9789100135225

•

Översättning Hanna Svensson

www.albertbonniersforlag.se isbn: 978-91-0-013522-5 Originalets titel: Secret Copyright © L. Marie Adeline 2013 This edition published by agreement with Doubleday Canada, a division of Random House of Canada Limited.

Tryck: ScandBook AB, Falun 2013

Till Nita

Inga fÜrdomar. Inga gränser. Ingen skam.

Servitriser är experter på att tyda kroppsspråk. Det är fruar som bott under samma tak som ett ilsket fyllo också. Och jag har varit både och, gift i fjorton år och servitris i nästan fyra. En del av mitt jobb är att veta, ibland innan kunderna själva gör det, vad de vill ha. Jag kunde göra samma sak med mitt ex, känna av exakt vad han ville ha i samma ögonblick som han kom in genom dörren. Men varje gång jag försökte använda den förmågan på mig själv, och känna av mina egna behov, misslyckades jag.

Jag hade inte planerat att bli servitris. Gör någon det?

Jag skaffade jobbet på Café Rose när min man gått bort.

Under de följande fyra åren, medan jag gick från sorg till vrede till ett slags bedövat ingenmansland, serverade jag.

Jag serverade kunder, och väntade, jag väntade in tiden, jag väntade in livet. Men jag gillade faktiskt mitt jobb på sätt och vis. När man jobbar på ett ställe som Café Rose, i en stad som New Orleans, får man sina stammisar, sina favoriter och en del som man försöker skjuta över på sina medarbetare. Dell stod inte ut med att servera originalen från trakten eftersom de gav dåligt med dricks. Men jag fick höra de bästa historierna. Så vi gjorde ett byte. Jag tog 9

originalen och musikerna och hon tog studenterna och alla med barnvagn.

Mina absoluta favoriter var paren, framför allt ett särskilt par. Det låter kanske konstigt, men jag fick fjärilar i magen så fort de kom in. Kvinnan var knappt fyrtio, vacker på det där sättet som vissa franska kvinnor är – strålande hy, kortklippt hår, och ändå obestridligt feminin. Hennes man, killen hon alltid kom in tillsammans med, hade ett öppet ansikte och snaggat brunt hår. Han var lång, smal och smidig och jag tror att han var lite yngre än hon. Varken mannen eller kvinnan bar vigselringar, så jag var inte säker på vad de hade för slags förhållande. Men intimt var det, vad det än var. De såg alltid ut som om de precis hade haft sex eller tänkte ha det så fort de ätit en snabb lunch.

När de satte sig ner gjorde de alltid samma sak, killen lade armbågarna på bordet och vände handflatorna mot henne.

Hon väntade en sekund, satte sedan mjukt armbågarna på bordet framför hans, och sedan sträckte de ut sina öppna händer så att de vilade några centimeter ifrån den andras, som om det fanns en kraft som hindrade dem från att röra vid varandra – bara för ett ögonblick, innan det blev töntigt eller märkbart för någon annan än mig. Sedan möttes deras fingrar. Han kysste hennes fingertoppar som han höll i sina händer, en efter en. Alltid från vänster till höger. Hon log.

Allt skedde fort, så fort, sedan släppte de varandras händer och tittade på menyn. Att betrakta dem, eller att försöka betrakta dem utan att det såg ut som att jag betraktade dem, väckte en djup, välbekant längtan inom mig. Jag kunde känna det hon kände, som om hans hand smekte min hand, eller min underarm, min handled.

10

I det liv jag hade levt hade den sortens längtan inte funnits. Ömhet var inget jag kände till. Inte påträngande behov heller.

