9789100140816

joyce carol oates

Karthago översättning av Ulla Danielsson

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-014081-6 Amerikanska originalets titel: Carthage Copyright © 2014 by The Ontario Review, Inc. Published by arrangement with Ecco,­ an imprint of HarperCollins Publishers.

Tryck ScandBook AB, Falun 2014

Till Charlie Gross min make och min fÜrste läsare

»Gå omedelbart och ställ dig i en korsning och fall ner och kyss först marken, som du har besudlat, och buga dig sedan för all världen, åt alla fyra väderstrecken, och säg med hög röst till alla: ’Jag har mördat!’ Då skall Gud ge dig livet åter.« Sonja till Raskolnikov, i Brott och straff av Fjodor Dostojevskij, översättning av Hans Björkegren »Jag känner mig inte ung nu. Jag tror att jag är gammal i mitt hjärta.« Amerikansk veteran från kriget i Irak, 2005

prolog Juli 2005

De älskade mig inte tillräckligt högt.

Det var därför jag försvann. När jag var nitton år gammal. När jag kastade tärning med mitt liv.

På den här ödsliga platsen – rena vildmarken – fura efter fura i all oändlighet, Adirondackernas branta sluttningar fullproppade till bristningsgränsen som en hjärna.

Naturreservatet i Nautauga är ett mer än ettusen tvåhundra kvadratkilometer stort och bergigt vildmarksområde, fyllt av stora stenblock och tät skog och det avgränsas i norr av Saint Lawrence-floden och av gränsen mot Kanada, medan det i söder avslutas av Nautaugafloden, där det gränsar till Beechum County. Man trodde att jag hade »försvunnit« här – att jag vandrade omkring – förvirrad eller skadad – eller kanske snarare att jag hade »dumpats«. En stor del av reservatet är otillgängligt, ogästvänligt och det är bara de mest oförskräckta vandrarna och bergsbestigarna som kan ta sig dit. Under nästan tre dagar sökte räddningsmanskap och frivilliga i allt vidare koncentriska cirklar som utgick från slutet av den grusväg som sträckte sig längs med den norra stranden av Nautaugafloden, nästan fem kilometer norr om Wolf’s Head Lake i södra delen av reservatet. Detta område låg ungefär arton kilometer från mina föräldrars hus i Carthage i delstaten New York.

Detta var ett område som låg i närheten av Wolf’s Head Lake där några »vittnen« senast hade sett mig vid tolvtiden föregående kväll i sällskap med den man som misstänktes ha att göra med mitt försvinnande.

Det var mycket varmt. De våldsamma skyfallen i slutet av juni hade följts av en värmebölja, som var fylld av svärmande insekter. De som sökte efter mig plågades av moskiter, stickflugor och knott. Knotten var värst.

7

Man drabbas lätt av panik när man får knott i ögonfransarna, knott i ögonen, knott i munnen. Man får panik när man måste andas mitt i en svärm av knott.

Men man kan ändå inte låta bli att andas. Om man försöker kommer ens lungor att andas i ens ställe. Trots att man inte vill.

Efter en hel dags sökande, när hundarna inte lyckats få någon vittring av den försvunna flickan, hyste de mer erfarna i räddningsmanskapet inte stora förhoppningar om att hitta henne. Polisen hyste ännu mindre förhoppningar. Men de yngre skogvaktarna och parkförvaltarna och de frivilliga som hjälpte till att söka och som kände familjen Mayfield, var fast beslutna att finna henne vid liv. Familjen Mayfield var nämligen välkänd i Carthage. Zeno Mayfield var en offentlig person i Carthage och många av hans vänner, bekanta och kollegor gav sig ut för att söka efter hans försvunna dotter, trots att de flesta knappast ens kände henne till namnet.

Inte någon av alla de som trängde sig fram genom undervegetationen i naturreservatet, som tog sig ner i raviner och djupa diken, som klättrade uppför steniga sluttningar och ibland tvingades krypa fram över de skrovliga ytorna på enorma klippblock, medan de viftade bort knott från ansiktet, ville tänka på att här i hettan i Adirondackerna, där det även efter solnedgången var över trettio grader, skulle en flickas, troligtvis nakna, kropp där den kladdig av blod låg på eller i marken, snabbt börja upplösas så fort den dött.

