9789100134693

Page 1

de ut valda



Steve Sem-Sandberg

De utvalda

albert bonniers fรถr l ag


Av Steve Sem-Sandberg har tidigare utgivits: De ansiktslösa  1987 I en annan del av staden, essäer  1990 Den kluvna spegeln, reportage  1991 En lektion i pardans  1993 Theres 1996 Allt förgängligt är bara en bild  1999 Prag (no exit), essäer  2002 Ravensbrück 2003 Stjärnfall: om sf, essäer  2003 (tillsammans med Lars Jakobson och Ola Larsmo) Härifrån till Allmänningen  2005 De fattiga i Łódź  2009 Tre romaner  2011

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013469-3 © Steve Sem-Sandberg 2014 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency AB ScandBook AB, Falun 2014


till See



decursus [lat.]: flรถde, strรถm; [med.] behandlingsfรถrlopp;



Överallt ordnar man arbete åt invalider, man bemödar sig om att anpassa arbetet efter deras förmåga o.s.v., men vi skall inte glömma att kampen för tillvaron inte bygger på medlidande och barmhärtighets­ utövning, den är en kamp där den starkare och dugligare måste segra, och skall segra, inte minst för att vidmakthålla vår folkstam […] Vi måste ha klart för oss, att kriget har haft till följd att en mängd odugliga individer, alltså minusvarianter, kommer att kunna föröka sig, så att dessa minusvarianter riskerar att bli ännu fler i nästa generation än de är idag, varför nästa generation kommer att vara än mer angelägen att bevara dessa minusvarianter och hålla dem under armarna. Hur grymt det än må låta måste det likafullt påpekas att det oupphörligt stigande biståndet till dessa minusvarianter är missriktat ur humanekonomisk synpunkt och rashygieniskt felaktigt […] Kvalitetsförbättringen måste börja hos barnet. Om vi nu inte kan vidta kvalitativa åtgärder vid fortplantningen, så bör vi åtminstone anstränga oss att främja denna kvalitet inom uppfödningen. Hit hör en barnuppfostran som regleras efter biologiska och sociala principer. Josef Tandler: Krieg und Bevölkerung (1916)

Uppfostringsanstalten Spiegelgrund har till uppgift att noga iakttaga och undersöka alla psykiskt avvikande barn och ungdomar från spädbarns­ åldern till dess de uppnått myndig ålder med avseende på deras psykiska och fysiska kunskaper och förmågor, och efter påföljande sakkunnig­ utlåtande anvisa dem till lämplig institution eller vårdanstalt. Vidare skall de erfarenheter som härvid har vunnits samlas in till gagn för kommande vetenskapliga arbeten.


För närvarande har vi hand om 15 grupper med 30 elever i varje och två dubbelgrupper med 60 elever. Därtill kommer en särskild spädbarns- och småbarnsgrupp med en genomsnittlig beläggning på 50 bäddplatser och två grupper med 30 psykopatiska skolbarn i varje. […] Redan vid inskrivningen […] skall den remitterande myndigheten, vare sig det är socialtjänsten som tidigare eller någon hälsovårdsnämnd, ge en ingående förklaring till varför barnet har hänvisats till vår anstalt och en noggrann redogörelse för dess familjebakgrund, där i synnerhet alla uppgifter om ärftlig belastning och skadlig miljöpåverkan bör uppmärksammas. Vidare bör också, om möjligt, en noggrann rapport inhämtas från skolan, för att även i detta avseende få en tydlig insikt i alla tecken på bristfällig uppfostran eller andra egenheter hos barnet. […] Vid inskrivningen åligger det anstaltens läkare att genast notera status somaticus och förordna om lämplig behandling vid eventuella defekter i hälsomässigt avseende; ifall sådan behandling redan har satts in bör en detaljerad sjukdomshistoria inhämtas. Undersökningen skall i synnerhet genomföras ur internistisk och neurologisk synpunkt. […] Om föräldrar eller anhöriga till barnet har inkallats eller efter ett möte med dessa skall anstaltsläkaren ta upp en noggrann anamnes såväl i arvsbiologiskt som i psykiatriskt och somatiskt avseende. Samtliga elever skall efter genomförd mätning och vägning även dokumenteras fotografiskt, varefter en kort­ fattad antropologisk status skall upptagas. Längre fram, när vi har försetts med den härtill nödvändiga apparaturen och erhållit den vetenskapliga hjälppersonal som behövs, skall denna status ytterligare utvidgas genom noggranna antropologiska och frenologiska mätningar och kompletteras med daktyloskopiska fot- och handavtryck. Efter vederbörlig inskolning i anstaltslivet skall eleven genomgå en psykologisk undersökning, som till dels även fungerar som ett slags ­intelligenstest enligt den nuförtiden vanliga metoden, men som på av­ görande punkter har väsentligen byggts på och utvidgats, varvid det inte så mycket gällt att fastställa en intelligenskvot (något som vi, mest av


