9789100136468

svindlaren

John Grisham

svindlaren Översättning av Kjell Waltman

albert bonniers förlag

Av John Grisham har tidigare utgivits: De utvalda 1996 Partners 1997 Försvararen 1998 Testamentet 1999 Brödraskapet 2000 Det målade huset 2001 Domarens brev 2002 Julfritt 2002 Uppgörelsen 2003 Domen 2004 Coachen 2004 Agenten 2005 Den oskyldige mannen 2006 Den samvetslöse 2008 Utpressningen 2009 Bekännelsen 2011 Processen 2012 På annat förlag har tidigare utgivits: Firman 1992 Pelikanfallet 1993 Juryn 1994 Klienten 1994 Dödscellen 1995 Regnmakaren 1996

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-013646-8 Amerikanska originalets titel: The Racketeer Copyright © 2012 by Belfry Holdings, Inc. ScandBook AB, Falun 2013

Kapitel 1 Jag är advokat, och jag sitter i fängelse. Det är en lång historia.

Jag är fyrtiotre år gammal och har avtjänat halva det tioåriga fängelsestraff som jag fick av en svag och skenhelig federal domare i Washington DC. Alla mina överklaganden har av­visats, och det finns inte en enda procedur, mekanism, obskyr lag eller teknikalitet, inte ett enda kryphål eller Ave Maria, kvar i min grundligt uttömda arsenal. Jag har ingenting. Eftersom jag kan lagen skulle jag kunna göra likadant som vissa interner gör och dränka domstolarna i travar med värdelösa yrkanden, stämningar och andra skräpinlagor, men inget av detta skulle hjälpa mitt mål. Inget kommer att hjälpa mitt mål. Sanningen är den att jag inte har minsta hopp om att slippa ut förrän om fem år, med undantag för att straffet kommer att avkortas med några ynka veckor för gott uppförande. Mitt uppförande har varit exemplariskt.

Jag borde inte kalla mig för advokat. Formellt sett är jag nämligen inte det. Strax innan jag dömdes svepte delstaten ­Virginias advokatsamfund in och uteslöt mig. Det står svart på vitt i reglerna: att bli dömd för grövre brott leder till uteslutning. Jag uteslöts, och mina disciplinära problem rapporterades i vederbörlig ordning till delstaten Virginias advokatförteckning. Vi var tre som blev uteslutna den månaden, vilket ungefär motsvarar genomsnittet.

Här i min lilla värld är jag emellertid känd som fängelse­ advokat, och som sådan ägnar jag flera timmar om dagen åt att 5

hjälpa de andra internerna med deras juridiska problem. Jag studerar deras överklaganden och lämnar in inlagor. Jag upp­ rättar enklare testamenten och något enstaka fastighetskontrakt.

Jag går igenom kontrakt för några av ekobrottslingarna. Jag har lämnat in stämningsansökningar mot staten när det rört sig om legitim klagan men aldrig för sådant som jag ansett vara grundlöst. Och det blir många skilsmässor. Åtta månader och sex dagar efter det att jag hade börjat avtjäna mitt straff mottog jag ett tjockt kuvert. Fångar längtar efter post, men det här paketet kunde jag ha varit utan. Det kom från en advokatbyrå i Fairfax i Virginia som företrädde min fru, som överraskande nog ville skilja sig. Inom loppet av några veckor hade Dionne gått från att vara hustrun som stod sin make bi och var redo att vänta till att bli ett flyende offer som förtvivlat gärna ville bli fritt. Jag trodde inte mina ögon.

Jag läste handlingarna med gråten i halsen, fullkomligt chockad och med knän som var som gummi, och just som jag fruktade att jag verkligen skulle börja gråta skyndade jag mig tillbaka till min cell för att få lite avskildhet. Fängelserna är fulla av tårar, men de är alltid väl dolda.

Bo var sex år gammal när jag gav mig av hemifrån. Han är vårt enda barn, men vi hade tänkt skaffa fler. Det är lätt att räkna ut, och jag har gjort det en miljon gånger: han kommer att vara sexton när jag blir fri, tonåring, och jag kommer att ha gått miste om tio av de dyrbaraste år som en far och son kan ha.

Småpojkar avgudar sin pappa och lever i tron att han inte kan göra något fel ända tills de är runt tolv år gamla. Jag tränade Bo i knattebaseboll och fotboll, och han följde mig i hälarna som en valp. Vi fiskade och tältade, och på lördagsmorgnarna, efter en riktig grabbfrukost, följde han ibland med mig till kontoret.

Han var hela min värld, och när jag försökte förklara för honom att jag skulle vara borta under lång tid fick det hjärtat att brista på både honom och mig. När jag väl satt bakom galler vägrade jag att låta honom besöka mig. Hur gärna jag än ville krama om 6

honom stod jag inte ut med tanken på att den där lille pojken skulle få se sin pappa fängslad.

Om man sitter inne och inte kommer att bli frigiven snart är det praktiskt taget omöjligt att bestrida en skilsmässa. Efter arton månaders mörbultning av staten var våra tillgångar, som inte hade varit särskilt stora ens till att börja med, fullkomligt uttömda. Vi hade förlorat allting utom vårt barn och våra löften till varandra. Barnet var en klippa, men löftena fick stryka på foten. Dionne gjorde några vackra utfästelser om att framhärda och hålla ut, men så fort jag var borta slog verkligheten till. Hon kände sig ensam och isolerad i vår lilla stad. ”Folk tittar på mig och tisslar och tasslar”, skrev hon i ett av sina första brev. ”Jag är så ensam”, gnällde hon i ett annat. Det tog inte lång tid förrän det började dröja allt längre mellan de märkbart allt kortare breven. Liksom mellan besöken.

Dionne var uppväxt i Philadelphia och hade aldrig gillat livet på landet. När en släkting erbjöd henne jobb fick hon plötsligt bråttom att ge sig av hem. För två år sedan gifte hon om sig, och Bo, som nu är elva, tränas alltså av en annan far. De senaste tjugo breven till min son har förblivit obesvarade.

Jag undrar ofta om jag någonsin kommer att få träffa honom igen. Jag tror att jag tänker försöka, även om jag vacklar. Hur konfronterar man ett barn som man älskar så mycket att det gör ont men som inte vill kännas vid en? Vi kommer aldrig mer att bo ihop som en typisk far och son. Vore det schysst mot Bo att låta hans sedan länge förlorade pappa dyka upp igen och insistera på att få bli en del av hans liv?

Jag har alltför mycket tid över åt att tänka på det här.

Jag är intern nummer 44861-127 på den federala öppna anstalten utanför Frostburg i Maryland. En öppen anstalt är en kriminalvårdsanstalt med låg säkerhet för dem av oss som har bedömts vara icke våldsbenägna och dömts till högst tio år. Av någon anledning som aldrig till fullo förklarades fick jag tillbringa mina första tjugotvå månader på en sluten kriminalvårds7

anstalt med medelhög säkerhet utanför Louisville i Kentucky.

Den skilde sig mycket från min öppna anstalt utanför Frostburg.

Slutna kriminalvårdsanstalter är avsedda för våldsamma män som har dömts till mer än tio år. Där är livet mycket tuffare, men jag lyckades undgå fysisk misshandel. Att vara före detta marinkårssoldat var till oerhört stor hjälp.