Ingen av alla de som sökte skulle ha velat formulera den grymma tanken (som var naturlig för en härdad räddningsarbetare) att de skulle kunna känna lukten av flickan långt innan de fick syn på henne.

Sådana saker sa man bara dystert till varandra. Utom hörhåll för Zeno Mayfield.

Han som svettig och utmattad skrek tills han blev hes: »Cressida! Älskling! Kan du höra mig? Var är du?« Han hade själv en gång i tiden brukat fotvandra. Han hade varit en man med stort behov av att ge sig iväg till ensamheten i bergen, dit han när han var yngre hade tyckt sig kunna ta sin tillflykt och där han hade kunnat finna tröst. Men det var länge sedan. Så var det inte nu.

Detta var den varma, fuktiga och insektsfyllda sommaren 2005, då Zeno Mayfields yngsta dotter försvann i naturreservatet i Nautauga, till synes lika lätt som när en orm slingrar sig ur sitt torkade och slitna gamla skinn.

del i den fรถrsvunna flick an

et t

Sökandet 10 juli, 2005

i naturreservatet i Nautauga. Eller den där flickan som på något sätt blev dödad, och vars kropp gömdes undan.

Alla i Beechum County undrade var Zeno Mayfields dotter hade tagit vägen, och om det var särskilt troligt att man skulle hitta henne i livet, eller i något rimligt tillstånd mellan liv och död.

Alla som kände familjen Mayfield eller hade hört talas om dem.

Och för dem som kände pojken Kincaid – krigshjälten – var frågan ännu mer förbryllande.

Redan tidigt på morgonen, söndagen den 10 juli, hade nyheten om det hastigt organiserade sökandet efter den försvunna flickan släppts i det brusande nyhetsflödet – det var »en stor händelse« som rapporterades i de lokala radio- och tevenyheterna och strax därefter i hela delstaten och genom AP – Associated Press.

Dussintals räddningsarbetare, både professionella och frivilliga, söker efter den 19-åriga Cressida Mayfield från Carthage i delstaten New York, som tros ha varit försvunnen i naturreservatet i Nautauga sedan kvällen den 9 juli.

Vittnen säger sig ha sett korpral Brett Kincaid, 26, även han hemmahörande i Carthage, i sällskap med den försvunna flickan kvällen den 9 juli, och han har tagits in av polisen i Beechum County för förhör.

Ingen har gripits eller arresterats. Polisen har inte gjort något officiellt uttalande angående korpral Kincaid. de n dä r fl ick a n som för sva n n

11

Alla, som har någon information om var Cressida Mayfield kan befinna sig, ombeds kontakta …

Han visste det: hon var i livet.

Han förstod att om han envisades, om han inte gav upp hoppet, så skulle han finna henne.

Hon var hans yngsta barn. Hon var det besvärliga barnet. Hon var den som kunde krossa hans hjärta.

Han antog att det fanns en anledning till det.

Om hon hatade honom. Om hon hade låtit sig själv bli skadad, för att skada honom.

Men han tvivlade inte på att hon var i livet. »Jag skulle veta. Jag skulle känna det på mig. Om min dotter inte längre fanns på jorden – då skulle det finnas en otvetydig tomhet.

Jag skulle känna den.« Han avskydde att man sa att hon saknades.

Han hade envisats med att hon hade gått vilse.

Det vill säga att hon troligtvis hade gått vilse.

Hon hade gått sin väg, eller sprungit iväg. Och på något sätt hade hon gått vilse i naturreservatet i Nautauga. Den unge man som hon hade varit tillsammans med – (fast det förstod inte fadern, för hans dotter hade talat om för sina föräldrar att hon tänkte tillbringa kvällen tillsammans med andra vänner) – hade påstått att han inte hade någon aning om var hon var, att hon hade lämnat honom.

Man påstod att det fanns blodspår på framsätet i den unge mannens Jeep Wrangler. En blodfläck på vindrutans insida vid passagerarplatsen, som om ett blodigt ansikte eller huvud med kraft hade bankats mot den.

Enstaka hårstrån och en hårtest, som var lika mörk som den försvunna flickans hår, hade hittats i passagerarsätet och på den unge mannens skjorta.

