9789100134051

En marsch mot avgrunden

tommy mรถller margit silberstein

En marsch mot avgrunden Socialdemokratins svarta รฅr

albert bonniers fรถrlag

www.albertbonniersforlag.se isbn: 978-91-0-013405-1 © Tommy Möller och Margit Silberstein, 2013 tryck: CPI Books GmbH, Leck, Tyskland 2013

Förord 7 1. Platser till förfogande 9 Margit Silberstein

2. Ett splittrat parti 25 Tommy Möller

3. »Hur är det att vara partiledare?« 43 Margit Silberstein

4. Den euforiska kongressen 61 Tommy Möller

5. Inte ens en veckas smekmånad 77 Margit Silberstein

6. Den goda viljan 91 Tommy Möller

7. Enighet i riksdagsgruppen – alla är lika arga 105 Margit Silberstein

8. En medial driftkucku 121 Tommy Möller

9. Verkställande utskottets kärna i hemligt möte 139 Margit Silberstein

10. Slutet 155 Margit Silberstein

11. Varför blev det Juholt? 175 Tommy Möller

12. Varför misslyckades Juholt? 189 Tommy Möller

13. Ensam i en fientlig värld – Håkan Juholts berättelse 203 Margit Silberstein

Personregister 213

Förord

De 489 dagarna mellan valet 2010 och Håkan Juholts avgång från ordförandeposten lördagen den 21 januari 2012 var mycket dramatiska för Socialdemokraterna. Ett svidande valnederlag följdes av ett utdraget internt maktspel och partiledarskifte. Att det parti som så länge varit den helt dominerande kraften i svensk politik, och som genom åren fått fram så många prominenta företrädare, valde att satsa på en ganska okänd outsider förvånade oss och förmodligen alla andra som följer den svenska inrikespolitiken. Många trodde det var ett skämt när uppgiften om att valberedningen skulle föreslå Håkan Juholt kom ut. De tio månader han ledde partiet blev omskakande, och vi bestämde oss för att ta reda på vad som egentligen hände. Hur gick det till när Juholt valdes? Och vad var det som gick snett när han var partiledare? Det är dessa frågor vi försöker besvara i denna bok.

Boken följer i huvudsak det händelserika skeendet kronologiskt, men texten varvas också med mer analyserande kapitel som ger en djupare förståelse av utvecklingen.

Margit Silberstein följde på nära håll själva händelseförloppet, i egenskap av inrikespolitisk kommentator på SVT:s Aktuellt. Det var till exempel hon som intervjuade Håkan Juholt i Aktuellt då han krävde att hela partistyrelsen och verkställande utskottet skulle ställa sina platser till förfogande, ett utspel som fick stor betydelse. Tommy Möller analyserar orsaker och konsekvenser kring det som 7

hände ur ett statsvetenskapligt och historiskt perspektiv.

Förutom ett omfattande pressmaterial bygger boken på ett stort antal intervjuer med initierade personer som är eller har varit aktiva i ledande befattningar inom det socialdemokratiska partiet. En förutsättning för intervjuernas genomförande var dock i de flesta fall anonymitet, med undantag för Håkan Juholt, Mona Sahlin, Urban Ahlin och Lars Stjernkvist. Vår bedömning är att möjligheten till anonymitet var nödvändig. Inte bara för att få centrala intervjupersoner att överhuvudtaget ställa upp, utan också för att få dem att öppet berätta om vad som skett.

De frågor vi har sökt svaren på är känsliga inom partiet, och föreställningarna om vad som skedde och varför skiljer sig ofta åt. Det handlar delvis om att minnesbilderna varierar, liksom att de berörda personerna ingått i skilda sammanhang och därigenom haft olika upplevelser av vad som skett, men naturligtvis också om att olika personer har skilda intressen i kampen om historieskrivningen.

Genom att göra många intervjuer med representanter för olika intressen och falanger har vi kunnat kartlägga och jämföra de olika berättelserna, och på så vis kunnat teckna en rättvisande bild av skeendet.

Valberedningens ordförande Berit Andnor har liksom Göran Johansson, som också ingick i valberedningen, inte ställt upp för en intervju men i övrigt har vi kunnat intervjua samtliga personer som vi bedömt sitta inne med värdefull information. Ett stort tack till alla som ställt upp!