I jämförelse med slutna kriminalvårdsanstalter är en öppen anstalt rena semesterorten. Det finns inga murar, stängsel, concertinatrådshinder eller vakttorn, bara några beväpnade plitar.

Frostburg är relativt nytt, och dess inrättningar är bättre än på de flesta offentligägda skolor. Och varför skulle de inte vara det? I USA lägger vi ut fyrtiotusen dollar om året på att fängsla en intern och åttatusen dollar på ett barns skolutbildning. Här finns jurister, chefer, socialarbetare, sjuksköterskor, sekreterare, en lång rad olika assistenter och massor med administratörer som skulle få det riktigt svårt att sanningsenligt förklara hur de fyller sina åtta arbetstimmar om dagen. De är ju när allt kommer omkring statsanställda. Alldeles vid entrén ligger de anställdas parkeringsplats, som är proppfull med fina bilar och pickuper.

Vi är sexhundra interner här i Frostburg, och med några enstaka undantag är vi en mycket ordentlig skara. De som har en våldspräglad bakgrund har lärt sig sin läxa och uppskattar den civiliserade omgivningen. De som har suttit i fängelse hela livet har äntligen hittat drömhemmet. Många av de här yrkesbrottslingarna vill inte ge sig av. De är svårt institutionaliserade och kan inte fungera utanför murarna. En varm säng, tre mål mat om dagen, sjukvård – hur i herrans namn skulle de kunna få det bättre ute på gatan?

Därmed inte sagt att det är ett trevligt ställe. Det är det inte.

Det finns många som i likhet med mig aldrig kunde drömma om att de skulle sjunka så djupt. Välutbildade män i karriären med välbetalt jobb eller egen firma, män med tillgångar, fin familj och medlemskap i en country-club. I mitt vita gäng har vi Carl, en optiker som fifflade lite för mycket med sina fakturor till den 8

offentligfinansierade sjukvården; Kermit, en fastighetsspekulant som ett par, tre gånger belånade samma fastigheter hos olika banker; Wesley, en före detta delstatssenator från Pennsylvania som lät sig mutas; och Mark, en hypotekstagare i en småstad som tog några ”genvägar”.

Carl, Kermit, Wesley och Mark. Alla är vita med en genomsnittsålder av femtioett år. Alla har erkänt sig skyldiga.

Och så jag. Malcolm Bannister, svart, fyrtiotre år gammal och dömd för ett brott som jag inte hade en aning om att jag hade begått.

För närvarande råkar jag vara den enda svarta här som sitter inne för ett ekobrott. Ingen dålig merit.

I mitt svarta gäng är medlemskapet inte lika klart definierat.

De flesta är grabbar från gatorna i Washington och Baltimore som har åkt dit för narkotikarelaterade brott, och när de blir villkorligt frigivna kommer de att återvända till gatorna med tjugo procents chans att undvika en ny dom. Ingen utbildning, ingen arbetslivserfarenhet och namnet i belastningsregistret – hur skulle de kunna klara sig?

På en federal öppen anstalt förekommer det faktiskt varken gäng eller våld. Om man slåss eller hotar någon åker man ut och skickas iväg till ett betydligt värre ställe. Det käbblas mycket, främst om tv, men jag har ännu inte sett någon utdela ett knytnävsslag. Somliga av de här killarna har suttit på delstatens kriminalvårdsanstalter, och det de har att berätta är fasansfullt.

Ingen vill byta ut det här stället mot något annat.

Följaktligen uppför vi oss väl medan vi räknar dagarna. För ekobrottslingarna handlar straffet om förödmjukelse och om att förlora sin status, sitt anseende och sin livsstil. För de svarta är tillvaron på den öppna anstalten tryggare än den plats de kommer ifrån och den plats de kommer att hamna på. Deras straff är en ny bock i belastningsregistret, ett nytt steg på vägen till att bli yrkesbrottsling.

Jag känner mig därför mer vit än svart.

9

Vi har två andra före detta advokater här i Frostburg. Ron Napoli var under många år en uppblåst brottmålsadvokat i Philadelphia innan kokainet förstörde allt för honom. Han hade specialiserat sig på narkotikamål och företrädde många av de främsta dealarna och smugglarna i mid-Atlantic-regionen, från New Jersey till North- och South-Carolina. Han föredrog att få betalt i kontanter och kokain och förlorade till slut allting.

Skattemyndigheten satte dit honom för skattebrott, och han har avtjänat ungefär hälften av sina nio år. Ron mår inte så bra just nu. Han verkar deprimerad, och han vägrar undantagslöst att motionera och ta hand om sig. Han blir allt tjockare, trögare, grinigare och sjukare. Han brukade berätta fascinerande historier om sina klienter och deras äventyr i knarkhandelsbranschen, men nu sitter han bara ute på rastgården och äter den ena påsen tortillachips efter den andra och ser bortkommen ut. Någon skickar honom pengar, och han lägger det mesta på skräpmat.

Den tredje före detta advokaten är en svindlare från Washing­ ton som heter Amos Kapp, en gammal skum insidertyp och fixare som ägnade hela sin karriär åt att stryka omkring i utkanterna av varenda större politisk skandal. Kapp och jag ställdes inför rätta tillsammans, fälldes tillsammans och dömdes till tio år vardera av samma domare. Vi var åtta tilltalade – sju från Washington och så jag. Kapp har alltid varit skyldig till något, och han var definitivt skyldig i jurymedlemmarnas ögon. Men Kapp visste redan då och vet fortfarande att jag inte hade det minsta med stämplingen att göra, men han var alldeles för feg och skurkaktig för att säga något. Våld är strängt förbjudet i Frostburg, men ge mig fem minuter med Amos Kapp och han skulle få nacken bruten. Han vet det, och jag anar att han redan för länge sedan har sagt detta till fängelsedirektören. De förvarar honom i västra avdelningen, så långt bort från mig som möjligt.

Av de tre advokaterna är jag den enda som är beredd att hjälpa de andra internerna med deras juridiska problem. Jag gillar arbetet. Det är utmanande och håller mig sysselsatt. Det hjälper mig 10

också att hålla liv i mina juridikkunskaper, även om jag betvivlar att jag har någon större framtid som advokat. När jag kommer ut kan jag ansöka om att bli återinvald i advokatsamfundet, men det blir nog en mödosam procedur. Om sanningen ska fram så tjänade jag aldrig några pengar som jurist. Jag var en allmänpraktiserande advokat i en småstad och till råga på allt svart, och det var inte många klienter som hade råd att betala ett anständigt arvode. Längs Braddock Street var det fullt med advokater som tävlade om samma klienter. Konkurrensen var stenhård. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra när det här är över, men jag har svårt att se att jag någonsin kommer att återuppta min juristbana.

Jag kommer att vara fyrtioåtta, ensamstående och förhoppningsvis vid god hälsa.

Fem år är en evighet. Varje dag tar jag en lång ensam­promenad på en obelagd joggingstig som löper längs den öppna anstaltens utkanter och följer gränsen, den så kallade linjen. Om man träder över den linjen betraktas man som rymling. Trots att det ligger ett fängelse här så är det ett vackert landskap med fantastiska vyer. Medan jag går och tittar bort mot de böljande kullarna i fjärran bekämpar jag lusten att passera linjen och bara fortsätta gå. Det finns inget staket som hindrar mig, ingen plit som skriker ut mitt namn. Jag skulle kunna försvinna in i den täta skogen och sedan försvinna för alltid.

