9789100140458 by Smakprov Media AB

Bombmakaren och hans kvinna

Leif GW Persson

Bombmakaren och hans kvinna En roman om ett brott

ALBERT BONNIERS FÃ&#x2013;RLAG

Av Leif GW Persson har tidigare utgivits: Grisfesten 1978 Profitörerna 1979 Samhällsbärarna 1982 Mellan sommarens längtan och vinterns köld 2002 En annan tid, ett annat liv 2003 Linda – som i Lindamordet 2005 Faller fritt som i en dröm 2007 Den som dödar draken 2008 Den döende detektiven 2010 Gustavs grabb 2011 Den sanna historien om Pinocchios näsa 2013

www.albertbonniersforlag.se

I MĂĽndagen den 11 maj

Den engelske kollegan har hĂśrt av sig

1 ”Den engelske kollegan har hört av sig”, sa generaldirektören till Lisa Mattei. Det var måndagen den 11 maj. Det var så det hade börjat och det hade också inneburit slutet på något helt annat. Redan veckan före hade Lisa Mattei bestämt att måndagen den 11 maj skulle bli en särskild dag där hon försökte fånga åtmin stone en av dessa dagar som annars skulle gå förlorad i det liv av arbete hon numera levde. En mor-dotter-dag med henne och hennes enda barn, Elina, eller Ella som hon själv och alla andra kallade henne, som hade fyllt fem för ett par månader sedan. En liten sak som dock hade krävt omfattande förberedelser som egentligen var obegripliga med tanke på att det bara handlade om att hon skulle få umgås med sitt eget barn. Först hade hon pratat med dagis och sedan med sin man, Johan. Mötts av både förvåning och en antydan till underliggande oro. Det hade väl inte hänt något? – Nej, verkligen inte. Jag vill träffa Ella, sa Lisa. Hon och jag ses alldeles för lite. Svårare än så var det ju inte, tänkte hon, och sitt dåliga samvete avsåg hon inte att gå in på. Därefter hade hon meddelat sin chef generaldirektören att hon skulle ta ut en semesterdag på måndagen veckan därpå för att umgås med sin dotter, och att hennes ställföreträdare därför måste ta hand om bland annat allt det praktiska i samband med 7

måndagens obligatoriska stabsmöte med Säkerhetspolisens ledning. Generaldirektören hade stöttat hennes beslut – ”helhjärtat och av egen erfarenhet”. Klart hon skulle ta en ledig dag för att träffa sin dotter och han visste precis vad hon talade om. Själv pappa till fyra barn, låt vara att de var ”stora nu”. Stora och stora, hade Lisa tänkt. Det yngsta var fyra år äldre än Ella och det äldsta skulle ta studenten till sommaren. Dessutom fördelade på tre fruar och en mer tillfällig bekantskap som sannolikt kommit in för att underlätta övergången mellan andra och tredje hustrun och bara ”råkat” bli med barn. – Bra att vi är överens, sa Lisa Mattei och det som i övrigt rörde sig i hennes huvud behöll hon för sig själv. När allt var ordnat hade hon pratat med Ella. Ella hade blivit glad men hennes mamma hade mest noterat förvåningen i hennes ögon. Är det så illa, hade hon tänkt samtidigt som hennes dåliga samvete hade gett henne en uppfordrande knuff. Måndagen den 11 maj fick Ella vakna utan att bli väckt och när hon väl hade gjort det hade hon krupit ner i sin mammas säng och omgående somnat om. Lisa hade vaknat som vanligt klockan sex på morgonen. Duschat och druckit dagens första kopp te medan hon läst morgontidningarna. Ella hade fortfarande sovit djupt när Lisa tittat in till henne för tredje gången på en timme och i brist på bättre hade hon gått och lagt sig igen. Känt av en stigande rastlöshet, fått ännu en knuff av sitt dåliga samvete – något hårdare den här gången – innan hennes dotter äntligen kommit in i sovrummet, gett henne en kram, gosat in sig vid hennes sida och somnat om. När Ella väl vaknade andra gången skulle hon ha varit på dagis sedan en timme tillbaka om det nu hade varit en vanlig dag, vill säga. Istället hade de badat skumbad, turats om att borsta varandra på ryggen, och först efter tio på förmiddagen hade de ätit frukost. Morgonrocksfrukost, som det ju ska vara på en särskild 8

