STALKER
l ars kepler
Stalker Kriminalroman
albert bonniers fรถrl ag
Av Lars Kepler har tidigare utgivits: Hypnotisören 2009 Paganinikontraktet 2010 Eldvittnet 2011 Sandmannen 2012
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013674-1 Copyright © Lars Kepler 2014 ScandBook AB, Falun 2014
Det var inte förrän den första kroppen hittades som man tog filmen på allvar. En länk till ett videoklipp på Youtube hade skickats till Rikskriminalpolisens allmänna e-postadress. Brevet saknade text och avsändaren var omöjlig att spåra. Kansliets sekreterare gjorde sitt arbete, följde länken, tittade på filmen, antog att det rörde sig om ett svårbegripligt skämt, men diarieförde ändå allt. Två dagar senare befann sig tre erfarna utredare i ett litet rum på våning åtta på Rikskriminalpolisens huvudkontor i Stockholm på grund av samma film. Den äldste av de tre männen satt på den knarrande kontorsstolen, medan de andra två stod. Filmsekvensen som de betraktade på datorns breda skärm var bara femtiotvå sekunder lång. Med en darrande kamera smygfilmades en kvinna i trettioårsåldern genom sitt sovrumsfönster när hon tog på sig ett par svarta strumpbyxor. De tre männen på Rikskriminalpolisen iakttog kvinnans märkliga rörelser under generad tystnad. För att få strumpbyxorna att sitta bra tog hon stora kliv över osynliga hinder och gjorde sedan flera bredbenta nigningar. På måndagsmorgonen hade kvinnan hittats i köket till ett radhus på Lidingö strax utanför Stockholm. Hon satt på golvet med egendomligt uppspärrad mun. Blodet hade stänkt upp 5
över fönstret och den vita orkidén i sin kruka. Hon var endast klädd i strumpbyxor och behå. Den rättsmedicinska obduktionen fastslog under veckan att hon dog av förblödning till följd av de multipla skär- och sticksår som med extraordinär aggressivitet koncentrerats till hals och ansikte.
6
Ordet stalker har funnits i språket sedan tidigt sjuttonhundratal. Från början betydde det strykare eller tjuvskytt. År 1921 publicerade den franske psykiatrikern de Clérambault en studie av en patient med en inbillad kärleksrelation. Detta fall betraktas av många som den första moderna analysen av en stalker. I dag innebär begreppet stalker en människa som lider av förföljelsesyndrom, en sjuklig besatthet av att bevaka en annan människa. Nästan tio procent av befolkningen utsätts någon gång i livet för någon form av stalkning. Det vanligaste är att stalkern har eller har haft en relation till sitt offer, men påtagligt ofta är slumpen avgörande när fixeringen vänds mot främlingar eller människor som på något sätt nått berömmelse. Trots att de allra flesta fall aldrig leder till några åtgärder så tar polisen allvarligt på fenomenet eftersom stalkerns patologiska besatthet har en sorts självgenererande farlighet. Precis som de rullande molnen mellan uppvindar och fallvindar vid åskoväder kan välta och förvandlas till en tornado kan stalkerns känslomässiga rörelse mellan dyrkan och hat plötsligt ta sig mycket våldsamma uttryck.
7
1
Klockan är kvart i nio fredagen den tjugoandra augusti. Efter högsommarens drömska skymningar och lysande nätter kommer nu mörkret med överraskande hastighet. Det är redan svart utanför den inglasade entrén till Rikspolisstyrelsen. Margot Silverman lämnar hissen och går i riktning mot foajéns säkerhetsdörrar. Hon är klädd i en svart omlottcardigan, vit blus som stramar över hennes bröst och svarta långbyxor vars höga midja töjer sig med hennes växande mage. Utan brådska närmar hon sig de båda roterande dörrarna i glasväggen. Vakten sitter bakom trädisken med blicken på en skärm. Bevakningskameror filmar varje del av det stora huset dygnet runt. Margots hår har en ljus färg av slipad björk och är samlat i en tung fläta på ryggen. Hon är trettiosex år och gravid för tredje gången och blomstrar med sina fuktiga ögon och rodnande kinder. Efter en lång arbetsvecka är hon på väg hem. Hon har jobbat övertid varje dag och blivit varnad två gånger för att hon överdriver. Hon är Rikskriminalpolisens nya expert på seriemördare, spree killers och stalkers. Mordet på Maria Carlsson är hennes första egna fall sedan hon tillträdde som utredande kommissarie. Det finns inga vittnen och ingen misstänkt. Offret var ensamstående, hade inga barn, jobbade som produktkommunikatör på Ikea, hade tagit över föräldrarnas obelånade radhus sedan 9