Jag önskar att det hade funnits en mur – tre meter hög och av gedigen mursten, med utrullad glimmande concertinatråd längs krönet – som hade kunnat hindra mig från att blicka bort mot bergen och drömma om friheten. Det här är ju för fan ett fängelse! Vi kan inte ge oss av. Bygg en mur och sluta fresta oss.

Frestelsen finns alltid där, och hur mycket jag än kämpar emot så svär jag på att den blir starkare för varje dag som går.

11

Kapitel 2 Frostburg ligger några kilometer väster om staden Cumberland i Maryland, mitt på en landremsa som gränsar mot Pennsylvania i norr och West Virginia i väster och i söder. Om man tittar på kartan är det uppenbart att denna övergivna del av delstaten är ett resultat av uselt lantmäteri och överhuvudtaget inte borde höra till Maryland, även om det inte är helt klart till vilken den borde räknas. Jag arbetar i biblioteket, och på väggen ovanför mitt lilla skrivbord hänger en stor karta över Amerika. Jag ägnar alltför mycket tid åt att stirra på den, dagdrömma och fundera över hur det kom sig att jag blev en federal intern i en avlägsen del av västra Maryland.

Hundra kilometer söderut, i Virginia, ligger staden Winchester med sina tjugofemtusen invånare, staden där jag föddes, växte upp, gick i skolan och arbetade och som till sist blev platsen för ”syndafallet”. Den lär inte ha förändrats mycket sedan jag gav mig av. Advokatbyrån Copeland & Reed bedriver fortfarande sin verksamhet i samma lokaler där jag en gång arbetade. De ligger i gatuplanet på Braddock Street i den gamla delen av staden, alldeles intill ett enklare matställe. Namnet, som är målat i svart på fönstret, var en gång Copeland, Reed & Bannister, och det var den enda helsvarta advokatbyrån på hundrafemtio kilometers omkrets. Man har sagt mig att mr Copeland och mr Reed klarar sig bra. De har förvisso inte tillräckligt med klienter för att verksamheten ska blomstra eller göra dem rika, men ändå nog för att kunna betala sina båda sekreterare och hyran. Det 12

är ungefär som det var när jag var delägare – nätt och jämnt tillräckligt för att klara oss. Vid tidpunkten för ”syndafallet” tvivlade jag allvarligt på om jag överhuvudtaget skulle kunna överleva i en så liten stad.

Man har sagt mig att mr Copeland och mr Reed vägrar att diskutera mig och mina problem. De var en hårsmån från att själva bli lagförda, och de fick sitt rykte skamfilat. Den federale åklagare som satte dit mig riktade hagelbössan mot allt och alla som hade ens en avlägsen koppling till hans storslagna stämplingsåtal och raderade nästan ut hela advokatbyrån. Mitt brott var att jag valde fel klient. Mina båda före detta kompanjoner har aldrig begått ett brott. Jag sörjer det inträffade på så många plan, men förtalet av deras goda namn får mig fortfarande att ligga sömnlös. De är båda uppåt sjuttio, och när de var yngre slet de inte bara med den utmaning som det låg i att hålla en allmänpraktiserande advokatbyrå flytande i en småstad utan utkämpade också några av Jim Crow-epokens sista slag. Ibland struntade rättens ordförande i dem och fällde utslag till deras nackdel utan några som helst rimliga juridiska skäl. Andra advokater var ofta oförskämda och oprofessionella. Det lokala advokatsamfundet inbjöd dem inte att bli medlemmar. Notarierna förlade ibland deras inlagor. Helvita juryer trodde inte på dem. Det värsta av allt var att de inte hade några svarta klienter, vilket i praktiken innebar att de inte hade några klienter alls, eftersom en vit person på 1970-talet aldrig skulle ha kommit på tanken att anlita en svart advokat. Det har inte förändrats särskilt mycket. Men alldeles i början gick Copeland & Reed nästan under därför att stadens svarta invånare trodde att de vita advokaterna var bättre. Allt detta förändrades tack vare hårt arbete och engagerad professionalism, men det tog tid.

Winchester var inte mitt förstahandsval när det gällde att skapa en karriär. Jag gick juristutbildningen på George Mason i Washington DC:s förorter i norra Virginia. Sommaren efter mitt andra år hade jag tur och fick plats som juridiskt biträde på 13

en jättelik advokatbyrå på Pennsylvania Avenue, inte långt från Capitol Hill. Det var en sådan där byrå med tusen jurister, filialer runt om i världen, före detta senatorer på brevhuvudet, stenrika klienter och en frenetisk arbetstakt som jag verkligen gillade.

Höjdpunkten var när jag fick vara hjälpreda vid en rättegång mot en före detta representanthusledamot (vår klient) som hade åtalats för stämpling till brott tillsammans med sin kriminelle bror och för att ha tagit emot mutor från en leverantör till försvaret.

Huvudförhandlingen var rena cirkusen, och jag tyckte att det var otroligt spännande att befinna sig så nära mittarenan.

Elva år senare gick jag in i samma rättssal i den federala domstolsbyggnaden E. Barrett Prettyman i centrala Washington och genomled min egen huvudförhandling.

Jag var ett av sjutton juridiska biträden den sommaren. De andra sexton, alla från landets tio främsta juristutbildningar, fick erbjudanden om jobb. Eftersom jag hade lagt alla mina ägg i en enda korg ägnade jag tredje året av juristutbildningen åt att rusa omkring och knacka dörr i Washington utan att några öppnades. I ett godtyckligt valt ögonblick måste det finnas flera tusen arbetslösa advokater som trampar omkring på Washingtons gator, och det är lätt att förlora sig i sin förtvivlan. Så småningom utvidgade jag jaktmarkerna till förorterna där advokatbyråerna är ännu färre och arbetstillfällena ännu sällsyntare.

Till slut erkände jag mig besegrad och åkte hem. Mina drömmar om glansen i den högre ligan var krossade. Mr Copeland och mr Reed hade inte tillräckligt med klienter och hade verkligen inte råd med en ny medarbetare, men de förbarmade sig över mig och röjde ut ett gammalt förrådsrum på övervåningen.

Jag arbetade så hårt jag kunde, även om det ofta innebar en ut­maning att lägga ner så många timmars arbete på så få klienter.

Vi kom bra överens, och efter fem år gjorde de mig generöst nog till delägare. Mina inkomster höjdes knappt.

Under åtalet mot mig var det plågsamt att se deras goda namn släpas i smutsen, och det var så vettlöst.

14

När jag var nere för räkning upplyste den högste FBI-agenten mig om att mr Copeland och mr Reed skulle lagföras om jag inte erkände mig skyldig och samarbetade med federala åklagar­ ämbetet. Jag trodde att han bluffade, men jag kunde inte vara säker på det. Jag bad honom dra åt helvete.

Lyckligtvis bluffade han.

Jag har skrivit brev, långa tårdrypande ursäkter och hela baletten, men de har inte svarat. Jag har bett dem komma och besöka mig så att vi ska kunna prata ut ansikte mot ansikte, men de har inte svarat. Trots att min hemstad inte ligger mer än hundra kilometer bort har jag bara en enda regelbunden besökare.

