9789100141219

F

DANIEL KEHLMANN

F Översättning Linda Östergaard

Albert Bonniers förlag

Av Daniel Kehlmann har tidigare utgivits Jag och Kaminski (2004) Världens mått (2007) Berömmelse (2010)

Detta verk har översatts med stöd från Goethe-Institut, som finansieras av Tysklands utrikesdepartement.

www.albertbonniersforlag.se © Daniel Kehlmann 2013 Originalets titel: F Copyright © 2013 by Rowohlt Verlag GmbH Reinbek bei Hamburg, Germany Översättning: Linda Östergaard Tryck: CPI Books GmbH, Tyskland 2015 ISBN 978-91-0-014121-9

den store lindemann

Många år senare, när de sedan länge var vuxna, och var och en intrasslad i sin egen olycka, kunde ingen av Arthur Friedlands söner längre minnas vems idé det egentligen hade varit att åka till hypnotisören den där eftermiddagen. Året var 1984, och Arthur hade inget yrke. Han skrev romaner som inget förlag ville trycka och noveller som då och då publicerades i tidskrifter. Något annat gjorde han inte, men hans fru var ögonläkare och tjänade pengar.

På ditvägen pratade han med sina trettonåriga söner om Nietzsche och tuggummisorter, de grälade om en tecknad film som just då gick på bio och handlade om en robot som också var frälsaren, de ställde upp hypoteser om varför Yoda pratade så konstigt och de undrade om Stålmannen var starkare än Batman. Till slut stannade de framför en radhuslänga på en gata i förorten. Arthur tryckte på tutan två gånger och efter bara några sekunder flög en ytterdörr upp.

Hans äldste son Martin hade suttit och väntat vid fönstret i två timmar, yr av otålighet och leda. Fönsterrutan var fuktig av hans andedräkt, med fingret hade han ritat dit ansikten, allvarliga, glada och sådana med vidöppna gap.

Gång på gång hade han torkat av glaset och sett på hur 7

hans ­andedräkt täckte det med fin imma. Väggklockan hade tickat och tickat, varför dröjde det så länge? Där kom det en bil till, men det var inte heller deras, och en till, det var inte heller de.

Och så stannade plötsligt en bil och tutade två gånger.

Martin sprang genom hallen, förbi rummet dit hans mamma hade dragit sig tillbaka för att slippa se Arthur. Det hade gått fjorton år sedan han hastigt och lustigt försvunnit ur hennes liv, men det plågade henne fortfarande att han kunde existera utan att behöva henne. Martin sprang ner för trappan, genom den nedre hallen, ut och över gatan – så fort att han inte såg bilen som kom körande. Bromsar skrek intill honom, men han satt redan i passagerarsätet med händerna om huvudet och först nu stannade hans hjärta till. ”Herregud”, sa Arthur tyst.

Bilen som sånär hade dödat Martin var en röd Volks­ wagen Golf. Föraren tutade onödigt nog, kanske för att han kände att det bara inte gick att inte göra något alls efter en sådan händelse. Sedan gasade han och körde vidare. ”Herregud”, sa Arthur igen.

Martin gned sig i pannan. ”Hur kan man vara så korkad?” frågade en av tvillingarna i baksätet.

För Martin kändes det som om hans existens hade delats.

Han satt här, men samtidigt låg han på asfalten, orörlig och vanställd. Hans öde tycktes honom ännu inte vara helt avgjort, båda alternativen var fortfarande möjliga och en kort stund hade också han en tvilling – en som låg där ute och blev blekare och blekare. ”Det kunde ha varit ute med honom”, sa den andra tvillingen sakligt.

8

Arthur nickade. ”Men stämmer det verkligen? Om Gud har andra planer för honom. Vad det nu skulle vara. Då kan ingenting hända honom.” ”Men Gud behöver inte ha några planer alls. Det räcker att han vet. Om han vet att han kommer att bli överkörd, då blir han överkörd. Om Gud vet att inget kommer att hända honom, då händer inget.” ”Men det kan inte stämma. Då skulle det inte spela någon roll vad man gjorde. Pappa, vad är det som är fel?” ”Gud finns inte”, sa Arthur. ”Det är det som är felet.”

