9789100140014

eldkastarna

rachel r e n h s ku

översättning av niclas nilsson Albert Bonniers Förlag

Översättningen av Sylvia Plath-dikten på sidan 377 är gjord av Jenny Tunedal och Jonas Ellerström

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014001-4 Originalets titel: The Flamethrowers Copyright © by Rachel Kushner 2013. All rights reserved.

ScandBook AB, Falun 2014

Den här boken tillägnas Cynthia Mitchell.

Och Anna, var hon än är (och förmodligen inte är).

fac ut ardeat

1 han dödade honom med en motorcykelstrålkastare (det han hade till hands).

Valera hade halkat efter sitt förband och var i färd med att klippa av kablarna på en annan förares lampa. Mannen, Copertini, var död. Valera kände sig konstigt nog inte ledsen, trots att Copertini varit en vapenbroder, en person som Valera hade susat fram med under Via del Corsos vita neon, långt innan de tog värvning vid motorcykelbataljonen 1917.

Det var Copertini som hade skrattat åt Valera när han körde omkull på Via del Corsos spårvagnsspår, som kunde vara så hala en dimmig kväll.

Copertini ansåg sig vara en bättre förare, men det var Copertini som hade kört för fort i den täta skogen och krockat med ett träd. Hans motorcykel var totalförstörd, men det fanns en oskadd glödtråd i hans strålkastare, som nu svagt lyste upp en fläck jord och torrt gräs. Copertinis motorcykel var av en annan modell än Valeras, men de hade samma sorts glödlampa. Valera ville ha en i reserv. En reservlampa vore bra att ha.

I fjärran hörde han väsandet från en eldkastare och spridda ekon av granateld. Striderna stod på andra sidan en djup dal, nära Isonzofloden. Det var stilla och ödsligt här, bara det silverklara prasslet av trädens blad som rörde sig i brisen.

Han hade ställt ifrån sig motorcykeln, lämnat Carcano­geväret fastspänt vid pakethållaren, och höll just på att vrida loss strål­ kastaren ur fattningen. Den kärvade. Han stod och ryckte i kablarna när en man rusade fram ur en rad popplar, omisskännligt 9

tysk i sin gröna och gula uniform, och hjälmlös som en rugby­ spelare utskickad i strid.

Valera drog loss det tunga mässingshöljet och satte in en dumptackling. Tysken föll. Valera kastade sig ner efter honom.

Tysken tog sig upp på knä och försökte få tag på strålkastaren, som hade ungefär samma storlek och form som en rugbyboll men var tyngre, med en fläta av avklippta trådar i bakkanten som en trasig synnerv. Valera kämpade för att ta tillbaka strålkastaren.

Två gånger grep han efter och sparkade till den, men på något sätt fick tysken tag i den. Valera slog omkull tysken, knäade honom i ansiktet och lirkade loss hans fingrar från strålkastaren. Här utdelades ändå inga straff för regelbrott, ingen kunde ge honom rött kort i den tysta skogen. Hans egen pluton var flera kilometer längre fram och på något sätt hade tysken tappat bort sin flock och förirrat sig bland popplarna.

Tysken tog sig upp och försökte få in en axeltackling.

Valera slog in skallen på honom med strålkastaren.

10

2 det andliga amerika Jag gick in i skuggan och lossade hakremmen. Svetten samlades längs nyckelbenet, sipprade utmed ryggen och ner i nylon­ underkläderna, fortsatte längs benen under skinnstället. Jag tog av mig hjälmen och den tjocka skinnjackan, lade dem på marken och öppnade dragkedjorna till lufthålen i byxorna.

Jag stod länge och lät blicken följa de långsamma molnen, stora fluffiga kroppar avklippta i nederkanten som om de höll på att smälta på en het plåt.