praktiska skäl, alltjämt har bibehållit) utan snarare att förskaffa oss en uppfattning om barnets allmänna personlighet och kontrollera att vissa för uppfostran avgörande psykiska och fysiska förutsättningar föreligger. Vid de skriftliga proven över noggrant utvalda ämnen, som är avsedda att ge oss inblick i barnets eller den unges själsliv och inte sällan ger oss viktiga besked om deras karaktärsmässiga utveckling, kommer vi också i besittning av skriftprov som åstadkommits helt omedvetet och som ofta på det mest förträffliga vis kan komplettera vår bild av elevens karaktär. Dessa psykologiska prov görs av särskilt utvalda, psykologiskt skolade och erfarna specialister under ledning av en i pedagogiska sammanhang erfaren fackpsykolog. Resultaten diskuteras gemensamt och kontrolleras ständigt på nytt i vår strävan att finna nya metoder, som lämpar sig för våra speciella syften. Hans Krenek: ”Beitrag zur Methode der Erfassung von psychisch auffälligen Kindern und Jugendlichen”, ur: Archiv für Kinderheilkunde (1942)

Det är alldeles säkert befogat att skriva straffets historia mot bakgrund av moralbegreppen eller de juridiska strukturerna. Men kan man skriva den mot bakgrund av kroppens historia från det ögonblick då straffet utger sig för att enbart inrikta sig på brottslingarnas hemliga själ? Michel Foucault: Övervakning och straff (1975)



I Fosterbarn



Anstalt  Första gången de tog honom till Spiegelgrund var i j­ anuari 1941, en kall och klar vintermorgon med ljuset närmast marken blekt och skimrande av frost. Adrian Ziegler minns anstaltskyrkan med sin ärggröna kupol på berget ovanför alla paviljongerna och himlen där bakom som var blå på ett sätt som ingen himmel kan vara blå i verkligheten utan bara på ett vykort eller kanske på en affisch som någon bestrukit med färg. Bilen hade stannat precis innanför porten där direktions- och förvaltningsbyggnaderna låg. Där m ­ öttes de av en sköterska som förde dem först till anstaltsdirektören, en blek och allvarlig äldre man i mörk kostym, som tog emot och skrev under alla papperen. Sedan till en paviljong till vänster om huvudingången där en läkare väntade och en annan sköterska skrek åt honom att klä av sig och ställa sig på en våg. Adrian skulle länge insistera att han inte hade en aning om vem som tog emot honom på Spiegelgrund. Det var först när han långt senare fick se protokollet från undersökningen och kände igen doktor Heinrich Gross namn och underskrift längst ned på dokumentet som han förstod att det faktiskt var den människa som skulle komma att förfölja honom i hela hans liv, också långt efter det att han blivit fri. Nu är det bara en helt främmande, skrämmande man i läkarrock som tvingar honom att bända isär käkarna så långt det går och som sedan trycker och klämmer med hårda fingrar utmed hans skallben och i nacken och längs med kotorna i hans ryggrad. Undersökningen varar i över en timme och doktor Gross använder sig av föremål som Adrian aldrig sett förut. Bland annat mäts hans huvudskål med ett cirkelrunt 15


instrument som har en skarp spets längst ut. Han får sitta i en hög stol som består av en lös skiva med klaffar på båda sidor och doktor Gross sänker ned ett föremål för att mäta avståndet först mellan hans ögon, sedan mellan öga och haka. Efteråt drar doktor Gross på sig ett par handskar och känner på hans testiklar och trycker in ett finger i hans anus. När undersökningen är klar kommer sköterskan som mötte honom tillbaka för att hämta honom. Det är ännu tidigt på förmiddagen. I korridoren faller det vita vinterljuset över golvkaklet med sitt enformiga romboidmönster, och det är något han efteråt ofta kommer att minnas: det underligt flimrande ljuset över korridorerna och sovsalarnas väggar och golv som tycktes leva sitt eget liv helt oberoende av barnen som vistades här och som därigenom tycktes beständigare än de. Men sköterskan har naturligtvis inte tålamod att vänta. Kommer du med eller ska du stå här hela dagen och glo? De går ut genom en dörr på byggnadens baksida. Där, ­mellan de höga träden, får han nu en första skymt av den långa raden av intill varandra liggande paviljonger som kommer att bli hans hem de närmaste åren där de står bleka och slutna i den långa frostvita skuggan under berget. Paviljongerna ser allihop likadana ut med sina ojämnt brutna tegelfasader och gallerförsedda fönster. En liten spårväg tycks förbinda dem med varandra. En bit högre upp kommer ett litet röd- och vitmålat draglok körande med tre små last­vagnar efter sig. Det ser ut som ett leksakslok. Det som kommer att bli hans paviljong, nummer 9, ligger på vänster sida två husrader från mittgången. Sköterskan drar ett stort knippe nycklar ur förklädes­ fickan och bladar med vana fingrar fram rätt nyckel. Fastän det är förmiddag är dörrarna till salarna låsta. Om det finns några andra barn inne bakom dörrarna hörs inte så mycket som ett ljud ifrån dem. Sköterskan leder honom till ett förrådsskåp intill tvättrummet där han får en egen handduk och en bit brungrå anstaltstvål. Efter badet inspekterar hon hans fingernaglar och öron och sedan får han 16


tillbaka sina kläder och ett par filttofflor att ha som inneskor. Han får också ta emot en kort grå lammullsjacka men han får inte ta den på sig trots att det är svinkallt i korridoren. Det står IV ovanpå den höga vita salsdörren dit sköterskan för honom. Först tänkte han att barnen där inne bara satt och höll andan. Senare skulle han tänka att de var döda redan då och att de låtsades leva bara för hans skull. För att han inte skulle tappa modet med en gång. Floden  Om sina uppväxtår skulle Adrian säga att de knappast tillhörde hans lyckligaste men att han åtminstone kunde se tillbaka på dem utan att skämmas. Somrarna brukade han tillbringa tillsammans med sin favoritonkel, en yngre bror till hans mor som modern kallade Franz men som egentligen hette Ferenc och som bodde ute i Kaisermühlen. Alla barnen i familjen hette Dobrosch eftersom hans far och mor inte var gifta vid den tiden. Ferenc sade att Dobrosch var ett ungerskt efternamn fastän det inte lät det minsta ungerskt och berättade att hela familjen på moderns sida kom från ett par små byar i den del av Ungern som nu tillhörde Slovakien. Hans mor insisterade på att namnet var slovakiskt, ­ungerskt var det inte men det spelade ingen roll för det dög lika bra som vilket österrikiskt namn som helst eftersom alla namn förr i tiden dugt lika bra i Österrike. Onkel Ferenc hade ingen utbildning, men han var flitig och företagsam och försörjde sig med olika ströjobb som han ett tag verkade ha lätt att finna. Om somrarna vaktade han djuren åt kolonistugeägarna som på den tiden ofta höll kor eller getter i kolonistugeområdet vid Hubertusdamm, det gamla översvämningsområdet mellan högvattenskyddsdammen och floden. Adrian och hans yngre bror Helmut hjälpte till med att fodra djuren och som tack för besväret kunde de få en kanna färsk mjölk att bära med sig hem. Djuren var trygga och varma. När det regnade stod de alltid tätt intill varandra som om de sov. 17