Min före detta man, Scott, kunde vara snäll och generös när han var nykter, men mot slutet, när alkoholen hade honom i sitt grepp, var han allt annat än det. När han hade dött grät jag över all smärta han hade känt och över all smärta han hade orsakat, men jag saknade honom inte. Inte ens lite grann. Något förtvinade inom mig, sedan dog det, och snart hade det gått fem år sedan jag sist hade haft sex. Fem År. Jag tänkte ofta på det oavsiktliga celibatet som en mager gammal hund som inte hade något annat val än att följa efter mig. Fem År var mig i hasorna överallt med tungan hängande ur käften. När jag provade kläder låg Fem År flåsande på golvet i omklädningsrummet, och de glänsande ögonen hånade mina försök att se vackrare ut i en ny klänning. Fem År lade sig också under bordet på varje menlös dejt jag gick på, hopsjunken vid mina fötter.

Ingen av de dejter jag gått på hade lett till något förhållande av värde. Vid trettiofem års ålder hade jag börjat tro att ”det” aldrig skulle hända mig igen. Att bli åtrådd, önskad, på det sätt som den här mannen ville ha den här kvinnan, var som något ur en utländsk film på ett språk jag aldrig hört, med undertexter som blev allt suddigare. ”Tredje dejten”, mumlade min chef, och jag hoppade högt.

Jag stod bredvid Will bakom disken med bakverk medan han torkade av diskmedelsfläckar på glasen. Han hade lagt märke till att jag tittade på paret. Och jag lade märke till hans armar, som jag alltid gjorde. Han hade på sig en rutig skjorta med uppkavlade ärmar, och hans underarmar var muskulösa och täckta av mjukt, solblekt hår. Även om vi bara var vänner 11

hände det att jag blev lite uppskakad av hans sexighet, som förstärktes av att han var fullständigt omedveten om den. ”Kanske femte dejten, eller vad tror du? Är det så lång tid kvinnor väntar innan de ligger med en kille de dejtar?” ”Hur skulle jag kunna veta det?”

Will himlade med sina mörkblå ögon. Han vägrade numera att lyssna till mitt gnäll över min brist på dejter. ”De där två har varit likadana från början”, sa jag och sneglade på mitt par. ”De är helt uppslukade av varandra.” ”Jag ger dem ett halvår”, sa Will. ”Din cyniker”, svarade jag och skakade på huvudet.

Vi gjorde ofta så här, spekulerade över inbillade förhållanden mellan kunderna. Det var vår lilla grej, ett sätt att fördriva tiden. ”Okej, kolla där borta. Ser du den gamle snubben som delar ett fat musslor med den unga kvinnan?” frågade han och nickade diskret mot ett annat par. Jag sträckte på halsen och försökte låta bli att stirra alltför uppenbart på en äldre man som satt tillsammans med en betydligt yngre kvinna. ”Jag slår vad om att det är hans bäste väns dotter”, sa Will och sänkte rösten. ”Hon har precis gått ut skolan och vill ha praktik på hans advokatkontor. Men nu när hon är tjugoett tänker han stöta på henne.” ”Fy. Men tänk om det bara är hans egen dotter?”

Will ryckte på axlarna.

Jag såg mig omkring i lokalen, som var förvånansvärt fullsatt för en tisdagseftermiddag. Jag pekade på ytterligare ett par som satt sig i ett hörn och just höll på att avsluta sin måltid. ”Men ser du de där två?” ”Japp.”

12

”Jag tror att de är på väg att göra slut”, sa jag. Will gav mig en blick som sa att jag gått för långt i mitt fantiserande. ”De har nästan ingen ögonkontakt alls, och det var bara han som beställde efterrätt. Jag gav honom två skedar men han bjöd henne inte ens att smaka. Dåligt tecken.” ”Alltid ett dåligt tecken. En man bör alltid dela med sig av sin efterrätt”, sa han och blinkade. ”Du, kan du putsa klart glasen? Jag måste hämta Tracina. Hennes bil lade av igen.”

Tracina var kvällsservitrisen som Will hade dejtat i lite över ett år, eftersom han inte kom någonstans när han försökte bjuda ut mig. Först blev jag smickrad av att han visade intresse för mig, men jag var inte redo. Jag behövde en vän mer än jag behövde dejta min chef. Och så småningom hade vi kommit så långt in i vänskapszonen att kampen att hålla det platoniskt blev allt lättare, trots att jag attraherades av honom … förutom när jag fick syn på honom när han jobbade över på kontoret innanför, med översta knappen i skjortan uppknäppt, uppkavlade ärmar och fingrarna inkörda i det tjocka, gråsprängda håret. Men jag kunde skaka av mig känslan.

