9789100141417

öppnas i h ändelse av min död

liane moriarty

Öppnas i händelse av min död Översättning Eva Johansson

albert bonniers förlag

Av Liane Moriarty har tidigare utgivits Tre önskningar (2005)

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014141-7 copyright © Liane Moriarty 2013 origina lets titel The Husband’s Secret tryck ScandBook AB, Falun 2015

Till Adam, George och Anna.

Och till Amelia.

Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt.

Alexander Pope

Stackars, stackars Pandora. Zeus ger henne som hustru åt Epime­ theus, en tämligen korkad man som hon aldrig ens har träffat, och skickar med henne en mystisk förseglad kruka. Ingen säger ett ord om krukan till Pandora. Ingen säger åt henne att hon inte får öppna krukan. Klart att hon öppnar den. Hur skulle hon kunna låta bli?

Och inte kunde väl hon veta att alla de där hemskheterna skulle välla ut och plåga mänskligheten för tid och evighet och att det enda som skulle bli kvar i krukan var hoppet? Varför hade den ingen varningstext? Och sedan hackar alla på Pandora. Nämen Pandora, har du ingen självbehärskning? Nyfiken i en strut! De sa ju att du inte fick öppna asken, titta nu vad du har ställt till med, din toka.

Men för det första var det en kruka och inte en ask, och för det andra – hur många gånger ska hon behöva säga det? – var det ingen som sa ett ljud om att hon inte fick öppna den!

ETT

måndag Alltihop var Berlinmurens fel. Vore det inte för Berlinmuren hade Cecilia aldrig hittat brevet och då skulle hon inte sitta här vid köksbordet och försöka lägga band på sig själv för att inte slita upp kuvertet.

Kuvertet var täckt av ett tunt lager grått damm. Texten på framsidan var skriven med en raspig blå kulspetspenna i en handstil lika välbekant som hennes egen. Hon vände på det. Det var förseglat med en bit gulnad tejp. När skrevs det? Det kändes gammalt, som om det skrivits för åratal sedan, men det var omöjligt att veta säkert.

Hon skulle inte öppna det. Att öppna det kom inte på frågan. Hon var den mest beslutsamma människa hon kände och hon hade redan bestämt sig för att inte öppna brevet, så det var inte mer med det.

Fast ärligt talat var det väl inte hela världen om hon öppnade det? Vilken annan kvinna som helst skulle öppna det på stört. Hon listade sina vänner i huvudet och vad de skulle svara om hon ringde dem nu på direkten och frågade vad de tyckte.

Miriam Oppenheimer: Japp. Öppna det.

Erica Edgecliff: Skojar du, öppna det ögonblickligen!

Laura Marks: Ja, du ska öppna det och sedan ska du läsa det högt för mig.

Sarah Sacks: …

Sarah Sacks led av beslutsångest, så henne skulle det inte vara någon idé att fråga. När Cecilia frågade om hon ville ha te eller kaffe 11

kunde hon sitta och våndas i minst en minut medan hon vägde de båda alternativens för- och nackdelar, innan hon till slut sa: »Kaffe!

Nej, vänta, te!« Ett sånt här beslut skulle ge henne en hjärtattack.

Mahalia Ramachandran: Absolut inte! Det skulle vara fullkomligt respektlöst mot din man. Du får inte öppna det.

Mahalia kunde vara lite väl säker på sig själv ibland med sina stora bruna rättrådiga ögon.

Cecilia lät brevet ligga kvar på köksbordet och gick och satte på tekannan.

Fan ta Berlinmuren och kalla kriget och vem det nu var som satt där nittonhundrafyrtio någonting och grubblade över vad man skulle göra med de där otacksamma tyskarna, han som plötsligt knäppte med fingrarna och sa: »För bövelen, nu har jag det! Vi bygger en stor satans mur och stänger in de jävlarna!« Fast han hade antagligen inte låtit som en gammal militär.

Esther skulle garanterat veta vem som först kom på idén att bygga Berlinmuren. Esther skulle förmodligen kunna tala om när han var född. Det måste ha varit en man, förstås. Bara en man hade kunnat tänka ut något så skoningslöst, så i grunden korkat men ändå brutalt effektivt.

Var det sexistiskt?

Hon fyllde tekannan, satte på den och torkade bort vattendropparna i diskhon med en bit hushållspapper så att det glänste.

En av mammorna från skolan som hade tre söner i nästan exakt samma ålder som Cecilias tre döttrar, hade sagt att en kommentar som Cecilia fällde var »en pytteliten gnutta sexistisk«, precis innan festkommitténs möte drog igång förra veckan. Cecilia kunde inte komma ihåg vad hon hade sagt, men det hade bara varit på skämt.

