9789100133030

Över gränsen

oline stig

Över gränsen noveller

albert bonniers fĂśrlag

Av Oline Stig har tidigare utgivits: Ryggen fri 1999 Ett familjeliv och nio andra 2003 Den andra himlen 2007 Jupiters öga 2010

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-013303-0 © Oline Stig 2013 GGP Media Gmbh, Pössneck, Tyskland 2013

1. La vie en rose 2. Himmelsk välsignelse 3. Ockuperat land 4. Fåglarna i Reims 5. Mamma, pappa, barn 6. Striptease 7. Sanning och konsekvens 8. Gudarnas förbannelse 9. Villa Verità

La vie en rose

Jag känner igen henne direkt. Det måste vara hon. Hon är lite rundare i ansiktet men jag känner igen henne på händerna. Hon tappar sin handske i snön framför mitt cykelhjul. Eller, rättare sagt, cirka fem centimeter framför styret som är nästan översnöat. Jag plockar upp den åt henne. Och det är när hon trär på sig handsken som jag känner igen handen. Den är omisskännlig, liten som ett barns, med nerbitna naglar och fräknar över handryggen.

Och sedan, ögonen förstås. De sjögräsgröna, som formas till två halvmånar när hon ler. ”Är det du?” säger hon.

Jag nickar och knäpper på ljusen. Jag hade tänkt göra det i alla fall, det har redan börjat skymma och de blinkande cykelljusen som hänger på en lina mellan skylten och det uppochnervända hjulet gör att jag syns bättre.

Hon står och tvekar i det blinkande rödljuset, tar några steg framåt och brer ut armarna lite halvhjärtat, som om hon vill falla mig om halsen. Jag tar ett par steg bakåt och drar ner skinnmössan över öronen och då fäller hon

7

ner armarna. Men jag ler mot henne. Det är roligt att se henne, dock har jag ingen lust att kramas. ”Aron”, säger hon. ”Det måste vara femton år sedan.”

Jag rycker på axlarna, fast jag vet exakt. Det är fjorton och ett halvt. Hennes näsvingar rör sig när hon andas.

Det har fastnat några snöflingor i håret som sticker ut under den rödprickiga mössan. Lite rundare i ansiktet är hon. Kroppen ser jag inte för den långa kappan. Men annars är hon sig lik. ”Vad himla kul att se dig”, säger hon och ler sådär igen, med ögonen som drar ihop sig. ”Vad gör du här?” ”Jag reparerar cyklar”, säger jag. ”Och säljer, till studentpriser. Sjuhundra med växlar, femhundra utan.

Behöver du kanske en cykel?”

Hon skakar på huvudet. En man har stannat bredvid henne, i lodenrock och röd sportmössa. Udda kombination. Han luktar rakvatten och snurrar förstrött på cykelhjulet. ”Den där kan du få för femhundra”, säger jag. ”Om du vill kan jag sätta på växlar för en hundring.” ”Det är bara i Lund man cyklar mitt i vintern”, säger mannen.

Först nu upptäcker jag att han har ett barn i handen. De är så små, jag gör ofta det misstaget, missar att titta neråt. ”Det här är Steven, min man, och Leo”, säger Veronika och knuffar till mannen som genast slutar att snurra på hjulet och sträcker fram handen utan att dra av sig handsken. ”Du kommer väl ihåg att jag har berättat om Aron. Det var vi som delade lägenhet för hundra år sedan, när jag pluggade. På vinden, du vet.”

8

Mannen ler och trycker min varma hand med sin kallvåta skinnhandske. ”Hur går affärerna då?” frågar han och flackar med blicken. Antingen är han bara stressad eller också väldigt osäker. Han ser inte ut som en lycklig människa, mungiporna pekar neråt, en spänd rynka mellan ögonen. ”Jo tack”, svarar jag och tittar på Veronika igen. Det är lustigt att se henne. Som att åka rutschkana bakåt i tiden. Jag lägger inte märke till något särskilt med henne. Efteråt grubblar jag länge på hur jag kunde vara så ouppmärksam. Jag är helt enkelt så upptagen av hennes utseende och av att lokalisera eventuella förändringar, ansiktets nya form, de små skrattrynkorna som blivit fler runt ögonen, det rosa läppstiftet, att jag inte ser hennes själ.