Det fanns saker som jag inte hade något annat val än att bortse från, som vindens inverkan på molnen medan jag flög fram längs landsvägen i hundrasextio kilometer i timmen. Jag hade inte ­bråttom, ingen tidspress. Fart måste inte handla om tid. Den dagen, när jag körde en Moto Valera österut från Reno, handlade fart om att jag ville röra mig över den Nevadakarta som satt fasttejpad på bensintanken samtidigt som jag rörde mig över själva delstaten. Genom de välbekanta ytterområdena öster om Reno, bordellerna och bilskrotarna, med det stora bolmande kraftverket och dess virrvarr av spolar och fjädrar och stängsel, ett och annat godståg och den meandrande och sommargrunda Truckeefloden, järnvägsspåren och floden som följde mig till Fernley, där de båda vek av norrut.

Sedan tömdes landskapet på färg och särdrag, grågröna tuvor, grus och obruten identisk landsväg. Jag ökade farten. Ju fortare jag körde desto starkare kändes min kontakt med kartan. Den sa mig att jag nio mil efter Fernley skulle komma till Lovelock. Jag rörde mig från punkt till punkt på kartan. Winnemucca. Valmy.

Carlin. Elko. Wells. Jag hade en stark känsla av målmedvetenhet, också när jag satt under markisen vid en vägkrog med svetten 11

trillande längs tinningarna medan en namnlös bris, het och torr, lyfte fukten ur min tunna undertröja. Fem minuter, sa jag till mig själv. Fem minuter. Om jag stannade längre skulle kanske den plats som kartan avbildade ta över.

På en reklamskylt på andra sidan vägen stod det schaefer. när du vill ha mer än en. En blåsångare landade i en sumakbuske mellan reklamskyltens långa ben. Fågeln surfade på sin fjädrande gren, dess fjädrar fulländat blå, som om den blivit sprutlackerad på fabriken. Jag tänkte på Pat Nixon, hennes mörka blänkande ögon och högtidsdräkter som var stela av stärkelse och pärlor.

Håret tonat i samma färg som whiskey, uppvispat i en stelnad våg. Fågeln prövade en kort vissling, ett ensamt middagsljud som försvann i den oändliga raden av hjulformade vattenspridare på andra sidan vägen. Pat Nixon kom från Nevada, liksom jag, och liksom den prydliga lilla delstatsfågeln, så blå mot dagen. Hon var en tuffing som stack från skönhetssalongen och blev landets första dam. Nu skulle vi förmodligen få Rosalynn Carter med sin glasaktiga röst och sitt stora öppna vänliga ansikte, som lyste av välvilja. Det var Pat som berörde mig. Folk som är svårare att älska utgör en utmaning, och utmaningen gör dem lättare att älska. Man drivs att älska dem. Folk som vill att kärleken ska vara enkel vill egentligen inte ha kärlek.

Jag betalade min bensin till ljudet av män som spelade ett videospel som hette Night Rider. De satt i låga förarkabiner tillverkade av glittrande, formgjuten glasfiber och styrde ryckigt, med vita knogar, för att försöka undvika skyddsräckena utmed vägen, och glasfiberkabinerna ryckte och krängde när männen försökte styra undan en annalkande katastrof och svor och argt slog handen mot ratten när de kraschade och brann. Så här hade det varit på flera ställen nu. Det var så männen vilade sig när de inte körde.

Senare berättade jag det för Ronnie Fontaine. Jag tänkte att det var något som Ronnie skulle tycka var roligt, men han skrattade inte. Han sa: ”Jo, visst. Det är det som är grejen med frihet.” Jag sa: ”Vadå?” Och han sa: ”Det är ingen som vill ha den.”

Min morbror Bobby, som arbetade som sopåkare, ägnade sina sista ögonblick i livet åt att rycka med benet för att trycka ner kopplingen när han låg på sjukhuset; hans kropp var fast besluten 12

att styra sopbilen, frikopplade och växlade medan han skyndade mot döden på en sjukhusbrits. ”Han dog på jobbet”, sa hans båda söner oberört. Bobby var så elak att de omöjligen kunde älska honom. Varje söndag hade Scott och Andy tvingats olja Bobbys lastbil och nu var han död och de hade söndagarna för sig själva, till att olja sina egna lastbilar. När jag växte upp bodde vi tillsammans. Min mamma jobbade natt och Bobby var den förälder vi hade. När han parkerat sopbilen för dagen satt han av någon anledning naken och tittade på teve och tvingade oss att byta kanal så att han skulle slippa resa sig. Han brukade laga en stor stek åt sig själv och snabbnudlar åt oss. Ibland tog han med oss till ett kasino och lämnade oss på parkeringen med vattenraketer.