pappan dött och mamman flyttat till ett äldreboende. Maria brukade samåka till jobbet med en kollega, men den här morgonen väntade hon inte nere på Kyrkvägen. Kollegan åkte hem till henne och ringde på, tittade in, gick runt och såg henne i fönstret. Hon satt på golvet, ansiktet var sönderhackat, halsen var nästan av, huvudet hängde åt sidan och munnen var underligt vidöppen. Enligt den första rapporten från den rättsmedicinska obduktionen talar resultaten i någon mån för att munnen arrangerades efter dödsögonblicket, men man anser att det är teoretiskt möjligt att munnen fastnat i detta läge av sig själv. Rigor mortis börjar i hjärtat och diafragman, men märks redan efter två timmar i nacken och käkarna. Det är fredagskväll och endast ett fåtal människor rör sig i den stora foajén. Två poliser i mörkblå tröjor står och talar med varandra och en trött åklagare lämnar ett av rummen för häktningsförhandlingar. Redan när Margot utsågs till förundersökningsledare visste hon inom sig att det fanns en risk för att hon skulle bli överambitiös, för att hon skulle vilja för mycket och tänka för stort. De skulle ha skrattat åt henne om hon hade berättat att hennes absoluta känsla är att de har att göra med en seriemördare. Denna vecka har Margot Silverman sett filmen när Maria Carlsson tar på sig strumpbyxor mer än tvåhundra gånger. Allt tyder på att hon mördades strax efter det att klippet lades upp på Youtube. Hon har försökt tolka den korta filmen, men kan inte se någonting speciellt med den. Det är inte helt ovanligt med människor som fetischerar strumpbyxor, men ingenting med själva mordet tyder på en böjelse av det slaget. Filmen är bara ett kort utsnitt ur en vanlig kvinnas liv. Hon är ensamstående, har ett bra jobb och är på väg ut till en kvällskurs i serieteckning. Det går inte att säga varför förövaren befann sig i hennes 10
trädgård, om det bara rörde sig om tillfälligheter eller om förloppet var planerat i detalj, men minuterna före mordet fångar han henne på film och till detta måste det finnas ett skäl. Eftersom han skickar länken till polisen så vill han visa dem något. Förövaren vill peka på något hos just denna kvinna eller vissa kvinnor. Kanske handlar det om alla kvinnor, kanske hela samhället. Men i Margots ögon finns det ingenting utmärkande i kvinnans beteende eller utseende. Hon är bara koncentrerad på att få strumpbyxorna att sitta som de ska, med veckad panna och plutande mun. Margot har besökt radhuset på Bredablicksvägen två gånger, men i första hand studerat den forensiska filmdokumentationen av den orörda brottsplatsen. Förövarens film framstår nästan som kärleksfull i jämförelse med polisens. Teknikernas närgångna exponering av spåren efter det bestialiska angreppet är skoningslös. I olika vinklar filmas den döda där hon sitter bredbent på golvet i det mörka blodet. Behån är sönderskuren och hänger utmed ena sidan och ett vitt bröst tynger mot magens upptryckta valkar. Det finns nästan ingenting kvar av ansiktet, bara en gapande mun i en röd sörja. Margot stannar som av en tillfällighet vid fruktskålen på bordet vid sittmöblerna, tittar till på vakten som talar i telefon och vänder sedan ryggen mot honom. I några sekunder bevakar hon vaktens spegelbild i glasväggen mot den stora ljusgården innan hon tar sex äpplen ur skålen på bordet och stoppar dem i väskan. Sex är för många, det vet hon egentligen, men det gick inte att sluta förrän hon tagit alla som fanns. Hon tänker att Jenny kanske kan göra en liten äppelpaj i kväll, med skivat smör som karamelliseras tillsammans med kanel och socker. Tankarna skingras av att telefonen ringer. Hon tittar på 11
