Stefan Lindberg
Du vet väl om att du är värdefull Roman
albert bonniers förlag
Av Stefan Lindberg har tidigare utgivits: Tusen nålar 1999 Min terapi 2002 I Gorans ögon 2008
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013442-6 © Stefan Lindberg 2014 Tryck CPI Books GmbH, Leck, Tyskland 2014
Fan vad bra man ser från det här berget, säger Madde, tänder en ny Level på den förra och förklarar att det bara är idioter som flyttar från, man ska flytta till, för ingen kommer undan sig själv, säger hon. Och vad ska Tanya i Göteborg att göra, detta skithål utan parker, för det är faktiskt vad Göteborg är, så ser hon på saken. Tanya svarar inte. Hon sitter tyst och har stängt om sig. Tittar mot rondellerna och järnvägen och tänker på den gången vi moonade åt tågen från hennes balkong. Eller det gör hon nog inte alls. Det ser inte så ut. Hon verkar ha glömt hur vi skrattade när folk tittade upp från sina tidningar och pekade på oss inifrån kupéerna. Sjukt stor har hon blivit också. Men det pratar vi aldrig om. Eller Madde pratar om det, säger att det beror på medicinen, den mot panikattackerna, och att det enda som är sig likt är hennes ansikte men att det bara är ibland som det tittar fram ur sin fettring och säger hej, minns ni mig, vi moonade åt tågen och jag skrattade och var så bra på handboll att jag fick pokaler. Madde söker min blick, men jag ger henne den inte. Tanya tittar ut över dagen och staden, mot granbältet på andra sidan grytan där skogarna börjar. Sen säger 7
hon att hon vill plugga data. Eller hon ska det, hon ska plugga data. Madde tittar på Tanya och jag på Madde. Hon är inte klok. Madde alltså. Har hon aldrig varit. Sköt sin brorsa i kinden med luftpistol. Gick balansgång på räcket i det här vattentornet och skallade Tor Jonasson i Biljarden så att hennes pappa fick hämta henne ute på parkeringen i en av sina bilar. Nu är hon också tjugotvå och kör armbågen i sidan på mig och frågar vad jag ska göra sen. Alltså efter sommaren. Jag ska härifrån. Men det säger jag inte. Jag skulle kunna få ganska mycket i bokhandeln, det säger jag. Inte så att det räcker till en halvtid precis, och det skulle mest bli bära och söka i datorn, men ändå. Fast, säger Madde, då skulle du ju låsa upp dig och inte kunna ta extratimmar hos Dükler. Och det har hon rätt i. Varken Madde eller Tanya vet att jag umgås med Bokia-Jennie. Jag vill inte att de ska veta att jag äter varma mackor i deras souterrängvilla, diskuterar inhopp i julhandeln och pratar om Jennies juristprogram med mamma Berit och pappa Lasse. För dem är jag en dröm om en extradotter, eller jag tror det, och om fem dagar ska jag åka med dem och segla. Vi ska gå utomskärs och se horisonten, äta makrill morgon, middag, kväll och undersöka om det finns några norrmän så att Jennie får ligga. Nu säger Tanya att det finns något som heter datalog och nu ska hon bli det. Hon hatar det här. Hon hatar fotoateljén och livet. Hon hatar dagen och kvällen som kommer efter den här dagen. Kanske är det därför hon har börjat hänga med Åke, vi vet inte (det är honom vi ska på bio med ikväll) för 8
Åke vill prata livsfrågor och har en kristen livssyn. Hans glasögon är mörka som solglasögon i övre halvan och han har mustasch och ett foto på sig själv i sin lilla hall där han har alldeles för långt hår i nacken. Men han är snäll. Framför allt mot Tanya. Han tror på henne och på Gud och han hämtar upp var och en vid kvart i fem så att vi hinner förbi glasstället först. Nu knäpper Madde iväg fimpen över vattentornets kant och säger att vi måste jobba på killbiten. Hon vill prata om igår när vi satt fyra och en halv timme och såg på när några halvsnygga killar spelade fotboll på konstgräset. Vi satte oss på en berghäll och drack