Föregående sida: Karl Nordströms målning ”Skogsgläntan” tillkom i Grez 1884 och visades på Parissvenskarnas utställning ”Från Seinens strand” i Stockholm 1885, där den väckte uppståndelse.
Ronny Ambjörnsson
Den hemliga trädgården om trädgårdar i litteratur och verklighet
Albert bonniers förlag
av ronny ambjörnsson har tidigare utgivits Tradition och revolution: huvuddrag i det europeiska tänkandets historia (med Aant Elzinga och Anna Törngren) 1968 Forskning och politik (med Gunnar Andersson och Aant Elzinga) 1969 Ordning härskar i Berlin (med Agneta Pleijel) 1970 Don Quijote (med Leif Zern) 1971 Toms nya kläder 1972 Sagor 1973 Hemmets århundrade: texter av Ellen Key 1976 Den förtrollade flöjten 1976 Familjeporträtt: essäer om familjen, barnet och kärleken i historien 1978 Tiden: ett äventyr 1980 Det okända landet: tre studier om svenska utopister 1981 Socialismens idéhistoria 1984 Tokstollen och andra idéhistorier 1987 Den skötsamme arbetaren: idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880-1930 1988 Mansmyter: liten guide till manlighetens paradoxer 1990 Öst och väst: tankar om Europa mellan Asien och Amerika 1994 Mitt förnamn är Ronny 1996 Människors undran: Europas idéhistoria. Antiken 1997 Tankens pilgrimer: Europas idéhistoria. Medeltiden 2002 Fantasin till makten! Utopiska idéer i västerlandet under femhundra år 2004 Ellen Key: en europeisk intellektuell 2012
www.albertbonniersforlag.se isbn: 978-91-0-013997-1 © Ronny Ambjörnsson 2015 Formgivning Eva Wilsson Tryck: Livonia Print, Lettland 2015
Inledning 7 Morfars trädgård 17 Den hemliga trädgården 47 Kärlekens trädgårdar 77 Tankens trädgårdar 123 Träd och människor 169 Sammanfattning 213 Bildförteckning 227
5
Inledning Den som vill hälsa på en vän som bor i villa måste vanligen först passera en trädgård. Besökaren går igenom en grind och befinner sig därmed i ett slags mellanrum, ett utrymme mellan gata och bostad, ute och inne. Den obestämda karaktär som utmärker trädgårdsrummet färgar av sig på det liv som levs där. Samvaron i en trädgård inbjuder till verksamheter som har mer med lust och lekande att göra än med ansvar. I ett hörn av trädgården står kanske en lekstuga, i ett annat bildar buskarna en berså, ett rum för samtal och diskussion. I lekarna förenar sig ofta de vuxna med barnen, spelar krocket, bygger kojor, klättrar ibland till och med i träd. Och de samtal som förs i bersån 7
får lätt en annan karaktär än samtal kring middagsbordet inomhus. Tillsammans med vännerna prövar vi nya tankar, följer infall utan att alltför mycket bry oss om logiken. Även tänkandet har sina lekstunder. Den här boken handlar inte i första hand om konkreta trädgårdar utan om idéer och föreställningar om trädgårdar. Jag kommer visserligen att då och då ge en beskrivning av hur trädgårdar konkret kan ha sett ut under olika historiska epoker. Men det är tankarna som står i centrum för framställningen. Trädgårdar har länge ingått i människors hushållning och ekonomi, men också i deras föreställningsvärld, som den utvecklats under historiens gång. Man har – alldeles bortsett från den uppenbara nyttan av ett grönsaksland – haft förväntningar på trädgården och trädgårdslivet, där blommorna erbjuder skönhet och träden svalka, svalkan inbjuder till umgänge och samtal, samtalen till funderingar och meningsutbyten. Filosofen Epikuros samlade på 200-talet före Kristus, alltså för över tvåtusen år sedan, människor som han lärt känna till en gemenskap som kom att kallas ”Epikuros trädgård”. Trädgården är förstås borta, vi vet ingenting om hur den kan ha sett ut. Lite mer vet vi dock om de tankar som tänktes där. De handlar, helt enkelt, 8