Stockholm den 29 januari 2013 Tommy Möller och Margit Silberstein 8

1. Platser till förfogande

Nederlaget lyser i procentsatser på storbildsskärmen.

Kata­strof. Platsen för valvakan, Tekniska museet i Stockholm, skulle andas utveckling och framtidshopp. Det framstår nu mest som ett hån, ett patetiskt försök att förtränga det som de allra flesta hade på känn under hela valrörelsen: att spelet var förlorat. Det var visst bara fotbollsspelaren och tävlingsmänniskan Thomas Bodström som in i det sista trodde på seger.

I Tekniska museets maskinhall står socialdemokrater med sträckta halsar och blickarna vända uppåt mot de stora tv-skärmarna. Många gråter. Över valnederlaget, över att Sverigedemokraterna tagit sig in i riksdagen. I en lokal längst in i museet har partiledningen låst in sig, avskild från den övriga valvakan. Verkställande utskottet, VU, ska sammanträda. De som finns på plats kallas in till partiledningen, övriga kopplas in på telefon. Det är snabbt och behändigt att ordna ett telefonmöte med VU när stunden så kräver. Mona Sahlin öppnar mötet och beskriver läget. Det lämnar inget utrymme för eufemis­ mer. Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val någonsin sedan allmänna rösträtten infördes 1921.

Sahlin säger att hon är beredd att fortsätta som partiledare, men att hon inte har några avsikter att klamra sig fast. Det är viktigt för både henne och partiet att snabbt få ett besked från VU:s ledamöter om de vill ha henne kvar. Tiden efter en valförlust är ett svårt skede, en fas av 9

ifrågasättanden och jakt på syndabockar. Samtidigt måste partiet samla ihop sig och fatta ett antal nya och avgörande beslut. Då fungerar det inte att ha en partiledare som själv är villebrådet för jakten.

Mona Sahlin undrar om hon har VU:s förtroende. Ska hon fortsätta? Frågan går laget runt. De flesta svarar att hon har deras förtroende, att hon ska sitta kvar. Många var trots allt nöjda med partiledarens sista kampanjvecka, ett svagt hopp hade börjat spira. I efterhand blev det nästan ett socialdemokratiskt mantra att Sahlins insats dagarna före valet bidrog till att regeringen inte fick egen majoritet i riksdagen. I valrörelsens sista flämtande timmar seglade sjukförsäkringen upp som den hetaste frågan. Den ena redaktionen efter den andra lät allvarligt sjuka människor berätta om hur de strängare reglerna i sjukförsäkringen gjort livet ännu svårare för dem. I den atmosfären kom Mona Sahlin till sin rätt. Då blev hon »Mona«. Det var som att hon krängde av sig tvångströjan att axla rollen som Mona Sahlin, ledaren som till varje pris måste matcha den allvarstyngde Fredrik Reinfeldt som statsman. När Mona Sahlin blev sig själv höjde sig de röda staplarna i de tätt duggande opinionsmätningarna.

Men på valvakans snabbinkallade VU är det inte alla som gillar vare sig Mona eller Mona Sahlin. En handfull ledamöter förtätar ytterligare den redan ödesmättade stämningen i lokalen. Med ett litet, oansenligt, enstavigt ord får de marken att skälva under fötterna på partiledningen. Ordet »nu«. »Du har vårt förtroende – nu.« Exakt samma mening återkommer. Som en raffinerad formel, kodord för ett villkorat förtroende. Nu men inte sen. Heléne Fritzon från Skåne är en av de invigda. Riks10

dagsmannen Tomas Eneroth från Växjö en annan, vilket förvånar många, eftersom han sällan är den som sticker ut hakan. Ordet »nu« får Mona Sahlin och partiledningen att ana vartåt det lutar. Men oskrivna regler i de flesta partier säger att man inte avsätter en partiledare på själva valnatten. Ska partiledaren gå i samma stund som ett nedslående valresultat tränger sig på ska det ske frivilligt. Som när Göran Persson valnatten 2006 meddelade sin avgång.