Alla satt tysta, sedan startade Arthur motorn och körde iväg. Martin kände hur hans hjärta började slå lugnare.

Ett par minuter till bara, sedan skulle han åter se det som självklart att han levde. ”Och skolan då?” frågade Arthur. ”Hur går det?”

Martin betraktade sin pappa från sidan. Arthur hade lagt på sig lite, hans hår, som på den tiden ännu inte grånat, var lika rufsigt som vanligt, som om det aldrig hade sett en kam. ”Jag har svårt med matten, det är inte säkert att jag klarar mig. Franskan är fortfarande ett problem. Men inte engelskan längre, som tur är.” Han pratade snabbt för att hinna säga så mycket som möjligt innan Arthur tappade intresset. ”I tyskan går det bra, vi har en ny lärare i fysik, på kemin är det som vanligt, men när vi gör experiment –” ”Iwan”, sa Arthur, ”har vi biljetterna?” ”I din ficka”, svarade en av tvillingarna, och nu förstod Martin åtminstone vem av dem som var Iwan och vem som var Eric.

Han tittade på dem i backspegeln. Som alltid var det något med deras likhet som tycktes honom falskt, överdrivet, 9

­ naturligt. Och ändå var det först några år senare som de o skulle börja klä sig likadant. Den perioden, då de tyckte det var kul att folk inte kunde skilja på dem, skulle inte gå över förrän de var arton år gamla och under en kort tid inte längre själva säkert kunde säga vem som var vem. Därefter skulle de ofta drabbas av en känsla av att de en gång tappat bort sig och sedan dess levde den andres liv; liksom Martin aldrig riktigt skulle bli kvitt misstanken om att han egentligen hade dött på gatan den där eftermiddagen. ”Sluta glo, pucko”, sa Eric.

Martin for runt och försökte komma åt Erics öra. Han fick nästan grepp om det, men hans bror duckade, fick tag i hans arm och vred upp den med ett ryck. Han skrek till.

Eric släppte och konstaterade glatt: ”Nu börjar han snart gråta.” ”Svin”, sa Martin med darrande röst. ”Jäkla svin.” ”Japp”, sa Iwan. ”Nu börjar han snart gråta.” ”Svin.” ”Svin kan du vara själv.” ”Det är du som är ett svin.” ”Nej, du.”

Sedan kom de inte på mer att säga. Martin stirrade ut genom fönstret tills han var säker på att det inte skulle komma fler tårar. I skyltfönstren längs gatan gled bilens spegelbild förbi: förvanskad, utsträckt, hoptryckt till en halvcirkel. ”Hur är det med din mamma?” frågade Arthur.

Martin tvekade. Vad skulle han svara på det? Arthur hade ställt den frågan alldeles i början, för sju år sedan, första gången de träffades. Han hade upplevt sin pappa som väldigt reslig men också trött och frånvarande, som om han gick 10

omkring i ett dimmoln. Han hade känt sig blyg inför denne man, men samtidigt, utan att kunna förklara varför, tyckt synd om honom. ”Hur är det med din mamma?” hade den främmande mannen sagt och Martin hade frågat sig om detta verk­ ligen kunde vara den person som han så ofta hade mött i sina drömmar, alltid klädd i samma svarta regnrock, alltid ansiktslös. Men inte förrän den där dagen i glassbaren, medan han satt och petade i sin glasscoupe med frukt och chokladsås, förstod Martin hur skönt det hade varit att inte ha någon pappa. Ingen förebild, ingen föregångare och ingen last, bara den vaga föreställningen om någon som kanske skulle dyka upp en vacker dag. Och det där skulle alltså vara han? Hans tänder var inte särskilt jämna, hans hår var rufsigt, han hade en fläck på kragen och hans händer såg väderbitna ut. Det var en man som lika gärna kunde ha varit någon annan; en man som såg ut som vem som helst på gatan, i tunnelbanan, var som helst. ”Exakt hur gammal är du?”

Martin hade svalt och sedan talat om det för honom: sju år. ”Och det där är din docka?”

Det tog några sekunder innan Martin fattade att hans pappa hade frågat om tant Müller. Han hade henne med sig, som alltid, han höll henne under armen utan att tänka på det. ”Vad heter hon då?”

Martin svarade. ”Lustigt namn.”