Hur som helst, hade inte kvinnor rätt att vara sexistiska de närmaste två tusen åren eller så, för att jämna ut en aning?

Hon kanske var sexistisk.

Vattnet kokade. Hon vispade runt tepåsen i koppen och såg teet sprida sig som svarta slingor i vattnet. Det fanns värre saker än att vara sexistisk. Man kunde till exempel vara den sortens människa som för ihop tumme och pekfinger när hon säger »pytteliten gnutta«.

12

Hon tittade på tekoppen och suckade. Ett glas vin skulle sitta fint just nu, men hon hade bestämt sig för att avhålla sig från alkohol under fastan. Bara sex dagar kvar. Hon hade en flaska dyr shiraz redo att öppnas på påskdagen då trettiofem vuxna och tjugotre barn skulle komma på lunch, så den skulle hon behöva. Fast hon var en rutinerad festfixare. Påsk, mors dag, fars dag och jul firades alltid hemma hos henne. John-Paul hade fem yngre bröder och alla var gifta och hade barn. Så det blev rätt många. Planering var a och o.

Minutiös planering.

Hon tog med sig tekoppen och slog sig ner vid bordet. Varför hade hon valt att avstå från just alkohol under fastan? Polly var klokare. Hon avhöll sig från jordgubbssylt. Cecilia hade aldrig märkt att Polly var särskilt intresserad av jordgubbssylt, fast nu stod hon förstås titt som tätt framför det öppna kylskåpet och stirrade längtansfyllt på den. Försakelsens makt. »Esther!« ropade hon.

Esther satt i rummet intill och tittade på Biggest loser med sina systrar medan de delade på en enorm påse salt & vinägerchips som blivit över efter nationaldagsfirandet för flera månader sedan.

Cecilia visste inte varför hennes tre späda döttrar älskade att se överviktiga människor svettas och gråta och svälta. Det verkade inte ge dem hälsosammare kostvanor. Hon borde gå ut och konfiskera chipspåsen, om det inte var för att alla tre hade ätit lax och broccoli till middag utan att gnälla och att hon inte orkade bråka.

Hon hörde en röst dåna från teven: »Man får ingenting gratis!« Alls ingen dum tanke – ingen visste det bättre än Cecilia! Det kunde hennes döttrar gott få höra. Men hon tyckte inte om de lätt äcklade miner som gled över deras släta unga ansikten. Hon var alltid mycket noga med att inte fälla nedvärderande kommentarer om sin kropp inför döttrarna, vilket var mer än man kunde säga om hennes vänner. Bara häromdagen hade Miriam Oppenheimer sagt: »Men Gud, titta på den här magen!« med så hög röst att alla deras lättpåverkade döttrar kunde höra henne, och klämt ihop en valk mellan fingrarna som om det var någonting motbjudande. Jättebra, Miriam, som om våra döttrar inte dagligen får miljoner budskap om att avsky sina kroppar.

13

Fast Miriam hade faktiskt blivit lite rund om magen. »Esther!« ropade hon igen. »Vad är det?« ropade Esther tillbaka med en tålmodig men trött röst som Cecilia misstänkte var en omedveten imitation av hennes egen. »Vem var det som kom på idén att bygga Berlinmuren?« »De är ganska säkra på att det var Nikita Chrusjtjov!« svarade Esther omedelbart. Hon uttalade det exotiska namnet med stor njutning och med sin egen lustiga version av en rysk accent. »Han var typ statsminister i Ryssland, utom att han var generalsekreterare … Fast det kan också ha varit …« Hennes systrar reagerade omgående på sitt sedvanligt belevade sätt. »Håll käften, Esther!« »Esther! Jag hör inte vad de säger!« »Tack, raring!« Cecilia tog en klunk te och fantiserade om att resa bakåt i tiden och sätta den där Chrusjtjov på plats.

Nej, herr Chrusjtjov, det blir ingen mur. Den kommer inte att bevisa att kommunismen fungerar. Den kommer inte att leda till någonting gott alls. Visst, jag håller med om att kapitalism inte är lösningen på allt.

Titta bara på mitt senaste kontoutdrag. Men du får allt lov att ta dig en ordentlig funderare igen.

Då skulle Cecilia aldrig ha hittat det här brevet femtiofem år senare, som fick henne att känna sig så … Vad var det för ord hon sökte?

Ofokuserad.

Hon tyckte om att känna sig fokuserad. Hon var stolt över sin koncentrationsförmåga. Hennes dagliga liv bestod av tusen små bitar – »Köp koriander«, »Skjutsa Isabel till frisören«, »Vem ska följa med Polly på balettlektionen på tisdag när jag tar Esther till talpedagogen?« – som ett sånt där förskräckligt jättepussel som Isabel brukade ägna timmar åt att lägga. Men även om Cecilia inte hade något tålamod med pussel visste hon exakt var varje liten bit av hennes liv hörde hemma och var den skulle passas in härnäst.

