9789100132231

BRU CE

BRUCE.indd 1

2012-10-19 15:47

BRUCE.indd 2

2012-10-19 15:47

BRUCE pe ter ames c a rlin Översättning Boo Cassel och Thomas Andersson

albert bonniers förlag

BRUCE.indd 3

2012-10-19 15:47

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-013223-1 Amerikanska originalets titel: Bruce Copyright Š 2012 by Peter Ames Carlin By arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden.

Tryck ScandBook AB, Falun 2012

BRUCE.indd 4

2012-10-19 15:47

Till Sarah Carlin Ames

BRUCE.indd 5

2012-10-19 15:47

innehåll

Prolog: Godiskungen 9 Ljuva hem 12 En ny sorts man 30 Mina drömmars moln 51 Vafan, vi bildar ett band 63 Ta fram artilleriet 79 Av personliga skäl blir det här min sista låt 98 En halvgalen jävel till 113 Hoppas du har öron att höra med 132 Äntligen har jag hittat rätt 152 Skrotsamlarens sång 171 Hyperaktivitet var vår grej 185 Vi kör som det är 203 Se upp med vad du önskar dig 222 Du och jag, baby 237 Kill your darlings 256

BRUCE.indd 6

2012-10-19 15:47

Big Man! Tror du de orkar en till? 274 Livets stämpelur 288 Fräls mig från ingenstans 305 Arbetartrubaduren 324 Slutet gott 344 Kärlekens språk 362 Släpp ut ilskan 380 Fan, jag är tillbaka 399 Hopp, drömmar och återkomsten 417 Landet i våra hjärtan 434 En stor haj 457 Mot nya höjder 477 Källor 496 Författarens tack 499 Register 505

BRUCE.indd 7

2012-10-19 15:47

BRUCE.indd 8

2012-10-19 15:47

prolog

godiskungen

örsta gången någon kallade Bruce Springsteen The Boss var i början av 1971, i matsalen i en kylig lägenhet i utkanten av ­Asbury Parks centrum. I den före detta skönhetssalongen i husets botten­våning bodde för tillfället Steven Van Zandt, Albee Tellone och John Lyon, allihop musiker i tjugoårsåldern och redan veteraner på ställena längs Atlantkusten i New Jersey. Deras hem blev en samlings­punkt för Asbury Parks rockkretsar, och när de en gång i veckan höll öppet hus för att spela Monopol vimlade det av folk i lägenheten. ­Garry var alltid där, liksom Big Bad Bobby, Danny, Davey och många fler.

Bruce hade en speciell fallenhet för deras variant av Monopol, där de vanliga spelreglerna var mindre viktiga än vad som skedde m ­ ellan tärningskasten. Spelarna kunde bilda pakter, förhandla fram upp­ görelser, erbjuda mutor och tillgripa alla möjliga former av fula knep.

Bruce var en mästare på detta, både tack vare sin övertalningsförmåga och för att han tog med sig påsar med godis, chokladkakor och Pepsi att använda som påtryckningsmedel. Märkligt vad en ung man kan gå med på om han blir erbjuden ett par krämfyllda, kemikaliestinna muffins klockan två på morgonen när han är riktigt, riktigt hungrig.

Bruce vann så många Monopolomgångar med den metoden att 9

BRUCE.indd 9

2012-10-19 15:47

bruce

de andra började kalla honom »godiskungen«. Men Bruce kunde också snickra ihop smeknamn, så han hittade snart på ett nytt åt sig själv: The Boss.

Det fastnade. »Jag kommer ihåg att folk kallade honom The Boss, men inte på allvar«, minns Steven Van Zandt. »Inte förrän jag började kalla honom det. Då tog de det seriöst, för jag var ju också en boss. ’Om Stevie gör det så ligger det nåt i det’, tänkte de.« Bruce själv skrattar gott åt det nu. »Det där får du reda ut«, är hans enda kommentar.

Under tre år var Bruces smeknamn okänt utanför den lilla kretsen av band och vänner. Och alla var medvetna om hur allvarligt Bruce tog sådana saker, för ett av de privilegier som tillkommer en boss är att bestämma vem som får och inte får kalla en det. Defini­tivt bandet och roddarna. Även vissa vänner, men bara de som själva hade smeknamn de fått av Bruce. Southside, Miami, Albany Al och så vidare. Därför tog han illa upp när The Boss spreds till offentligheten.

Det inträffade 1974, när fler och fler kom till spelningarna och skivorna började sälja. Att Bruce kom från Jerseykusten var något som fascinerade och väckte intresse bland journalister, och när en skribent hörde en bandmedlem slänga ur sig ett »Hey, boss!« i ett samtal var det kört. När genombrottet kom med Born to Run 1975 hade The Boss blivit något helt annat. En hederstitel. En mästartitel.