Sedan började han dejta Tracina. En gång anklagade jag honom för att ha anställt henne bara för att kunna bjuda ut henne. ”Och om jag gjorde det? Det är en av fördelarna med att vara chef”, hade han svarat.

När jag hade putsat klart glasen skrev jag ut notan till mitt par och gick långsamt fram till deras bord. Det var då jag lade märke till kvinnans armband, en tjock guldkedja prydd med små guldberlocker.

Det var så ovanligt, blekt gult med matt yta. Berlockerna 13

hade romerska siffror på ena sidan och ord som jag inte riktigt kunde tyda på den andra. Det fanns ungefär ett dussin av dem fästa vid kedjan. Mannen verkade också vara förtrollad av smycket. Han lät fingrarna glida genom berlockerna när han smekte hennes handled och underarm med båda händerna. Hans beröring var fast och ägande på ett sätt som fick det att stocka sig i halsen på mig och jag kände något varmt i magen. Fem År. ”Varsågoda”, sa jag och min röst steg en oktav. Jag lade notan på den del av bordet som inte täcktes av deras armar.

De verkade förvånade över att jag dykt upp. ”Åh. Tack!” sa kvinnan och rätade upp sig. ”Var allt okej?” frågade jag. Varför kände jag mig blyg inför dem? ”Perfekt som alltid”, svarade hon. ”Det var toppen, tack”, tillade mannen och letade efter sin plånbok. ”Låt mig ta det den här gången. Du betalar alltid.” Kvinnan böjde sig åt sidan, tog upp sin plånbok ur handväskan och gav mig ett kreditkort. Hennes armband klirrade svagt när hon rörde sig. ”Varsågod, hjärtat.” Hon var i min ålder men kallade mig ”hjärtat”? Hennes självförtroende gjorde att hon kom undan med det. När jag tog emot kortet såg jag ett bekymrat uttryck i hennes ögon. Hade hon lagt märke till min fläckiga bruna arbetströja? Den som jag alltid hade på mig eftersom den matchade färgen på maten som alltid hamnade på den? Jag blev plötsligt medveten om mitt utseende.

Jag insåg dessutom att jag inte hade sminkat mig. Åh Gud, och mina skor – bruna och platta. Inga strumpbyxor – ankel­ sockor, tro det eller ej. Vad hade hänt med mig? När hade 14

jag åldrats i förtid och förvandlats till en medelålders tant?

Mina kinder brände när jag gick därifrån, och jag stoppade kreditkortet i förklädesfickan. Jag gick raka vägen till toaletten för att badda kallt vatten i ansiktet. Jag slätade till förklädet och såg mig i spegeln. Mina kläder var bruna efter­ som det var praktiskt. Jag kunde inte ha på mig klänning.

Jag var servitris. Och vad gällde min slarviga hästsvans: håret måste vara uppsatt. Sådana var reglerna. Jag antog att jag skulle kunna borsta bak det lite bättre, i stället för att hafsigt sätta upp det med ett gummiband som en bunt sparris. Mina skor hörde hemma på en kvinna som inte visade sina fötter någon större omsorg, trots att jag fått höra att mina fötter var väldigt fina. Och visst, jag hade inte fått en professionell manikyr sedan kvällen före mitt bröllop. Men sådant var slöseri med pengar. Fast ändå, hur hade jag låtit det gå så långt? Jag hade officiellt slutat ta hand om mig. Fem År låg utmattad mot toalettdörren. Jag återvände till bordet med kortslippen och undvek att möta deras blickar. ”Har du arbetat här länge?” frågade mannen medan kvinnan skrev under. ”Ungefär fyra år.” ”Du är väldigt bra på ditt jobb.” ”Tack så mycket.” Mina kinder hettade. ”Vi ses nästa vecka”, sa kvinnan. ”Jag bara älskar det här gamla stället.” ”Det har sett bättre dagar.” ”Det är perfekt för oss”, tillade hon, räckte mig notan och blinkade åt sin man.