om hur man bäst skall leva sitt liv. Epikuros trädgård var en form av terapeutisk gemenskap, ett slags skola där man fick lära sig att odla sin personlighet på samma sätt som man odlar allt som växer. Trädgården verkar ha varit en naturlig miljö för sådana tankar. Något liknande gäller en annan antik filosof, Platon, och dennes akademi, även om sambandet inte är lika tydligt. Det är dock möjligt att Platons akademi, som verkar ha legat i Atens utkant, höll till i en trädgård. Dialogen Faidros utspelar sig hur som helst i ett parkliknande skogsområde utanför staden; det talas om träd och en liten å. Och även i Platons tänkande spelar växandet en viktig roll. Trädgårdsskötsel framstår som en metafor, en bild för lärande: att växa blir ett annat ord för lärande. En återkommande tanke i denna bok skulle kunna formuleras så här: trädgården gör det möjligt att tala om något annat, som kanske bara indirekt har med trädgårdsodling att göra. Som till exempel kärlek och visdom – begrepp som i boken fått var sitt kapitel. Dessa tankar och traditioner ärvdes inte bara av folk i västerlandet utan kom också att ingå i den muslimska kulturen. I turkisk trädgårdslitteratur finns en mängd framställningar av samtal som förs mellan personer i en trädgård. Där finns också bilder av kärlek. Trädgården som erotisk miljö möter vi även i västerländsk konst och litteratur. En 9
av den europeiska litteraturens tidigaste kärleksskildringar, Boccaccios Decamerone (1348–53), utspelar sig i en trädgård nära Florens. Och går vi utanför den västerländska och muslimska världen finner vi liknande trädgårdsmiljöer i Kina och Japan. I patriarkala kulturer, som den gamla kinesiska, är den vise nästan alltid en äldre man som sitter under ett träd eller vandrar med sina lärjungar på stigar som löper mellan tårpilar och klippblock. Men allt detta hör till det förgångna, det möter oss på målningar eller i texter från medeltiden och antiken. Många av oss har emellertid egna minnen, antingen av trädgårdar vi sett eller som vi har fått uppleva på närmare håll. Mina tidigaste trädgårdsminnen går tillbaka till de kolonistugor med omgivande trädgårdar som tillhörde mina mor- och farföräldrar. Där levdes ett liv som naturligtvis i det mesta skilde sig från det trädgårdsliv som möter oss i de gamla texterna. Men vissa inslag i detta liv känner jag igen från litteraturen, till exempel de långa samtalen, alla historier som berättades, diskussionerna som blev möjliga i frånvaron av vardagens plikter och göromål. När mina föräldrar byggde sin sommarstuga vid mitten av 1940-talet och omgav den med en trädgård var mönstret givet: kolonilotterna som deras föräldrar rådde om. De planterade inte precis samma växter, men strävan var omiss10
kännlig. Det skulle vara perenner – frösådd framstod som alltför lättsinnigt – och dessa skulle ha distinkta former och färger. Trädgårdsgångarna skulle vara rensade från ogräs och gränsen mellan gång och gräs skulle vara väl markerad. Överhuvudtaget lades stor vikt vid gränser av olika slag; man påminns om att det engelska ordet för rabatt, border, även betyder gräns, till exempel mellan stater, men också inuti själva vår personlighet: människor som rör sig i ett inre gränsland mellan det vi uppfattar som normalt och onormalt betecknas i den psykologiska litteraturen ibland som borderline-personer. Samma ideal går igen i den trädgård som jag själv försökt anlägga på södra Gotland: breda rabatter, kantsten, kryddor i ett kryddland, grönsaker i ett grönsaksland, rosor i en rosengård – ordning och reda. Pappa introducerade emellertid en nyhet vid sin sommarstuga, som det inte fanns utrymme för på kolonilotten. En bit av tomten odlades inte upp, den skulle få förbli som den såg ut ”från början”. Detta område, kanske tjugo gånger tjugo meter, kallade vi ”det vilda”. Där växte blåbärsris, mossa, några små tallar och en halvstor rönn. Problemet var att det vilda och det tama polariserade varandra. Medan det vilda blev allt risigare och mer svårgenomträngligt blev det tama allt mer ordentligt. Det krattades, räfsades, 11