displayen och ser en bild på Adam Youssef som ingår i spaningsteamet. – Är du kvar i huset? frågar Adam. Säg att du är kvar för vi har … – Jag sitter redan i bilen på Klarastrandsleden, ljuger Margot. Vad skulle du säga? – Vi har fått en ny film. Det sjunger till i maggropen och hon lägger ena handen under den tunga rundningen. – En ny film, upprepar hon. – Kommer du? – Jag stannar och vänder, säger hon och börjar gå tillbaka. Se till att vi får en kopia på klippet. Margot hade kunnat fortsätta ut genom entrén, åka hem och välja att överlämna fallet till Adam. Hon behöver bara ringa ett samtal så får hon betald föräldraledighet ett år framåt. Det hade hon kanske gjort om hon vetat hur våldsamt hennes första fall skulle bli. Framtiden ligger i skugga, men planeterna närmar sig farliga konstellationer. Just nu flyter hennes öde som ett rakblad på stillastående vatten. Ljuset i hissen får hennes ansikte att se äldre ut. Den tunna, svarta linjen av kajal kring ögonen har nästan suddats ut. När hon lutar huvudet bakåt förstår hon vad hennes kollegor menar när de säger att hon är lik sin egen far, den förre länspolismästaren Ernest Silverman. Hissen stannar på våning åtta och hon går genom den tomma korridoren så fort hon kan med sin stora mage. Hon och Adam övertog Joona Linnas rum samma vecka som polisen hade sin minnesstund för honom. Margot kände aldrig Joona personligen och hade inga problem med det. – Du har en snabb bil, säger Adam när hon kommer in och ler sedan med sina spetsiga tänder. – Ganska, svarar Margot. 12
Adam Youssef är tjugoåtta år, men ansiktet är runt som på en tonåring. Han är oklippt och hans kortärmade skjorta hänger utanpå jeansen. Han kommer från en assyrisk familj, är uppvuxen i Södertälje och har spelat fotboll i division 1 norra. – Hur länge har filmen varit uppladdad på Youtube? frågar hon. – Tre minuter, svarar Adam. Han är där nu. Står utanför fönstret och … – Det vet vi inte, men … – Jag tror det, avbryter han. Jag tror det, det måste han nästan göra. Margot ställer ner sin tunga väska på golvet, sätter sig på sin stol och ringer upp teknikerna. – Hej, det är Margot. Har ni skickat en kopia? frågar hon stressat. Lyssna nu, jag måste få fram en plats eller ett namn, identifiera platsen eller kvinnan … Alla resurser nu, ni får fem minuter, gör vad fan ni vill, men ge mig något att gå på så lovar jag att släppa iväg er till fredagsmyset. Hon lägger ifrån sig telefonen och öppnar locket till pizza kartongen som ligger på Adams skrivbord. – Är du färdig med den här? frågar hon. Det plingar till i inkorgen och Margot stoppar snabbt en pizzakant i munnen. En otålig rynka har djupnat i hennes panna. Hon klickar på filmfilen och maximerar bilden på skärmen, slänger bak flätan på ryggen, startar uppspelningen och rullar stolen bakåt så att Adam ska kunna se. Det första som syns är ett lysande fönster som darrar i mörkret. Kameran flyttas försiktigt närmare och några löv stryker över linsen. Margot ryser ut över armarna. En kvinna står i det ljusa rummet, snett framför teven, och äter glass ur en burk. Hon har dragit ner sina träningsbyxor och trampat ur den ena foten så att strumpan följt med. 13
Hon sneglar på teven, ler åt något och suger på skeden. Det enda som hörs i rummet på polishuset är fläkten från datorn. Ge mig en enda detalj som går att spåra, tänker Margot när hon iakttar kvinnans ansikte, de vackra dragen kring ögonen, kindbenen och bakhuvudets rundning. Kroppen tycks ånga av kvardröjande hetta. Hon har precis motionerat. Resåren i de vita trosorna är svag efter alla tvättar och behån lyser igenom det svettiga linnet. Margot lutar sig närmare skärmen, magen trycker mot låren och flätan trillar fram över axeln igen. – En minut kvar, säger Adam. Kvinnan ställer glassburken på soffbordet och lämnar rummet med träningsbyxorna hängande kring höger fot. Kameran följer efter henne, flyttar sig i sidled, förbi en smal altandörr och närmar sig sovrumsfönstret där ljuset tänds och kvinnan blir synlig. Hon trampar loss byxorna och sparkar dem mot en karmstol med en röd kudde. Byxorna flyger genom luften och slår in i väggen bortom stolen och rasar i golvet.