Ibland körde han chicken race på I-80, medan jag och Scott och Andy satt i baksätet med händerna för ögonen. Jag kommer från vårdslösa, osentimentala människor. Ibland använde Sandro det mot mig. Han låtsades att jag placerats i hans liv för att plåga honom, när det i själva verket var tvärtom. Han låtsades vara betagen men det var jag som var den betagna. Sandro hade all makt. Han var fjorton år äldre och framgångsrik konstnär, lång och snygg i sina arbetskläder och kängor med stålhätta – samma sorts kläder som Bobby och Scott och Andy använde, men på Sandro blev de något annat: en kille med ett släktarv som kunde använda en spikpistol, en pelarborr, en person som inte förvekligats av pengar, som klädde sig som en arbetare och ibland som en luffare men var elegant i de kläderna, som aldrig besvärades av frågan huruvida han hörde hemma i en given situation (och själva frågan var bevis för att man inte hörde hemma i den).

Sandro hade ett foto över skrivbordet i sin ateljévåning: han poserade på en soffa bredvid Morton Feldman, vars glasögon var tjocka som botten på colaflaskor, Sandro sval och oberörd, med en höjd, laddad hagelbössa, vars pipa bildade ena halvan av bokstaven X diagonalt över fotografiet. Skar tvärsöver det. Det var en svartvit bild men man såg att Sandros ögon var blekblå som en vargs, vilket gav hans ansikte en kall, slug intensitet.

Fotot var taget i Rhinebeck, där hans vänner Gloria och Stanley Kastle hade ett hus. Sandro fick skjuta på deras mark, med diverse handeldvapen och gevär som han samlat på sig, en del av 13

dem tillverkade av hans familjs firma innan de slutade tillverka vapen. Sandro tyckte allra bäst om hagelgevär och sa att om man någon gång behövde döda en person så var det vad man behövde, ett hagelgevär. Det var hans sätt att, med sin svaga brytning, knappt italiensk, lakoniskt tillkännage att han kunde döda någon om han måste.

Kvinnor svarade på det. De stötte på honom framför ögonen på mig, som galleristen Helen Hellenberger, en stram men ­vacker grekisk kvinna som klädde sig som om det var 1962 för evigt, i svart klänning, med uppåtstruket hår. Vi sprang på henne på Spring Street strax innan jag åkte till Reno för att hämta Moto Valeran inför den här resan. Helen Hellenberger, i sin åtsittande klänning och sina lågskor, som bar sin stora svarta handväska som om den var en verktygslåda, hade sagt att hon så gärna ville besöka Sandro i ateljén. Skulle han tvinga henne att tigga och be? Hon hade lagt handen på hans arm och det verkade som om hon inte tänkte släppa honom förrän han sagt ja. Sandro representerades av Erwin Frame Gallery. Helen Hellenberger ville stjäla honom till sitt galleri. Han försökte distrahera henne genom att presentera mig, inte som sin flickvän utan som ”en ung konstnär, nyss färdigutbildad”, som för att säga att du får inte mig, men här har du något du kanske skulle fundera på att plocka upp. Ett erbjudande hon måste ta sig runt för att kunna fortsätta insistera och få honom att gå med på ateljébesöket. ”Med konstexamen från … var då?” frågade hon mig. ”UNR”, sa jag. Jag visste att hon inte skulle känna igen förkortningen. ”Hon är influerad av land art”, sa Sandro. ”Och hennes idéer är fantastiska. Hon har gjort en underbar film om Reno.”

