9789100137809

Page 1

Bartosch_Kassandra.indd 1

2014-01-17 15:45


Bartosch_Kassandra.indd 2

2014-01-17 15:45


Bartosch_Kassandra.indd 3

2014-01-17 15:45


Av Carin Bartosch Edström har tidigare utgivits: Furioso 2011

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013780-9 © Carin Bartosch Edström 2014 ScandBook AB, Falun 2014

Bartosch_Kassandra.indd 4

2014-01-17 15:45


Till Isabella, Salomon och Simon

Bartosch_Kassandra.indd 5

2014-01-17 15:45


Bartosch_Kassandra.indd 6

2014-01-17 15:45


Wenn Apollon dir in den Mund spuckt, sagte sie mir feierlich, bedeutet das: du hast die Gabe, die Zukunft vorauszusagen. Doch niemand wird dir glauben. När Apollon spottar dig i munnen, sa hon högtidligt, betyder det: Du har gåvan att förutsäga framtiden. Men ingen kommer att tro dig. Christa Wolf, ur Kassandra

Bartosch_Kassandra.indd 7

2014-01-17 15:45


Bartosch_Kassandra.indd 8

2014-01-17 15:45


tisdag 8 december

Hela Stockholm hade frusit i vinterdimman. När slöjorna lättade gnistrade ett sockervitt skimmer över lyktstolpar, räcken och trädkronor ner till minsta kvist i gatlampornas sken. Temperaturen sjönk hastigt och öppnade stjärnhimlen under eftermiddagen. Den fuktiga kylan trängde in i märg och ben. Ändå hade Alexander Seher lämnat ytterrocken hemma och gett sig ut iförd sin tunna ullfrack. Frackskörten fladdrade om hans långa kropp när han gick över Norrbro. Ansiktet mot vinden, den mörka luggen piskade pannan. Hans andedräkt värmde och frös huden omväxlande. Bedövande. Förvirrande. Han välkomnade allt som med smärta kunde tränga undan tankarna. Han borde jubla. Han hade just blivit medicine doktor. Tre timmar tidigare hade han rusat ut från salen på Karolinska Institutet så fort hans disputation var över. Undvikit alla kolleger, alla tvekande leenden. Slagit ner blicken när han trängde sig förbi sin professor, Ragnar Taljéus. Som om lögnen lyste rakt genom honom. Och nu skulle lögnen firas. De flesta gäster hade säkert redan anlänt till Läkarförbundets festvåning. Till hans egen disputationsfest. Alexander gjorde sig ingen brådska. Istället fick han en ingivelse att kliva upp på balustraden som kantade Norrbro. Lackskornas tunna lädersulor halkade till på isbeläggningen. I sista stund parerade han med händerna och kände den skrovliga frosten riva i handflatorna. Skakad reste han sig och sträckte ut sina armar i en balansakt vid kanten, utan att bry sig om de oroliga ögonkasten från förbipasserande. Någon stannade till och ropade åt honom att gå ner. Alexander stod kvar. Han hörde inget. Under bron forsade Stockholms ström.

Bartosch_Kassandra.indd 9

2014-01-17 15:45


10

ca rin ba rtosch edström

Han bekymrade sig inte om hur förlamande kallt vattnet måste vara när man sjönk under ytan. Man skulle nog ganska snart tappa medvetandet av chocken. Problemet var snarare att det inte var tillräckligt djupt. Att bara bryta benet och sköljas till kanten, halvdöd och eländig, var ingen lockande tanke. Han undrade hur snabbt det hade gått för Figge. Hade han haft ångest? Professor Tore Kollberg smög ut från Läkarförbundets festlokal för att hinna läsa igenom sitt tal före middagen. Åtminstone var det hans ursäkt för att i lugn och ro fylla på konjakspluntan. Skulle han ha tackat nej till att vara opponent på Alexander Sehers disputation? Att gästspela på Karolinska Institutet var en risk, men också en chans han inte hade råd att missa. Erbjudanden växte inte på träd i Region Nordvästra Norrland och han var villig att göra vad som helst för att få in en fot i Stockholm igen. Hjärtat slog oroväckande ojämnt. Med darrande hand fattade han ledstången och satte sig ner på den kalla marmortrappan. Han lossade flugan och drog ett djupt rosslande andetag. Klart att kroppen protesterade när den inte hörde hemma där, en våning upp bland de skrattande festprissarna, hur mycket han än önskade. Kärleken till Karolinska Institutet var olycklig och obesvarad, och hade så varit de senaste trettio åren ända sedan han hade flytt från Stockholms vetenskapliga jetset. I hemlig skam. Trettio år av självvald förvisning till Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken vid Nordvästra Norrlands sjukhus borde vara nog för att sona sitt brott. Det handlade inte om att han hade misskött sig i tjänsten, även om han knappast hade gjort några bestående insatser inom forskningen heller. Han hade aldrig ens varit ett framtidslöfte att tala om. Tore Kollbergs brott gällde ett svek. Ett svek mot hans vän och läkarkollega, Philip Wahlgren. Figge. Priset var att peta djupt i det sår som aldrig ville läka inom honom. Ikväll krävde såret akut omvårdnad. Det bästa han kunde erbjuda

