9789100143527

Tre koppar choklad

Förlaget Editorial Planeta delar ut priset Premi de les lletres catalanes Ramon Llull.

Den här romanen erhöll Premi de les lletres catalanes Ramon Llull 2014.

Juryn bestod av: Antoine Caro, Carles Casajuana, Pere Gimferrer, Gemma Lienas och Emili Rosales.

Denna bok har översatts med stöd från Institut Ramon Llull.

CARE SANTOS

Tre koppar choklad Översättning Ellinor Broman

ALBERT BONNIERS FÖRL AG

Av Care Santos har tidigare utgivits: De gömda rummen (2013)

Följande översättningar har använts: Murakami, sid 13: Eiko och Yukiko Duke Piave (libretto Rigoletto), sid 125 och 139: Bo G Forsberg Donizetti, Ruffini (libretto Don Pasquale), sid 202 och 218: Sven Hugo Persson Petrarca, sid 301: Ingvar Björkeson Dante Alighieri, sid 301: Fredrik Wulff Övriga citat översatta av Ellinor Broman.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014352-7 © Care Santos 2014 www.caresantos.com Originalets titel: Desig de xocolata Först utgiven av Editorial Planeta, S.A. 2014 Translation rights arranged by Sandra Bruna Agencia Literaria, SL All rights reserved Översatt från katalanskan av Ellinor Broman Tryck: ScandBook AB, Falun 2015

Till Deni Olmedo, fÜr allt det där che dirsi mal può dalla parola.

PRELUDIUM

Återuppståndelse

Sexton vita porslinsskärvor i olika former och storlekar och en tub universallim. Max ger sig på den svåra uppgiften att pussla samman dem. Klockan är över halv fyra på morgonen och han borde ha gått till sängs vid det här laget, eftersom han måste stiga upp om tre timmar, men han lovade Sara att han skulle ordna det här och han vill inte skjuta upp det.

En efter en tar han upp skärvorna och letar efter en passande bit. Ju fler han hittar, desto färre möjligheter att göra misstag blir kvar på bordet. Han sätter lim på kanterna, passar ihop dem och trycker dem sedan lätt mot varandra för att limmet ska verka. Nöjd studerar han resultatet. På vissa ställen syns knappt skarven. På andra ställen är det svårare eftersom det har gått ur små flisor, kanterna är inte jämna. Ändå lyckas Max efter hand rekonstruera det som verkade förlorat för alltid. Den trötthet han nu känner är ett pris värt att betala för en sådan kväll. Sara kommer att få sig en ordentlig överraskning när hon kommer in i köket på morgonen och ser hur han har ansträngt sig.

Det var en toppenkväll. Först förtroligheterna mellan två gamla vänner som återser varandra vid precis rätt tillfälle. Sedan Sara, så charmig, så söt, så bestämd. Vad är det som händer med kvinnor när de har fyllt fyrtio? De genomgår ett slags process som gör att deras egenskaper koncentreras och de blir mer intensiva, mer intelligenta, lugnare och mer attraktiva än tjugo år tidigare. Så uppfattade Max sin fru under kvällen och han kände sig stolt.

Stolt över att hon är hans – vilken primitiv och bedräglig känsla, den passar honom inte alls, tänker Max, och ändå måste han 9

erkänna att det var just den känslan som fick honom att tycka att kvällen blev lyckad.

Så snart Oriol hade gett sig av började Sara och han att röja undan efter middagen och kommentera kvällen. En av dem tog hand om disken och den andra plockade undan, med den perfekta arbetsfördelning som de övat så mycket på. De var överens om att det var bra att vännen äntligen stadgat sig, även om han kunde ha hittat en fru på närmare håll. ”Lika barn leka bäst”, muttrade Sara, samma fras som hennes mamma brukade använda, medan hon fyllde en genomskinlig plastburk med salladsrester. ”Och hur tror du att han blir som pappa?” frågade Max. ”En katastrof, som när det gäller allt annat”, svarade hon. ”Nej, inte allt, var inte orättvis.” Som trogen vän försvarade han honom. ”Han har ordnat det bra för sig!” Men Sara svarade honom inte. Hon såg trött och bekymrad ut. Hon var ledsen över att porslinskannan hade gått sönder och tittade uppgivet på skärvorna. ”Oroa dig inte, den lagar vi”, sade han för att muntra upp henne. ”Även om du lagar den kommer jag alltid att veta att den är sönder”, svarade hon dystert. Sedan travade hon de genomskinliga bur­ karna i kylskåpet i perfekt ordning och sade: ”Gör det dig något om jag går och lägger mig nu?”

Det gjorde honom inget. Snarare tvärtom. Han visste att Sara skulle behöva tid och avskildhet för att smälta allt. Den här kväl­ len var bara ett första steg på vägen. Kanske skulle ärren aldrig läka helt, på samma sätt som skarvarna alltid kommer att finnas kvar på det han håller på att laga, men man måste lära sig att se en mening med dem.

Det finns onekligen en skönhet, en annorlunda skönhet, i det man lyckas rädda.