dag, där Ella fick bestämma menyn. Hon ville ha samma frukost som hon alltid fick när hon sov över hos sin mormor. – Vad är det då? frågade Lisa. – Det är en hemlighet, sa Ella, skakade på huvudet och höll för säkerhets skull sitt högra pekfinger framför munnen. – Jag lovar att inte säga något, sa Lisa. Dessutom måste jag ju veta vad du vill ha, om jag ska kunna laga någon frukost, alltså. – Våfflor med jordgubbesylt och ett stort glas juice. Fast inte äppeljuice. Jag vill ha sån där med mandarin. Den är mycket godare. Jag vet att vi har hemma, sa Ella och nickade mot kylskåpet. – Våfflor med jordgubbesylt, sa Lisa och nickade även hon. Undrar vad som hände med havregrynsgröten som mamma brukade proppa i mig när jag var barn, tänkte hon. – Ja, och sedan vill jag ha en kaffe latte också. – Brukar mormor bjuda dig på kaffe? Jag måste prata med henne, tänkte hon. – Fast mycket latte. Jag brukar få med vispgrädde och sånt där brunt socker. – Okej, sa Lisa. Det låter gott. Då ska jag fixa det. Det är ju ändå en särskild dag, tänkte hon och den här gången höjde hennes samvete inte ens fingret mot henne. Medan de åt frukost pratade de om vad de skulle göra under resten av dagen. Ute sken solen från en molnfri himmel, vindstilla och försommarvärme. Allt det där som man hade rätt att kräva av en dag som denna. Ella ville gå på Skansen, nu när småbjörnarna hade vaknat efter att ha sovit hela vintern, och på vägen dit kunde de stanna till i parken nere vid Djurgårdsbrunnskanalen och mata änderna. Lisa hade nickat gillande åt detta. Hög tid att även hon fick mata änderna nere vid kanalen och gå på Skansen och titta på djuren. Måste ha varit minst trettio år sedan sist, tänkte hon, och den gången var det säkert hennes pappa som hade följt med henne 9

eftersom hennes mamma som vanligt varit fullt upptagen på sitt jobb. – Låter som ett toppenbra program, konstaterade Lisa. Är det så de säger, tänkte hon. Toppenbra? Galet bra? Eller är de äldre än Ella när de säger så? – Oh my God … Yeesss, sa Ella, och gjorde high-five med båda händerna. Medan Lisa dukade av, stoppade in i diskmaskinen och så diskret som möjligt försökte göra sig av med den överblivna våffel smeten fyllde hennes dotter en plastkasse med både gammalt och färskt bröd samt en kartong med russin som hon hittat i skafferiet. Sedan klädde de sig med omsorg inför en dag av frihet och utomhusaktiviteter och när de väl stod ute i hallen för att bara sätta på sig skorna innan de uppsökte allt det där som väntade dem båda därute ringde det på Lisa Matteis mobiltelefon och både hon och Ella förstod att i det ögonblicket hade deras särskilda dag tagit en helt oplanerad vändning och fått ett abrupt slut. Trots att hon bara var fem år fattade hon precis. Det kunde hennes mamma se i hennes ögon. Så illa är det alltså, tänkte Lisa innan hon svarade. – Jag förstår att det har hänt något, sa Lisa Mattei. Ett konstaterande, inte en fråga. Klockan elva och arton och redan ajöss med den dagen, tänkte hon.

2 – Lisa, ja, jag beklagar verkligen, men det har hänt saker som gör att du måste komma hit så fort som möjligt, sa hennes chef. – Då är vi tre som inte är så glada, sa Lisa Mattei. Jag och Ella skulle just gå till Skansen. – Du behöver inte oroa dig för det praktiska, fortsatte hennes chef som inte verkade ha hört vad hon sa. Jag skickar en bil som hämtar er, kör Ella till dagis och dig direkt till jobbet. Jag har redan bett Karin att ringa till dem och meddela att Ella är på ingående och att … – Vi gör så här istället, avbröt Mattei. Ring till vårt samband hos ordningspolisen och be dem skicka en målad bil hem till mig. En femåring kunde inte vara ”på ingående” till sitt eget dagis och så enkelt tänkte hon inte ge sig. – En målad bil? Du menar en radiobil? – Ja, med två trevliga kolleger i uniform som kan tänka sig att tillbringa en timme på Ellas dagis. – Ja, jo, självklart. Nyfiken fråga: Varför kan inte vi själva ta hand om transporten? – Damage control, sa Lisa Mattei. – Damage control? – Vi tar det sedan, sa Lisa. Jag är på jobbet inom en timme. Ella hade redan börjat sätta på sig skorna. Inga hörbara protester, ingen gråt, försökte inte spjärna emot på minsta vis. Istället 11