Martin visste inte vad han skulle säga. Tant Müller hade alltid hetat så, det var hennes namn, helt enkelt. Han kände att näsan rann. Han såg sig omkring, men mamma syntes 11

inte till längre. Hon hade lämnat glassbaren utan att säga något så fort Arthur hade kommit in.

Hur ofta Martin senare än tänkte på den där dagen och hur mycket han än försökte dra fram samtalet ur minnets dunkla vrår, så lyckades han inte. Det berodde säkert på att han så ofta hade målat upp en bild av detta samtal i förväg och att de saker de faktiskt sa till varandra snart hade glidit in i och flutit ihop med allt som han under alla år hade hittat på: Hade Arthur verkligen sagt att han inte hade något yrke utan tillbringade sitt liv med att tänka över livet, eller var det bara något som Martin senare, när han fått veta mer om sin pappa, hade ansett vara det enda passande svaret? Och kunde det verkligen vara så att Arthur hade besvarat frågan om varför han lämnat Martin och hans mamma ensamma med att den som överlämnade sig åt fångenskap, det lilla livet, medelmåttighet och förtvivlan, han kunde inte vara någon annan till hjälp, eftersom också han själv var bortom all hjälp, han skulle få cancer, hans hjärta skulle förfettas, han skulle inte leva länge utan ruttna bort redan innan själen lämnade kroppen? Man kunde absolut tänka sig att Arthur hade kunnat ge en sjuåring ett sådant svar, men för Martin tycktes det osannolikt att han faktiskt skulle ha vågat ställa denna fråga.

Först tre månader senare hade hans pappa kommit tillbaka. Den gången hade han hämtat Martin hemma, i en bil med två kusligt lika pojkar i baksätet, till en början hade Martin för ett ögonblick trott att de var en synvilla. De hade å sin sida under en kort stund betraktat honom med först stor och snart bara måttlig nyfikenhet, de var helt och hållet koncentrerade på sig själva, fångade i sin fördubblings gåta. ”Vi tänker jämt samma saker.”

12

”Även när det är komplicerade saker. Precis samma.” ”När någon frågar oss något svarar vi likadant.” ”Till och med när det är fel.”

Sedan hade de skrattat med en och samma röst, och Martin hade ryst av obehag.

Från och med den dagen hade hans pappa och hans bröder kommit och hämtat honom med jämna mellanrum. De hade åkt bergochdalbana, de hade varit och tittat på akvarier med sömniga fiskar, de hade vandrat genom skogarna i stadens utkanter, de hade varit och simmat i klorluktande bassänger fyllda av barnskrik och solljus. Det hade alltid märkts på Arthur att hann fann det ansträngande, aldrig hade han varit helt och hållet närvarande och inte heller tvillingarna hade lyckats särskilt väl med att dölja att de bara följde med för att de måste. Trots att Martin tydligt insåg detta hade det varit de bästa eftermiddagarna i hans liv.

Förra gången hade Arthur gett honom en färgglad tärning vars sidor kunde vridas, en ny leksak som just börjat säljas.

Det dröjde inte länge innan Martin hade tillbringat timmar med den, han hade kunnat tillbringa dagar med den, han var helt och hållet slav under den. ”Martin!”

Han for runt igen. ”Sover du?”

Han funderade på om han skulle försöka slå en gång till, men tänkte sedan att det var bäst att låta bli. Det hjälpte ändå inte, Eric var starkare.

Synd, tänkte Eric. Han hade gärna velat ge Martin en örfil, ändå hade han absolut inget emot honom. Han blev bara så rasande av att hans bror var så kraftlös, så tyst och rädd av sig. Dessutom gav han honom fortfarande skulden för den 13

där stunden för sju år sedan då hans föräldrar hade ropat in dem i vardagsrummet för att de hade något viktigt att meddela. ”Ska ni skilja er?” hade Iwan frågat.

Deras föräldrar hade förskräckt skakat på huvudet och sagt: Nej, nej, absolut inte, nej! Och så hade Arthur berättat att Martin fanns.

Eric hade blivit så förbluffad att han omedelbart hade bestämt sig för att låtsas att han tyckte det var lustigt, men just när han andats in och skulle börja skratta hade Iwan börjat fnissa bredvid honom. Så var det ju när man var en och två på samma gång, och när ingen tanke någonsin var helt och hållet ens egen. ”Det är inget skämt”, hade Arthur sagt.