När Mona Sahlin senare på kvällen går ut till den stora valvakan i maskinhallen försöker hon förtränga »nu« och fokusera på det tal hon ska hålla inför de nedstämda partikamraterna. Hon tackar valarbetarna »från botten av sin mage, själ och hjärta«. Utan några försköningar upprepar hon ett par gånger att Socialdemokraterna gjort ett dåligt val. Mona Sahlin vore inte Mona om hon inte beklagade att väljarna röstat in Sverigedemokraterna i riksdagen. Avslutningsvis lovar hon att inte svika idealen. »Uppdraget är inte slut, det har bara börjat.« Framåt natten i SVT:s valvaka försäkrar Mona Sahlin att hon inte har några planer på att avgå. Hon säger sig ha ett starkt stöd i VU. Naturligtvis yppar hon inget om några om och men och ett litet »nu«, som ska komma att bli det stora samtalsämnet i partiet.

Redan på det första stora VU-mötet på Sveavägen 68 morgonen därpå tar Mona Sahlin upp frågan. Hon vill veta vad »nu« innebär. Hon upprepar det hon sa på valnatten att hon inte tänker klänga sig fast vid partiledarposten. Men om hon ska initiera en ordentlig eftervalsdebatt och en omprövning av den politik som väljarna vänt ryggen, är det nödvändigt att hon har partiets stöd.

Mona Sahlin kräver besked på nytt. Accepterar VU att 11

hon förblir partiledare, kanske inte ända fram till nästa val, men i alla fall ytterligare ett par år? Något tydligt svar får hon aldrig. »Nu« hänger kvar i luften. Hennes onda aningar tilltar; dagarna som partiledare kan vara räknade.

Andra diskussioner som förs i VU gäller mediernas roll i valnederlaget. Mediernas bevakning kommer osvikligt upp i dessa sammanhang. Ett annat samtal rör det faktum att Mona Sahlin var den första att överta partiledarposten utan att samtidigt vara statsminister. Att vara statsminister och partiledare ger en naturlig auktoritet. Man får axelklaffar, som signalerar vem det är som bestämmer.

Strävan att avsätta Mona Sahlin drog inte igång på valnatten. Den fanns redan mitt under brinnande valrörelse hos en liten grupp, som möttes för att lägga upp planer.

Träffar med dagordning att peta partiledaren förblir sällan hemliga. Och om ett sådant projekt ska lyckas får de inblandade inte vara alltför ljusskygga. Förr eller senare måste ordet ut, för mobiliseringens skull. Så diskussionen om Mona Sahlins ställning fortplantar sig på sensommaren. Partikamrater ute i distrikten talar med varandra, de talar med folk på partikansliet på Sveavägen 68 – som alltid är ett slags sambandscentral. Det går så långt att distrikten får tillsägelse av partisekreterare Ibrahim Baylan att ordna lokala konferenser, där de beslutar att inga avgångskrav ska ställas på Mona Sahlin på själva valnatten. »Då håller vi ihop«, var Baylans uppmaning.

Kärnan i det gäng som formeras har något gemensamt.

De känner sig på olika sätt trampade på av Mona Sahlin.

Två av dem är arga på Sahlin för att hon satt ut bromsklossar och blockerat vägen till de uppdrag de ansett sig 12

ämnade för. Andra vill bli kvitt Mona Sahlin för att de ser henne som högersossen som fördärvar partiet. Gänget tvinnar den röda tråden tillsammans och väver en väv, där motivet är ideologi och omsorg om partiet. Men det vävda tygstycket kan också användas till att svepa in sig i för att skyla personlig hämndlystnad.

Där finns Håkan Juholt. En del är övertygade om att han ville bli partiledare från början. Ständigt på resande fot gjorde han sig populär bland gräsrötter och partifolk ute i landet. »När Sahlin var på kändisfester åkte Juholt runt och drack kaffe på arbetarekommuner runt om i landet«, som Torsten Strömberg på OskarshamnsTidningen uttrycker det. Detta var hans styrka. Han var ofta först på möten, han hjälpte till att duka och bära fram stolar. Efteråt stannade han gärna kvar för att prata med dem som inte hade bråttom hem. Han hade sin egen gren i politiken, som en veteran i partiet uttrycker det – »vi som står för vad partiet egentligen tycker«. De som är övertygade om att Juholt strävade efter partiledarposten ser hans många resor i landet som en strategi att bygga upp en maktbas som kunde bära honom hela vägen till toppen.