Jag såg på hennes underskrift och väntade mig något exotiskt och intressant. Pauline Davis kändes slätstruket och 15

litet, något som var ganska tröstande i mina ögon just då.

Jag följde paret med blicken när de strosade fram mellan borden och sedan ut, där de kysstes och gick åt varsitt håll.

När hon passerade fönstret på framsidan sneglade kvinnan in och vinkade till mig. Jag måste ha sett så töntig ut som stod där och stirrade på dem. Jag vinkade matt tillbaka genom det dammiga glaset.

Jag väcktes ur transen av en äldre kvinna som satt vid bordet bredvid. ”Den där damen tappade något”, sa hon och pekade under bordet.

Jag böjde mig ner och tog upp en liten vinröd anteckningsbok. Den såg sliten ut och var mjuk att röra vid, som skinn.

På omslaget var initialerna PD inpräglade med guldbokstäver, och samma guld kantade sidorna. Jag slog försiktigt upp första sidan för att leta efter Paulines adress eller telefonnummer, och råkade oavsiktligt se en skymt av innehållet: … hans mun mot mig … aldrig känt mig så levande … det sköt upp genom mig som en vitglödgad … slog över mig i vågor, virvlande … han böjde mig över …”

Jag slog ihop dagboken. ”Du kanske kan hinna ikapp henne”, sa kvinnan och tuggade sakta på en croissant. Jag lade märke till att hon saknade en framtand. ”Det är antagligen för sent”, svarade jag. ”Jag … behåller den bara så länge. Hon kommer ofta hit.”

Kvinnan ryckte på axlarna och nöp en ny bit av sin croissant. Jag stoppade ner anteckningsboken i min förklädesficka och kände en rysning av spänning längs ryggraden. Resten av skiftet, ända tills den otåliga, tuggummituggande Tracina anlände med korkskruvslockarna studsande i sin höga 16

hästsvans, kändes anteckningsboken levande i min ficka. För första gången på länge verkade New Orleans i skymningen inte fullt så ensamt.

** När jag gick hem räknade jag åren för mig själv. Det var sex år sedan Scott och jag först kommit till New Orleans från Detroit för att börja om på nytt. Boendet var billigt och Scott hade precis förlorat det sista jobb han haft hopp om att få behålla inom bilindustrin. Vi trodde båda att en nystart i en ny stad som försökte återuppbygga sig själv efter en orkan var en passande bakgrund till ett äktenskap som hoppades kunna göra samma sak.

Vi hittade ett sött litet blått hus på Dauphine Street i Marigny, där andra unga människor bodde. Jag hade tur och fick jobb som veterinärassistent på ett djurhem i Metairie.

Men Scott sabbade flera anställningar på oljeriggarna i rad och sedan sabbade han två års nykterhet när en kvälls drickande förvandlades till ett två veckor långt fylleslag. Efter att han hade slagit mig för andra gången på två år, visste jag att det var över. Jag insåg plötsligt hur hårt han hade ansträngt sig för att låta bli att slå mig efter den första gången han varit full och planterat knytnäven i ansiktet på mig. Jag flyttade ett par kvarter längre bort till en liten tvåa, det första och enda stället jag tittade på.

En kväll några månader senare ringde Scott för att fråga om jag ville träffa honom på Café Rose så att han fick be om ursäkt för sitt uppförande, och jag gick med på det. Han hade slutat dricka, sa han, för gott den här gången. Men hans ur17

säkter lät ihåliga och hans beteende var fortfarande hårt och defensivt. Vid slutet av middagen kämpade jag för att hålla tillbaka tårarna och han stod över mig och väste några sista förlåt över mitt sänkta huvud. ”Jag menar det verkligen. Jag vet att det inte låter som om jag är ledsen, men i mitt hjärta lever jag varje dag med det jag gjorde mot dig, Cassie. Jag vet inte hur jag ska kunna få dig att komma över det”, sa han, och sedan stormade han ut.

Han lämnade mig såklart med notan.

På vägen ut såg jag lappen där det stod att man sökte en lunchservitris. Jag hade länge funderat på att sluta jobba på djurhemmet. Jag tog hand om katterna där och gick ut med hundarna på eftermiddagsskiftet. Men djuren som blivit hemlösa efter Katrina blev inte adopterade, så större delen av mitt jobb gick ut på att raka bort håret på de magra benen på i övrigt friska djur innan de skulle avlivas. Jag började hata att gå till jobbet varje dag. Jag hatade att se in i de sorgsna, trötta ögonen. Den kvällen fyllde jag i en jobbansökan till restaurangen.

Det var samma kväll som vägen spolades bort vid Palange, och Scott körde ner med bilen i False River och drunknade.

Jag undrade faktiskt om det var en olyckshändelse eller om det var självmord, men som tur var ifrågasatte inte vårt försäkringsbolag saken – han var trots allt nykter. Och efter­ som räckena hade varit rostiga vid fästena fick jag en rejäl summa av countyt. Men vad gjorde Scott egentligen därute den kvällen? Det var så likt honom att göra en storslagen sorti som skulle lämna mig tyngd av skuldkänslor. Jag var inte glad över att han var död. Men jag var inte ledsen heller.

Och det var där, i det bedövade tomrummet, jag hade befunnit mig sedan dess.

18

Två dagar efter att jag flugit hem från hans begravning i Ann Arbor – där jag fick sitta ensam eftersom Scotts familj klandrade mig för hans död – fick jag ett telefonsamtal från Will. Först blev jag lite ställd när jag hörde hans röst, klangen var så lik Scotts, minus sluddrandet. ”Är det Cassie Robichaud jag talar med?” ”Ja, det är det. Vem är det?” ”Jag heter Will Foret. Ägaren till Café Rose. Du lämnade in ett cv förra veckan. Vi letar efter någon som kan börja på en gång och ta frukost- och lunchskiftet. Jag vet att du inte har mycket erfarenhet, men jag fick bra vibbar när jag träffade dig häromdagen och …”

Bra vibbar? ”När träffades vi?” ”När du … öh … lämnade ditt cv.” ”Förlåt, det är klart att jag kommer ihåg det. Ursäkta, ja, jag kan komma på torsdag.” ”Torsdag blir bra. Vad sägs om halv elva, så går jag igenom rutinerna med dig.”

Två dygn senare skakade jag Wills hand, och skakade på huvudet åt det faktum att jag faktiskt inte hade kommit ihåg honom – så utom mig hade jag varit den kvällen. Numera skojar vi om det (”Just det, den där gången när jag gjorde ett så bra första intryck att jag knockade dig totalt, så bra att du inte ens kommer ihåg det!”), men jag befann mig i en sådan dimma efter grälet med Scott att jag kunde ha pratat med Brad Pitt utan att märka det. Därför reagerade jag starkt på hur snygg Will var när jag träffade honom igen.

Will lovade mig inte att jag skulle tjäna storkovan; Café Rose ligger en aning norr om de populäraste ställena, och 19

det har inte kvällsöppet. Han nämnde något om att utvidga till övervåningen också, men det låg flera år framåt i tiden. ”Det är mest folk från kvarteren i närheten som hänger och äter här. Tim och killarna från Michaels motorcykelverkstad. Många musiker. Vissa kommer du att hitta sovande vid dörren eftersom de har spelat på någon veranda hela kvällen. Lokala förmågor som gillar att sitta kvar i timmar. Men alla dricker mycket kaffe.” ”Låter bra.”

