kvällen. Och inte bara utbildad personal har man där utan givetvis också genusutbildad personal så att nu barnets kön aldrig mera får komma i bakgrunden när det gäller bemötande och tilltal, så som det hittills olyckligtvis varit, det vill säga att man bara varit den man var, inte varit kön i första hand. Och rätta genusögonen idag ser ingen skillnad på flicka och pojke, för de är nu båda jämlika. Vilken lycka att Skaparen inte hade dagens genusögon när Han var igång med skapelsen. Och där på lekis får lilla barnet leva i en anda som är precis den rätta. Som är precis det vi själva säger när det förväntas av oss att säga kloka saker om det samhälle vi lever i. Alltså, att känna sig demokratisk vilket är att få känna sig vara en i gruppen. Känna att alla har vi lika rättigheter, det som är evangeliet idag, det som är så verkligt inne. Att ha många lekkamrater, alltså vara social, och då lära sig att man ska vara kamratlig och lojal. Att förstå att man inte kan kräva att bli personligt sedd utan man får nöja sig med att bli sedd som en i gruppen, och att man först då begriper vad jämlikhet innebär. Allt det som vi vuxna inbillar oss att vi är och att vi tänker. Och där på dagis och hemma får barnet försöka förstå att personlig uppfostran faktiskt inte alls behövs eftersom vi alla är lika, och eftersom personlig uppfostran är så väldigt tidskrävande så har 12
ju Mamma inte tid. Bara tänk så lång tid som det tar att steka lök på rätt sätt, det som vi får lära oss i tv. – Nej, inte finns det någon som har tid i världen, utom Gud allena. Och det som också bekräftar riktigheten i denna familjära ettårsmodell (ifall nu något så kallat modershjärta skulle skrynkla ihop sig av lite sorg och därför tveka vid tanken att lämna bort sin lilla söta unge), det är att just vid denna tid så börjar det riktigt brinna i Mamma av arbetslust och kompisbehov och längtan efter att själv få bestämma sin dag utan att jämt behöva tänka på ett barn som hela tiden kräver sitt. Och som barnet alltså får på ett mycket bättre sätt från annat håll. Så vad vi har idag det är en kenneluppfostran, med den skillnaden att ifrån kenneln blir man såld till längtande föräldrar, men i barnkenneln är det längtande föräldrar som har lämnat in lilla valpen eftersom man inte har tid med den. Och den som det är fråga om, lilla ungen, den har man inte frågat alls.
•
Jag sitter i halvskummet och lyssnar på Elly som sjunger Schubert och jag känner mig som en hund som blir kärleksfullt 13
klappad och kliad. Musiken kliar min själ så vidunderligt skönt.
•
Att i frid och ro rensa ogräs.
•
Det är nu tredje gången jag ser den röda stora bilen med en ensam karl i, om det är en Volvo kanske. Han kör inte särskilt fort men jag hinner ändå inte se hur han ser ut, men vad jag ser är att han håller högerarmen ömt lutad mot den andra stolens nackstöd, den stolen som är tom. Armen ligger där som om någon satt där. Det ser så inbjudande ut på något vis att jag tänker att det vore kanske inte så dumt att sitta där. Och varför har han ingen där? Har hon som brukat sitta där helt försvunnit för honom? Eller är han en evigt lycklig ungkarl som bara tycker om att ensam åka bil lite långsamt?
14
•
Ho la sig på föttera men när jag sen ska gå ut och ho inte får följe me, då blir det en viss suck och en viss blick. Ho är ju så illa gullig.
•
Hon behöver inte ens förhärda sitt hjärta, inte med den sortens hjärta som hon har. Ett hjärta som bara blir halvvarmt. Som en Jansson eller en potatisgratäng som knappt är ljummen.
•
Hon går förbi med barnvagnen. Hon är klädd i sommarbehå och ett par shorts som ser ut som forna tiders charmeusebyxor med ben, tunna och sladdriga. Feta lår har hon och ändan är rent fläskig, vilket gläder mig. Hon är en fläsksjäl, det har jag tyckt länge, vad jag nu menar med det, jag som tycker om fläsk? 15
Men hon, och hennes man, som har en vedkap till själ, de har båda lyckligtvis förgäves gjort vad de kunnat för att leende och kindklappande och skuldertröstande och groggbjudande lura av en nybliven änkeman hans fastighet.
•
Mörka stora bin har invaderat ett hål i en av lindarna. De krälar och kryper och flyger, allt under ett koncentrerat surr, och säkert också med en koncentrerad blick som jag inte ser. Insekter, allt ifrån mygg och myror och bin, de verkar vara hundraprocentigt upptagna av vad de håller på med, som om ingenting annat existerade utom de själva. Aldrig har jag väl sett en mygga lugnt titta på mig balanserande på sina höga ben, hon går till angrepp direkt.