Bartosch_Kassandra.indd 10

2014-01-17 15:45


k assa ndr a

11

sig själv var sprit och tabletter. Två Stesolid efter dagens hårda beting var helt på sin plats. ”Intages dagl m fördel i samb m konjaksförtäring”, mumlade han och öppnade sin portfölj för att plocka ut en pillerburk samt en flaska Courvoisier VS. Han hade ett antal plågsamma timmar framför sig i Ragnars sällskap. Det var då ödets förbannade ironi att det var just en avhandling om Taljéus syndrom han hade blivit ombedd att opponera på! Som om det var den enda kopplingen han tilläts ha till Karolinska Institutet. Kunde Ragnar Taljéus kungliga övertro på sin egen odödlighet beskrivas bättre? Ragnar svävade högt uppe i den akademiska parnassen. Han hade för länge sedan tappat fotfästet därför att ingen påminde honom om att människor inte kan flyga. I entrén slog ytterporten igen när en man i yngre medelåldern steg in, elegant i frack, såsom charmlösa män trots allt vinner på högtidsklädsel, ulstern nonchalant slängd över axlarna. Med nerverna utanpå skinnet spratt Tore till och tappade greppet. Flaskan kraschade mot stenläggningen. Glasskärvorna sprätte iväg. Konjaken stänkte upp på hans byxben och sipprade vidare nerför trappan. En stickande spritdoft fyllde trapphuset. ”Men Tore, vad i helvete …!” Fredrik Taljéus hoppade åt sidan för att inte fläcka ner sina svartblänkande lackskor. ”En liten olycka”, flämtade Tore och reste sig så hastigt att han vinglade till. I förvirringen glömde han att han hade öppnat Steso­ lidburken i knäet. Ett femtiotal piller smattrade ut över trappan. ”Det skulle väl till en pajas som du för att få igenom Alexanders avhandling idag”, sa Fredrik och tog ett förlängt steg förbi. Tabletterna knastrade under klacken. ”Pajas?” väste Tore och ryckte tag i hans arm. Fredrik hann knappt vända sig om och se rakt in i Tores rödsprängda ögon förrän han fick en knytnäve rakt över kinden och näsan. Brosket krasade till och han kände värmen från blodet som pulserade fram. Han for upp med två fingrar för att klämma till flödet. ”Vem är pajas?” Tores ansikte skiftade i purpur av vrede. ”Jag ska

Bartosch_Kassandra.indd 11

2014-01-17 15:45


12

ca rin ba rtosch edström

tala om för dig vem som är pajas. Du är inte ett skit bättre än din far.” Fredrik drog handen från näsan i ren förbluffning. Blodet rann tunt nerför överläppen. Fem, sex droppar sögs upp och svällde i den vita flugan och gav onekligen en rödprickig clowneffekt till den strikta fracken. ”Vad pratar du om?” ”Hur jävla dum får man vara?” Tores skratt grymtade till. ”Låta den där halvgalna spolingen Alexander gräva i Taljéus syndrom. Begriper han inte vilken jävla bomb det är? Att du inte fattar allvaret är en sak, men Ragnar borde veta bättre.” Fredrik tog ett steg närmare Tore Kollberg. ”Har du något att anföra mot Taljéus syndrom så skulle du ha gjort det under disputationen. Som opponent är det ditt ansvar att ställa de relevanta frågorna. Att komma i efterhand med halvkvädna visor är direkt ohederligt.” ”Jag ska berätta för dig vad som är ohederligt …” Ytterporten gick än en gång igen med en smäll. Tore och Fredrik kom av sig i sitt gräl och vände sig om samtidigt. Alexander Seher hade anlänt. Med lätta steg gick han uppför trappan. Hans långa smala kropp nästan svävade upp. Under frackjackan skymtade en mörklila sidenväst med slingrande blanka ormar. Ett ormhuvud vid halsringningen såg nästan ut att slicka honom i örat med sin långa tunga. Han ställde sig så nära att Fredrik Taljéus var tvungen att böja på nacken och betrakta hans vackra ansikte. Mörka ögonbryn över kornblå ögon och en nästan febrigt djupröd mun fick Alexanders vinterbleka ansikte att se ännu blodfattigare ut. Vid tinningarna syntes några tunna rynkor. Den skönhet han hade begåvats med av naturen var inget han hushållade med. Än så länge hade han råd med det. Fredrik väntade sig en sarkasm. Alexander missade aldrig ett tillfälle. Istället såg han på Fredrik med skör, nästan barmhärtig omsorg. Han förde händerna till flugan, fingertopparna var iskalla när de nuddade vid halsen. Fredrik drog efter andan. Alexander gned på en blodfläck mellan tummen och pekfingret och skakade på huvudet. Sedan tog han av honom flugan och bytte den mot sin egen. ”Det är inte ditt fel, Fredrik”, sa Alexander och stoppade ner den blodstänkta flugan i sin ficka. ”Vi är inte mer än människor.”

