9789100141790

Page 1

Förspel Det är en sådan sommar, då Vår Herre behagar pröva om vi duger till stek. Om natten ligger Stadens gator öde och tomma. Burget folk vistas helst på sina sommarställen på malmarna, ute på Lidingön eller i Sickla, och grändernas invånare har dragit sig undan för att slumra dessa fattiga svala timmar. Det är mörkt i kungens slott, i palats och kåkar längs Boll­ husgränd, Saltkompanigränd och Skeppar Carls gränd. Koftor och rockar hänger på sina krokar. Svetten rinner under nattmössorna. Det kliar under peruken när han kommer gående längs Österlång­ gatan. Inte att undra på, för han har inte haft den av sig sedan igår morse. Han stannar upp, stoppar in ett finger och lättar på den – drar en smula i en hårnål och känner hur luften sipprar in. Stor sak. Det kan gå. Han har inget att klaga på. Något häver sig i bröstet, och en sorts stolthet kommer över honom. Belåten. Just det. Belåten är vad han är. Kring ho­ nom är det alldeles tyst. Inte en fluga surrar, inte en endaste katta släpar ner ett fiskhuvud i källarsvaln. Han petar in hårnålen igen och fortsätter sin stråt. Mannen som vandrar genom den mörka gränden är ännu ung – nog vuxen att vara sin egen herre, nog ung att ännu vara fri. Säkert kommer han en gång att ta sig en hustru, och när han skämtar med kamrater­ na låtsas han att barnen kommer att se ut precis som han – skrangliga, långbenta som nyfödda föl, med litet huvud och stor näsa, och poeter al­ lesammans. Under peruken är mannens hår snarare ljust än mörkt, och under de lätt svärtade ögonbrynen är ögonen bruna. I övrigt är han mest pudrad

11


– ljuspudrad hy och samma nyans på peruken. Han skulle ha kunnat vara en ädelt antik staty, om det inte vore för att han rörde på sig. Lustigt plaisir! Antika skulpturer bär väl inte peruk, för tusan hakar, och inte heller sin farfars instrument i ena handen. Redan äger han flera instru­ ment, men denna gamla citrinchen trakterar han helst. Farfars instrument – det lät smått ekivokt. Kunde han göra något av det? Ett par versrader … en sång … Strax blir han tyst och tillsluten och stannar upp. Musiken klingar inne i huvudet. En air av Händel? En söt herdevisa? Hur kan man gifta ihop det? Det mullrar i fjärran. Blir det åska? Han ryser till, och tanken tystnar, ty denne man är åskrädd. Annars är det sällan han får slut på melodier i huvudet – de går runt för jämnan, sångerna och orden. En hel värld skapas i hans sånger, och ibland känns det som om han bara kunde plocka ut en sång, som fanns färdig i honom, skriven utan att han märkt av det. Många visor föds och dör samma kväll. Han känner andra poeter, som skriver mindre lätt men vinner större respekt, som om hans konst vore tarvligare emedan den kostar så liten smärta. Andra poeter ska komma, sådana som parlerar latin när de går ut och pissar och kallar honom olärd, fast han haft goda informatorer. Han är en saktmodig och vänlig man, som saknar colère. Ingen kan kalla honom långsint, men han glömmer aldrig. Natten har nått den fas, då man blickar inåt, och de glas rhenskt han tömt får honom att liksom studera sig själv, utifrån och in. Till sist ruskar han på huvudet. Sanningen att säga är han ingen skarp tänkare – men han är en gudomlig diktare. De andra kan skriva om det tänkta och kän­ da, men han ser. Blicken må vara sänkt över instrumentet, men han urskiljer hela världen omkring sig – staden och människorna, skrofulösa kinder och mjuka flickmunnar, hamnråttor och knähundar, gråsmutsiga lapptäcken och scharlakansröda strumpeband. Ändå händer det någon gång att han beklagar sin förmåga. Ibland får han inte stopp på diktan­

