skuggpojken
LUCIFER_Skuggpojken.indd 1
2013-09-23 15:50:20
LUCIFER_Skuggpojken.indd 2
2013-09-23 15:50:20
lucifer
Skuggpojken thriller
albert bonniers fรถrlag
LUCIFER_Skuggpojken.indd 3
2013-09-23 15:50:20
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013776-2 © Carl-Johan Vallgren 2013 GGP Media GmbH, Tyskland 2013
LUCIFER_Skuggpojken.indd 4
2013-09-23 15:50:20
Stockholm 1970 Han kom med buss 49 från Stadshagen med den yngste killen sovande i barnvagnen. Det var i början av juni. Den sjunde, närmare bestämt. Han skulle minnas datumet resten av sitt liv. Den äldre grabben gick intill honom och höll i vagnsuffletten. Den lilla bruna handen var kladdig av allt godis han ätit på barnkalaset. Nyss hade han sagt att han hade ont i magen och ville kräkas, men nu var de ute i friska luften och han verkade må bättre. De hade klivit av på hållplatsen vid Nordenflychts vägen. Medan de väntade på att bussen skulle köra iväg så att de kunde korsa gatan studerade han kvällstidningslöpen utanför affären. Aftonbladet frontade med ett foto från fotbolls-VM i Mexiko. Dystra miner hos de svenska spelarna efter förlusten mot Italien i gruppspelet. Ove Grahn talade om en revanschmöjlighet mot Israel. Expressen satsade på Palmes statsbesök i USA. ”Pappa”, sa grabben. ”Jag är varm. Får jag ta av mig jackan?” ”Visst. Lägg den i vagnen.” Sommaren hade äntligen kommit, en aning sent det 5
LUCIFER_Skuggpojken.indd 5
2013-09-23 15:50:20
här året. Han hade stressat hela dagen. Först varit ute på Lidingö och tittat på tomten som Gustav hade köpt åt dem, där de skulle bygga en villa till hösten. Sedan in till Stadshagen där Kristoffer hade varit bjuden på barnkalas hos en kompis, sedan iväg med lillgrabben till Fridhemsplan för att äta något medan Joanna besökte en väninna. Han hade passat på att dricka några öl medan Joel sov i vagnen, tre stora starköl för att vara noga, glömt av tiden och sedan fått springa till bussen för att hinna hämta Kristoffer i tid. De passerade övergångsstället. I Kristinebergs slottspark stod en a-lagare och pissade. Karln bekymrade sig inte ens om att vända sig bort; visade helt ogenerat kuken där han stod och vattnade rabatterna. Dithän hade han i varje fall inte kommit. Han skötte sig, drack aldrig så att han blev synligt påverkad. ”Kan jag få glass, pappa? Det är varmt.” Pojkens röst värmde hjärtat, till och med när han tjatade. ”Räcker det inte med godispåsen? Och ni fick väl glass på kalaset? Det sa i alla fall Peters mamma.” ”Men jag vill ha mer. Snälla pappa … det känns som om jag kokar.” ”Hörru, alldeles nyss klagade du på att du hade ont i magen och ville kräkas. Och nu vill du ha glass. Hur ska du ha det?” ”Men jag mår bättre nu. Magontet är nästan borta.” Han älskade den där lille killen som kommit till världen sju och ett halvt år tidigare, som gick vid hans sida och tjatade om glass och vägrade att hålla honom i handen därför att han tyckte att han var för stor för det. Den 6
LUCIFER_Skuggpojken.indd 6
2013-09-23 15:50:20
vänliga ljusa pojkrösten. Humorn han utvecklat fast han bara var sju. Och så det rörande faktum att han var svart, att blodet hade hoppat över en generation, hoppat över honom själv, och istället satt sig hos en svensk liten pojke. Men hur mycket han än älskade honom och hur lite han än kunde motstå honom tänkte han inte ge honom mer sötsaker. ”Tyvärr, det blir inget mer.” ”Men snälla …” Han ryckte honom åt sig när en Volvo Amazon kom körande i hög fart nerför Hjalmar Söderbergs väg och passerade på en halvmeters avstånd. Jävla trafikdårar. Grabben hade mycket väl kunnat springa ut i körbanan nu när han blivit sur för att han inte fick sin vilja fram. Han höll honom hårt i armen och andades djupt för att lugna