Helen Hellenberger representerade de mest kända jordkonstnärerna, samtliga mitt i karriären, i framkant, så jag kände mig väldigt besvärad av att Sandro envisades med att berätta om mig, om mitt arbete. Jag var inte redo att ställa ut hos Helen Hellen­ berger och jag kände att Sandro genom att låtsas att jag var det förolämpade mig, utan att nödvändigtvis ha för avsikt att göra det. Det var möjligt att han visste det. Att han fann någon sorts pervers komik i att erbjuda mig istället för sig själv.

14

”Åh. Var sa du att –” Hon simulerade en sval hövlighet, precis tillräcklig för att göra honom nöjd. ”Nevada”, sa jag. ”Men nu har du verkligen chansen att lära dig något om konst.”

Hon log mot honom som om de hade en gemensam hemlighet. ”Om du är med Sandro Valera. Vilken mentor för en person som just anlänt från … Idaho?” ”Reno”, sa Sandro. ”Hon är på väg dit för att göra ett verk.

Hon ska teckna en linje tvärs genom saltöknen. Det kommer att bli fantastiskt. Och raffinerat. Hon har väldigt raffinerade tankar om linjen och tecknandet.”

Han hade försökt lägga armen om mig men jag hade stigit åt sidan. Jag förstod hur jag framstod i ögonen på den här vackra kvinnan som hade legat med halva sitt stall, detta enligt Ronnie Fontaine, som själv ingick i hennes stall: jag var bara ett obetydligt hinder i hennes kampanj för att få representera Sandro. ”Så du är på väg västerut?” frågade hon innan vi skildes åt, och sedan förhörde hon mig om min resa med ett intresse som inte verkade helt äkta. Först långt senare tänkte jag tillbaka på det ögonblicket, betraktade det. Du ska resa bort? Reno, Idaho.

Långt härifrån.

När jag höll på att packa ihop för att åka betedde sig Sandro som om jag kanske inte skulle komma tillbaka, som om jag lämnade honom i ensamhet och leda, en botgöring han skulle få finna sig i att utstå. Han himlade med ögonen när jag nämnde det ateljébesök Helen Hellenberger drivit igenom. ”Jag kommer att bli uppäten av hyenorna”, sa han, ”medan du flyger fram över saltöknen och mina okända rivaler dreglar över dig som förstummade idioter. För det är så du fungerar”, hade han sagt, ”du stoppar tankarna. Med din unga elektricitet.”

När du vill ha mer än en. Jag satt vid macken och tittade på den där reklamskylten och tänkte naivt att min unga elektricitet skulle räcka.

I Helen Hellenbergers stall av jordkonstnärer ingick den mest berömde av dem alla, Robert Smithson, som hade dött tre år tidigare, medan jag gick på UNR. Jag hade läst om honom och Spiral Jetty i en dödsruna i tidningen, inte på konstinstitutionen, 15

som var provinsiell och konservativ (sanningen i Helens näsknäpp var att jag verkligen lärde mig mer av Sandro än jag gjort på konstskolan). Av arbetsledaren som byggde Spiral Jetty citerades en berättelse om hur knepigt det varit att uppföra verket i den mjuka leran och att han varit nära att bli av med en del väldigt värdefull utrustning. Han riskerade män och lastare och ångrade att han tagit uppdraget, och sedan dyker konstnären upp i sommaröknen i Utah, det är 48 grader och killen har svarta skinnbyxor. Där stod att Smithson sagt att föroreningar och industrier kunde vara vackra, att det var på grund av järnvägsbanken och oljemuddringarna som han valt den här delen av Stora Saltsjön för sitt projekt, där sötvattenstillförseln strypts på konstgjord väg, vilket gjort att salthalten var så hög att endast rödalger kunde växa där. Jag hade genast velat se det här verket, skapat av en New York-konstnär i skinnbyxor, som hade beskrivit ungefär samma slagghög till värld som jag vuxit upp i, som den såg ut i mina ögon, och tyckt att den var värd hans uppmärksamhet. Jag åkte dit, tog mig tvärsöver norra Nevada och över gränsen till Utah.