12


det – det väller över, som när söta Inga satte en deg och glömde bort den när de nojsade … Där minns han en gammal kärlekssorg och mulnar. Ingen flicka har han. Åskan tycks ha förklingat, men om den brutit ut hade en Fröjas famntag förmått honom att glömma den. Också den tanken kunde bli ett poem … men inte här. Inte nu. Igår kväll var han på bal, och sedan sjöng han hemma hos greve … nej, inga namn. Inte här. Först spelade han gamla klockaren i Katarina, preludierade och improviserade orgelstycken på matsalsbordet, sedan höll han kapitel i Bacchi Orden, där han klarade alla röster själv fast han egentligen brukar behöva en hjälpreda. Slutligen sjöng han några av sina epistlar: den om överfarten till Djurgården, Till Mutter på Tuppen … och så Tre byttor, där Ulla sjunger Filtzens duetter. Den där Filtz – det var lustigt, ja ytterst amusant, han var en tysk som åt ihjäl sig på spindlar, som han tyckte smakade smultron och som han höll très lieb. Skada att han inte fått med det i sången, men den var redan slipad, färdig, perfekt. Ibland skrev han om, men inte ofta. Med stadiga steg passerar han krogarna: Stjärnan, Freden, Holländ­ ska dyn. Ett ljus anas i fönstret. Är elden lös, eller är det krögaren som är uppe? Han stannar igen. I hans stad brinner det ofta, och likt en Aeneas har han själv räddat instrument och några volymer fransk poesi undan den stora eldsvådan på Söder. Han tar några steg tillbaka för att se bätt­ re. Genom Brunnsgränd anas ett rosa skimmer, som sakta färgar himlen bortåt Djurgåln. Oui, Djurgåln! Denna utflyktsort, dessa ljuvliga nöj­ en! Det brinner inte i kvarteret Bacchus, det är den rosenfingrade Eos som sträcker sina söta fingrar mot skyn. Eller, som krasst folk skulle ut­ trycka det: solen håller på att gå upp. Kanske en morgonsup? Med tanken kommer törsten. Gomseglet hänger slakt i torkans stiltje. Finkel, kummin, vespedro, tallstrunt, gullbrännvin, sjudubbelt frö­ brännvin … och så förstås det kejserliga myrbrännvinet, som endast bjuds till gesanterna i Kina. Orden läskar hans gom. Blir han riktigt full får han tyst på musiken i huvudet, och ibland behövs det. Annars super

13


han inte värre än de flesta, även om han lever i en tid då alla dricker hela tiden. När de dricker sjunger de skålvisor, och han … ja, han, som går här i natten! … har skrivit den mest sjungna skålen just nu, »Gustafs skål«. Den unge kungen (sex år yngre än han själv) finner hans diktning snillrik och tar honom för en lustig fyr. Hans hjärta fylls av undersåtlig värme. Något vitt skymtar inne på en gård. Spökrädd är han då inte. Han kikar in och ser en flicka i vit nattsärk. Hon har väl varit på prevet men står nu och sträcker på sig, som om hon vore ensam i världen. En nätt unge, minsann … men han går vidare. Ett knyte ligger i rännstenen … ett lapptäcke, kanhända, eller kanske en fruntimmerstubb. Blicken dröjer vid byltet, och det börjar röra på sig tills det visar sig vara en fyllbult – en Bacchi slav – som ännu diar nattens butelj. Karln masar sig upp och blir stående, lutad mot huset. Den ensliga timman är över. Längs gatan märks ljud och rörelser i husen. Järnskodda hjul gnisslar mot stenlägg­ ningen, och en tvåhjulig kärra kommer ut från en gård, dragen av en spattig häst. Kusken håller in och svär åt honom att flytta sig. Hästen gör tvärhalt. Mannen flyttar citrinchen till andra handen och klappar hästen på halsen. Hästar tycker han mycket om. Hästar, fruntimmer och beskedliga små barn. Och kräftpastej. Slussen ligger framför honom. Han drar efter andan. Varje gång blir han lika häpen över denna skönhet … det är inte som flickan på gården nyss, men minst lika lockande: fregatter, slupar, jakter, galärer och che­ becker som ligger sida vid sida längs kajen, morgonbrisen som fladdrar till i ett segel, böljan som krusar sig, vattrad liksom rosa silke i grynings­ ljuset. Si, en skuta kommer in från skärgården, lastad med fisk och smult­ ron, med sallad och gurkor och allt gott man kan tänka sig! Han rörs. Ögonen tåras. Känslorna kommer lätt över honom – så är det alltid, så han kan inte skylla på att han är trött och egentligen inte helt nykter. Han rörs av sin hemstad, den skönsta och stoltaste av all världens huvudstäder, den praktfulla magnet som drar till sig folk från när och fjärran. Hurra, courage! Där syns tusen master sträckta, där är fartyg med fladdrande