Okej, Cecilias liv var kanske inte särskilt ovanligt eller imponerande. Hon var mor till tre barn och jobbade deltid som tupperware14

konsulent, hon var inte skådespelare eller aktuarie eller … poet som bodde i Vermont. (Cecilia hade nyligen fått reda på att Liz Brogan, en tjej från highschool, numera bodde i Vermont och var en hyllad poet.

Liz, som åt skräpmat och jämt tappade bort sitt busskort. Cecilia var tvungen att uppbåda hela sin ansenliga karaktärsstyrka för att inte reta sig på det. Inte för att hon ville skriva poesi. Men ändå. Man skulle ju ha trott att om någon skulle ha ett oansenligt liv så borde det vara Liz Brogan.) Fast Cecilia hade förstås aldrig strävat efter något annat än ett vanligt liv. Här är jag, en typisk förortsmamma, kunde hon komma på sig själv med att tänka, som om någon hade anklagat henne för att påstå sig vara någonting mer, någonting finare.

Andra mammor pratade om hur stressade de kände sig, om hur svårt det var att koncentrera sig på det ena eller andra, och de sa jämt: »Hur hinner du med allt, Cecilia?« och hon visste inte vad hon skulle svara. Hon förstod faktiskt inte vad de tyckte var så svårt.

Men av någon anledning, någonting som hade med det där idiotiska brevet att göra, hade allt plötsligt satts i gungning. Det fanns ingen rim och reson i det.

Det kanske inte hade något med brevet att göra. Det kanske var hormonellt. Hon var i »förklimakteriet«, enligt doktor McArthur. (»Det är jag verkligen inte!« hade Cecilia automatiskt svarat, som om hon reagerade på en milt humoristisk förolämpning.)

Kanske handlade det om det slags diffusa ängslan som hon visste att somliga kvinnor upplevde. Andra kvinnor. Hon hade alltid tyckt att ängsliga människor var gulliga. Ängsliga små människor som Sarah Sacks. Hon ville klappa dem på deras orosfyllda huvuden.

Om hon öppnade brevet och såg att det inte var någonting skulle hon kanske komma i fas igen. Hon hade saker att göra. Hon måste vika två korgar med tvätt. Ringa tre viktiga telefonsamtal. Baka gluten­fria kakor till de glutenintoleranta medlemmarna (d.v.s.

Janine Davidson) i projektgruppen för skolans hemsida som hade möte i morgon.

Det fanns annat förutom brevet som kunde ha fått henne att känna sig orolig.

Det där med sex, till exempel. Det låg alltid någonstans i bakhuvudet.

15

Hon rynkade pannan och strök med händerna längs med sidorna på kroppen. Sidomusklerna, som hennes pilateslärare sa. Äh, det där med sex var ingenting. Det var faktiskt ingenting hon grubblade på egentligen. Hon vägrade grubbla på det. Det hade ingen betydelse.

Fast nog var det så att hon ända sedan den där morgonen förra året hade varit medveten om en underliggande känsla av att allt hängde på en skör tråd, en ny insikt om att tillvaron med koriander och tvätt kunde utplånas på ett ögonblick, att allt det vanliga kunde försvinna och helt plötsligt var man en kvinna som låg på knä med ansiktet lyft mot himlen medan några kvinnor kom springande till undsättning och andra redan vände bort blicken med den tydliga om än outtalade känslan: Låt inte detta hända mig.

Cecilia såg det igen för tusende gången: hur lilla Spindelmannen flög. Hon var en av kvinnorna som sprang. Självklart var hon det.

Hon slängde upp bildörren trots att hon visste att ingenting hon gjorde skulle ha någon betydelse. Det var inte hennes skola, hennes stadsdel, hennes församling. Inget av hennes barn hade någonsin lekt med lilla Spindelmannen. Hon hade aldrig fikat med kvinnan som låg på knä. Hon råkade bara ha stannat för rött på andra sidan korsningen när det hände. En liten pojke i femårsåldern i röd och blå Spindelmannen­dräkt stod och väntade på trottoaren. Han höll sin mamma i handen. Det var bokvecka i skolorna, det var därför den lilla pojken hade klätt ut sig. Cecilia betraktade honom och tänkte: Hmm, ska man vara riktigt noga är Spindelmannen faktiskt inte en gestalt i en bok, när han utan synbar anledning släppte mammans hand och steg ner från trottoarkanten och ut i trafiken. Cecilia skrek. Dessutom, mindes hon senare, bankade hon instinktivt med näven mot signalhornet.