14
2
Kameran glider långsamt den sista biten genom den mörka trädgården, stannar precis utanför fönstret och svajar lite som om den flöt på en vattenyta. – Hon skulle se honom om hon bara tittade upp, viskar Margot och känner sitt hjärta slå snabbare i bröstet. Ljus från rummet når ut över rosenbuskarnas blad och skapar ett blänk i linsens överkant. Adam sitter med handen över munnen. Kvinnan drar av sig linnet, kastar det på stolen och står en stund i sina urtvättade trosor och fläckiga behå med blicken i riktning mot telefonen som laddas på sängbordet bredvid ett halvfullt vattenglas. Hennes lår är spända och blodfyllda efter träningspasset och byxornas linning har lämnat ett rött spår över hennes mage. Det finns inga tatueringar eller synliga ärr på hennes kropp, bara svaga, vita spår av bristningar efter en graviditet. Rummet ser ut som miljontals andra sovrum. Det finns ingen ting som ens är värt att försöka spåra. Kameran darrar till och glider bakåt. Kvinnan tar vattenglaset från sängbordet och för det till munnen när filmen tar slut. – Fan också, fan också, upprepar Margot sammanbitet. Inte ett skit, ingenting. – Vi tittar igen, säger Adam. – Vi kan titta tusen gånger, svarar Margot och rullar stolen 15
bakåt. Gör det, vad fan, var så god, men du kommer inte se ett jävla skit. – Jag ser en massa saker, jag ser … – Du ser en villa, nittonhundratal, fruktträd, rosor, treglasfönster, 42-tums teve, Ben & Jerry-glass, säger hon med en gest mot datorn. Hon har inte tänkt på det förut, att vi är så lika varandra. Sedda genom ett fönster är ett brett skikt av svenskarna konformistiska intill förblandning. Utifrån betraktat tycks vi bo likadant, se likadana ut, göra samma saker och äga samma föremål. – Det här är helt sjukt, säger Adam med jagad röst. Varför lägger han upp filmer? Vad fan vill han egentligen? Margot blickar ut genom det lilla fönstret på Kronobergsparkens svarta trädkronor mot stadens upplysta dis. – Det här är utan tvekan en seriemördare, säger hon. Det enda vi kan göra är att rita upp en första profil för att … – Vad hjälper det henne? avbryter Adam och drar en hand genom sitt hår. Han står utanför hennes fönster och du pratar om gärningsmannaprofiler. – Det kan hjälpa nästa. – Men vad fan, säger Adam. Vi måste gå ut med … – Håll käften en stund, avbryter Margot och tar sin telefon. – Du kan hålla käften, säger Adam med höjd röst. Jag måste faktiskt få säga vad jag tycker. Eller hur? Jag tycker att vi ska gå ut med den här kvinnans bild i kvällstidningarnas nätupplagor. – Adam, lyssna … vi hade hoppats på att identifiera henne direkt, det behövs inte så jävla mycket, men vi har ingenting, säger Margot. Jag ska prata med teknikerna, men jag tror inte att de hittar mer än förra gången. – Fast om man får ut hennes bild till … – Jag har inte tid med dumheter, avbryter hon. Tänk efter … Allt tyder på att han lägger upp klippet direkt från trädgården och då finns det förstås en teoretisk möjlighet att rädda henne. 16
– Jag säger ju det. – Men det har redan gått fem minuter och det är ganska lång tid att stå utanför fönstret. Adam lutar sig fram och stirrar på henne. Hans trötta ögon är blodsprängda och håret står rakt upp på huvudet. – Så vi ska bara ge upp? – Det är bråttom, men vi måste tänka långsamt, svarar hon. – Bra, säger han med en irriterad ton. – Förövaren har fått självförtroende och vet att han ligger långt före oss, förklarar Margot snabbt och tar den sista biten pizza. Men ju mer vi lär oss om honom desto närmare … – Lär oss? Det är bra, men det är inte riktigt min känsla just nu, säger Adam och stryker bort svett under näsan. Det gick inte att spåra den förra filmen, vi hittade ingenting på brottsplatsen och vi kommer inte att kunna spåra den här filmen heller. – Inte tekniskt, det är inte troligt, men vi kan försöka ringa in honom genom att analysera filmerna och våldet, svarar Margot och känner hur fostret spritter till i magen. Vad är det egentligen vi har sett hittills, vad har han visat oss och vad är det han ser? – En kvinna som har tränat och äter glass och tittar på teve, svarar Adam inledande. – Vad säger det om mördaren? – Att han inte gillar kvinnor som äter glass … jag vet inte, stönar Adam och döljer ansiktet i händerna. – Skärp dig nu. – Förlåt, men … – Jag tänker i banor som att mördaren laddar upp en film som visar ögonblicken före mordet, säger Margot. Han tar tid på sig, njuter av stunden innan och … vill visa oss de levande kvinnorna, vill bevara dem levande på film, det är kanske de levande han är intresserad av. – En voyeur, säger Adam och känner hur hans armar blir knottriga av obehag. 17
– En stalker, viskar hon. – Säg hur jag ska filtrera listan på alla svin som är ute från kåken eller psyket, säger Adam medan han loggar in på polisens intranät. – En våldtäktsman, grov våldtäkt, förföljelsesyndrom. Han skriver fort och klickar sig fram och skriver igen. – För många träffar, säger han. Tiden rinner ut. – Lägg in det första offrets namn. – Inga träffar, suckar han och river sig i håret. – En serievåldtäktsman som är hindrad, kanske kemiskt kastrerad, säger Margot medan hon tänker. – Vi måste samköra register, men det tar för lång tid, säger Adam och reser sig från stolen. Det här går inte. Vad fan ska vi göra? – Hon är död, svarar Margot och lutar sig bakåt. Kanske har hon några minuter kvar, men … – Jag vet inte om jag klarar av det här, säger Adam. Vi kan se henne, vi kan se hennes ansikte, hennes hem … Gud, vi ser rakt in i hennes liv, men vi kommer inte att veta vem hon är förrän hon är död och någon hittar hennes kropp.
