9789100140762

lekarna

albert bonniers fรถrlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014076-2 © Peter Normark 2014 Tryck: ScandBook AB , Falun 2014

Cariña

del i

k apitel 1

Där är pojken.

Charlie såg på honom genom glipan. Hon höll fingertopparna mot sovrumsdörren, som mot en spänd hinna. Hon pressade på och ytan gav efter utan att brytas. Visst var hon hans mor, men hur hon än försökte kom hon inte igenom.

Var han hennes? Hon hade alltid upplevt honom som någonting annat.

Ju mer hon fixerade honom desto otydligare blev han. Hennes läpp spändes ovanför tänderna och den stela blicken upplöstes i en plötslig våg. Var är han?

Med ett ryck for hon fram, på väg in i rummet hela hon. Beredd på vad som helst, en tom säng, en livlös kropp, ett odjur.

Men så tog han form igen. Hon backade, lät dörren glida tillbaka.

Där är pojken. Nog är han där.

Erik var snart elva år gammal och han låg på sidan i sin säng.

När Charlie hade gått öppnade han ögonen och blinkade mot fönstret och rymden bortom. När natten blev fullkomlig skulle något fruktansvärt hända. Han visste det inom sig. Han blinkade i dunklet och kände smaken på tungan av allt som längtats ur honom.

Fönstret stod på glänt. Augustinatt med sina augustiljud, slutmusik för en sommar som tvingats ge vika. Det hade flammat 9

upp kort och hett och blivit så vansinnigt ljust att det för en stund känts som att klättra längst ute på den yttersta gränsen av tingen. Nu var ljuset på väg att slockna för oöverskådlig tid.

Han såg hur himlen blånade allt mer över trädtopparna. Han trodde att dagens ljusblå smälte mot nattens svarta där bakom.

Det fanns ett hinder annars, en tunn vägg som höll parasiterna borta. I natten kom de, ledda av storparasiten själv, och försökte tränga sig in.

Tanken höll honom vaken. Han låg på planetens tak och kippade efter andan. En larv i sin linda. På väg till slända eller odjur kunde ingen veta, allra minst han själv. Så ofärdig. Ständigt vriden och ändrad på. De drog och slet i honom så som de jagade och grep efter Lina, hans syster. Det gällde att ta reda på vad planerna var för dem båda, innan svartnatten kom och det var för sent.

Med riktig svartnatt skulle sista barriären frätas bort och parasiterna skulle välla ner över jorden, gripa efter varandra i luften och bilda en klättertråd från himlens rymder ner till Västerbottens kustland, till Djupvik, byn där han bodde. Med tråden vajande tyst i nattbrisen skulle de ankra vid taket på hans hus och sprida sig över tegelpannorna och börja pressa på för att hitta en öppning. Ända sen han hämtats hem hade det varit oreda i allt, i hans tankar, i det han gjorde, i själva tiden. Det gick inte att bli klok på. Det var bara att forma sig efter det. Och Erik var en pojke som kunde förvandla sig. Det hade han blivit så illa tvungen till. Nu låg han i skymningen och väntade på en natt som ännu inte helt kunde infinna sig. Det fanns fortfarande lite tid kvar, en sista möjlighet.

Han såg allt, men gick det att förstå utan något att jämföra med? Pojken hade haft det så här så länge han kunde minnas.

Hans plats i familjen liknade familjens plats i byn. Det lilla skottet som aldrig fått ympas på stammen. Den som man håller ifrån sig och säger: Detta är annars. Detta är likt men inte det10

samma. Detta är det vi ska ha framför oss så att ransoneringen blir riktig. För det finns inte åt alla. Det gäller att fördela det lilla man har.

Gatan bara väntade, så beständig, så tålmodig, medan Erik och hans familj rörde sig utanpå, lätta som luft, främlingar för evigt.

De hade gjort sina flyktförsök allihop, mamma Charlie och pappa med. Men de kom ingen vart. Alla som hatade dem ville ha dem kvar. Det var det obegripliga. De behövdes för hatets egen skull. Så det kunde fortsätta. Det gick att förstå och släcka sin närhetstörst så länge det fanns människor som ingen närhet skulle ha.

Han och Charlie, Charlie och byn, det var bara ringar på varandra utifrån en och samma sak. Det visste Erik allt om. För honom var sommarens händelser en virvelvind som snurrade in allt mot sin kärna. Men därefter. Därefter kanske. När stormens öga packats till bristningsgränsen, kunde då inte virveln bryta sin hårda strut och med en fruktansvärd smäll veckla ut tyst stiltje över alltsammans?

Nu sov huset. Han kände sig stark som enda vaken, starkast när andra drömde. Han sträckte in sina känselspröt i deras rum.

In hos Lina, hoprullad i sina flätor. In hos Charlie och pappa med det blanka fraset från täcket när deras kroppar vred och vände. Karls rum tomt, liksom tickande, ett rum som levde trots att Eriks storebror slängts ut ur huset. Och så stegen. Inte igen.