Om Cecilia hade kört förbi bara tio minuter senare, eller till och med fem minuter senare, hade hon inte sett det hända. Den lilla pojkens död skulle inte ha inneburit mer för henne än att hon blev tvungen att ta en omväg. Nu var det ett minne som en dag antagligen skulle få hennes barnbarn att säga: »Håll mig inte så hårt i handen, mormor.« Självklart fanns det ingen koppling mellan lilla Spindelmannen och brevet. Han dök bara upp i huvudet vid de konstigaste tillfällen.

16

Cecilia sprätte iväg brevet över bordet med pekfingret och tog upp en bok som Esther hade lånat på biblioteket: Berlinmurens uppgång och fall.

Berlinmuren, alltså. Toppen.

Första gången hon insåg att Berlinmuren skulle komma att spela en viktig roll i hennes liv var vid frukosten i morse.

Det hade bara varit Cecilia och Esther som satt vid köksbordet.

John-Paul var bortrest och skulle vara i Chicago tills på fredag och Isabel och Polly låg fortfarande och sov.

Cecilia brukade i regel inte sitta ner på morgnarna. För det mesta åt hon frukost stående vid köksbänken medan hon gjorde i ordning lunch åt alla, kollade tupperwarebeställningar på sin iPad, plockade ur diskmaskinen, messade kunder om deras tupperwareparties och allt möjligt annat. Det var inte ofta hon fick chansen att umgås på tu man hand med sin lustiga, älskade mellandotter, så hon slog sig ner med sin müsli medan Esther slevade i sig en skål kalaspuffar, och väntade.

Det var något hon hade lärt sig när det gällde döttrarna. Säg inte ett ord. Ställ inga frågor. Ge dem bara tillräckligt med tid så berättar de till sist vad de tänker på. Det var som att fiska. Det krävde tystnad och tålamod. (Det var i alla fall vad hon hade hört. Cecilia skulle hellre hamra in spikar i pannan än åka och fiska.)

Att vara tyst var inget som föll sig naturligt för Cecilia. Hon var pratsam. »Men för i helvete, kan du hålla tyst någon gång?« hade en före detta pojkvän sagt en gång. Hon pratade mycket när hon var nervös. Den där pojkvännen måste ha gjort henne nervös. Fast hon pratade mycket när hon var på gott humör också.

Men den morgonen sa hon ingenting. Hon bara åt och väntade, och ser man på, Esther började prata. »Mamma«, sa hon med sin hesa, bestämda lilla röst och sin lilla antydan till läspning. »Visste du att det var några som flydde över Berlinmuren i en varmluftsballong som de hade gjort själva?« »Nej, det visste jag inte«, sa Cecilia, fast hon hade kanske hört det någon gång.

So long, Titanic. Hej, Berlinmuren, tänkte hon.

Hon hade hellre sett att Esther berättade om hur hon hade det 17

för tillfället, om hon hade några problem i skolan eller med sina vänner eller undrade något om sex. Men nej, hon ville prata om Berlinmuren. Ända sedan Esther var tre år gammal hade hon intresserat sig för, eller rättare sagt blivit besatt av, olika ämnen. Först var det dinosaurier. Visst, många barn är intresserade av dinosaurier, men Esthers intresse var rent ut sagt utmattande, och smått besynnerligt. Hon var inte intresserad av någonting annat. Hon ritade dinosaurier, hon lekte med dinosaurier, hon klädde ut sig till dinosaurie. »Jag är inte Esther«, kunde hon säga, »jag är T Rex.« Alla godnattsagor måste handla om dinosaurier. Alla samtal måste på ett eller annat sätt ha med dinosaurier att göra. Det var tur att John-Paul var intresserad, för Cecilia blev uttråkad efter ungefär fem minuter. (De var utdöda!

De hade inget att säga!) John-Paul och Esther gick på museum, bara de två. Han hade med sig böcker hem till henne. Han satt i timmar med henne medan de pratade om växtätare och köttätare.