Den blå skriften på undersidan har gått mitt itu, tråkigt nog. ”Je suis à madame Ad…” står det på skärvan i Max högerhand, och ”…élaïde de France” på den i vänsterhanden. Som tur är saknas inte en enda flisa, de två skärvorna passar ihop på mil­ limetern, och madame Adélaïde från Frankrike, vem det nu var, kan andas lugnt. ”Inuti föremålen lever berättelser och röster kvar som kan berätta om dem”, sade Sara för många år sedan. ”Ibland när jag 10

rör vid den vita chokladkannan är det som om jag hör dem.” ”Och finns det många i den?” frågade han. ”Ett par stycken, ser du inte att den är mycket gammal, att den har haft många ägare?” Och han, med sitt gamla vanliga intresse för vetenskap, fördjupar sig i frågan: ”Men det du säger är som att påstå att alla föremål är fulla av gengångare, som spökhusen i skräckfilmer.”

Hon skakade på huvudet. ”Just det, Max. Folk tror på förtrol­ lade hus, men andeväsen verkar föredra att bo i små, närmast obetydliga föremål.” ”Det beror förmodligen på att de vill slippa damma”, genmälde Max, road av sin frus infall.

Efter att ha fogat samman pipen, som gått sönder i tre delar, och fäst den på den päronformade kannan börjar han se slutet.

På bordet finns det bara två bitar av handtaget kvar. När de är på plats och har återfått den eleganta formen av en ögla är pusslet lagt. ”Här har ni er chokladkanna, madame. Jag hoppas att den får göra er sällskap under många år. Inom några timmar kan ni fylla den”, hör han en inre röst säga, och han ler åt infallet som han inte vet varifrån det kommer. Han limmar ihop de sista bitarna, lika skickligt som en kirurg som genomför en komplice­ rad operation. Sedan tar han bort limresterna från fogarna med en bomullstuss och sprit.

Chokladkannan påminner honom om de där krigsveteranerna som kommer hem sårade. När Sara köpte den en sen kväll fanns det redan ett jack i pipen och locket och den lilla trävispen saknades, men den var ändå vacker. Hon berättade aldrig vad antikhandlaren hade sagt till henne om kannans ursprung. Det enda han vet är att det var en pratsam och lite märklig gubbe, som sänkte priset när han såg att hon var så ung och intresserad. Då syntes jacket tydligt och förstörde kannans harmoniska utseende.

Nu däremot märks det knappast. Max för fingertoppen över den gamla skadan. Där är ytan lika sträv som nybränd lera. Lika sträv som alla vackra saker förmodligen är på insidan. Den strävhet som kommer av tidens gång. Trots att hela kannan gick i bitar bör den fortfarande gå att använda. Den rymmer precis tre koppar choklad. Han kan inte låta bli att tänka på att det blir en över nu när Oriol inte är här längre. Det kommer alltid att bli en över.

Sedan plockar han i ordning allt. Chokladkannan, som nu har 11

återuppstått som efter en dödsolycka, ställer han mitt på bordet.

Han drar av en sida från blocket med inköpslistor, skriver ”Voilà” på den och lägger den framför sitt verk. Han släcker ljuset.

Han är rädd att Sara fortfarande ska ligga vaken och grubbla över allt som har hänt. Men det gör hon inte. Sara sover som ett barn. När han kryper ned i sängen upptäcker han att hon är helt naken. Han vet att det är en inbjudan som man inte kan tacka nej till, men också att det inte är rätt tillfälle. Så snart han har analy­ serat orsakerna och följderna ställer han fram väckarklockan en halvtimme och sluter ögonen. Hans hjärta klappar i rekordfart.

FÖRSTA AKTEN

Chilipeppar, ingefära och lavendel De själsliga sår som man tillfogas är det självklara pris man får betala till sin omvärld för sin individualitet.

HARUKI MURAKAMI

Polymorfa ämnens beteende

Vi människor blir trötta på allt, det är det som utmärker oss.

På saker, nöjen, familjen – till och med på oss själva. Det spelar ingen roll att vi har allt vi vill ha, att vi tycker om det liv vi lever eller att vi delar våra dagar med den bästa personen i världen. Vi människor blir förr eller senare uttråkade.

Det går till så här: en helt vanlig kväll under en helt vanlig månad släpper vi teveskärmen med blicken för att under någon sekund titta åt det andra hållet i vardagsrummet, där maken alltid sitter mellan middagen och sänggåendet. Inget av det vi ser förvånar oss. På det lilla hörnbordet ligger det obligatoriska dus­ sintalet böcker – lästa, olästa eller både och, och Max är placerad på samma plats som varje kväll sedan våningen renoverades: bekvämt nedsjunken i sin läsfåtölj (den enda möbel som han valde), med benen på fotpallen och glasögonen allra längst ned på den smala näsan, och det starka, strålkastaraktiga ljuset från lampan är riktat mot boksidorna som om boken vore en kabaré­ stjärna, den bok han har i händerna och som fängslar honom så mycket att han inte märker vad som händer runt honom.

Max tillhör dem som varken behöver tystnad eller något annat förutom den rekvisita som vi just nämnt: fåtöljen, fotpallen, lam­ pan och glasögonen. Och boken, naturligtvis. Hans ständiga när­ varo i det där hörnet av vardagsrummet påminner om närvaron av ett snällt och beskedligt sällskapsdjur. Han gör inget väsen av sig, han stör ingen – bara någon enstaka gång, när han låter undslippa sig en suck, byter ställning en aning eller vänder sida vet man att han fortfarande är vid liv och sitter där. Men ändå, tänker Sara i samma stund som hon släpper teveskärmen med 15

blicken och ser att hennes man sitter på samma plats som alltid, med en bok som alltid, skulle jag sakna honom mycket om han inte satt där. Hon har vant sig vid hans tysta närvaro på samma sätt som folk vänjer sig vid att möblerna står där de står. Han är hennes säkerhet, hennes trygghet, allt hon har i denna värld. Men det hindrar henne inte från att i samma stund fråga sig: ”Varför är jag gift med den mannen?”