vin och låtsades som om de inte var där. Jag visslade på deras hundar och Madde drog ner så man såg tatueringen, Tanya också, som kom igång som om det var 2008 igen och lullade upp och började gosa med hundarna och kolla in killarna som inte kollade tillbaks. Ibland är det som om Madde inte förstår att det är sånt där som är meningen med Maddes liv. Eller jag vet inte var jag ska börja. För det första måste man fatta att hon aldrig kommer att ta sig härifrån. Det behöver hon inte. Eller hon kan inte. Hon har pappan och morbröderna och bilparken. Mamman som sitter på verandan och blåser rök i ansiktet på sin barndom och väntar på att Madde ska bli som hon. Fast hon redan är det. Skyddad. För så fort något skiter sig bromsar hennes pappa eller någon av morbröderna in i en sänkt Saab och skjutsar hem henne under en filt i baksätet. Så Maddes väg är utstakad. Hon kommer att träffa någon som är härifrån som hon efter bara något år kommer att börja kalla för Gubben och som också vill göra 9
roliga saker på framför allt helger. Hon kommer att åka ut till svärfars stuga på en halvö och hålla med om att det ser ut som en tavla när juninatten speglar sig i sjön. Hon kommer att lyssna när han berättar om förra årets älgjakt och se hunden somna med bara nosen utanför filten när natten packar ihop sig ute kring udden. Men hon kommer aldrig att åka härifrån om det inte är för en månad i Thailand. Jag borde kanske be Madde om förlåtelse för att jag säger sanningen. Eller det gör jag ju inte. Jag säger ingen ting. Jag skulle aldrig säga att jag tvingas glädja mig åt saker som seglingen med Bokia-Falcks och morgondagens personalfest på mitt kära I CA Maxi. För det skäms jag för. Så jag säger ingenting. Hon äter upp mig. När hon var ihop med till exempel Kiviniemi kunde hon prata i timmar om deras sjuka bråk och jag fick sitta och nicka och se ut som om jag också tyckte att han var helt störd, men jag har svårt att se att hon skulle göra detsamma för mig. Man kan faktiskt få bidrag, säger Tanya nu, flyttbidrag, säger hon. Då blir Madde så trött att hennes mun börjar hänga, men sen fräser hon att okej då, ta ditt flyttbidrag och dina Citalopram (det sista säger hon inte) och stick till Göteborg och bli datalog så du blir lite lycklig. Men Tanya, säger hon. Du kommer inte undan dig själv. Du måste alltid släpa på dig själv. Då säger Tanya att Madde ska hålla käft och att Fredrik Reinfeldt sa på nyheterna att han fan ska satsa allt på att få ner arbetslösheten bland såna som hon. Eller skit samma. Nu hatar hon allt igen och vill prata om något annat. Men 10
först ber Madde Tanya att hälsa vår statsminister, alltså om hon träffar honom i Göteborg, att Madeleine Hansson inte vill ha något flyttbidrag, för vet du vad Göteborg är Tanya, säger hon, nej, det vet du inte, det är ett jävla skithål och man kommer inte fram till havet för det ligger en stor jävla motorväg i vägen, och kolla på Emilie Broman, hur hon blev, för alla som flyttar till Göteborg gör göteborgarna om till göteborgare och så vaknar man en morgon bredvid en kille som säger lella hjättat. Och förresten ska Emilie Broman flytta hem. Och det finns inga parker. Det finns bara chalmerister från Trollhättan och Sveg som tinar mammas matportioner i studentkorridorens mikro och som bara har haft besök en gång av Madde och en gång av två Jehovas. Alltså ensamheten Tanya, säger Madde. Och att hon faktiskt har ett jobb. På fotoateljén. Janne tafsar inte längre och där kan hon jobba. Jag orkar inte lyssna längre och försöker få slut på samtalet genom att säga förresten, på tal om Fredrik Reinfeldt, vet ni, jag har sett honom en gång. Och det verkar faktiskt funka. Tanya har tittat bort mot granskogshorisonten igen, men Madde glömmer striden för en stund och tittar på mig. Det var när mamma och jag åkte X2000, säger jag, när hon skulle ställa ut Lizzie i Skövde, och på det tåget var Fredrik Reinfeldt och han såg exakt ut som han som säljer telefonabonnemang i gallerian. Sen blir det tyst en stund, men efter ett tag säger Tanya att hon saknar Lizzie. Hon minns henne. Och undrar hur det gick på utställningen. Jag säger att hon blev diskad för att hon hade för mycket cairnterrier och för lite schnauzer 11