Men när hon tar min hand stiger den rakt upp i hennes blick och krockar med min. Ett stråk av smärta i det gröna, en brunn av bottenlös förtvivlan. Eller hur man nu ska uttrycka det. Fast hon ler. Den lilla pojken drar henne otåligt i andra handen. ”Jag har tänkt så mycket på dig, Aron”, säger hon. ”Kan vi inte ses nån dag? Bara ta en fika och snacka lite.” ”Visst”, säger jag. ”Absolut. Kom förbi, bara. Jag står här fram till jul.”

Sedan packar jag ihop mina cyklar och drar in dem på gården. Jag kedjar ihop dem och ställer dem bakom soptunnorna. Värden är sur för att jag har dem där, trots att jag har förklarat att det bara är temporärt. Så fort mamma flyttar kommer jag att få tillgång till hennes källarförråd.

Om allt går enligt planerna kommer jag också att ta över

9

det lilla skjulet på gården och öppna min cykelverkstad.

Jag trycker koden och tar kökstrappan med tre steg i taget. Fyller mitt huvud med praktiska tankar för att inte tänka på Veronika. Mata katten, diska lunchdisken, skala potatis, öppna burken med fiskbullar i hummersås, den tycker hon om. Fylla medicinlådan och tända ett stearinljus på brickan. Det tycker hon också om. Fast hon envisas med att jag måste släcka det innan jag går. Till sist ropa hallå innan jag går in i sovrummet så att hon inte misstar mig för en inbrottstjuv.

Hon ligger och sover, uppallad med tre stora kuddar bakom nacken. Det silvergrå håret är nyondulerat. Tv:n står på. Jag stänger av den och tar bort en av kuddarna, det ser ut som om nacken ska knäckas. Då slår hon upp ena ögat och plirar mot mig. ”Vem är det?” viskar hon. ”Det är bara jag”, säger jag och stryker henne över kinden. ”Det kan du ju inbilla mig”, säger hon och blundar igen.

Hemtjänstpersonalen tycker att jag borde bo här. Det är en stor lägenhet, flera rum står tomma. De förstår inte att det inte går. Jag är en vuxen man med ett eget liv. ”När du nu har det som du har det”, sa Carina en gång, den yngsta av dem, hon med ett födelsemärke på ögonlocket som får henne att se ständigt förvånad ut.

Men då spände jag blicken i henne, jag vet ett sätt att göra det som är ganska effektivt. Jag spärrar upp ögonen och spänner dem på samma gång, det är nästan som magi.

Och Carina blev så rädd att hon tappade medicinlådan och fick ligga på knä och plocka piller i en halvtimme.

10

Efter det har hon lärt sig att inte påstå saker om min person.

Nu ska lilla mamma flytta snart. Då blir lägenheten min, det är en annan sak. Jag stryker henne över pannan och för skeden mot hennes mun. Hon kan egentligen äta själv, men hon tycker om när jag matar henne. Det var väl likadant för mig när jag var liten, antar jag. Nu är det omvänt. Men hur det än är kan jag inte koncentrera mig på mamma. Jag ser hennes mun som öppnas och sluts om skeden och tänker på Veronika. Först på snöflingan i hennes hår, sedan på sorgen i hennes blick.

Jag går hem genom Stadsparken, det knarrar under mina skor. Träden är snötyngda, det är som en sagovärld. Tiden finns inte. Jag lägger mig raklång på rygg bredvid fontänen och tittar på stjärnorna. Om jag gömmer mina kalla händer i fickorna kan jag trolla bort tiden lätt som en plätt. Det är en annan himmel, skymning och snöfritt, på samma plats. September men varmt som sommar, det luktar våt jord och balsampoppel. Och där ligger Veronika och tänder sin sista cigarett. Hon knycklar ihop paketet till en boll och slänger det på mig, säger att hon måste ha nya. Annars dör hon. Jag reser mig och går, som alltid när Veronika befaller. ”Mjuka, röda Prince!”, ropar hon efter mig och jag vänder mig om och ser henne ligga där i sin vita tunika över de avklippta jeansen och det blonda håret utslaget i gröngräset, ljuv som en schamporeklam, och just i det ögonblicket är hon bara min. Det är i alla fall mig hon väntar på. Hon måste ha sina röda Prince annars dör hon, och jag ordnar det.