Sedan dess hade Esthers »intressen« spänt över ett brett fält, från bergochdalbanor till agapaddor. Senast var det Titanic. Nu när hon var tio var hon tillräckligt gammal för att forska själv på biblioteket och på nätet, och Cecilia häpnade över hur mycket information hon samlade på sig. Hur många tioåringar låg i sängen och läste historie­ böcker så stora och otympliga att de knappt orkade hålla i dem? »Uppmuntra det!« sa hennes lärare, men ibland kunde Cecilia känna sig bekymrad. Hon undrade om Esther inte kunde vara en smula autistisk eller åtminstone befinna sig någonstans på autismskalan. Fast Cecilias mamma hade skrattat när hon berättade om sin oro. »Men Esther är ju precis som du var!« sa hon. Det var inte sant. »Jag har faktiskt en bit av Berlinmuren«, sa Cecilia till Esther den där morgonen. Hon hade plötsligt kommit ihåg det och det var underbart att se intresset tändas i Esthers ögon. »Jag var i Tyskland precis efter att muren föll.« »Får jag titta på den?«, frågade Esther. »Du kan få den, gumman.« Smycken och kläder till Isabel och Polly. En bit av Berlinmuren till Esther.

18

När Cecilia var tjugotvå hade hon rest runt i Europa i sex veckor med sin vän Sarah Sacks, 1990, bara några månader efter att muren föll. (Sarahs berömda beslutsångest i kombination med Cecilias berömda beslutsamhet gjorde dem till perfekta reskamrater. Inga konflikter över huvud taget.)

När de anlände till Berlin stod turisterna uppradade längs muren och försökte hacka loss bitar som souvenirer, med nycklar, stenar och vad de än fick tag i. Muren var som en jättelik död drake som en gång hade spridit skräck i staden och turisterna var kråkorna som kalasade på kadavret.

Utan rätt verktyg var det näst intill omöjligt att få loss en ordentlig bit, så Cecilia och Sarah (eller okej, Cecilia) bestämde sig för att köpa varsin bit från en av de företagsamma Berlinbor som hade brett ut filtar och sålde stenar av varierande form och storlek. Kapitalismen hade sannerligen segrat. Man kunde köpa allt från små grå stenar som inte var större än spelkulor till rejäla stenblock med graffiti och allt.

Cecilia kunde inte komma ihåg hur mycket hon hade betalat för den lilla grå stenen som såg ut som om den kunde ha kommit från någons grusgång. »Det gjorde den säkert också«, sa Sarah när de satt på tåget på väg från Berlin samma kväll och de hade skrattat åt att de varit så lättlurade, men de kände ändå att de var en del av historien. Cecilia hade lagt sin sten i en papperspåse och skrivit »MIN BIT AV BERLINMUREN« på den, och när hon kom tillbaka till Australien hade hon slängt ner den i en låda tillsammans med alla andra souvenirer hon hade samlat på sig: drinkunderlägg, tågbiljetter, menyer, utländska mynt, hotellnycklar.

Nu önskade Cecilia att hon hade ägnat muren större intresse, tagit bilder, samlat på sig fler anekdoter som hon kunde ha berättat för Esther. Det hon framför allt mindes av det där besöket i Berlin var faktiskt när hon kysste en snygg, brunhårig, tysk kille på en nattklubb. Han plockade hela tiden isbitar ur sin drink som han strök över hennes nyckelben, något som just då hade känts otroligt sexigt men som nu bara verkade ohygieniskt och kladdigt.

Om hon ändå hade varit en sån där nyfiken och politiskt medveten tjej som inledde samtal med befolkningen om hur det hade varit att 19

leva i skuggan av muren. I stället var det enda hon hade att ge sin dotter historier om kyssar och isbitar. Isabel och Polly skulle förstås älska att höra om kyssar och isbitar. Eller i alla fall Polly. Isabel hade kanske nått den ålder då blotta tanken på att hennes mamma kysste någon var upprörande.

Cecilia hade skrivit upp »Leta efter biten från Berlinmuren åt E« på dagens att göra-lista (den innehöll tjugofem punkter – hon använde en iPhone-app för sina listor) och någon gång vid tvåtiden hade hon gått upp på vinden för att leta reda på den. »Vind« var nog ett väl generöst ord för förrådsutrymmet under deras tak. Man kom dit genom att dra ner en stege från en lucka i taket.

Väl uppe var hon tvungen att gå med böjda knän för att inte slå i huvudet. John-Paul vägrade blankt att gå dit upp. Han led av svårartad klaustrofobi och tog varje dag trapporna till sitt kontor på sjätte våningen bara för att slippa åka hiss. Den stackars mannen hade en återkommande mardröm om att vara instängd i ett rum där väggarna sakta pressades samman. »Väggarna!« skrek han precis innan han vaknade, svettig och vilt stirrande. »Tror du att du kan ha blivit inlåst i en garderob när du var liten?« hade Cecilia frågat en gång (det hade hon gott kunnat tro om hans mamma), men han sa att han var rätt säker på att det aldrig hade hänt. »John-Paul hade faktiskt aldrig mardrömmar när han var liten«, hade hans mamma sagt när Cecilia frågade. »Han sov som ett litet lamm. Du kanske ger honom för mycket att äta på kvällarna?« Cecilia hade vant sig vid mardrömmarna vid det här laget.