18
3
Susanna Kern känner hur det pirrar i låren efter löpningen när hon drar ner de fuktiga trosorna och sparkar iväg dem mot stolen. Sedan hon fyllde trettio har hon sprungit fem kilometer tre kvällar i veckan. Efter fredagspasset brukar hon äta glass och se på teve eftersom Björn inte kommer hem förrän vid midnatt. När Björn fick jobbet i London trodde hon att det skulle kännas ensamt, men märkte ganska snart hur mycket hon uppskattade sina fria timmar de veckor Morgan bor hos sin pappa. Hon behöver det här lugnet extra mycket sedan hon började den ganska krävande fördjupningskursen i neurologi på KI. Hon knäpper upp den svettiga sportbehån och tänker att hon kan använda den på söndag igen innan den hamnar i tvätten. Hon kan inte minnas att sommaren har varit så här varm tidigare. Ett krafsande ljud får henne att vända sig mot fönstret. Trädgården på baksidan är så mörk att allt som syns är det avspeglade sovrummet. Det ser ut som en teaterscen, en tevestudio. Hon har själv gjort entré och står mitt i det flödande strålkastarljuset. Men jag glömde att klä på mig, tänker hon med ett snett leende. Hon står kvar några sekunder och betraktar sin nakna kropp. Den är dramatiskt ljussatt och i avspeglingen ser hon smalare ut än hon är på riktigt. 19
Ett skrapande hörs igen, som om någon drar naglarna över fönsterblecket. Det är för mörkt för att se om en fågel sitter där. Susanna stirrar på fönstret, närmar sig försiktigt, försöker se igenom speglingarna, drar åt sig det marinblå överkastet, skyler sig och ryser till. Med ett inre motstånd fortsätter hon fram till fönstret, lutar ansiktet närmare glaset och ser hur trädgården framträder som en mörkgrå värld, som underjorden i ett kopparstick av Gustave Doré. Det svarta gräset, de höga buskarna, Morgans gunga som svänger i vinden och fönsterrutorna bakom lekstugan till uterummet som aldrig blev av. Imman från hennes andedräkt syns på glaset när hon rätar på ryggen och drar för gardinerna. Hon låter det tunga överkastet falla till golvet, går naken fram till dörren, får en starkt obehaglig känsla över ryggen och vänder sig mot fönstret igen. I glipan mellan de mörkrosa gardinerna glänser en strimma av det svarta glaset. Hon tar telefonen från sängbordet och ringer upp Björn, väntar medan signalerna går fram och kan inte låta bli att stirra på fönstret. – Hallå, älskling, svarar han alldeles för högt. – Är du på flygplatsen? – Va? – Är du på … – Jag är på flygplatsen och tar en burgare på O’Learys och … Hans röst försvinner när ett antal män skriker i bakgrunden och applåderar. – Liverpool gjorde mål igen, förklarar han. – Hurra, säger hon dämpat. – Din mamma ringde mig och frågade vad du önskade dig på födelsedagen. – Gulligt, säger hon. 20
– Jag sa att du ville ha genomskinliga underkläder, skojar han. – Perfekt. Hon stirrar på det glimmande fönstret mellan gardinerna medan det knastrar i telefonen. – Är allt bra hemma? frågar Björn helt nära. – Jag blev lite mörkrädd bara. – Är inte Ben där? – Framför teven, svarar hon. – Och Jerry? – De väntar på mig båda två, ler hon. – Jag längtar efter dig, säger han. – Missa inte planet, viskar hon. När de har pratat lite mer och sagt hej då och puss och linjen är bruten så börjar hon tänka på en patient som hade kommit in under gårdagsnatten. En ung man som kört motorcykel utan hjälm, krockat och fått allvarliga hjärnskador. Hans pappa kom direkt till sjukhuset från sitt nattskift. Han hade fortfarande sin smutsiga overall på sig och en andningsmask hängande om halsen. Hon håller sin rosa kimono framför sig när hon går till teverummet och drar för de täta gardinerna. Det blir en märkligt blind känsla över rummet, nästan som en tystnad. Gardinerna gungar framför fönstren och hon ryser över ryggen när hon vänder sig bort från dem. Hon smakar på glassen. Den är mycket mjukare och snart alldeles perfekt. En stark smak av choklad sprider sig i munnen. Susanna ställer ifrån sig burken, går till badrummet, låser dörren, vrider på vattnet, lossar hästsvansen och lägger snodden på handfatskanten. Hon suckar till när det varma vattnet sköljer över huvudet och nacken och omsluter hela kroppen. Det dånar i öronen och axlarna sjunker ner och musklerna mjuknar. Hon tvålar in sig, 21
dröjer med handen mellan benen och känner att håret redan har börjat växa ut sedan förra vaxningen. Susanna stryker bort ångan från glasdörren med handen så att hon kan se badrumsdörrens vred och handtag. Hon tänker plötsligt på vad hon tyckte sig se i sovrummets fönster precis när hon drog åt sig överkastet och skylde sin kropp. Hon avfärdade det som inbillning. Det är bara dumt att hålla på och skrämma upp sig själv. Hon tvingade bort rädslan och sa sig att hon inte ens kunde se ut genom fönstret. Rummet var för ljust och trädgården helt svart. Men där det mörka överkastet avspeglades tyckte hon sig se ett ansikte stirra tillbaka på henne. Nästa sekund var det borta och hon förstod att hon måste ha sett fel, men nu kan hon inte låta bli att tänka att det kan ha varit på riktigt. Det var inte ett barn, men kanske en granne som letade efter sin katt och stannade till och tittade på henne. Susanna stänger av vattnet och hennes hjärta slår så hårt att det dunkar i halsgropen när hon inser att köksdörren står öppen mot trädgården. Hur kunde hon glömma den? Hon har ställt upp den hela sommaren för att få in kvällsluften, men hon brukar stänga och låsa innan hon duschar. Hon stryker bort imman från glaset och tittar på badrumsdörrens vred igen. Ingenting har hänt. Hon sträcker sig efter handduken och tänker att hon ska ringa Björn och be honom vänta i telefon medan hon tittar igenom huset.