ner sig. Såg åt höger där Tranebergsbron höjde sig mot himlen. Ett tåg som liknade en gigantisk hjulförsedd larv rullade in mot tunnelbanestationen. Ingen idé att stressa. De kunde ta nästa. Joanna hade stuckit direkt hem till lägenheten efter att hon besökt sin väninna, och höll på att förbereda kvällsmaten. De skulle ha mysigt tillsammans nu, fira lördagskvällen ihop, hela familjen. Och när barnen lagt sig skulle han och Joanna öppna en flaska vin och titta på ritningarna till det nya huset. Huset som hans far försökte köpa hans kärlek med. Volvon försvann ner mot Stadshagen och de korsade Hjalmar Söderbergs väg. Lillkillen hade vaknat och satt sig upp i vagnen. Joel. Raka motsatsen till sin storebror. Ljus hy, nästan snövit, utan en antydan till mulattdrag. Han älskade honom naturligtvis lika mycket som Kristoffer, men på ett annat vis, lite mindre intensivt, lite 7
LUCIFER_Skuggpojken.indd 7
2013-09-23 15:50:20
mindre smärtsamt. Som om Joel inte hunnit göra lika stort avtryck hos honom ännu. Dörren till biljetthallen gled upp. Han gick åt sidan en meter för att titta på tidtabellen. Tågen gick fortfarande var femte minut, han hade två gröna linjer att välja mellan. Lillkillen hade plötsligt börjat lipa, kanske hade han drömt något. Han såg på väggklockan: halv sex. Det kunde inte stämma. Hade han tagit fel på en hel timma? Han såg på armbandsuret igen: halv fem. Men sekund visaren rörde sig inte. Klockjäveln hade stannat. En kvinna kom ut från Pressbyrån med en tidning under armen. ”Ursäkta”, sa han, ”vet du möjligen vad klockan är? Stämmer det att den redan är halv sex?” ”Javisst. Halv sex. Till och med några minuter över.” Hon log vänligt mot honom. Hon var i fyrtioårsåldern. Klädd i sjalett, en färgglad bomullsklänning och gummi stövlar. Hon fick honom att tänka på en bondhustru. Som de sett ut när han varit liten, på landet. ”Tack.” ”Det var så lite. Trevlig helg!” Han hade alltså tagit fel på en hel timma, vilket betydde att Joanna väntade med maten därhemma och undrade var de höll hus. Av misstag gick han in med vagnen i metallpelaren framför spärrarna. Jävla ställe att placera en bärande konstruktion på. Lillkillen grät högre, förmodligen hade han klämt benen fast smällen inte varit särskilt hård. ”Ta det lugnt nu allihop”, sa han. ”Vi är lite sena. Mamma väntar med maten. Vi måste försöka skynda oss på.” 8
LUCIFER_Skuggpojken.indd 8
2013-09-23 15:50:21
Han sträckte in biljetten till spärrvakten i kuren och passerade barnvagnsdörren. Lillkillen skrek högre nu. Han var på väg in i den hysteriska gråten där ingen utom Joanna kunde trösta honom. ”Så, schh, gråt inte nu är du snäll.” Alltihop var de där bärsens fel. Han skulle inte ha druckit dem, eller i alla fall struntat i de två sista. Även om han inte var full fick de hans omdöme att svikta, att komma i otakt med världen, missa tider, gå in i stolpar och nätt och jämnt avvärja trafikolyckor. Ett nytt tåg var på väg in mot perrongen, han hörde dunket i rälsen ovanför. Fler människor strömmade in från gatan, tryckte på bakifrån. Lillkillen försökte skrikande ta sig ur vagnen och han fick hålla fast honom med ena handen medan han höll Kristoffer i den andra och föste vagnen framför sig med magen. Trappan eller hissen? Trappan var snabbare. Men barnvagnsrampen såg brant ut, och med Joel i upplösningstillstånd var det troligen en bättre idé att satsa på hissen. Han tryckte på hit-knappen. ”Pappa, får jag ta trappan?” Kristoffer såg på honom med den där blicken som han inte kunde motstå. Den karibiska blicken. Hans egen mors blick, fast han knappt kunde minnas den. ”Nej.” ”Men snälla. Jag kan gå själv om du tar hissen. Det är roligt.” ”Du är för liten.” Den halvfulla godispåsen han höll i ett fast grepp i handen. Den chokladbruna barnhanden som inte ens var hälften så stor som hans. Den röda saften från en 9