Håkan Juholt blev populär, men hans popularitet bar honom inte ända till de svindlande höjderna. Det är omvittnat att hans besvikelse växte. Han ville bli EUparlamentariker. Men när han sa till Mona Sahlin att han bara ställde upp om han fick vara första namn på listan blev svaret att det inte fungerade. Han var inte tillräckligt känd. Enligt Håkan Juholts version lovade Mona Sahlin honom att bli partisekreterare som plåster på såren för att han inte fick åka till Bryssel. När det inte blev så gick 13

Håkan Juholt ut offentligt och berättade om sin besvikelse över att Mona Sahlin inte stod vid sitt ord. »Hon drog ner mig i smutsen«, sa han till en partikamrat.

Mona Sahlins berättelse är en helt annan. Hon berättar att hon förde samtal med Juholt om vilken roll han skulle ha i partiet. Men något erbjudande om att bli parti­ sekreterare fick han aldrig. »Varför skulle jag ha velat ha Håkan som partisekreterare? Alla som känner mig, alla som känner Håkan, fattar väl att det inte kunde vara sant?

Jag har aldrig tänkt den tanken«, säger Mona Sahlin.

Däremot lekte Mona Sahlin i ett skede med tanken att Peter Hultqvist från Borlänge, Håkan Juholts vän och förtrogne, skulle bli partisekreterare. Sahlin uppskattade honom. Till skillnad från många andra i riksdagsgruppen som känt sig som kungar i sina hemkommuner gick han inte runt och klagade över tillvaron i riksdagen. Han spottade i näven. Men han fick inte heller någon fråga.

Den förste som tillfrågades av Mona Sahlin att bli Social­ demokraternas partisekreterare var riksdagsledamoten Tomas Eneroth. Han tackade nej. Då gick erbjudandet till Ibrahim Baylan.

En annan partikamrat som verkade i kulisserna för att byta ut Mona Sahlin var förre finansministern och Göran Perssons högra hand: Pär Nuder. Han sörjde att han inte blev partiledare efter Göran Persson. Han talade högt om att det som stoppat honom från att nå dit var att partiet prompt skulle ha en kvinna. Mona Sahlin kände sig reducerad av Pär Nuder till »bara-för-att-hon-är-kvinna«, trots att hon varit aktiv i politiken lika länge som han.

Men Nuder hade haft siktet inställt på att bli partiledare under lång tid, både före och efter Anna Lindhs död.

14

Nu är det du eller jag, sa Pär Nuder till Thomas Östros samma dag som minnesstunden för den mördade kronprinsessan ägde rum.

Nuder blev knäckt av att inte bli partiledare. I ett förtvivlat rop på hjälp ringde hans fru till bland andra riksdagsledamoten Ylva Johansson och berättade att hennes man satt hemma och stirrade tomt framför sig utan att vilja tala med någon.

När Göran Persson avgick fanns en stark längtan efter ett nytt ledarskap som stod i kontrast till det som många uppfattade som en enmansshow. Mona Sahlin talade om »laget före jaget«. I drömmen om ett nytt ledarskap ingick också att den nya ledaren var en kvinna – tiden var inne för Socialdemokraterna att kora sin första kvinnliga partiordförande. Pär Nuder utmanövrerades på ett tidigt stadium i processen av ropen på en kvinna. Han skriver själv i sin bok Stolt men inte nöjd (Norstedts, 2008) att det stundtals kändes som om det inte var en utnämningsprocess som partiet höll på med, utan en exkluderingsprocess.

Vem som helst – bara inte Nuder.

När Pär Nuder förlorat slaget om partiledarposten valde han att göra livet surt för Mona Sahlin. Han var odräglig, är en återkommande kommentar. På riksdagsgruppens möten satt han tyst med nedböjt huvud och skickade sms. Pär Nuders tystnad är en sådan som hörs.

Det var plågsamt, säger någon. Mona Sahlin försökte på gruppmötena i riksdagen införa den gamla traditionen från regeringstiden att ordet går till finansministern efter att partiledaren talat. Nuder, som då var Social­ demokraternas finansministerkandidat, hade sällan något att säga. Till slut fick han sparken av Mona Sahlin som 15

ekonomisk-politisk talesperson till förmån för Thomas Östros, mannen som Nuder själv utsett till sin rival om partiledarposten efter Göran Persson.

