9789100135683

stig larsson folk pรฅ รถ n FOTOGRAFIER ULLA MONTAN

a l b e rt b o n n i e r s f รถ r l ag

OKTOBER 2013 – DECEMBER 2014 Urban Wahlstedt visar mig träden på ön 9 Med Mats och Emilia på NK:s ost- & vin­bar 14 Ett långt stenkast från Bangladesh 25 Och så paddlade Ålstensmannen bort 31 Citattecken med fyra fingrar 37 Hemma hos ett nytt par i huset 40 Somrar under mer än hundra år 45

9/3 2016 – 2/2 2017 Komma ut med en kniv ur boken som jag skriver 55 Ett par med en krog 63 Lärar­-Tommys kommentar tidigt nittiotal 67 Löftet att aldrig ta sitt liv 71 En salong på baksidan av kvarteret 88 Flaxande upp genom kondomer för att få luft 94 Tobakisten längst ner vid bron 108 En nödsituation 113 Sky och silhuetter 116 Målar­-Thomas

118

Polly har haft ont i sin tass 123 Reza är i tanken i Teheran 127 Ett samtal uppe hos Juha 135 Ingrid och Yvonne 139 Namnet Stephanie 146 Den godmodige kyrkogårdsarbetaren 149 Overklighet 157 Erika 163 Under en pianosonat 171 Rundvandring 177

ESSÄ, VINTERN 2015/2016 181

OKTOBER 2013 — DECEMBER 2014

Urban Wahlstedt visar mig träden på ön Klockan är 18.01 men det är faktiskt ännu inte helt mörkt. Utanför mina fönster ligger molnen i stora sjok. Mellan dem lyser det ändå fortfarande lite blått. Inte ljusblått, men ändå blått. Oundvikligen blir dagarna allt kortare. Och när jag nyligen på väg hem passerade kiosken mittemot ICA Hulvéns kändes det, slog det mig plötsligt, som att jag vadade i dessa – när jag tittade ner och började tänka på det – overkligt orangeröda löv. Stora krasande löv som når en över skorna. Det har blivit höst, det kände jag idag.

1996 gav Essingeöarnas Hembygdsförening under redaktör Jahn Charleville ut en utmärkt liten bok om Lilla Essingen. Historik, minnesbilder av människor från tjugo-­, trettio-­, ja fram till femtiotalet någon gång. I den boken finns det också ett kapitel som heter Trädskådning av Urban Wahlstedt.

Jag har läst detta avsnitt flera gånger. För är det någonting jag inte vet ett dugg om är det träd och buskar. Ändå ser jag ju dem mer eller mindre varje dag.

Och det är ju så att jag älskar den här lilla ön alldeles i utkanten av Stockholms city. Jag har bott här i snart tjugofem år. Människorna här, det är så många av dem som står mig nära. Trots att vi bara har pratat med varann två till fem minuter när vi har setts, så blir det genom åren många, många minuter.

Det finns en öppenhet, en generositet, en värme – och en nästan demonstrativ motvilja mot kallprat. Här talar man om det som man tycker är viktigt för stunden, om det så är fotboll eller en knöl som underligt nog inte har gått bort.

9

Jag ska försöka visa er något av detta i den här boken. Men just det här som gör att jag känner det som att Lilla Essingen är mitt hem förutsätter ju också en geografi. Precis som då ett hem, till exempel en villa, har en tegelvägg, har bestämda rum, betyder själva ön, dess backar, det finns ju inga plana gator, och att den är så tätt bebyggd, dess små grönområden samt de två baden – allt detta betyder också något för mig. Jag känner mig hemma på själva platsen.

Så för några dagar sedan ringde jag Urban Wahlstedt och frågade honom om vi inte kunde göra en ny inventering av träden på ön.

Det kommer att bli svårt att göra det om en vecka, för då har antagligen de flesta om inte alla löv hunnit falla.

Det var alltså idag, den sextonde oktober 2013, som vi bestämde oss för att traska omkring i den alltmer kymiga kylan.

Vi skulle ses på kvarterskrogen Rosa Drömmar. När jag såg honom öppna glasdörren förstod jag genast att det där måste vara Urban Wahlstedt – en gråskäggig man med mörkare grå toppluva. Efter lunchen rundade vi videobutiken och gick ner för Gamla Essinge Broväg. I backen upp mot Josefinavägen (som alltså löper längs baksidan av mitt kvarter) fick vi först syn på en hassel och sedan en skogsalm.