formade hon pekfinger och tumme på höger hand till en rund ring medan hon lade huvudet på sned och log mot sin mamma. Det var deras hemliga tecken att det som hade hänt inte betydde något annat än att de fick börja om från noll igen. Börja om från början och att allt nog skulle ordna sig till det bästa nästa gång de försökte. Hon är alldeles för snäll, alldeles för lillgammal, precis som jag själv var när jag var barn, tänkte Lisa. Den här gången skulle hon ha föredragit att hennes dotter bara hade slängt sig på golvet och gråtit, skrikit och sparkat som många andra barn i hennes ålder skulle ha gjort. Inte bara kramat hennes hjärta mellan pekfingret och tummen på sin lilla högerhand.

3 Lisa Mattei hade tagit taxi från Ellas dagis, som låg på Valhalla vägen på Östermalm, till sitt kontor i Säkerhetspolisens nya högkvarter ute i Solna. Trafiken hade varit måttlig, hennes chaufför hade kört henne dit på tio minuter vilket var obetydligt mer än om ett par av hennes kolleger hade gjort samma sak och använt både blåljus och siren på vägen. Eftersom hon också var den hon var hade hon som sista åtgärd innan hon klev ur bilen noterat tiden för sin ankomst till jobbet på sin mobil. Måndag den 11 maj klockan 11.59 och nitton minuter till godo på det löfte hon hade gett till sin chef när han hade ringt till henne fyrtioen minuter tidigare. Samma dag som skulle ha blivit en särskild dag för henne och hennes enda dotter. Istället hade hon tänkt dystra tankar under hela vägen. Tänkt på allt yrkesmässigt elände som i hennes fall numera nästan alltid började med ett telefonsamtal, och ju kortare samtal desto värre brukade det bli. När hade det blivit på det viset? tänkte Lisa Mattei. När hon hade varit ung ordningspolis i Stockholm för drygt tjugo år sedan och vid åtskilliga tillfällen hamnat i akuta situationer, till och med handgemäng, med människor som mådde så dåligt att de måste omhändertas eller gripas med våld, hade det aldrig börjat så. Hon och hennes kolleger hade fått ett anrop på radion, eller bara hamnat där ändå av egen kraft, och det som sedan hade hänt tedde sig i efterhand som rena semestern jämfört med det 13

som numera brukade föregås av ett kort samtal på telefon. Nu levde hon ett annat liv. Hur nu det hade gått till, tänkte Lisa Mattei när hon klev in på sitt kontor. Mötet hölls på hennes chefs rum. Bara han och hon. Inga andra. Dörren stängd. Eftersom även han var den han var hade han inlett deras samtal med att prata om annat. Först upprepat sitt djupt kända beklagande som han framfört på telefon knappt en timme tidigare. Därefter frågat om hon ville ha något att dricka? Vatten, te, kanske kaffe, trots att han vid det här laget hade förstått att hon ytterst sällan drack kaffe. Så det har du räknat ut efter drygt tre månaders i stort sett daglig samvaro, tänkte Lisa Mattei. Grattis, grabben. – Nej, det är bra ändå, sa Mattei. Jag har förstått att vi har ett ärende? – Kommer till det, kommer till det, sa GD. Lutade sig fram mot henne över sitt stora skrivbord och log med både sina blåa ögon och sina vita tänder. – Men först måste du stilla min nyfikenhet, fortsatte han. Det där med att du ville ha en radiobil som körde dig och din dotter och att det handlade om damage control. Det förstod jag faktiskt inte. – Då ska jag förklara det, sa Mattei. Manligt maktspråk, tänkte hon. Först ett varv eller två av den obligatoriska tuppdansen innan han kom till saken, trots att han i själva verket höll på att spricka av förtjusning över alla hemligheter som han snart skulle få berätta om. – Du ska få den korta versionen, fortsatte Mattei. Saken är den att Ella har berättat på sitt dagis att hennes mamma är polis. På senare tid har några av de äldre pojkarna retat henne och sagt att det har hon bara hittat på för att göra sig märkvärdig. Ellas mamma ser nämligen inte ut som en polis. Hon ser ut som alla andra mammor gör. På det dagiset åtminstone. Därför tänkte jag att det kanske var lämpligt att försöka kompensera henne för det uteblivna besöket 14

på Skansen och allt det där andra som vi hade tänkt göra, damage control har jag för mig att vi brukar kalla det, genom att låta henne åka riktig polisbil till dagis och ordna så att två uniformerade kolleger fick följa med oss in och umgås åtminstone en timme med Ella och hennes dagiskompisar. Det var väl det hela, och när jag lämnade henne verkade det fungera alldeles utmärkt. Vilket är mer än vad jag har förtjänat, tänkte hon. Hennes chef hade intagit position två. Lutade sig tillbaka i sin stol, vägde på den för säkerhets skull, knäppte händerna över magen medan han nickade med fryntlig min, munnen stängd och enbart mungiporna uppdragna den här gången. – Då förstår jag vad du menar, sa han. Fast våra kolleger från ordningen måste väl ändå ha undrat. – Nej, sa Mattei och skakade på huvudet. Inte det minsta, faktiskt. De fattade direkt vad det handlade om. Det var två kvinnliga kolleger, nämligen. Där fick du lite gott att suga på, lilla gubben, tänkte Mattei trots att hon i vanliga fall noga undvek att ens tänka på den legendariske kollega vid polisen i Solna som hade myntat själva begreppet. – Jaha, ja, sa GD. Ja, det kanske är hög tid att jag informerar dig om varför jag var tvungen att be dig komma hit? För säkerhets skull harklade han sig också innan han började flytta papper mellan högarna på sitt skrivbord. – Ja, vill du göra det, sa Mattei och log vänligt mot honom. – Visst, självklart, sa hennes chef. Lutade sig fram över bordet och stödde på armbågarna. Allvarlig nu. – För drygt en timme sedan bestämde vi inom ledningsgruppen att höja vår nationella beredskap ett snäpp. Beslutet var för övrigt enhälligt och innan vi hade vårt möte övervägde jag faktiskt att ringa in dig redan då. Mattei nöjde sig med att nicka. Det var för väl att du inte gjorde det. Ringde mitt i våfflorna och jordgubbssylten, tänkte hon. – Skälet till detta är att den engelske kollegan har hört av sig nu på morgonen och anledningen är tyvärr inte särskilt uppmuntrande. 15

4 Innan hennes chef kom in på den konkreta orsaken till att den engelske kollegan hade ringt och berättat om något som tydligen var så pass illavarslande att den svenska säkerhetspolisen redan hade beslutat att höja sin nationella beredskap ville han dock städa undan ”allt det där praktiska”. – Jag har ordnat allt det där praktiska åt er, sa hennes chef. Du och dina medarbetare blir tvungna att åka till England över dagen, men jag lovar att ni kommer att vara tillbaka redan i kväll. Ni kommer till och med att få ett eget flygplan som engelsmännen låter oss disponera. Det står ute på Bromma, på privatterminalen, och väntar på er. Kommer att ta er direkt till platsen för ert möte, som tydligen är någon militär flygbas norr om London. Beräknad flygtid två timmar och trettio minuter. Direkt efter avslutat möte flyger ni tillbaka hit. – Låter väldigt praktiskt, instämde Mattei och log vänligt. Låter som om Karin har haft en del att göra, tänkte hon, och den hon tänkte på var deras gemensamma sekreterare. – Jo, den engelske kollegan har varit högst tillmötesgående, instämde chefen. Tydligen hampade det sig så lyckligt att planet redan stod här, ute på Bromma, alltså. Deras ambassadör i Stockholm flög in några högt uppsatta gäster i går och eftersom de inte ska åka tillbaka förrän sent i kväll kan vi alltså använda oss av deras eget plan. Som jag fattat det är det ett av deras regeringsplan. Engelsmännen lär visst ha ett halvdussin sådana. 16

– Fantastiskt, sa Lisa Mattei, som slutat tro på den typen av sammanträffanden redan under sin första vecka som polis. – Ja, verkligen. Det är en sådan där affärsjetkärra, du vet, men den har plats för tio passagerare så mitt förslag är att du tar med dig alla som kommer att sitta i din spaningsledning. Att de får vara med från starten om jag … – Ursäkta att jag avbryter dig, men vad handlar det här egentligen om? Rent konkret, alltså. Vad är det för information som engelsmännen har gett oss? frågade Lisa Mattei. – Tänkte just komma till det, sa hennes chef. Enligt den engelske kollegan har man tydligen fått in mycket säkra uppgifter om att en grupp av terrorister som tillhör al-Shabaab planerar att genomföra en terroristaktion här i Sverige. Vi talar om en så kallad självmordsbombare. Kärngruppen består av fler än ett tiotal personer som alla tycks tillhöra samma familj. Samtliga svenska medborgare och bosatta här sedan länge. – Hur pass säker är han på det? – Näst intill helt säker, svarade hennes chef. Om jag fattat saken rätt, betyder helt säker i det här sammanhanget att det som man fått information om snart ska till att inträffa, att förberedelserna för att genomföra attentatet är avslutade och att man därmed passerat gränsen för ett straffbart försök, som vi jurister skulle formulera saken. Eller att det i värsta fall … ja … du förstår säkert vad jag menar. – Var, när, hur? frågade Lisa Mattei. al-Shabaab, måste vara somalier, tänkte hon. – På nationaldagen den sjätte juni, det vill säga om tjugosex dagar. Vad det konkret handlar om är alltså en så kallad självmordsattack riktad mot kungen och drottningen och flera medlemmar av den svenska regeringen. Mer än så ville han inte berätta på telefon. Allt övrigt ska vi få när ni träffas hos dem. Han hade också ett villkor för att lämna över den här informationen. – Vad var det då? – Ja, även på den punkten var han ganska knapphändig, men 17

han lovade att utveckla sina synpunkter när han och du träffas. Dessutom trodde han inte att vi skulle ha några invändningar mot det eftersom vi säkert skulle ha valt att agera på samma sätt. Lisa Mattei nöjde sig med att nicka. Låter som om den engelske kollegan hade fler bollar i luften, tänkte hon. Och precis som alla andra som var som han – eller hon själv med för den delen – föredrog han att få fånga upp dem i den ordning som han själv bestämde. – Ja, det var väl det hela, upprepade hennes chef och kollade för säkerhets skull på ett papper med handskrivna anteckningar som han höll i handen. – Nationaldagen, kungahuset och regeringen. Låter som svenska flaggans dag på Solliden på Skansen, konstaterade Mattei som var väl påläst på alla redan planerade och kritiska situationer. Från utländska stats- och regeringsbesök till vanliga nöjes- och idrottsevenemang som kunde vara politiskt känsliga. – Ja, jag tror som du. Men det är allt jag vet, sa hennes chef. Samtidigt är jag övertygad om att han kommer att ge dig den fullständiga bilden så fort ni träffas. Allt som man vet, kort sagt. Det skulle väl i så fall vara första gången. Låter som rena tjänstefelet i den här verksamheten, tänkte Mattei, men eftersom hennes chef var hög jurist med sina rötter i politiken och en bakgrund i regeringskansliet, inte polis som hon, så tänkte hon inte ta den diskussionen. Inte med honom i varje fall. Att hon och Ella också skulle hinna gå på Skansen och titta på alla småbjörnarna kunde hon däremot glömma. – Det är två saker jag undrar över, sa hon. För det första låter det här som ett typiskt ärende för vår terroristrotel. Varför inte skicka över rotelchefen? – Den här insatsen är alldeles för stor för vår avdelning för kontraterrorism. Den kommer att kräva samordning mellan i stort sett alla avdelningar vi har. Vi får helt enkelt skräddarsy vår insats och den enda som kan leda det arbetet är du, Lisa. Du är den som ska leda särskilda insatser och du är min ställföreträdare. 18

Svårare än så är det inte. Det är faktiskt du som är vår operativa chef. Vad det inte så man sa förr om den som hade hand om själva jobbet på det här stället? – Okej, sa Lisa Mattei. Då gör vi så. Jag gillar läget, tänkte hon. Åtminstone tills vidare, till dess jag är klar över att det inte handlar om något annat som andra kan sköta bättre än jag. Så att jag och Ella äntligen kan gå på Skansen och titta på björnarna. – Då har jag bara en fråga till, fortsatte hon. Vem är det jag ska träffa? Vem av alla dessa engelska män som jobbade på ställen vars namn ofta bestod av ett stort M och ett stort I, följt av en enkel siffra, tänkte hon. – Det är den här mannen, sa hennes chef och log samtidigt som han räckte över ett fotografi i A4-format. Ingen dålig samarbetspartner om du frågar mig och om inte annat visar valet av honom vilken vikt som engelsmännen har tillmätt det här ärendet. – Har han något namn? frågade Mattei. Rena svärmorsdrömmen, tänkte hon medan hon tittade på fotot av honom som hon höll i handen. – Han heter Jeremy Alexander. Jobbar på MI6 och om jag fattat saken rätt har han ungefär samma funktion på det stället som du har här hos oss. Med den väsentliga skillnaden att en sådan som han också kan bestämma över andra människors liv, tänkte Mattei. Om han ska låta dem leva eller låta dem dö och trots att han säkert aldrig har träffat någon av dem som det handlar om. Det slipper lyckligtvis du, tänkte hon och därför nöjde hon sig med att bara nicka.