*** Min far var en av de första svarta delstatspoliserna i Virginia.

Under trettio år avpatrullerade Henry vägarna och landsvägarna runt Winchester, och han älskade varenda minut av jobbet.

Han älskade själva arbetet, känslan av myndighet och historia, makten att upprätthålla lagen och den medkänsla som det låg i att hjälpa dem som var i behov av hjälp. Han älskade uniformen, patrullbilen, allting utom revolvern i hölstret. Han hade varit tvungen att dra den några gånger, men han hade aldrig avfyrat den. Han räknade med att de vita skulle visa sitt skarpa ogillande och att de svarta skulle förvänta sig överseende, och han var fast besluten att vara fullkomligt rättvis. Han var en hårdför snut som inte såg några gråzoner i lagen. Om en handling inte var laglig, då var den givetvis olaglig, utan svängrum och utan tid för teknikaliteter.

I samma ögonblick som jag åtalades trodde min far att jag var skyldig, i alla fall till något. Glöm det där med oskyldig till motsatsen har bevisats. Glöm mina tirader om att jag var oskyldig. Som stolt yrkesman var han fullkomligt hjärntvättad efter att ha ägnat en hel livstid åt att jaga dem som bröt mot lagen, och om FBI med alla sina resurser och stora visdom ansåg 15

mig vara värd en hundrasidig anklagelseakt, då hade de rätt och jag fel. Jag är säker på att han kände förståelse, och jag är säker på att han bad till Gud om att jag på något sätt skulle klara mig ur den här härvan, men det var svårt för honom att förmedla de känslorna till mig. Han var förödmjukad, och det lät han mig veta. Hur kunde hans advokatson ha trasslat in sig så med en sådan där samling slemmiga skurkar?

Jag har frågat mig själv detsamma tusen gånger. Det finns inget bra svar.

Henry Bannister gick knappt ut highschool, och efter några mindre törnar med lagen gick han som nittonåring in i marinkåren. Marinkåren förvandlade honom snabbt till en man, en soldat som längtade efter disciplin och var mycket stolt över sin uniform. Han gjorde tre vändor i Vietnam, där han blev skjuten, brännskadad och tillbringade en kortare tid som krigsfånge.

Hans medaljer hänger på väggen i hans arbetsrum i det lilla huset där jag växte upp. Han bor där ensam. Min mor blev ihjälkörd av en rattfyllerist två år innan jag åtalades.

Henry åker till Frostburg en gång i månaden för ett halvtimme långt besök. Han är pensionerad och har inte mycket att göra, så om han ville skulle han kunna hälsa på en gång i veckan.

Men det gör han inte.

*** Det är så många grymma vändningar i ett långvarigt fängelsestraff. Det känns som om man sakta glöms bort av världen och av dem man älskar och behöver. Posten, som under de första månaderna kom i stora buntar, krymper efterhand ner till ett eller ett par brev i veckan. Vänner och familjemedlemmar som en gång verkade ivriga att hälsa på har inte synts till på åratal.

Min storebror Marcus tittar in två gånger om året för att slå ihjäl en timme med att hålla mig à jour om sina senaste problem. Han har tre tonåringar, alla ungdomsbrottslingar i olika 16

skeden av karriären, plus en galen fru. I grund och botten har jag egentligen inga problem. Jag gillar när han hälsar på, trots hans kaotiska liv. Marcus har härmat Richard Pryor i hela sitt liv, och allt han säger blir roligt. Vi brukar skratta under hela det timslånga besöket medan han skäller över sina barn. Min lillasyster Ruby bor på västkusten, och jag träffar henne en gång om året. Hon skriver pliktskyldigast till mig varje vecka, och jag sätter stort värde på hennes brev. Jag har en avlägsen släkting som satt inne i sju år för väpnat rån – jag var hans advokat – och han kommer och hälsar på mig två gånger om året eftersom jag hälsade på honom när han avtjänade sitt straff.

Efter tre år här kan det gå flera månader utan att någon besöker mig, med undantag för min far. Kriminalvårdsmyndigheten försöker placera internerna inom åttahundra kilometers radie från deras hemort. Jag har tur, eftersom Winchester ligger så nära, men det kunde lika gärna vara dubbelt så långt dit. Jag har flera barndomsvänner som aldrig sätter sig i bilen och kör hit och några andra som jag inte har hört av på två år. De flesta av mina före detta advokatvänner har alldeles för mycket att göra.

Min bäste vän under juristutbildningen skriver varannan månad men lyckas aldrig pressa in ett besök. Han bor i Washington, tvåhundrafemtio kilometer österut, där han påstår sig arbeta sju dagar i veckan åt en stor advokatbyrå. Min bästa kompis från marinkåren bor i Pittsburgh, två timmar härifrån, och han har kommit till Frostburg exakt en gång.

Jag antar att jag borde vara tacksam över att min far besvärar sig med att komma hit.

Han sitter som vanligt ensam i det lilla besöksrummet med en brun papperspåse på bordet framför sig. Det är antingen kakor eller brownies från faster Racine. Vi skakar hand men kramar inte om varandra – Henry Bannister har aldrig kramat om en annan man i hela sitt liv. Han synar mig för att försäkra sig om att jag inte har gått upp i vikt och frågar som vanligt ut mig om vad jag fyller dagarna med. Han har inte gått upp ett 17

kilo på fyrtio år och kan fortfarande ha på sig sin gamla marinkårsuniform. Henry är övertygad om att man lever längre om man äter mindre, och han är rädd för att dö ung. Både farfar och farfarsfar var bara uppåt sextio när de dog knall och fall.

Min far promenerar åtta kilometer om dagen och tycker att jag borde göra det också. Jag har förlikat mig med insikten om att han aldrig kommer att sluta tala om för mig hur jag bör leva, oavsett om jag sitter inne eller inte.

Han trummar på papperspåsen med ett finger och säger: ”De är från Racine.” ”Hälsa och tacka”, säger jag. Om han oroar sig så mycket över mitt midjemått, varför har han då med sig en påse feta kakor varenda gång han hälsar på? Jag brukar äta ett par, tre stycken och sedan ge bort de andra. ”Har du pratat med Marcus på sistone?” frågar han. ”Nej, inte den senaste månaden. Hurså?” ”Problem. Delmon har gjort en flicka med barn. Han är femton, hon fjorton.” Han skakar på huvudet och rynkar pannan.

Delmon var laglös redan som tioåring, och familjen har jämt räknat med att han kommer att slå in på brottets bana. ”Ditt första barnbarnsbarn”, säger jag och försöker skämta. ”Ja, och vad stolt jag är! En fjortonårig vit flicka som blir på smällen med en idiot till femtonåring som råkar heta Bannister.”

Vi begrundar båda detta en stund. Våra möten definieras ofta inte av vad som sägs utan av vad som hålls dolt djupt inom oss. Min far är sextionio nu, och i stället för att njuta av sina gyllene år ägnar han större delen av sin tid åt att slicka sina sår och tycka synd om sig själv. Jag klandrar honom inte. Hans kära hustru sedan fyrtiotvå år togs ifrån honom på bråkdelen av en sekund. Medan han var förkrossad av sorg fick vi reda på att FBI visade intresse för mig, och utredningen växte snart lavinartat. Rättegången mot mig varade i tre veckor, och min far satt i rättssalen varenda dag. Att se mig stå inför en domare och bli dömd till tio års fängelse var hjärtskärande för honom.