Utanför fordonet fanns det inte några fotspår – vägrenen vid Sandhill Road var gräsbevuxen och därefter blev den stenig och sluttade brant ner mot den snabbt framforsande Nautaugafloden.

12

Fadern kände (ännu inte) till några detaljer. Han visste att polisen hade tagit in den unge korpralen då man vid åttatiden på kvällen, söndagen den 10 juli, hade hittat honom nästan medvetslös av alkohol i sin bil, som stod slarvigt parkerad på en smal grusväg strax innanför gränsen till Nautaugareservatet.

Enligt vad man sa var den unge korpralen Brett Kincaid den siste som hade sett Cressida Mayfield innan hon »försvann«.

Kincaid var god vän till familjen Mayfield, eller hade i alla fall varit det. Ända fram till föregående vecka hade han varit förlovad med den försvunna flickans äldre syster.

Fadern hade försökt träffa honom. Bara för att få tala med honom.

För att se den unge korpralen i ögonen. För att se hur den unga korpralen såg på honom.

Fadern hade inte fått göra det. Inte för närvarande.

Den unge korpralen hade tagits i förvar. Som nyhetsjournalisterna var noga med att säga: Ännu så länge har ingen blivit arresterad.

Allt detta var förvirrande – fadern, som länge hade varit så stolt över att han var smart, slug och en liten aning mer snabbtänkt och mer välinformerad än vad andra i hans närhet brukade vara, kunde inte förstå det som nu framlades för honom; det var som om informationen varit spelkort som delats ut av en lömsk givare.

Hela hans liv – det liv som var lika fyllt av invecklade regler som urverket i en dyrbar klocka – hade plötsligt vänts upp och ner. Inte bara den förvåning – chock – som dotterns »försvinnande« framkallat, utan också omständigheterna i samband med »försvinnandet«.

Det kunde inte vara möjligt att Cressida hade ljugit för honom och för sin mor – men ändå verkade det uppenbarligen som om Cressida hade ljugit.

Hur som helst hade hon inte talat om hela sanningen för dem i fråga om vart hon hade tänkt bege sig föregående kväll.

Det hela var så olikt henne! Cressida hade alltid föraktat folk som ljög och ansett att lögnaktighet var en moralisk svaghet. Det var fegt att bry sig så mycket om vad andra tyckte, att man skulle sänka sig till att ljuga.

Och att hon skulle ha träffat sin systers förre fästman på ett värdshus vid sjön – det var ännu mer förvånande.

13

Paret Mayfield blev tvungna att berätta detta för polisen – de hade blivit tvungna att tala om allt de visste. Polisen brukade nämligen inte söka efter en vuxen person som varit försvunnen så kort tid om man inte misstänkte något brott.

Fadern tvingades tala om att han var rädd att dottern hade »gått vilse« i naturreservatet i Nautauga, trots att han inte kunde förmå sig till att erkänna möjligheten att hon hade »blivit skadad«.

Eller om hon hade »blivit skadad« – att hon då skulle ha blivit »allvarligt skadad«.

Och han ville inte ens tänka tanken att hon kunde blivit sexuellt utnyttjad, våldtagen.

Och inte tänka: Eller något ännu värre …

Cressida var nitton år gammal, men hon var mycket spenslig för sin ålder. Kortväxt och barnslig till uppträdandet, med en kropp som en liten pojke – hon var smidig, hade smala höfter och platt bröst. Fadern hade sett män – (inte pojkar utan män) – som stirrade på Cressida, särskilt på sommaren när hon klädde sig i säckiga T-shirts och avklippta jeans och hennes anslående ansikte var blekt, helt utan make-up; män som med något slags förbryllat längtansfull blick stirrade på Cressida, som om de försökte avgöra om hon var en ung pojke eller en ung flicka och varför hon, trots att de stirrade så hungrigt på henne, inte tycktes bry sig om att lägga märke till dem.

Så vitt Cressidas föräldrar visste var hon helt oerfaren när det gällde pojkar eller män.

Hon var envist puritansk som alla som inte bara föraktar sexuella upplevelser, utan även allt slags intim eller nära fysisk kontakt med andra.

Som hennes syster Juliet hade sagt: Åh, jag är säker på att Cressida aldrig har varit – ni vet – tillsammans med någon … Jag menar … Jag är övertygad om att hon är …

Men hon var alltför hänsynsfull mot systern för att säga oskuld.

Fadern var mycket upprörd. Adrenalinet forsade fram i hans ådror och hans hjärta bultade onaturligt snabbt. Men han intalade sig själv att Det beror bara på upphetsningen av att jag letar. Att jag vet att Cressida är i närheten.

14

För han kunde känna det på sig, detta att dottern fanns i närheten. Den här mannen som aldrig hade mycket till övers för prat om sådant där »mystiskt skit« som extrasensorisk perception, han var nu, när han traskade fram genom naturreservatet i Nautauga, övertygad om att han kunde känna att hans dotter fanns någonstans i närheten. Han kunde känna på sig att hon tänkte på honom. Även om han innerst inne också förstod att om hon hade funnits någonstans i närheten av ingången till naturreservatet, någonstans i närheten av Sandhill Road och Sandhill Point, så skulle någon vid det här laget ha hittat henne.

Han var nämligen utbildad jurist och han hade en advokats läggning – tvivlande, ifrågasättande, ständigt ifrågasättande.

Han hade nämligen lärt sig att alltid svara: Ja, men …?

Nu tänkte fadern att det var ironiskt det här, för dottern hade aldrig tyckt om att campa eller fotvandra. Hon hade sagt att hon tyckte att vildmarken var långtråkig.

Det betydde att vildmarken skrämde henne. I vildmarken blev hon inte omhändertagen.

Han kände andra personer som var på det sättet, och de var alla kvinnor, fast det var kanske bara en slump. En kvinna känner sig tryggare i ett begränsat utrymme, ett tydligt utformat utrymme där ens personlighet kan återspeglas i andras ögon: på ett sådant ställe kan man inte så lätt försvinna.

Det är inte klokt vad naturen är glupsk, tänkte Zeno. Men det tänker man aldrig på när man har läget under kontroll. Och när läget inte längre är under kontroll, då är det för sent.

Fadern kastade en orolig blick uppåt. Högt där uppe såg han en vråk – två vråkar – bandvingade vråkar, som i stora svepande cirklar jagade tillsammans.

De syntes tydligt mot himlen, men sedan dök de plötsligt och var borta.

Han hade sett ugglor dyka ner mot sitt byte. En uggla är en fjäderklädd mordmaskin och vid sådana tillfällen är den tyst, det enda som hörs är skriket från bytet.

När han nu trampade fram genom ljungen, skuttade varelser upp vid hans fötter – kaniner, möss – en skunkfamilj, ormar. Från 15

någonstans i närheten hördes de fuktigt kluckande ropen från ett par vildkalkoner.

Vildmarken var alltför vidsträckt för flickan, den yngre dottern.

Zeno hade inte tyckt om det draget hos henne, att hon alltför lätt gav upp. Att hon påstått att hon var uttråkad och ville hem till sina böcker och sin »konst«.

Hon hade ett behov av att fylla sin hjärna med så mycket hon kunde. Men man kan inte stoppa in över tusen kvadratkilometer i en hjärna.

Gör inte så här mot oss, Cressida! Om du är någonstans i närheten så låt oss få reda på det.

Fadern hade blivit hes av att ropa dotterns namn. Det var ett dumt sätt att slösa med sin energi, det förstod han – ingen av de frivilliga hjälparbetarna ropade flickans namn.

Genom kommentarer som fälldes, både direkt till honom och när han var inom hörhåll, förstod han att de andra – de yngre av dem som var ute och sökte – hittills var imponerade av honom: en man i hans ålder, så mycket äldre än de, som tydligen var en erfaren fotvandrare och i ganska bra fysisk kondition.

Det verkade i alla fall så i början av sökandet. »Mr Mayfield? Kom hit!« Han hade alltför snabbt druckit vattnet och han andades genom munnen, något som en förståndig vandrare inte bör göra. »Tack, jag klarar mig. Ni behöver det säkert själv.« »Ta det, mr Mayfield. Jag har en flaska till.« Den unge mannen som hade smidiga muskler var slank som en greyhound eller en whippet och han var medlem av fullmäktige i Beechum County. Nu var han klädd i T–shirt, kortbyxor och vandrarkängor. Fadern undrade om denne fullmäktigemedlem var någon som kände hans dotter – någon av döttrarna. Han undrade också om fullmäktigemedlemmen visste mer om vad Cressida kanske hade råkat ut för än vad han själv, fadern, ännu hade fått reda på.

Fadern tillhörde den sortens män som tyckte bättre om att bestämma över andra och ge andra förmåner, än att själv ta emot förmåner. Fadern var en man som var stolt över att han var stark och beskyddande.

16

Men det är i alla fall inte särskilt klokt att drabbas av vätskebrist.

Bli yr i huvudet. Plötsliga, oväntade adrenalinchocker gjorde att man blev utmattad och helt slut.

Han tog emot vattenflaskan och drack.

Till att börja med hade man på morgonen sökt längs med stränderna till Nautaugafloden i det område där den unge mannens Jeep Wrangler hade stått parkerad. Detta var en del av floden dit det ofta kom fiskare och den var här både sumpig och fylld av stenblock; man hade hittat många fotavtryck bland stenarna, ovanpå varandra och de var vattenfyllda efter det senaste regnet. De hundar som användes i räddningsarbetet skällde frenetiskt och störtade iväg sedan de fått lukta på flickans klädesplagg, men de tappade snart spåret, om det nu hade funnits något spår, gnällde och sprang bara omkring på måfå. Först sökte man under flera kilometer längs med floden som slingrade sig fram genom den steniga terrängen, men sedan bestämde man sig för att ändra taktik och sprida sig i mer eller mindre koncentriska cirklar från udden. En del hade redan tidigare letat efter fotvandrare och barn som försvunnit i reservatet, och de hade sin speciella metod för att söka, medan polisen i Beechum County hade som strategi att gå tätt tillsammans bara någon meter från varandra, även om det var besvärligt där undervegetationen var tät och det fanns många träd, men meningen var att man inte skulle missa någonting som kunde ha fallit ner bland ljungen eller sönderslitna kläder som kanske fastnat vid något träd; tecken på att den försvunna flickan hade gått förbi där och som kunde vara viktiga spår för att kanske rädda hennes liv.

Fadern lyssnade till synes lugnt till vad man talade om för honom och allt man förklarade för honom. Zeno Mayfield brukade alltid utåt uppträda som en mycket förståndig man, en man som man kunde lita på.

Han hade under hela sitt yrkesverksamma liv varit en man som talade till andra och gjorde det med en aldrig svikande kunnighet och entusiasm. Men nu fanns det ingen möjlighet för honom att ge order åt andra. Han kände sig så hjälplös där han traskade fram till fots i reservatet, helt beroende av sin fysiska styrka och inte, som i vanliga fall, av sin slughet.

17

Men gode gud, tänk om hans dotter var skadad. Om hans dotter hade blivit skadad.

Han ville inte tro att hon hade fallit omkull någonstans, att hon kanske hade brutit benet, att hon kunde ligga medvetslös utan att höra hur de ropade på henne, utan att kunna svara. Han försökte att inte tänka på att hon kanske inte var inom hörhåll, att hon kunde ha svepts med av den snabbt framflytande floden som stigit över sina breddar efter kraftiga skyfall förra veckan, att hon kunde ha svepts med nästan femtio kilometer västerut till den plats där Nautaugafloden rinner ut i Lake Ontario.

Under hela förmiddagen kom det falska larm, folk som trodde sig ha sett henne. En kvinnlig campare klädd i röd T-shirt stirrade på dem då de närmade sig hennes läger samtidigt som hennes partner, en annan ung kvinna, dök upp från tältet, för ett ögonblick skrämd och fientlig.

Ursäkta oss, men har ni sett? … en nittonårig flicka, fast hon ser yngre ut. Vi tror att hon befinner sig någonstans här i närheten …

Tidigt på söndagseftermiddagen, när de hade sökt sju timmar den där första dagen, fick fadern syn på sin dotter rakt framför sig, mindre än hundra meter bort.

Han skakade på sig för att bli klar i huvudet och ropade »Cressida!«.

Sprang desperat och utan att tänka sig för nerför en brant sluttning, samtidigt som andra som var ute och sökte hejdade sig och stirrade på honom.

Flera av dem såg det som fadern såg. På andra stranden till en liten smal bäck hade flickan fallit omkull eller utmattad lagt sig ner för att sova.