Det är en sådan fråga som samvetet släpper fram om man slapp­ nar av en sekund och som naturligtvis genast får henne att skäm­ mas. En sådan fråga som hon aldrig skulle ställa med hög röst, inte inför någon, eftersom den på något sätt är ett angrepp mot det som hon anser vara det mest oantastliga i hennes liv, och som hennes samvete genast är redo att öppna svarseld mot. ”Vad får dig att tänka på det nu? Har du inte allt man kan begära (och nu talar vi inte om materiella ting, utan sådant som är svårare att få)?

Var det inte du själv som i full frihet valde vem du ville stanna hos när du fick tillfälle till det? Har du någonsin fått försaka något?

Har du inte massor med gånger tackat din lyckliga stjärna för att du hade vett att göra det bästa valet? Och är du inte helt säker på att Max utan tvekan inte bara var ett bra val utan ditt val, det som passade dig, det som på något sätt var avsett för dig? Har du inte fått två underbara barn, intelligenta och resliga, som avgudar dig och som ärvt det bästa från er båda? Är du inte i hemlighet stolt över hur ditt sätt att vara och Max sätt att vara har förenats i dina barns nästan perfekta – fattas bara annat! – karaktärer?”

I det ögonblicket lyfter Max blicken från boken, tar av sig glasögonen och säger: ”Du, mamma, jag höll nästan på att glömma bort att berätta det! Vet du vem som ringde mig i dag? Du kommer inte att tro mig. Pairot. Han sade att han är i Barcelona och inte har något planerat för i övermorgon kväll. Jag sade till honom att komma hit och äta middag. Har du inte lust att träffa honom? Nu var det länge sedan vi sågs!”

Max tar bara av sig glasögonen när det han ska säga är viktigt.

Eftersom detta är det väntar han ett ögonblick på sin frus reak­ tion, men Sara reagerar inte alls.

Han tar på sig glasögonen igen och återgår till boken, Frequent 16

Risks in Polymorphic Transformations of Cocoa Butter, som om det han sagt inte alls vore viktigt. ”Förklarade han för dig varför han inte har gett några livs­ tecken ifrån sig på hela den här tiden?” frågar hon. ”Han är en upptagen man. Vi skulle också ha kunnat ringa, det är samma sak. När var sista gången, kommer du ihåg det? Den där kvällen på Hotel Arts, kanske, när de gav honom priset?” ”Det stämmer.” ”Hur länge sedan kan det vara? Sex eller sju år sedan, minst.” ”Nio”, rättar hon. ”Nio? Jösses! Är du säker? Tiden flyger verkligen förbi. Desto större anledning att ses. Jag vägrar att tro att du inte har lust att träffa honom. Du har alltid gillat att umgås med Pairot.” Max sätter på sig glasögonen igen och återgår till sin engelska bok.

Sara frågar sig hur det kan komma sig att hennes make läser en avhandling i fysik om kakaofettets egenskaper med samma intresse som om det vore en roman om Sherlock Holmes, men vid närmare eftertanke borde det inte förvåna henne vid det här laget.

Av olika orsaker förvånas hon mycket mer över vad hon just har fått höra: att Oriol befinner sig i Barcelona (och inte i Canberra, eller Qatar eller Shanghai eller Litauen eller någon annan fjär­ ran plats där det går att öppna butiker) och att han dessutom kommer ihåg att det bor två personer i den här lilla staden vid västra Medelhavet som han för länge sedan – långt innan han blev den Oriol Pairot som får ge namn åt lyxetablissemang och som gör invånarna i hans hemstad så stolta när han framträder i teve titt som tätt – hade ganska mycket gemensamt med. Det förvånar henne också mycket att hennes make har stämt träff med Oriol innan hon har gjort det; ordningen på telefonsamtalen brukade vara den motsatta. Men det som verkligen får henne att bli stum av förvåning är att Max inte förstår vikten av vad han precis har sagt, att han bara har nämnt det i pausen mellan två sidor om problemen med polymorfa transformationer, för att sedan genast återgå till samma närvarande frånvaro som varje kväll när de sätter sig på samma platser som alltid för att smälta middagen – eller kanske för att smälta sina liv – medan de låter dagens sista timmar gå utan att göra väsen av sig.

17

Sara funderar på vad hon borde säga nu. Hon skulle kunna svara som en av huvudpersonerna i såpoperan som hon inte läng­ re tittar på, eftersom hon insåg att hon fastnade alltför mycket i den – ”Herregud, Max, jag visste att han förr eller senare skulle komma tillbaka!” – eller ställa till med en absurd scen – ”Och när hade du tänkt berätta det för mig, Max?” – men hon väljer bort det eftersom Max inte är bra på diskussioner och alltid ger henne rätt innan hon ens har hunnit börja bli irriterad, och då är det inte värt besväret att gräla. I dag är hon dessutom alldeles för trött för att tappa besinningen och beslutar sig för att gå rakt på sak. Den enklaste lösningen är också den mest bakåtsträvande, mest egoistiska och fegaste: att fly. ”Har inte vi biljetter till Liceu i övermorgon?” ”Nej, det har jag redan kollat. Operaföreställningen är på tisdag i nästa vecka, och den är helig: Aïda.” ”Det stämmer. Men jag kan ändå inte. Jag har en middag inbokad med jobbet”, låter hon undslippa sig med en besviken grimas. ”Kan han inte någon annan kväll?”