Bartosch_Kassandra.indd 12

2014-01-17 15:45


k assa ndr a

13

Bruset från gästerna hade böljat i bakgrunden och övergick nu i smattrande applåder, fotstamp och busvisslingar när Alexander Seher intog Läkarförbundets festvåning. De guldinramade porträtten av en gång legendariska och numera okända medicinprofessorer skallrade oroväckande. Men salarna höll för mer än så. Här hade läkare under de senaste hundra åren festat så att de stärkta skjortbrösten sprack. Kristallkronornas mjölkvita sken förlät många skavanker. Martin Lilja hade hunnit få i sig ett par glas champagne i väntan på Alexander. Motvilligt hade han gått med på att vara toastmaster. Han fick ständigt förfrågningar och saknade förmågan att tacka nej även när han borde. Ingen kunde som han få till roliga rim och tal. Privat gav han ett ganska försynt intryck med de fladdriga lockarna och sina tunna ovala glasögon, inte så lite Gustav Mahler-aktigt. Den väl ingångna fracken förstärkte det akademiskt bohemiska. Skjortkragen var något för ledig runt halsen och flugan så slarvigt knuten att den hotade att lösas upp när som helst. Som om han hade lånat pappas frack och bara lekte överläkare. Han ställde sig på en stol och knackade med förlovningsringen mot champagneglaset för att påkalla uppmärksamhet. Gästerna reagerade knappt. Så han drog fram den lilla leksakstrumpeten i färgglad plast som stack upp ur bröstfickan och tutade två gånger. Snart sjönk ljudnivån. ”Mina damer och herrar, ärade professorer och överliggare! Jag heter Martin Lilja och är till vardags chef för Affektiva mottagningen på Karolinska Sjukhuset Psykiatri. Ikväll har jag äntligen fått tillfälle att hänga av mig den oglamourösa landstingsrocken i min hedersuppgift som festens toastmaster. Det är mig ni å det snaraste ska hugga tag i för att anmäla era skamlöst superlativspäckade hyllningstal till vårt färskaste stjärnskott på forskningshimlen, psykiatrins modigaste pionjär, metromanikernas själasörjare. Ni vet vem jag talar om, ni vet vem jag bländas av, ni vet vem vi alla har väntat på under ihärdigt hinkande av utsökt kall torr gratischampagne medan betygsnämnden fattade sitt självklara beslut. Det har blivit dags att hälsa vår medicine doktor Alexander Seher välkommen! En stor applåd!” Han höjde sitt tomma glas och tog en låtsasklunk medan gästerna än en gång drog upp en obligatorisk åska av handklapp. Med blicken