11

Någon har brutit sig in i min vagn. Han ligger och sover i sängen, en snarkande valross som osar gammal fylla.

Jag ger honom några snabba örfilar så han vaknar, sedan sparkar jag ut honom. Han är tung men jag är stark, jag lyfter honom i kragen och baxar honom genom den smala dörren, ser honom falla ner i snön med ett stön.

När han reser sig och börjar gorma plockar jag fram hagelgeväret som jag har gömt bakom pocketböckerna på hyllan ovanför spritköket, och riktar det mot honom.

Det får effekt, han vinglar iväg som en strykrädd hund.

Jag fäster den uppbrutna dörren med några snören och lägger mig i sängen med geväret på magen. Jag borde kanske äta men känner mig inte hungrig. Istället blundar jag och försöker sluta le. Det måste se ganska fånigt ut, tänker jag, med en man som ligger i en husvagn mitt i vintern, iklädd en gammal armérock med pälsfoder och ett hagelgevär på magen. Och ett saligt leende på läpparna. Vilken strid har han vunnit? Han borde inte le, han borde tända fotogenkaminen.

Jag kan inte sluta tänka på hennes sorgsna blick. Men det är inte den som får mig att le utan en helt ny bild i huvudet. Jag ser den stora patriciervåningen, mitt gamla barndomshem som jag alltid hatat, men nu är det som nytt, tömt på gamla möbler, halta katter och sjukhuslukt.

I de stora fönstren som vetter ut mot gågatan hänger blekgula gardiner. Badrummet är omgjort också. Helt fräscht, liksom köket, som har nya vita skåpluckor. Och där står Veronika i rutigt förkläde och ropar genom fönstret att jag måste komma in. Maten står på bordet! ropar hon och jag torkar oljan från händerna och låser min verkstad. Nu måste jag skratta för det är en helt befängd

12

bild. Veronika i rutigt förkläde, herregud. Det är inte ens en fantasi, det är en italiensk film. Jag lägger ifrån mig geväret och tänder kaminen. ”Var får du alla cyklar ifrån?” frågar hon. Jag skulle känna igen hennes röst bland miljoner. Den lätt nasala blekingskan med inslag av göteborgska. En ovanlig kombination, jag tror faktiskt att jag skulle klara ett test. Jag vill gärna vara ärlig mot Veronika men korsar mina fingrar och säger som jag brukar, att jag köper dem av en grossist.

Och sedan renoverar dem. Veronika nickar eftertänksamt och fingrar på den silverfärgade damcykeln, som jag nyss försett med nya växlar. ”Är du intresserad?” frågar jag och hör hur rösten skär sig och far upp i falsett. Jag får lust att dunka huvudet mot fasaden för att väcka mig själv. Tiden finns. Det är 2009 och vi har inte setts på femton år. Fjorton och ett halvt.

Veronika skakar på huvudet. ”Har du tid med en fika?”

Egentligen borde jag säga nej. Det är lördagsrusch och jag har inte sålt en cykel på hela veckan. Bara lagat några punkteringar, fixat och skruvat lite. Men jag nickar förstås. Och Veronika tar ledningen utan att fråga vart jag har lust att gå. Hon är sig lik, tänker jag och sneglar på henne. Fast håret är annorlunda, mer krulligt än jag minns det. Hon har ingen mössa idag, det blonda burret flyger i blåsten.