Max tar av sig glasögonen igen. De polymorfa egenskaperna kan vänta. ”Du, det har jag inte frågat honom, men du vet ju att han alltid har fullt upp. Han har förmodligen almanackan fulltecknad.” ”Precis som alla andra. Vi har alla massor av saker som vi måste göra.” ”Visst är det så, men i hans fall är det annorlunda. Han är ständigt ute och flyger och far, från den ena flygplatsen till den andra i de märkligaste länder. Det här året är det visst Japans tur, han sade att han måste berätta för oss om det, att han är mycket nöjd. Vilken kille! Han är som en nomad. Och under tiden väntar vi på honom här hemma med dukat bord. Det måste finnas några som föredrar ett lugnt och välordnat liv. Vi har alltid varit sådana innerst inne, eller hur? ” Lugnt, välordnat, vi och innerst inne. Fyra uttryck som tynger Sara likt fyra stenar. ”Jag är ledsen, men jag kan inte göra er sällskap. Middagen är inbokad sedan flera veckor tillbaka. ” Är inbokad, vilket uttryck. Sara är också en upptagen, viktig, 18

modern kvinna som använder eländiga ord, påhittade av folk som likt hon inte kan slösa tid på omskrivningar. ”Kan du inte skjuta på den?” frågar Max. Och varför måste jag göra det? Går det inte ens att fråga den store Oriol Pairot om han kan göra en liten förändring i sin planering? ”Det går inte. Det är med redaktören för tidskriften.” ”Vilken otur då.” Max alltid lika vänliga läppar får plötsligt ett besviket drag. ”Och om jag slår en signal till Oriol och frågar hur länge han ska stanna här?”

Sara gör en lättvindig gest som ser mycket naturlig ut (vilket var precis vad hon ville). ”Bekymra dig inte för mig, älskling. Jag tar en kopp kaffe med er när jag kommer tillbaka. Jag är säker på att ni kommer att sitta uppe till framåt småtimmarna.”

Att säga ”älskling” är en strategi som är mycket användbar för att försvaga motståndaren i det här fallet. Ordet ”älskling” kan betyda en mängd olika saker. Det kan betyda ”Allt är bra” och ”Oroa dig inte”. Det kan betyda ”Jag är lugn och gör det jag vill göra”. ”Okej, det blir bra”, säger Max, med sitt nästan perfekta uttal, polerat som en sten på en flodbädd efter nästan tjugo års förhållande och sjutton års äktenskap (det sistnämnda är han verkligt stolt över). Innan han sätter på sig glasögonen igen och betraktar affären som avslutad har han ytterligare en fråga av praktisk natur: ”Ska vi duka på terrassen eller hellre inomhus? Fixar du mid­ dagen åt oss?” ”Det är klart att jag gör, pappa. Som alltid.”

Nu däremot sätter Max på sig glasögonen och återgår oberörd till de polymorfa ämnena och deras märkliga sätt att existera i olika former men med samma essens (med essens menas i det här fallet den kemiska; ”Allt är kemi”, gillar Max att påpeka, ”vi själva är bara kemi. Allt som händer oss, bra eller dåligt, handlar bara om kemiska reaktioner”). Sara utnyttjar sin mans mentala frånvaro för att i tankarna gå igenom schemat för morgondagen.

Hon har ett par möten inbokade: hon ska prata om årets julgodis 19

med butiksbiträdet och på eftermiddagen måste hon ta emot en journalist som ska göra ett reportage om de bästa choklad­ butikerna i Barcelona. Casa Rovira är självfallet stjärnan bland dem. Men hon gör en mental anteckning om ett nytt, oförutsett uppdrag som är viktigare än allt annat: hon ska besöka grannens tomma lägenhet. Hon borde ha gjort det för flera dagar sedan och har låtit bli av ren slapphet. Nu har hon en bra anledning att titta på den. Hon vill försäkra sig om att det är en lämplig plats och hon vill göra det först av allt. Förbereda en bra utkikspunkt på hemmafronten.

Sara kommer inte ihåg när Max första gången kallade henne mamma i stället för att säga hennes namn eller något av smek­ namnen från deras första tid tillsammans – sweetheart, honey, dear – men det var naturligtvis ännu en följd av deras barns födelse och, framförallt, av slarv från hennes sida. Sara har alltid gett sig själv skulden för det: hon borde aldrig ha låtit sin identitet som kvinna stå tillbaka för att hon blivit mamma.