Men varför berättar du det först nu, hade Eric tänkt fråga.

Det var bara det att Iwan hann förekomma honom igen: ”Varför berättar du det först nu?”

Ibland var saker och ting svåra, hade Arthur svarat.

Han hade tittat hjälplöst på deras mamma, men hon hade bara suttit där med armarna i kors och sagt att inte heller vuxna människor var så kloka alla gånger.

Mamman till den andre pojken, hade Arthur förklarat, var sur på honom, hon hade inte velat att han skulle träffa sin son och det hade han gått med på alltför villigt, uppriktigt sagt, det hade gjort saker och ting lättare, och först helt nyligen hade han ändrat sig. Och nu skulle han åka och träffa Martin.

Aldrig någonsin hade Eric sett sin pappa nervös. Vem behövde den där Martin, tänkte han, och hur hade Arthur kunnat göra något så löjligt mot dem?

Eric hade tidigt vetat att han inte ville bli som sin pappa.

Han ville tjäna pengar, han ville bli tagen på allvar, han ville 14

inte vara en sådan som man i hemlighet tyckte synd om.

Därför hade han redan första dagen i den nya skolan gett sig på den störste pojken i klassen, utan förvarning förstås, överraskningsmomentet hade gett honom det nödvändiga övertaget: Eric hade knuffat ner honom på golvet, sedan hade han satt sig på honom, tagit tag i hans öron och dunkat hans huvud i marken tre gånger, tills han kände hur motståndet mattades av. Först då, för effektens skull, hade han måttat noga och slagit honom rakt i ansiktet, näsblod var ett säkert kort. Och faktum var att den store pojken, som Eric nu gjort riktigt illa, hade brustit i gråt. Eric hade låtit honom resa sig upp, och den andre hade snyftande lomat iväg med en allt rödare näsduk framför ansiktet. Sedan dess var Eric fruktad av alla i klassen och ingen märkte hur rädd han var.

För det handlade bara om beslutsamhet, det visste han.

Vare sig det gällde lärarna, de andra eleverna eller till och med hans föräldrar, alla var oense med sig själva, alla var kluvna och halvhjärtade i allt de företog sig. De som verkligen siktade in sig på ett mål kunde ingen stoppa. Det var lika säkert som att två gånger fem var tio eller att man var omringad av spöken vars skuggor bara visade sig ibland i skymningen. ”Jag har kört fel”, sa Arthur. ”Inte nu igen”, sa Eric. ”Det där är bara ett trick”, sa Iwan. ”För att du inte har lust.” ”Det är klart att jag inte har lust. Men något trick är det inte.”

Arthur körde in till vägkanten och gick ur bilen. Varm som­marluft strömmade in, bilar for förbi, det luktade bensin. Där ute frågade han folk om vägen: en gammal dam 15

vinkade avvärjande, en pojke på rullskridskor bromsade inte ens in, en man i stor hatt pekade med handen åt höger, vänster, uppåt och neråt. En stund stod Arthur och pratade med en ung kvinna. Hon lade huvudet på sned, Arthur log, hon pekade någonstans, Arthur nickade och sa något, hon skrattade, sedan pratade hon medan han skrattade, sedan tog de adjö och hon rörde i förbifarten vid hans axel. Med leendet kvar på läpparna satte han sig i bilen. ”Förklarade hon vägen för dig?” ”Hon var inte härifrån. Men mannen innan, han visste var det var.”

Han svängde av två gånger, sedan hade de en infart till ett parkeringshus framför sig. Bekymrad stirrade Eric in i mörkret. Han skulle aldrig kunna berätta för någon hur hemsk varje tunnel, varje grotta och varje instängd plats var för honom. Iwan visste det förmodligen ändå, på samma sätt som det jämt hände att Eric tänkte sin brors tankar istället för sina egna och att det dök upp ord i hans huvud som han inte kände till. Det förekom också ofta att han, när han vaknade, mindes drömmar i mycket främmande färger – Iwans drömmar var mer färgrika än hans, de var på något egendomligt sätt större, luften verkade vara bättre i dem. Och ändå kunde de dölja saker för varandra. Eric hade aldrig förstått varför Iwan var rädd för hundar, hundar hörde ju till de få verkligt harmlösa varelserna i världen, han begrep inte varför Iwan hellre pratade med blonda flickor än med mörkhåriga och för honom var det en ren gåta hur de gamla tavlorna på museet som han själv enbart tyckte var tråkiga kunde utlösa så komplicerade känslor i hans bror.