Han slöt handen kring handtaget under kudden, ändrade läge för att kunna kasta sig upp. Sen öppnades dörren.

Ljudlöst rörde sig skuggan in i rummet och ställde sig mitt på golvet. Erik väntade och låtsades inte längre sova. Ingen sång den här gången, inget pladder. Så som Henke fått för vana sen han hämtats hem från de där människorna.

Henke var hans bror, tre år äldre och så mycket starkare, så mycket mer målmedveten. Han stod där fullt påklädd och väntade, gympaskorna hårt knutna, den svarta träningsoverallen 11

med hål på knäna men annars ett perfekt skydd i natten. Han höll en huva i handen och hans ögon spelade.

Kom nu. Alla sover.

Någonting våldsamt höll Eriks bror vaken. Han hade inte sovit ordentligt på flera dygn, inte sen han hämtats hem. Kanske inte sen han skickats iväg. Nu när han var hemma kom han in till Erik om natten. Kanske sov han, oftast pratade han oavbrutet. Det var så Erik visste att han sov, för vaken sa han inte mycket. Han gnydde och hotade. Därför skruvmejseln under kudden.

Erik släppte taget om mejseln och satte sig på sängkanten. Han såg på medan Henke drog på sig huvan och hans ansikte blev ett mörker med fuktigt ögonblänk. Hans röst lät dovare, äldre.

Skynda dig. Jag svettas.

Erik klädde på sig och satte fötterna i skorna han hade under sängen. Han hade också skickats iväg och hämtats hem igen.

Nu följde han i Henkes lekar. Det verkade inte finnas något alternativ. Detta skulle göras och i slutet av detta och bara det här fanns en möjlig lösning. Erik sneglade på sin bror och undrade igen om han inte sov ändå. Han var åtminstone tillräckligt vaken för att kunna öppna balkongdörren och svinga sig över räcket och ta sig till gräset nedanför.

Erik följde efter och tillsammans korsade de gården, smög ut till vägen och stannade under de släckta lamporna. De blickade ut över branten med träden och sjön nedanför, ända bort till husen på andra sidan vattnet. De lyssnade ut i blåskimret och anade ett muller långt borta.

Vi går över gårdarna, sa Henke genom masken.

Han rättade till ryggsäcken och smög in vid sidan av garaget.

Därifrån plockade han med sig en spade och tillsammans hukade de över Bergströms gård och bort till allmänningen. Henke föll ner på mage med spaden framför sig som ett gevär och de kravlade över gräsplanen för att inte upptäckas från Normans långa rad av fönster. De reste sig och fortsatte nerför en kort trappa, 12

över den steniga framsidan och in bakom stuverichefens gård.

De slog av på takten och rörde sig ljudlöst fram till planket.

På andra sidan reste sig trädet, grenarna avtecknade sig mot den djupa himlen. Henke rev ut något ur ryggsäcken och slängde det på marken, vävde samman händerna och väste: Kliv upp så hivar jag.

Plastsäckarna prasslade i nattbrisen och Erik tvekade. Henke skakade otåligt med sin handvagga och Erik tog klivet upp. Med ett ryck hissades han uppåt och höll på att missa kanten, men så fick han grepp och svingade ena benet över toppen på planket.

Stuverichefens gård var formad som ett U med fönster på tre sidor. Mitt i stod äppelträdet. Erik svalde torrt. Det var ett omöjligt träd. Tanken var att han skulle ta sig från toppen av planket över till en av äppelträdets långa armar och klättra in mot stammen där han i lugn och ro kunde sitta och tömma.

De omogna frukterna glänste som små släta stenar. Henke rörde sig under honom och Erik svängde över andra benet också.

Han sträckte sig ut på grenen och klättrade baklänges in genom bladverket.

Trädet slöt sig kring honom. Vid stammen stannade han och andades igen. Utanför muren av grenar och löv seglade månen upp på tunna moln och det mörkblå övergick i ett flytande lila.

Första äpplet lossnade med ett högljutt knäpp och hans hjärta dundrade igång. Han blickade mot de svarta fönstren men de visade bara en spökbild av gården och trädets spretande grenar.

Han sänkte tänderna genom skalet och den sura saften sprutade in i munnen på honom. Han tuggade och svalde och lät äppelskruttet falla ner genom grenarna. Han plockade fler och fler och lät dem falla till marken med svaga dunsar.

När han inte nådde längre utan att det knakade och brast i virket klättrade han tillbaka samma väg han kommit. Han blev sittande gränsle över planket och såg vallgraven med äpplen som bildats kring trädroten.

13

Hoppa, hördes Henke.

Fallet var mycket längre än han trott och han slog hakan i knäet som kom upprusade. Han såg vita fläckar och smakade järn och salt i munnen. De rände kring garageuppfarten, uppför slänten efter brevlådan och in bland buskarna. De hukade vid den trånga ingången till gården och Henke tryckte en sopsäck i handen på Erik. Dags att hämta fångsten.