Urban visade mig bladen. Hasselns är lena och nästan symmetriska medan skogsalmens blad är sträva och osymmetriska vid basen.

Längre ner i backen hittar vi ett snår med fågelbär, bigarråernas vilda art. Inga bär, men förunderligt nog är bladen fortfarande helt gröna.

Efter två askar, ytterligare en alm och sedan en ek. Följt av en ovanligt orangeflammig lönn – som försökte trädet imitera en nedgående sol.

Intill den en annan lönn, men denna var fortfarande grön, ja mörkgrön. Det rör sig om en tysk lönn, som även kallas sykomor.

Så, lite längre upp i backen, en asp. Han tar sig vigt som en tonåring upp för sanden och klippbranten till den för att visa mig dess löv. De darrar ju, ja man säger ’darra som ett asplöv’. Populus tremula.

Jag frågar Urban om det beror på att de är så tunna (för jag märker, när jag håller i ett, att de är tunnare än de tidigare löven). Men 10

han menar att det sannolikt handlar om att dess skaft är längre och böjliga, nästan som en metmask.

Vi hittar ännu en sykomor, en tysk lönn. Barken har sprickor, fåror. Jag tänker mig en fårad gammal man. Men Urban gör mig istället uppmärksam på dess gulgröna lavar. ”Den här står så nära vägen, så de borde inte överleva. Vad är det nu de heter? Jag kan bara det latinska namnet, Xanthoria parietina.”

Jag påpekar att ”xanthos” betyder gul på grekiska, och han säger att, jo, det har något med gult att göra. Ännu längre upp på klippan, dit lyckas inte ens Urban ta sig, ser vi ett bestånd av druvfläder.

Framför gamla Försäkringskassans jättelika kontorsbyggnad står en rad strålande gula lönnar. Mitt emot dem på den gata som vi korsar som heter Primusgatan står en motsvarande rad parklindar.

Urban påpekar att det av någon anledning inte finns en enda skogslind på Lilla Essingen, den lind som dominerar Stora Essingen.

Men tio minuter senare upptäcker han en skogslind. Han står där fascinerad inför den. ”Ja, men det här är ju fantastiskt, det finns i alla falla en skogslind på Lilla Essingen. Det där måste jag ha glömt sedan förra gången jag gjorde min inventering.”

Primusgatan, ja. Det var en gång i tiden en liten gatstump, ungefär som Josefinavägen eller Dagnyvägen som vi strax ska komma fram till. Nu med utbyggnaden av Luxområdet, det kanske dyraste nybygget i Stockholms innerstad, är det en gata med upp mot två hundra gatunummer.

Runt millennieskiftet revs större delen av Electroluxområdet för att göra plats för lägenheter med sjöutsikt. Jag minns när jag och Bosse Johansen gick ner till det sandtag som bildats då man hade rivit allting. Året kan ha varit 1998. Vi undrade naturligtvis hur det skulle bli. En massa rika människor som skulle flytta hit. Alla vi fattiga som bodde uppe på den gamla delen av ön. Och så drösvis av, som vi tänkte oss det, nyrika töntar.

Men det blev inte alls som vi hade tänkt oss.

11

Gärdettyperna – ja, det finns faktiskt en viss grupp som jag helt spontant tänker mig som just ”gärdettyper”, de som bor i området norr om Östermalm. Ängsliga nyrika par som stoppar in sina två dalmatinerhundar i bakluckan på sin stadsjeep. Jo, de finns förvisso här. Hundratals av dem. Men man ser dem sällan. Man får gå ner till Pappas Deli, där du kan få vara med om att två tjejer pratar låtsasbebisspråk med varann. På den övre delen av ön finns det en och annan som tar sig upp. Men det är softa killar och tjejer, de drar sig inte för att beblanda sig med populasen.

Tyvärr har en hel del av de intressanta träd som Urban Wahlstedt beskriver i Si här har du Lillan, boken som hembygdsföreningen gav ut 1996, därigenom försvunnit. Men de kanske mest intressanta hittar du när du väl har passerat det stora fula kontorskomplexet vid Primusgatans slut och kommit in på Dagnyvägen och kan se ut över en gräsmatta med en skateboardbana.