Kaféet är litet med stora glänsande espressomaskiner och väggarna fulla med böcker. Jag har aldrig varit där, jag frekventerar helst Seven Eleven. ”Kaffe latte är inte min melodi”, säger jag och hör hur

13

fånigt det låter. Man borde ha en stoppknapp i hjärnan för fåniga meningar. En varningslampa som blinkade så att man hann omformulera dem innan de slapp ur munnen. ”Jag gillar också vanligt bäst”, säger Veronika och beställer två bryggkaffe. ”Jag bjuder”, säger hon lågt innan jag ens hinner få upp plånboken. Jag rycker på axlarna. Vet inte om jag ska säga tack, vet inte vad jag ska säga. Vad ska vi prata om efter femton år? Men det är inga problem med Veronika, hon pratar för två. Hon berättar att hon nyss flyttat till Lund med familjen efter många år i Stockholm. Ja, hon träffade sin man där, han är jurist, och plötsligt i våras fick han jobb i Malmö. Och hon har alltid längtat tillbaka till Lund, det var nästan som ett sug i kroppen, säger hon och släpper en sockerbit i kaffet med ett plopp. Dessutom är det bra för Leo att växa upp i en småstad. Nu bor de ute på Linero men helst vill de bo inne i stan, men det är ju så svårt med lägenheter. Hon drar efter andan. ”Och själv är jag ju flyttbar, så att säga.” Hon tar en klunk av kaffet och möter min blick. Slår ner den snabbt och sitter tyst. ”Varför då?” frågar jag. ”Varför vadå?” frågar Veronika och möter min blick igen. De gröna irisarna blänker till av en solstrimma från fönstret. Vi är nästan ensamma på kaféet, bara en äldre herre sitter i rummet bredvid. Jag är glad att hon har valt ett kafé som inte är populärt, att vi slipper trängas med pladdrande studenter. Plötsligt inser jag att jag har glömt att ta av mig pälsmössan. Jag drar av den och drar handen över huvudet, rättar till de tunna hårtestarna.

14

”Varför vadå?” frågar hon igen.

Varför allting, vill jag svara. Allting hon har sagt kräver ett varför. Men jag nöjer mig med det senaste. ”Varför är du flyttbar, så att säga?” ”Jag är ju frilansjournalist, minns du inte det?” säger hon och skakar på huvudet. ”Men gud, jag minns inte hur längesen det var vi träffades. Var det verkligen femton år sedan?” ”Fjorton och ett halvt.” Jag sveper resten av kaffet i tre klunkar fast det bränner i halsen. ”Titta, du har ju blivit flintis”, säger Veronika och drar med handen över min hjässa. Jag känner hennes svala fingertoppar och rycker huvudet bakåt så att det slår i väggen. ”Oj, förlåt”, skrattar hon. ”Men berätta om dig, Aron, vad händer i ditt liv?”

Jag sitter tyst några sekunder. Vänder blicken ut mot fönstret. Klockan börjar närma sig tre. Fyra stänger affärerna, då är det ajöss med att sälja cyklar. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad händer i mitt liv? Olika saker varje dag.

Och samma saker. ”En blandning av nytt och gammalt, skulle man väl kunna säga.” ”Hur är det med din mamma?” frågar Veronika. ”Lever hon?” ”Hon är senildement och flyttar snart in på hem”, säger jag och slickar av sockret på teskeden. Jag har ett väldigt sötsug, skulle faktiskt inte ha något emot en av de där vaniljbullarna på disken. ”Vad tråkigt”, säger Veronika och ser så där deltagande ut som bara hon kan. Hon är expert på att se deltagande

15

ut, jag undrar om jag nånsin sa det. Hon borde ha blivit sjuksyster, eller psykolog. ”Både och”, säger jag. ”Jag tar över hennes lägenhet.”

Den sorgsna minen trollas bort på en millisekund. ”Men det är ju fantastiskt!” utropar hon och slår ihop händerna. ”Det är ju en helt underbar lägenhet. Då måste du ha inflyttningsfest. Du måste lova att bjuda oss.”

Innan vi går köper Veronika två vaniljbullar. Till sin man förmodligen. Vill inte hennes son också ha en bulle, varför köper hon inte tre? Fast hon kanske bantar och inte äter någon. Jag känner mig rastlös. En gnagande, otillfredsställd känsla i bröstet. Det var det samtalet. Så var det avklarat, hej, hej, bye, bye. Vi ses nån gång i framtiden. Jag måste tillbaka till mina cyklar innan någon snor dem. Men Veronika verkar inte ha bråttom. Hon följer mig över Stortorget och in på Lilla Fiskaregatan.