14


vimplar. Nu hör han rösterna nere vid kajen: kaptenen från Alicante, som alltid svär på engelska, en hamnsjåare som bryter på tyska och låter värre än hans egen far, en tunn flickstämma som börjar sjunga, några bullrande fylltrattar som redan sitter bakom en tunna och spelar kille. Där i hamnen finns hela världen. Mer än så. Hans stad rymmer hela världen, och hela världen finns i honom. Fylltrattarna börjar gräla om Harlekins värde, och mannen fortsätter gå. Uppe på Söder ser han tornen i Katarina och Maria Magdalena. Däruppe ligger hans späda syskon begravda – åtta stycken … eller var det fjorton? Han minns inte riktigt vad salig mor berättade. Döden lurar i portgången, och det grinande benranglet är lika kvickt med sina pilar som björnarna med skuldsedeln. Tvi, slikt vill han inte tänka på … men han glömmer det aldrig. Far, mor, syskon – alla borta. Timglaset skymtar bland pokaler, spetsglas och buteljer. Men själv lever han, och han har haft en bra natt med bal, spelning och flickor. Luckorna skruvas på Kvarnhuskällaren, men nu är han över på Söder och passerar järnvågen och Pelikan. Halvvägs upp till Urvädersgränd stannar han och ser sig omkring. På Strömmen och Riddarfjärden läg­ ger skutorna ut, roddbåtar guppar på vågorna, hammarslag dunkar och drängar ropar till varandra. Nere vid bryggorna ligger pigor och klappar tvätt med brösten halvt utanför särken. Solen glimmar i Riddarholms­ kyrkans torn, och i tuppen på Sankt Nikolai. Vid slussen tar några karlar upp en arbetssång. Klockan är fyra, och solen går upp. Carl Michael Bellman ser sitt verk, och han vet att det är gott.


Dramatis personae Herrar Vår hjälte: poet, virtuos på luta, mestadels skuldsatt. Enligt somliga en Bacchi hjälte. Fredman. Hans skapelse och huvudpersonen i hans diktning. Har lånat namn av den verklige Jean Fredman, en urmakare utan ur och förlag. Movitz. Fredmans vän i diktens värld. Understundom lånar Bellman hans namn. Gustaf III. Hans kung. Möjligen Apollons och Augustus like, möjligen tyrann. Johan Arendt Bellman. Hans farfar. Vältalighetsprofessor och sedan länge död. Johan Arndt Bellman. Hans far. Skuldsatt ämbetsman. Fick lagmans avsked. Johan Arndt Bellman. Hans lillebror. I Ostindien. Gustaf, Elis, Carl och Adolph. Hans små söner. Claes Ludvig Ennes. Hans informator. Pedagogiskt geni. Anders Lissander. Hans vän och fadersgestalt. Samlare av hans verk. Elis Schröderheim. Hans vän. En korpulent och munter man. Kungens gunstling. Olof Kexél. Hans vän. Poet, medarbetare, ordensbroder. Skuldsatt och vanlig gäst på gäldstugan. Johan Gabriel Oxenstierna. Beundrande åhörare. Poet. Greve. Johan Tobias Sergel. Hans vän. Skulptör. Vänsäll och bullrande. Johan Henric Kellgren. Hans ärkefiende och sedermera vän. Poet. Enligt egen uppfattning Sveriges Voltaire. Carl Gustaf Leopold. Kanske hans vän. Poet. Nära kungen. Enoch Nobelius. Kräver in sin skuld. Carl Michael Bellman.

