Rynell_Korr1_CS3.indd 3
elisabeth rynell
Skrivandets sinne Essäer
albert bonniers fĂśrlag
13-03-15 10.53.03
Rynell_Korr1_CS3.indd 4
Av Elisabeth Rynell har tidigare utgivits: Lyrsvit m.m. gnöl 1975 Sorgvingesång 1985 Sjuk Fågel 1988 En berättelse om Loka 1990 Nattliga samtal 1990 Öckenvandrare 1993 Hohaj 1997 Till Mervas 2002 I mina hus 2006 Hitta Hem 2009 På annat förlag: Veta hut 1979 Onda dikter 1980 Humanismens seger 1982
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013272-9 © Elisabeth Rynell 2013 Bookwell, Finland 2013
13-03-15 10.53.03
Rynell_Korr1_CS3.indd 5
innehåll
Om skrivandets sinne 9 Om livets mening 13 Om en rödhake 22 Om icke-skrivandets moln 25 Om fot mot fot 36 Om Arnevi 46 Om namns givande 53 Om självtillit 62 Om a pawn in their game 70 Om Pajo 83 Om verklighet till döds 94 Om jättens hjärna 107 Om Saras gästabud 114 Om mormor 119 Om livsvittring 127 Om det fula 131 Om Saras avsked 143 Om omätlig onyttighet 148
13-03-15 10.53.03
Rynell_Korr1_CS3.indd 6
13-03-15 10.53.04
Rynell_Korr1_CS3.indd 7
Allt har sin tid, så även detta mörker och dessa katakomber – slutligen behöver livet dem, som vill en mening Vad vore händelsernas vävnad utan den röda tråden, ariadnetråden, försvunnen då och då men alltid invävd! Och även nu, i dessa dödens tider, står ändå något fast: att den allena, som tjänar livets sak, skall överleva. Ur Coda av Gunnar Ekelöf
13-03-15 10.53.04
Rynell_Korr1_CS3.indd 8
13-03-15 10.53.04
Rynell_Korr1_CS3.indd 9
om skrivandets sinne Ingen annan årstid är tiden så närvarande som nu, om sommaren. Sommaren tickar sig fram, fullkomligt hörbart: ett blomsterur, ett fågelur, ett solur. Ja, ett dödsur. Den mäter upp tiden och delar in den. Man går omkring och märker och noterar och sörjer. Att nu har syrenerna blommat ut, nu har pionerna blommat ut, nu har brandliljorna och krolliljorna –. Man går runt och ser hur allt följer sin upptrampade stig in mot hösten. Blåbären, rallarrosorna, ljungen, lingonen, svamparna. Och så en dag flyttar tranorna. En sorts fasthållandets girighet griper en. Den stora festen förvandlad till en lång serie av farväl. Det är så idiotiskt lätt att tänka på livets och alla somrars ändlighet redan långt innan fågelsången tystnat och tornsvalorna gett sig av. Vara framme vid den dagen när allt som hörs är det 9
13-03-15 10.53.04
Rynell_Korr1_CS3.indd 10
skarpa tjoandet från en spillkråka som lågflygande kastar sig in mellan granarna. Fastän hallonen knappt börjat rodna än. Och så alla dagarna som passerar utan att jag skriver. Ett slags dödsur det också. Att inte skriva är en molande pina som är svår att beskriva eftersom den härrör ur ett inte ungefär som fantomsmärtan; det värker i något som inte finns. Det som gör ont är inte främst det faktum att man inte får någonting skrivet. Det är snarare att inte-varai-skrivandet som gör ont. Jag tror faktiskt det kan vara så att under årens lopp har mitt skrivande förvandlats till ett sinnesorgan och utan det kan jag inte orientera mig i livet. Verkligheten blir på samma gång fadd och suddig och ohörbar; allt stannar i sin oåtkomlighet. Att skriva är för mig att urskilja, det är min blick och mitt öra och mitt skinn. Ändå hamnar jag långa perioder i en fullkomlig oförmåga att skriva, som kan vara i år. Just nu sitter jag och blickar ut genom ett fönster som vetter rätt ut i skogen, ett av mina absoluta favoritfönster. En mager rönn alldeles utanför, fibblor, några 10
13-03-15 10.53.04
Rynell_Korr1_CS3.indd 11
mossklädda stenar och en granbjässes gråskrovliga stam ett tiotal meter bort. Medan jag djupt koncentrerad sitter och prövar och söker efter de rätta orden är det som om jag för en sekund ser det därutanför på riktigt: hur det är och hur det får finnas. Exaktheten i det. Oavvisligheten. För ett kort ögonblick händer det något mellan mig och skogen som jag tittar ut i. Den är inte jag men den flyter in i mig och plötsligt är jag tillsammans med den i världen. Och jag är till. Nu går en vind i stötar genom skogen, fibblorna gungar till, trädgrenarna börjar vispa och jag hör genom timmerväggarna hur bruset ömsom växer och avtar, det forsar genom mina öron. På samma gång sitter jag med pennan och söker vägar, det märkvärdiga sinnesorganet skrivandet sniffar och lystrar och spejar ivrigt inåt och utåt. Och det är någonting jag försöker få sagt nu. Det handlar om sinnena. Hur de är som ett väldigt tunnelsystem som på olika vägar forslar mig ut ur min ensamhet och innestängdhet för att jag ska kunna träda till mötes och ta emot det som inte är jag eller mitt. Och att det är en skarp och tvingande längtan att få göra det. Absolut grundläggande. För man sitter inte och gnager på sina egna armar 11