Bartosch_Kassandra.indd 13

2014-01-17 15:45


14

ca rin ba rtosch edström

fäst i Martins ögon, utmanande mer än tacksamt, gick Alexander fram till stolen intill och klev upp på den. Ett halvt huvud längre, och betydligt mer bekväm med att synas för sin kropps skull än Martin, väntade han tålmodigt tills den andre mannen hade stigit ner igen och applåderna lagt sig. ”Ikväll ska vi fira tills de bär ut oss med fötterna före!” hojtade Alexander och fick uppskattande rop tillbaka. Ena ögonlocket darrade svagt när han blickade ut över de församlade gästerna. Leendet låste käkarna. Han ansträngde sig för att inte visa hur nervös han var. Nervös och besviken. ”Fyra år tog det”, fortsatte han med samma pressade röst. ”Fyra jävligt tråkiga och själsdödande år. Men nu är avhandlingen i hamn. Så här efteråt var det faktiskt lättare än jag trodde eftersom jag hade förmånen att handledas av mannen bakom Taljéus syndrom själv, professor Ragnar Taljéus … var har vi Ragnar?” Med handen över ögonbrynen i ett läge mellan salut och skuggning sökte han av salen. ”Han har visst inte kommit än. Då får ni bärga er till middagen om ni vill höra min hyllning. Och jag kan redan nu utlova en smärre sensation som lär få er alla att svimma i kollektiv hänförelse.” Han lämnade plats för skratt innan han fortsatte. ”Mina föräldrar har inte heller anlänt ser jag … min snåle far letar säkert fortfarande efter tunnelbaneremsan … Däremot finns det många jag borde tacka ikväll, många som har bidragit till att jag har kommit i hamn med min fördjupning i Taljéus syndrom och dess koppling till infantil metromani. Men det ska jag inte trötta ut er med nu. Ingen nämnd och ingen glömd.” Så fick han plötsligt syn på Suss Oliveqvist som stod vid dörrkarmen. Reslig och rakryggad, med tjockt gyllenblont hår i en glänsande fläta en bra bit nerför ryggen. De seniga armarna hårt knutna framför bröstet när hon stirrade på honom med så återhållen vrede att en ådra i pannan stod ut. Han tappade tråden. ”Inte för tillfället. Eller nånsin.” Talet snörptes av så abrupt att de avslutande applåderna när han steg ner från stolen aldrig riktigt hann komma igång förrän de ebbade

Bartosch_Kassandra.indd 14

2014-01-17 15:45


k assa ndr a

15

ut igen. Alexander banade sig väg ut ur salongen. I trängseln råkade han stanna till vid Suss. ”Ingen nämnd?” Hennes gröna ögon blänkte till. ”Har du ingen skam i kroppen!” ”Ingen glömd”, svarade Alexander och armbågade sig förbi. Champagneglasen fylldes och tömdes i nervös takt. Vid serveringsbordet stod medicinstuderande Kajsa Lindgren och öppnade nya flaskor Perrier-Jouët Grand Brut på löpande band. Den vita skjortan stramade obekvämt vid varje rörelse. Hon försökte undvika att möta alla pockande leenden och framsträckta glas för att inte stressas av att hon inte lyckades hålla jämn takt med gästernas kopiösa törst. De skulle ha varit fyra servitriser ikväll, men vinterkräksjukan hade skördat sina offer i sista stund. När Kajsa på eftermiddagen hade kommit till festlokalen för att börja duka inför kvällens middag visade det sig att de bara skulle bli två. Hon och Elin, hennes kursare på läkarutbildningen. Tillsammans skulle de servera över åttio middagsgäster, helt i strid med avtalet med Läkarförbundets egen välrenommerade cateringfirma som Alexander hade lyckats stöta sig med. Dagen före hade Alexander frågat Kajsa om hon ville komma på hans disputationsfest. Rodnande hade hon tackat ja, även om en sen inbjudan antagligen betydde att hon skulle fylla ut en tom plats vid bordet. Så visade det sig att det var platsen som servitris hon var erbjuden. Hon blev så paff att hon bara tog emot sedelbunten som Alexander tryckte i hennes hand utan att komma på ett bra svar. Ingen nämnd och ingen glömd. Så jävla fräckt! Var hon besviken? Ja, något fruktansvärt. Förvånad? Visst hade hon förväntat sig att hennes insats skulle premieras, annars hade hon inte suttit till långt in på nätterna och labbat åt Alexander i det gamla övergivna HISPAM-laboratoriet i ett källarplan på Karolinska Institutet, med pepparsprejen lättåtkomlig i ryggsäcken. Kallt och ödsligt hade det varit, så långt ifrån glamour man kunde komma. Två förrymda labbråttor var hennes enda sällskap. Castor och Pollux. De bodde i en pappkartong längst in i det mörkaste hörnet dit lysrören inte nådde. Hon hade uthärdat fukt, kyla, rodenter och offrad nattsömn för att