Vinden var liten och fullproppad med saker, men allt var givetvis prydligt och välorganiserat. På senare år verkade »organiserad« ha blivit hennes främsta kännetecken. Det var som om hon var en smärre celebritet som var känd för detta enda. Det var lustigt – när det väl hade blivit något som hennes familj och vänner kommenterade och retade henne för var det som om det cementerades och förstärktes, så att hennes liv numera var extremt välorganiserat, som om det att vara mamma var en sport och hon en elitidrottare. Det var som om hon tänkte: Hur långt kan jag driva det här? Hur mycket mer kan jag få plats med i livet utan att tappa kontrollen?

20

Och det var därför andra människor, som hennes syster, hade hela rum fulla med dammigt skräp, medan Cecilias vind var fylld med prydligt märkta vita förvaringslådor i plast. Det enda som inte såg riktigt Cecilia-aktigt ut var traven med skokartonger i ena hörnet.

De var John-Pauls. Han tyckte om att spara alla deklarationer och kvitton i skokartonger, en för varje år. Det var något han hade gjort i åratal, sedan innan han träffade Cecilia. Han var stolt över sina skokartonger, så hon lyckades avhålla sig från att påpeka att ett arkivskåp hade varit en mycket bättre lösning.

Tack vare de märkta förvaringslådorna hittade hon sin bit av Berlinmuren nästan med en gång. Hon öppnade locket på lådan som det stod »Cecilia: Resor/souvenirer 1985–1990«, och där låg den i sin urblekta bruna papperspåse. Hennes lilla skärva av historien. Hon tog fram stenbiten (eller var det cement?) och höll den i handen. Den var ännu mindre än hon mindes. Den såg inte särskilt imponerande ut, men det skulle förhoppningsvis räcka för att locka fram ett av Esthers sällsynta, sneda små leenden. Man måste lägga manken till för att få Esther att le.

Sedan lät sig Cecilia uppslukas av det som låg i lådan (jo, hon hann med massor varje dag, men hon var ingen maskin och ibland kastade hon bort lite tid på något meningslöst). Hon skrattade åt fotot på sig själv med den tyska killen som gjorde det där med isbitarna.

Precis som stenen från Berlinmuren var han mindre imponerande än hon mindes. Då ringde telefonen och väckte henne abrupt ur det förflutna, och hon reste sig upp för snabbt och slog huvudet i taket. Väggarna, väggarna! Hon svor och snubblade bakåt så att ena armbågen krockade med John-Pauls kartongtorn.

Locken for av på minst tre av dem och innehållet vällde ut som en minilavin av papper. Det var just därför som skokartongerna var en dålig idé.

Cecilia svor igen och gned sig på huvudet. Det gjorde ont. Hon tittade på skolådorna och såg att alla hörde till åttiotalets deklarationer. Hon började stuva ner kvitton i en av kartongerna när blicken fastnade på hennes eget namn på ett vitt kuvert.

Hon plockade upp det och kände igen John-Pauls handstil.

Där stod: 21

Till min hustru, Cecilia Fitzpatrick Öppnas i händelse av min död Hon skrattade till men hejdade sig genast, som om hon var på fest och hade skrattat åt något som någon sagt och sedan insett att det inte var ett skämt, att det faktiskt var på fullaste allvar.

Hon läste det igen – »Till min hustru, Cecilia Fitzpatrick« – och en kort sekund kände hon att det egendomligt nog hettade i kinderna, som om hon var generad. För hans skull eller sin egen?

Hon visste inte. Det kändes som om hon hade snubblat över något skamligt, som om hon hade kommit på honom med att onanera i duschen. (En gång hade Miriam Oppenheimer kommit på Doug med att onanera i duschen. Det var bara för hemskt att alla visste det, men när Miriam väl var inne på sitt andra glas champagne bara bubblade hemligheterna ur henne och när man väl hade fått höra det gick det inte att förtränga.)

Vad stod det i brevet? Hon funderade på att slita upp det på direkten innan hon hann tänka efter, precis som hon ibland (fast inte särskilt ofta) stuvade in den sista kakan eller chokladbiten i munnen innan samvetet hann i kapp glupskheten.

Det ringde igen. Hon hade inte sitt armbandsur på sig och hade plötsligt inget begrepp om hur länge hon hade varit där.

Hon slängde tillbaka resten av papperen i en av skokartongerna och tog med sig brevet och biten från Berlinmuren ner.