Ferenc och han låg på rygg på marken som var täckt av spillning och rester av gummidäck och spik från verkstäderna vid vägen, så man måste vara försiktig om man sprang omkring här barfota så att man inte fick nubb i foten. Efter regnet var luften fuktig men sommarhimlen hög och klar och insektsmolnen formade sig till stora svarta pelare över de gyttjiga vattenpölarna. Ferenc bar basker­ mössa och kavaj men ingenting inunder kavajen och det håriga solsvedda bröstet var fullt av röda insektsbett. Han klämde sönder de värsta betten med hårda fingernaglar och sög i sig sitt eget blod från fingrarna. Det gjorde inte alls ont, försäkrade han. Han visade också hur man kunde tugga på gräs för att stilla hungern. Sedan låg de och såg ut över floden. Det är floden som är förbannelsen, sade Ferenc. En gång i tiden hade Kaisermühlen varit en del av 2:a Bezirk och bönder från trakten hade farit hit för att få sitt mjöl malt i de vattendrivna kvarnarna vid floden. Men så bestämde kejsaren att de gamla flodarmarna skulle dämmas upp och regleras och en ny huvudränna grävas tvärs över och de områden som före regleringen legat på vänstra Donaustranden hamnade nu på den högra med floden emellan och avskurna från allt. Det var från och med nu som Kaisermühlen blev Hungerön i folkmun. Folk kom hit, de sökte arbete här men själva kom de aldrig över floden. Det var som med Panamakanalen, sade Ferenc. Många drunknade som jobbade med att gräva den. Adrian frågade Ferenc om han kände någon som varit med och grävt och Ferenc svarade att han var för ung för det men att han hade släktingar på sin fars sida som varit med men för det mesta tog de utländska arbetare eftersom arbetet var farligt. Folk dog i tyfus eller så förde floden dem med sig och de flöt upp många månader eller rentav år senare utan att någon visste vem de var eller varifrån de kom. Adrian tyckte om floden, särskilt under klara dagar som sådana här efter regn då man kunde se fritt åt alla håll. Kahlenberg kunde man se och Reichsbrücke och tornet på 18


Kaiser Jubiläumskirche i Leopoldstadt. Han tyckte också om den återhållna men oemotståndliga kraften i flodens själva flöde, hur ljuset från flod och himmel ändrades från den ena timmen till den andra, vattenmassorna tunga och vattrade av vind i gryningen för att sedan fram emot kvällen ligga så klara och stilla att det kändes som om det gick att gå på dem som på ett golv. De gick hem då, Ferenc först med mjölkkannan och han och yngste brodern sist. Helmut var inte mer än tre vid det laget och fick kämpa för att hålla jämna steg med dem. Helmut var liten och blåögd med stritt blont hår. Ingen som såg honom på håll kunde tro att han var Eugen Zieglers barn, inte ens Ziegler själv som anklagade hans mor för att ha avlat denne Dobrosch med någon annan trots att Adrian som levde med honom jämt tyckte att brodern var fadern upp i dagen: samma frånvarande blick och inställsamma leende. Ingen av dem hade skor på fötterna. Hans mor sade att det var dumt att slita på dem om det inte var nödvändigt. Simmeringer Hauptstraße  Adrian växte upp i Simmering. Mer än så, skulle han senare säga. Frånsett tiden jag satt på Spiegelgrund har jag tillbringat hela mitt liv i Simmering. Inte ens när de skulle adoptera bort mig kom jag någon annan stans än till Simmering. Jag fick till och med sitta i fängelse i Simmering. I Kaiserebersdorf. Han skrattade när han sade det, men man förstod att det i hans ögon mest liknade en förbannelse. Från vissa platser kommer man helt enkelt inte. När Eugen Ziegler flyttade till Simmering hade socialdemokraterna precis hunnit börja med de här jättelika byggprojekten med vilka de bestämt sig för att en gång för alla utrota fattigdomen som det stod på valplakaten och Simmeringer Hauptstraße var fortfarande vad den var sedan sekler tillbaka: en tätt trafikerad genomfartsgata som band samman ett nät av små verkstäder, affärer och utskänkningsställen. Huset familjen bodde 19


i var från förra århundradet och som de flesta andra större husen i kvarteret vände det en ”anständig” sida mot gatan medan gården kryllade av nesligt och mindervärdigt liv. Huset var bara två ­våningar högt, fast ganska brett med två separata trappuppgångar och en körport i mitten som var bred men inte så bred, sade Adrian: i de båda ekstockarna som flankerade porten fanns nämligen djupa skåror i flakhöjd som visade var hästskjutsar och lastbilar fastnat på vägen in. Det låg ett värdshus i byggnaden intill, och värdshus­ värden såg alltid till att lasta av de tunga öltunnorna inne på gården. Också köpmannen Streidl, som hade sin affär i huset, tog in sina varor den vägen. Till lägenheterna kom man genom smala loftgångar som löpte längs båda våningsplanen på gårdssidan av huset. Familjen Dobrosch-Ziegler bodde på andra våningen längst bort i gången till höger. I hörnet längst in på gården, där latrinerna stod under en hög gammal kastanj, fanns en tillbyggnad som fungerade som tvättstuga för hela huset. Varje dag, oavsett vilken tid på året det var eller vilket väder som rådde, samlades kvinnorna i huset här för att tvätta, ofta med en skock av skränande ungar i släptåg. Ett av Adrians tidigaste minnen är hur han kommer hem en mulen vinterdag och inne i det stora rummet står det som ett moln av sura tvättångor och över spisen och ute på loftgången hänger tvätt och torkar och Emilia och Magda lyfter kittlarna med kokande vatten högt mot sina svettskinande ansikten och skriker åt honom med höga gälla röster att han ska hålla sig undan så att han inte får kokvattnet över sig. Emilia och Magda (Magdalena) var hans mors båda yngre systrar. Eftersom ingen av systrarna ännu hittat någon att gifta sig med hade Adrians far allernådigast låtit dem bo hos dem. Lägenheten bestod egentligen bara av det här köket med spisen och så ett litet större rum i omedelbar anslutning till det vars ena vägg var täckt av mögel och egentligen var det ofattbart att så många kunde bo där på en och samma gång. I en alkov i köket sov 20


också moderns äldre bror Florian som var litet ”egen” som det hette på den tiden och som aldrig kom sig för att söka jobb fastän Adrians mor oavbrutet tjatade på honom, och Adrians far också, när han någon gång var hemma, för det skedde ibland, sade Adrian, inte att han kom hem för det skulle han aldrig ha nedlåtit sig till att göra under de där åren, utan att han kom förbi, som han kallade det; och oftast hade han sprit med sig, och först var han generös och ville bjuda alla men sedan ville han plötsligt inte mer och fick våldsamma vredesutbrott som nästan alltid riktades mot moderns systrar och bröder som han kallade parasiter och ohyra och som han sade bodde i lägenheten utan lov och dessutom på hans bekostnad, vilket naturligtvis inte var sant, sade Adrian, för den ende av bröderna som bodde där permanent var Florian och för honom betalade onkel Ferenc och lade alltid till litet extra när han kunde medan fadern trots alla de stora affärer han sade sig ha på gång inte betalade ett öre. Särskilt illa betedde sig Eugen Ziegler mot onkel Florian. ­Adrian minns ett uppträde, då fadern grep tag i Florians långa svarta lugg och slängde hans huvud i väggen som om det varit ett släggklot. Om och om igen: det lät som när man slår med baksidan av en yxa mot en huggkubbe: ett dovt dunkande ljud. Men onkel Florian gjorde inget motstånd, ögonvitorna gled bara allt högre upp i skallbenet på honom. Det var en av de få gånger som hans mor vågade säga emot och sade att om inte Eugen lämnade hennes Florian i fred skulle hon lämna Eugen en gång för alla. Det lät sig ju sägas, men vad skulle hända med alla andra om hon, Leonie, lämnade Eugen. De var ju beroende av henne allihop: bröder och systrar och de allt fler barnen. Så hon torkade upp blodfläckarna från golvet, gömde tomglasen under diskbänken och medan onkel Florian limmade fast benet på köksbordet som Eugen slagit sönder (han var bra på enkla, praktiska saker, onkel Florian; all närvaro han kunde uppbringa satt i fingrarna på honom), satte hans mor på 21


sig baskern och knäppte den bruna bomullskappan hon bar i alla väder och tog 71:ans spårvagn in till Schwarzenbergplatz för att sedan tillbringa hela dagen med att skura golv och piska mattor hos rika familjer i Wieden eller Josefstadt eller var det nu kunde vara, ibland så långt bort som i Salmannsdorf i Döbling och den gången hade hon inte ens haft råd med spårvagnsbiljetten utan fått gå hela vägen. Det Leonie Dobrosch tjänade på att städa hos andra räckte bara knappt till hyran så ofta hade hon med sig matrester som hon lyckats tigga till sig, dygnsgammalt bröd eller potatis eller knödel som gick att steka upp; sådant som blivit över från de rika familjernas bord; och eftersom allt hemma omedelbart förföll så fort hon inte var där så fick hon genast hon kom hem städa och plocka undan igen innan hon kunde börja med maten. Bara en dag i veckan hade hon för sig själv. Det var söndagarna. Då slängde hon ut alla ur lägenheten och stod sedan med ett vattentråg på alla fyra och skurade golven och lade tidningspapper över och sedan fick ingen komma in, nåde den som ens visade sig i dörren, hon satt vid köksbordet, ensam eller med onkel Florian (han var den ende som fick lov att vara där); satt bara: utan att göra eller säga någonting. Eftersom det inte fanns någonstans där barnen kunde vara, och var de än råkade befinna sig blev de förr eller senare alltid bortjagade därifrån, drevs de samman i gäng, ungar i alla åldrar som det enda de gjorde var att dra från ställe till ställe och försöka tigga något att äta eller något som det gick att göra sig en förtjänst på och för det mesta stal de också, oftast från lådorna med grönsaker som viktualie­ handlarna hade stående ute på trottoarerna. Adrian tillhörde detta gäng från det att han var tre eller fyra år gammal, hans mostrar hade sällan tid för honom. Barnen sprang omkring vid de gamla sjukhusbarackerna i Hasenleiten, eller nere vid Donaukanalen som under sommarhalvåret var ett mirakel av sval stillhet under lövkronorna, eller på området där de stora gasklockorna stod: de bruna tegelbygg22


naderna som reste sig som ett väldigt monument över hans tidigaste barndom. När de bodde på Simmeringer Hauptstraße var han ofta yngst bland de kringdrivande och det hände inte sällan att han kom bort från de andra. Enligt en historia som ofta berättades i familjen (det var hans syster Laura som berättade den) skulle han en gång när han var fyra år gammal ha legat avsvimmad utanför Sankt Laurenz-kyrkan. Det var mitt i vintern, och det dröjde ett tag innan man fick syn på honom: ett översnöat litet paket vid foten av kyrktrappan. Det var kyrkvaktmästaren som upptäckte honom och eftersom ingen visste vem han var och ingen fanns till hands för att fråga förbarmade sig församlingsprästens hushållerska över honom, tog honom med hem, gav honom ett bad, mat att äta och en säng att sova i. Det var första gången han sov i en säng alldeles för sig själv och inte vid fotändan av sina mostrars sängar eller tillsammans med Helmut eller Laura. I tre dagar fick han vara hos hushållerskan tills hans mor, full av skam och ängslan, kom för att hämta honom. Men moderns skam berodde inte på att han hamnat hos församlingsprästen utan att hon mycket väl vetat om var han funnits, för naturligtvis hade de andra barnen redan med en gång berättat var någonstans de hållit hus, men hon hade inte velat blanda in polisen (som de flesta i hennes ställning kände Leonie Dobrosch en intensiv skräck för allt som hade med myndigheterna att göra) och när det trots allt ändå blivit på det här olyckliga sättet, så tänkte hon, kunde hennes son lika gärna stanna och äta upp sig lite grand. Och så tänkte också Adrian Ziegler många år efteråt: att modern på sätt och vis lämnat bort honom redan då. Och på hur lätt det trots allt var att göra det eftersom man efteråt alltid kunde säga, som hans mor säkert sagt redan den gången då han hamnade hos prästens hushållerska, att det varit för hans egen skull, kanske rentav det bästa som kunnat hända honom. Också senare när han låg på Spiegelgrund skulle han drömma mardrömmar om den där hushållerskan, h ­ ennes 23