16


Fruntimmer Lovisa Grönlund. Hans hustru. Älskad men ofta svårt prövad.

Fröjas prästinna, hora och Venus like. Hans egen skapel­ se, men namnet lånat av Maria Christina Kiellström, ett samhällets olycksbarn. Catharina Elisabeth von Santen. Hans farmors mor och en av hans faddrar. Catharina Hermonia. Hans mor. Prästdotter. Catharina Christina Bellman. Hans syster. Den ordentliga flickan. Inga Lissander. Dotter till Anders. Skönsjungande, matlagande, förmodligen fästmö. Wilhelmina Norman. Dansar en sommar. Anna Charlotta von Stapelmohr. Kvick, bitsk, sedermera olycklig. Nära vän. Gift med Schröderheim. Anna Rella Hellström. Skön och avporträtterad. Sergels livskamrat. Elisabeth Westman. Bryggarhustru, fembarnsmor. Vän. Gustava Palmstedt. Salongsvärdinna, arkitekthustru. Vän. Helena Quiding. Frånskild. Vän, kanske svärmeri. Ulla Winblad.

Dessutom medverkar kungligheter, hovmän och hovdamer, ämbetsmän, präster, poeter, musiker och historiker, tullsnokar, sekreterare, bryggare, brännvinsminuthandlande, gulddragare, guldsmidda äppeltyskar, italienska abbéer, aktriser, krögare, roddarmadammer och en hoper annat folk. Spelplatsen är mestadels Stockholm.

17


18


I.

Morgon Frihetstid 1740–1771

19


Till dess v책r Sol g책r opp klockan fyra, Och du dig str채cker, Och armarna r채cker Till min kanna och min famn. (Fr.Ep. 72.)

20


Staden Sent gick solen upp den dag då Carl Michael Bellman föddes. Dagens datum var den 4 februari 1740, det var torsdag och solen stod i vattumannens tecken. Ännu var det långt till den varma och ljusa sommar, som Bellman så ofta skulle skildra i Fredmans epistlar. Bellman var urstockholmare. Med undantag av två månaders misslyckade studier i Uppsala, ungefär lika lång tid i Sörmland och möjligen en kort flykt till Norge förblev han hemstaden trogen. Han har kallats »stationär som en gråsparv«. Staden och dess omnejd var bakgrund inte endast till hans liv, utan också till hans diktning, och 1 utgör därför också scenen för denna bok. Den tidens Stockholm var litet till yta och befolkning. Knappt en tiondel av Sveriges invånare bodde i städer, och många städer var så små att de idag knappt skulle meritera sig som byar. Stockholm hade ungefär 72.000 invånare och var alltså något mindre än dagens Skellefteå. De flesta bodde i Gamla stan och på Södermalm. På både söder och norr hade de välbeställda sina sommarnöjen, nära Klara kyrka fanns tobaksodlingar och ute på Kungsholmen kände man närheten till bondlandet. Klimatet på malmarna ansågs »gott och hälsosamt«. Jämfört med andra städer hade Stockholm en kraftig övervikt av adel och högre ämbetsmän, men här bodde också de allra fattigaste. I Stockholm fanns berg som man numera inte märker av och sjöar som idag är försvunna. Där fanns kungens slott, som ännu inte var färdiguppbyggt efter branden mer än fyrtio år tidigare. En stadsskildrare försökte febrilt räkna stadens hus och

21


gårdar och fick resultatet 4.462. Adliga boningar ingick inte, och han konstaterar en smula uppgiven: »Invånarnes sällhet och icke 2 husens antal, göra en Stads ära.« Stockholmarna var stolta över sin stad. En av Bellmans vänner skrev om hur skönt det var att lämna den bullriga huvudstaden, men när hans fartyg lagt ut från kajen blev han ändå lyrisk: STOCKHOLM! Du som fått ditt läge, där Mälarens friska bölja blandar sig med Havets salta vågor. Du, som ifrån några strödda fiskare-kojor, uppväxt till en stor och mäktig stad, ryktbar bland Jordens väldigheter […].

Vattnet var viktigt. Staden var byggd på en sandås, och stadsbeskrivningen hävdar att den var »omgiven av det hälsosammaste vatten och försedd med goda brunnar«. Stadens dricksvatten hade dock en svag saltsmak, uppenbarligen eftersom saltvatten ständigt läckte in i brunnarna. Därför smakade också ölet annorlunda än på annat håll – och öl drack alla, mer eller mindre starkt. Vattnet 3 vågade ingen människa lita på. Vackert belägen och dessutom hälsosam – det låter nästan för bra för att vara sant. Det var det inte heller. Stora städer ansågs kräva offer på samma sätt som kriget. Också där dog de flesta av sjukdomar. Nattetid var Stockholms gator lika mörka som landsbygdens vägar. Flera förordningar om gatubelysning skulle komma – den första 1749 – men det rörde sig om talgljus eller oljelampor, som knappast rådde på vinternattens svärta. Nattvandrare fick lysa sig själva med lykta eller snava fram bland gatornas ojämnheter, hästspillning och hushållsavfall. Det fanns förordningar om gatubeläggning också – den skulle vara av jämn kullersten och en rännsten skulle finnas – men den saken var hus­ ägarnas ansvar och de tycks inte alltid ha skött sig. Om natten hade

22


ståndspersoner tjänstefolk som lyste dem, och kanske skyndade en dräng med lykta framför den jordemor, som i februari 1740 skulle 4 hjälpa fru Catharina Hermonia Bellman att föda sitt första barn. Bellman framställs ibland som en fattiglapp, som bodde i ett ruckel och klädde sig i trasor. Så var det inte. Han kom från en gedigen högreståndsfamilj (som vi snart kommer att se mer av) och föddes i ett hus, som närmast var ett palats. Som nygifta hade hans föräldrar 1738 flyttat in i Stora Daurerska huset på Söder i Stockholm. Det ingick i Daurerska malmgården, som ursprungligen tillhört Bellmans farmors morfar Here von Santen. Malmgården var belägen mellan Hornsgatan och S:t Paulsgatan i kvarteret Rosendal och rymde två hus samt en stor trädgård. Där bodde Bellmans farmors mor, änkeassessorskan Catharina Elisabeth von Santen, men 1739 års taxeringslängd tar också upp »kanslisten Bellman« som boende i huset. Husets ägare höll »en hel stab av tjänstefolk, trädgårdsmästare, kusk, husdräng, husjungfru, kokerska och huspiga«. Vi vet att trädgårdsmästaren hette Eric Nordström och att han 1745 fick en son med samma namn, som sedermera hörde till Bellmans bekanta och figurerar i Fredmans epistlar. Han gifte sig nämligen med Maria Christina Kiellström, hon som kallades Ulla Winblad. Till henne återkommer vi, liksom 5 till honom. Daurerska malmgården stod kvar till 1901 och finns med på äldre foton av Hornsgatan – en stor byggnad, som skjuter ut i gatan som sista resten av äldre tiders trånga gatunät. Hornsgatan har senare breddats och sänkts vid Bellmansgatan, men uppe på puckeln finns fortfarande sjuttonhundratalsbebyggelsen kvar. På en teckning av Erik Dahlberg (gjord före 1687), skymtar huset till höger om Maria Magdalena kyrka. Det ser ut att ha kupol och kanske till och med ett litet torn. En ritning från 1760 visar en enklare fasad, som mera liknar nittonhundratalets: tre våningar – den nedre i natursten –

23


och det för rokokon typiska mansardtaket, i det här fallet med fyra vindsgluggar. Uppenbarligen hade taket byggts om. Om teckningens färgskala stämmer var huset vitt med rosa tak – antagligen i tegel – som högst upp var bleckskott. Ett vanligt problem i Stockholm var att tegeltaken frös sönder på vintern. Huset hade två skorstenar, 6 och många rum hade kakelugn eller eldstad. Det var ett praktfullt hus. Storleksmässigt var det något större än Tessinska palatset. Catharina Elisabeth von Santen själv hade juvelringar och halsband med orientaliska stenar, och huset var invändigt prytt med gyllenlädertapeter, konst och förgyllt silver. Hon ägde en boksamling på över 2.000 volymer. Skulle änkefrun någonstans åkte hon i täckt vagn eller släde efter två svarta hästar. Det unga paret Bellman fungerade antagligen som sällskap och kanske också vårdare av sin släkting, som nu var sjuttiofyra år gammal. Hos 7 dem var pigan Caisa anställd. Huset låg tvärs över gatan från Maria Magdalena kyrka, och för att komma till Bellmans morföräldrar, som bodde i prästgården, behövde man bara snedda över kyrkogården. Idag utgör Maria kyrko­ gård en lummig park med höga gravstenar över betydande personer. Också på sjuttonhundratalet växte där träd, men kyrkogården var betydligt mindre välordnad än dagens. Som vuxen skulle skalden beskriva gravarna vid en annan stadskyrka, Katarina: Än på en Planka än på en Marmorsten Kringlor, Hjul och Glavar 8 Bepryda våra fäders ben. (Fr.Ep. 54.)

Det var inte utan skäl som han talade om »ben«. Död och förruttnelse var påtagliga på den tidens kyrkogårdar, och både människoben och ruttna brädor från kistorna kunde peta upp ur jorden. Diktens planka var antagligen något slags enklare gravmärke. Fram till

24


Här föddes Bellman. Stora Daurerska huset låg i hörnet av Hornsgatan och nuvarande Bellmansgatan på Söder i Stockholm. Byggnadslovsritning från 1760.


tjugotre års ålder bodde Bellman granne med kyrkogården och dess erinran om alltings förgänglighet. Åt andra hållet låg Daurerska malmgårdens trädgård. Kartor från tiden visar att den var av barocktyp och ursprungligen sträckte sig över hela kvarteret längs Hornsgatan, ända bort till andra sidan av dagens Mariatorget. Änkefrun tycks ha varit särskilt intresserad av trädgårdsskötsel och hade en örtagård. I trädgården fanns också ett orangeri och figurklippta buxbomshäckar. Sommartid bars sydliga träd – fikon, pomerans och mullbär, alla planterade i delftkrukor – ut ur orangeriet och in i trädgården. Det var alltså nästan en park, där Bellmans föräldrar kunde spatsera när de ville få frisk luft och där barnen kanske fick leka. »Den blev hans barndoms paradis«, 9 förmodar en entusiastisk forskare. Bellmans Söder var långt både från vår tids hippa hemvist och det tidiga nittonhundratalets fattigmiljö, som man kan möta i pilsnerfilmer och folklustspel som Gideon Wahlbergs Söderkåkar. Det var nära till palats och manufakturer, här låg herrgårdsliknande malmgårdar, vidsträckta trädgårdar, tobaksplanteringar och lerbruk samt en fiskrik sjö som kallades Fatburen. I kvarteret Rosendal större bodde, utöver familjen Bellman, allt slags folk – välbärgade handelsmän och eleganta adelsfamiljer, sjömän, dödgrävare, fattiga änkor och spinnerskor, hederliga hantverkare. Där fanns två krogar – dödgrävaren drev den ena och en soldatänka den andra. Åt söder, norr och väster låg väderkvarnar. Nivåskillnaderna var till och med större än idag. En teckning från slutet av 1600-talet visar inte bara de två ståtliga kyrkorna Maria och Katarina, omgivna av hus av större och mindre slag, utan också helt obebyggda bergknallar. Ännu på Tillaeus karta från 1733 syns bergen, liksom i Söders utkanter trädgårdar och (vid Skinnarviken) »Höga Berg«. Bellmans vän Johan Fischerström beskriver hur det såg ut från sjösidan:

26


Vi hade ännu inte hunnit flyta förbi Riddarholmen, när det vackraste perspektiv öppnade sig: Grupper av Stenhus, ifrån det översta av södra-bergen ända ned till sjön; Jakter liggande å ena sidan, lastade med lantmanna-varor, å andra sidan med bergsverks produkter, att från Järnvågen utstyras till de avlägsnaste orter.

Järnvågen och dess vågplatser låg vid Slussen, strax intill Stadshuset (numera Stockholms stadsmuseum). Om paret Bellman gav sig ut och spatserade kunde de ta Björngårdsbrunnsgränd (numera Bellmansgatan), korsa Hornsgatan och snart se ut över Mälaren, med dess ständiga inflöde av fartyg och mindre båtar. Fischerström fortsätter: Den stolta Bron över Söderström, där folket trängde sig fram och åter; De stora Skeppsmasterne, som höjde sig däröver, rangerade ovan och nedan Slussarne, i den förträffeliga Hamnen, som 10 lämnar öppen gemenskap med hela världen.

Där vid slussen befann paret sig på gränsen till den stora världen, och samtidigt mitt i den trygga värld, där de skulle bli kvar under många år.


Det klassiska Bellmanporträttet, målat på kunglig befallning 1779 av Pehr Krafft.


Början Scenen är redo. Det är dags för skådespelarnas entré. »Huru mina Föräldrar krånglade blev jag […] född den 4 Feb. 1740«, skriver Bellman i den levnadsteckning, som tillkom året före hans död. När det gäller faktauppgifter – särskilt siffror – har Bellman ofta fel, men födelsedagen fick han rätt. Levnadsteckningen är på några få sidor, men de är fyllda av namn och titlar. Han berättar om föräldrarnas bröllop, om marskalkarna och vigselförrättaren, som var själve ärkebiskopen Johannes Steuchius. (StU XII:16f.) Den sociala omgivningen definierade frihetstidens människa. Därför finns det goda skäl att betrakta människorna omkring denne pojke, äldste sonen till den trettiotreårige ämbetsmannen Johan Arndt Bellman och hans tio år yngre maka Catharina Hermo­ nia. Liksom de flesta kvinnor på den tiden använde hon sitt flicknamn. De hade varit gifta sedan oktober 1738 och var säkert både glada och stolta över sitt nyfödda gossebarn. Som alla föräldrar räknade de med att han var särskilt bra och märkvärdig. Det märks också på valet av faddrar. Enligt lagen fick ett ofrälse högrestånds11 barn ha högst sex faddrar, och sex faddrar blev det. Faddrarna var viktiga i det frihetstida samhället – de bestod dels av betydelsefulla personer, som kunde vara goda kontakter när barnet växte upp, dels av representanter för släkten. Man hade lika många kvinnliga som manliga faddrar – de stod mot varandra i par. Vid dopet läste de trosbekännelsen i barnets ställe och förväntades ge kostbara gåvor, och om föräldrarna dog skulle de uppfostra barnet.

