Förspel Det är en sådan sommar, då Vår Herre behagar pröva om vi duger till stek. Om natten ligger Stadens gator öde och tomma. Burget folk vistas helst på sina sommarställen på malmarna, ute på Lidingön eller i Sickla, och grändernas invånare har dragit sig undan för att slumra dessa fattiga svala timmar. Det är mörkt i kungens slott, i palats och kåkar längs Boll husgränd, Saltkompanigränd och Skeppar Carls gränd. Koftor och rockar hänger på sina krokar. Svetten rinner under nattmössorna. Det kliar under peruken när han kommer gående längs Österlång gatan. Inte att undra på, för han har inte haft den av sig sedan igår morse. Han stannar upp, stoppar in ett finger och lättar på den – drar en smula i en hårnål och känner hur luften sipprar in. Stor sak. Det kan gå. Han har inget att klaga på. Något häver sig i bröstet, och en sorts stolthet kommer över honom. Belåten. Just det. Belåten är vad han är. Kring ho nom är det alldeles tyst. Inte en fluga surrar, inte en endaste katta släpar ner ett fiskhuvud i källarsvaln. Han petar in hårnålen igen och fortsätter sin stråt. Mannen som vandrar genom den mörka gränden är ännu ung – nog vuxen att vara sin egen herre, nog ung att ännu vara fri. Säkert kommer han en gång att ta sig en hustru, och när han skämtar med kamrater na låtsas han att barnen kommer att se ut precis som han – skrangliga, långbenta som nyfödda föl, med litet huvud och stor näsa, och poeter al lesammans. Under peruken är mannens hår snarare ljust än mörkt, och under de lätt svärtade ögonbrynen är ögonen bruna. I övrigt är han mest pudrad
11