fallen ur tiden
david grossman
Fallen ur tiden Översättning: Ervin Rosenberg
albert bonniers fĂśrlag
stadens krönikör: Medan de sitter vid middagsbordet förändras plötsligt mannens ansikte. Med en häftig rörelse skjuter han ifrån sig tallriken. Knivar och gafflar skramlar. Han reser sig, och det verkar som om han inte vet var han är. Kvinnan studsar till på sin stol. Hans blick flackar omkring hennes gestalt utan att fokusera på henne, och hon – som redan tidigare drabbats av en tragedi – känner det omedelbart: nu kommer det igen, det griper redan tag i mig, dess kalla fingrar förseglar mina läppar. Men vad har hänt? Hennes ögon viskar, och mannen tittar häpen på henne – – Jag måste ge mig i väg. – Vart? – Till honom. – Vart? 5
– Till honom. Dit bort. – Till den plats där det hände? – Nej, nej, dit bort. – Vad betyder dit bort? – Jag vet inte. – Du skrämmer mig. – Återse honom, om så bara en enda sekund. – Men vad ska du kunna se nu? Vad finns det kvar att se? – Där borta kan man kanske se. Kanske till och med tala med honom? – Tala?! Stadens krönikör: Och nu öppnar de ögonen, vaknar. Mannen säger: – Din röst. – Den har kommit tillbaka. Din också. – Jag har längtat så efter din röst. – Jag trodde att vi … att vi aldrig mer – – Jag har saknat din röst, mer än min egen. – Men vad betyder där borta, säg mig. Det finns ingenting sådant. Det finns inget där borta! – Om man går dit bort, så finns det ett där borta. – Men man kommer inte tillbaka därifrån, ingen har 6
någonsin kommit tillbaka därifrån. – Därför att bara döda har begett sig dit. – Och du, hur kommer du att ta dig dit? – Jag ska bege mig dit levande. – Och du kommer inte att ta dig hem därifrån. – Kanske väntar han att vi kommer till honom. – Han väntar inte. I fem hela år har han varit ett inte, bara ett inte. – Kanske förstår han inte hur vi har kunnat avstå från honom så där, med en gång, i samma ögonblick som vi underrättades … – Titta på mig. Se mig i ögonen. Vad är det du gör med oss? Det är jag. Ser du? Det är vi, vi två. Det är vårt hus. Vårt kök. Kom, sätt dig. Jag ska hälla upp lite soppa åt dig. mannen: Vackert – Så vackert – vackert köket är i detta ögonblick, när du häller upp soppan åt mig, och det är varmt och fint här, och 7
imman täcker fönsterrutan, den kalla – stadens krönikör: Hans röst är hes på grund av de många årens tystnad, avtar i styrka och blir till ett viskande. Han kan inte slita blicken ifrån henne. Han tittar på henne så intensivt att hennes hand börjar darra. mannen: Vackrast är dina armar, runda och mjuka. Livet finns här, min kära, jag hade glömt det ett ögonblick: Livet är där du häller upp soppan under ljusets cirkel, du gjorde rätt i att påminna mig om det: Vi är här och han är där, och en oöverstiglig gräns sträcker sig 8
mellan här och där. Jag hade glömt det ett ögonblick – Vi är här och han – Men det får inte fortsätta så – Det får inte göra det! kvinnan: Titta på mig. Nej, inte med denna tomma blick, hejda dig. Kom tillbaka till mig, till oss ska du vända tillbaka. Det är så lätt att förneka oss, ljusets cirkel, dessa mjuka armar, tanken att vi har återkommit till livet, att tiden trots allt läker alla sår. mannen: Nej, det får inte fortsätta så, 9
inte så, omöjligt, att vi, att solen, att klockorna, affärerna, att månen, de älskande, att träden i alléerna grönskar, att blodet i ådrorna, att våren och hösten, att människorna i all oskuld, med självklarhet finns i världen. Att de andras barn att deras ljus och deras värme – kvinnan: Se upp, du säger saker. Trådarna är så sköra – 10
mannen: På natten kom det människor, de bar ett besked i sina munnar. De har lagt en lång väg bakom sig, i gravallvarlig tystnad, och under hela färden kanske smakade och sög de på det i hemlighet. Med en troskyldig häpnad hade de upptäckt att man kunde hålla kvar döden i munnen som en förgiftad karamell, ett gift som de genom ett mirakel själva var immuna mot. Vi har öppnat dörren för dem, just den här dörren, här stod vi, du och jag, skuldra mot skuldra, och de på tröskeln och vi ansikte mot ansikte med dem och de stod 11
med behärskat och tyst deltagande framför oss och blåste dödens vind emot oss. kvinnan: Illavarslande tystnad rådde. En kall eld slickade omgivningen. Jag sade: Jag visste att ni skulle komma i natt. Jag tänkte: Kom kaos. mannen: Någonstans ifrån, från långt håll, hörde jag dig: Var inte rädda, sade du, jag skrek inte när han föddes, och inte heller nu ska jag skrika. kvinnan: Vårt tidigare liv fortsatte 12
att växa i oss ännu några ögonblick. Orden, gesterna, anletsdragen – mannen och kvinnan: Just nu sjunker vi ett ögonblick. Vi tiger båda två med samma ord. Det är inte honom vi begråter i denna stund – Det är melodin av det liv som har varit som vi begråter, det förunderligt enkla, lättheten, ansiktet som var slätt och utan rynkor.