Innan Erik hann protestera fick han en knuff i ryggen och for in på gården med huvudet böjt mot marken. Månen fångade honom som en råtta på ett blankt köksgolv. Han snurrade runt trädet varv på varv med blodet bankande i tinningarna. Säcken blev fort stor och klumpig och plasten tänjdes ut när han försökte släpa iväg den. Han frös fast när han tyckte sig se någon i fönstret. Han stirrade, men det var bara han själv, ett spöke i en spökträdgård med en spöksäck.

När han var tillbaka slet Henke av sig masken och fnissade hysteriskt.

Gräv nu, sa han och sträckte fram spaden. Vi måste gömma det.

Erik grävde en grop under häcken mellan gårdarna och de hjälptes åt att hiva ner äpplena och fylla på med jord. Sen sprang de hem med var sitt stenhårt äpple som smakade av svetten och snoret som rann nerför deras ansikten.

Han vaknade av röster. De stod och pratade på trappen med ytterdörren på vid gavel. Orden letade sig in den vägen och genom springan i hans sovrumsfönster.

Men vi vill inte ha dom.

Det var Charlies röst.

Ta dom. Pojken ska inte behöva stjäla.

Erik var med ens klarvaken och satt upp i sängen.

Han behöver bara fråga så ska han få, sa rösten nu.

Erik vågade inte se efter. Tystnaden beskrev Charlies ansikte.

14

Hakan som pressades tillbaka och tänderna som skymtade när överläppen drogs upp mot de vidgade näsborrarna.

Barna ska inte behöva tjuva. Säg bara till om ni behöver nåt.

Vi behöver inget.

Den andra började skratta. Det var ett överseende skratt. Som om Charlie inte visste bättre och det inte var värt att bli arg på en sån som hon.

Men snälla du, varför ska barna dina då behöva stjäla? Ta korgen nu.

Erik ställde sig vid fönstret och såg den omvända dragkampen. Grannkvinnan tryckte på med äppelkorgen medan Charlie fäktade och slog ifrån sig.

Vi vill inte ha nåt bråk, pressade grannkvinnan fram. Hennes korta svarta frisyr snurrade och ruskade under Charlie, som parerade ett våldsamt angrepp och korgen kapsejsade. De hårda små äpplena rullade ut på plattorna med träaktiga dunsar.

Titta. Nu gör dom ingen nåt gott, sa grannkvinnan och släppte korgen.

Charlie fångade upp den medan den lilla svarthåriga kvinnan gick ner på knä och började plocka in äpplena i fickorna på sin träningsoverall. Charlie slängde ifrån sig korgen och drog i kvinnans arm för att få henne på fötter igen, men kvinnan fortsatte att sträcka sig efter äpplena med den andra handen. Då ryckte Charlie till ordentligt och kvinnan skrek rakt ut.

Charlie släppte som när man släpper en fisk man trott var död men som rycker till i en sista äcklig spasm. Kvinnan spillde ut över plattorna och äpplena rullade iväg igen. Hon satte sig på huk och tjurade.

Vad har vi gjort er? Varför kan ni inte bara lämna oss ifred?

Här kommer man och vill bli vänner och så blir man misshandlad istället.

Charlie backade långsamt mot dörren.

Här försöker man verkligen, men vad får man för det? Barna 15

ska inte lära sig stjäla. Men det är väl redan för sent. Det sitter väl i kroppen på dom.

Kvinnan reste sig med ett gnäll och en suck och skakade tillbaka håret. Hon blev stående med ansiktet lätt uppåtvänt.

Men jag kommer aldrig att ge upp. Förstår du det? Varje gång dom tar eller förstör så kommer jag att ge och förlåta. Även om deras egen mor har gett upp så kommer såna som jag alltid att stå med dörren öppen för att ta emot dom. Om dom mot förmodan skulle ändra sig och vilja bli bättre, vill säga.

Charlie var inne i tamburen nu. Ytterdörren gick igen med ett klick. Grannkvinnan plockade upp korgen och drog in snor i näsan. Äpplena lät hon ligga kvar på plattorna. Hon gav huset en sista blick, sen gick hon hemåt med träningsoverallen dammig av gräsklipp och grus.

Erik vågade inte röra sig. Han hörde hur Charlie gick och smällde i köksluckorna. Det hördes andra ljud också, resten av familjen gjorde sig i ordning för dagen. Han tittade på klockan men frukosten hade varit. Han undrade om straffet redan börjat.

Knappt hade han vänt sig om innan hon var utanför. Dörren for upp och han började sina beräkningar, men hon sa bara åt honom att klä sig. De skulle på utflykt.

När han kom in i köket höll hon på att slå in smörgåsar i sidorna från en gammal tidning. Han blev stående framför en grynig bild på mittuppslaget och det tog en stund innan det sjönk in vad den föreställde. Charlie rörde sig närmare och sneglade ner i tidningen hon med.

Det var en ung man med blodigt ansikte som skrek in i kameran. Bakom honom syntes ett tumult av rök och kroppar. Erik läste: Tusentals döda på Himmelska Fridens Torg.

Han gapade och kom på sig själv med att göra det. Charlie verkade överväga hans reaktion.