Och ännu ett exempel på hur Bruce föll offer för sina egna ambitioner.

Bruce klagade inte utåt men visade tydligt vad han tyckte redan i mitten av 1970-talet, då han reviderade texten till sin mest populära partylåt »Rosalita«: »You don’t have to call me lieutenant, Rosie / Just don’t ever call me Boss!« För det fanns regler, och den viktigaste var att inte erkänna existensen av några regler. För det får ju inte verka som om The Boss tvingar andra att sätta honom på piedestal. Såvitt man vet finns han bara där, och hans auktoritet är lika självklar som tidvattnet. Så ställ inte ens frågan, för då lägger Bruce huvudet på sned och ser lite vagt irriterad ut. »Regler? Jag har inga direkta regler för det.« Formulera om frågan en aning och hans lätt irriterade min framträder tydligare.

10

BRUCE.indd 10

2012-10-19 15:47

p ro l o g : g o d i s k u n g e n

»Det fanns ingen plan bakom det där«, säger Bruce avmätt. »Det var bara så att jag betalade ut lön åt folk och då lät det typ: ’Hur ska vi göra? Hm, vet inte, bäst att fråga chefen.’ Som man snackar på vilket jobb som helst egentligen.« Så The Boss skulle alltså vara ett allmänt begrepp? Utan någon större betydelse eller moralisk värdegrund? Med andra ord möjligt att använda när som helst för vem som helst som råkar befinna sig i hans sällskap?

Bruce bara stirrar. »Nej, om du kallade mig det så vore det löjligt«, säger han. »För övrigt vore det inte nödvändigtvis rätt.« Han tar en tequilashot och rycker på axlarna än en gång. »Och det här är första gången jag hör talas om några regler.« Kalla honom Bruce.

11

BRUCE.indd 11

2012-10-19 15:47

ljuva hem

astbilen kan inte ha hållit hög fart. Inte på en stillsam villa­ gata som McLean Street. Om den just hade svängt in från Route 79 – i Freehold i New Jersey känd som South Street – bör farten ha varit ännu lägre, eftersom ingen sex ton tung lastbil kan göra en så tvär sväng i hög hastighet. Men fordonet var högt och brett nog att nästan fylla ut sidogatan och få alla andra att väja undan tills det mullrat förbi. Förutsatt att de var uppmärksamma på trafiken.

Den femåriga flickan på trehjulingen hade annat i tankarna. Hon kan ha cyklat ikapp med sin kamrat mot bensinmacken på hörnan.

Eller så var hon bara som alla andra lekande barn som kände våren i luften en sen aprileftermiddag 1927.

Hur som helst såg Virginia Springsteen inte lastbilen. Om hon hörde chaufförens panikslagna tutande när hon vek in på gatan hann hon inte reagera. Chauffören stampade på bromsen, men vid det laget hade det ingen betydelse. Han hörde och kände en fruktansvärd duns. Flickans föräldrar reagerade på grannarnas skrik, rusade ut och hittade sin lilla dotter medvetslös men vid liv. Först skyndade de med henne till doktor George G. Reynolds mottagning, sedan till Long Branch Hospital, drygt trettio minuters bilfärd öster om 12

BRUCE.indd 12

2012-10-19 15:47

l j u va h e m

Freehold. Och det var där Virginia Springsteen dog.

Sörjandet inleddes med en gång. Släkt, vänner och grannar strömmade till det lilla huset på Randolph Street för att trösta flickans föräldrar. Fred Springsteen, en tjugosjuårig tekniker på Freeholds elektronikverkstad, stod med nävarna nerkörda i fickorna och talade dämpat. Men hans fru, tjugoåttaåriga Alice, kunde inte behärska sig.

Med tovigt hår och sorgkantade ögon satt hon där hjälplös och skakade av gråt. Hon kunde knappt se på Virginias lillebror Douglas.

Pojkens pappa var inte heller till någon större hjälp. Hans egen sorg var bottenlös och hans förtvivlade fru behövde all uppmärksamhet hon kunde få. Omedelbart efter tragedin var det därför praktiskt taget bara Alices systrar Anna och Jane som tog hand om den tjugo månader gamla pojken och gav honom mat. Med tiden återgick de övriga till sitt vanliga liv. Men sommaren kom och gick utan att lätta på Alices sorg.