Framför oss ser vi först en vitpoppel. Lite längre bort står en svart­poppel. Den heter så därför att dess löv till slut, sedan de har torkat, blir svarta.

Mitt på gräsmattan har vi en balsampoppel. Om man gnuggar dess löv och för dem nära näsan och sniffar ska man känna balsamdoften. Men jag röker fort­farande, så jag känner ingenting.

Nere vid vattnet sträcker sig en knäckepil ut över den mörka, säkert ganska kalla Mälaren. Vi kommer under promenaden tillbaka till Rosa Drömmar att se flera av dessa egendomliga pilar – alla liksom sökande sig ut över vatten­ytan med sju, åtta armliknande grenar. Det är som om dessa knäckepilar (som man faktiskt kan se lite överallt här i Stockholm) låg och letade efter fiskar.

Till vänster om denna den första knäckepilen upptäcker jag något oerhört vackert. Jag skulle med största säkerhet inte ens ha tänkt på det om det inte var så att jag i Urbans sällskap gick omkring och studerade buskar och träd. Först två eldröda häggar, så röda att det liksom hugger till när man tittar på dem. Sedan, alldeles intill, en fortfarande alldeles grön, ja mörkt grön hägg. Och till vänster om den en hägg med blad 12

som till tredjedelen är grönsvarta, tredjedelen ljust orangea och resten, kanske inte fullt en tredjedel, kanske en fjärdedel, djupt rödlila – eller ett slags färg som jag inte tror mig om att tidigare ha sett.

Skriftens begränsning. Ja, jag kan ju omöjligen återge färgen så att ni ser den framför er.

Och om en hägg om hösten är svår, nej omöjlig att återge, att ge rättvisa åt, hur svårt kommer det då inte att vara att beskriva de människor som jag tänker porträttera i den här boken? (Men jag ska göra mitt bästa.)

Ytterligare några meter till vänster om dessa häggar vid vattnet ser vi ett bestånd av egendomligt stora, ja när jag tänker efter abnormt stora blad. Urban förklarar att det rör sig om en växt som heter jätteslide, Fallopia sachali­nensis. En släkting till pilört och trampört som härrör från ön Sachalin norr om Japan. Hur har den kommit hit? Det hela känns plötsligt ganska förvirrande. Jag har faktiskt varit där. Ja, i närmare en månads tid var jag där på en expedition i sällskap med bland annat Kristian Petri – vi var de första västerlänningar som lyckades ta oss in i de tunga fånglägren i östra Sibirien, sommaren 1991, den sista sommar som Sovjet fanns som stat. Ön Lilla Essingen, som redan Bellman omnämner, var under sjutton­hundratalet ett utflyktsställe. Här bredde man ut filtar, knäckte ett kokt ägg mot den gröna buteljen och tog sig en hutt. På artonhundratalet låg här stora, bara några decennier senare ganska förfallna sommarvillor för stadens borgerskap. Någon av dessa försäkringsdirektörer eller skeppsbyggare måste ju ha tagit sig ända till Sachalin och hämtat hem frön till denna jätteslide. Men varför?

Många frågor får vi aldrig svar på.

Anmärkning: Sedan Urban Wahlstedt fått läsa min text sände han mig ett brev med några mindre korrigeringar. Däribland den här: ”Beträffande häggarna som är eldröda respektive mörkgröna, så är jag inte längre säker på att de är häggar. Men till släktet Prunus bör de höra. Till Prunus räknas: hägg, fågelbär, körsbär och plommon m.m.”

13

Med Mats och Emilia på NK :s ost- & vin­bar Det var för ungefär en månad sedan. Nej, hur tänker jag? Det måste redan ha varit någon gång i slutet av augusti. En solig och lagom varm dag, vindstilla. Jag hade bestämt mig för att gå bort till Fridhemsplan för att göra några bankärenden. Jag hade precis gått över Mariebergsbron och närmade mig Expressenhuset, när en taxi stannar ett hundratal meter framför mig. En kvinna stiger ur den och ropar ”Stig”. ”Vad är det nu?” tänkte jag då hon dessutom började vinka. Som typ ”Skynda dig!”