Arbetsträningen bestod i en rundtur utan större entusiasm, där han pekade och mumlade instruktioner om hur man använde diskmaskinen och kaffekvarnen och var han hade städgrejerna. ”Enligt reglerna måste du ha uppsatt hår. Bortsett från det är jag inte särskilt noga. Vi har inga uniformer, men det går undan kring lunchtid, så tänk praktiskt.” ”Praktiskt är mitt mellannamn”, sa jag. ”Jag tänker faktiskt renovera”, sa han när han såg att jag lade märke till ett hack i golvet, och lite senare en ostadig takfläkt. Stället var slitet men hemtrevligt och låg bara tio minuters promenad från min lägenhet i hörnet av Chartres Street och Mandeville Street. Han berättade att han hade döpt stället till Café Rose efter Rose Nicaud, en före detta slav som hade sålt sin egen kaffeblandning från en vagn på New Orleans gator. Will var släkt på långt håll med henne på sin mammas sida, berättade han. ”Du skulle se fotona från vår familjs släktträffar. Det ser ut som en gruppbild från Förenta staterna. Alla hudfärger är representerade … Jaha? Vill du ha jobbet?”

Jag nickade entusiastiskt, och Will skakade min hand igen.

20

Efter det krympte mitt liv ihop till ett par huvudsakliga kvarter i Marigny. Jag kanske gick till Tremé för att lyssna på Angela Rejean, en av Tracinas kompisar som jobbade på Maison. Eller så strosade jag omkring i antikvitets- eller ­second hand-butiker på Magazine. Men jag lämnade sällan de kvarteren, och jag slutade helt med ett besöka konstmuseet eller Audubon Park. Det kanske låter konstigt, men faktum är att jag hade kunnat leva resten av mitt liv i staden utan att någonsin se vattnet.

Jag sörjde, det gjorde jag. Trots allt var Scott den förste och ende man jag varit tillsammans med. Jag bröt ihop och grät vid de märkligaste tillfällen, på en buss eller medan jag borstade tänderna. Att vakna efter en lång tupplur i det mörklagda sovrummet fick ofelbart tårarna att börja rinna.

Men det var inte bara Scott jag sörjde. Jag sörjde de nästan femton förlorade år jag tillbringat med att lyssna på hans eviga nedsättande kommentarer och klagomål. Det var det jag hade kvar. Jag visste inte hur jag skulle stänga av den kritiska rösten som, i Scotts frånvaro, fortsatte notera mina fel och poängtera mina misstag. Varför har du inte köpt ett gymkort? Ingen vill ha en kvinna över trettiofem. Det enda du gör är att se på teve. Du kunde vara så mycket vackrare om du bara ansträngde dig lite. Fem År.

Jag kastade mig in i arbetet, och takten passade mig bra.

Vi var de enda som serverade frukost på den gatan, inget tjusigt: ägg på alla tänkbara vis, korv, rostat bröd, frukt, yoghurt, bakverk och croissanter. Lunchen var aldrig märkvärdig: soppa och smörgåsar, eller ibland någon rätt som serverades ur en gryta i stil med bouillabaisse, linsgryta eller en jambalaya om Dell kom tidigt och kände för att röra ihop 21

någonting. Hon var bättre som kock än som servitris, men hon stod inte ut med att stå i köket hela dagen.

Jag arbetade bara fyra dagar i veckan, från nio till fyra, ibland senare om jag stannade för att äta och hälsa på Will.

Om Tracina var sen skötte jag hennes bord åt henne. Jag klagade aldrig. Jag såg alltid till att ha något att göra.

Jag kunde ha tjänat mer pengar på eftermiddagarna, men jag gillade morgonskiftet. Jag älskade att spola bort nattens smuts från den skitiga trottoaren det första jag gjorde varje morgon. Jag älskade hur solen kastade fläckar på borden på uteplatsen. Jag älskade att fylla på i konditoridisken medan kaffet puttrade och soppan sjöd. Jag älskade att ta god tid på mig när jag räknade kassan, att breda ut pengarna på ett av de skrangliga borden vid de stora fönstren på framsidan.

Men det var alltid något ensamt över att gå hem.

Mitt liv började få en stadig, pålitlig rytm: jobba, hem, läsa, sova. Jobba, hem, läsa, sova. Jobba, film, hem, läsa, sova. Det hade inte krävts några superkrafter för att ta sig ur det, men jag kunde helt enkelt inte åstadkomma en förändring.