Verkan hade ersatt orsaken lite i taget, och under årens lopp hade Max glömt att kalla henne dear och honey och sweetheart med sin så amerikanska accent och nu kallade han henne bara mamma. Nuförtiden var hon inte ens Sara i andras sällskap, förutom någon enstaka gång när de var ute med folk de inte kände så väl; annars var hon alltid och inför alla mamma och hon beklagade det, men muttrade inte längre som i början, när de fortfarande var unga och hon förebrådde honom: ”Kalla mig inte för mamma! Jag är inte din mamma, jag är hennes mamma!” sade hon och pekade på Aina, som skrattade, nöjd över att språket inte bara var roligt utan också problematiskt. Och Max försvarade sig: ”Men du är ju mamman i det här huset! Du är den allra viktigaste! Och det måste framhållas.” Det var då som Sara med fasa upptäckte att Max tyckte att hon var attraktivare nu när hon hade fött barn. När hon satt i läsfåtöljen – det var bara när hon ammade de två barnen som Max överlät sitt hörn till henne och han lät henne till och med lägga märkliga saker som mjölkpumpar och bröstvårtskrämer ovanpå böckerna – när hon satt i läsfåtöljen med flickan i armarna och ammade med ett 20

änglalikt tålamod som hon egentligen inte hade, märkte hon att Max med jämna mellanrum betraktade henne hänfört, som om han stod inför ett märkvärdigt fenomen. Ibland tyckte hon att blicken var ömsint, men ibland irriterade den henne; det kändes som om en främmande kvinna höll på att ta hennes plats.

Sara kan erkänna att hennes modersinstinkt vad gäller amning­ en inte var så stor, hon tyckte aldrig att detta med att ge bröstet var den handling av bekräftelse och intimitet som amnings­ förespråkarna hävdar, och även om hon känner djup beundran inför dem som kan amma i flera år slutade hon själv så snart hon kunde, trots att Max blev upprörd och inte gjorde något alls för att hon skulle känna sig mindre skyldig än hon redan gjorde.

Hon köpte ett halvdussin nappflaskor och sex stora burkar med bröstmjölksersättning av bästa kvalitet och vände blad i kapitlet amning bara fyra månader efter det att Aina hade kommit till världen. Böckerna i läsehörnan fick agera stöd för nappflaskor medan Max fortsatte att betrakta scenariot med ett enfaldigt ansiktsuttryck, och namnstriden var redan för alltid förlorad.

Nu femton år senare tycker hon att det vore löjligt att säga till sin man att hon inte gillar att han kallar henne mamma. Liksom Oriols tystnad är fallet preskriberat. Om hon har lärt sig något under sina fyrtiofyra år på jorden så är det att det inte lönar sig att ödsla krafter på sådant som redan har gått förlorat.

På morgonen tittar Sara som alltid på tevenyheterna medan hon dukar fram frukosten. Hon är främst intresserad av väderprog­ nosen, men bara för den närmsta tiden. I morgon kväll: inga moln, behaglig temperatur, något varmare än vanligt för slutet av maj, medan luftfuktigheten blir något lägre. Dagen börjar inte bra för Sara, trots att prognosen är perfekt, precis den hon behöver. Max har redan gett sig av till universitetet, efter att ha tagit sin första kopp kaffe – den som hon alltid gör i ordning åt honom – och när han pussade henne på pannan som alla andra morgnar sade han: ”Ha en bra dag, mamma.”

Så snart Sara hör dörren stängas springer hon efter sin mobil.

Hon har i flera timmar stått emot lusten att gå igenom alla med­ delanden noggrant för att se om hon har missat något. Hon läser 21

alla, ett efter ett: vanliga sms, e-postmeddelanden, meddelanden från Facebook och Twitter, och till slut lyssnar hon på röstmed­ delandena. Från de tre föregående dagarna till nu. Det blir en lång genomgång utan resultat. Hon tycker det är konstigt att inte hitta något meddelande från Oriol, men ännu konstigare att inte ha fått något. Hon skriver ett. Det första hon kommer på: När kom du? Var bor du?

Nej, nej, nej, det är alldeles för rakt på sak. Hon raderar det.

Hon försöker på nytt: Är allt bra med dig?

Nu tycker hon det blir alltför naivt. Hon raderar det igen. Hon lägger ifrån sig mobilen, tar fram en skiva bröd ur en påse i frysen och sätter den i brödrosten, ställer fram smör på bordet och citronmarmeladen som hon köper direkt från en engelsk leverantör (eftersom hon verkar vara den enda i Barcelona som gillar den), tar upp mobilen igen och gör ett tredje försök: Jag har sådan lust att träffa dig.

Hon är precis på väg att skicka det när något får henne att hejda sig. Meddelandet känns så stelt, onaturligt, som brödet hon just tog ut ur frysen. Ännu en gång tar hon bort det. Efter att ha gjort så många försök börjar hon tvivla på allt. Är det bättre att inte skicka något meddelande? Kanske är det med avsikt som han inte har hört av sig till henne.

Det rostade brödet tar ett skutt, glöden falnar i apparaten och allt övergår i väntan. En tallrik, en bricka, smörkniven, mobilen, en tygservett med hennes namn broderat på och fjärrkontrollen.

Hon sätter sig inte förrän hon ställt i ordning allt på bordet. Hon höjer volymen på teven något och brer smör på brödet medan hon tittar på nyheterna, som alla dagar.

En svart man med blod droppande från ena handen och två enorma knivar i den andra, talar med ilsken röst framför kame­ 22

rorna. Hon förstår honom utan att läsa textremsorna, trots hans brutna engelska: ”Ni kommer aldrig att vara trygga. Gör er av med era ledare, de bryr sig inte om er ett dugg.” Reportern för­ klarar att mannen just har skurit halsen av en före detta engelsk militär, mitt på ljusa dagen på en gata i södra London. Sara tänker: ”Nu finns det inget kvar för oss att se”, och stänger av teven. När hon har ätit upp återgår hon till sina funderingar.