LUCIFER_Skuggpojken.indd 9
2013-09-23 15:50:21
klubba som var utsmetad över kinden. Hur kunde han vara berusad i sina söners sällskap? ”Snälla! Jag väntar ju på dig däruppe.” ”Nej, sa jag.” En skugga föll plötsligt över pojkens ansikte när någon ställde sig bredvid dem. ”Du kan gå med mig om du vill. Jag håller dig i handen tills din pappa kommer med hissen.” Det var kvinnan i sjaletten igen. Hon hade gått genom spärren bakom dem, artigt lämnat plats för en ensam pappa med barnvagn och två kinkiga ungar. Kristoffer såg storögt på henne, bedömde om det var någon han borde vara blyg för eller acceptera med en gång. Så såg han bedjande på honom. ”Snälla pappa, får jag gå med tanten?” ”Okej. Men håll henne i handen så att du inte trillar. Du ser hur trångt det är. Massor av folk överallt. Och så sätter du dig på bänken däruppe och väntar tills jag är där om en halv minut.” ”Jag sitter med honom tills ni är där”, sa kvinnan ömt. ”Kom nu unge man, så går vi.” Kristoffer log mot honom med sina mjölktandsgluggar. Kvinnan såg moderligt på honom. Han skulle aldrig glömma det. Vissa ögonblick, vissa bilder, skulle för alltid borra sig in i hans medvetande. Han såg efter dem när de började gå uppför trappan. Kristoffers lilla hand i kvinnans större. Hon sa något till honom och han tittade upp på henne med sina stora ögon och nickade bekräftande, samtidigt som hissen plingade till när den nådde biljetthallen. Han sköt in barnvagnen och tryckte på knappen för 10
LUCIFER_Skuggpojken.indd 10
2013-09-23 15:50:21
uppfärd. Hjärnan tog små polaroidbilder som i efterhand skulle etsa sig fast i minnet: kassettaket med sina tre lampor. Skylten: 750 kg eller 10 personer. Cigarettfimparna på golvet, den halvdruckna ölburken som stod i ett hörn. Hissen stannade med en lätt gungning på perrongplanet. Han öppnade dörren utan att begripa varför han börjat kallsvettas och plötsligt kände sig nykter. Lillgrabben hade tystnat helt, som om han inte längre ville vara till besvär. Han gick hastigt längs gången bort mot spåren. Nätväggar av metall på ena sidan. Plexiglas på den andra, där man kunde se ut över spåren, men inte över trapphuset. Ett västergående tåg stod inne, de sista passagerarna steg på. Tågföraren ropade ut sitt ”Var god tag plats, dörrarna stängs” medan han skyndade framåt. Han uppfattade det sugande ljudet när vagnsdörrarna drogs igen och gnisslet från metallhjulen när tåget satte sig i rörelse. Glasdörren till trapphuset gick upp. Snart skulle han se Kristoffer sitta där på bänken och vänta på honom med godispåsen i handen tillsammans med kvinnan. Hans älskade Kristoffer. Han vek om hörnet med barnvagnen och såg sig omkring. Trappan var tom. Inte en människa i sikte. Han såg hissdörren på bottenplanet där han stigit in en minut tidigare, det vita kaklet på väggarna i trapphuset, de två stora räfflade glaslamporna som hängde ner från taket. Klottret på den tomma bänken. Joel hade börjat gnälla igen. Han gjorde loss honom från selen och satte ner honom på golvet. Så vände han sig åt andra hållet, mot perrongen. Det var tomt därute också. Bara bakljusen från tåget som försvann bort mot 11
LUCIFER_Skuggpojken.indd 11
2013-09-23 15:50:21
Alvik. Han vände sig mot trappan igen och biljetthallen därnere. En ensam pensionär med käpp läste något på anslagstavlan. Han ropade pojkens namn: ”Kristoffer!” Först nästan viskande, som om han förlorat rösten. Sedan högt i full panik: ”Kristoffer! KRISTOOFFEER!” Rösten ekade mellan väggarna, och därefter, långt borta som om det tillhörde en annan värld, en annan tid, uppfattade han Joel som börjat gråta igen.
LUCIFER_Skuggpojken.indd 12
2013-09-23 15:50:21
DEL 1
LUCIFER_Skuggpojken.indd 13
2013-09-23 15:50:21
LUCIFER_Skuggpojken.indd 14
2013-09-23 15:50:21
Stockholm, maj 2012 För Katz började allting med en melodi. Sex toner i varje fras, svävande mellan dur och moll: I hurt myself today / to see if I still feel … Dovt och avlägset, som om musiken eller han själv befann sig under vatten. I focus on the pain / the only thing that’s real. Till hans förvåning satt en okänd kvinna på huk intill honom med en sked i handen. Hon verkade inte höra musiken, eller också brydde hon sig inte. För desperat, tänkte Katz, hjärnan hade en otrolig förmåga att stänga ute allt oväsentligt. Hon räckte honom ett tiopack femmilliliterssprutor ur en handväska. Standardsorten med orange topp, som matchade de flesta människors armvener. Själv hade hon egna verktyg. Avtagbara tuberkulinnålar. För att dra ut blod ur fötterna eller händerna, där ådrorna var mindre. Han sneglade på hennes armar. Långärmad blus. Samma maskeradtrick som han själv. Alltid långärmade skjortor med manchetter, för att dölja ärren. The needle tears a hole / the old familiar sting / try to kill it all away / but I remember everything … Han tyckte sig se sina föräldrar längre bort under bro15
LUCIFER_Skuggpojken.indd 15
2013-09-23 15:50:21
fästet. Anne och Benjamin arm i arm, alltid lika inneslutna i sin kärlek och därmed uteslutande alla andra, inte minst honom själv. Han hatade dem för det, sin norrländska mor och sin judiske far. Var det inte så, fast han aldrig velat erkänna det? Så försvann de bort, döda som de var, bakom en bropelare nedsållad med graffiti. Han såg sig om. Var det här han bodde nu, var han tillbaka på ruta ett, på gatan? På en smutsig madrass intill ett ventilgaller under ett brofäste i nordvästra Stockholm? Någon hade markerat ett slags tomtgräns med stenar runt sovplatsen, eller om det skulle föreställa en symbolisk sovrumsvägg. Ett par kängor stod bredvid på en bit presenning. Hans egna? Han såg ner mot vattnet, mot badet och marinan på andra sidan sundet. Tranebergsbron, en gång världens längsta brobåge gjuten i betong, höjde sig över honom; byggd under en epok då framtidstron härskade i landet, numera tillhåll för hemlösa och missbrukare. Dol Fool, Drag och Sork, läste han på pelarna. De som taggat dem hade slängt sprayburkarna på marken efteråt. Längre bort låg små bomullstussar utspridda, man kunde ta dem för blommor i majvärmen; tusenskönor, tänkte han. Katz mindes de desperata knarkarna vid Kottbusser Tor i Berlin femton år tidigare, tandlösa Kottiejunkies som kokat upp gamla bomullstussar på huk nere vid kanalen för att krama ur det sista junket och få ihop till en halv sil brunt horse tillredd med askorbinsyra. Människor som tog vatten från regnpölar på gatan, eller från klosetttankarna inne på offentliga toaletter. Även han själv fick han erkänna, när han varit som mest illa däran. Han hade haft tur som klarat sig. 16
LUCIFER_Skuggpojken.indd 16
2013-09-23 15:50:21
You could have it all / my empire of dirt … Melodin fortsatte, liksom mekaniskt långt bortifrån. Ett kungadöme av skit, tänkte han, som han ville ge bort, som han trodde att han redan gjort sig av med. ”Tjäran blockerar toppen i sprutan, jävla skitheroin.” Kvinnan var desperat. Och han själv också, märkte han. Det där fruktansvärda kroppsliga begäret efter kicken, efter att döda allt med ruset. Längtan efter tomhet. Tidlösheten. Den kroppsliga hemkomsten. Kvinnan svor … satans helvetes jävlar … medan hon fumlade med verktygen. Var hade han träffat henne? Han kände igen henne, men mindes inte varifrån. Det låg en uppslagen tidning på marken. Och ovanpå en soppsked med böjt handtag, för att minska risken att sumpa dosen. Han såg skräcken i hennes ögon nu, och föreslog att hon skulle ta lite genom näsan för att lugna sig. ”Håll käften, stör mig inte …” ”Skit i det då.” Han brydde sig inte längre, gjorde sin egen dos istället, tog fram vattenflaskan ur jackfickan, fyllde pumpen och tömde den i botten på en delad Coca-Colaburk där heroinet redan väntade. Kokade, väntade. Rev av en bit bomull från tampongen hon tagit fram, rullade en kula som filter och sög upp dosen i sprutan. Han förvånades över hur säker han var på handen efter alla dessa år, det var som att simma eller cykla, när man väl lärt sig så kunde man det för resten av livet. Han kavlade upp skjortärmen, tog strumpbyxan hon lagt fram och knöt bindningen strax ovanför armbågen. Tappade bort de sista luftbubblorna ur sprutan och tryckte lösningen mot toppen. 17