Hon tänker tydligen följa mig till min post. Gatan är nästan folktom, det har redan börjat skymma. Påsen med vaniljbullar dinglar i Veronikas hand, jag kan känna doften av dem. ”Vad ska du göra nu då?” frågar hon. ”Jag sitter väl här en stund och väntar på business”, säger jag och slår mig ner. Veronika går inte. Hon står framför mig och dinglar med sin påse, verkar ha svårt för det här med avsked. När jag tittar på henne förvånas jag över hur hon har bleknat. Hon är en vanlig kvinna i medelåldern bara. Lite överviktig med blonderat hår.

All magi är borta. ”Jag skulle vilja prata med dig, Aron”, säger hon då.

Där är blicken igen, och själen som stiger upp i den. ”Jag menar, verkligen prata. Det är så mycket jag skulle

16

vilja …” Meningen dränks av gatumusikanten bredvid oss som drar igång La vie en rose, den enda melodi han kan. ”Kan vi inte gå en promenad?” ropar hon genom musiken. ”Om du har tid, alltså?”

Hon står och håller för öronen medan jag packar ihop.

Musikantens dragspel är ostämt, på så här nära håll är det på gränsen till outhärdligt. Jag brukar ge honom en femtiolapp ibland och be honom flytta sig. ”Station is better, säger jag. Go station, okey.” Jag vet inte hur mycket engelska han förstår, har ingen aning om vilket land han kommer ifrån. Han kommer alltid tillbaka efter ett par timmar. Mamma har fått öronproppar av hemtjänsten, hennes sovrum vetter ut mot gatan, men jag tror inte att de hjälper. Hon plågas svårt av oljudet, hennes tillstånd försämras, säger Carina. I början låg hon bara och gnydde, de senaste dagarna har hon börjat skrika med entonig röst för att överrösta eländet. Vem som helst kan bli galen av att höra La vie en rose åtta timmar i sträck.

Gubben ler när jag räcker honom femtiolappen. ”Go station, okey?” Han nickar och ler.

Veronika fortsätter att pladdra hela vägen genom Stadsparken. Orden liksom bara rinner ur henne. Det är Leos dagis och hennes mans nya arbete, fördelarna med Lund visavi Stockholm och tristessen på Linero. ”Jag är nog ingen radhusmänniska”, säger hon och stannar. Plockar upp en cigarett ur den svarta handväskan. Tändstickan slocknar, jag håller för min hand som vindskydd.

17

”Så du röker fortfarande?” frågar jag. På så här nära håll känner jag doften av hennes parfym. Vad var det den hette, det måste vara samma, jag minns etiketten, ett svartvitt schackmönster och sirlig guldskrift. Den stod på hennes sida i badrumsskåpet, bredvid sömntabletterna och allt annat jag inte fick röra. ”Bara i smyg”, säger hon och blåser ut röken. ”Barn och rökning är ingen bra kombination.” ”Miss Dior”, säger jag. ”Visst hette den så, din parfym?”

Hon ler och stannar igen. Vi står bredvid fontänen, alldeles bredvid platsen där jag låg och drömde i går.

Märkena efter min kropp syns fortfarande i snön. Det gör mig lite generad. ”Men gud vad du minns”, säger hon och får något drömmande i blicken. Står och stirrar på min misslyckade ängel i snön, som om hon visste att det var jag som hade gjort den. ”Vad det är konstigt med tiden”, säger hon och kastar i väg sin brinnande fimp. ”Det var så många minnen som kom tillbaka när vi flyttade hit.”

Jag tittar på fimpen som fortfarande ligger och glöder på snötäcket, bredvid gropen efter mitt huvud. ”Jag gick förbi Hjortgatan häromdagen”, säger Veronika. ”Kommer du ihåg vår klocka? Jag stod där och pekade på vindsfönstret och berättade för Leo att jag hade en liten klocka där, med ett litet snöre som man drog i nere på gatan så att klockan plingade.”