Hon behöver tre försök till innan hon skriver det slutgiltiga med­ delandet. Det blir: Hej. Hon trycker på ”skicka” och fortsätter, utan att känna sig lättad, med det hon har planerat för dagen. Hon tvingas dock göra en ändring i programmet när det ringer på porttelefonen klockan halv nio – det är en tankspridd leverantör som har kommit innan butiken öppnat. Butiksbiträdet är inte där ännu och hon vill inte riskera att leverantören ger sig av, eftersom hon är säker på att han har med sig den choklad som de just igår noterade att det inte fanns tillräckligt av. Sara svarar. Hon hör en hes röst säga genom porttelefonen: ”Jag har med mig trettio lådor från Casa Callebaut.” ”Jag kommer ned med en gång.”

Sara tar i all hast nycklarna, både sina egna och grannens, och går ut på trappavsatsen. Medan hon väntar på hissen tittar hon efter om det har kommit något meddelande. Hon rättar till frisyren med metalldörren som spegel. När hon är nervös kan hon inte sluta hålla på med håret. Fast nu finns det ingen anledning att vara nervös, allt är under kontroll: chokladen hon behövde har just kommit, besöket i grannens lägenhet är bara för att sondera terrängen, hon har ännu inte bestämt något och Oriol kommer att svara förr eller senare, han kanske fortfarande sover bort jetlagen. Så snart hon har stängt dörrarna och tryckt på knappen för bottenvåningen börjar färden nedåt. Inte bara hisskorgens nedfärd, utan också en inre resa nedåt. Hon inser att hon inte har någon som helst kontroll över händelseförloppet, hur mycket hon än intalar sig motsatsen. Som alltid när Oriol dyker upp är 23

absolut ingenting under kontroll. Hon skulle också vilja veta varför hon är så irriterad. Ingen har ju gjort henne något.

Sara tar snabbt hand om leveransen. Hon öppnar dörren och säger till leverantören att inte ställa lådorna mitt i gången. Innan ärendet är avklarat kommer butiksbiträdet och tar över ansvaret.

Sara säger att hon måste gå till banken och ger sig av. De senaste två minuterna har hon tittat på mobilen fem gånger, men svaret låter vänta på sig.

Grannens våning ligger i porten precis bredvid. Huset skulle kunna vara en tvilling till hennes, om det inte hade varit äldre och smalare och om man hade totalrenoverat det för dyra pengar, som hon har gjort med sitt. Det saknas hiss, så hon måste ta trapporna upp till fjärde våningen. Det gör henne inget. Sara är noga med att hålla sig i form och är medlem på ett exklusivt gym endast för kvinnor, som ligger i de finare övre delarna av staden. Hon går dit då och då, simmar lite, spelar något parti squash med chefen för ett lyxhotell på Diagonal, som hon endast umgås med mellan spelplanens fyra väggar, och sedan bastar hon. Det hon gillar mest är faktiskt bastun och jacuzzin, för i gymmet tycker hon att hon inte har något att göra. Alltså har hon inget emot att gå uppför trappor. Tvärtom får det henne att känna sig duktig.

Hon tar sig upp till Raquels våning utan att flåsa. Trappupp­ gångens skick gör henne bekymrad, den skulle behöva mer än bara en ommålning. Hon vrider om nyckeln i låset och går in. Så snart hon har klivit över tröskeln känner hon doften av grannen, som om hon när som helst skulle komma för att ta emot henne.

Hon har bara varit där en gång tidigare, när Raquel kom in i konditoriet för att fråga om Sara kunde göra henne en ”mycket stor” tjänst som hon bara kunde berätta om mellan fyra ögon.

Sara besökte henne på eftermiddagen, de drack en kopp kaffe tillsammans. Innan dess var hon bara bekant med Raquel som kund, hon hade sålt croissanter, bullar, någon enstaka ensaïmada och många koppar choklad till henne. Det är en nätt liten dam, närmare sextio än femtio, änka och med endast en dotter, som bor utomlands. Raquel förklarade att hennes dotter behövde henne och att hon hade bestämt sig för att ge sig av och bo hos dottern, hur länge visste hon inte. ”Jag har funderat på att ge dig 24

nycklarna till våningen. Så att du kan komma in ifall det skulle hända något. Och jag skulle också vilja fråga dig om du känner någon som vill hyra en våning, och om du i så fall, om det inte är för stort besvär, skulle kunna föreslå min. Någon man kan lita på naturligtvis, som är försiktig med saker och ting. Det skulle göra mig mycket tacksam, Sara. Jag tänkte att jag kanske kunde be dig om den tjänsten eftersom du känner så många, men jag vill inte ge dig mer jobb än du redan har. Det är bara om du kan. Pengarna skulle komma mycket väl till pass just nu, det kan jag säga dig.”

Det är över en månad sedan de hade det samtalet och äntligen kan Sara göra sig kvitt det dåliga samvetet över att inte ha satt sin fot här en enda gång, trots att det inte har gått en dag utan att hon sagt sig att hon måste göra det. Hon förvånas över att allt är i så gott skick. Raquel lämnade fönstren stängda och möblerna har inte blivit speciellt dammiga. Hon känner ingen obehaglig doft.

Efter att ha kastat en blick omkring sig går hon direkt till den plats hon är intresserad av. Hon går uppför spiraltrappan till Raquels sovrum, trevar sig fram lite i mörkret – takfönstrets persienner släpper nästan inte in något solljus – och går ut på terrassen.