Det där var i början av sommaren, sa hon. Men det är säkert oroligt fortfarande.

16

Han läste igen: Militären sköt rakt in i folkmassan.

En talgoxe tappade greppet ute på fönsterblecket och klorna rasslade till. Solen fick björklöven att glänsa som slantar. Erik försökte foga ihop det blodiga ansiktet med sommaren utanför men det ville sig inte. Fasan grep tag i honom. I alla år hade Charlie muttrat om att något skulle hända och nu hade det verkligen skett. De kunde inte hålla sig hur länge som helst. Till sist skulle de göra något slutgiltigt. Tusentals. Det var en stor del av byn.

Varför gjorde dom det? frågade han.

Charlie skakade på huvudet. Det var fler bilder efter mittuppslaget, men när han försökte bläddra lade Charlie en hand över sidorna.

Retar man upp dom som bestämmer så blir det så här, sa hon.

När de kom ut på gården stod Lina och väntade vid cykelstället.

Varningssirenen i Eriks huvud dämpades och överröstades av något annat.

Dom andra då? undrade Lina.

Det blir bara vi, sa Charlie.

Juni hade varit kall med oroliga moln över himlen, men i juli hade strömbrytaren slagit om och sen hade svetslågan stått på.

Det var bara natten och de plötsliga kalla vindarna från hav och fjäll som påminde om att de var uppe och gick på taket av världen.

Charlie rullade ut från gårdsplanen på sin stora tunga dam­ cykel. Hon verkade knappt behöva trampa utan cykeln bars längs vägen av sin egen tyngd. Kjolen stramade kring hennes skinkor, som snart började gunga från sida till sida. Cykeln knakade och klagade och drog ifrån medan hennes kjol växlade mellan att slingra sig kring låren och slå ut efter sidorna. Lina såg på honom i fartvinden. Erik knep tag i en av häxnäsorna som hängde i klasar från lönnarna och de rann nerför backen. Han stannade vid broräcket och fäste lönnnäsan innan han fortsatte.

17

Charlie och Lina var långt före och Erik ställde sig på tramporna för att hinna ikapp. Han susade ut till Blå Vägen och såg deras cyklar parkerade vid kiosken. Han trampade de hundra meterna och klev av och började leta rätt på dem inne i butiken.

Charlie hade hunnit plocka på sig en del redan. När de gick mot kassan kände han blickarna, så som han alltid kände blickarna när han var ute på byn med Charlie. Det ryckte till i kassörskan när de kom fram, och som om alla i affären satt fast i en och samma tråd skälvde och ryckte de också. Flera som redan betalat sina varor blev långsamma och dröjande. Charlie visade tänderna. Hon tog fram sina pengar och betalade och hastade ner varorna i plastkassen.

Erik vågade sig på en blick omkring sig och såg hur en pojke han inte kände igen höjde ett pekfinger mot dem. Pojkens mamma sänkte det och böjde sig ner vid hans öra och viskade.

Erik och pojken såg på varandra medan mamman fyllde hans öra med ord. Pojken blinkade medan det rann in och hans ögon blev till glaspärlor. Erik vek undan med blicken och märkte att han hade sökt sig in i Charlies kjol. Han släppte när hon slog lätt efter honom så de kunde komma iväg.

Ursäkta.

Charlies axlar spändes. Hon stannade vid dörren och vände sig i profil.

Växeln.

Charlie knuffade till Erik och han sprang till kassörskan och fick mynten i handen.

Charlie och Lina hade redan cyklat iväg när Erik kom ut ur affären. Han lät mynten glida ner i fickan och hejdade sig vid löpsedlarna. Någonting om massakern i början av sommaren. Äntligen en förklaring till varför Charlie förbjudit honom att lämna gården och skogen. Varför hon gång på gång varnat honom för att cykla själv ner till Himmelska Fridens Torg.

Han följde järnvägsspåret uppför backen och kom ikapp sin 18

mor och syster. Uppe på krönet stod som vanligt Vinkarn. Han var en äldre man med insydda pressveck i byxorna, alltid klädd i en beige sportjacka uppdragen till halsen. När de passerade höjde han högtidligt handen och Erik gjorde detsamma innan det bar av nerför backen.

Till höger drog skolan förbi på sin kulle och lite längre fram passerade de avtagsvägen till Himmelska Fridens Torg. Erik spände sig för att Charlie skulle sträcka ut handen, men hon rann vidare och de tog vägen genom Gamla Djupvik med trädallén och de stora flagnande träkåkarna. De passerade systrarna Perssons gamla affär och han tänkte på det som berättats om sjömännen och hamnarbetarna och järnvägsmännen som uppsökt systrarna, och om brunnen som nyligen upptäckts i husets källare som sades vara bräddfylld med vatten och som saknade botten.

Cyklarna bar dem upp till Åbölebrons fäste. Bron var alldeles nybyggd och sträckte sig över ön med kolerakyrkogården, bort till grannbyn Åböle där pappersfabriken låg. De skulle inte över dit utan rullade nerför backen till den söndervittrade betong­ kajen där skeppen inte längre lade till. Där klev de av och bredde ut handdukarna på det skrovliga underlaget.