Jag harklar mig, varför berättar hon så detaljerat? Det var ju jag som tillverkade den förbannade anordningen. ”Och då såg jag att snöret hängde kvar”, sa Veronika.

18

”Inte klockan, förstås, men en liten stump av snöret. Det är ju inte klokt. Efter femton år.” Hon skrattar till, släpper min snöängel med blicken och börjar gå. ”Du var helt galen på alla som stod och ryckte i klockan, minns du det, Aron? Alla tider på dygnet.” ”Alla tider på dygnet”, upprepar jag. ”Klockan är fyra på natten! Veronika sover!” härmar hon med grov röst. Jag skrattar.

Hon tar mig under armen. Här går vi arm i arm som ett gammalt par. ”Minns du karnevalen?” viskar hon. ”Minns du när du räddade mig?” ”Jag minns allt”, säger jag.

Då släpper hon min arm och gör en åkarbrasa. ”Det är verkligen svinkallt”, säger hon. ”Kan vi inte gå in någonstans?” ”Vi kan gå hem till mig”, säger jag. ”Jag bor ganska nära. Jag har en fotogenkamin.”

Jag borde ha förutsett hennes reaktion. Men sanningen var att jag var så fruktansvärt sugen på vaniljbullar. Om jag bjöd henne på kaffe skulle hon ge mig en av bullarna, det var jag ganska säker på.

Nu ångrar jag min plan. Veronika står i dörren och kippar efter luft som en fisk på torra land. ”Men Aron”, säger hon. ”Men Aron.” ”Kom in”, säger jag.

Men hon står bara där och stirrar. Och nu fylls hennes ögon med tårar. Jag böjer mig ner för att tända kaminen.

Till slut kommer hon in i alla fall och sätter sig på en av stolarna vid det lilla campingbordet.

19

”Det är lite kallt, men kaminen blir varm snabbt”, säger jag och vänder mig bort för att slippa se henne.

Tårarna har börjat rinna ner på kinderna nu. ”Vill du ha kaffe?” Hon svarar inte men jag tar det för ett ja.

Vattnet kokar upp snabbt. Jag hämtar det i dunkar på macken. Det är fördelen med spritkök, det kokar upp på ett litet kick. Jag funderar allvarligt på att ta med mig campingköket till lägenheten när jag flyttar dit, vem orkar vänta tio minuter på att kaffet ska bli klart?

Vaniljkrämen har exakt rätt konsistens, jag njuter av varje tugga. Och det heta pulverkaffet till. Jag glömmer nästan bort att Veronika sitter mittemot och stirrar. ”Du kan inte bo så här, Aron”, säger hon. Den beklagande blicken är påslagen, hon har torkat bort tårarna.

Jag tittar bort, ser ner på smulorna på bordet, det trasiga pappret. Jag börjar städa lite, samlar upp allt i handflatan.

Jag är noga med att hålla fint i vagnen. Jag bäddar sängen och håller undan disken och varje fredag tar jag ut trasmattorna och skakar dem i snön. Det är en ganska rymlig vagn med perfekt läge mellan järnvägen och kolonilotterna. Ett av fönstren vetter mot ett stort päronträd och ett japanskt körsbär, som har vildsått sig från kolonin. I päronträdet hänger en gammal gunga, som någon har glömt kvar. Och på våren blommar det i vitt och rosa bara för mig. Dessutom är hyran extremt låg, 500 kronor i månaden. Hitta något billigare i Lund om ni kan. ”Jag visste inte att du var hemlös”, viskar Veronika. ”Jag är inte hemlös”, säger jag. ”Ingen människa ska behöva bo så här”, säger hon och ser på mig med sina stora psykologögon.

20

Då spänner jag blicken i henne. Spärrar upp ögonen och kisar om vartannat. Det får effekt direkt. Hon reser sig och backar, slår i pockethyllan. ”Ut”, säger jag. Hon nickar skrämt, fumlar med kappan, letar efter sin mössa, det går inte fort nog. ”Ut”, säger jag igen, lite högre. Hon backar mot trappan. Hon kommer att falla, men det skiter jag i, snön tar emot henne.

När hon har gått sätter jag mig på gungan under päronträdet och tänker på mitt liv. På andra sidan järnvägen lyser simhallen som ett ufo i skymningen. Jag leker minnas och glömma-leken, tar fart och blundar. Det är en ganska svår lek, särskilt när man gungar fort. När jag gungar uppåt minns jag, på nervägen glömmer jag.

Vad som helst, viktigt och oviktigt. Upp, ner, upp, ner.

Hjärnan är tom, det brukar ta en stund att få in rytmen.

Upp Marocko, ner teoretisk fysik. Tål att både minnas och glömma, tänker jag snabbt. Upp Hjortgatan, ner Veronika. Upp biblioteksassistent, ner S:t Lars. Upp, jag orkar inte längre, jag hoppar av gungan och landar i en snödriva. Ligger kvar några sekunder innan jag reser mig och borstar av mig med ny beslutsamhet. La vie en rose har satt sig på hjärnan. Jag nynnar den helt omedvetet, kan inte sluta.

Veronika ska inte få mig ur balans. Det är hon inte värd. Hur det än är var det jag som räddade henne. Jag är hennes räddande ängel. Hon ska inte inbilla sig att hon är min.

21

Glöm, glöm, glöm. Det går inte. Jag kokar mig en kopp kaffe till och fortsätter att älta vårt samtal i parken, ord för ord. ”Minns du karnevalen?”, frågade hon. ”Minns du när du räddade mig?”

Vad menade hon? Var det hennes sätt att säga tack, ett halvt liv senare? Eller förlåt.

Förlåt för alla gånger jag fick stå på kallvinden och frysa när hon hade herrbesök. Förlåt för alla gånger hon låtsades att hon inte kände mig på institutionen och bara gick förbi, som om vi vore främlingar. Förlåt, eller kanske tack, för alla nätter jag höll om henne när hon hade ångest. Det blir för många förlåt, kära Veronika, du skulle få tillbringa en livstid med att rabbla dem. Förlåt Aron för att jag spred ut ryktet att du var pervers och aldrig tvättade dig och stal mina använda trosor för att lukta på.

Förlåt att jag lät dig läsa mina dagböcker och berättade för dig om alla mina kärlekar. Och sa att du var den enda riktiga vän jag någonsin hade haft. Som man kunde lita på i alla väder. Och som tyvärr inte var en sådan man blev kär i. Tyvärr, tyvärr. Men du är så bra på att lyssna, Aron. Du är så bra på att skrämma idioter, du är så bra på att hjälpa mig när jag fyllespyr, du är så bra på att spela Yatzy och laga spagetti carbonara. Förlåt mig för att jag älskade dig och ändå behandlade dig som en påse skit.

Förlåt mig för att jag var vacker och du var ful.

När hon nästan dog förlät jag henne. Läkaren sa att jag hade gjort allt rätt. Mitt rådiga ingripande hade med all sannolikhet räddat hennes liv, sa han. Bankningarna på bröstkorgen. Mun-mot-mun-metoden. Hur jag sprang med henne i famnen hela vägen från Lundagård till sjuk-

22

huset istället för att vänta på ambulansen, som ändå inte hade kunnat ta sig fram i karnevalsyran. Alkohol och sömntabletter är inte att leka med, sa läkaren. Hon ska vara glad att någon hittade henne i tid. Jag höll hennes hand när hon vaknade. ”Jag förlåter dig för allt”, sa jag när hon öppnade ögonen. ”Dra åt helvete Aron”, sa Veronika. ”Jag orkar inte se dig.”

Hon kommer tillbaka en vecka senare, mitt i natten. Jag förstår med en gång att det är hon, det låter om hennes klackar som går över plywoodskivorna som någon har slängt framför husvagnen. Klockan är tio över tre. Och jag förstår redan innan hon kommer in att hon har druckit. Jag har utvecklat mitt hörselsinne sedan jag flyttade hit, alla sinnen förresten, jag är känslig som ett rovdjur.

Nu hör jag hur hon vinglar på min trappa.