LUCIFER_Skuggpojken.indd 17
2013-09-23 15:50:21
Tio år sedan, och varje handgrepp fanns kvar. Och han var lika bra på att injicera med vänsterhanden som med den högra, han hade tränat på det, för att det varit livsviktigt på den tiden, för att han tog så mycket junk att han ständigt var tvungen att rotera injektionsställe på kroppen och måste kunna skjuta i höger arm om den vänstra inte svarade, och att göra det snabbt och smärtfritt innan abstinensen hindrade honom. Solljus föll in mellan bropelarna. Ett tunnelbanetåg rusade förbi trettio meter ovanför hans huvud, saktade in när det närmade sig stationen i Alvik. Eftermiddagen var solig, majvärmen hade kommit plötsligt efter en period av kyla och snöfall långt in i april. Bodde han här nu? Var han hemlös igen? Nej, hans kontor låg bara några hundra meter bort i Traneberg, han hade ju varit där alldeles nyss, suttit böjd över datorn … eller var det kronologin man ändrat på, placerat slutet i början eller tvärtom? Det stämde inte. Han visste vem han var: Danny Katz, fyrtiofyra år gammal, ensamt barn till två i förtid bortgångna föräldrar. Före detta tolk på utrikesdepartementet. Före detta civilanställd översättare och dataprogrammerare vid försvarsmakten. Före detta narkoman och hemlös. Men på fötter igen. Egenföretagare. Inget märkvärdigt. Drev en liten översättarfirma, fick frilansuppdrag från privata firmor och ibland från försvaret. Verksamheten drog inte in särskilt mycket pengar, men tillräckligt för att han skulle gå runt, för att betala för tvårumslägenheten i samma fastighet som hans kontor, för hans modesta liv, utan utsvävningar, därför att utsvävningar obönhörligt skulle leda honom tillbaka hit, till ett liv på gatan. 18
LUCIFER_Skuggpojken.indd 18
2013-09-23 15:50:21
Längre ner mot vattnet där hans föräldrar nyss försvunnit befann sig nu en man. Naken verkade det som. Det var som om han hade ett inbyggt kikarsikte i ögonen och därför kunde zooma in honom. Ja, en naken man, sårig på benen, det rann blod. Han förstod den inte. Synen. Ett tecken av något slag. Men när han blinkade och tittade igen var mannen borta. Han fäste blicken vid underarmens insida istället, slog lite på den med fingertopparna, drog åt bindningen en aning, och upptäckte venen han behövde. Han riktade nålen i tjugo graders vinkel mot armen, mot hjärtat, alltid i hjärtriktningen. Lagom vinkel, tänkte han, inte för brant, annars fanns risken att gå igenom ådern. Han fattade det inte, varför gjorde han det? Tio år efter att han äntligen lyckats bli ren. Efter tio år av NA-möten, tio år av daglig kamp. Den korta perioden på metadon, det första behandlingsprogrammet nere i Ytterjärna, bekostat av hans förre kollega på försvaret, Rickard Julin, som satsat så mycket kraft och prestige för att få in honom i systemet igen, ge honom jobb, styra upp det gamla nätverket, kratta manegen åt honom, sätta honom i förbindelse med uppdragsgivare. Det skulle vara förgäves nu. Allt kastat i sjön. Det kunde inte stämma. Vilket hade varit hans senaste uppdrag? En it-firma som beställt uppgifter om ett vitryskt telefonbolag, han hade översatt ett par bokslut åt dem, samt några artiklar från en affärstidning i Minsk. Han tvekade med nålen en centimeter in i armen, drog mekaniskt tillbaka pumpskaftet för att se om han fick svar. Mörkrött blod, aldrig ljusrött, då har du missat venen. Han ville inte spruta dosen i vävnaden av misstag, det skulle 19
LUCIFER_Skuggpojken.indd 19
2013-09-23 15:50:21