Lina krånglade på sig baddräkten medan hon skylde sig med händer och knän. Charlie ställde fram termosen och smörgås­ lådan­och lutade sig bakåt så att solen träffade henne hårt på bröstet och i ansiktet. Hennes halvöppna mun blänkte av Niveakräm och ögonlocken lade sig som två blåskimrande metallbitar i hennes ansikte.

Lina reste sig framför Erik och petade loss baddräktskanten ur stjärtskåran. Axlarna höjdes när havsbrisen blåste in. Hennes lugg gungade och hon vände sig i profil med ett väntande öga.

Erik reste sig och när Lina dök blev det bara en liten våg med en skummande tunn cirkel kring hålet som hon försvunnit igenom.

Innan hon hunnit upp till ytan ställde sig Erik jämfota och böjde sig över öppningen som höll på att läka ihop. Så dök han också 19

och kände hur havsytan slöt sig över honom som en tung grå stenskiva. Där nere trasslade de ihop sig och han gjorde ingenting för att komma loss. Inte förrän en hård armbåge träffade honom på kindbenet började han hjälpa till och han följde henne upp till ytan.

Vad fan gör du? skrek hon.

Hon grinade nästan och han simmade undan en bit, fram till en slemmig trästock som stack upp ur vattnet. Han väntade men Charlie visade sig inte på kajen. Kanske hade hon inte hört.

Lina klättrade uppför stegen och försvann medan Erik hängde kvar på pålen. Huden stramade i ansiktet och när han kliade sig om näsan for snoret ut på kinden. Vattnet var iskallt här, det var urgrävt för storfartyg och bråddjupt. Inte ens ungarna som fridök hade kommit ända ner.

Några timmerbilar rullade över bron, annars var det tyst.

Vinden strök över hans öron. Han väntade på att han skulle våga gå upp. Så hördes rasslet av en kedja mot ett plåtskydd och knastret av hjul i betongsmulet. Han släppte pålen och sjönk ner i vattnet, tog några simtag under ytan tills han nådde stegen med fingertopparna.

När han kom upp var de borta. Husen stod i ring uppe på kullen, men ingen människa syntes till. Han såg längsmed vägen, men ingen var där heller. Han tittade på platsen där de suttit och gick fram och kände med handen. En träbit växte i hans strupe och började vrida och värka. Tårarna vällde upp i ögonen och han pressade mot och det började vissla och ila mellan hans tänder. Om han inte lugnade ner sig skulle han dö. Hjärtat skulle drunkna där inne. Han höll emot medan det hälldes på. Salarna vattenfylldes, bord och stolar började driva, höghus krossades av jättelika vågor. Om han bara hann tillbaka till gården innan det brast skulle han överleva.

Han kämpade med att sära på tänderna och höjde ansiktet så att näsan fångade vinden. Bortom fisklukten från det svartblå 20

deltat, bortom sopstanken från pappersfabriken, bortom slammet och gyttjan från den nymuddrade hamnen, tyckte han sig ana den enkla doften från trädgårdens nyponblom.

Var han en cyklande vädrande hund? I så fall märkte ingen det. Ingen märkte någonsin någonting. Han kunde göra sig till hund, drake, härskare, vad som helst. Det spelade ingen roll.

Ingen hörde åskan som smällde och brakade i hans öron.

Det var som om de var döva för vissa ljud, ljud som bara hundar och drakar kunde höra. Golvläge, öronen spetsade, svansen slingrad tätt kring rumpan. Blicken fälld medan nosen vädrade efter förändringar i känsloklimatet.

De märkte aldrig någon förändring hos honom, men han upplevde minsta svängning hos dem. Han såg som en extra kontur kring deras ansikten, en mörk form att förvandlas till. Raseriet kom i glimtar. Som främmande djurarter upplysta av fotoblixtar i djungeln. Deras pupiller vidgade till svarta mynt, påkomna i sin rätta form, sen borta igen i skydd av vardagens upprepningar och glömska.

Vattenspridarna gick över timmerstockarna och regnbågar bildades i den skimrande duschen. På det inhägnade industriområdet hade de rotat bland avfallet, klättrat på de skalade trädstammarna, hoppat från toppen av barkpyramiderna och sprungit nakna i spridarnas dimma. Erik och Henke höll alltid ett öra på spänn efter de annalkande stegen, den rytande rösten, och visste alltid när det var dags att springa.

Vattnet pumpade och truckarna och timmerbilarna stod och vilade på industriplanen. Erik drog cykeln längs stängslet och gråten började ta slut. Charlie hade förbjudit honom att vara själv nere på byn men så hade hon lämnat honom där. Han fick inte ihop det. Han kikade in genom hålen i hönsnätet. Henke syntes inte till.