i sig och på vägen hem började mamma gråta. Hon grät ända tills vi såg hyreshusen vid ån och sen dog Lizzie samma månad. Sen sitter vi tysta en stund. Det finns inget mer att säga här, inte nu, i det här vattentornet. Madde försöker i alla fall: livet, säger hon, men då säger Tanya döden. Efter ett tag säger jag ses ikväll och ställer mig upp, de ska sitta kvar en stund, jag öppnar luckan, kliver in i betongmörkret och börjar klättra nerför spiraltrappan. Jag går genom gläntan med de stora stenarna. Ser sjön och fabriken. Düklers ICA som en kloss i naturen. Jag ser macken och narkomanhemmet som vi kastade äpplen på tills de kom från stiftet och knackade på hemma. Jag ser vägkrogen där ingen någonsin äter och baksidan av bilfirman där det sitter två sommarvikarier med svarta ansikten och blå overaller och delar en cigarett mellan sig. Från berget ovanför tennisbanorna skymtar jag taken på höghusen. Efter ett tag kommer jag ner till trapporna och sen ut på grusvägen bakom villorna. Då ringer det. Okänd står det på displayen, jag tar det. Det är Mårten. Han undrar var jag är, säger han. Jag strölyssnar på hans ”forskningsresultat” och passerar Nybygget och klipporna där han hävdar att det har funnits bosättningar och att om jag inte kommer hem till honom och googlar dem NU blir han självdestruktiv. Hans mamma hälsar förresten, säger Mårten i luren. Undrar hur det är. Inte med mig, men med mamma och rehabiliteringen. Jag förklarar att jag inte hinner prata mer, att jag måste 12
lägga på nu, tyvärr, va? okej då, ja men ja! säger jag, jaja vi kan fiska, bara han lugnar ner sig och lägger på. Och det gör han. Kanske inte lugnar ner sig, men han lägger i alla fall på. Sen korsar jag vägen vid närbutiken och tänker att jag är på väg någonstans. En natt när jag stod på balkongen glödde det om skogen som om det var något fel på mina ögon. Jag blundade. Jag blundade och lovade mig själv att jag skulle härifrån till hösten. Sen kommer jag ut under träden och ser mammas hus. Några måsar som skränar över parkeringen. Dörren öppnas med ett klick och stängs med ett klock som får trappuppgången att eka av barndom. Mamma är knappt femtio men ser i vissa vinklar ut som sjuttiofem, hon har kråkfötter kring ögonen och har precis pratat i telefon med Kerstin om hur jävla mycket invandrare det är i Hässleholm. Omkring mig ett kök. Utanför fönstret planket och fotbollsmålen och på andra sidan bordet en mamma som fick tillbaka värken i april. Jag tar en cigarett ur hennes paket, sätter fast den mellan läpparna och tänder med den hemliga tändaren som ser ut som en björn och som har en skylt runt halsen som det står Viva Palma på. Ett minne från Mallorcavåren som hon inte vill prata om. Sälja fuskpälsar och träffa en lokförare med håriga ben. Hon frågar hur jag har det på jobbet och jag svarar bra, att det ska bli så kul på personalfesten och att idag visste jag vad reavarorna hade för kod utan att fråga Lillemor en enda gång. Då säger mamma att jag inte ska vara så ironisk. Jag: att det ska bli skönt när Dükler har gått på semester och det blir en annan 13