De steg ur bilen. Lysrören spred ett blekt ljus. Eric korsade armarna och stirrade ner i marken.

16

”Tror du inte på hypnos?” frågade Iwan. ”Jag tror att man kan inbilla människor vad som helst”, sa Arthur.

De gick in i hissen, dörrarna stängdes, Eric kämpade mot panikkänslorna. Tänk om vajern gick av? Sådant hade faktiskt hänt, det skulle hända igen någon gång och någonstans, så varför inte här? Äntligen stannade hissen, dörrarna öppnades, de gick mot teatern. Den store Lindemann, stod det på en banderoll, Hypnosens mästare. Eftermiddagsföreställning. På en affisch syntes en oansenlig man med glasögon som tydligt bemödade sig om en dyster och genomträngande blick. Hans ansikte var skuggat, belysningen var teatralisk, det var ett dåligt foto. Lindemann, stod det intill det, lär er frukta era drömmar.

Med en gäspning kontrollerade en ung man deras biljetter.

De hade bra platser, långt fram, på tredje raden. På parkett var det nästan fullt, ingen satt på balkongerna. Iwan tittade upp mot det överdådigt dekorerade taket och undrade hur det kunde vara möjligt att måla så. Skickligt hade konstnären lurat ögat och fått ett takvalv att framträda där inget sådant fanns. Hur skulle man rita av något sådant, om man ville visa att det inte fanns något andra rum på riktigt, utan att det var på låtsas? Sådant stod det inget om i böckerna.

Ingen kunde hjälpa en. Ingen bok, ingen lärare. Allt viktigt måste man lära sig själv, och om man inte lyckades hade man förspillt sitt liv. Iwan undrade ofta hur folk som inte var bra på något särskilt stod ut med tillvaron. Han såg att hans mamma önskade sig ett annat liv och att hans pappa alltid var någon annanstans i tankarna. Han såg att alla hans lärare i skolan var sorgliga små själar, och naturligtvis kände han till synerna som plågade Eric. Alltid när han hamnade 17

i någon av Erics drömmar var det på en mörk och kvalmig plats där man inte ville vara. Han såg också Martin som var för svag och för mycket ensam med sin mamma. Iwan suckade. Hypnos intresserade honom inte, han hade hellre åkt hem och ritat igen. Om han bara kunde bli bättre på att teckna snart, det var det enda som räknades, något annat ville han inte.

Ljuset blev svagare, mumlet tystnade. Ridån gick upp.

Lindemann stod på scenen.

Han var rundlagd och flintskallig, vilket blev ännu mer iögonfallande genom att några hårslingor hade dragits över den kala skallen, och han bar svarta, hornbågade glasögon.

Hans kostym var grå, i bröstfickan satt en grön liten näsduk nerstoppad. Utan att hälsa, utan att buga sig, började han tala med låg röst.

Hypnos, sa han, var ingen sömn, snarare ett tillstånd av inåtvänd vakenhet, ingen viljelöshet utan ett självbemyn­ digande. De skulle få se häpnadsväckande saker i dag, men ingen behövde oroa sig, för som bekant kunde ingen människa hypnotiseras mot sin vilja och ingen hade genom hypnos fåtts till att göra något som han inte djupt i själen var beredd att göra. Han tystnade ett ögonblick och log som om han berättat en svårtydd vits.

En smal trappa ledde från scenen till åskådarplatserna.

Lindemann gick ner, rättade till sina glasögon, såg sig omkring och vandrade längs mittgången. Uppenbarligen bestämde han sig nu för vilka i publiken han skulle hämta upp på scenen. Iwan, Eric och Martin tittade ner i golvet. ”Oroa er inte”, sa Arthur. ”Han tar bara vuxna.” ”Då kanske han tar dig.” ”På mig funkar det inte.”

18