Bartosch_Kassandra.indd 15

2014-01-17 15:45


16

ca rin ba rtosch edström

hjälpa Alexander – och därmed sig själv – att klättra en liten bit upp i forskarnas stora pyramidspel på Karolinska Institutet. Nu förstod hon hur naiv hon hade varit. I ett stadigt grepp höll hon om korken samtidigt som hon vred på champagneflaskan, väntade, lät korken sakta skjuta upp i handen, ljudlöst fram till det torra snäppet. Med lätt darrande hand fyllde hon glasen, lite i taget. Från serveringsgången balanserade Elin två stora silverfat med laxsnittar och petit-chouer fyllda med ostkräm. Hon marscherade som om hon gick på en catwalk, med absurt höga knän, fötterna slarvigt korsade när hon satte ner dem framför varandra. Den blankblonda hästsvansen viftade fram och tillbaka i farten och piskade mot kinderna. Själv hade Kajsa knappt kommit i sin svarta polyesterkjol efter två veckors tentapluggande med hetsätning. ”Dags att komma nu!” Kajsa gnuggade till sina kraftiga mörka ögonbryn som glänste av svett. Att se Elin så obekymrat lansera sin uppenbarelse stressade henne ytterligare. I irritationen råkade hon skvätta champagne vid sidan om ett glas. Skummet bubblade till över den blankmanglade linneduken. ”Du, det är kaos i köket”, pustade Elin. ”Kocken har bränt vid såsen och fick hälla ut allt och börja om från början. Nu blir det burkchampinjoner istället för murklor.” ”Här kan du sätta snittarna”, avbröt Kajsa och gjorde plats bland champagneglasen så att silverfaten skulle dölja fläcken på duken. Men Elin hade fastnat med blicken på en person som hade dykt upp i bakgrunden. ”Sätt ner faten, då!” Allt fick hon göra själv! Kajsa ångrade redan att hon hade frågat Elin om hon kunde hjälpa till och servera. När hon hade nämnt de magiska orden Alexander Seher hade Elin kommit som ett skott. Alexander var redan en legend. Kandidaterna och de unga läkarna fick något lyriskt i blicken när de beskrev hans eleganta excentricitet. Det var förledande lätt att ryckas med. Man sögs in i hans tjusiga ordlekar, ville vara nära honom för att få ett stänk av det karismatiska skimret som lyste upp sjukhusmiljön. En efterlängtad förebild. En ledare.

Bartosch_Kassandra.indd 16

2014-01-17 15:45


k assa ndr a

17

Men man kunde komma för nära. Det sorglösa kunde slå över i kallsinne. Helt utan förvarning. ”Gud, det är ju han!” viskade Elin och pekade med brickan i hand. ”Kolla! Tv-doktorn! Min mamma sitter som klistrad när han är med i Livskraft.” ”Vifta inte så förbannat!” Kajsa hukade bland champagneflaskorna. ”Sätt ner faten!” ”Kan man få ett glas, unga fröken?” När Kajsa vände sig om stod hon ansikte mot ansikte med självaste professor Ragnar Taljéus. Ett hastigt leende, artigt och opersonligt när hon fyllde hans glas, sedan vände han sig om och fortsatte in bland alla gäster som drog i honom. Han hade inte märkt hur krampaktigt hon höll om flaskan för att inte spilla. Å andra sidan, varför skulle han lägga märke till det? De kände inte varandra. Introduktionsföreläsningen i psykiatri som Ragnar Taljéus höll i låg inte förrän nästa termin för hennes kurs. Och han hade ingen aning om att Kajsa hade googlat honom varje dag den senaste veckan. 187 000 träffar hade hon fått upp och kammat sig igenom de första tusen. Många uppgifter återkom i olika sammanhang. De handlade om hans spikraka karriär från den tidiga forskningen på Karolinska Institutet till alla utnämningar och hedersomdömen som ordförande och ledamot av olika vetenskapliga stiftelser, Svenska Läkaresällskapet och Nobelförsamlingen. För den stora allmänheten var Ragnar Taljéus känd som medicinsk expert i tv-programmet Livskraft och den främsta anledningen till att det drog så många tittare. Folk älskade honom. Män för att de ville vara som han och kvinnor för att de ville ha honom. Han var så förtroendeingivande, den stora trygga läkaren som la pannan i veck när han diskuterade alltifrån cancer till fästingbett och alltid avrundade med hoppfulla ord på vägen, tröstande och med glimten i ögat. Inom psykiatrin hade han tidigt gjort sig ett namn som mannen bakom diagnosen Taljéus syndrom och en av grundarna till behandlingshemmet Lejonporten. På hemsidan snubblade hon också över ett bekant efternamn. Seher. Gerhard Seher och Alexander Seher, far och son.