Så fort hon kom ner från vinden sveptes hon med i vardagslivets strida ström. Hon hade en stor tupperwarebeställning som skulle levereras, flickorna skulle hämtas från skolan, hon måste köpa fisk till middagen (de åt mycket fisk när John-Paul var på sina jobbresor eftersom han avskydde fisk) och ringa tillbaka till dem som hade sökt henne. Församlingsprästen, fader Joe, hade ringt för att påminna om att syster Ursulas begravning var i morgon. Han var tydligen lite orolig för att det inte skulle komma så många. Hon skulle gå, förstås. Hon lade John-Pauls mystiska brev ovanpå kylskåpet och gav Esther biten från Berlinmuren innan de satte sig till bords för att äta middag. »Tack«, sa Esther. Det var gripande att se med vilken vördnad 22

hon vände och vred på den lilla stenbiten. »Exakt vilken del av Berlinmuren kommer den från?« »Jag tror att det var ganska nära Checkpoint Charlie«, sa Cecilia självsäkert. Hon hade ingen aning.

Men jag kan berätta att killen med isbitarna hade röd t-shirt och vita jeans och han tog min hästsvans och höll den mellan sina fingrar och sa »Snyggt«. »Är den värd något?« frågade Polly. »Det tror jag knappast. Hur ska man kunna bevisa att den kommer från muren?« frågade Isabel. »Det ser ut som en vanlig sten.« »DMA-test«, sa Polly. Den flickan tittade alldeles för mycket på teve. »Det heter DNA, inte DMA, och det kommer från människor«, sa Esther. »Det vet jag väl!« Det var till stort förtret för Polly att hennes systrar hade anlänt till världen före henne. »Men varför sa du …« »Nå, vem tror ni kommer att röstas ut i Biggest loser i kväll?« frågade Cecilia samtidigt som hon tänkte: Ja, du hörde rätt, vem du än är som övervakar mitt liv, jag bytte ämne från en fascinerande period i modern historia som faktiskt skulle kunna lära mina barn någonting, till ett uselt teveprogram som inte kommer att lära dem någonting alls men som inte orsakar bråk och inte ger mig huvudvärk. Om John-Paul hade varit hemma hade hon antagligen inte bytt ämne. Hon var en mycket bättre mamma när hon hade publik.

Flickorna hade pratat om Biggest loser resten av middagen medan Cecilia låtsades vara intresserad och tänkte på brevet som låg uppe på kylskåpet. När bordet hade dukats av och flickorna satt och tittade på teve hade hon tagit ner det för att titta på det.

Nu ställde hon ifrån sig tekoppen, höll upp kuvertet mot ljuset och småskrattade åt sig själv. Brevet såg ut att vara handskrivet på linjerat kollegieblockspapper. Hon kunde inte uttyda ett enda ord.

Hade John-Paul kanske sett någonting på teve om hur soldaterna i Afghanistan skrev brev till sina familjer som skulle skickas i händelse av deras död, som budskap från graven, och tänkt att det kunde vara fint att göra något liknande?

23

Bara det att hon inte kunde föreställa sig att han skulle göra något sånt. Det var så sentimentalt.

Men gulligt. Om han dog ville han att de skulle veta hur mycket han älskade dem. »… i händelse av min död.« Varför tänkte han på döden? Var han sjuk? Men det här brevet såg ut att ha skrivits för länge sedan, och han levde fortfarande. För övrigt hade han varit på hälsokontroll för ett par veckor sedan och doktor Kluger hade sagt att han var »stark som en häst«. I flera dagar efteråt hade han sprungit runt hemma och kastat med huvudet och gnäggat medan Polly red på hans rygg och svängde en diskhandduk över huvudet som en piska.

Cecilia log vid minnet och oron lade sig. Så för några år sedan hade John-Paul alltså gjort något okaraktäristiskt sentimentalt och skrivit det här brevet. Det var inget att hetsa upp sig för och naturligtvis skulle hon inte öppna det bara för att stilla sin nyfikenhet.

Hon tittade på klockan. Nästan åtta. Snart skulle han ringa. Han brukade alltid ringa så här dags de kvällar han var bortrest.

Hon skulle inte ens nämna brevet. Han skulle bara bli generad och det var heller inte ett ämne som lämpade sig för ett telefonsamtal.

En sak bara: hur sjutton var det tänkt att hon skulle ha hittat brevet om han hade dött? Hon hade kanske aldrig hittat det! Varför hade han inte givit det till deras advokat, Miriams man, Doug Oppenheimer? Ack vad svårt det var att inte se honom för sig i duschen så fort man tänkte på honom. Det hade naturligtvis inget att göra med hans skicklighet som advokat, det sa kanske mer om Miriams skicklighet i sängen. (Cecilias vänskap med Miriam var en smula tävlingsinriktad.)