trall. Hon nickar. Hon förstår, säger hon. Sen frågar hon om jag har sett pappa och verkar lättad när svaret är nej. Sen vill hon att vi ska förflytta oss till vardagsrummet. Där teven finns. Det är här hon lever. Hon sätter sig i sitt soffhörn, den enda plats på jorden som det är någon ordning på, och böjer sig fram och plockar upp fjärrkontrollen från bordet utan att titta. Vi tittar på en naturfilm från Madagaskar som knappt syns för eftermiddagssolen i rutan och vid fyra cyklar jag och köper cigaretter. När jag har dåligt med pengar fantiserar jag om att mamma dör och jag får ärva. Och så skäms jag. Dels för att jag önskar livet ur min mamma och dels för att jag är dum nog att tro att hon skulle lämna efter sig något mer än mormors berlock i nysilver. Hon är det enda jag har. En mamma med en berlock. Pappa skulle i och för sig kunna ha pengar undanstoppade. Vet inte varför jag tänker så. Men hans död fantiserar jag inte om på samma sätt. Hans döende är mer utdraget. Lite som med planeten jorden. Som han ägde från sin lokförarhytt. Solen är fortfarande uppe, men kvällen är på väg med en kyla i sig. I backen ner mot stora vägen tar den tag i håret. Ungefär vid min lägenhet. Nenad vinkar in mig vid pizzerian och bjuder på en cigarett och tittar på mina bröst när vi pratar. Frågar hur det är med Mongo-Mårten, säger att han inte har varit där en enda gång sen de tog Mladić. Sen frågar han hur det är med Madde och jag säger att hon inte är sig själv sen han belönade henne med sin juggekropp och han rodnar och ler och vevar till med handen 14
framför mitt ansikte. Frågar vad jag ska göra ikväll och jag säger åka till Gbg och kolla på bio med en gubbe som heter Åke. Han frågar vad jag ska göra i sommar och jag säger titta på BBC-dokumentärer om giftgrodor hemma hos mamma. Om hösten frågar han inte. Jag minns en gång. Det var mamma och jag. Vi satt utan för ICA och rökte på en bänk, vi hade varit tysta i fyra dagar, det var när de trodde att ledvärken var depression och hon fick ny medicin. Då kommer det en gubbe med dreads på rullskridskor över parkeringen. Han har solglasögon och bandana och sjunger med i musiken i sina hörlurar. Han måste ha sett att de automatiska dörrarna var på väg att glida igen, men missbedömde väl deras eller sin egen hastighet, för han körde rakt in i dem precis när de stängdes. Han fick in en arm i glipan mellan dörrarna, lite som om han försökte kränga sig in mellan dem, men resten av kroppen tog stopp i plexiglaset. Det sprang fram folk och hjälpte honom, men vi gick därifrån så fort vi kunde och sa inte ett ord. Höll oss för skratt ända till elskåpet vid sjön. När jag kommer upp i lägenheten igen har mamma somnat i soffan. Jag sitter en stund och tittar på henne. Glasögonen har hamnat snett och läpparna glidit isär. I mungipan har lite spott vitnat. Då vaknar hon. Rapportvinjetten har gått på och då sätter hon sig alltid rakt upp ur sömnen. Men hon tittar inte. Inte nu. Pratar bara om pappa och hans problem med sig själv och åren på SJ och lägenheten som hon fick tjata på socialen att fixa. 15
Tycker att vi ska ta Golfen och åka och dra i stuvtyger. Men jag säger att jag inte behöver någonting. Att jag har allt. Dator med internet till exempel – sånt imponerar på mamma – så att jag kan ha Facebook och klicka nej när olika idioter försöker adda mig. Sen frågar hon hur det är med Mårten. Jag säger att han är död. Eller det gör jag inte. Men jag skulle vilja det, bara för att mamma äntligen skulle få titta upp ur sin egen gråhet. Han pratar inte så mycket om folkmord längre, säger jag. Och Nenad sa precis att han har slutat att springa nere på pizzerian och skälla ut dem för Mladić, han generalen, de har ju tagit honom, mamma vet vem han är. Nu är han mer besatt av att danskarna var här och härjade och sitter hemma och googlar fältslag och brända kyrkor. Och så ska han kanske börja på folkhögskola till