Hon fann ingen tröst i att den lille sonen klängde på henne. När pojkens tvåårsdag närmade sig i augusti hade han blivit så smutsig och tärd att man måste ingripa. Alices systrar kom och hämtade hans kläder, barnsäng och leksaker och tog med sig pojken hem till hans moster Jane Cashion och hennes familj, där han skulle få bo tills föräldrarna orkade ta hand om honom igen. Det dröjde ett par, tre år innan Alice och Fred bad att få återförenas med sin son. Kort därefter fick han komma hem, men Alice såg fortfarande Virginia för sitt inre öga. När hon tittade på sin son tycktes hon alltid se något annat – frånvaron av den hon älskat mest och i ett obevakat ögonblick förlorat.

Något som liknade familjeliv återupprättades, men Springsteens var fortfarande allt annat än en vanlig familj. Fred hade slutat på jobbet och satt hemma och byggde radioapparater av kasserad elektro­nik, som han sedan sålde till de migrerande lantarbetarna som slog läger utanför stan. Alice, som aldrig hade arbetat, följde sina inre impulser. Kände hon inte för att stiga upp på morgonen så steg hon inte upp. Ville Doug inte gå till skolan på morgonen så fick han ligga kvar i sängen. Huset förföll. Färgen flagnade på väggarna.

Gipstaket i köket rasade ner i stora bitar. Med en enda fotogen­kamin som värmekälla till hela huset blev vintrarna sibiriska inomhus. För 13

BRUCE.indd 13

2012-10-19 15:47

bruce

Douglas, som hade gott om mörka stråk i generna, bildade de trasiga tapeterna och murknande fönster­brädorna ramen för hans gryende uppfattning om tillvaron och världen. Var han än var, vad han än gjorde, skulle han alltid titta ut genom de spruckna rutorna på Randolph Street 87.

Doug Springsteen växte upp till en blyg men försigkommen tonåring som började på Freehold High School. Han älskade baseboll, särskilt när han spelade ihop med sin kusin och bäste vän Dave »Dim« Cashion, som redan ansågs vara en av de bästa basebollspelarna någonsin från Freehold. Utanför planen fördrev kusinerna gärna tiden med att spela biljard i de små spelhallar som låg inklämda bland gyttret av butiker, frisörsalonger och kiosker i Freeholds centrum. Cashion var sju år äldre än Doug och inledde sin basebollkarriär strax efter att han gått ut skolan 1936. Han ägnade sedan de närmaste fem åren åt att arbeta sig upp från lokalt spel på amatörnivå och i halvprofessionella serier ända till Major League-basebollens farmarlag. Dit nådde han i samma veva som andra världskriget avbröt allt seriespel och han skickades vidare till armén.

Doug hade uppfostrats av föräldrar som ansåg att utbildning bara tog fokus från det verkliga livet, så han avbröt studierna vid Freehold Regional efter sitt första läsår 1941 och tog jobb som lärling (hans officiella titel var spolgosse) på Karagheusians matt­fabrik i Freehold.

Han behöll jobbet fram till juni 1943, då han fyllde arton år och kunde ta värvning. Doug skeppades över till Europa mitt under kriget och körde lastbil i ett trängförband. När han kom tillbaka till Freehold efter krigsslutet 1945 tog han det lugnt och levde på de tjugo dollar i månaden han som veteran fick i ersättning av staten.

Fred och Alice gjorde klart att akademiska och yrkesmässiga ambitioner inte var något att lägga krut på. Om inte annat för att de var helt ointresserade av prestationer – för att inte tala om böcker, kultur eller andra ting bortom livet här och nu. Så om Doug ville bo hemma hos dem och slå dank livet ut var det helt i sin ordning. Han var ju trots allt sina föräldrars barn.

Doug gjorde knappast några framstötar mot vuxenlivet förrän hans kusin Ann Cashion (Dims lillasyster) kom förbi och frågade om han 14

BRUCE.indd 14

2012-10-19 15:47

l j u va h e m

ville hänga med ut senare i veckan. Hon hade en väninna som han kanske skulle vilja träffa, så hon föreslog en dubbeldejt. För all del, tänkte Doug, varför inte? Några dagar senare satt kvartetten på ett kvällsöppet kafé och samtalade artigt medan Doug kastade förstulna blickar på den charmigt prat­glada mörkhåriga tjejen mittemot. »Efter det blev jag aldrig av med honom«, säger Adele Zerilli i dag. »Sen sa han att han ville gifta sig med mig. ’Du har ju inget jobb!’ sa jag. ’Men om du gifter dig med mig så skaffar jag ett’, sa han.« Hon skakar på huvudet och skrattar. »Herregud. Allt jag blev indragen i efter det.« Douglas och Adele Springsteen gifte sig den 22 februari 1947, hyrde en liten lägenhet i Jerseyville i östra änden av Freehold och upplevde som de flesta andra amerikaner efterkrigstidens högkonjunktur. Doug hade stått vid sitt ord och fått jobb på monteringen i Fords fabrik i grannorten Edison. