Page 1


Av Lars Kepler har tidigare utgivits i serien om Joona Linna Hypnotisören 2009 Paganinikontraktet 2010 Eldvittnet 2011 Sandmannen 2012 Stalker 2014

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014106-6 Copyright © Lars Kepler 2015 ScandBook AB, Falun 2015


Ingen vet var vi hamnar när vi dör, om platserna som beskrivs bara finns inom oss, i synapsernas blixtrande ­system. De återkommande bilderna från de tillfälligt dödas vittnes­mål förklaras av forskarna som hjärnans panik­artade reaktion på syrebristen som uppstår när hjärtat står stilla. Våra neurobiologiska förklaringar är förstås bara några decennier gamla, medan vittnesmålen varit desamma sedan millennier. Från de tidigaste skriftkulturerna fram till i dag berättas det med påfallande likhet om vad som väntar oss när vi dör. I den äldsta egyptiska religionen beskrivs Osiris domstol där människans själ vägs mot sanningens fjäder och i Kinas klassiska mytologi kallas dödsriket för de gula källorna. Där vistas de döda som hungriga andar tills underjordens härskare fattar beslut om deras öde. I grekisk, romersk och många afrikanska mytologier börjar dödsriket på stranden till en flod som man måste korsa med båt. I islam väntar alla döda på sin dom, och i kristendomen förekommer ett förstadium till evigheten som Jesus nedstiger till och som Lasarus återvänder från. I judendomen hamnar de döda i Sheol som skuggor utan gemenskap med Gud och i hinduistisk och gammal nordisk tro kan man dö även i dödsriket. Människor som i modern tid vittnar om vad de upplevt medan deras hjärtan stått stilla återkommer till tunnlar, omslutande ljussken, möten med döda familjemedlemmar, mörka vatten och städer de aldrig tidigare sett.

5


Mytologi och vittnesmål kan givetvis förklaras både psykologiskt och neurologiskt. Genom hela livet är människan medveten om ungefär tio nya sinnesintryck varje sekund medan våra sinnesorgan omedvetet ­registrerar mer än tio miljoner intryck i sekunden. Hjärnan har en förmåga att sortera och ordna informationen i sammansatta sjok som utgör det vi vanligtvis kallar minnen. Vi har bara tillgång till en minimal del av allt det som lagras i långtidsminnet och det mesta kommer att vila jungfruligt i denna väldiga reservoar fram till dödsögonblicket.

6


1 Inför farliga uppdrag brukade löjtnant Jasmin Pascal-­ Anderson titta en stund på ett fotografi som hon bar i sin plånbok. Det blanka papperet hade fått ett djupt veck rakt över motivet. På bilden syntes kommandogruppen från hennes pluton. Fem stridspar och Jasmin som ensam kvinna i mitten. Männen stod skämtsamt tillbedjande runt henne i skyddsvästar och hjälmar. Mark hade sina rosa solglasögon på sig och en cigarett i mungipan, Lars hade målat ett vitt streck under ögonen och rakt över näsan och Nico råkade blunda. På bilden hade Jasmin sitt röda hår i en stram fläta, log som ett födelsedagsbarn och höll sin M240 Bravo med uppfälld lavett i famnen. Kulsprutan var nästan lika lång som hon och musklerna i hennes fräkniga armar var spända. Det tunga bandet av helmantlad ammunition veckade sig på marken vid hennes militärkängor. Jasmin var egentligen aldrig rädd, men hon visste när ett uppdrag var ovanligt riskfyllt. Hon tittade en stund på bilden för att påminna sig om att männen litade på henne, att deras säkerhet var hennes ansvar. Hon var en bra ledare. Mark brukade skoja och hävda att det var nödvändigt att göra henne till befäl eftersom hon alltid måste ha sista ordet. ”Det måste jag inte alls”, svarade hon varje gång. 7


Jasmin stoppade ner fotografiet i plånboken och stod stilla en stund. Det var väldigt sällan hon fick onda aningar, men just nu kändes det som om hennes själ hade hamnat i skugga, trots att allt var som vanligt. Hon tvekade och tog sedan på sig pärlörhängena som hon fått av sin mamma. På något vis gjorde det henne lugnare. Jasmins kommandogrupp ingick i Natos Operation Joint Forge, men hade tilldelats ett specialuppdrag i Leposavić. De serbiska styrkorna hade för länge sedan dragit sig tillbaka från Kosovo. Likt en lång orm ringlade sig soldaterna ut genom byarna och städerna. Det borde ha varit över, men enklaver dröjde sig kvar i Nordkosovo och agerade på egen hand. Jasmins grupp var en av fem som skulle undersöka rapporterna om övergrepp mot civilbefolkningen i Socanica. De hade inga trupptransportfordon och när regnet tätnade blev det allt svårare för deras jeepar att ta sig fram. Vägarna var sönderkörda, kanterna spolades bort och floden Ibar var grumlig av lera. Från förarsätet såg Jasmin att Lars var blekgrå om kinderna, hade tagit av sig hjälmen och höll den i knäet. ”Det är kanske bättre att kräkas i en påse”, retades hon. ”Jag mår som en prins”, svarade Lars och höll upp tummen. ”Vi har sparat lite Misty Green till dig”, flinade Nico. ”Och nudlar med råttskit”, skrattade Mark. Männen hade fått hennes tillåtelse att ha en fest kvällen före. Kommandogruppen hade åberopat det kinesiska nyåret som ursäkt. De tillverkade röda lyktor av popcornpåsar och avfyrade lysgranater mot himlen och såg dem singla ner 8


mot marken i sina fallskärmar som långsamma stjärnskott. De åt vårrullar och snabbnudlar och gjorde drinkar som de ­kallade för Misty Green på svensk vodka och gröna teblad från Hangzhouprovinsen. Lars drack som vanligt för mycket och när han kräktes stod Mark bredvid och hävdade att han rört ner råttskit i nudlarna för att välkomna råttans år. När Lars hängde över hinken och skrek att han skulle dö ropade resten av gruppen att det vore en ära att dö under Jasmins befäl. Jasmin återvände till sitt tält och satt och studerade de nyaste satellitbilderna och försökte memorera terrängen medan festen fortsatte. Hon älskade att höra dem skratta, dansa och sjunga. Genom åren hade Jasmin haft sex med tre av männen i den nuvarande kommandogruppen, men det var innan hon blev deras befäl. Om hon var ärlig skulle hon kunna tänka sig att ligga med dem igen. Det skulle givetvis inte ske – även om närheten till döden gjorde ensamheten märkligt påtaglig. Hon hade mött Marks glansiga blick och nickat åt honom tidigare på kvällen. Han var söt, med sina flirtiga ögon och svällande överarmar och hon hade övervägt om hon skulle göra ett litet undantag i natt eller bara onanera. Morgonen hade kommit med en blyertsfärgad, regntung himmel. Jeepen krängde åt sidan, brunt vatten nådde över hjulen, Jasmin växlade ner, vred ratten åt vänster och körde långsamt uppför den branta sluttningen. En halv kilometer söder om Socanica var vägen totalförstörd och Jasmin fattade beslut om att fortsätta till fots. Medan hon ledde gruppen nedåt kände hon doften av 9


vapenfett tydligare än någonsin. Tyngden från vapnet var plötsligt plågsam. För varje steg ryckte kulsprutan i bär­ remmen som om den försökte undkomma sitt öde. Hennes olycksbådande känsla växte sig starkare. Mark rökte i regnet och sjöng China Girl i stämmor med Simon. Allt var tyngt av en dyster smärta: den fuktiga himlen, de ödsliga kullarna och flodens sparvgrå vatten. Det sprakade i radion och kommunikationen var dålig, men hon hörde tillräckligt för att förstå att de båda brittiska kommandogrupperna hade fastnat strax efter Mitrovica. Jasmin bestämde att de skulle rekognosera platsen i väntan på engelsmännen och ledde de fem stridsparen ner mot den färglösa byn. Hennes örhängen tickade mot hjälmens spännen i takt med stegen. Redan när de nådde det första huset såg de en liten flicka ligga med ansiktet nedåt i det blöta gräset bredvid sin trehjuling. På framsidan satt en gravid kvinna lutad mot väggen. Hon hade förblött av ett skottsår i bröstet. Några vita hönor pickade i gruset framför henne och regnet slog upp som bubblor i vattenpölarna. Jasmin lugnade Nico, lät honom be till Gud och kyssa sitt krucifix innan hon ledde dem alla vidare ner i staden. En avlägsen knall, kort som en pisksnärt ekade mellan husen i dalgången. Jasmin stoppade gruppen framför en lång trappa mellan två hus, flyttade sig försiktigt åt sidan och blickade ner på marknadsplatsen med grönsaksstånd och en gammal husvagn. Ett trettiotal män från den serbiska enklaven hade ställt upp ett led med pojkar. En soldat höll ett paraply över ett befäl med stort svart skägg som satt i en blommig fåtölj. Regnet hann inte skölja 10


bort blodet från marken framför hans fötter. En pojke tvingades ner på knä, befälet sa något och avrättade honom sedan med ett pistolskott i ansiktet. De tänkte döda varenda pojke i byn. Medan kroppen släpades undan fick Jasmin radiokontakt med de båda brittiska kommandogrupperna igen. De var på väg nu. Om mindre än femton minuter skulle de kunna ge henne understöd. Jasmin kunde se att nästa pojke var alldeles röd om kinderna när han tvingades ner på knä framför befälet. Kanske tyckte någon att hon fattade ett känslomässigt beslut, men ingen av hennes män tvekade att följa hennes order. Jasmin visste att hon på bara tre minuter skulle kunna placera sina fem stridspar på positioner där de kunde slå ut åttio procent av fienderna utan egna förluster. Precis när hennes män var på plats såg hon i kikaren att en kolonn av tio leriga personbilar fulla med serbiska soldater svängde in på huvudgatan som ledde rakt fram till marknadsplatsen. När hon tidigare följde dem på satellitbilderna hade de varit på väg bort från staden, redan förbi Leshak. Av någon anledning hade de återvänt och nu var riskerna för hennes kommandogrupp mångdubblade om de skulle hindra avrättningarna. Ändå gav hon Mark ordern att skjuta bödeln. Det small till, kulan gick rakt genom hans huvud och blod stänkte ut på fåtöljens ryggstöd. Kaos utbröt bland de serbiska männen och på trettio se­kunder hade Jasmins grupp oskadliggjort mer än hälften av dem. Hennes hjärta slog hårt, adrenalin sköt ut i blodet och gjorde henne isande skarp. 11


Tre soldater med automatkarbiner gömde sig bakom en tegelmur. Jasmins M240 stötte till och kulorna slog upp ett band av hål i muren och ett rosa moln av blod yrde upp över krönet. Ett tiotal soldater hade försvunnit in i rådhuset. Dörren stod på glänt och gungade fram och tillbaka. Pojkarna, som kastat sig till marken när eldstriden började, reste sig i den plötsliga tystnaden. Rädda och förvirrade backade alla in i en gränd bredvid torget. En mager pojke höll sin gråtande lillebror i handen. Dörren till rådhuset slog upp och en soldat från den serbiska milisen kom ut och följde efter pojkarna samtidigt som han drog sprinten från en handgranat. Nicos prickskytte­ gevär small till bredvid Jasmin och soldaten träffades i huvudet. Han föll rakt på mage och låg stilla tills handgranaten exploderade och kroppen försvann i ett dammoln. Pojkarna började springa utmed gränden mot dalgången och Jasmin sköt sönder dörren och fönsterluckorna till rådhuset för att ge dem tid att skapa avstånd. När de var borta tittade hon snabbt åt höger. Bilarna med det serbiska understödet hade stannat, backat och valt en annan väg. De svängde bort från huvudgatan och fortsatte med hög hastighet uppför en backe som ledde in bakom hennes grupp. Det var uppenbart att de hade radiokontakt med någon som såg dem och visste var de gömde sig. Både Mark och Vincent hade fått lätta skottskador. Snart skulle situationen bli svårkontrollerad. Jasmin beordrade Lars och Nico att stanna kvar och ge eldunderstöd medan de andra tog betäckning bakom den gamla kyrkan. Hon förstod att de två som stannade skulle bli avskurna, men det fanns inget alternativ. Själv sprang hon uppåt, fällde ut lavetten och lade sig på mage. Så länge ammunitionen 12


räckte skulle hon kunna hindra soldaterna från bilarna att komma fram. Fingrarna darrade av adrenalinet i blodet när hon justerade siktet. Jasmin kunde skjuta precis parallellt med fasaderna utmed ett helt kvarter, men hade ingen möjlighet att värja sig mot angripare bakifrån. I denna stund var hennes enda prioritet att hålla sin grupp vid liv tills det brittiska understödet var här. Hon såg att Mark och de andra männen lyckades ta sig ner till kyrkan medan hon sköt. En serbisk soldat rusade fram mot dem med en sandfärgad automatkarbin och hon träffade honom i bålen och sköt sedan sönder en rostig moped mot väggen. Jasmin hörde rop bakom sig, men hade inte tid att vända sig om. För att skydda sina mannar fortsatte hon att skjuta längs fasaderna. Flisor från en fönsterlucka yrde och en utstickande hörnsten splittrades. Hon sköt och sköt för att hålla fienden instängd mellan husen. Hon sköt och kände rekylen genom kroppen, hettan från metallen och doften av krutgaser. Svett rann ner i ögonen och knallarna ringde i öronen. Jasmin kände hur fingrarna domnade av och sedan började en underlig smärta bränna i ryggen.

13


2 Jasmin Pascal-Anderson vaknade ur narkosen på Országos Orvosi-sjukhuset i Budapest. Vid fönstret anade hon en skepnad och förstod att det var Mark. Hon försökte prata, men hade ännu ingen röst. Det var svårt att urskilja honom i den taggiga ringen av ljus framför ögonen. Han hade med sig hennes ena örhänge, satte sig vid sängkanten och sa någonting som hon inte uppfattade, klappade henne på kinden och fäste den lilla pärlan i hennes vänstra örsnibb. Med en svag hand drog hon av sig den fuktiga syrgasmasken och andades snabbt. ”Döden fungerar inte”, fick hon hostande fram. ”Jasmin, du lever, du är inte död”, viskade Mark och försökte le. ”Människor köar nere i hamnen för att försvinna med båtarna”, flämtade hon. ”Det hänger röda lyktor överallt, alla skyltar är på kinesiska, jag förstår inte … för allting är fel, jag förstår inte …” ”Det ordnar sig”, lugnade han. En sjuksköterska kom in och frågade Jasmin på engelska hur hon mådde, tittade på hennes syreupptagning och hjärtats elektrokardiografiska kurva. Jasmin såg in i Marks ögon men samtidigt kändes det som om hon såg rakt inåt, mot de osorterade bilderna i sitt eget huvud. ”Du ska snart få träffa en läkare”, förklarade sköterskan innan hon gick. 14


”Triaden fanns överallt”, fortsatte Jasmin och kämpade mot gråten. ”Jag såg dem ta ett barn från föräldrarna.” ”Jag hör vad du säger, men …” ”Det är inte rättvist där”, sa hon och famlade över sin halsgrop. ”Jag såg allting, jag stod på kajen, jag såg Nico gå ombord på en båt, gud …” ”Nico är död, Jasmin”, sa Mark och smekte hennes hand. ”Jag säger ju det, jag såg honom i hamnen.” ”Lars är också död.” ”Gud”, grät hon och vände bort ansiktet. ”Du har drömt en massa otäcka …” ”Jag orkar inte, jag orkar inte”, skrek hon med tårar i ögonen. ”Vi har förstört dödsriket, det fungerar inte, det är inte rättvist, vi förstör allting …” Jasmin tystnade, men andades fortfarande fort när läkaren öppnade dörren och kom in i rummet. Hennes hjärtfrekvens gick upp, syresättningen minskade och blod fyllde slangen till dränaget. Läkaren stannade framför henne och sa att hon skulle klara sig, att hon hade haft tur och berättade sedan om skottskadan och den akuta operationen. Kulan hade gått in i den stora ryggmuskeln latissimus dorsi, genom det elfte revbenet, skadat tjocktarmen och lämnat kroppen genom magen. Hon hade förlorat mycket blod, men operationen hade gått bra och hon skulle inte få några bestående men. ”Om du hade kommit in fem minuter senare så hade det inte funnits någonting att göra”, förklarade han och hans blick var tung av allvar. ”Du hamnade i blödningschock när vi sövde dig och ditt hjärta stod stilla i en minut och fyrtio sekunder.”

15


Efter hemresan behandlades Jasmin på Kris- och Traumacentrum i Stockholm. Hon satt i en ljusgrön soffa i det slitna mottagningsrummet och fyllde i den obligatoriska blanketten för att berätta om sig själv och sina problem. När hon kom till raderna där hon skulle förklara vad hon hade varit med om stannade bara pennan. Bilderna av vad som väntade på andra sidan svepte igenom Jasmin. Det började sticka i läpparna och hon fick svårt att andas när hon mindes våldet i den mörka hamnen, de köande människorna och lukten av diesel. Hon höjde en skakande hand till munnen och tänkte på hur hon hade sett Nico som med nedslagen blick försvann ombord på en rostig pråm. I en fåtölj mitt emot henne satt en ung kvinna med samma blankett. Hon skrev långsamt medan tårar rann nerför de ärriga kinderna så att hennes hijab mörknade av vätan. Jasmin svalde hårt, tittade åter på frågan om vad hon hade varit med om, tänkte att hon skulle lämna raderna tomma, men ångrade sig och skrev ”jag dog”. Under tre månader fick hon neuroleptika mot den psykosnära vanföreställningen om att ha sett dödsriket på riktigt. Mark var där och stöttade henne hela tiden. Medicinen fasades ut, men hon deltog i den kognitiva beteendeterapin fram till november. Jasmin log otåligt när hennes vithåriga psykolog upprepade att den hallucinatoriska drömmen orsakades av de traumatiska upplevelserna under eldstriden i Socanica. Det var en helt naturlig försvarsmekanism. Minnesbilderna av den kinesiska hamnstaden hämtades från kommandogruppens firande av det kinesiska nyåret och de köande människorna på kajen var en mental spegelbild av pojkarna som väntade på att avrättas. 16


”Eller så har jag berättat någonting som kan rädda dig när du dör”, svarade Jasmin. Eldstriden i norra Kosovo utreddes internt. Enligt rapportens slutsats hade Jasmins ledarskap varit extraordinärt. Hon hade stoppat en massaker och räddat huvudparten av sin kommandogrupp genom det svåra beslutet att stanna kvar på en strategisk plats tillsammans med ett av stridsparen. Hon tilldelades NATO Meritorious Service Medal men vägrade att ta emot den och deltog inte i ceremonin. När hennes insats belönades befann hon sig i sängen på ett hotellrum. Hon satt gränsle över en man som hon träffat på gymmet. Han liknade Nico med sitt blonda hår och det var besynnerligt och upphetsande att känna honom inne i sig. Jasmins röda lockiga hår var trassligt och blicken glansig av sömnbrist. Hennes fräknar var bleka som små brödsmulor i det blossande ansiktet. Vänster kind var rodnad av att ha gnuggats mot skäggstubb. Den stora sängen hade glidit ut från väggen och Jasmin såg dammet på vägguttaget och sänglampornas sladdar. Det var inte ofta hon hamnade på hotellrum med någon man, men ibland kändes det nödvändigt. Den flyktiga närheten och tomheten efteråt fick henne att känna sig verklig. Hon visste att hon aldrig skulle träffa den här mannen igen eftersom hon inte stod ut med att umgås med människor som inte kunde förstå vad hon och hennes män hade gått igenom den där milda vinterdagen i norra Kosovo. Jasmin hade haft tur, skottskadan hade läkt fort och ärret efter utgångshålet bleknade efterhand, fick en ljusrosa ton och liknade tillslut ett kronblad från en ros. Ganska snart förstod hon att hon skulle betraktas som psykiskt sjuk så länge hon pratade om hamnstaden. Vissa sanningar måste man hålla för sig själv. 17


Hon flyttade hem till Mark, försökte hjälpa till med vardagliga göromål, men gick mest omkring i hans hus i en bylsig, stickad tröja som hängde ner över höfterna och blekta jeans som var söndertrampade och fransiga vid hälarna. De inledde en sexuell relation och tiden som följde bestod i efterhand bara av blinkande fragment: tequilaglasen som drämdes i bordet, tjeckiskt öl och dånande Eminem, gäster med blommor från grannarnas rabatter, ångest och smärtstillande tabletter, grillen som ett eldklot av brinnande fett och berusat sex med Mark i den skrynkliga sängen, liggande på mage över skinnsoffan, på köksgolvet eller i det daggvåta gräset vid sjön. En månad uteblev hennes menstruation. Hon tänkte inte så mycket på saken, men efter två veckor gick hon och köpte ett graviditetstest. När Jasmin såg de blå strecken träda fram slutade hon nästan andas. Hon sköljde sitt ansikte med iskallt vatten, satte sig på locket till toalettstolen och började le för sig själv.

18


3 Livet är obegripligt, livet är undantaget, ett litet bloss av ljus omgivet av ett oändligt mörker. För Jasmin innebar graviditeten en känsla av förlåtelse. Hon trodde att hon befann sig efter det stora skalvet i sitt liv, men de skakningar hon hittills känt var bara vibrationerna som förebådade jordbävningen. Många nätter vaknade hon av mardrömmar om hamnen som gränsade till dödsriket, men hon höll alltid sina minnen för sig själv. Hon studerade internationell kris- och konflikthantering på universitetet, men Mark förändrades inte på något sätt. När han var hemma mellan uppdragen fortsatte festerna. Jasmin städade på morgnarna och satt sedan på sitt rum med böckerna medan gästerna vaknade och åt frukost. Denna kväll stod hon framför spegeln och tittade på sin mage som hon brukade. Från början hade hon spänt ut den för att se rundningen, men det behövdes inte längre. Hon var redan i tjugosjätte veckan och kände sig vacker. Huden blänkte oljigt och håret föreföll rödare än någonsin. Fräknarna lyste över hela hennes kropp och tätnade i ett moln från nyckelbenet och ner över brösten, axlarna och utmed de muskulösa armarna. Jasmin kontrollerade att dörren till sovrummet var låst och gick sedan och lade sig. Hon låg på sidan med slutna ögon, men kunde inte somna. Mark och hans vänner spelade hög 19


musik och en kvinna skrattade och skrek, bilar körde runt på gården och glas krossades. Klockan var över fyra när Jasmin somnade med händerna för öronen. Hon vaknade med bultande hjärta, mindes drömmen om de röda papperslyktorna med kinesiska tecken i blekt guld, rullade över på rygg och såg ett ringlande mönster av rök kring lampan i taket. Jasmin tog snabbt glaset från sängbordet, hällde ut vattnet på en blus, band det blöta tyget över munnen och näsan och gick ner till bottenvåningen. Festen var över och allt var tyst. Genom den disiga luften såg hon att människor låg och sov i ett kaos av flaskor, chipspåsar, foliepapper med haschbitar och överfulla askkoppar. Hon fortsatte ut i hallen, stängde dörren efter sig för att begränsa eldens spridning och närmade sig den svarta röken som sipprade ut under dörren till köket. Tårarna hade börjat rinna från hennes svidande ögon, men efter alla övningar med CS-gas så visste hon att den enda regeln var att härda ut. Man får hosta, gråta och kräkas, men så länge man kan låta bli att gnugga sig i ögonen så kommer man att kunna utföra sitt uppdrag. Hukande fortsatte hon in i det rökfyllda köket och stängde dörren efter sig. Elden såg ut som en brandgul flagga i tät dimma. Hon höll andan och kände värmen i ansiktet när hon närmade sig spisen. En kastrull brann och lågorna hade letat sig runt fläkten och tänt eld på hela kryddskåpet. Hon sträckte ut handen och stängde av spisen, trevade sig fram längs väggen till städskåpet, famlade bakom damm­ sugaren och hittade skumsläckaren. Med rinnande tårar återvände hon till spisen, ryckte ut 20


sprinten och sprutade plaskande skum tills elden var kvävd. Det skramlade till när hon släppte brandsläckaren i golvet. Med krampande lungor sparkade hon upp köksdörren, kom ut i den svala gryningsluften och slet bort blusen från ansiktet. Hon andades tungt när hon återvände till huset och öppnade alla fönster för att vädra ut röken. Hon hittade Mark på bänken i syrenbersån. Han satt tillsammans med en blond kvinna och rökte. En flaska whisky stod i gräset mellan hans nakna fötter. ”Älskling”, log han berusat när hon stannade framför honom. ”Får jag låna din telefon?” ”Okej”, sa han och fumlade upp den ur bröstfickan. Jasmin tog emot den, ringde SOS Alarm, berättade om elden, att hon försökt släcka den, men att det fortfarande kunde glöda i bjälklaget. Operatören sa att han skulle skicka ut en brandbil, Jasmin tackade och avslutade samtalet. ”Brinner det i köket?” frågade Mark. Jasmin skakade på huvudet och ringde sin mamma och frågade om hon fick flytta hem till henne. ”Jag är en idiot”, mumlade Mark. Hon lämnade tillbaka telefonen, tittade på honom, på hans fårade ansikte, de ledsna ögonen och tatueringen av draken som slingrade sig uppför den avslappnade överarmsmuskeln. Hon kunde inte låta bli att tycka synd om honom när hon började gå mot grinden för att vänta på sin mamma. Mark befann sig i Afghanistan när hon födde deras barn, men Jasmins mamma var med på sjukhuset och hennes syster Diana tog ledigt och flög till Stockholm både för att se pojken efter förlossningen och sedan för att bära honom till dopet. 21


Jasmin gav sin son namnet Dante. Hon bodde hemma hos sin mamma i mer än ett år. De bytte blöjor tillsammans, såg honom växa, krypa och resa sig mot möbler. Jasmin sökte ett vikariat som sekreterare på Försvars­ departementet och började jobba halvtid medan hon fortsatte studierna i internationell kris- och konflikthantering. Även om Mark inte var hemma några längre perioder var Jasmin noga med att han skulle träffa sin son. De första gångerna Dante sov över hos Mark väntade Jasmin i bilen utanför huset fram till morgonen. Han var alltid snäll mot Dante, men hade ingen ordning på sitt liv. När han var hemma i Sverige mellan uppdragen så skulle han fortfarande knacka tequila med gänget, grilla bakom huset och bada naken i sjön. Vikariatet på Försvarsdepartementet övergick till fast tjänst och med hjälp från mamman köpte Jasmin en lägenhet på gångavstånd från arbete och förskola. Ibland fylldes hon av en stark längtan efter sin egen absoluta närvaro, efter de enkla drifterna som gömmer sig djupt inne i kroppen, i nerverna och längs huden. Då brukade hon se till att träffa någon på universitetets café och få med sig honom till toaletterna. Det var ju inte så att hon fick orgasm, det hade kanske hänt om de tagit in på hotell, men det var inte det hon sökte. Kanske var det ensamheten efteråt hon behövde, att knuffa ut honom, låsa dörren igen och sätta sig på toaletten med darrande ben.

22


4 Fem år av det nya livet hade förflutit. Jasmin Pascal-Anderson ställde de tunga matkassarna på hallgolvet och Dante drog av sig mössan och slängde den på hyllan. Han var röd om kinderna och de bruna lockarna låg klistrade över den fuktiga pannan. Jasmin gick ner på knä, hjälpte Dante av med stövlarna och öppnade sedan hans vinteroverall. ”Hjälp till nu”, sa hon och lirkade ut hans armar. Dante höll sig fast i hennes huvud för att inte tappa balansen och passade på att peta på hennes örhänge. ”En riktig pärla”, sa han. ”Ja”, svarade hon och fick upp hans ena ben och drog loss den randiga sockan. ”Men du tappade den andra”, sa han. ”Ja”, nickade hon och tänkte att hon fick leva istället. ”Jag ska köpa ett jättefint örhänge till dig.” Dante hade fått Marks långa ögonfransar och en liten grop i hakan. Han var ganska liten för sin ålder precis som hon själv hade varit före puberteten. Hon satte Dante i ett varmt bad och medan hon lagade mat kunde hon höra honom sjunga bokstavssångerna allvarligt och innerligt. Hennes storasyster Diana var i Stockholm på en läkarkonferens, men avstod från galamiddagen i Blå hallen för att träffa henne och ge Dante en födelsedagspresent i förskott. 23


Livet tedde sig stabilt och ingenting vittnade om faran som närmade sig med hög hastighet. Jasmin gjorde små järpar av köttfärs med hackad bacon, lök och champinjon som hon stekte runt om och sedan kokade i rödvin, kalvfond och smör. Hon handdiskade kockkniven, torkade av den, vägde den i handen några sekunder innan hon vände sig runt. Med en snärtande armrörelse kastade hon kniven rakt över köket. Skenet från taklampan blinkade till i bladet. Kniven voltade två varv innan den slog in i den kraftiga, ärrade skärbrädan som hängde på väggen. Jasmin sänkte värmen på spisen och gick in till Dante som satt och formade stora skägg och mössor av det knastrande skummet. Hon tvättade hans hår, torkade honom och hann precis få på honom pyjamasen med blå och röda båtar när det ringde på dörren. ”Jag fyller fem år nästa vecka”, berättade Dante så fort han öppnade dörren. ”Gör du?” frågade Diana med låtsad häpnad. ”Hej syrran”, sa Jasmin, kramade henne och började knäppa upp hennes kappa. ”Hur är konferensen?” ”Ganska intressant.” Diana hade lika rödblont hår som Jasmin. De grå hårstråna försvann fortfarande i de ljusa lockarna, men det fräkniga ansiktet genomkorsades av tunna rynkor. ”Vad har du i påsen?” frågade Dante. ”Låt henne komma in”, sa Jasmin och hängde upp Dianas kappa. Diana tog upp ett paket med blänkande blå band. ”Får jag öppna direkt?” frågade Dante och såg på Jasmin. ”Om du vill.” 24


Dante rev av papperet, konstaterade att det var en bok, tackade, men tittade knappt på den när Diana tog upp ännu en present. Han slet upp paketet och skrek rakt ut av glädje när han såg att det var ett silverfärgat plastsvärd. ”Var det opedagogiskt?” frågade Diana leende. ”Dante, vad tycker du om att barn leker med leksaks­ vapen?” förhörde sig Jasmin. ”Det är okej”, svarade han medan de gick mot köket. Diana och Jasmin pratade om att deras mamma verkade gladare nu, men att hon fortfarande dukade bordet för pappan när hon var ensam. Jasmin fångade Dante som fäktade mot gardinen. ”Du får ha svärdet i ditt rum och … Vänta lite. Innan du fortsätter leka måste du plocka upp allt papper på hall­ golvet.” Jasmin hällde upp två glas vin medan skysåsen kokade upp. ”Vet han vad du hade för jobb innan du fick honom?” frågade Diana när Dante sprungit iväg. ”Det är för tidigt för det”, sa Jasmin och drog loss kockkniven från skärbrädan på väggen. Hon skar en stor bit smör och lät den sjunka ner i den mörka såsen, rörde försiktigt och såg dess gula svans dras ut i en långsam virvel. ”Har du någon att prata med?” frågade Diana. ”Jag har inte tid med prat ändå”, log Jasmin. ”Inte om du måste ha sista ordet.” ”Det måste jag inte”, svarade hon och drack lite vin. ”När du var liten brukade du säga emot folk som pratade på teve.” ”Om de hade fel, man kan ju inte låta dem …” ”Gör du det fortfarande?” ”Nej”, svarade Jasmin. 25


Diana skrattade och tittade sedan muntert på Jasmin när hon stängde av spisen och lyfte undan kastrullen. ”Mamma pratade om att du hade tittat på ett nytt jobb på Försvarsdepartementet”, sa Diana lågt. ”Jag tänker inte söka det”, sa Jasmin och silade såsen genom ett finmaskigt durkslag. ”Det lät i alla fall spännande”, fortsatte Diana i lätt ton. ”Men alla kan inte vara neurokirurger”, sa Jasmin och lade upp järparna i en stor glasskål. ”Saker händer och man förändras … Jag behöver inte mer spänning i livet. Det låter kanske tråkigt, men jag gillar att vara sekreterare, jag är bra på det.” ”Jag menar bara att du ska göra vad du vill”, sa Diana allvarligt. ”Du klarar allt, du har tagit dig igenom ett krigstrauma, du har fött barn, du har lämnat Mark, skaffat egen lägenhet och jobb.” ”Men jag räddade inte Lars och Nico, de hade kunnat leva om jag hade gjort saker annorlunda, om jag hade …” ”Du gjorde allting rätt”, avbröt Diana. ”Utredarna kom fram till det, du fick en medalj, du gjorde precis allt du kunde för att rädda dem …” ”Inte i hamnen”, sa Jasmin. Svaret överraskade henne själv. Det var länge sedan hon talade om hamnen, även om hennes tankar hela tiden återvände dit. ”Mamma säger att du mår bra”, sa Diana lågt. ”Det gör jag”, sa Jasmin och blickade ut genom fönstret. Det var redan mörkt över hustaken och en månskära flöt genom tunna nattmoln. ”Känns det fortfarande som att hamnstaden var på riktigt?” ”Vad vill du att jag ska svara?” frågade hon och log ofrivilligt. 26

Profile for Smakprov Media AB

9789100141066  

9789100141066  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded