i saknadens tid
lars weiss
I saknadens tid
albert bonniers fรถrlag
Av Lars Weiss har tidigare utgivits Notisen 1983 (Norstedts) Framgångsfällan 1998 (Bokförlaget DN) Iskarlen och trasdockan 200o (Norstedts) Järnmannen och pansarbilen 2001 (Norstedts) I morgon du 2003 (Norstedts) Vita vrister 2004 (Norstedts)
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013268-2 © Lars Weiss 2012 Omslag: Jojo Form Omslagsbild: Barbro Henning För- och eftersättsbild: Shutterstock Tryck: ScandBook AB, Falun 2012
Min son Jonas blev 33 år gammal. Det här är en bok om honom och mig, om sorg och så småningom enbart saknad. Det är också en bok om Jonas korta liv, som jag uppfattat det. Om hans drömmar, kärlekar och passioner, som människa och som yrkesman. Jag har skrivit för att jag måste – även om folk sagt till mig att ingen vill läsa om det onämnbara, om det som ingen kan förstå utan egen erfarenhet och som andra inte ens vill tänka på. Att förlora ett barn. Må så vara, men jag kan inte lägga mig ned innan detta är gjort. Min son har förtjänat det. Trots att det är tio år sedan jag förlorade Jonas har jag behövt distans i skrivandet. Han är jag, jag är han, men Jonas är bara Jonas. Jag tänkte först att den här boken skulle få titeln ”Han levde i alla fall lika länge som Jesus”. Jag är inte troende, men på något sätt kändes det som en tröst att veta att mannen från Nasaret – åtminstone enligt legenden – inte heller blev äldre än 33 år. Och enligt legenden levde ju Jesus ett visserligen kort men rikt och omtumlande liv. Utan alla andra jämförelser kan detsamma även sägas om Jonas. Men inte heller Jonas var troende och då leder jämförelsen fel. För mig som far finns egentligen ingen tröst. Jag lever för alltid i saknadens tid. Lars Weiss
Jonas Weiss 10 * november 1968 † 22 maj 2002 Vi ser och hör dig ännu, i vinden, i en gest, i ett ansikte med dina drag I drömmen är du alltid lika levande En saknad utan slut Mamma Pappa Maria Masha
Händelsen (den fÜrsta tiden)
Telefonförbindelsen med Belgrad var alltid litet nyckfull, men den här eftermiddagen hade han föredragit knastret och de där underliga summertonerna som påminde om hotellnätter för många år sedan på avlyssnade östeuropeiska hotell. Då han, som utsänd reporter, ständigt såg sig om över axeln för att om möjligt upptäcka säkerhetstjänsternas folk. Nu är Mashas röst outhärdligt tydlig, ledningen förmedlar hennes viskande, darrande hopplöshet utan störande filter och det hon pressar fram ur gråten glömmer han inte: ”Lars, det här kan inte vara rätt. Dom säger att det var en åsna!?” Det blir aldrig riktigt klarlagt vilka ”dom” är. I det bysantinska Serbien finns alltid en uppsjö av rykten och det är ofta svårt att skilja sägen från sanning, men det är uppenbart att Jonas hustru Masha har sin egen information. Han återkommer till åsnan. Vi har väl alla tillfällen i livet vi minns som speciella, privata eller i arbete, ljuva eller omskakande; tillfällen med oss själva i centrum eller tillfällen då vi bara följt ett skeende på distans. Var befann du dig när skotten föll på Sveavägen, när tornen rasade i New York, när tsunamin sköljde över stränder långt borta och efterlämnade djupa sår även i svensk vardag? Han har mängder av sådana minnen, de flesta ljuva och privata – eftersom vi alla tenderar att vårda de angenäma och förtränga de omskakande och han själv blivit mycket förfaren i förträngning. För att inte tala om hur han grävt de riktigt pinsamma minnena så djupt ned i sitt medvetande att det hade krävts åratal av terapi för att få upp dem igen. Självklart minns han också tydligt var han var, vad han gjorde, 11
vad han och andra yttrade när han och världen nåddes av nyheterna från Sveavägen, Manhattan och Phuket. Men hur skarpa dessa minnen än varit så blir de ändå bara gulnade gamla lådkamerafoton i jämförelse med de bilder han bär av morgonen den 22 maj 2002, resten av den dagen, telefonsamtalet med Masha, natten utan slut … Där finns en skärpa som skaver. Morgonmöte på ett kontor i centrala Stockholm. Mobiltelefonen stör mötet men han svarar ändå och går undan. En obekant kvinna med osäker röst förklarar att hon står utanför hans bostad. Ingen hemma. Hon behöver träffa honom. Hon vill att han kommer till UD så fort han kan. ”Handlar det om Jonas?” ”Ja, men jag vill inte … ” ”Är han