18

Sedan blev vi båda fråntagna Bo. Nu är Marcus barn gamla nog att tillfoga sina föräldrar och släktingar rejäla sorger.

Det är på tiden att vår familj får lite tur, men det verkar inte troligt att den kommer att få det. ”Jag pratade med Ruby i går kväll”, säger han. ”Det är bra med henne … hon hälsar … ditt sista brev var riktigt roligt, säger hon.” ”Du kan väl säga till henne att breven betyder så mycket. På fem år har det inte gått en enda vecka utan att hon har skrivit.”

Ruby är en sådan ljuspunkt i vår sönderfallande familj. Hon är familjeterapeut, och hennes man är barnläkare. De har tre perfekta ungar som de håller borta från sin ökände morbror Mal. Efter en lång paus, säger jag: ”Tack för checken, som vanligt.”

Han rycker på axlarna och säger: ”Det var så lite.”

Han skickar hundra dollar varje månad, och de är mycket välkomna. De hamnar på mitt konto och gör att jag kan köpa sådana nödvändigheter som pennor, anteckningsböcker, pocket­böcker och anständig mat. De flesta i mitt vita gäng får checkar hemifrån, och praktiskt taget ingen i mitt svarta gäng får en enda cent. I fängelset vet man alltid vem som får pengar. ”Det är nästan halvtid för dig nu”, säger han. ”Om två veckor är det fem år kvar”, säger jag. ”Tiden flyger väl, antar jag.” ”Där ute, kanske. Klockan går mycket långsammare på den här sidan muren, det kan jag lova dig.” ”Det är ändå svårt att fatta att du har suttit inne i fem år.”

Det är det sannerligen. Hur överlever man att sitta inne i flera år? Man tänker inte på år, månader eller veckor. Man tänker på nuet – hur man ska klara sig igenom den här dagen, hur man ska överleva den. När man vaknar på morgonen har man lagt ännu en dag bakom sig. Den ena dagen läggs till den andra, veckorna flyter ihop och månaderna blir till år. Man inser hur tuff man är, inser att man kan fungera och överleva därför att man inte har något annat val.

19

”Har du någon aning om vad du tänker göra?” frågar han.

Jag får den där frågan varenda månad numera, som om min frigivning stod för dörren. Tålamod, påminner jag mig. Han är min far. Och han är här! Det betyder mycket. ”Nej, faktiskt inte. Det är för långt borta.” ”Jag skulle börja fundera på det om jag var du”, säger han, övertygad om att han skulle veta exakt vad han skulle göra om han vore i mina skor. ”Jag är precis klar med tredje årskursen i spanska”, säger jag med viss stolthet. I mitt bruna gäng har jag en god vän, Marco, som är en utmärkt språklärare. Knark. ”Det dröjer nog inte länge förrän vi pratar spanska allihop.

De håller på att ta över.”

Henry har inte mycket till övers för människor som är invandrare eller talar med brytning, kommer från New York eller New Jersey, lever på understöd eller är arbetslösa, och han tycker att hemlösa borde samlas ihop och sättas i läger som enligt hans uppfattning helst borde vara lite värre än Guantánamo.

Vi utväxlade några hårda ord för några år sedan, och han hotade med att sluta hälsa på. Att käbbla är bortkastad tid. Jag kommer aldrig att få honom att ändra sig. Han är hygglig nog att köra hit, så det minsta jag kan göra är att uppföra mig. Det är jag som är dömd förbrytare, inte han. Han är vinnaren, jag förloraren. Det tycks vara viktigt för Henry, men jag vet inte varför. Det beror kanske på att jag har collegeexamen och har gått igenom juristutbildningen, något som han aldrig har kunnat drömma om. ”Jag sticker antagligen utomlands”, säger jag. ”Till något land där jag har nytta av spanskan, Panama eller Costa Rica eller något i den stilen. Varmt väder, sandstränder, människor med mörkare hy. De bryr sig varken om belastningsregister eller om vem som har suttit inne.” ”Gräset är alltid grönare, va?” ”Ja, pappa, när man sitter inne är gräset alltid grönare på andra 20

sidan staketet. Vad skulle jag göra? Åka tillbaka hem och kanske bli juridiskt biträde och göra research åt någon liten advokat­ byrå som inte har råd med mig? Kanske bli borgensman? ­Privatdeckare, vad sägs om det? Alternativen är inte många.”

Han nickar oavbrutet. Vi har haft det här samtalet hur många gånger som helst. ”Och du hatar staten”, säger han. ”O ja. Jag hatar staten, FBI, de federala åklagarna, de federala domarna, idioterna som sköter kriminalvårdsanstalterna. Det är så mycket jag hatar i hela den här skiten. Jag sitter av tio år här för ett icke-brott bara därför att en karriärlysten federal åklagare behövde få upp sin vinstkvot. Och om staten kan sätta dit mig på tio år utan bevis, tänk då bara på alla möjligheter som finns nu när jag har orden ’dömd förbrytare’ tatuerade i pannan. Jag sticker, pappa, så fort jag får en chans.”

Han nickar och ler. Visst, Mal.

21

Kapitel 3 Med tanke på det betydelsefulla arbete de utför, de kontroverser som ofta omger dem och de våldsamma personer som de ibland konfronterar är det anmärkningsvärt att det i USA:s hela historia endast har skett fyra mord på verksamma federala domare.

Domare Raymond Fawcett har just blivit nummer fem.

Hans kropp påträffades i en liten källare i ett fritidshus som han hade låtit bygga på en sjötomt och där han ofta tillbringade helgerna. När han inte dök upp för en huvudförhandling på måndagsmorgonen greps hans notarier av panik och ringde FBI, vars agenter i vederbörlig ordning hittade brottsplatsen. Fritidshuset låg i en kraftigt skogsbevuxen del av sydvästra Virginia, intill ett berg, alldeles vid brynet till en liten jungfrulig sjö som i trakten gick under namnet Lake Higgins. På de flesta vägkartor är den sjön inte utsatt.

Det verkade inte ha förekommit vare sig något inbrott, eller slagsmål, där låg bara två lik, båda med kulhål i huvudet, och i källaren fanns ett tomt kassaskåp i metall. Domare Fawcett påträffades i närheten av kassaskåpet och hade två skott i bakhuvudet – utan tvekan en avrättning – och på golvet runt honom fanns en stor pöl av levrat blod. Den förste experten på brottsplatsen gissade att domaren hade varit död i minst två dagar.

Enligt en av notarierna hade Fawcett lämnat sitt ämbetsrum vid tresnåret på fredagseftermiddagen och haft för avsikt att köra raka vägen till fritidshuset och arbeta där över helgen.

Det andra liket tillhörde Naomi Clary, en trettiofyraårig från22

skild tvåbarnsmor som domare Fawcett nyligen hade anställt som sekreterare. Domaren, som var sextiosex och hade fem vuxna barn, var inte frånskild. Han och mrs Fawcett hade separerat för flera år sedan, men när tillfället så krävde kunde man ibland se dem tillsammans runt Roanoke. Det var allmänt känt att de inte längre bodde ihop, och eftersom han hade en så framstående ställning i staden hade deras separation gett upphov till en del skvaller, och båda hade anförtrott sina vänner att de helt enkelt inte orkade med en skilsmässa. Mrs Fawcett hade pengarna. Domare Fawcett hade statusen. Båda verkade förhållandevis tillfreds, och båda hade lovat att inte ha några utom­ äktenskapliga affärer. Enligt denna hedersöverenskommelse skulle de skilja sig om och när en av dem träffade någon annan.