Bartosch_Kassandra.indd 17

2014-01-17 15:45


18

ca rin ba rtosch edström

Båda involverade i Lejonporten. Gerhard som styrelseordförande och officiell beskyddare och Alexander som vikarierande psykiatriker och framtida arvtagare. Men ingenstans ett enda ord om Figge. Ragnar Taljéus kryssade erfaret genom havet av uppklädda gäster. Festvåningens borgerliga atmosfär gjorde sig i julskrud. I fonden stod en pampig julgran i traditionell pyntning med rödlackade äpplen i papier-maché, girlander med svenska flaggor, tända stearinljus och glitter. Då och då stannade Ragnar till och småpratade innan han ledigt fortsatte vidare, socialt självmedveten i sin professionella status. Kanske till och med som eftertraktat sexobjekt? Han log. Ja, det var ingen hemlighet. Vid en bit över sextio såg han fortfarande oförskämt bra ut och hade inga problem med alla flirtiga ögonkast från kvinnliga kolleger. Men det var inte dem han sökte efter när han panorerade över salen. Han hade letat ett tag efter Alexander nu och undrade varför han inte befann sig i medelpunkten på sin egen disputationsfest. Istället råkade han få syn på sin exfru Ingrid som samtalade med påläggskalven Martin Lilja. De satt väldigt nära, alltför nära. Ragnar pressade irriterat ihop tänderna. Fast de hade varit skilda i åtta år hade han svårt att se henne prata med en annan man på just det där viset. Han kunde väl inte påstå att hon bjöd ut sig. Men hon bjöd på sig själv, lite för mycket med tanke på att Martin var ung nog att vara hennes son. Ragnar tömde sitt glas i ett svep och vände sig om så bryskt att han sprang rakt in i Tore Kollberg. De var båda professorer. Men det var skillnad på en KI-professor och en professor från Nordvästra Norrlands Universitetssjukhus. De berörde det aldrig. Behövdes inte. ”Det var ett effektivt styrelsemöte för Berta och Lage A Johanssons stiftelse vi klämde in på eftermiddagen, kort och effektivt. Klara redan efter en halvtimme. Ja, jag undrar om det inte rentav är rekord?” skrockade Tore och dunkade Ragnar i ryggen. Han svängde ut med champagneglaset i handen för att inkludera alla eventuella betraktare i sin kollegiala revirmarkering. Ragnar var måttligt road.

Bartosch_Kassandra.indd 18

2014-01-17 15:45


k assa ndr a

19

”Och det bästa av allt var att vi fick precis som vi ville”, fortsatte Tore och petade Ragnar på frackslaget. ”Styrelsen fick som den ville”, nyanserade Ragnar med eftertryck. ”Men det gläder mig att ni kom till konsensus för Alexanders projekt som öppnar för fördjupning av metromaniskt inducerade serotonerga neurotransmissioner. När vi nu äntligen kan visualisera det med PETscanning   … Ja, det här har ju aldrig gjorts tidigare.” ”Man tänker ju på barnen.” ”Exakt. Exakt. Barnen.” ”Jag skulle vilja planera för nästa steg …” ”Finns redan med i ansökan, Tore. Det var ju det som var DISCO.” ”Disko?” ”Deductive Implementation of Subjective Compulsory Orientation.” ”Ja, just det. Självklart. Självklart! Jag menar efter det.” ”Vi siktar på en fördjupningskurs på distans. Behovet är enormt. Känner man inte till problemet kan man heller inte diagnosticera det. Tänk på alla odiagnosticerade barn där ute, Tore. Om vi kan fånga upp dem i tid gör vi en humanitär insats såväl som en samhällsekonomisk.” ”Just det, barnen, barnen …” Tore skvätte i sig den sista champagnen och sträckte fram glaset mot Kajsa för omedelbar påfyllning. Humanitär och samhällsekonomisk insats? I helvete heller! Han stod och blåljög honom rakt upp i ansiktet och själv var han tvungen att bita sig i tungan. Hur mycket han än hatade Ragnar Taljéus. ”Barnen är vår framtid. Så låt oss diskutera framtiden!” Tore boxade Ragnar lite grabbigt på bringan i en önskan att visa upp en vänskaplighet som inte fanns. Där stod han, Alexander, och lutade sig med korsade ben mot fönsterfodret. Bara någon meter ifrån dem. Säkert hade han hört deras samtal, för när Alexander lyfte sitt huvud mot Ragnar mimade han ett ”bravo” och klappade ljudlöst med händerna bakom Tore. Ragnar kände genast bröstkorgen dras åt. Omedvetet fuktade han sina läppar. Camilla Laurell gled fram och ställde sig tätt intill Alexander. Med sin fingertoppskänsla spred hon samstämmighet där den bäst