okej?” ”Kan vi ta det på kontoret?” Man kan alltid höra på någon om det ligger ett djupt allvar bakom några enkla fraser under ett telefonsamtal. Han hörde det och kylan spred sig i kroppen. Han minns rutten han gick, tankarna han tänkte, domningarna i armar och ben. När han nådde ingången till UD:s personal enhet på Malmtorgsgatan malde en bön envist i hans huvud: ”Låt honom bara vara kidnappad – jag kan ta hans plats!” En underlig tanke och en ännu underligare bön, kan det tyckas, men han visste var pojken fanns, på resa i trakterna runt Basra. Irak då var inte som Irak i dag, men det var redan en farlig plats. Han granskade noga ansiktena som mötte honom. Dörrvakten, flickan som ledde vägen till personalchefens tomma rum. De såg vänligt ointresserade ut. Ovetande, förmodligen. Ingen idé att fråga. Personalchefen var på väg, upplystes han om. Hemifrån mig, insåg han. När hon klev in genom dörren insåg han bara genom att se på hennes ansikte att han aldrig skulle kunna ta Jonas plats. Han hade bara en fråga: ”Var hände det?” 12
Han uppfattades nog som lugn, kanske till och med onormalt lugn. Rörelserna blev långsamma och återhållna, bröstkorgen rörde sig knappt när han andades. Det var otänkbart att röra sig snabbt, skrika eller på annat sätt uppträda känslosamt. Då skulle allt gå sönder och ingenting finnas kvar, det var han övertygad om. Möjligen var detta fiktiva lugn, tänkte han senare, enda sättet att hantera en kris som var så djup att den var närmast ofattbar, en sorts försvarsmekanism som sänker kroppstemperatur, blodtryck och puls och som får medvetandet att sakta stillna. Det var så det kändes allra först. Han stannade liksom av. Minnet är grumligt. Plötsligt stod han på gatan och någon måste ha tillkallat en taxi. Först visste han inte vart han skulle åka men gav till slut adressen till Fridhemsgatan, hem till Barbro, Jonas mamma. Från taxin ringde han till Jonas syster Maria. Hon frågade och frågade varför han ville att hon skulle komma till sin mors lägenhet, men han bara upprepade att han hade något viktigt att tala med dem båda om. Därefter blev det rörigt, skarpt men rörigt. Han kunde inte kontrollera situationen längre när han inte var ensam. Medvetandet rörde på sig. Lugnet gick inte att upprätthålla. Till en början var det bara Maria och han i lägenheten och hennes kvidanden slet i honom. ”Vad ska vi göra? Åh Gud, vad ska vi göra. PAPPA, VAD SKA VI GÖRA?” Han hade inte en aning. Han vågade knappt se henne i ögonen, men höll henne och såg på hennes tunna, tunna händer. Hon mådde inte bra. När det gick i dörren stod det klart att hans egen ohyggliga kunskap redan var gammal. Pojkens mor var informerad och sprang skrikande i trappan från våningens nedre etage. Hon hade en väninna med sig som stannade i trappan och såg lamslagen ut. Han bad henne – ovänligt, något som han omedelbart ångrade – att gå. Hennes ansikte var som ett sår och hennes sorti var ljudlös. Sen satt de bara där i soffan och gungade, Barbro, Maria och han själv, som hoptryckta, skälvande spillror av familjen. 13
Hur det kändes? Han visste att han redan läst om den känslan, gripits av den, men inte förstått den. Nu förstod han, men önskade att han aldrig hade behövt förstå: Erich är död, tänkte han. Det är ingen dröm. Han är död. Det är verklighet. Han kände att ögonen brände i sina hålor. Som ville de tränga ut ur huvudet på honom. Oidipus, slog det honom. Oidipus Rex … irra omkring blind resten av livet och söka nåd, kanske det vore nånting. Vore kanske en mening. Erich. Erich är död. Min son. Det var märkligt hur samma tanke kunde fylla upp hela hans medvetande timme efter timme. Samma tre ord – inte en tanke ens, egentligen; bara denna ordkonstellation, ogenomtränglig som ett mantra på ett främmande språk: Erich är död. Erich är död, Erich är död. Minut efter minut, sekund efter sekund; varje bråkdel av varje ögonblick av varje sekund. Erich är död. Eller inte märkligt alls. Antagligen var det just så det måste vara. Så som det skulle vara allt framgent. Detta var grundstenen i fortsättningen av hans liv. Erich var död. Hans son hade slutgiltigt tagit honom i besittning. […] Jag kommer att brista, tänkte Van Veeteren. Kommer att falla sönder och gå till botten och jag bryr mig inte om det. Skulle ha passat på att dö medan tid var.