Jag öppnar dörren på glänt så att hon inte ska ramla bakåt. ”Aron, hulkar hon. Får jag komma in?”

Hennes kinder är randiga av mascara. Hon har sommarsandaletter på fötterna och ramlar ihop i sängen. Jag tar av henne skorna och de våta strumporna, hänger upp dem bredvid fotogenkaminen.

Då börjar hon gråta igen. Jag värmer hennes fötter i händerna. ”Har det hänt något?” frågar jag. ”Jag kan inte gå hem”, kvider hon. ”Jag tror att jag vill skiljas. Åh, Aron, jag visste inte vart jag skulle ta vägen.”

Jag kokar te och ger henne ett par raggsockor. Tänder

23

ett stearinljus på det lilla campingbordet. Sedan är det nästan som förr i tiden. Veronika berättar om sitt misslyckade äktenskap. Kärleksrealia. Slentrian, gräl, otrohet, alla detaljer. Jag lyssnar, skjuter in små frågor, ett och annat råd. Plötsligt tystnar hon och ser på mig. Det är blicken jag tycker om, den själfulla. ”Jag ville egentligen säga förlåt”, säger hon.”För allt.

Jag ville det förra gången, men, ja, det blev inte så. Jag har insett att jag betedde mig som …” ”Schh … ”, jag lägger fingret på hennes mun. ”Det är okej, Veronika.”

Jag reser mig och ser ut genom mitt lilla fönster.

Gungan under päronträdet svänger. ”Vad ska du göra nu då?” frågar jag. ”Jag menar, om ni ska skiljas.” ”Tja, jag får väl flytta till en tvåa någonstans. På Linero, förmodligen. Fortsätta förortslivet som frånskild. Delad vårdnad, varannan vecka, allt det där.” ”Ni kan flytta hem till mig”, far det ur mig. ”Du och Leo. Du har ju varit hemma hos min mamma. Det finns hur många rum som helst. Jag tänker öppna en cykelverkstad på gården. Mamma flyttar om tre veckor.”

Hon ger inget säkert besked men resten av natten andas hoppfullhet. Vi spelar Yatzy och jag kokar spagetti.

Carbonara utan ägg och bacon, en skvätt grädde är det enda jag har. Jag berättar historier och Veronika skrattar åt allt jag säger.

Innan hon går gungar vi tillsammans. Det håller på att ljusna, himlen är lilaröd vid horisonten. Veronika är fortfarande ganska lätt, hon sitter i mitt knä och jag stoppar näsan i hennes hår och insuper parfymen.

24

”Sluta nosa”, skrattar hon och vi tar fart. Jag har invigt henne i leken och hon ropar Steven varje gång gungan vänder. Det är sista gången jag ser henne. På nära håll.

Några dagar senare kommer Steven och Leo gående på Lilla Fiskaregatan. Jag ser dem på håll, lodenrocken och mössan, den lilla lintotten i röd overall. Jag står och pratar med dragspelaren, har just gett honom en femtiolapp.

Han skakar på huvudet, vill tydligen ha mer. ”No hundra”, säger jag. ”Femtio enough. Go station, stay station.”

Steven kommer fram och avbryter vårt samtal, gubben lomar iväg. ”Sålt några cyklar idag?” frågar han och ler.

Jag rycker på axlarna. ”Jag hörde att du ska flytta”, säger Steven sedan. ”Vad kul. Är det här på gatan?”

Jag pekar upp mot lägenheten. ”Jaha där”, säger Steven, ”ovanför Brannings. Vad kul.”

Sedan står han en lång stund och tittar upp mot mammas lägenhet, som om han väntade sig att få se något spännande i fönstren med de fördragna gardinerna.

Jag går tillbaka till mina cyklar. Det har varit hyfsad kommers under dagen, en cykel såld, en punktering lagad. Steven vinkar innan han går iväg med Leo åt samma håll de kom ifrån.

Hyresvärden förklarar att det inte är så det går till. Jag har fått allt om bakfoten, säger han. Hyreskontrakt går inte i arv. Det är ledsamt om jag har levt i den villfarelsen. Lä-

25