Bartosch_Kassandra.indd 19

2014-01-17 15:45


20

ca rin ba rtosch edström

behövdes. Kloka Camilla, läkemedelsföretaget Phoibos Pharmaceuticals duktigaste springflicka, en av studenterna på läkarlinjen för ett antal år sedan. Snygg som fan var hon också. Det mörka håret låg i krusiga lockar löst uppsatta i nacken med ett guldspänne i form av en slingrande orm. Men vad var det för häfte hon höll i handen? Programmet för Stockholms psykiatridagar. Var det redan tryckt? Camilla och Alexander bläddrade tillsammans under uppsluppen jargong, pekade i programmet, kommenterade och skrattade ihop. Ragnar höjde huvudet ovanför Tore för att iaktta dem diskret medan han gav sken av att fortfarande lyssna på sin kollega. Så avspända de ser ut, så unga och vackra, tänkte Ragnar med en ilning av svartsjuka. Han måste bli av med Tore. ”Du, jag ska byta några ord med Alexander …” ”Klart du ska! Förbaskat fin avhandling av Alexander Seher”, bullrade Tore vidare utan tecken på att vilja avrunda konversationen professorer emellan. ”Broder! Nu fyller vi på våra champagneglas. Du om nån har anledning att fira i kväll!” I ögonvrån såg Ragnar hur Alexanders spefulla leende växte, hur han skakade på huvudet i stum beundran, blundade och samlade fingertopparna mot läpparna i en diffus slängkyss. Vad höll han på med, inför alla? ”Tack ska du ha, Tore, det var trevligt att träffa dig igen. Både vid disputationen och styrelsemötet.” Ragnar förde sitt huvud några centimeter från Tore, som när man pratar med ett barn eller en idiot, för att förtäckt be honom dra åt helvete samtidigt som han höjde glaset åt Alexanders håll. ”Måste bara ta ett snack med …” ”Just det, när vi ändå har det på tal!” hastade Tore och grabbade tag i Ragnars frackslag för att han inte skulle ränna iväg. När han såg hur Ragnar spände sin bringa släppte han omedelbart taget och slätade till frackbröstet med fumliga klappar. ”Jag kan hålla i några seminarier på KI under våren, som en förberedelse för den där tjänsten vi pratade om …” ”Tjänst? Inget är klart med någon tjänst”, avbröt Ragnar när han insåg vad den fjäskiga tvångskonversationen hade syftat till. Raskt fångade han in sin son Fredrik som var i antågande med nypåfyllt

Bartosch_Kassandra.indd 20

2014-01-17 15:45


k assa ndr a

21

champagneglas. Han kom väl till pass som ställföreträdare. Ragnar tryckte Tores axel som avsked, men blundade för besvikelsen som glimmade till i Fredriks ögon när han lämnade sällskapet. ”Snart går vi där, sida vid sida, i korridorerna på KI. Precis som i gamla dar!” skrattade Tore efter Ragnar och blickade ner i sitt glas för att dölja nesan av att ha blivit avspisad och skiftad till en samtalspartner av lägre rang. Fredrik Taljéus. Samma efternamn. Långt ifrån samma status. Mannen han närapå hade knäckt näsbenet på. Tore sneglade hastigt för att bedöma skadorna. En svag rodnad över vänster näsrygg var allt som syntes. Med efterlängtat andrum tog Ragnar två steg fram till Alexander och hamnade så nära att han kunde känna den andre mannens andetag vid sin kind. ”Varför raljerar du bakom min rygg, Alex?” ”Det här är ju ett skämt.” ”Vad är ett skämt?” ”Hela den akademiska cirkusen. Ni står och bockar som papegojor, dunkar varandra i ryggen och skålar i champagne.” ”Vi skålar för din framgång.” ”Ni skålar för fars pengar.” ”Kan du inte bara vara tacksam för en gångs skull?” ”Vet du vad, Ragnar? Jag hade ändå sett fram emot den här kvällen. Jag trodde att jag skulle känna att jag verkligen hade uppnått något. Men jag känner mig bara helt jävla tom.” Han såg rakt in i Ragnars ögon. ”Vill du veta varför?” Utan att svara tömde Ragnar sitt glas. Alexander blåste upp kinderna och lät luften pysa ut i en uttråkad min. ”Jag kanske skulle ta livet av mig.” ”Sluta!” viskade Ragnar med spänd mun. Han hade sett den förr, den där fåfängan hos Alexander som kunde ta sig sjukliga former. Morbida. Morbus Seher. ”Säg att du skulle sakna mig.” Han rynkade pannan på sitt charmerande döende dandy-vis. Ragnar kände hur det knöt sig i maggropen.