Fast det är klart, med tanke på rådande omständigheter var det knappast läge att sätta sig på sina höga hästar när det gällde sex.

Sluta. Tänk inte på det där med sex.

Hur som helst var det dumt av John-Paul att inte ge brevet till Doug. Om han hade dött skulle hon förmodligen ha slängt alla skokartongerna under en av sina utrensningsräder, utan att ens gå igenom dem. Om han hade velat att hon skulle hitta brevet var det vansinnigt att bara stuva ner det hipp som happ i en skolåda. Varför inte lägga det i mappen med kopiorna på deras testamenten och 24

livförsäkringar etcetera? John-Paul var en de smartaste människor hon kände, utom när det gällde att hålla ordning på saker och ting. »Jag fattar faktiskt inte hur män kunde få makten i världen«, hade hon sagt till sin syster Bridget samma morgon, efter att hon hade berättat hur John-Paul slarvat bort nycklarna till hyrbilen i Chicago.

Cecilia höll på att bli tokig när hon fick hans mess. Hon kunde väl inte göra någonting åt det!

John-Paul råkade jämt ut för sånt. Förra gången han var utomlands hade han glömt sin laptop i en taxi. Karln tappade ständigt bort saker. Plånböcker, telefoner, nycklar, sin vigselring. Hans ägodelar bara halkade av honom. »De är rätt bra på att bygga saker«, sa hennes syster. »Som broar och vägar. Jag menar, skulle du ens kunna bygga en hydda? En vanlig enkel lerhydda?« »Jag skulle kunna bygga en hydda«, sa Cecilia. »Ja, det skulle du nog«, stönade Bridget, som om det var en karaktärsbrist. »Hur som helst, män har inte all makt. Vi har en kvinnlig premiärminister. Och du styr över din värld. Du är familjen Fitzpatricks överhuvud. Du har makt i skolan. Du har makt i tupperwarevärlden.« Cecilia var ordförande i St Angelas skolråd. Hon var dessutom den elfte mest framgångsrika tupperwarekonsulenten i Australien.

Hennes syster tyckte att båda dessa roller var enormt komiska. »Jag är inte familjen Fitzpatricks överhuvud«, sa Cecilia. »Nej visst, hörru«, skrockade Bridget.

Det var sant att om Cecilia dog skulle familjen Fitzpatrick bara … nej, det var outhärdligt att tänka på vad som skulle hända.

John-Paul skulle behöva mer än ett brev från henne. Han skulle behöva en hel manual, inklusive en ritning över huset där tvättrummet och linneskåpet var tydligt utmärkta.

Telefonen ringde och hon slet åt sig luren. »Låt mig gissa. Våra döttrar sitter och tittar på tjockisar, eller hur?« sa John-Paul. Hon hade alltid älskat hans röst i telefon: djup, varm och trygg. Visst, hennes man var hopplös och tappade bort saker och kom jämt för sent, men han tog hand om sin hustru och sina döttrar på ett sånt där gammaldags och ansvarsfullt det-är25

jag-som-är-mannen-och-det-här-är-mitt-jobb-sätt. Bridget hade rätt, Cecilia styrde över sin värld, men hon hade alltid vetat att om de hotades av en katastrof – en galen mördare, en översvämning, en eldsvåda – var det John-Paul som skulle rädda livet på dem. Han skulle slänga sig framför kulan, bygga flotten, föra dem i säkerhet genom lågorna och när det väl var gjort skulle han lämna över kontrollen till Cecilia igen, klappa sig på fickorna och säga: »Är det någon som har sett min plånbok?« Det första hon gjorde efter att ha sett lilla Spindelmannen dö var att ringa till John-Paul. Hennes fingrar hade darrat när hon slog numret. »Jag har hittat ett brev«, sa Cecilia nu. Hon strök med fingertopparna över hans handstil på kuvertets framsida. Så fort hon hörde hans röst visste hon att hon skulle fråga honom om det där och då.

De hade varit gifta i femton år. De hade aldrig haft hemligheter för varandra. »Vadå för brev?« »Ett brev från dig«, sa Cecilia. Hon försökte hålla tonen lätt, skämtsam, så att den här situationen inte skulle få fel proportioner, så att det som stod i brevet inte skulle betyda någonting, inte förändra någonting. »Till mig, att öppnas i händelse av din död.« Det var omöjligt att säga orden »i händelse av din död« till sin man utan att låta konstig på rösten.

Det blev tyst i luren. Ett kort ögonblick trodde hon att samtalet hade brutits, men så hörde hon det dämpade ljudet av röster och skrammel i bakgrunden. Det lät som om han ringde från en restaurang.

Det knöt sig i magen på henne. »John-Paul?«

26