Svetten, som rann ner i faderns ögon, brände som syra. Han sprang klumpigt nerför sluttningen, det värkte mellan skulderbladen och i benen, han var som ett stort, klumpigt djur som stapplade fram på bakbenen. »Cressida!« Dottern låg orörlig på andra sidan bäcken; hon var delvis dold 18

i undervegetationen, en av hennes lemmar – ett ben eller en arm – hängde ner i vattnet. Fadern ropade hest: »Cressida!« Han ville inte tro att hans dotter var skadad eller hade brutit någonting; hon sov nog bara och väntade på honom.

Nu närmade sig andra springande. Fadern brydde sig inte om dem, han var fast besluten att först nå fram till dottern, väcka henne, lyfta upp henne i sin famn. »Cressida! Älskling! Det är jag …« Zeno Mayfield var femtiotre år gammal. Han hade inte sprungit så här på många år. En gång, för mycket länge sedan, i high school, hade han varit idrottsman. Nu bultade hjärtat som en knytnäve i bröstet på honom. Det högg till av smärta, och sedan kom en rad mindre hugg mellan skulderbladen. Utan att tänka sig för fortsatte han att springa, som om han hoppades kunna komma bort från de kraftiga smärtorna. Han var en lång, bredaxlad man med muskulös rygg; hans hår var fortfarande tjockt, lakritssvart utom där det fanns några gråa strån; ansiktet som varit blossande rött på grund av många timmars ansträngning i värmen i Adirondackerna, blev nu kritvitt, flammigt och sjukligt; hans hjärta bultade så hårt att det kändes som om det drog bort syre från hjärnan; med den här farten kunde han inte andas; han kunde inte heller tänka klart: han hade svårt att hålla sig upprätt på sina tjocka och klumpiga ben. Han tänkte: Hon mår bra. Naturligtvis mår Cressida bra. Men när han nådde fram till fjällbäcken såg han att det som låg på den andra stranden inte var hans dotter, utan kadavret efter en delvis förruttnad hjort, en ung hind, och på det fortfarande vackra huvudet fanns inga horn och ett stort blodigt stycke av hjortens bröst hade redan slitits bort av asätare.

Fadern skrek till av fasa.

Ett halvkvävt, djuriskt skrik, som om han fått en spark i bröstet.

Fadern föll ner på knä, alla krafter tycktes ha runnit ur honom.

Han hade sökt efter sin dotter ända sedan klockan tio samma morgon. Och nu hade han hittat sin dotter sovande vid en liten bergsbäck, som en flicka i en sagobok och mitt framför hans ögon hade dottern förvandlats till ett gräsligt, ruttnande kadaver.

Zeno Mayfield hade inte gråtit sedan hans mor gick bort tolv år 19

tidigare. Och inte ens då hade han gråtit så här. Hela hans kropp skakade av snyftningar. Han greps av ett fruktansvärt stort medlidande med den dödade och delvis uppätna hinden.

Någon ropade hans namn. Någon stack händerna under hans armhålor och lyfte upp honom.

Han ville dölja för dem att han hade svårt att andas, men det märktes tydligt. Smärtorna mellan skulderbladen hade smält samman till en enda stickande värk och den löpte i sicksack som en blixt i en tecknad serie.

Tidigt samma morgon hade han naturligtvis insisterat på att han skulle få följa med skallgångskedjan in i reservatet. För naturligtvis måste den försvunna flickans far leta efter henne.

Nu hade man fått upp honom på benen, han stod och svajade som ett sårat djur.

Det är fruktansvärt så snabbt en mans styrka kan rinna ur honom, på samma sätt som hans stolthet.

Det var tre unga volontärer, men Zeno visste inte vad de hette.

Fast de kände till hans namn. »Mr Mayfield …« Han knuffade undan deras händer. Han ställde sig upp och han andades åter normalt, eller – nästan normalt.

Han skulle ha envisats med att fortsätta sökandet så fort han vilat ett par minuter, fått lite ljummet vatten ur en flaska Evian och nervöst och skvättande hade kissat bakom ett stenblock som var övervuxet med lav, men det svartnade återigen för ögonen på honom och skamset suckade han och sjönk ner i medvetslösheten.

Gode gud, tag mig i stället för henne. Om du nu ska ta någon, tag då mig.

två

Blivande brud 4 juli, 2005

ja, det vet du. Du vet att jag gör det. Naturligtvis – du känner ju mig. Hur skulle du kunna tvivla på mig.