22
4
Susanna hör publikens jubel från teven när hon lämnar badrummet. Kimonons tunna sidentyg klistrar sig mot den fuktiga huden. Kall luft rör sig längs golvet. Fötterna lämnar våta spår på den slitna parketten. Det blänker mörkt från fönstren utanför matsalen. Svart glas glimmar bakom amplarna med ormbunkar. Susanna känner sig iakttagen, men tvingar sig att inte titta ut, rädd för att skrämma upp sig själv ännu mer. Ändå håller hon avstånd till den stängda dörren mot trappan ner till källaren när hon närmar sig köket. Hennes hår blöter igenom kimonons rygg. Topparna är så våta att droppar rinner innanför tyget, ner mellan hennes skinkor. Golvet är kallare ju närmare köket hon kommer. Hjärtat slår hårt i hennes bröst. Hon tänker på den unge mannen med den allvarliga hjärnskadan igen. Han var nersövd med Ketalar. Hela ansiktet var krossat, hoptryckt upp över tinningen. Pappan upprepade alldeles lågt att det inte var något fel på hans son. Han hade behövt någon att tala med, men Susanna hade inte haft tid. Nu föreställer hon sig att den storvuxne pappan har hittat henne, att han ger henne skulden och står utanför köksdörren i sitt smutsiga blåställ. En ny sång hörs från teven. Det blåser rakt in i köket. Dörren mot trädgården står vid 23
öppen. Draperiet av tunna plastband fladdrar in i rummet. Hon går långsamt framåt. Det är svårt att se någonting bakom det rasslande draperiet. Det skulle kunna stå en människa precis utanför. Hon sträcker fram handen, håller undan de virvlande remsorna, passerar dem och sträcker sig efter dörrens handtag. Golvet är svalt av kvällsluften som flödar in. Kimonon glider isär. Hon hinner se att den dunkla trädgården ligger ödslig. Buskarna rör sig i vinden och slänggungan darrar. Hon drar snabbt igen dörren, bryr sig inte om att hon klämmer delar av draperiet, utan skyndar sig bara att låsa, dra ut nyckeln och backa undan. Hon lägger nyckeln i skålen med mynt och rättar till kimonon. Nu är det i alla fall låst, tänker hon när det knakar till bakom hennes rygg. Hon vänder sig hastigt om och ler sedan åt sin egen reaktion. Det var bara fönstret i teverummet som ryckte i sin hake när luftflödet stoppades. Publiken buar och visslar åt domarnas omdömen. Susanna tänker att hon ska hämta telefonen i sovrummet och ringa Björn. Han borde sitta och vänta utanför sin gate nu. Hon vill prata med honom medan hon tittar igenom huset innan hon kan sätta sig framför teven. Hon har jagat upp sig själv för mycket för att slappna av annars. Det enda problemet är att mottagningen är obefintlig i källaren. Kanske kan hon använda högtalarfunktionen och lägga telefonen i trappan halvvägs ner. Hon säger till sig själv att hon inte behöver smyga i sitt eget hem, men kan ändå inte låta bli att röra sig tyst. Hon passerar den stängda dörren till källaren, ser matsalens mörka fönster i ögonvrån och fortsätter mot teverummet. Hon vet att hon låste dörren i entrén efter löprundan men 24
vill ändå gå dit och titta. Det är lika bra – så att hon kan släppa tanken på den. Det viner från det uppställda fönstret i teverummet och gardinen sugs in mot den smala öppningen. Hon börjar gå mot matsalen och hinner notera att ängsblommorna har torkat i vasen på det stora bordet av ek innan hon stannar tvärt. Det känns som om hela kroppen får en hinna av is. Utsöndringen av adrenalin i blodet sker blixtsnabbt. Matsalens tre fönster fungerar som stora speglar. I takkronans sken syns bordet och de åtta stolarna, men bakom dem står en gestalt. Susanna stirrar på rummets spegelbild och hennes hjärta slår så att det dånar i öronen. I dörröppningen mot hallen står en människa med en kökskniv i handen. Han är inne, han är inne i huset, tänker Susanna. Hon stängde och låste köksdörren när hon borde ha flytt ut i trädgården. Långsamt rör hon sig bakåt. Inkräktaren står helt stilla med ryggen mot matsalen och blicken riktad in i korridoren till köket. Den stora kniven hänger i höger hand och rycker lite otåligt. Susanna går baklänges med blicken fixerad på gestalten i hallen. Den högra foten glider mot golvet och parketten knarrar när hon lägger över tyngden. Hon måste ut, men om hon tar sig till köket så blir hon sedd genom gången. Kanske hinner hon få upp nyckeln från skålen, men det är inte säkert. Försiktigt fortsätter hon bakåt, ser inkräktaren i det sista fönstret. Golvet knakar till under hennes vänstra fot och hon stannar och ser hur gestalten vänder sig om mot matsalen, höjer sin blick och ser på henne via ett av de mörka fönstren. 25