Efter sisådär en halvminut ser jag att det är Emilia. Alltså Emilia Slaghök, hon som är ordförande i den bostadsrättsföreningsstyrelse där jag numera är konflikthanterare. ”Vart kan jag köra dig?” ”Ja, alltså, jag tänkte ta en promenad till Nordea på Fridhemsplan.” ”Nej, men häng med in, jag kör dig in till city. Jag behöver snacka om en grej.”

Så typiskt Emilia! Hon bara beslutar sig för något – och så räknar hon på ett fullständigt övervinnande sätt att man kommer att lyda.

Observera, jag ser det inte alls som något negativt. Det är en så självklar del av hennes personlighet, att det snudd på är att betrakta som en del av hennes charm.

Det handlar om problemet med en andrahandsuthyrning. Att inne­havaren av lägenheten inte har lämnat oss ett kontrakt där andrahandshyraren förlänger sitt avsägande av besittningsrätten.

Om det inte löser sig, får väl jag kontakta lägenhetsinnehavaren och 14

poängtera att det är en form av idioti att obstruera på det här sättet.

Säkert är det inte första gången som Emilia stöter på det problemet. Att kvinnor (i första hand skulle jag tro kvinnor) slår bakut av hennes sätt. För att inte säga hennes uppenbarelse.

Hon är lång och påfallande snygg – på det där valkyriska viset.

Jag vet inte hur gammal hon är, men hon bör ha fyllt femtio. Långt grått eller grå­blont hår. Elegant ända ut i fingerspetsarna. Ja, så skriver jag nog därför att hon under taxifärden säger att hon ska till NK för manikyr-­och pedikyrbehandling. ”Och Mats kommer att sitta i NK:s ost­- och vinbar och vänta på mig, så då kan du göra honom sällskap… Alltså Stig. Ah! Dom här människorna som har det där stället, dom kan verkligen det här med vin. Till och med vatten. Och naturligtvis ost. Ja, även deras lunchmat, helt okej. Och så, du vet, det här med att man sitter inne på en matavdelning – och så är det en mysig liten krog där. Det är så charmigt. Nästan lite mysko.”

Emilia följer mig ut från taxin och vi kommer in till NK från ett håll som jag aldrig har gått in tidigare. Jag känner mig desorienterad. Vi kommer fram till några hissar – och hon säger att hon ska längst upp. Jag däremot ska ner en våning till matavdelningen. ”Och var där?” ”Ostdisken, du får fråga dig fram.”

Okej, hon försvinner in i nästa hiss och jag trycker på nerknappen.

Jag är lite nervös.

(Det här låter ju inte riktigt klokt, jag är medveten om det. Men jag kommer strax att förklara varför jag just då var så stirrig, så osäker, ja valhänt.)

Ingenting händer. Jag ser på mig själv speglad i hissdörrarna. På nytt trycker jag på nerknappen. Det har nu kanske gått fem, nej säkert sju minuter – och där har jag stått som ett fån och tittat på mig själv, sitter skjortan rätt? Hur ligger mitt hår?

Jag drar luggen bakåt och upptäcker sedan att det strömmar ut 15

folk från en tredje hissdörr, några meter till höger om mig. Åh, shit, vad skönt, jag försöker se så obesvärad ut jag kan och kommer snart ner till matavdelningen.

Och där tar det inte många minuter förrän jag hittar ost­- och vinbaren. Dukade bord. En man bakom en disk – och bakom honom en massa vinflaskor.

Tyvärr är jag den första gästen. För att verka helt igenom normal beställer jag en grönsaksrätt med något konstigt turkiskt namn, jag som inte gillar grönsaker. Till det ett glas vitt som jag får rekommenderat.

Det här var tredje eller kanske fjärde gången jag var inne i city efter min sjukhusvistelse. För drygt tre år sedan upptäckte man att jag hade ett med­fött klaffel. Aortaklaffen var inte helt tät. Därefter undersökte jag mig varje år. Och nu i januari märkte man att felet hade förvärrats, jag måste opereras. Jag är bra på att förtränga och höll tankarna borta från det. Men det blev svårt att skriva. Sammanlagt fick jag ihop tre recensioner för Expressen.

Jag visste ju att det fanns risker med operationen, femton på tusen får komplikationer. Men att det sedan blev så allvarligt som det blev går det ju inte att förbereda sig på. Det som hände var, som jag förstått långt senare, det värsta som kunde hända. Själva operationen gick bra. Jag fick en kalvklaff, som lär vara hållbarare än det som på senare år varit det normala, grisklaff. Dessför­innan var det mekanisk klaff som gällde, till exempel av titan.