Domaren hade tydligen hittat någon som var i hans smak.

Nästan genast efter det att miss Clary hade hamnat på lönelistan började de gå rykten i domstolsbyggnaden om att domaren var otrogen igen. Några i personalen visste att han aldrig hade kunnat behålla byxorna på.

Naomis lik påträffades i soffan, inte långt från platsen där domaren hittades död. Hon var naken, och båda vristerna var hårt fjättrade med silvertejp. Hon låg på rygg med båda handlederna hoptejpade bakom sig. Hon hade skjutits två gånger i pannan. Kroppen var täckt med små brännmärken. Efter några timmars diskussion och analys enades chefsutredarna om att hon troligen hade torterats för att tvinga Fawcett att öppna kassaskåpet. Det hade tydligen fungerat. Kassaskåpet var tomt, dörren stod öppen och allting var spårlöst försvunnet. Tjuven hade tömt det och sedan avrättat offren.

Domare Fawcetts far hade byggt ramverkshus, och som pojke hade Fawcett följt med honom, ständigt med hammaren i beredskap. Han slutade aldrig att bygga saker och ting – en ny veranda på baksidan, en altan, ett förrådsskjul. När barnen var små och äktenskapet lyckligt hade han rivit ut och helrenoverat ett ståtligt gammalt residenshus i centrala Roanoke, där han själv 23

hade fungerat som byggmästare och tillbringat nästan varenda helg på stegen. Många år senare renoverade han en takvåning, som först blev hans kärleksnäste och sedan hans hem. Att spika, såga och svettas var ren terapi för honom, en psykisk och fysisk flykt undan ett stressigt jobb. Huset nere vid sjön var ett ramverkshus med mycket branta takfall och takslut som nådde nästan ända ner till marken, och han hade ägnat fyra år åt att rita det och hade själv byggt större delen av det. I källaren där han dog fanns en vägg som var täckt med bokhyllor i fint cederträ, alla fulla med tjocka juridikböcker. Men i mitten fanns en lönndörr. En bokhylla svängde upp, och bakom den fanns det väl dolda kassa­skåpet. På brottsplatsen hade kassaskåpet rullats ut en meter från väggen och sedan tömts.

Kassaskåpet var i stål och bly och monterat på fyra decimeterhöga hjul. Det var tillverkat av Vulcan Safe Company i Kenosha i Wisconsin och hade sålts på nätet till domare Fawcett.

Enligt specifikationerna var det hundrasexton centimeter högt, nittio­en centimeter brett och hundraen centimeter djupt; rymde tvåhundrafemtiofyra kubikdecimeter och vägde tvåhundra­ sjuttiofem kilo; hade ett cirkapris på tvåtusenetthundra dollar; och – om det bara var korrekt stängt – brandsäkert, vattentätt och enligt uppgift inbrottssäkert. För att kunna öppna skåpet var man tvungen att mata in en sexsiffrig kombination på knappsatsen som satt på dörren.

Varför en federal domare som tjänade hundrasjuttiofyra­tusen dollar om året behövde ett så säkert och dolt skåp för sina värdesaker innebar en omedelbar gåta för FBI. Domare Fawcett hade vid sin död haft femtontusen dollar på ett personligt checkkonto, sextiotusen i ett inlåningsbevis som gav mindre än en procent om året, trettioentusen i en obligationsfond och fyrtiosjutusen i en aktiefond som hade underpresterat på marknaden i nästan ett decennium. Dessutom hade han en pensionsförsäkring med fastställt belopp och den vanliga uppsättningen förmåner som högt uppsatta federala ämbetsmän var berättigade till. Han var 24

i det närmaste skuldfri, och balansräkningen var därför lätt imponerande. Hans verkliga säkerhet låg i jobbet. Eftersom konstitutionen lät honom tjänstgöra fram till sin död skulle lönen aldrig upphöra att betalas ut.

Mrs Fawcetts familj ägde en vagnslast bankaktier, men domaren hade aldrig lyckats komma i närheten av dem. Och i och med separationen var de nu svåråtkomligare än någonsin. Kontentan: domaren var klart välbeställd men långt ifrån rik, och han var inte typen som behövde ett dolt kassaskåp för att skydda sina värdesaker.

Vad var det som hade funnits i kassaskåpet? Eller, för att tala klarspråk, vad var det som hade fått honom mördad? Förhören med hans familj och vänner skulle senare avslöja att han varken hade några dyrbara vanor eller samlade på guldmynt, sällsynta diamanter eller någonting annat som kunde behöva skyddas på det viset. Förutom en imponerande samling basebollkort från ungdomstiden fanns det inget som tydde på att domaren var intresserad av att samla på någonting överhuvudtaget.

Ramverkshuset låg så undanskymt bland bergen att det nästan var omöjligt att hitta. En veranda löpte runt hela huset, och från den kunde man ingenstans se andra människor, fordon, fritidshus, hem, skjul eller båtar. Fullständig isolering. Domaren förvarade en kajak och en kanot i källaren, och han var känd för att tillbringa många timmar ute på sjön med att fiska, tänka och röka cigarrer. Han var en lågmäld man, varken ensam eller blyg, men djupsinnig och allvarlig.

Det fanns inga andra människor på flera kilometers håll, och det var följaktligen plågsamt uppenbart för FBI att det inte skulle finnas några vittnen.

Om man ville ta livet av någon och hinna långt bort innan brottet upptäcktes var fritidshuset det perfekta stället. I samma ögonblick som brottsutredarna var på plats insåg de att de redan låg långt efter.

Och värre blev det, i alla fall för dem. Där fanns inga ledtrå25

dar som kunde vara till hjälp: inte ett enda fingeravtryck eller fotspår, inte en fiber eller ett hårstrå, inga däckspår. Fritidshuset hade inget inbrottslarm och definitivt inga övervakningskameror. Och vad skulle det ha nyttat till? Närmaste polisman befann sig en halvtimmes bilfärd bort, och – förutsatt att han ens kunde hitta stället – vad skulle han ha gjort när han kom fram? Vilken hjärndöd inbrottstjuv som helst skulle ha varit borta för länge sedan.

Under tre dagar granskade utredarna varenda tum av fritidshuset och de omkringliggande ett och ett halvt hektaren utan att hitta någonting. Att mördaren hade varit så noggrann och metodisk bidrog inte till att göra teamet på bättre humör. De hade med en solklar talang att göra, en begåvad mördare som inte lämnade några ledtrådar efter sig. Var någonstans skulle de börja?

De hade redan press på sig från justitiedepartementet i Washington. Chefen för FBI höll på att sätta samman en utredningsgrupp, ett slags specialenhet som skulle slå ner på Roanoke och lösa brottet.