29


Samhället var genomsyrat av religion, och barnets kristna uppfostran viktig. I levnadsteckningen uppger Bellman sina två främsta fad­ drar, Catharina Elisabeth von Santen samt riksrådet och kanslipresidenten Carl Gyllenborg. (StU XII:16.) Hon var hans farmorsmor och viktig som familjens ålderkvinna, medan Gyllenborg innehade rikets högsta ämbete. Det var som om en tjänsteman i regerings­kansliet skulle ha statsministern som fadder till sitt barn – bara så myc­ket mer prestigefullt. Michael kallades gossen efter morfar, Michael Hermonius, men från Gyllenborg fick han namnet Carl. Några år tidigare hade Gyllenborg skrivit enaktskomedin Svenska sprätthöken (1737). Bellman hade alltså en författare till huvudfadder. De övriga var morfadern, Christina Geijer (g. Carlberg), släkting och granne, Johan Conrad Wermholtz, apotekare på Markattan, samt Jacobina 12 Burgman (f. Daurer), som var kusin till barnafadern. Det är inte bara i Bellmans levnadsteckning det blir många namn. Biografier gräver gärna djupt i århundradena efter kända mäns (och ibland kvinnors) anor. Särskilt på fädernet är Bellmans förfäder välutforskade, ty artonhundratalets forskare koncentrerade sig på det manliga arvet. En av dem ägnade drygt femtio sidor åt släkten Bellman, medan familjen Hermonius bara fick en sida. Kapitlet om 13 skaldens syskon kallas där »Om lagman Bellmans barn«. I den tidens forskning sågs blodsbanden som viktiga. Geniets egenskaper hade tillförts honom (det brukade vara en han) genom goda arvsanlag, särskilt från manligt håll. Sådana synsätt känns idag närmast absurda. Blodet har ingen betydelse. Funnes det nog många avbildningar av Bellmans släkt kunde man säkert hitta släktdrag, men det finns inga likheter mellan farfaderns lilla hjärtformade ansikte med kort näsa och pussmun och skaldens långnästa, avlånga anlete. Däremot är miljöer viktiga. Hela denna bok syftar till att måla Bellmans porträtt utifrån hans omgivning. Själv har han förstås huvudrollen, men liksom i tillitsövningar där man ska

30


falla fritt och fångas av förtroendeingivande kamrater stöttades han av släktingar, mecenater, vänner, bekanta och kanske också fiender. En familjs gemensamma minne brukar gå tillbaka på mor- och farföräldrar. Där kan man ofta hitta de kulturella rötterna. Därför kommer även Bellmans släkt att få utrymme här – inte för deras genetiska likheter, utan för att människorna och minnet av dem följde honom under uppväxten. Ett släktträd återfinns i bokens slut (bilaga 2). Nästan alla i familjen Bellman var stockholmare, men också invandrare med tyska som modersmål. Skräddaren Martin Kasten Bellman kom från trakten av Bremen, som under stormaktstiden hörde till svenska riket. I Stockholm gifte han sig 1663 med skräddardottern Barbara Klein. De var Bellmans farfars föräldrar. Familjen bodde i Gamla stan, mittemot källaren Fimmelstången, där skalden Lasse Lucidor blev mördad en sensommardag 1674. Deras äldste son var då tio år. Många av parets nio barn blev vinhandlare eller hustrur till vinhandlare. Ett sådant påbrå måste Bellman ha 14 uppskattat, om han nu kände till det. Borgerskapets hantverk engagerade på den här tiden hela familjen, och gränserna mellan arbete och hemliv var flytande. Giftermål mellan skräddare och skräddardöttrar berodde alltså inte bara på att man umgicks i samma kretsar, utan också på att även flickorna fick utbildning inom yrket. Detta gällde alla hantverksyrken, och faktiskt också präster. En ung präst hade all orsak att gifta sig med en prästdotter, som lärt sig sköta prästgårdens storhushåll och vara en stötta i församlingen. Äldst av skräddarparets barn var Johan Arendt Bellman (1664– 15 1709), som skulle bli skaldens farfar. Han var intelligent, läraktig och musikalisk, försörjde sig från elva års ålder som musiker i hovkapellet och framträdde som »diskantist« – d.v.s. gossopran – vid Karl XI:s kröning 1675. I en kort dikt erinrade han sig barnets intryck av kröningen:

31