Jag tänkte att efter ett tag skulle jag automatiskt börja leva igen, dejta till och med. Jag tänkte att det skulle komma en magisk dag då de uppkörda hjulspåren skulle utplånas av sig själva, och jag skulle återvända till världen. Som en strömbrytare som slogs på. Jag funderade på att gå någon kurs. Avsluta min utbildning. Men jag var för bedövad för att engagera mig. Jag skenade mot medelåldern utan bromsar, och min tjocka fläckiga katt Dixie, före detta strykarkatt, gjorde mig sällskap. ”Du säger att du har en tjock katt som om det var något 22

hon har orsakat”, brukade Scott säga till mig. ”Hon var inte tjock när hon kom hit. Du gjorde det mot henne.”

Scott gav inte efter för Dixie och hennes eviga tiggande.

Men mig bearbetade hon tills jag föll till föga, om och om igen. Jag saknade beslutsamhet, och det var antagligen därför jag stod ut med Scott så länge. Det tog ett tag innan jag insåg att det inte var jag som var skälet till hans drickande, och att jag inte kunde hejda det heller, men en känsla av att jag hade kunnat rädda honom om jag hade ansträngt mig tillräckligt dröjde sig kvar.

Kanske om vi hade fått ett barn, som han hade velat. Jag berättade aldrig för honom hur lättad jag hade blivit när jag fick veta att jag inte kunde få barn. Surrogat hade varit en valmöjlighet, men det var för dyrt för oss, och som tur var hade Scott inte varit pigg på att adoptera. Vi diskuterade aldrig att jag inte hade velat bli mor. Men jag hoppades fortfarande på att jag skulle känna ett syfte med livet, att något skulle fylla det tomrum som längtan efter barn aldrig hade uppfyllt.

** Ett par månader efter att jag hade börjat jobba på Café Rose, och långt innan Tracina hade stulit hans hjärta, hade Will antytt att han kunde få tag i biljetter till en populär konsert på jazzfestivalen. Först trodde jag att han skulle berätta om en flickvän för vars skull han skaffat biljetterna, men det visade sig att det var mig han ville gå med. Jag blev panikslagen över inbjudan. ”Du … du undrar alltså om jag vill gå ut med dig?” ”Öh … ja.” Där kom den där blicken igen, och för en se23

kund tyckte jag nästan att han såg sårad ut. ”Längst fram, Cassie. Kom igen. Det är en bra ursäkt för att ta på sig en klänning. Nu när jag tänker på det har jag aldrig sett dig i klänning.”

Då förstod jag att jag måste avbryta det. Jag kunde inte dejta. Jag kunde inte dejta honom. Min chef. Det fanns inte en chans att jag tänkte riskera att förlora ett jobb jag faktiskt gillade för en man som skulle inse hur tråkig jag verkligen var så fort han tillbringat lite tid med mig. Dessutom var han alldeles för fin för mig. Jag var som förlamad av rädsla över tanken på att vara ensam med honom, utanför våra roller som arbetskamrater. ”Du har inte sett mig i klänning eftersom jag inte äger någon”, svarade jag.

Det var inte sant. Jag kunde bara inte se mig själv ta på en. Will stod tyst ett ögonblick och torkade händerna på förklädet. ”Det är ingen stor grej”, sa han. ”Det finns många som vill se det bandet.” ”Will, hör på. Jag tror att jag, efter att ha varit gift med ett sådant vrak i så många år, liksom har blivit … odejtbar”, sa jag och lät som en av de där psykologerna på nattradion. ”Det där är bara ett snällt sätt att säga: ’Det är inte dig det är fel på, det är mig.’” ”Men det är mig det är fel på. Det är det.”

Jag lade handen på hans arm. ”Jag antar att jag får fråga nästa attraktiva tjej jag anställer”, skojade han.