*** Som förväntat kom de brutala morden på en otrogen domare och hans unga flickvän som en skänk från ovan för medierna och skvallerpressen. När Naomi Clary begravdes tre dagar efter det att kroppen hade påträffats använde sig polisen i Roanoke av kravallstaket för att hålla journalister och nyfikna borta från kyrkogården. När man följande dag hyllade minnet av Raymond kretsade en helikopter ovanför den fullsatta episkopalkyrkan och dränkte musiken. Polischefen, en av domarens gamla vänner, tvingades skicka upp sin egen helikopter för att schasa bor den andra. Omgiven av sina barn och barnbarn satt mrs Fawcett ståndaktigt i främsta bänken och vägrade att fälla en tår eller bevärdiga kistan med en blick. Många vänliga ord 26

yttrades om domaren, men somliga av de närvarande, särskilt bland männen, tänkte: Hur lyckades den här gamle stofilen skaffa sig en så ung flickvän?

När båda väl var begravda dröjde det inte länge förrän uppmärksamheten på nytt riktades mot utredningen. FBI vägrade göra ett offentligt uttalande, främst därför att man inte hade något att säga överhuvudtaget. En vecka efter det att liken hade påträffats var ballistikrapporten det enda beviset som hade lagts fram. Fyra hålspetskulor avfyrade från en revolver med kaliber .38, en av en miljon likadana som fanns ute på gatorna och som nu förmodligen låg på botten av en stor sjö någonstans i bergen i West Virginia.

Andra motiv analyserades. År 1979 hade domare John Wood skjutits ner utanför sitt hem i San Antonio. Mördaren hade varit en yrkesmördare som anlitats av en mäktig knarklangare som just skulle få sin dom av domare Wood, som avskydde narkotikahandeln och alla som bedrev den. Med ett smeknamn som Maximum John var motivet ganska uppenbart. I Roanoke undersökte FBI-teamen vartenda mål som domare Fawcett hade haft hand om, både civil- och straffrättsliga, och upprättade en lista över potentiella misstänkta, vilka praktiskt taget alla var inblandade i narkotikahandeln. År 1988 sköts domare Richard Daronco ner medan han arbetade i trädgården hemma i Pelham i New York. Mördaren var en arg far till en kvinna som just hade förlorat ett mål i domarens rättssal. Fadern sköt ihjäl domaren och begick sedan självmord.

I Roanoke finkammade FBI-teamet domare Fawcetts arkiv och förhörde hans notarier. Det finns alltid några knäppskallar som lämnar in skräpinlagor i federala domstolar och ställer skanda­ lösa krav, och sakta men säkert började man få ihop en lista.

Namn, men inga egentliga misstänkta. År 1989 mördades domare Robert Smith Vance i sin bostad i Mountain Brook i Alabama när han öppnade ett paket som innehöll en bomb. Man fick tag i mördaren och skickade honom 27

så småningom till dödscellen, men man lyckades aldrig få klarhet i motivet. Åklagarna spekulerade i att han var arg över ett beslut som domare Vance nyligen hade fattat. I Roanoke förhörde FBI hundratals advokater som för närvarande hade mål som låg hos domare Fawcett eller alldeles nyligen hade gjort det. Varenda advokat har klienter som är tillräckligt galna eller ondsinta för att utkräva hämnd, och några av dem hade passerat igenom domare Fawcetts rättssal. Man spårade upp, förhörde och uteslöt dem.

I januari 2011, en månad före mordet på Fawcett, hade domare John Roll skjutits ner utanför Tucson i samma skottdrama där representanthusledamoten Gabrielle Giffords hade sårats.

Domare Roll hade inte varit målet utan bara befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt. Hans död var inte till någon hjälp för FBI i Roanoke.

Spåret blev allt kallare för var dag som gick. Utan vittnen, utan egentlig bevisning från brottsplatsen, utan misstag från mördarens sida och med bara en handfull värdelösa tips och några enstaka misstankar från förteckningen över domarens mål hamnade utredningen i en återvändsgränd vart den än vände sig.

Det stora tillkännagivandet av en belöning på hundratusen dollar bidrog inte särskilt mycket till att öka antalet samtal till FBI:s kristelefoner.

28

Kapitel 4 Eftersom Frostburg är en öppen anstalt med lätt säkerhet har vi mer kontakt med omvärlden än de flesta andra fångar. Vår post ska alltid öppnas och läsas, men det är ganska sällsynt.

Vi har begränsad tillgång till e-mail men ingen tillgång alls till internet. Det finns massor med telefoner och ännu fler regler som styr användningen av dem, men generellt sett kan vi ringa så många mottagaren-betalar-samtal vi vill. Mobiltelefoner är strängt förbjudna. Vi har rätt att prenumerera på massor med tidskrifter på godkända listor. Varje morgon dyker flera dagstidningar punktligt upp, och man kan alltid få tag i dem i en vrå av matsalen som kallas kaféet.

Det är där som jag en morgon får syn på följande rubrik i Washington Post: federal domare mördad utanför roanoke.

Jag förmår inte dölja ett leende. Stunden är inne.

Under de senaste tre åren har jag varit besatt av Raymond Fawcett. Jag har aldrig träffat honom, aldrig befunnit mig i hans rättssal, aldrig lämnat in en stämningsansökan i hans ansvars­ område – federala distriktsdomstolen för södra Virginia. Praktiskt taget alla mina mål var i delstatsdomstolar. Jag dristade mig sällan in på den federala arenan, och när jag gjorde det så var det alltid i federala distriktsdomstolen för norra Virginia, som omfattar allt från Richmond norrut. Södra Virginia omfattar Roanoke, Lynchburg och den enormt utspridda staden Virginia Beach – storstadsområdet Norfolk. Före Fawcetts frånfälle fanns det tolv domare vid federala distriktsdomstolen för södra 29

Virginia och tretton vid den för norra Virginia.

Här i Frostburg har jag träffat flera interner som har dömts av Fawcett, och utan att verka nyfiken frågade jag ut dem om honom. När jag gjorde detta utgav jag mig för att faktiskt ha känt domaren och haft civilmål som prövats i hans rättssal.

Internerna avskydde undantagslöst karln och tyckte att han hade gått överstyr med deras domar. Han tycktes ha haft en särskild förkärlek för att läxa upp ekobrottslingar när han avkunnade domen och skickade bort dem. Domstolsförhandlingarna inför fastställandet av brottspåföljden tilldrog sig i allmänhet stor medial uppmärksamhet, och Fawcett hade ett rejält ego.

Han fick sin collegeutbildning på Duke University och gick sedan juristutbildningen på Columbia University, och sedan arbetade han på en advokatbyrå på Wall Street i några år. Hans fru och hennes pengar kom från Roanoke, och när han var några och trettio slog de sig ner där. Han började på den största advokatbyrån i staden och armbågade sig snabbt upp till toppen.

Hans svärfar hade sedan länge gynnat demokraternas politik, och 1993 utsåg president Clinton Fawcett till ett livstidsämbete i federala distriktsdomstolen för södra Virginia.

I den amerikanska juridikens värld förde en sådan utnämning med sig enorm prestige men inte mycket pengar. Vid den tiden uppgick hans nya lön till hundratjugofemtusen dollar om året, en lönesänkning med cirka trehundratusen mot vad han hade tjänat som hårt arbetande delägare i en blomstrande advokatbyrå. Fyrtioåtta år gammal blev han den yngste federale domaren i hela landet, och med sina fem barn en av dem som var i störst penningnöd. Hans svärfar började snart dryga ut hans inkomster, och pressen lättade.