bara bli svullet och göra fruktansvärt ont, och det skulle dröja en evighet innan kicken kom. Nu! Han hade träffat rätt, blodet var mörkrött och flöt sakta in i sprutan. Han drog bort bindningen med tänderna och injicerade. Rushen kom omedelbart. Han sjönk ihop kring sitt eget skelett, lät köttet vila på ställningen av ben och brosk, och ögonlocken drogs ner som rullgardiner. Känslan var gudomlig, obeskrivbar, först nu fattade han hur mycket han hade saknat den. Sakta drog han ut nålen, blodet skvätte upp på skjortbröstet men han brydde sig inte längre, tog bara upp näsduken ur jackfickan och tryckte den mot ingångshålet. Där den nakne mannen stått stod nu en annan man, klädd i svart kostym och vidbrättad hatt. Han blinkade tills mannen försvann, som den drömsyn han troligen var. Ett nytt tåg bullrade fram ovanför hans huvud. Han såg mot kvinnan igen. Hon hade gjort klart sin dos nu, höll nålen mot ljuset och tömde den på luftbubblor. Det korpsvarta håret inramade ett symmetriskt ansikte med vagt orientaliska drag. Blågröna ögon, vackert formad mun. Vit hy. Som Snövit. ”Jag känner igen dig”, sa han. ”Var har vi träffats?” ”Vi känner inte varandra … det är bara som du tror.” Märkligt svar, tänkte han medan hon letade efter en ven, vid höftbenet först, drog ner byxorna och de vinröda trosorna en aning men ångrade sig och fingrade istället med sina trasiga naglar uppe vid halsvenen. För nära halspulsådern, tänkte han, snälla ta den inte där! Till hans lättnad hittade hon en ven i höger överarm istället och injicerade med sammanbitet ansikte. Så bör20
LUCIFER_Skuggpojken.indd 20
2013-09-23 15:50:21
jade hon omedelbart boota, dra sprutskaftet fram och tillbaka, drog in blod som hon återinjicerade för att skölja ut vartenda mikrogram av dosen. ”Så vi träffades alltså precis här?” sluddrade han och gjorde en gest mot madrassen. ”Jag kom förbi av en slump. Men du bor här.” ”Under bron?” ”Ja för fan, du är illa däran. Och folk är ute efter dig. Någon vill sätta dit dig.” Han nickade som om han accepterade det hon sa, som om han redan funnit sig i sin nya verklighet. ”Och vem är du då?” ”Jag? Jag är ingen …” Pupillerna var så små att de knappt syntes. Hon hade sjunkit ihop och halvlåg mot honom, trosorna stack upp ovan byxlinningen vid rumpan. Livlös nu. Han undrade om hon hade överdoserat, om han skulle ringa 112 och be dem skicka en bil, be dem ta med Narcanti som de kunde spruta rakt in i bröstet för att få liv i henne igen. Så såg han bitsåren. Ett radband av blodiga märken från tänder som löpte runt halsen, bett som trasat sönder huden. Som den gången med Eva Dahlman, hans första flickvän, som han påstods ha slagit medvetslös och sedan bitit som ett galet djur. Han hade blivit dömd för det. Sexton år gammal. Skickats till ytterligare en ungdomsvårdsskola där det plötsligt vänt för honom: han hade beslutat sig för att bryta med sitt gamla liv, ta sig bort från kriminaliteten. Men det hade inte varit han! Han var inte i stånd till att göra något sådant, vad än den tekniska bevisningen hade visat. I wear this crown of shit / upon my liar’s chair / full of broken thoughts / I cannot repair … 21
LUCIFER_Skuggpojken.indd 21
2013-09-23 15:50:21
Var kom musiken ifrån? Han såg sig om, men kunde inte upptäcka ljudkällan. Och kvinnan som verkade ha somnat i hans knä, vem var hon? Han strök undan det svarta håret från hennes ansikte, la henne tillrätta på madrassen och reste sig upp. Fem toner i varje fras nu, glidningen mellan moll och dur, bara melodi, inte längre någon text, den hade han lagt till själv i huvudet. Han kände igen den. ”Hurt” med Nine Inch Nails. Tonerna … som blev allt starkare, som nådde honom liksom från medvetandets botten, som suddade ut omgivningen, brofästet, kvinnan, den smutsiga madrassen, sprutorna, junket. Han hade den som ringsignal på sin mobil, mindes han triumfatoriskt medan han steg allt snabbare mot medvetandets yta, fast bara som melodi, utan Trent Reznors bittra sångröst. Och melodin bara fortsatte tills han lyckades få tag på telefonen som låg intill honom på golvet i lägenheten. Han satte sig upp och tog samtalet. Såg grådagern som silades in genom persiennerna i sovrumsfönstret, lyssnade på rösten i andra änden av mobiltelefonen. Hon lät som kvinnan under brofästet, som Eva Dahlman, fast ändå inte. Som om kronologin hade satts ur spel.
22
LUCIFER_Skuggpojken.indd 22
2013-09-23 15:50:21