Och det gjorde han. Han frågade den ursnygga Tracina från Texarkana, med sydstatsdialekten och de oändliga be24

nen. Hon hade en autistisk yngre bror som hon tog hand om med vildsint ömhet, och hon ägde fler cowboyboots än någon människa kunde behöva. Hon anställdes för att ta det tidiga kvällsskiftet, och även om hon alltid var lite sval mot mig kom vi bra överens och hon verkade göra Will lycklig. Att säga godnatt till honom fick mig att känna mig dubbelt så ensam eftersom jag visste att han antagligen skulle sova hos Tracina. Inte för att jag var avundsjuk. Varför skulle jag vara avundsjuk? Tracina var precis en sådan tjej som Will borde vara tillsammans med – rolig, smart och sexig. Hon hade perfekt kakaofärgad hy. Ibland lät hon sitt afrohår studsa fritt som ett moln av sockervadd, och andra gånger kammade hon ner det i perfekta, coola flätor. Tracina var eftertraktad.

Tracina var livfull. Tracina passade in och hörde till. Det gjorde inte jag, helt enkelt.

Den eftermiddagen, medan anteckningsboken fortfarande brände i min framficka, betraktade jag Tracina när hon gjorde i ordning för middagsgästerna. Det var första gången som jag erkände att jag faktiskt var lite avundsjuk på henne.

Inte för att hon hade Will. Jag var avundsjuk på hur hon tog sig runt i lokalen med sådan lätthet och dragningskraft.

Vissa kvinnor hade det, den där förmågan att ställa sig mitt i livet – och att se så bra ut samtidigt. De var inte betraktare, de befann sig mitt i handlingens centrum. De var … levande.

Will bjöd ut henne och hon sa: ”Hemskt gärna.” Ingen tvekan, inga undanflykter, bara ett stort ja.

Jag tänkte på anteckningsboken, orden jag snappat upp, mannen vid bordet, hur han smekte sin partners handled och kysste hennes fingrar. Hur han hade rört vid hennes arm25

band, hans begär. Jag önskade att det funnits en man som kände så för mig. Jag tänkte på att gripa tag om tjockt hår, att tryckas upp mot väggen i restaurangköket, att känna en hand som lyfte min kjol. Vänta ett slag, mannen som var tillsammans med Pauline var snaggad. Jag föreställde mig Wills hår, Wills mun … ”Vad tänker du på?” sa Will och avbröt min absurda fantasi. ”Du skulle bara veta”, sa jag och visste att jag var röd i ansiktet. Var hade det där kommit ifrån? Mitt skift var över.

Det var dags att gå. ”Bra dricks i dag?” ”Ja, inte så illa. Jag måste rusa, och Will, jag bryr mig inte om ifall du ligger med henne. Säg åt Tracina att fylla på sockerströarna på borden innan hon sticker hem i kväll. De ska vara fulla till mitt frukostskift.” ”Ja, chefen”, sa han och gjorde honnör. Sedan, när jag var på väg ut genom dörren, tillade han: ”Några planer för i kväll?”

Kolla ikapp några serier på teven. Börjar bli fullt i återvinningsbehållaren. Vad annars? ”Japp, stora planer”, svarade jag. ”Du borde ha en dejt med en man, inte med en katt, Cassie. Du är en ljuvlig kvinna, vet du.” ”Ljuvlig? Säg inte att du precis kallade mig ’ljuvlig’. Will, det där är sådant män säger till kvinnor över trettiofem som inte är helt körda men snart är klara för känslomässig pension. ’Du är en ljuvlig kvinna, men …’” ”Inget men. Cassie, du borde komma ut lite”, sa han och knyckte på nacken mot dörren och världen utanför.

26

”Det är precis det jag ska”, svarade jag, backade ut genom dörren och var nära att bli påkörd av en cyklist som susade förbi. ”Cassie! Jösses!” Will kastade sig fram mot mig. ”Där ser du! Det är sådant som händer mig om jag ger mig ut. Jag blir mosad”, sa jag, medan jag lugnade mitt skenande hjärta och försökte skratta bort det.

Will skakade på huvudet när jag vände mig om och gick nerför Frenchmen Street. Jag tyckte att jag kände att han stod kvar och såg efter mig, men jag var för blyg för att vända mig om och titta efter.

27