r ensades och klipptes. Till slut upphörde vi att uppsöka det vilda och rörde oss i stället på de krattade gångarna och det klippta gräset. Idag kan jag se att problemet hänger samman med själva proportionen mellan det vilda och det kultiverade, att det vilda anvisades en plats i skymundan, medan det kultiverade fick stå i centrum. För är det inte i själva spänningen mellan det vilda och det tama som en trädgård får sin karaktär? Det lurar också en annan fara i trädgårdsodlandet, en fara som kommer till uttryck i ordet trädgårdsmästare. Odlaren vill gärna bli mästare, en form av professionalisering som det moderna samhället ständigt har haft att dras med. Bli rosen-expert var titeln på en bok jag inhandlade när jag vid mitten av 1970-talet började intressera mig för den trädgård som följt med huset vi köpte 1972. Självklart ville jag bli en rosenexpert, de flesta människor jag kände var experter på någonting, från bilmodeller och renässansteater till bästa sättet att förgro dill och persilja. Jag planterade enligt konstens alla regler, beskar buskar och träd, sprutade bort bladlöss och följde alla, inte sällan skiftande, råd. Om detta är inte mycket att säga. Vissa förhållanden är nödvändiga att känna till och all användbar kunskap styrs av ett antal elementära regler. Det är när reglerna smyger sig in på estetikens område som det är dags att se upp. Träd12
gårdslitteraturen är full av sådana regler och råd, vilket gör att många trädgårdar kan bli intill förväxling lika. Snygga, men lite tråkiga. Varför inte i stället se trädgårdskonsten som en lek? Att anlägga en trädgård är, när man tänker efter, något i grunden barnsligt. Man härmar naturen, skapar en låtsasnatur, mindre och mer överblickbar än den stora naturen. Egentligen skiljer inte leken barnen från de vuxna. Vuxna har bara andra benämningar på lekandet som sport, hobby, trädgårdsarbete. Särskilt ordet trädgårdsarbete ger ju ett högst seriöst intryck. Leka är kanske ett ord vi använder för att beteckna det som är tvångsfritt och lustfyllt, inte sällan också kreativt. Det gick lekande lätt, säger vi om något vi gjorde med glädje. Det är inte alls säkert att det vi gjorde inte var fysiskt ansträngande. Men det var roligt. Så är det, tycker jag, med trädgårdsarbete. Om vi tänker oss trädgården som en lekplats kan vi i princip följa många av de impulser som hänger ihop med lekandet. Det hör förstås till saken att även leken har sina regler. I mina historiska exempel i denna skildring hoppar jag hej vilt från nutid till antiken, från Europa till Kina och ellanöstern. Jag bryr mig varken om kronologi eller geoM grafi. Som historiker har jag alltför ofta varit tvungen att 13
följa tidens och historiens gång. Det är skönt att för en gångs skull slippa. Boken är heller inte på något sätt en uttömmande redogörelse av trädgården i litteraturen, ett projekt som skulle fordra en kraft och ett kunnande som jag inte har. Jag har följt infall som jag fått genom läsning, men också genom mer handfast trädgårdsarbete. Syftet med boken är att i all enkelhet peka på några inslag i trädgården och dess tankehistoria vilka inte så ofta lyfts fram i den snabbt växande mängden trädgårdslitteratur.
14
15
16
Morfars trädgård När man på försommaren är ute och går i skogen kan man ibland känna en svag, men omisskännlig doft av syren. Följer man doftspåret leder det inte sällan till en halvt raserad husgrund, vanligen överväxt av mossa, ormbunkar och hallonris. Det kan också finnas rester av en skorsten och ett stycke därifrån, gömda inne bland syrenbuskarna, de flata hällarna runt en brunn; är det mitt på dagen och solen står högt på himlen kan man se sin spegelbild långt nere i det mörka vattnet. Men för det mesta är brunnen tom eller full av sten. Det händer också att man hittar pingstliljor, även dessa halvt dolda bland snåren, kanske också utblommade scillor och snödroppar, något gammalt äppelträd 17
med s tenhård surkart – lämningar av människor, troligen en torparfamilj, som funnit fattigdomen för svår och skogen för nära. Den glänta som de huggit ut bland granarna, förmodligen någon gång under förrförra århundradet, är på väg att växa igen, skogen tar över vad människorna lämnat. Doftspåret tunnas ut och kommer förr eller senare att helt försvinna.