Efter min sjukhusvistelse på Karolinska Sjukhuset var jag fyra dagar på rehab i Saltsjöbaden. Så blev jag utskriven, jag minns att det var en måndag. På kvällen följande dag satt jag på Rosa Drömmars uteservering och gjorde allt jag kunde för att få i mig maten.

Jag hade gått ner så mycket i vikt att min magsäck hade krympt. Jag hade helt enkelt ingen aptit. Så började det göra ont. Jag hade så klart lite ont hela tiden i mitt operationssår. Men det här var ont på ett nytt sätt. Det hjälpte inte heller med de morfintabletter jag hade hemma.

16

Till slut blev jag rädd – alltså på riktigt. Jag beställde en taxi och tog mig till akuten på S:t Göran. Där fick jag morfin intravenöst.

Men smärtan, out­härdlig, gav inte med sig. Det var först när jag vid åtta på morgonen började få hettande feber, som sköterskorna reagerade och skickade mig i ambulans till Karolinska i Solna för operation.

Senare fick jag höra att jag hade fått bakterier i bröstbenet. Ytterst nära döden. Så jag fick alltså ligga kvar där i ytterligare en vecka. Och sedan på det en vecka på Stockholms Sjukhem på Kungs­holmen.

Man hade sagt mig att sådana där nära döden­-upplevelser brukar leda till en långvarig depression. Men jag tog inte alls in det, jag insåg inte hur en sådan depression skulle vara beskaffad.

Efter en kvarts pillande i min mat dyker Mats upp. Så efter lite småprat mellan honom och servitören glider de in på allvarligare ting, mer privata. Det känns mest som ett samtal mellan två kompisar. Och det gör att jag känner mig tryggare. Sedan är det ju också det att Mats Slaghök personligen får mig att känna mig avslappnad.

Eftersom vi ofta har mötena i bostadsrättsföreningens styrelse uppe hos Mats och Emilia i deras vindsvåning, brukar jag och Mats (som inte sitter i styrelsen) då och då sätta oss ute på deras balkong för att röka. Mats är cirka femtio och ser oförskämt bra ut; han är lång, kraftigt byggd. Han ser helt enkelt väldigt manlig ut. Det kanske är det som gör det sorgsna, det sköra hos honom, i hans dröjande, lite eftertänksamma blick, så framträdande.

Det är ingen efterhandskonstruktion. För jag är faktiskt ganska bra på att läsa av människor. En mer fantasilös person skulle kanske dra slutsatsen att det handlar om deras yngste son. Max och Felix är nästan jämngamla, det skiljer bara ett år. Men där Max, vars studentskiva jag var på för några år sedan, han har sedan varit ett år i Sydafrika som volontär, är en – om man nu får säga så – osedvanligt lyckad ung man, bright, avspänd. Att någonstans veta med sig att man nog kommer att ha ett intressant liv framför sig. Tjugotvå år och känna det! (Jag minns det ju: den världsomfamnande glädjen.)

17

18

19

Hans lillebror Felix har en allvarlig form av autism. Hela tre personer ingår i personalen som avlastar Mats och Emilia. Ändå har det aldrig föresvävat mig att det var det som var problemet för Mats. Felix är så älskad. Det ser man ju på honom. Hans på samma gång handfallna skygghet och, så där som hos ett barn, hjärtligt uppsprickande leenden och glädjerop.

Så klart är det ett problem – ett problem som Mats och Emilia ska leva med resten av sina liv. Men, som jag ser det, ger Felix dem så mycket. De små framsteg han gör, men kanske framför allt hans ohämmade entusiasm. Det är som att för alltid få behålla det oskuldsfulla barn man en gång haft. Så säger ofta föräldrar: ”Den bästa tiden”.

Jag upplever det som att djup sorg aldrig kan döljas. Det är klart att personen kan skratta, ibland helt ohejdat. Lika väl som att denne kan känna av oväntad entusiasm. Lättheten i stegen man tar en vårdag i Venedig, alla dofter, all färg – som fick historien för några sekunder tillbaka samtliga sina sekler.