Susanna tar ett långsamt steg bakåt. Inkräktaren börjar gå mot henne. Hon kvider till av rädsla, vänder sig runt och springer in i teverummet. Hon halkar på mattan, förlorar balansen, slår knäet i golvet, tar emot sig med handen och suckar till av smärta. En stol stöter mot matsalsbordet. Hon river omkull golvlampan när hon kommer upp. Den slår i väggen och rasslar ner på golvet. Hon hör snabba steg bakom sig. Utan att se sig om rusar hon in i badrummet igen och låser efter sig. Luften är fortfarande varm och fuktig. Det här händer inte, tänker hon panikartat. Hon passerar handfat och toalett och drar undan gardinen till det lilla fönstret. Händerna skakar när hon börjar lossa den ena haken. Den sitter fast. Hon sliter i haken och försöker lugna ner sig, lirkar lite, drar åt sidan och får precis upp den första haken när ett skrapande ljud hörs mot badrumsdörrens lås. Hon rusar tillbaka och får tag i vredet just när det börjar rotera. Hon håller emot vridningen med båda händerna och känner hur hjärtat rusar av rädsla.
26
5
Inkräktaren har fört in en skruvmejsel eller kanske baksidan av knivbladet i den lilla skåran på andra sidan av vredets axel. Susanna håller emot vridningen men skakar så mycket att hon är rädd att tappa greppet. – Gud, det här händer inte, viskar hon för sig själv. Det här händer inte, det kan inte hända … Hon tittar snabbt mot fönstret. Det är alldeles för litet för att hon ska kunna kasta sig rakt igenom. Det enda sättet att fly är att springa fram till fönstret, lossa den andra haken, knuffa upp det och klättra ut, men hon törs inte släppa vredet. Hon har aldrig varit så här rädd i sitt liv. Det är en djup gående dödsångest bortom all kontroll. Låsets vred blir varmt och halt mot hennes spända fingrar. Det skrapar metalliskt på andra sidan. – Hallå? säger hon mot dörren. Inkräktaren försöker öppna med en oväntad vridning, men Susanna är beredd och håller emot. – Vad vill du? frågar hon med så samlad röst hon kan. Behöver du pengar? Jag förstår det i så fall. Det är ingen fara. Hon får inget svar, men hör hur metall skrapar mot metall och känner vibrationen genom vredet. – Du kan leta, men det finns ingenting som är speciellt värde fullt i huset … teven är ganska ny, men … Hon tystnar för att hon skakar så mycket att det är svårt att förstå vad hon säger. Hon viskar till sig själv att hon måste bli lugn, håller emot vridningen och tänker att hennes rädsla är 27
farlig, att den kan få inkräktaren på dåliga tankar. – Min väska hänger i hallen, säger hon och sväljer hårt. En svart väska. I den finns det en plånbok med lite kontanter och ett Visakort. Jag har precis fått lön och jag berättar koden om du vill. Inkräktaren slutar vrida. – Okej, lyssna, koden är 3945, säger hon mot dörren. Jag har inte sett ditt ansikte, du kan försvinna med pengarna och jag väntar tills i morgon med att anmäla att kortet är försvunnet. Susanna håller fast vredet och lägger örat mot dörren och tycker sig höra steg försvinna bort över golvet innan ett reklam inslag från teven överröstar alla andra ljud. Hon vet inte om det var dumt att ge bort sin kod på riktigt, men hon vill bara att det här ska ta slut och hon är mer rädd om sina smycken, om sin mammas vigselring och halsbandet med stora smaragder som hon fick när hon födde Morgan. Susanna väntar vid dörren och upprepar för sig själv att det inte är över, att hon inte får förlora sin koncentration en sekund. Försiktigt byter hon hand om vredet utan att släppa taget. Höger tumme och pekfinger är avdomnade. Hon skakar handen och lägger örat mot dörren