� Sverige industrialiserades och urbaniserades jämförelsevis sent, folk bodde kvar i sina torp långt in på 1900-talet. Den stora flytten kom på 1930- och 1940-talen, även om den inleddes några tiotal år tidigare. Bland de människor som flyttade in till städerna hade många kvar minnen från ett tidigare levnadssätt. Städerna försörjde dem bättre, men livet var annorlunda och många längtade nog tillbaka; det tidiga 1900-talets svenska litteratur handlar en hel del om längtan och kanske mest den längtan som riktar sig till landet man lämnat, sjöarna, ängarna, skogarna. När sekelskiftets författare och konstnärer skall försöka ringa in och beskriva vad som utgör svensk identitet pekar de just på känslan för naturen. Fransmän och italienare har sin kultur, engelsmännen sitt imperium, tyskarna sin filosofi och sin vetenskap. Vad svenskarna i första hand har är sin natur 18
och sin allemansrätt; det är, menar författare som Verner von Heidenstam och Ellen Key, i naturen som vi svenskar känner oss mest hemma. Det är till naturen vi längtar när vi är utomlands: bada var vi vill, plocka blåbär och lingon utan att fråga markägaren om lov, sitta och meta.
� Båda mina far- och morföräldrars kolonistugor med vidhängande odlingslotter låg i Delsjökolonin, ett område som idag hör till Göteborgs östra stadsdelar. Farmors och farfars stuga var vit, morfars och mormors var grå, liksom insjunken i grönskan, ur vilken det stack upp en flaggstång med en tvättlina som gick till ett päronträd. På den flaggade morfars strumpor och kalsonger (damunderkläder hängdes vid denna tid sällan ut ”till allmän beskådan”). Men mest var nog morfarskolonin en lustgård med allt vad därtill hör: rabatter med höstflox och astrar, små pimpinellrosor, vitgula har jag för mig, och så en mängd dahlior som växte i en rundel, ordentliga och självmedvetna som dahlior ofta blir. På vintern förvarades dahlierötterna i mina föräldrars frostfria källare och spred en lätt unken, men ganska angenäm doft. Jag har tydligare minnen av morfarskolonin än av farmorskolonin, jag misstänker att farmorskolonin – det var 19
farmor som styrde och ställde i den – låg för fritt för min fantasi, som hade svårt att riktigt få fäste där. Morfars kolonin var på något vis mer magisk med alla sina blommor och sin översvallande grönska. Till magin hörde morfar själv, som på sin fritid målade tavlor, de flesta med djur som motiv: björnar, rävar och en och annan älg. Av någon anledning hade han av alla sina barnbarn fastnat särskilt för mig, förmodligen för att jag bodde närmast. Jag har fortfarande kvar en fågelbok som han gjorde åt mig när jag fyllde åtta år. Världskriget höll just på att ta slut och handelsrestriktionerna var inte lika stränga – morfar kunde få tag på de engelska kritor han helst använde. På varje sida i denna bok har han ritat en av de småfågelarter som ofta besökte trädgården. Där finns flugsnappare, ärla, nötväcka, trädkrypare, kungsfågel, gärdsmyg, bofink, stare, grönsiska, domherre, skata, steglitsa, taltrast, björktrast, lövsångare, trädgårdssångare, gulsparv, grönfink, gråsiska, hämpling och rödstjärt – den senare stavad rödsjert, den tidens skolgång varade inte så länge för arbetarbarn. Men på bilderna hade han också ansträngt sig att rita in rabatterna och de fågelholkar som han tillverkat av gamla margarinlådor; han arbetade på Pellerins margarinfabrik och uttjänta margarinlådor låg där staplade mot fabriks-
20
väggen. På det sättet flyttades trädgården in i en bildvärld som man kunde fördjupa sig i under vinterhalvåret, när koloniområdet låg tomt och öde under den göteborgska vinterns bruna slask. Längs koloniområdets ena sida gick vägen till stadens soptipp, och de stora renhållningsbilarna skvätte ständigt in en blandning av snö och grus. Men vad gjorde det? I kolonin hade drömmen om landet förverkligats. Farfars och farmors släkt kom från jordbruksarbetare och fiskare i Bohusläns kustband, morfars och mormors från Halland och Västergötland. På mormors sida var fattigdomen av nästan sagolika dimensioner – vad som är sant eller inte är omöjligt att avgöra och berättelserna får därför en halvt mytisk prägel. Mot denna fattigdom tedde sig förstås kolonilivet överflödande rikt: krusbär, vinbär, äpplen, päron, körsbär, kål, potatis – alltihop tillskott till en lön som visserligen var liten, men relativt fast. I stället för i tropikerna hade stadens ”mindre bemedlade” sina kolonier på en cykelturs avstånd; i stället för att, på kolonialt vis, hålla sig med en tjänarstab arbetade alla med den jord som de av en lycklig slump kommit över. Och bäst av allt: de bestämde över sin situation, alla var kolonialherrar, kvinnor som män, barn som vuxna.