Hon konstaterar nöjt att utrymmet är perfekt för hennes avsik­ ter. Längs skiljemuren löper ett insynsskydd som är tillräckligt högt för att en person av hennes längd ska kunna dölja sig bakom det. Det finns en och annan springa i det, men de är smala och blir bra att titta genom utan att synas. Golvet är en aning sluttande, det gäller att vara försiktig så att man inte snubblar. I vilket fall är försiktighetsåtgärderna som hon måste vidta för att allt ska gå som smort minimala: sätta på sig svarta kläder som kamouflage, hitta en bekväm stol som varken gnisslar eller står ostadigt och ta med en jacka och kanske en halsduk. På kvällen blir det ganska kyligt när det är så fuktigt ute. Och framförallt stänga av ljudet på mobilen, det får hon inte glömma.

Under den tid som hon har varit där har hon inte fått ett enda meddelande, fast hon har ändå inte kunnat låta bli att titta på mobilens skärm. Hon stannar kvar en stund till på sin utkiksplats.

Sedd härifrån har terrassen till hennes våning något ­aristokratiskt över sig: kakelgolvet, matbordet, partiet med konstgräs – mind­re än vad Max önskade, större än vad hon egentligen hade tillåtit – 25

hammocken med plats för tre, vilstolarna med sex ergonomiska lägen som de köpt på den eleganta möbelbutiken Vinçon, väx­ terna som kärleksfullt tas om hand av det automatiska bevatt­ ningssystemet, markisen med vinddetektor som vet när den ska rulla in sig själv … De hade tur som kunde köpa lägenheterna på båda våningsplanen – det fjärde och det femte – i fastigheten där hennes föräldrar hade bott i hela sitt liv, innan priserna började skjuta i höjden. De hade också tur som hittade en skicklig arki­ tekt som kunde genomföra ombyggnationen till ett acceptabelt pris (det var tack vare Max och hans förmåga till kallblodigt förhandlande, som fick henne att bli så nervös). Och slutligen hade de tur som kunde ta det lugnt och inte behövde oroa sig över förseningar i arbetet eller utgifter som inte var medräknade i den ursprungliga budgeten. Just det året hade hennes föräldrar bestämt sig för att gå i pension och bo på Menorca ett tag. Hela familjen installerade sig i hennes föräldrahem så länge arbetet med deras paradis varade, Max, Sara och Aina, som då ännu inte hade fyllt ett år. De märkte inte ens att ombyggnaden pågick.

Fastigheten hade alltid varit magnifik, med sitt läge mitt på Argenteriagatan, renoverad och med hiss – vilket var mycket ovanligt i det här området – men den blev ännu mer magnifik sedan de som ägde lägenheterna i slutet av 1980-talet bestämde sig för att utnyttja kommunens bidrag till renoveringsprojekt och bättra på fasaden. Lägenheterna steg naturligtvis genast i värde, men de sjönk en aning, inte mycket, efter de olympiska spelen.

Första gången Max och Sara besökte det som skulle bli den övre delen av deras hem var 1995. Så snart de upptäckte utsikten över kyrkan Santa Maria del Mar från terrassen sade Max: ”Här vill jag äta middag varje sommarkväll i hela mitt liv.” Den ursprung­ liga terrassen var liten, men de tänkte båda att en arkitekt skulle kunna lösa detta och andra problem. De fick vänta tre år på den andra lägenheten, den nedanför, tills den gamla damen som hade bott där alldeles själv i många årtionden dog. De skulle ha köpt den utan att ens titta på den, men de spelade sina roller väl. Max prutade, Sara höll på att få ett nervsammanbrott och mäklaren spelade indignerad, men ringde sedan tidigt nästa dag och sade att han accepterade deras bud. Under ombyggnationen visade 26

alla inblandade ett enormt intresse för att riva väggar. De förstod alltså varandra väldigt väl.

Etagevåningen blev så fin och rymlig att när Saras mamma kom upp för att titta på den blev hon alldeles tårögd och utbrast: ”Det är den våning ni är värda, dotter min!” Tre år senare slu­ tade det med att de köpte lägenheten på andra våningen, den enda i fastigheten som de då ännu inte ägde. Den användes för närvarande som lager, kontor och omklädningsrum för dem som arbetade i butiken, men i framtiden ville Sara att Aina skulle få lägenheten på första våningen och Pol den på andra våningen.

Att de hade kunnat lösa en så viktig del av barnens framtid innan något av dem ens hade gått ut grundskolan var ett tecken på hur framgångsrika de var.

Nu tittar Sara en sista gång på mobilen, låter undslippa sig en suck och väljer alternativet ”Skriv ett meddelande”.

Hej? Skicka, meddelandet skickas, meddelandet har skickats.

Hon stoppar ned mobilen i fickan, går in i Raquels sovrum och låter allt vara som det är. Hon går nedför spiraltrappan, stänger dörren till lägenheten efter sig och tänker att en ommål­ ning skulle göra stor skillnad, och också att det är märkligt det som händer henne, att hon på samma gång vill träffa Oriol och inte träffa honom. Inte vill ha något med honom att göra och blir förolämpad för att han inte svarar på hennes meddelanden.