13-03-15 10.53.04
Rynell_Korr1_CS3.indd 12
när man blir hungrig, man mättar sig inte med sin egen avföring, nej man är inte självtillräcklig. Samtidigt förstår jag mer och mer hur jag behöver också detta skrivandets sinne för att överleva, såsom det sinne som vänder sig i omvänd riktning, som ser inåt, som lyssnar inåt mot mig själv så att rörelserna går åt båda hållen, in i mig och ut ur mig i en livsnödvändig syresättning. När jag sitter som nu vid bordet med ögonen liksom utsläppta genom fönstret medan tankarna löper i vittringen och handen med pennan försöker hänga med, då uppstår ett samspråk på sidan om, mellan mig och den dunkelgröna skogen. Vi går in och ut ur varandra som i ett skuggspel, det finns inga väggar mellan oss när vi bjuder varandra närvaro. Om det nu är det vi gör. Kanske bjuder varandra till dans, tråder i dans ... Det måste vara för att få vara med om det, som jag satt igång att skriva fast jag inte kan skriva. Att om jag inte nu kan skriva vare sig dikter eller berättelser, måste jag få sätta ord på pappret. Ändå. Våga den farliga tanken, att jag får finnas. Och det gör jag bara när jag skriver. Får. Finnas. 12
13-03-15 10.53.04
Rynell_Korr1_CS3.indd 13
om livets mening ”Du måste försöka förstå att det finns en mening med allt som sker.” Så skrev en äldre kvinna från en by utanför Lycksele i ett brev till mig. Det var när min man just hade dött, trettiotvå år gammal av en fullständigt oväntad blodpropp i hjärnan. Och jag stod ensam med två små barn på ett Per Albin-torp med får och getter och förjulsvinter i södra Lappland. Man kan tycka, så orimligt, så urmodigt att skriva så. Att bara säga något sådant till mig. En mening med allt som sker? Var inte hans för tidiga död i stället onödig? En av dessa saker som inte får hända? Och som varje modern och upplyst människa vet: i grunden meningslös. Jag måste erkänna, jag läste denna kvinnas brev gråtande men också i ett starkt jubel. För med de orden 13
13-03-15 10.53.04
Rynell_Korr1_CS3.indd 14
såg hon inte bara mig, hon såg honom också. I dem inbegreps hans liv, det som jag stred med och sörjde över. Måste. Måste göra. På absolut hans villkor. För när han dog, då handlade det om honom. Och inte bara om hans död utan i samma mån om hans liv. Och det var det jag sörjde. Jag sörjde hans liv. Detta var min smärta: att han med all sin varelse hade slitits upp med rötterna. Att han hade tvingats bryta upp från hela sin värld och fått lämna två små barn, okluven ved, oskottad snö, drömmar, dikter, en ospelad pjäs och den plötsligt ensamma kvinna som var jag. Också för mig var hennes ord i sin blandning av kärvhet och trosvisshet först chockerande. Men så fattade jag med ens vilket övergrepp mot honom och faktiskt själva hans levda liv det var att utbrista i det där gängse, ”så meningslöst”, om hans död. Som ägde han inte längre sitt öde. Som hade han när han dog tappat rätten till sitt eget öde och sin berättelse. Ja, även det. Nu kunde jag viska till honom som var så oavvisligt död: – Du fick dö. Din död var din. Exakt så var det. Svårare ord har jag aldrig i mitt liv låtit undslippa 14
13-03-15 10.53.05
Rynell_Korr1_CS3.indd 15
mig. Men att de var rätta, de var sanna. Om jag ville vara sann i det som skett, då måste jag mena och utsäga dem. Jag kommer ihåg hur han månaden före sin död satt och sorterade alla sina brev i buntar med gummisnoddar kring. All korrespondens sedan han flyttat hemifrån över ett decennium tillbaka i tiden. I dagar satt han som uppslukad och vecklade upp de hopvikta pappersarken och läste. Det var en av de dagarna när vi satt intill varandra på soffan som han böjde ner sitt stora huvud i mitt knä och bara grät. Axlarna skakade, han hulkade, han bölade ner i mitt sköte och jag satt liksom handfallen inför all den blytunga förtvivlan som bröt fram ur honom. – Men varför gråter du? frågade jag honom. – Jag sörjer, svarade han då. Jag sörjer över mitt liv. Fattar du? Jag har gått fel. Det är som om jag har gått fel hela tiden. Han grät våldsamt, aldrig tidigare hade jag sett honom gråta så. Och jag kunde inte trösta honom. Jag satt med hela hans sorg i mitt knä och kunde inte hjälpa. 15
13-03-15 10.53.05