Jag såg vattnet fösa omkring märkliga drivor, skummiga, vita och kantiga. De vita drivorna såg nästan ut som snö men rörde sig som tvålskum, skälvande och viktlöst. Taggiga ökenväxter längs stranden var täckta av en isliknande saltbeläggning. Spiral Jetty låg under vatten men jag såg den genom ytan. Det var samma basalt som låg på stranden, placerat i en annan form. De bästa idéerna var ofta så enkla, rentav uppenbara, ändå hade ingen kommit på dem tidigare. Jag blickade ut över vattnet och stranden i fjärran, den vidsträckta skålen av tomhet, spetsiga klippor, hög sol, stillhet.

Jag skulle flytta till New York City.

Vilket var ironiskt, för konstnären själv hade rest västerut från New York för att förverkliga sina västerndrömmar. Jag kom därifrån, den värld av skyddshjälmar och sopbilar som land art-konstnärerna romantiserade. Så varför låtsades Helen Hellenberger att hon förväxlade Idaho och Nevada? Det var ironiskt men ett faktum att man först måste flytta till New York City för att bli en västernkonstnär. Om det var det jag skulle bli. Sandro hade sagt det – ”hon är influerad av land art” – men det fungerade också som bortförklaring av det faktum att han 16

umgicks med en kvinna som var så ung, som varken hade påbrå eller talang. Bara hans ord.

När jag var barn och åkte skidor i Sierra Nevada kändes det som om jag ritade på bergssidan, med stora böljande eleganta linjer.

Det var så jag hade börjat teckna, sa jag till Sandro, som liten, när jag var fem, sex, på skidor. Senare, när tecknandet blivit en vana, ett sätt att vara, att mäta tiden, tänkte jag alltid på skidåkning.

När jag började tävla i slalom och storslalom var det som om jag följde linjer som redan var utritade, och den tekniska utmaning som åtföljde huvudmålet, att komma ner med en duglig tid, var att perfekt hålla sig på linjerna, att tidigt ta portarna och inte lämna några spår, för ju hårdare man satte i skidornas metallkanter, ju tydligare skär man lämnade efter sig, desto långsammare gick det.

Man ville inte att snön skulle spruta efter en. Man ville vara spårlös. Så mycket som möjligt åka med skidan platt mot underlaget.

Fårorna som skars runt och under bambuportarna, djupa rännor om snön var mjuk, undveks med en hög bana, genom att välja en hög och elegant linje, utan plötsliga girar eller fladdrande kanter, när jag åkte raka spåret till mållinjen.

Utförsåkning var att teckna i tid, sa jag till Sandro. Äntligen hade jag en åhörare som ville förstå: de två saker jag älskade var teckning och fart, och att åka skidor var att kombinera dem. Det var att teckna för att vinna.

Första vintern efter att jag träffat Sandro åkte vi till makarna Kastles hus uppe i Rhinebeck över jul. En natt snöade det ymnigt och på morgonen lånade jag längdskidor och åkte tvärsöver en tillfrusen damm, gjorde spår på den i form av ett X som jag sedan fotograferade. ”Det där blir bra”, sa Sandro, ”ditt X.” Men jag var inte nöjd med de spåren. Jag ansträngde mig för mycket, med klumpiga rundlar efter stavarna var tredje meter. Längdskid­ åkning var som att springa. Det var som att gå. Kontemplativt och aerobiskt. Spåret blev bättre om det var rent, om det skapats vid onaturliga hastigheter. Jag frågade makarna Kastle om vi fick låna deras bil. Vi körde i cirklar på den snötäckta ängen bortom den frusna dammen; jag snurrade på ratten som Scott och Andy lärt mig och Sandro skrattade medan däcken sladdade. Jag gjorde breda cirkelformade spår på ängen och fotograferade dem. Men 17

det där handlade bara om att ha kul på landet. Jag tänkte mig konsten som sprungen ur en grubblande ensamhet. Jag kände att den måste vara ett risktagande, ett äkta risktagande.

Mina fem minuter på macken var nästan till ända. Jag flätade om håret, som var trassligt av vinden och platt på konstiga ställen av hjälmen.

Några chaufförer diskuterade lastbilsfärger. En lila långtradare lyste som en isglass i raden av fordon. En mugg cola kom flygande mot dess grill; en av chaufförerna hade lagt sin röst med en smäll och skramlet av isbitar. Männen skrattade och började gå åt skilda håll. Nevada var en ton, ett ljus, en stumhet som var en del av mig.

Men det var annorlunda att komma tillbaka nu. Jag hade gett mig av. Jag var inte här för att jag var fast här, utan för att göra något.

För att göra det och sedan återvända till New York.

En av chaufförerna tilltalade mig när han passerade. ”Är den din?”

För ett ögonblick trodde jag att han menade lastbilen. Men han höjde hakan mot min Moto Valera.

Jag sa ja och fortsatte fläta håret.

Han log vänligt. ”Vet du vad?”

Jag besvarade leendet. ”Du kommer inte att se hälften så bra ut när de lyfter upp dig från vägen i en liksäck.” alla fordon med boskap i lasten måste vägas. Jag passerade vågstationen, varvade mig genom treans växel och upp i medelvarv på fyran, med hundratio på mätaren. Jag såg de spetsiga topparna på höga berg, gammal sommarsnö som genom öken­ disets filter var brun som strumpbyxor. Jag var uppe i hundra­trettio.

Kommer inte att se hälften så bra ut. Folk älskar dödsolyckor. Jag varvade motorn, fortfarande på fyrans växel, väntade.

Det blinkade från bakpartiet på något silverfärgat framför mig i högerfilen. Jag slog av lite på gasen men växlade inte ner. När jag kom närmare kände jag igen det välbekanta rundade bakpartiet på en Greyhoundbuss. Bra för moralen, brukade min mamma säga.

Hon hade åkt buss ensam i början av femtiotalet, en episod strax 18

före min födelse som aldrig fick någon förklaring och som inte verkade riktigt sund, en ung kvinna som drev omkring med buss, baddade ansiktet med vatten på bensinstationstoaletter. Bilderna strömmade genom mig i kontrastrikt svartvitt, ljus nedklippt i band, förtvivlade kvinnor som råkade bli strypta av telefonsladdar, eller ensamma med pengarna, med en drink i handen på en molnig strand i stora solglasögon. Mammas liv var inte så glamoröst.

Hon var växeltelefonist, och om hennes förflutna innehållit något som liknade noir så var det bara den sjaskiga delen av det, den del som handlade om att vara kvinna, fattig och ensam, vilket i en film var omständigheter som räckte för att intrigen skulle starta, men i hennes liv innebar det bara att min far dök upp. Han gav sig av när jag var tre. Alla i familjen sa att det var lika bra och att morbror Bobby var en bättre far åt mig än min egen skulle ha varit. När jag närmade mig Greyhoundbussen och skulle köra om såg jag att fönstren var gallerförsedda och svartmålade. Avgaserna blåste vårdslöst ut under de fladdrande plåtarna baktill. På sidan stod det nevadas kriminalvård. Ett mobilt fängelse, med passagerare som inte kunde se ut. Men kanske vore det värre att se ut. En gång när jag var barn och cyklade omkring utanför fängelset hade jag sett en man stirra ner på mig från sitt gallerförsedda fönster. Ett lätt regn föll. Jag slutade trampa och såg upp på hans lilla ansikte, inramat av ett gravitationsfladder av flottigt blont hår. Regnet var nästan osynligt. Han sträckte ut armen mellan gallren. För att känna regnet, förmodade jag. Han gav mig fingret. ”Friheten kan vänta tills det regnar”, hade någon skrivit på toaletten på Rudy’s i SoHo, baren där Sandro och Ronnie brukade sitta och dricka. Orden stod där i ögonhöjd över handfatet hela sommaren. Inga repliker eller överstrykningar. Bara denna tomma uppmaning när man vände och vred händerna under kranen.