och tänker att det har gått mer än en halvtimme sedan hon avslöjade koden till kortet. Antagligen var det en narkoman som såg en öppen köksdörr och gick in för att leta efter värdesaker. Första delen av programmet är slut. Det är reklam igen och efter det kommer nyheterna. Hon byter hand igen och väntar. Efter ytterligare tio minuter lägger hon sig ner på golvet och tittar ut under dörren. Ingen står utanför. Hon ser stora delar av parkettgolvet, ser in under soffan, ser skenet från teven blänka i fernissan. Allt är stilla. Inbrottstjuvar är inte våldsamma, de vill bara ha sina pengar så fort och enkelt som möjligt. 28
Darrande reser hon sig, håller i vredet igen, står stilla med örat mot dörren och lyssnar på nyheterna och väderprognoserna. Hon tar duschskrapan från golvet för att ha något slags tillhygge, samlar sig och låser försiktigt upp dörren. Dörrbladet svänger långsamt ut. Hon ser nästan hela teverummet genom passagen. Inte ett spår av inkräktaren syns till. Det är som om han aldrig varit här. Hon lämnar badrummet och benen skakar av rädsla. Varje sinne är spetsat när hon närmar sig teverummet. Ett hundskall hörs avlägset. Försiktigt fortsätter hon framåt och ser tevens sken röra sig över de slutna gardinerna, sittmöblerna och bordet med glassburken. Hon tänker att hon ska gå till sovrummet, ta telefonen, låsa in sig i badrummet igen och ringa polisen. Till vänster glimmar monterskåpet med Björns ärvda samling av Dresdenporslin. Hjärtat börjar slå hårdare igen. Hon är snart igenom passagen och först då kommer hon att se ända bort till hallen. Hon tar ett steg ut i teverummet, blickar runt och hinner se att matsalen är tom innan hon upptäcker inkräktaren bredvid sig. Bara ett steg bort. Den smala gestalten står och väntar på henne intill väggen precis utanför passagen. Knivhugget är så snabbt att hon inte hinner reagera. Den skarpa klingan går rakt in i bröstet. Det spänner kring metallen djupt inne i hennes kropp. Hennes hjärta har aldrig slagit så hårt som nu. Sekunderna står stilla medan hon tänker att det här inte kan vara på riktigt. Kniven rycks ut och efterlämnar bara en brännande avslappning. Hon trycker handen mot såret och känner varmt blod pumpas ut mellan fingrarna. Duschskrapan rasslar mot golvet. Hon vacklar åt sidan, huvudet är tungt och hon ser att hennes blod har skvätt över regnklädernas glansiga tyg. Ljuset verkar 29
blinka och hon försöker säga någonting, att det måste vara ett missförstånd, men har ingen röst. Susanna vänder sig runt och börjar gå mot köket, känner snabba stötar i ryggen och vet att det är upprepade knivhugg. Hon vinglar åt sidan, famlar efter stöd och knuffar monterskåpet mot väggen så att alla porslinsfigurer välter med ett skramlande och klirrande ljud. Hjärtat skenar och blod rinner innanför kimonon. Det börjar göra fruktansvärt ont i bröstet. Synfältet krymper ihop till en tunnel. Öronen dånar och hon förstår att inkräktaren ropar något med uppjagad röst, men orden är obegripliga. Hennes haka åker upp när hon slits tillbaka i håret. Hon försöker hålla sig fast i en fåtölj, men tappar taget. Benen viker sig och hon slår i golvet. Det bränner av vätska i ena lungan och hon hostar svagt. Huvudet välter åt sidan och hon ser att det ligger gamla popcorn i dammet under soffan. Genom sitt inre dån hör hon konstiga skrik och känner upprepade hugg i magen och bröstet. Hon försöker sparka sig bort, tänker att hon måste tillbaka till badrummet. Golvet är halt under henne, men hon har inga krafter kvar. Hon försöker rulla över på sidan, men inkräktaren håller henne om hakan och hugger in kniven i hennes ansikte. Det gör inte ont längre. Men känslan av overklighet snurrar i hennes hjärna. Chock och abstrakt frånvaro blandas med den exakta och intima känslan av att bli skuren i ansiktet. Bladet går in i halsen och bröstet och ansiktet igen. Läpparna och kinderna fylls av värme och smärta. Susanna förstår att hon inte kommer att klara sig. En isande ångest öppnar sig som en avgrund när hon slutar kämpa för sitt liv.
30