Sanningen kan ha flera ansikten. Enligt Pär Nuder var det Mona Sahlin som aldrig bjöd upp till dans. Nuder föreslog till exempel att han och Mona Sahlin skulle äta frukost tillsammans regelbundet, som han och Göran Persson brukade göra. »Så vill inte jag ha det«, svarade Mona Sahlin, vilket verkade göra Nuder besviken. Och hur det gick till när han blev avsatt som ekonomiskpolitisk talesman har Nuder ägnat flera sidor åt i sin bok.

Oavsett vems version som ligger närmast sanningen råder inget tvivel om att Pär Nuder kände sig illa behandlad och sviken av Mona Sahlin. När Pär Nuder intervjuades i Dagens Nyheter om hur han såg på det som hänt, frågade han plötsligt reportern Mats Carlbom om han inte ville veta vad han skulle göra nu? Nuder berättade med illa dold förtjusning att han skulle hem och öppna en flaska av det goda sydafrikanska rödvinet Allesverloren.

Alles verloren – allt är förlorat – maktkampen är över.

Så kan man förstås tolka Pär Nuder. Att vinvalet var en spegling av hans melankoliska och uppgivna sinnesstämning. Man kan också läsa mellan raderna och finna ett helt annat och subtilt budskap till Mona Sahlin. Det gjorde Veckans Affärers nu avlidne chefredaktör, Pontus Schultz, i en krönika. Schultz visste nämligen att historien bakom Allesverloren går tillbaka till 1696 när en änka vid namn Cloete övertog vingården i Swartland. De första bosättarna där var enkla och oerfarna bönder, som flera gånger om året tvingades göra den långa resan till Stellenbosch för att köpa nya verktyg. När de återvände efter 16

en av dessa resor fann de hela vingården nedbränd. »Alles verloren«, utbrast de. Men raskt började de att bygga upp gården igen, vilket ledde till en 300-årig maktposition i den sydafrikanska vinvärlden.

Bland de sammansvurna fanns också partivänstern, representerad av framförallt Heléne Fritzon i Skåne, men också Peter Hultqvist i Borlänge. Partidistriktet i Skåne, liksom i Dalarna och Västsverige och delar av LO, tillhörde dem som aldrig ville ha Mona Sahlin som partiordförande. För dem var Mona Sahlins sigill höger.

Hon var inte att lita på, ingen riktig socialdemokrat, hon skulle förstöra partiet och köra över gamla socialdemokratiska värderingar. Med Mona Sahlin som partiledare var partivänstern förlorare. Om Sahlin försvann från partiledarposten kunde vänsterfalangen få revansch och förhindra att nästa ledare var högersosse. Även i delar av riksdagsgruppen fanns ett motstånd mot Mona Sahlin – och en respektlöshet. En del riksdagsledamöter talade till henne som de aldrig skulle vågat göra med Göran Persson.

En sorts ohelig allians uppstod mellan partivänstern, Pär Nuder och Håkan Juholt. Nuder och Mona Sahlin hade stått för ungefär samma politiska inriktning genom åren. Men plötsligt transformerades Nuder till vänsterns man. Bandet mellan partivänstern och Pär Nuder bestod under Mona Sahlins fyra år som partiledare.

En avgörande fråga, där Nuder och vänsterfalangen befann sig på samma sida, gällde motståndet mot det rödgröna samarbetet. Nuder gjorde flera inlägg på det temat på VU:s sammanträden. Den rödgröna alliansen var ju intimt förknippad med Mona Sahlin. Hennes försök att 17

till att börja med utesluta Vänsterpartiet väckte mycket ont blod i partiet. Den historiska presskonferensen, den 8 oktober 2008, där Mona Sahlin framträdde tillsammans med språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand – utan Lars Ohly – skadade allvarligt hennes ställning som partiledare. Dagen efter presskonferensen åkte hon hem tidigare från riksdagen. När hon klev ut ur Säpobilen hörde hon plötsligt sin partisekreterare, Marita Ulvskog, på radion. Ulvskog högg Sahlin i ryggen och sa att beslutet inte var förankrat och att Mona Sahlin gått utanför sitt mandat. »Det var ett sådant svek«, säger Mona Sahlin, som trodde sig ha stöd för att bilda regering med bara Miljöpartiet hos både VU, partistyrelsen och hos LO:s alla förbundsordförande.

Men stora delar av partiet ansåg att det var Mona ­Sahlin som stod för sveket. Hennes mandat från VU var inte att kategoriskt stänga dörren för Vänsterpartiet såsom det uppfattades att hon gjort på presskonferensen. Reaktionen mot Mona Sahlin blev hård och omedelbar. Två dagar efter presskonferensen tvingades hon till reträtt och Lars Ohly inbjöds till förhandlingar. Men förtroendet bland VU:s ledamöter för Mona Sahlin hade fått sig en törn, vilket skulle få betydelse två år senare.

En månad efter riksdagsvalet 2010 reser Mona Sahlin på semester till Thailand. Samtidigt kommer diskussionen om att »något måste hända« igång. Det talas om att Mona Sahlin är passiv och att partiet befinner sig i ett vakuum.

Ingen hade tagit på sig ansvaret för att Socialdemokraterna gjort sitt sämsta val sedan 1900-talets början. SSU:s ordförande Jytte Guteland är den första att gå ut och 18

kräva att inte bara några huvuden ska rulla utan att alla, hela VU och partistyrelsen, ska ställa sina platser till förfogande. Även tidningen Aftonbladet är en del i det som leder fram till Mona Sahlins avgång. Samtidigt som Jytte Guteland gör sitt utspel skriver Karin ­Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet och före detta kommunikationschef hos Socialdemokraterna, en uppmärksammad ledare med rubriken Elefanten i Rummet.

Det finns en elefant i rummet hos Socialdemokraterna.

Den står där och viftar med öronen. Ingen låtsas om den.

Men den gör att det blir trångt och svårt att röra sig, och ger en konstig lukt.

Elefanten är symbolen för de som inte vill ta ansvar för valförlusten, det vill säga i första hand Mona Sahlin. Vid den tidpunkten är Håkan Juholt på resa i USA. När han kommer hem ställer han sig, tisdagen den 9 november, som första riksdagsledamot och ledamot i partistyrelsen framför tv-kameran och säger samma sak som Jytte Guteland. Trestegsraketen med SSU, Aftonbladet och Håkan Juholt är avfyrad. Bollen är i rullning. Det som internt kallas den galna veckan har börjat.

Dagen innan, på måndagen, inleder VU ett två dagar långt möte på Bommersvik, där det dominerande ärendet är om partistyrelsen och VU, inklusive partiledaren, ska ställa sina platser till förfogande. Mona Sahlin har själv, redan före VU:s möte, tagit upp ämnet och retat upp i första hand partisekreterare Ibrahim Baylan. Han finner tanken absurd. Det normala är att partisekreteraren backar upp partiledaren i tunga frågor, även om de två 19

inte är helt överens. Den här gången är det uppenbart för omgivningen att Baylan inte förmår ge Sahlin sitt stöd.

Han och andra befarar att kraven på att ställa platser till förfogande ska spridas till andra nivåer i partiet, regionalt och lokalt. Ska det bli ett prejudikat att platser ska ställas till förfogande så fort Socialdemokraterna förlorar val?

Nästan alla är emot. Mest emot är Ibrahim Baylan och Wanja Lundby-Wedin. När VU:s möte avslutas tisdagen den 9 november bestäms att frågan, som skakat om hela VU, ska skjutas fram till nästa möte.

På kvällen samlas ett gäng distriktsordförande från mellersta Sverige. De kommer överens om att agera för att Mona Sahlin ska sitta kvar. När de skiljs åt bestämmer de att ett antal kontakter ska tas för att få med fler på samma linje. De känner sig förvissade om att det ska gå vägen. Det är innan de sett kvällens sändning i Aktuellt.

Där spelas den bandade intervjun med Håkan Juholt upp, i vilken han kräver att samtliga i partistyrelsen och VU ställer sina platser till förfogande. Av inslaget framgår också att det finns ett missnöje i partidistrikten och även i riksdagsgruppen med Ibrahim Baylan. Kritiken gäller även Thomas Östros, som anses ha gjort en blek figur i jämförelse med motståndaren Anders Borg. Flera partidistrikt kräver av Mona Sahlin att hon ska peta Baylan och Östros. Om inte det sker kommer fokus flyttas från Baylan och Östros till Mona Sahlin själv, som då ska pressas att avgå.

Inslaget sänder chockvågor ut i partiet. Något är på gång. Spinndoktorerna börjar jobba och den bild de skapar bygger på lögnen att tv-inslaget utgår ifrån information från Mona Sahlins närmaste man, biträdande parti­ 20

sekreterare Stefan Stern. Att Stern vill få ut budskapet att Mona Sahlin kommer att offra Baylan och Östros för att själv få sitta kvar. När Mona Sahlin förstår att hon riskerar att gå till historien som den fega politikern, som klamrar sig fast och lägger ansvaret på andra men inte på sig själv, fattar hon ett drastiskt beslut. I motsats till VU:s önskan att avvakta ställer hon dagen därpå upp i en intervju i SVT:s Rapport. Där säger hon orden som blir ett steg på vägen till hennes fall och som får i stort sett hela VU att resa sig mot henne. Sahlin kräver att hela partistyrelsen och VU ställer sina platser till förfogande.

För andra gången på två år kör partiledaren över sin partiledning. Ledamöter känner sig förda bakom ljuset.

Sahlin har gett sina fiender ett gratis trumfkort: kan vi ha en partiledare, som inte lyssnar på VU? Det har inte hänt tidigare att partiordföranden uppmanar hela parti­ toppen att avgå. »Det där var en filosofi som KFMLr hade, men vi kan inte efterapa kommunisterna«, säger en parti­veteran. En riksdagsledamot berättar att Ibrahim Baylan kommer in på hans rum och är »fly förbannad«.

Mona Sahlin kommer också in i rummet och Ibrahim Baylan skriker till henne: »Hur i helvete kan du gå ut med det där? Nu kommer VU att släppa stödet för dig, fattar du inte det?« Mona Sahlin svarar i samma tonläge: »Du talar inte till mig på det sättet.« Omgivningens analys är att Mona Sahlin, trots att hon levt i stort sett hela sitt liv i och med partiet, inte riktigt begrep sig på hur partiet fungerar och att hon omgav sig med folk som inte heller gjorde det. Hon diskuterade med rådgivare som hon visste var på hennes linje, Jytte Guteland och Ylva Johansson. Ylva Johansson hade enligt sam21

stämmiga uppgifter en egen agenda och ett eget intresse i att platser skulle ställas till förfogande. Hon ville röra om i grytan för att få möjligheten att efterträda Thomas Östros som ekonomisk-politisk talesperson. Hon var oförsiktig nog att säga det öppet på en personalfest hemma hos sig på Norr Mälarstrand i Stockholm. Flera av festdeltagarna har berättat vad de fått höra. Ylva Johansson delgav också Heléne Fritzon sina planer. Fritzon berättade i sin tur för Östros vad som kunde vänta honom.

Mona Sahlins egna bevekelsegrunder för att sätta partiet i upprorsstämning är att det var klokt att efter ett så svårt valnederlag ta ett brett grepp och förnya partiet med ett maktskifte på toppen. Hon såg det som en spännande tanke, men hon blev missförstådd.

Hade Mona Sahlin kunnat sitta kvar om hon agerat annorlunda? Hon tror inte det själv. För när distrikten kallas in till Sveavägen 68 helgen i galna veckan säger Heléne Fritzon från Skåne att hennes eget distrikt och några till bestämt sig för att det får vara nog. De tänker kräva Sahlins avgång. Partiet fungerar så att om något av de stora distrikten efter ett valnederlag börjar kräva en redan ifrågasatt partiledares avgång har dammluckan öppnats.

Den där revanschkänslan som fanns hos Skåne och parti­ vänstern var så stark att hur jag än försökt manövrera hade de gjort allt för att få pröva sin väg. Hade jag tvingat mig kvar och behövt lova Skåne en massa saker hade det blivit omöjligt för mig att leda partiet, säger Mona Sahlin två år senare. I mitt sinne fanns inte längre ett uns kvar av övertygelse att det här skulle vara bra för vare sig mig eller

22

partiet. Anna, Margot och jag brukade säga: ’Är det värt det?’ Under ett par månader hade jag känt att det inte var det. Då finns ingen annan utväg. Trots att det fanns en majoritet bland distrikten som tyckte att jag skulle vara kvar.

Söndagen den 9 november meddelar Mona Sahlin att hon avgår efter fyra år som partiledare. »Jag blev ju sur till slut. Nu får de bestämma själva hur de ska ha det. Det ska inte vara mig det hänger på och de ska inte få hänga mig.« Ridå för den galna veckan.

23