Just så kändes det när han hade förstått. Senare läste han ofta om den där passagen i Håkan Nessers bok Carambole och tänkte att Nesser måste ha haft egen erfarenhet av samma smärta. Han skulle ha velat fråga, men vågade inte. Om det var så, om Nesser hade upplevt samma dova hopplösa värk, så ville han säkert inte bli påmind. Erich var Jonas. Jonas var Erich. Allt framgent skulle det vara så att hans store, vackre son var död. Han hade ju själv i många år levt på att sprida information och kanske var det därför han både där och då – men framför allt 14
senare – tänkte så mycket på informationsvägarna i samband med Händelsen. Det var så han länge talade om den. Han kunde inte säga som det var. Han kallade den Händelsen. Händelsen på en väg tusentals kilometer bort som skulle påverka resten av hans liv. Men det sista sa han aldrig, det kunde ändå ingen annan förstå. Han själv hade fått sin information från arbetsgivaren, men ”dom” i Belgrad hade upplyst Masha och Barbro fick nyheten hos frissan. Hur kunde det bli så? Det senare visade sig tillhöra den sortens slumpmässiga samband som uppstår när våra nätverk av vänner och bekanta glöder av iver att frambringa nyheter av känslig och mycket privat natur. En UD-tjänsteman som var bekant med damfrisörskan i fråga hade ringt och meddelat medan Barbro satt i stolen. Obetänksamt och föga statstjänstemannalikt, tänkte han, men tvingades tillstå att beteendet nog inte var helt ovanligt och hur som helst mycket mänskligt. Han sympatiserade djupt med den stackars frissan, som han själv kände väl, och som rimligen måste ha haft en av sina svåraste stunder i livet, stående där med telefonen i handen och med den intet ont anande mamman till pojken som telefonrösten talade om sittande i närheten under en torkhuv. I Mashas fall förblev det oklart exakt hur nyheten hade färdats, men eftersom hennes familjs eget nätverk var vittförgrenat och internationellt så fanns många vänner, ännu fler bekanta och oräkneliga bekantas bekanta som kunde ha snappat upp det senaste från Jordanien. Ty det var så det var. Sannolikt hade informationen från Amman passerat många stationer i ilfart innan den nådde Jonas hustru Masha i Belgrad, men när den till sist nådde fram var den i huvudsak korrekt. Strax efter midnatt denna förfärliga natt, på denna förfärliga väg som sammanbinder Bagdad i Irak med Amman i Jordanien, omkom hans son när den bil sonen färdades i körde av vägen och krossades i ett stenröse. 15
Det är här åsnan kommer in i bilden. En ensam åsna från en flock i närheten valde att just där och just då gå ut på vägen och möta det framrusande ljuset med uppspärrade ögon. Medan åsnan frös fast i ljuset närmade sig den stora jeepen med vinande motor och med Jonas liggande magsjuk i baksätet, slumrande och utan säkerhetsbälte. Hur han visste detta? Även Mohamad, föraren, omkom ju? Jo, men en vän till föraren, Ahmad Mohamad Abul-Iz, även denne chaufför, hade plockats upp vid gränsstationen mellan Irak och Jordanien och satt i framsätet med bältet på. Ahmad skadades svårt men överlevde och kunde berätta vad som hänt. Han lärde sig detta: inte ens en stor tung GMC Envoy klarar en kollision med en åsna i hög fart utan att kastas av vägen och rotera. Och om det vid sidan av vägen ligger stora stenblock så förvandlas bilen till skrot. Så är det bara. Han förträngde scenen med åsnan så gott han kunde, men den första natten i livet utan Jonas fanns det ingen annan bild i hans huvud. Den bilden bär han ständigt sedan dess, knivskarp och återkommande. Han blir inte av med den.
16