Han beskrev en gång sina första år som domare i en lång intervju i en av de där juridiktidskrifterna som få människor läser. Jag stötte på den av en tillfällighet bland en trave utgallrade tidskrifter i fängelsebiblioteket. Det är inte många böcker och tidskrifter som undgår min nyfikna blick. Jag läser ofta fem eller 30

sex timmar om dagen. Datorerna här är stationära och kommer att vara omoderna om några år, och eftersom trycket på dem är hårt är de illa medfarna. Men eftersom jag är bibliotekarie och datorerna står under min kontroll har jag lätt tillgång till dem.

Vi prenumererar på två digitala juridiska forskningssajter, och med hjälp av dem har jag läst varenda publicerad åsikt om den framlidne domare Raymond Fawcett.

Något hände honom runt det senaste sekelskiftet, år 2000.

Under sina första sju år som federal domare lutade han åt vänster och lade stor vikt vid att beskydda individens rättigheter, visade medkänsla med dem som var fattiga och hade det svårt, var snabb att ge polisväsendet örfilar, skeptisk mot storfinansen och påtagligt ivrig att med sin ytterst vassa penna läxa upp alla som inte skötte sig under en process. Men inom loppet av ett år började något hända. Hans utlåtanden blev allt kortare och mindre välmotiverade – de var ibland rent av elaka – och han rörde sig avgjort alltmer åt höger. År 2000 nominerades han av president Clinton till att fylla en vakans i appellationsdomstolen i Richmond för fjärde domkretsen. En sådan utnämning är en logisk befordran för en begåvad domare i en distriktsdomstol eller en med rätt kontakter. I fjärde domkretsen skulle han ha varit en av femton domare vilka endast hade till uppgift att handlägga överklagandeärenden. Det enda högre pinnhålet är den federala högsta domstolen, och det är inte klarlagt om Fawcett hade några ambitioner i den riktningen. Vid en eller annan tidpunkt har de flesta federala domare det. Men Bill Clinton skulle lämna presidentämbetet, och det under ett tämligen mörkt moln. Hans nomineringar fördröjdes i senaten, och när George W. Bush blev vald stannade Fawcetts framtid kvar i Roanoke.

Han var femtiofem. Hans barn var redan vuxna eller på väg att flytta hemifrån. Han gick kanske igenom något slags medelålderskris. Hans äktenskap var kanske lite skakigt. Hans svärfar hade dött utan att nämna honom i sitt testamente. Hans 31

före detta kompanjoner blev rika medan han jobbade hårt för en arbetarlön, relativt sett. Vilket skälet än var så blev Fawcett en helt ny domare. I brottmål blev hans domar oberäkneliga och betydligt mindre medkännande. I civilmål uppvisade han betydligt mindre sympati för den lilla människan och valde gång på gång att ta parti för de mäktiga intressena. Domare förändras ofta efterhand som de mognar och blir äldre, men det var inte många som gjorde en så tvär helomvändning som Raymond Fawcett.

Det största målet i hans karriär var en tvist om uranbrytning som började 2003. Jag var fortfarande advokat då och kände till sakfrågorna och de grundläggande detaljerna. Det gick inte att undgå, eftersom det nästan dagligen stod om målet i tidningarna.

En rik uranfyndighet löper genom centrala och södra Virginia.

Eftersom uranbrytning är rena mardrömmen för miljön stiftade delstaten en lag som förbjöd sådan. Markägarna, arrendatorerna och gruvbolagen som kontrollerar fyndigheterna hade naturligtvis väntat länge på att få börja gräva, och de lade ut miljontals dollar på lobbying för att få lagstiftarna att häva förbudet. Men delstaten Virginias representantförsamling stod emot. År 2003 lämnade ett kanadensiskt bolag som hette Armanna Mines in en stämningsansökan i federala distriktsdomstolen för södra Virginia och angrep förbudet med motiveringen att det bröt mot konstitutionen. Det var ett rejält finansierat, hämningslöst frontalangrepp som leddes av några av de dyraste juridiska begåvningar som fanns att köpa för pengar.

Som vi snart fick veta var Armanna Mines ett gruvkonsortium bestående av gruvbolag från inte bara Canada utan också USA, Australien och Ryssland. En uppskattning av det potentiella värdet av fyndigheterna i enbart Virginia sträckte sig från femton miljarder till tjugo miljarder dollar.

I enlighet med den slumpartade urvalsprocess som var i kraft på den tiden överlämnades målet till en viss domare McKay i Lynchburg. Han var åttiofyra år gammal och led av demens.

32

Han avböjde målet med hänvisning till hälsoskäl. Näst i tur stod Raymond Fawcett, som inte hade något giltigt skäl att undandra sig målet. Svarande var delstaten Virginia, som dock snart fick sällskap av många andra. Bland dessa återfanns städer, mindre orter och counties som var belägna på fyndigheterna samt några markägare som inte ville ha någon del i förstörelsen. Civilmålet växte och blev till en enda stor, vittförgrenad processhärva med över hundra inblandade advokater. Domare Fawcett avslog de första hemställningarna om att ogilla målet och gav parterna order om att sammanställa en uttömmande lista över åberopad bevisning. Det dröjde inte länge förrän han ägnade nittio procent av sin tid åt den här civilprocessen. År 2004 gjorde FBI entré i mitt liv, och jag tappade intresse för gruvmålet. Plötsligt hade jag andra, mer trängande ange­ lägenheter att ta itu med. Huvudförhandlingen i rättegången mot mig började i oktober 2005 i Washington DC. Vid det laget hade Armanna Mines-rättegången pågått en hel månad i en fullsatt rättssal i Roanoke. I det ögonblicket kunde jag inte ha brytt mig mindre om vad som hände med uranet.

Efter tre veckors domstolsförhandlingar fälldes jag och dömdes till tio år. Efter tio veckors förhandlingar fällde domare Fawcett ett utslag till förmån för Armanna Mines. Det fanns ingen tänkbar koppling mellan de båda rättegångarna, det trodde jag i alla fall inte när jag var på väg till fängelset.

Inom kort träffade jag emellertid den man som så småningom skulle komma att mörda domare Fawcett. Jag vet vem mördaren är, och jag vet vad han hade för motiv.

*** Motivet är en fråga som gäckar FBI. Under veckorna efter mordet bestämmer sig utredningsgruppen för Armanna Minesprocessen och förhör massor av människor som har kopplingar till den. Några radikala miljögrupper hade uppstått och var 33

verksamma i utkanterna av processen. De hade vid den här tiden noga övervakats av FBI. Fawcett hade mottagit dödshot, och under huvudförhandlingarna hade han haft livvaktsskydd.

Hotelserna utreddes grundligt och befanns sakna trovärdighet, men livvakterna var aldrig långt borta.

Olaga hot är ett osannolikt motiv. Fawcetts namn är avskytt bland miljökämparna, men han har fattat sitt beslut och bidragit till skadan. Hans utslag bekräftades 2009 av fjärde kretsdomstolen, och målet är nu på väg till den federala högsta domstolen.

I väntan på överklagandena ligger uranet orört.

Hämnd är ett motiv, även om FBI inte nämner något om det.

Ordet ”beställningsmord” används av vissa journalister, som synbarligen inte har någon annan grund för det än det professionella sätt som morden utfördes på.

Med tanke på brottsplatsen och det väl dolda tomma kassa­ skåpet verkar rån vara det mest sannolika motivet.

Jag har en plan, en plan som jag har ägnat ett helt år åt att förbereda. Den är min enda väg ut.

34