mun med hårda smala läppar och hennes stränga ögon som med sina klarblå irisar tycktes suga i sig allt men aldrig gav något tillbaka. En dag hade hon spänt de där klarblåa ögonen i honom och frågat om han visste vem som i himmelen bodde och vad dennes son hette och när han inte kunnat svara på det hade hon bara lett högdraget och vänt sig bort och vägrat säga något mer. Hemma talade de varken om himmel eller jord. De talade knappt om något som inte hade med vad man omedelbart hade för händer att göra. Ferenc var den ende som kunde fara ut i långa haranger om allt möjligt, vilket hans syskon då ofta förebrådde honom. När psykologerna han träffade på Spiegelgrund frågade honom vad han visste om sin fars eller sin mors härkomst, allt naturligtvis för att bestämma arten av det blod som rann i hans ådror, kunde han inte svara på det heller. Om det var något man inte talade om hemma så var det om sådant som hänt förut, eftersom det bevisligen bara förde olycka med sig. Att hans mor arbetat som maskinsömmerska på en fabrik i Vorarlberg i många år innan hon flyttat till Wien och fått barn med den här Ziegler fick han reda på först på Spiegelgrund, och det av en slump, när någon av dem som skulle straffa honom läste högt ur patientjournalen; och vem eller kanske vad Eugen Ziegler egentligen var, alltså vad han var i arvsbiologisk mening, skulle han begripa först efter det att han varit fosterhemsplacerad i fyra år och sedan blivit ratad av sina fosterföräldrar och hamnat på uppfostringsanstalt i Mödling och personalen där sade att det aldrig skulle bli något av honom eftersom hans far hade zigenarblod i ådrorna. Men så hände något. Kanske var det bara så enkelt som att kriget kom. En morgon blev han uppkallad till direktörens kontor och direktören sade att jag har en överraskning åt dig och öppnade dörren till ett rum i anslutning till kontoret som Adrian först bara trott gick till ett förråd eller en skrubb och vem klev ut därifrån som en kanin ur en hatt om inte hans zigenarkung till far som med sitt 24


bredaste leende sade att nu tar vi och stryker ett streck över allt det som varit. Det var i oktober 1939. Han hade inte sett sin far på mer än fyra år och innan dess på sin höjd någon eller några enstaka gånger i halvåret. Nu var han alltså tio år gammal och anstalts­ direktören sade att han skulle få följa med sin far hem. Han förväntades vara lycklig. I själva verket hade han aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Porträtt av en far  Eugen Ziegler var mycket mån om sitt utseende. Innan han gick och lade sig smorde han in sitt kraftiga mörka hår med nötolja och trädde en damstrumpa över så att det skulle behålla formen och de nätter han skulle sova hemma lade hans mor alltid en handduk ovanpå örngottet så att oljan inte skulle smeta av sig på sänglinnet. En handduk ovanpå kudden när det var läggdags innebar alltså att fadern var på väg hem. Adrian minns hur han klev upp spänd av förväntan om morgnarna men handduken ovanpå kudden på faderns sida av sängen låg oftast orörd och besvikelsen var varje gång lika stor eftersom fadern alltid generöst lovade att ta med sig något nästa gång han kom hem. Kanske en leksaksbil; en ståldank; en samling med färggranna flasketiketter som fadern visat honom en gång med löftet om att nästa gång ordna med en precis likadan samling bara åt Adrian. Nästa gång, och nästa och nästa igen. Fast det var lika förfärligt om eller när fadern väl kom, ofta så sent om nätterna att Adrian aldrig hörde hur det smällde och slog i dörren. På morgonen låg hans mor på sidan halvt ovanpå faderns kropp, som om hon försökt brotta ned honom under natten eller som om något gått sönder inuti henne och hon inte förmått flytta sig tillbaka av egen kraft. För att vara så stursk och skrytsam var Eugen Ziegler ovanligt tystlåten om sin egen person och familjen på hans sida. Till Adrian sade han att han hette Ziegler eftersom han var ättling till en av de tusentals tjecker som farit till Wien för att söka 25