13
kvinnan: Men vi har lovat varandra, vi har högtidligt svurit att vi ska leva, bära sorgen efter honom, sakna honom och leva. Och vad händer nu, vad hände plötsligt som sliter sönder dig till den grad? mannen: Efter den natten kom en okänd man och grep mig i skuldran och sade: Rädda vad som finns kvar. Kämpa, försök läka. Se henne i ögonen, hela tiden hennes ögon – utan uppehåll.
14
kvinnan: Återvänd inte dit, till de där dagarna ska du inte återvända, blicka inte tillbaka – mannen: I det mörkret såg jag mittemot mig ett öga fyllt av tårar och ett öga som var från vettet. Ett slocknat människoöga och ett djurs öga. Ett djur vars ena hälft redan var i bestens käft, ett bloddränkt djur, ett vettlöst djur, betraktade mig ur dina ögon – kvinnan: Jorden spärrade upp sin mun, 15
svalde oss och spydde ut oss. Vänd inte tillbaka dit, vänd inte tillbaka, gå inte, ta inte ett enda steg från ljusets cirkel – mannen: Jag kunde inte, jag vågade inte då blicka in i ditt öga, det galna, in i ditt Intet – kvinnan: Jag såg dig inte, jag såg ingenting vare sig i människans eller i djurets öga. Min själs rot var uppryckt. Det var mycket kallt 16
och också nu är det kallt. Vi går och lägger oss, det är sent. mannen: Den natten teg vi i fem år. Du tystnade först, sedan jag. Dig gjorde tystnaden gott, på mig tog den strupgrepp. Ett efter ett dog orden, och vi var som ett hus där ljus undan för undan släcks, tills en mörk tystnad faller – kvinnan: Och i den återfann jag dig, 17
och honom. Ett mörkt hölje omslöt oss alla tre, vi låg där inlindade med honom, och vi var ordlösa som han. Tre foster som katastrofen hade avlat. mannen: Och tillsammans föddes vi på andra sidan, utan ord, utan färger, och vi lärde oss att leva livets negativ. (Tystnad) kvinnan: Se bara, hemligheten mellan oss späds ut, löser upp sig, 18
likt en dröm som lyses upp inifrån av en fackla. Ty i tystnaden fanns en sorts under, det låg ett slags gåta i tystnaden där vi uppslukades tillsammans med honom, där vi var stumma som han, där vi talade liksom på hans språk. Ty vad har orden gemensamt, vad har ordens tamtam med hans död att skaffa?! stadens krönikör: I den tystnad som uppstår efter hennes skrik tar mannen några steg bakåt tills hans rygg rör vid väggen. Med långsamma rörelser, som om han gjorde det i sömnen, sträcker han ut båda armarna och går fram och tillbaka längs väggen. Han går runt i det lilla köket i en cirkel omkring henne – mannen: Berätta för mig, berätta 19
för mig om oss den natten – kvinnan: Jag anar en hemlighet här: Du river loss bandagen för att kunna dricka ditt blod, reskost på vägen dit. mannen: Den där natten, berätta för mig om oss den natten då – kvinnan: Du cirklar omkring mig som ett rovdjur. Du innesluter mig som en mardröm. 20
Den där natten, den där natten. Du vill höra mig berätta om den natten. Det är på dessa stolar vi satt, du satt här, och jag där. Och du rökte, jag minns ditt ansikte som dök upp och försvann i röken, och som varje gång blev lite mindre. Mindre du, mindre mänskligt. mannen: Tysta väntade vi på att det skulle dagas. Morgonen kom inte. Blodet cirkulerade inte. 21
Jag reste mig, lade en filt över dig, du tog min hand, såg mig rakt i ögonen: Mannen och kvinnan som vi var nickade åt varandra som till avsked. kvinnan: Nej blåste mörkt och kallt från väggarna och snörde samman min kropp, tillslöt och förseglade min livmoder. Jag tänkte: man täpper till, man murar igen huset som en gång var jag.
22
mannen: Tala, berätta mer, vad sade vi, vem talade först? Allt var mycket lugnt, eller hur? Och vår andhämtning minns jag. och dina fingrar som vred sig, och allt annat är utplånat. Kvinnan: En kall och tyst eld rasade runtomkring. Världen utanför krympte, kved och drog ihop sig alltmer, tills den blev en punkt, försvinnande liten, mörk, elakartad. Jag tänkte: Jag måste fly härifrån. Jag visste att det inte fanns någon plats att fly till. 23
MANNEN: Ögonblicket då detta skedde, då detta hade blivit verklighet – Kvinnan: På ett enda ögonblick förvisades vi till ett öde land. Man kom på natten, knackade på vår dörr, man sa: vid den och den tidpunkten, på den och den platsen, er son, så och så. I ett huj knöt man ett tätt nät, klockslag, minut, exakt angiven plats, och i nätet fanns ett hål, förstår du? I det tätknutna nätet fanns nog ett hål och vår son föll ner i en avgrund –
24
Stadens krönikör: Medan hon säger dessa ord slutar han att gå i cirklar omkring henne. Hon ser på honom, hennes blick är glanslös. Vilsen och med armarna hängande utmed sidorna står han framför henne, som om han i samma ögonblick hade blivit träffad av en pil som slungats iväg för länge sedan. Kvinnan: Kommer jag att få återse dig en dag sådan du är och inte sådan han inte är? MANNEN: Jag kan minnas dig utan att han är – ditt leende, oskuldsfullt och livsbejakande – och mig själv kan jag också minnas utan att han är. Men inte honom, det är märkligt: honom kan jag inte minnas längre. Och 25