Naturligtvis kommer det som en chock. Vi är – vi är alla – mycket ledsna …

Nej! Ledsna var vad jag sa – alla som älskar dig – och i synnerhet jag. Vi är ledsna.

Nej, vänta lite. Vi är alla mycket glada att du lever, Brett, och naturligtvis glada för att du kommit tillbaka till oss.

Vi är inte ledsna för det, vi är mycket glada för det.

Under alla de här månaderna har vi bett. Bett och bett.

Och nu har du kommit tillbaka hem till oss.

Och nu har du kommit tillbaka till oss.

Naturligtvis förstod jag att du skulle komma tillbaka – det tvivlade jag aldrig på.

Inte ens när vi hade tappat kontakten – när du var i strid – inte ens då tvivlade jag.

På det där hemska stället – hur är det nu man uttalar det – »Diyala« …

21

Snälla du, du måste tro mig, älskling: Jag älskar dig som jag alltid har gjort.

Det var därför jag ville att vi skulle förlova oss innan du gav dig iväg – om det skulle hända något … där borta.

Men du känner ju mig, jag är … Jag är din flicka.

Jag är din fästmö. Din blivande brud.

Det kommer inte att förändras.

Fast nu: nu har vi så mycket vi måste planera!

Det är så mycket att planera att det går runt i huvudet på mig …

Din mor lovade att hon skulle hjälpa till, men nu …

(Jag borde inte ha sagt lovade. Jag menade inte lovade.)

Men innan de där, före – de där … operationerna och tillfrisknandet och rehabiliteringen. Före allt det där, då var din mor så ivrig på att få planera bröllopet, tillsammans med min mor, och min mormor, och vi planerade bröllopet som skulle äga rum så snart du var …

Tja, jo: det finns ett före, och så finns det nu.

Jaså, är det fel att säga före? Och att säga – nu?

Brett, varför tittar du så där på mig …

Varför är du arg på mig … … tittar på mig som om jag var en främling. Och som om du var en främling för mig och jag – vid sådana tillfällen blir jag rädd för dig.

För jag älskar dig, Brett. Jag älskar dig.

Jag älskar dig och sedan är det ibland som om den här andre – det är som om den här andre – stirrar på mig genom dina ögon …

Det gör mig mycket rädd. För jag vet inte vad jag ska kunna göra för att blidka den här andre.

Jag lovar att älska dig i nöd och lust. Amen.

Jag lovar dig inför Jesus vår Frälsare att älska dig i nöd och lust.

Amen.

Jag skäms inte för att jag älskar dig. För att vi var tillsammans så som vi var …

22

Jag skulle inte ha skämts om jag blivit med barn (men det vet du att jag var orolig för att jag skulle bli) och jag tror nu att jag (nästan) är ledsen för att jag inte blev det. (Är du ledsen för det?)

(Det skulle ha varit så annorlunda nu!)

Det känns som om jag redan är din fru. Men ibland känns det som om du inte är min man – inte riktigt.

Det känns som om det finns Brett, som är min älskling, och så finns det – den där andre.

Ibland.

Här är modellen till brudklänningen.

Tycker du inte att den är vacker? Tycker du om den?

Var snäll och säg ja. Jag vill så gärna höra ett ja.

Jag vet att det inte intresserar dig – särskilt mycket. Naturligtvis …

En del klänningar är mycket dyra. Det här är ett fynd vi gjorde på internet – »Bonnie Bell Designs«.

Och den är så vacker, tycker jag.

Elfenbensvitt siden. Elfenbensvit spets. Urringning med ena axeln bar och rygg av tunn spets. Det plisserade livet är »figursytt« och kjolen är »utställd«.

Slöjan är av mycket tunn chiffong. Släpet är en meter långt.

Och här är skorna: pumps i elfenbensvitt siden.

Låt mig hålla fram bilden i ljuset så kan du kanske se bättre …

Tror du att jag kommer att bli … söt … i den här?

Du har sagt att jag var din vackra flicka. Det har du ofta sagt, Brett.

Och då trodde jag på dig och jag vill så gärna tro på dig nu också.

Snälla du, säg ja.

Du ska vara klädd i din paraduniform från armén. Du är så stilig i din paraduniform med alla dina »utmärkelser«.

Du ska ha de mörka glasögonen. Du ska ha vita handskar. Uniformsmössan som är så elegant.

Korpral Brett Kincaid. Min äkta man.

Vi ska repetera. Vi har flera månader på oss att repetera.

23

(Du har sagt att du har blivit befordrad inom Förenta staternas armé.)

(Allting har en innebörd i militären – det har du sagt. Och därför hade befordran inom Förenta staternas armé en innebörd, men vad betydde det? – det visste vi inte.)

(Vi vet bara att vi är så stolta över vår Korpral Brett Kincaid.)

Du har fel. Det ser inte ut på dig som om du blivit sårad.

Du ser inte alls »krossad« ut.

Du ser inte alls ut »som skit«.

Du är min stilige fästman, du är egentligen inte alls förändrad.

Det kommer att bli fler operationer. Kirurgen har ju förklarat att det tar tid innan allt är läkt. Men det kommer att »läkas naturligt« så småningom.

Man kan inte förvänta sig att ett mirakel ska vara perfekt! Öronen, huvudbottnen, pannan, ögonlocken. Halsen nedanför hakan, på höger sida. Fast i klart ljus skulle man kunna tro att det var en vanlig brännskada. Flera brännskador.

Snälla Brett, rygga inte tillbaka så där när jag kysser dig. Snälla.

Det känns som om någon stack en glasskärva rakt i hjärtat på mig – när du stöter bort mig.

Om folk tittar på dig i Carthage så är det bara för att de har hört talas om dig – om dina medaljer, dina utmärkelsetecken. De beundrar dig, för du är krigshjälte, men de vill inte tränga sig på.

Som pappa. Han beundrar dig så mycket, Brett! Men pappa uppträder alltid så lustigt när han blir känslosam – han blir alldeles tyst – folk tror det inte, men Zeno Mayfield är egentligen en ganska blyg man.

I grund och botten, menar jag.

Det är svårt för män att tala om – om vissa saker. Pappa har aldrig fått någon son, bara döttrar. Men pappa pratar med oss. Och vi lyssnar.

Och mamma pratar ständigt och jämt om dig. När du var i Irak, i strid, då bad hon hela tiden för dig. Hon oroade sig mer när vi inte hörde från dig än vad jag gjorde, nästan …

24

Hela min familj, Brett. Hela familjen Mayfield.

Du måste försöka tro på det – att vi älskar dig.

Jag skulle önska att du ville börja gå med mig i kyrkan igen, Brett.

Alla saknar dig där.

Vi har en ny präst – han är mycket trevlig.

Och hans fru är också mycket trevlig.

De frågar efter dig varje söndag. För naturligtvis har de hört talas om dig.

Jag menar – de har hört att du har kommit tillbaka till oss och är i säkerhet.

Jag tror att det finns andra krigsveteraner i församlingen. De kommer inte varje vecka. Men jag tror att du i alla fall känner två av dem – Denny Bisher och Brandon Kranach. Kanske har de varit i Irak. Eller kanske var det i Afghanistan.

Denny sitter i rullstol. Dennys lillebror brukar rulla in honom.

Eller hans mor. Denny frågar mig alltid: Hur mår Brett? och jag säger att du snart kommer att kontakta honom …

Hur mår korpral Kincaid? Hur mår den där coola snubben.

Nej snälla. Bli inte arg på mig. Förlåt mig. … Jag ska inte tala om Denny igen. … Jag ska inte tala om kyrkan igen.

Var inte arg på mig, snälla du, förlåt mig.

Det är bara ett fyrverkeri, Brett, där borta vid Palisade Park.

Fönstren är stängda och luftkonditioneringen är på.

Jag kan vrida upp ljudet på musiken, så att du inte hör. Älskling, jag sa ju att det bara var ett fyrverkeri. Du förstår, det är den 4 juli och man firar det i parken.

Ja, det är lika bra att inte gå dit i år.

Jag har sagt till dem att de inte ska förvänta sig att vi kommer – mamma och pappa alltså. Att vi har annat att göra.

Vilka tabletter? De vita, eller …

Jag kan hämta ett glas vatten.

Okej, ett glas öl då, men doktorn har ju sagt …

25