•
Hon sa en dag att det var som en nyupptäckt för henne. Hon sa att det där barnet som dog i mig, jag har tänkt att om det 16
inte hade dött, det hade varit 43 år nu. Kan du tänka dig det? En dotter som jag kanske skulle ha bekymmer med, en som kanske alltid skulle ha pengar av mig? Och med barn, kanske tre fyra stycken, mina barnbarn, som jag skulle ha hand om både nu och då. Och som man också alltid skulle ge pengar till för det ena och det andra, för det gjorde andra mormödrar. En dotter som var skild förstås och som aldrig skulle haft tid att komma hem till mig och hjälpa mig med ett och annat för allt det tyckte hon att det skulle kommunen göra för det hade jag rätt till. Och min bil skulle hon vilja ha för hon skulle tycka att jag hade alltför dålig syn för att kunna köra längre. Och jag skulle alltid längta efter henne, hurdan hon än var, för hon var ju min enda anhöriga och någon måste man ju ha att längta efter, för har man inte det då är man så väldigt fattig. Ja hon sa, hon som sa det, att jag har faktiskt aldrig tänkt på det på det här sättet förut. Jag har alltid gått och tyckt att det var så orättvist att det gick som det gick. Men nu, det vete katten, skulle jag alls ha klarat av det?
•
17
Hur jag drömmer om honom, också många år efter sen han dog. Jag drömmer och jag söker efter honom trots att jag vet att han är död, och att jag vet att där han är, dit släpps jag inte in.
•
Barna är mycket för te arbete, men fadern han är ju mest för te prate. •
Jag såg på hans ansikte, som ju var gammalt. Med kinder som med tiden blivit större och därför också tunga, så de hängde lite ner över käkbenets bryggkant och veckade sig där så krävdes, där örat och munnen och näsan tog emot. Huden hade blivit mörkare efter allt väder och vind den hade varit ute i. Nu var det så med just det här gamla ansiktet att jag ju tyckte om det. Så det var väl därför jag tänkte att det är lugnande att se på ett åldrat ansikte där livet har gått fram. Som ett gärde där man ser att det har blivit plöjt eller harvat eller sått, eller det som måste göras med ett gärde som blir omskött och använt. Och ansiktet, 18
det används ju, i ansiktet speglas tankar och känslor, ansiktet är som ett eget sinne för sig jämte de andra arbetande sinnena vi har. Och det här ansiktet, det hade levt i takt med det liv som levts. Ingenting härjat här. Ingen övergivenhet. För det som är härjat, det är som en vanskött tomt, eller vanskött hem. Och det här, det var bara använt, varje rynka hade varit med om det som ägaren hade varit med om. Och vaksamheten som fanns, den berodde inte på annat än den sortens rädsla som berodde på vissheten att det gällde att inte vara för snabb, varken med vad man tänkte eller sa. Om man nu alls kan komma åt att tänka att man inte ska vara för snabb med tanken eftersom tanken inte har någon annan att fråga än sig själv, och då är det ju i regel redan tänkt! Så i det där ansiktet, jag tyckte att där fanns allt man kunde tänka sig, av smått och stort, sorg och ensamhet och glädje. Och också, den där tätt underliggande, alltid närvarande stora ängslan över att bli mycket ensam.
•
Unga människors ansikten, med en släthet som ser ut att veta ingenting om någonting. Som det ju också är. Fast det vet man ju inte förrän 50 år efteråt. 19
•
Jag är ute för att plocka in lavar och mossa till köksfönstret. Sitter i hagen på en sten. En trollslända med brunt huvud och vita ögon sätter sig också där och vickar på huvudet. Ingen blick i ögonen. Blick har visst bara människor och däggdjur, de andra bara tittar. En stor svart fluga med svagt orangefärgade fläckar på vingarna sitter två decimeter från sländan. Jag undrar om de ser varann eller om de alls bryr sig. Flugan börjar tvätta frambenen, det ser ut som när en människa börjar tvåla in armarna ordentligt. En fågel sjunger så mjukt, sången är som ett dun i luften och som en kyss i örat, inte så ofta jag får det, en kyss i örat, och den här kyssen fick jag av en rödhake. En enda sådan hade jag på fågelserveringen i vintras och när jag läst att den har lite svårt för att äta solrosfrön så köpte jag dyrare hampfrön, och det gillades av hela fågelgänget. Jag satt ofta vid fönstret och väntade på att få se den komma, jag kände igen den redan vid landningen på de lite högre benen. Och sen, den stora röda haklappen. Ja, man åker lätt dit, blir lite kär i en rödhake.
•
20