Jag körde om bussen, växlade upp till femman och var uppe i hundrafyrtio, den brandgula nålen stadig på min svarta hastighetsmätare. Jag kröp ihop bakom min lilla kåpa. Jag blev förälskad i den kåpan i samma ögonblick som jag såg motorcykeln hos försäljaren i Reno där jag hämtade den. Blågrön metallic, en djupfryst färg. Det var en splitterny 650 Supersport. Det var i själva verket en -77:a – nästa års modell. Den var så ny att det bara var 19

jag i hela USA som hade en. Jag hade aldrig sett en Moto Valera i den här färgen. Den jag haft i college, en -65:a, hade varit vit.

Jag hade kört motorcykel sedan jag var fjorton. I början körde jag i skogen bakom vårt hus med Scott och Andy, som hade varsin Yamaha DT, den första riktiga crossmotorcykeln. Innan jag lärde mig köra hade jag åkt bakpå mina kusiners scramblers, vanliga motorcyklar som de modifierat, utan fotpinnar till passageraren, så jag fick sträcka ut benen åt sidorna i hopp om att inte bränna mig på avgasröret. De var inte lagliga, hade varken strålkastare eller nummerplåt, men Scott och Andy körde omkring med mig över hela Reno. Förutom framför vårt hus, för mamma hade förbjudit mig att åka på mina kusiners motorcyklar. Jag höll mig fast vid stegringar och hopp och lärde mig snart att ha ­tillit. Det var inte Scott och Andy jag litade på, för en av dem lät motorcykeln stegra sig för högt och slog runt med mig därbak (han hade ännu inte lärt sig att peta till fotbromsen för att vinkla motorcykeln framåt) och den andre hoppade över en hög skrot på en byggarbetsplats och sa åt mig att hålla i mig. Det var Andy.

Han landade alldeles för brant på framhjulet och vi kastades över styret. Jag litade inte på deras skicklighet. Det hade jag ingen anledning att göra, för de körde ofta omkull. Jag litade på att det var nödvändigt att ta risker, att man måste ha respekt för dem. I college köpte jag en Moto Valera som jag sedan sålde för att flytta till New York. I och med mitt nya liv i storstaden trodde jag att jag skulle tappa intresset men det gjorde jag inte. Kanske skulle jag ha gjort det om jag inte träffat Sandro Valera.

Nu var jag uppe i hundrasextio kilometer i timmen, försökte styra ordentligt i min hopkrupna ställning, medan insekterna knäppte och dunsade och smaskade mot vindskyddet.

Det var självmord att låta tankarna vandra. Jag hade lovat mig själv att inte göra det. I vänsterfilen körde en husbil med en folkvagnsbubbla på släp. Husbilen måste ha hållit sextio kilometer i timmen: den verkade stå stilla på vägen. Vi befann oss i skilda verkligheter, snabb och långsam. Det finns ingen fast verklighet, bara föremål i olika relationer. Till och med jorden är i rörelse.

20

Plötsligt var jag framme vid bakpartiet på folkvagnen och blev tvungen att kasta mig över i högerfilen. Vägen var i dåligt skick och jag körde över en liten grop. Framhjulet började vobbla. Jag studsade och for i sidled. Motorcykelns framparti krängde vilt.

Jag vågade inte röra bromsen. Jag försökte rulla ur vobblandet.

Jag for fram och tillbaka över körfältet och trodde att jag skulle ramla, och jag var inte ens framme i saltöknen än. Men sedan började framhjulet gå lugnare och rakare. Jag styrde åt vänster upp på den bättre delen av vägbanan igen. Vobblandet hade varit min väckarklocka. Det var ren tur att jag inte kört omkull. ”Fart är en mänsklig rättighet” var Hondas nya slogan, men fart var ingen rättighet. Fart var en vägbank mellan liv och död och man hoppades att man hamnade på livets sida.