Hon har tur som har tillgång till Raquels våning, den perfekta lösningen. Av någon okänd anledning har hon inte berättat för sin man att Raquel är bortrest och att det kan dröja innan hon kommer tillbaka, och att Raquel har lämnat nycklarna till sin våning till henne under tiden.

Om någon skulle fråga Sara varför hon tycker om sin man skulle hon ge ett jättelångt svar fullt av sanningsenliga moti­ veringar. Max är en förtjusande man, det skulle alla hålla med om. Till att börja med får hans utseende honom att framstå som en tonåring, med klara, evigt unga ögon och en bångstyrig lugg som vållade hans mamma mycket besvär. Hans utseende hade 27

bara varit till nackdel för honom när han just hade doktorerat och skulle börja undervisa, när han upptäckte att de flesta av studenterna var längre, kraftigare och såg äldre ut än han. För att sätta sig i respekt hos studenterna tillämpade han inte någon särskild strategi. Han överdrev bara sina karaktärsdrag något: distans, noggrannhet, höga akademiska anspråk och en enorm pliktkänsla. Dessa egenskaper var hans trumfkort, åtminstone i början, för att studenterna skulle ta honom på allvar. Han upptäckte till sin stora förvåning att det hade verkan på såväl de manliga som de kvinnliga studenterna, även om de senare visade en oroande tendens till att bli förälskade i honom och över­ rumpla honom med pinsamma kärleksförklaringar under hans mottagningstider eller när det var dags för tentamensgenomgång.

Han kände sig däremot aldrig attraherad av de unga universitets­ studenterna, inte ens fysiskt. Han tyckte att de var ytliga, tanklösa och framförallt obildade. Han kunde inte föreställa sig att ha en affär med någon som inte ens visste vem Mendelejev var.

Max är en riktig svärmorsdröm. Han har ett så vårdat språk att han ibland snärjer in sig i labyrinter av artighetsfraser, han går aldrig upp senare än klockan sju på morgonen, han följer sitt tidsschema lika strikt som en ringare, han höjer aldrig rösten eller tappar besinningen – i synnerhet inte inför sin fru – han har inga stora laster, inte heller mellanstora eller små (inte ens någon som skulle kunna väcka beundran, som ett samlarintresse eller en vurm för litteratur), han håller sig inte för god för hushållssysslor (när barnen var små sade han att han hade världsrekord i att byta blöjor, han begriper sig på tvättmaskinen betydligt bättre än Sara och det är han som lagar allt i klädväg som går sönder).

Och som om inte det skulle räcka, sätter han inte sin fot i köket om inte Sara har gett honom sin tillåtelse; hon tål inte inkräktare.

Men om hon hade fått samvetsfrågan om Max är den sortens man vid vars sida hon helst inte skulle vilja åldras skulle hon också ha en rad svar förberedda. De svaren skulle hon dock bara ge sig själv efter att ha förhandlat med sina skuldkänslor, som inte alls är generösa med att ge dispens. Hon skulle till exempel svara att Max har blivit gammal i förtid. Det är inte så att hans fyrtiotvå år gör honom gammal, utan det har han varit i tjugo år 28

redan, och det är det som är problemet. Tillsammans med honom är det omöjligt att planera för en utekväll, eftersom förmiddagens tidsschema är heligt och om han inte får sova sina åtta timmar orkar han inte hålla sig upprätt. Om hon någon gång, innan hon hade lärt sig att acceptera faktum, drog med honom på teater eller konsert, drabbades hon av följderna: Max somnade såväl på teatern som på konserter, i båda fallen efter inte lång stund.

Hennes man har också en egenskap som i allmänhet brukar roa folk men som är ett gissel för samlivet, det som brukar förväx­ las med genialitet: han är ständigt tankspridd. Han är så uppe bland molnen att det ibland är svårt att få honom att komma ned på jorden, till den plats där människorna lever. Max gör en parentes för att komma ned och äta middag i verkligheten, sedan återvänder han till sin parallella värld där han undervisar och sitter och läser i sin fåtölj. Och så det här med sexlivet. Sexlivet har utan tvekan alltid en plats. På vilken plats det kommer, den första eller den fjortonde, är individuellt. Man kan inte säga att Max gör henne besviken. Han spelar sin roll mer än perfekt och Sara är på det stora hela nöjd. Problemet har sedan en tid tillbaka varit de små detaljerna. På sistone har han till exempel envisats med att inte ta av sig strumporna när de ska älska. Under helgen struntar han i att raka sig och vill ändå kasta sig över henne på söndagseftermiddagen. När hon förklarar för honom att antingen rakar han sig eller också blir det inget av, väljer han det senare och låter därmed förstå att det är mer värt att gå runt och vara ovårdad än att älska med henne. Uppräkningen skulle kunna fortsätta om det inte vore så tröttsamt att prata om.

Sara inser varje gång hon gör en inventering – hon är ännu för ung för att göra en balansräkning – att hon egentligen inte har någon anledning att vara trött på sin man. Kanske handlar det om rent snobberi från hennes sida, i stil med trenden att göra praliner med smak av lök och katalansk korv och andra konstig­ heter. Hon har själv ett helt skyltfönster med Oriol Pairots varor (med ett porträtt av honom och allt), och den som säljer bäst är naturligtvis den berömda pralinasken med tre smaker, ”Tre mycket olika vänner”. Ingefära, chilipeppar, lavendel – vilken kombination. Den skulle bara geniet Oriol kunna komma på.

29