hösten, vilket är svårt att tro. Men det hör inte mamma för just då fimpar hon och vänder ansiktet mot skärmen. Det är snart väder. Hon säger att jag gärna får stanna, jag behöver inte gå, inte för hennes skull. Mamma har i stort sett bara haft två män efter pappa. En som hette Kjällmén som jag inte orkar tänka på och en som kallades Kurren och som var gymnasieingenjör på reningsverket. Kurren brukade sätta sig bland skorna i hallen och fråga vad jag hade gjort i skolan idag. Inte på något jag-försöker-spela-snäll-styvfar-sätt, utan för att han faktiskt ville veta. Det kändes så. Mamma stod i köket och stekte torskblock medan vi skojade oss iväg genom eftermiddagen. Han hade skägg och svart och orange jacka från ishockeyklubben som inte längre fanns för att den hade slagits ihop med stans andra klubb och förlorat sin 16
indentitet, sa han. Och att om jag ville kunde jag väl rita något och sen kunde jag spola ner det i toaletten för då kom det till honom nere på reningsverket. Som ett brev. Och så skrattade vi så att mamma kom ut från stekoset och undrade vad vi höll på med och jag tittade på Kurren och det slog mig att han var alldeles för mycket som en pappa för att det skulle hålla mellan honom och henne. En gång hade han glömt plånboken på jobbet och vi stannade förbi utanför reningsverket i hans Audi. Jag fick följa med in om jag ville. Man gick in genom en plåtdörr och på andra sidan fanns det stora runda dammar och en stank som han inte kände. Jag fick sitta och vicka i hans stol och titta ut på bågskyttegläntan medan han svor och rev i skrivbordslådorna. Utanför fönstren var trädens löv tunga och gröna. Han hade två telefoner och det var i slutet av en sommar. När han hittat plånboken visade han runt mig vid dammarna och pekade på röret där mina teckningar skulle komma ut när jag spolat ner dem. En vår, en sommar och en höst hann mamma och Kurren med ute på balkongen innan Kjällmén kände för att höra av sig igen. Han bodde tydligen i Ljungskile med en kvinna som inte alls var som mamma och det hade börjat gå utför på riktigt. Det var den kvällen han grät i hallen. Kurren alltså. Satt en halvtimme i den svarta Audin innan han startade och körde ut från parkeringen. Nästa dag var jag sjuk och satt i sängen och ritade teckningar medan mamma åt frukost. Hon gick till jobbet, var där en hel dag och skrek med finskorna och stack sig på kanyler i tvättrännan, kom hem på kvällen och pratade med Kjällmén på telefon en gång till och somnade i soffan framför teven. Men jag satt fortfarande i sängen med 17
en papplåda bredvid mig. Jag ritade prinsessor och en bödel och en hillebard med blod. Jag ritade stall som brann och stegrande hästar. Jag ritade Glimmingehus. Jag ritade Saddam och jag ritade mer hästar och jag ritade jag vet inte hur många teckningar av mamma. Sen lade jag teckningarna i lådan och gick upp, smög förbi tevesoffan och hann spola ner nästan allting på toaletten innan det blev stopp och vattnet rann ut över golvet. Då kom hon upp och skrek att nu skulle hon bli tvungen att ringa fastighetsskötaren och då skulle jag inte ha råd med kollo. Några timmar senare. Fortsättningen. Sent i maj på motorvägen. Tanya har tröttnat på att försvara sig och Åke vrider ner P4 för att höra Madde säga att Tanya kommer att bli sjukt ensam och att Emelie Broman blev helt CP när hon flyttade dit. Bodde i en etta i fjortonde hand, hängde med en lösningsmedelsskadad mattläggare och var tvungen att fippla med mobilen när hon var ute så att ingen skulle se hur jävla ensam hon var. På kvällarna gick hon ut och ställde sig i regnet vid cykelställen, tittade ut över det grå glimret a.k.a. Göteborg och tänkte nu blir jag CP. Alltså av ensamhet. Tanya mumlar skit samma, jag tänker i alla fall inte bo kvar här. Då stirrar Madde två sekunder till på Tanya och sen vänder hon ut blicken mot de förbiforsande grusgroparna. På högstadiet kunde Madde och jag se in i varandra. En gång drömde vi till och med samma dröm, alltså exakt samma, vi stod och rökte vid ån bakom kemisalarna och gick igenom varje detalj, allt stämde, det enda som skilde sig åt var att där det var hon i mina drömmar var det jag i 18