Byn kändes obegripligt stor när han var på egen hand. Den 21

var någon annanstans, ett annat samhälle. När han höll sig intill Charlie eller någon av de andra kunde han låtsas att en liten bit tillhörde dem. Men när han var ensam vände sig byn undan och efter att han fått reda på massakern var Himmelska en annan plats. Nu när han gick uppför sluttningen som byn låg på såg han inga spår av förödelsen. Himmelska Fridens Torg var öde, så när som på två gubbar som satt och dåsade på ljugarbänken.

Måsarna kretsade sömnigt utan att landa. Sopkorgarna var tömda, plattorna borstade, människorna borta.

Erik letade spår. Blod, kroppsdelar, patronhylsor, söndertrampade plakat, något måste ha glömts i storstädningen. Den ena gubbens kind landade mjukt mot axeln på den andre, som trots det fortsatte att tala. Erik stod gränsle över cykelstången och gick några steg invid fasaden och kikade in i fotohörnan. Där sattes det upp bilder då och då, från någon fotbollsmatch, ett dop, när någon vunnit något. Erik hade varit förbi flera gånger och sett samma foton men han stannade ändå och tittade.

Räddningsfartyget Sigurd och de två besättningsmännen, en urklippt tidningstext nedanför om han som räddats, en bild på honom sittande vid ett köksbord. Bilder från konfirmations­ undervisningen i Djupviks kyrka. Den nya prästen stående över ungdomarnas hjässor, bredvid honom hans son, han som börjat i Linas klass och som pratade hela tiden. Sonen höll i en ask oblater och stirrade genom tjocka glasögon på flickan som drack ur silverbägaren. Anna hette hon, det visste Erik. Lina brukade umgås med hennes storebror Magnus. Det var väl tre år sen deras lillasyster kvävdes till döds i en snöhög. Flaggan på deras gård hängde fortfarande på halv stång.

Erik hade sett sig less på fotona men han stod ändå kvar och betraktade de skäggiga besättningsmännen. Den ene smärt med rött helskägg och lugna ljusa ögon. Det var Holger. Den andre lite större, mer björnlik, det var han som börjat dricka på jobbet.

Alla pratade om det men ingen vågade göra något. Man menade 22

att det var Holgers uppgift, det var ju ändå hans kollega, hans båt. Om han kunde tänka sig att jobba ute i kuling tillsammans med en berusad man så var det hans ensak.

Erik studerade fotot av mannen som räddats av Sigurd. Han läste texten för hundrade gången. Mannen på bilden var en tydlig människa, berättelsen om hans räddning var tydlig den med. Inte alls som mannen som höll till hemma hos dem.

Han satte sig på cykeln och rullade sakta inpå gubbarna. Mannen som sovit hade vaknat och nu pratade de högljutt i mun på varandra. De måste ha varit här när det hände. Tusentals. Ingenstans syntes det på dem vad de varit vittnen till. Deras höga och entoniga röster slukades av det tysta tomrummet de satt invid.

Erik rullade förbi dem och de nickade utan att avbryta svadan.

När han kom bort till Konsumbutiken tittade han ner och stannade. En enda röd fläck, stor som en tioöring. Den glänste matt och han rullade försiktigt hjulet över den och backade tillbaka.

Glansen hade försvunnit och nu var det bara en rund skugga kvar. Han såg sig omkring och ville ropa till sig någon men gubbarna hade rest sig och gick med stela kroppar över torget, deras kepsar tillbakaskjutna i nacken och händerna löst knutna i ryggslutet. Erik rullade tillbaka hjulet och tittade på kladdet som glittrade på gummit. Han snedställde cykeln och drog hjulet fram och tillbaka över plattorna tills det var torrt. Sen satt han upp på sadeln och började trampa.

Han stannade på järnvägsbron och såg godståget komma rul­ lande lugnt och tungt på den rostiga rälsen. Män i smutsiga röda overaller hängde från handtagen på loket. Bromsarna klagade och gnällde tills det stannade. Två identiska män dök upp en bit bak och en ny vagn kopplades på. Tåget backade och det smällde i låset så att vagnarna rös till. Männen vid loket hoppade av och började gå tillbaka längsmed banvallen, här och där sparkade de bort stenar som låg för nära rälsen. Tåget tog fart och vagnarna 23

bytte av varandra med ett klappande ljud mot järnvägsbrons undersida.

Eriks huvud kokade. Det fanns inga tankar att använda sig av. Han kunde bara gå hem men där fick han inte vara. Hans fel och misstag hade avlöst varandra och straffen hade runnit ihop så att han inte längre visste vilken förseelse han sonade. En tom värk samlades i hans mage. Den fanns där hela tiden, när hon vände blicken mot honom, när hennes händer åkte fram, när hon var borta, när han var ensam. Erik hade sin plats och de andra rörde sig kring honom och över honom, dörrar öppnades och stängdes, telefoner ringde, diskussioner påbörjades och avbröts.

Nycklar rasslade. Bilar startade. Klockor tickade. Hans plats på hallmattan var nästan inne i huset men ändå inte riktigt. Han var hela tiden på väg hem, till och med när han var hemma.

Det fanns ingen annanstans att gå. Luften här ute hotade att svepa iväg honom. Jord och himmel skulle kantra och han skulle klösa med fingrarna och bli hängande från broräcket med himlen under sig i ett bottenlöst blått. Han längtade till mörkret, in i rummen dämpade av golvlånga gardiner och heltäckande mattor. Han ville höra vattnet som rusade i rören, ventilationen som ven, bilarna som passerade på avstånd.

Han rann nerför backen. Blå Vägen fortsatte framför honom med sitt slut någonstans i Nordnorge. Han såg bortåt hålet där byn spottade ut en och blev tvungen att stanna upp igen vid idrottsplatsen. En grupp män gick uppe på läktartaket med skyddskläder och rep runt midjan. Erik tittade upp men såg inga helikoptrar, inga flygplan som de kunde ha firats ner från. Himlen var djup och blå och det gick en ilning efter ryggraden så stor den var. Han såg svärmar med svalor som snurrade och virrade högt uppe på valvet. De rusade hit och dit och fick med sig varandra i en orolig flykt. I ett svindlande ögonblick var det han som dirigerade dem över himlen. Det var han som hade landsatt de uniformerade männen. Han fick en skymt av tingens trådar och kände 24

illamåendet i suget efter våldsam kontroll. Det var den snabba väg hans elände ville ta. Bara gripa tag i trådarna och slunga allting åt helvete. Se fåglarna i brinnande kritstreck över himlen, hus i lågor, järnvägsspår som sjunker i sjöar av smält asfalt. Efteråt ett regn smattrande genom tjock rök ända till tystnad och stillhet.

Erik tryckte händerna mot tinningarna för att hålla inne allt­ ihop. Fåglarna skriade och männen vankade fram och tillbaka på taket. Det blänkte i deras hjälmar. Han undrade vad de hade gjort med kropparna.

Sjön glänste bortom fotbollsplanen och han såg några små figurer som dök från bryggorna. På andra stranden låg hans gata och där skogen började stod hans hus. Erik tog vägen utmed fotbollsplanerna och cyklade en stund parallellt med mannen som ritade kantlinjen. Mannen höjde handen och drog den genom den vita fläcken han haft i luggen sen tonåren, den som fick det att se ut som om han ramlat i sin egen kritblandning. Erik fortsatte ner till badet och passerade bryggorna utan att känna igen någon.

Den grönmålade bron, lönnarna som kantade backen upp till korsningen, till och med fröna som lossnade i vinden och kom ner som små helikoptrar från grenarna, sammantaget kändes det sprött och oäkta. Han fick hindra sig själv från att sträcka sig över styret och försöka rispa upp allting med naglarna.

Det gick trögt nu. På krönet klev han av. Han undvek att titta upp från gatan. De små stenarna som smält fast i asfalten bildade hypnotiska mönster som virvlade under honom till ljudet av cykelns gnissel. Längre fram hörde han hur det dunkade och så slutade det upp. När han höjde blicken stod Sebbe med bollen under armen och betraktade honom. Sebbe var lång och fräknig med brandgula ögonbryn och hud som lättmjölk.

Vad fan skulle ni palla våra äpplen för? sa han när Erik var jämsides. När han inte fick något svar släppte han bollen och fortsatte panga mot garagedörren, inte minsta svettrand eller skrynkla på hans instoppade tenniströja.

25

Nu var det bara tre hus kvar och det kändes som om det inte skulle gå. Walls gård dök upp på vänster sida och Erik fick en impuls att gå och leta rätt på gubben. Gamle Wall som lät dem bada och fiska från hans brygga. Erik ville gå och berätta för honom, men han visste inte var han skulle börja.

Vattenspridarna gick på allmänningen mellan Normans och Bergströms. Några flickor sprang genom strålarna och halkade och skrek. Erik tänkte på Lina. Hon var inte en av dem. Det hade hon aldrig varit. Han tänkte Lina. Lina. Lina. Men hon dök inte upp. Han såg dem sjunka tillsammans ner i den djupa hamnen, sen hade hon börjat fäkta.

Eva Bergström höll på att lägga ut tallrikar på bordet under altantaket. En radio mumlade genom ett öppet fönster. Nu stod hans hus där och det var så trögt. Han vägrade släppa efter och det spände hårt i huvudet och halsen. Det fick vara slut nu med gråten. Slut för alltid. Men han visste att det aldrig tog slut. Det fylldes på och fylldes på och det fanns egentligen ingen botten.

Ljudet måste ha hunnit före in på gården, för när han kom stod de där och väntade på honom. Iii, lät det. Som när kranen rusar kallt i köket. Vita lakan ryckte och sträckte och nyponbuskarna gungade. Pappa var på plattorna och spottade en silverbåge som landade i ett mynt och kokade bort i värmen. Han gjorde grisen och spottade igen, drog ett bloss på cigaretten och blåste ut.

Charlies vissling skar genom vindbruset. Hennes kjol föll ner kring kroppen och fladdrade till. Lina kom svepande ut ur huset och solen gnistrade i rälsen som gick över hennes tänder. Hon ropade. Erik kämpade emot och ljudet pressades ut mellan hans tänder. Lina slog armarna om sig och gömde halva ansiktet mot axeln. Erik lät iii, iii, iii, och lade sig platt med örat mot marken. Han kände hur det rörde sig under honom. Klotet rullade och han klamrade sig fast utanpå, sommaren tippade och följde med. Han munnade gräset och med handflatorna anade han 26

avgrunden som fanns där under. Han slutade andas och spred ut kroppen så långt det gick, men det började ändå spricka och snart skulle det släppa.

Ecka.

Vinden lade sig och himlen tyngde ner. Lina hukade alldeles intill honom. Lukten av nypon satt i hennes kläder, hennes hår, hennes hud. När hon vilade kinden mot hans kind och sa hans namn kom en ny våg. Han ville men kunde inte sluta. Han pressade ihop ögonen och såg planeter som kokade i ett rödsimmigt hav. Vinden blåste upp igen och hon var borta.

Han öppnade ögonen och Henke var i sandlådan. Henke knöt händerna i sanden, för stor för att bygga. Han lyfte pannan från grävmaskinsspaken och kisade mot Erik. Sluta Ecka, sa han. Han skuggade ögonen och väntade.

Till sist kunde Erik inte hålla emot längre. Gråten forsade ut och gården veckade sig och blev bucklig. Gräsmattan sprack och Erik föll. Han försökte säga något, men luften sögs ur mun på honom. Från djupet av en brunn såg han hur Henke reste sig och stannade halvvägs när Lina kom sättande. Den fyrkantiga träbiten värkte i Eriks strupe. Den vred och skavde medan gråten rann ur honom. Han blinkade och Henke reste sig igen, men när ögonen fylldes på nytt föll Henke ihop till ingenting.

Genom det krusiga vattnet såg han en svart blomma bölja.

Bladen sköt upp och slog ut och den växte sig större. Med nästa vind var den framme och en vit hand sträcktes ut ur blomman och lade sig över hans ansikte och tryckte till.

Tyst. Tyst med dig.

Det var den röst han kände allra bäst. Hans käkar släppte under de pressande naglarna. Charlie tryckte på så att kinderna möttes på insidan. Solen slog in i tyget och tusen vågor spreds utåt. En bil saktade in och hon reste sig med de svarta sjoken snurrande kring benen. Erik vädrade efter Lina genom kjolens smatter och när nyponbuskarna släppte ur sig ännu en pust drog han in.

27

Charlies ögon följde bilen. Hennes knogar vitnade och fingrarna darrade. Det luktade vitlök om hennes naglar. När bilen hade åkt förbi släppte hon greppet och Erik såg hennes ansikte svart framför solen. Innanför konturen försökte han hitta öga, öga, näsa, mun, för att förbereda sig, men det kom sekunden innan han hade hunnit stänga munnen.

Marken slöt sig med en smäll. Sen var det vitt med en spridande rodnad. Han låg med kinden i gräset och grässtråna var stora och blanka och gröna. Han räknade dem genom tjutet i huvudet.

Upp med dig, sa Charlie.

Erik försökte men nyponen släppte ifrån sig doften igen och han drog in och drog in. Lina var nästan framme vid staketet.

Hon vände sig om, vit och stel i solljuset. Det blixtrade från hennes mun och ögon innan hon försvann ut på gatan. Vinden bar Charlie tillbaka till altanen.

Ytterligare en vind. Och en till. Buskarna svängde fram och tillbaka och det yrde nyponblad i luften. Det blev ännu blötare och gräset gled in i himlen. Erik såg Henke som en droppe som rann utefter trädgården. Han blev stor, sen mindre ju närmare han kom och snart var han alldeles bredvid.

Sluta tjura, sa han.

Erik reste sig och drog handflatorna efter kinderna. Han följde Henke ut på plattorna där pappa stod och rökte och tittade förstrött på Hunn. Hunden cirklade runt honom, svansen smattrade mot plattorna, tungan fladdrade, ena tassen åkte upp och boxade i luften. Charlie stod kvar på samma ställe som förut med armarna i kors över bröstet. Hennes kjol täckte dörren. Erik fick fortfarande inte komma hem.

Henke tog spaden, burken och spöna från garaget och tillsammans gick de ner i skogen bakom huset. De grävde tills de kom ner till blötsvart jord och maskarna krälade upp av sig själva.

Henke fyllde burken och vred på locket så att det knastrade i gängorna.

28

Tillbaka på framsidan var dörren stängd och fönstren svarta.

Pojkarna slet med sig badbyxor och handdukar från strecket och vinglade ut på cyklarna. Backen sög tag i dem på en gång. Vinden fyllde Henkes tröja där han seglade i en båge nerför vägen. Solen lyste upp fjunen på hans nacke som rullade upp i en gyllene våg när han vred sig halvvägs på sadeln. Han log mot Erik med ena knäet uppe vid hakan, som om det var han som bestämde om det skulle komma en bil i kröken eller inte.