Men sorgen i Mats mörkblå ögon återkommer. Jag undrade förstås vad det kom sig av, men ville inte fråga. Så en kväll, det var för några år sedan, berättade han sin historia. Då han var lite drygt tjugo blev han utsatt för ett lika plötsligt som oväntat mordförsök. Någon fick ner en brandbomb i Mats brevin­kast. Allt fattade eld, han lyckades i sista stund kasta sig genom fönsterrutorna. Två våningars fall, skärsår, den skräckslagna stunsen ner på marken, arm­- och benbrott. Och blod, blodet från hans skärsår – det som låg där omkring honom. ”Men vem?” ”Vadå?” ”Vem var det som gjorde det?” ”Det fanns tre att välja mellan. Tre av mina närmsta vänner. Fatta!”

Jag hade bestämt mig för att det nu fick vara nog, det var inte bara min aptit det var fel på, jag gillade inte den konstiga turkiska grönsaken. Och så berättade jag utan omsvep hur min situation såg ut. Allting befann sig som i en parentes. Trots värmen där ute, låg 20

jag mestadels i min lägenhet och läste. Jag hade svårt att företa mig något. Det var så overkligt. Jag levde, men jag var ju inte glad över det. Som jag i alla fall tyckte att jag borde vara. ”Vad är det jag vill?” tänkte jag hela tiden.

Mats satt tyst ett tag, sedan sa han att han trodde att han förstod hur det var med mig. ”Efter att jag liksom fattade att jag hade överlevt, jag låg ju på sjukhuset då… Men framför allt… Ja, framför allt när jag kom ut därifrån.

Det var… Alltså, jag var så lycklig… Det var overkligt, jag levde liksom, jag kände det, jag kände att jag levde. Och det var så overkligt, så overkligt och så fantas­tiskt. Jag bara… njöt – nä, det är fel ord. Det var mer att allting blev så, du vet, intensivt. Varenda gata jag gick på var… Det var nåt speciellt med den… Men… Alltså det här varade i tre veckor. Ganska precis faktiskt. Just tre veckor.

Och så, jag vet inte, fan det bara krascha’ liksom, utan att jag var beredd på det. Allting – ja, det blev helt svart. Det är en kliché men du fattar vad jag menar. Skräcken, hela jävla – alltså inte bara det som hände, utan, du vet, ovissheten, varför och vem och… vad fan var det som hände. Jag behövde vård, jag behövde medicin och – ja, vad fan säger man? Ja, du fattar. Jag var… Jag var lost… Det blev som ett hål eller hur man ska säga det. Och jag är ju, alltså helt uppriktigt sagt – det är ju inte så att det har gått över. Jag menar, jag har ett bra liv och så. Men det finns ändå kvar. På nåt jävla sätt gör det det.”

Konstigt nog blev jag inte obehaglig till mods av det som han sa, det borde jag väl nästan ha blivit. Skulle mitt tillstånd vara för evigt? Som så många gånger i ens liv blir det (när man har kommit allt för nära pulpan i en tand, sam­talsämnet blir för sårigt) så att vi byter ämne. Jag börjar ivrigt tala om hur roligt jag tyckte att det var att förra eller om det var förrförra sommaren under några dagar fungera som farsa. Det var den här tjejen Maria (som jag nämner i min förra bok) och hennes nio­- eller möjligen tioåriga dotter Amandine. Ja, jag blev verkligen glad över att Amandine föredrog att de 21

skulle sova över hos mig i min lilla ostädade etta, där hon fick ligga på en dyna på golvet.

För hon älskade verkligen mina historier, speciellt den om drakarna, komodovaranerna på Rinca. Fyra och en halv meter långa, springer sjuttio kilo­meter i timmen. Långa ljusgula tungor – och så låter de ”Grrrrr!” Den stora salt­sjön fylld av skelett från djur som de släpat dit så att de skulle ruttna. Och jätte­getingarna… Ja, ni hör, jag kan fortsätta hur länge som helst.

För första gången såg jag Mats bli sur (eller kanske snarare besvärad över min enfald). Det varade två, tre sekunder. Hans blick föll liksom ner – mot ingenting. Det stramade om munnen. Och sedan sa han ungefär: ”Nä, men Stig, du vet absolut ingenting om att ha barn. Du vet, ansvaret… Det är inte bara du. Du har ansvar över något och det är så stort.”

Det dröjde inte länge innan Emilia kom. ”Så här sitter ni!” med ett glädjestrålande ansiktsuttryck – som verkligen är typiskt för Emilia. För det är inte ett dugg spelat, hon blev glad av att se oss.

Hon beställde samma rätt som jag hade tagit. Jag lät bli att varna för att det kanske inte var så gott, det skulle ha känts helt fel. Och hon åt det sedan med god aptit.

Vinet? Hon frågar killen bakom disken som ger henne ett smakprov. ”Nej, vet du vad! Det här… smakar nästan ingenting. Jag sa att det gärna skulle vara lätt. Men vad är det här? Får jag titta på flaskan?” Nästa vin får godkänt. Och sedan kommer Emilia in på ett ämne som får mig att genast känna mig bättre till mods.

För andra gången kommer hon in på sitt överdrivet goda smak-­ och luktsinne. (När hon förra gången nämnde det där trodde jag att det var en lite fin pik om att jag luktade illa på något vis. Alkohol, ja det är väl ändå inte hela världen. Men svett, smutsigt hår – jag vet inte vad. Inte okej.) Men nu, när hon utvecklar det, förstår jag att det här med hennes luktsinne är något som kanske inte direkt bekymrar henne, men ändå förundrar henne. ”Du förstår, precis när de hade öppnat här så förvarade de vattnet 22

i samma kyl som tidigare hade innehållit charkprodukter. Och jag lovar dig, jag kände det. Jag frågade dem om det var så. Och, ja – det var så… Jag menar, det är ju ytterst obehagligt att, om man så bara anar, men ändå anar köttsmak i sitt vatten. Så jag kan inte svara på om det är bra eller dåligt… den här överdrivna smakkänslan.”

Det konstiga var att jag, som röker så mycket, ändå förstod precis vad Emilia menade.

På eftermiddagen i förrgår tog jag hissen upp till Mats och Emilia – dels för att läsa upp vad jag har skrivit, dels för att jag hade några frågor.

Jag var helt enkelt intresserad av hur det kunde komma sig att de hade en så god ekonomi. Med tanke på Felix lust att hoppa, han är alltså två meter lång, tvingades de ljudisolera vindsvåningen för närmare en halv miljon.

Mats gick som yngste elev någonsin ut Beckmans redan 1981.

Han ansågs vara en påläggskalv inom design, arbetade i Paris och New York samt åt Gul & Blå. Sedan kom kraschen, depressionen efter mordförsöket. Han partade runt. ”Det blev en hel del, både det ena och andra.” ”Men så på nittitalet så kände jag att jag var tvungen att samla mig. Datoriseringen hade kommit igång på allvar. Från -­ 98 till 2007 arbetade jag på Siemens med olika programspråk som C++, Java och Pearl. Jag tror att man kan säga att jag var bra på det jag gjorde. Och jag kom i rätt tid. Så, ja, jag tjänade hyfsat, det gjorde jag.”

För Emilia började det med att hon var säljare åt Svenska Dagbladet – och mycket framgångsrik som sådan.

Det låter kanske konstigt, men jag tror att man kan bli framgångsrik på lite vad som helst. Abbe, som nu är chef för Café Opera, började – om jag har förstått det rätt – som diskare där. Hur som haver hamnade Emilia efter ett tag på Walleniuskoncernen, vi talar nu om shipping. Hon började som sekreterare, men utnyttjade snabbt den speciella situationen att vara ensam kvinna bland en massa män, 23

som kan ha en tendens att underskatta kvinnors snabbtänkthet.

Efter att ha lyssnat noga på småpratet under rökpauser kom Emilia över information som gjorde att hennes arbetsgivare – som inom den privata sektorn sällan brukar vara tröga av sig – snabbt gjorde henne till förhandlare. Hon kom att ro iland affärer i närmare miljardklassen. Och fick självklart också lön därefter.

Jag tror inte att Mats och Emilia är unika inom den så kallade övre medelklassen. De har varit på rätt plats, vid rätt tidpunkt och, viktigast av allt, de har känt en lust till att göra ett framgångsrikt arbete. De har samtidigt tyckt att det här, det som de gör, på något underligt sätt är kul.

Det ena ger det andra. Svårare än så är inte receptet för framgång.

24