hennes. Sen ringde det in och vi knäppte ut fimparna över vattnet och nu är det som om att det där att vi stod där vid ån och jämförde drömmar har blivit själva drömmen. Vi svänger in på Triumfglass. Åke är motorcykelskadad och lutar i kurvorna fast han kör bil. Man måste se det för att förstå. Glassen är hans treat och vår motprestation består av att vi tvingas lyssna en gång till på att när de har packat femton flygplanskvoter får de flyga vart de vill i hela världen. Det är sant. Det är därför han har så mycket piratkopierade dvd:er i sin vindskupa som det står Bangkok och Taipei på. Alltså han har varit överallt. Så här brun, bara för att ta ett exempel, blev han när han var på Sicilien. Jag säger inte att det låter fantastiskt på riktigt. Jag säger ingenting. Inte Madde heller. Tanya stirrar mest på parkeringen och Åke blir avbruten i sin utläggning om lastningsarbetet på Landvetter International Airport av att hans mobil ringer, han säger ursäkta, är den generationen, reser sig och går undan en bit för att ta det. Så blir vi ensamma. Ingen verkar direkt jubla över att vi har en sommar framför oss, jag ser asfalten och känner doften av ett regn som inte vågar falla. Bilarna susar ute på motorvägen och vi kommer inte på någonting att säga. Jag skulle kunna säga att jag aldrig kan glömma. Allt som hänt. Första gången vi träffade Tanya efter morgonsamlingen och skrev No Future i pannan med åttornas spritpenna. När vi vaknade på stranden i Varberg. Hade tändstickor med oss på friluftsdagen. Äntligen är Åke tillbaka. Han säger att nu måste vi nog dra om vi ska hinna till den där rullen. Men Madde är så sur att man förstår att det inte kommer att bli någon 19
rulle och Tanya har gjort processen kort med sin glass och sitter och tittar ut över parkeringen på jag vet inte vad. Det var Tony som ringde, säger Åke. Från församlingen. Det är mycket på gång nu, säger han och undrar vad vi gör till helgen. Och nästa helg. Jag tänker så här. Att Åke alltid är ledig. Att man vill honom väl, kanske för att man inte kan stå upprätt i hans vindsetta, han är söt i sina halvsolglasögon och man absolut inte vill ligga med honom. Åke läser snabbt av den sura stämningen: har märkt att det inte går att lösa Maddes och Tanyas knut genom att undvika ämnet. Istället börjar han berätta om sin studietid. Som egentligen var en internutbildning. På Autoliv i Vårgårda. Dårgårda, kallar han det. En massa mellanchefer som vägrade tala om var grejer låg och en kantin som serverade rester av rester. Han trivdes inte där, inte mot slutet i alla fall. Eller inte i början heller. Och han märker att det inte blir någon rulle. Det är ju en dag imorgon också, i alla fall för mig, den stora personalfestens. Sen går vi sakta över parkeringen. Vi sätter oss i den tysta bilen och låter dörrarna gå igen. Det kommer snart att börja regna och jag söker över rutan efter den första droppen. Åke startar motorn och svänger ut från parkeringen. Blinkar sig ut på påfarten och motorcykellutar överkroppen ända tills vi kommer ut på motorvägen. Då kommer han på sig själv och sätter sig upp i sätet, hostar fast han inte behöver och undrar vad jag har för framtidsplaner. Det gör Madde och Tanya också. Ljusen på rakan försvinner i tunneln och inte ens när det har blivit helt svart vet jag vad jag ska svara.