� 21
Mormor och morfar framför sin stuga i Delsjökolonin någon gång vid mitten av 1940-talet. Stugan är större än vad jag minns och trädgårdsgången bredare. Men den är lika ansad som den framstår i mitt minne, morfar och mormor lika prydliga: han självmedveten, med klockkedja, väst, slips och händerna i byxfickorna; hon med händerna sedesamt bakom ryggen, för en gångs skull inte nedkörda i diskbaljan.
Med en bakgrund i Tyskland och Danmark tog koloniträdgårdsrörelsen sin början i Sverige i slutet av 1800-talet. Landskrona, Malmö, Lund är städer med tidiga koloni trädgårdar, men rörelsen spred sig snabbt över landet. Föreningen Göteborgs koloniträdgårdar grundades 1905, och mellan 1905 och 1910 bildades föreningar i Stockholm, Norrköping, Södertälje och Halmstad; när första världskriget bröt ut 1914 fanns koloniträdgårdar i tjugosex svenska städer med sammanlagt tiotusen kolonilotter. Vi vet inte så mycket om kolonisternas geografiska ursprung, men det stora flertalet torde ha varit arbetare med en bakgrund på landsbygden. Anna Lindhagen, socialdemokratisk kommunpolitiker i Stockholm och en av de tidigaste eldsjälarna i kolonirörelsen, skriver i en broschyr från 1916, Koloniträdgårdar och planterade gårdar, att trädgårdarna särskilt är till ”för den mindre bemedlade befolkningen”. Ett viktigt mål för rörelsen var att minska hushållsutgifterna. ”Erfaren heten har visat att med ganska måttligt arbete bör man alltid kunna erhålla från lotten trädgårdsprodukter till ett värde som överstiger utgifter för gödsling, sådd, plantering och hyra, samt med flitig och ändamålsenlig skötsel en vinst, utgörande fördubbling, ja, mångdubbling av densamma.” En annan tanke bakom rörelsen handlade om ”hygien”, ett av tidens modeord. Kolonisterna fick ”frisk luft” och på 24
så vis bättre motståndskraft mot tuberkulos, en sjukdom som framförallt drabbade folk som levde i trånga lägenheter. Det finns ett civilisatoriskt patos bland dem som ivrade för koloniprojektet; Anna Lindhagen hörde till de socialt medvetna kulturradikaler som ville skapa vad vi idag skulle kalla ”bättre livskvalitet” för städernas arbetarbefolkning och lägre medelklass. Trädgårdsarbete möjliggjorde, menade de, omväxling i ett ofta monotont lönearbete – Lindhagen pekar särskilt på ”verkstadsarbetarens, kontoristens, sömmerskans och husmoderns” arbetsvillkor. Själva levandet skulle bli lättare, den stressade skulle i kolonin finna ”frid” och familjemedlemmarna en ny gemenskap. Till livskvaliteten hörde inte bara det hälsosamma och nyttiga utan också det sköna: blommorna, fåglarna, möjligheten att se en bit av himlen. Nyttan och skönheten förenas till en särskild sorts glädje som Lindhagen beskriver så här: ”Då våren kommer och lockar ut i naturen, så har den som arrenderar en koloniträdgård sin egen jordbit, i vilken man kan få gräva, så och sätta. På försommaren följer man under spänning den spirande grönskan, tillagar den första spenatskörden och avsmakar de späda rädisorna. Så kommer högsommaren med allt rikare grönsaksskörd, sina bär och sina växlande blommor, som slå ut, den ena sorten efter den andra.” 25