Bartosch_Kassandra.indd 21

2014-01-17 15:45


22

ca rin ba rtosch edström

”Jag skulle bli ännu mer skitförbannad på dig än vad jag är nu. Vare sig du vill eller ej så är du själv del av den akademiska cirkusen. Det var knappast snutet ur näsan att få igenom dig idag, om du nu inbillade dig det. Ett enkelt tack hade varit på sin plats.” ”Tack, älskling”, svarade Alexander mekaniskt och vände huvudet åt andra hållet. ”Hoppas att det var lika skönt för dig som för mig.” Han drack en klunk champagne medan ögonen vilade på Suss Oliveqvist. ”Och nu när charaden är över kan vi bränna min avhandling rituellt på bål.” ”Vad säger du?” ”Läser du aldrig dina mejl?” ”Vad är nu detta?” ”Jag försöker bara visa min tacksamhet genom att göra dig uppmärksam på en besvärande detalj. Besvärande för dig i synnerhet, eftersom ditt fall blir min triumf.” Han sköt ut från väggen för att gå därifrån. Ragnar fattade hans arm. ”Jag förstår inte vad du pratar om.” ”Din akademiska cirkus.” Alexander lirkade sig loss och försvann in i folkmassan. Ragnar följde honom med blicken med ett blekt hopp om att han skulle vända sig om igen. På bara någon minut hade en olustkänsla borrat sig in i honom. Så typiskt Alexander att bara slänga ur sig en sådan kommentar, profetiskt. Ragnar sjönk ner i fönsternischen och tog fram sin mobil för att försöka komma åt mejlen. Hittills hade han bara med slumpmässig tur lyckats logga in på sin e-post via mobiltelefonen. Han kände ett motstånd mot den snabbskiftande teknologin som alla unga människor, alla under femtio åtminstone, utan problem snitslade sig fram genom. Fingertopparna irrade över mobilskärmen medan han knappade in alla lösenord och användarnamn han kunde komma på, hälften fel, hälften rätt. Plötsligt fick han upp ett besked om att 857 brev höll på att läsas in. ”Varför står inte jag med på vår artikel i avhandlingen?”

Bartosch_Kassandra.indd 22

2014-01-17 15:45


k assa ndr a

23

Tröttheten kom över honom direkt. Han behöver inte lyfta på huvudet för att förstå vem som uppvaktade honom den här gången. Terriern. Om Suss Oliveqvist någonsin skulle återfödas som ett djur så skulle det vara som en foxterrier, eller en mungo. Hennes temperament gick stick i stäv med det ståtliga utseendet. Långa människor brukade inte vara ettriga, energin räckte inte hela vägen ut i alla extremiteter. Suss var både lång och ettrig, vilket gjorde effekten så förödande. Både för henne själv och för omgivningen. Hans plan att låta henne forska tillsammans med Alexander hade slutat med katastrof och tandagnisslan. Alexander behövde den extra skjutsen i sitt arbete. Men seminarierna hade varit olidliga, en dragkamp om sista ordet där smutskastning av den andra inte alltid varit så diskret som man hade önskat. Suss och Alexander, repellerande magneter. När Alexanders avhandling nu äntligen var godkänd hade Ragnar trott att kontroverserna var över. Nu stod hon där och stampade. Åter på krigsstigen. Ragnar stoppade ner sin mobil i innerfickan och reste sig med en lång suck. ”Gör du inte?” Han bjöd på ett leende medan han försökte komma på vilken artikel hon pratade om. ”Femtielva top of the pops inom psykiatrin har skrivit under, men jag får inte ens stå som medförfattare.” ”Säger du det?” Ragnar rynkade inkännande på ögonbrynen. ”Det var märkligt …” ”Du har hela tiden prioriterat Alexander. Men du är min huvudhandledare också och jag förväntar mig att du reder ut det här.” Kunde hon inte bara uppföra sig som alla andra underdåniga doktorander? Ragnar la sin arm om Suss axlar, tungt och uppfordrande, och föste in henne i strömmen av gäster som började gå in i matsalen. Med en huvudknyck kastade hon med sin långa fläta, som en piska som smällde honom på fingrarna. ”Suss, vi ska se om vi inte kan skaka fram lite forskningspengar åt dig. Så kan du gå ner i tjänst och koncentrera dig på att skriva. Och lämna Alexander åt mig. Jag vet hur han ska tas.” Det är just det, tänkte Suss. Det är just det som oroar mig.

Bartosch_Kassandra.indd 23

2014-01-17 15:45


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.