I skymningen stannade jag för att tanka. Den vidsträckta himlen hade blivit kallt mellanblå med en lysande stjärna, ett ensamt nålstick, mjukt, ljust vitt. En bil stannade på andra sidan om pumparna. Rutorna var nedvevade och jag hörde en man och en kvinna prata med varandra.

Mannen tog loss tanklocket och smällde in munstycket i öppningen som om det krävdes kraft för att det skulle sitta ordentligt.

Sedan vickade han det in och ut ur tanken på ett oanständigt sätt.

Han stod med ryggen mot mig. Jag iakttog honom medan jag väntade på att min tank skulle bli full. När jag var klar klev kvinnan ur bilen. Hon tittade åt mitt håll men tycktes inte registrera min närvaro. ”Du gjorde ditt val”, sa hon. ”Och jag tänker göra mitt. Äckel.”

Något med ljuset, dess skumhet och den mörknande blå himlen över våra huvuden, skymningsinsekternas begynnande läten, fick deras röster att kännas nära, intima. ”Du kallar mig för äckel efter vad du bad mig göra? Och nu är det inget? Jag är ett äckel?”

Mannen ryckte ut munstycket ur tanken och hötte mot kvinnan. Det skvätte bensin över hennes bara ben. Han satte tillbaka munstycket och tankade vidare. När han var klar lät han, istället för att sätta tillbaka det i pumpen, munstycket falla till marken som om det var en trädgårdsslang och han vattnat färdigt. Han tog fram en ask tändstickor ur fickan och började stryka eld på 21

dem och sprätta iväg dem mot kvinnan. Varje brinnande tändsticka flög i en båge genom dunklet och slocknade innan den nådde henne. Bensinen rann utmed hennes ben. Han strök eld på tändstickorna en efter en och sprätte iväg dem mot henne, små gnistor – hot eller löften – som falnade och dog. ”Kan du lägga av?” sa hon och torkade benen med blå pappersservetter som hon tog ur en hållare vid pumparna.

De vinklade natriumlamporna över våra huvuden tändes, fick surrande liv. En lastbil passerade på vägen, med väsande tryckluftsbromsar. ”Du”, sa han. Han tog en lock av hennes hår mellan fingrarna.

Hon log mot honom som om de skulle råna en bank tillsammans.

Natten föll på ett ögonblick här. Jag körde vidare medan mörkret förvandlade öknen. Den var porösare och vidsträcktare nu, trots att mitt synfält var begränsat till en enda traktorstråle som matt spred sig över vägen framför mig. Det oerhörda mörkret bröts sällan och då av ett svagt fluorescerande sken, en eller ett par bensinstationer. Jag tänkte på mannen som försökte tända eld på kvinnan. Han försökte inte tända eld på henne. Vissa handlingar är, samtidigt som de är verkliga, också bara gester. Han sa: ”Tänk om jag gör det?” Och hon sa: ”Vad väntar du på?”

Det blev kallare i luften när jag klättrade till ett högre skikt av öknens både varma och kalla parfait. Vinden tog sig in i skinn­ stället varhelst den kunde. Jag hade inte väntat mig den här kylan.

Fingrarna var så stela att jag nästan inte kunde bromsa när jag var framme vid mitt mål, en liten stad med stora kasinon vid gränsen till Utah, där Diamond Jim-bokstäverna glödde som guld i ­natten. Bara en riktig träbock skulle hävda att neon inte är vackert.

Skenet hoppade och dansade, jagade sin egen efterbild. Men från ena änden av huvudgatan till den andra stod det fullbelagt i brandgult. Jag stannade vid ett av motellen, vars parkering var full av lastbilar med racerbilar på släp, i hopp om att de skulle förbarma sig över mig. Jag fick kämpa för att få av handskarna, och när de väl var av kunde jag knappt lossa remmen på hjälmen.

Av mina händers funktioner återstod bara två, gas och broms.

22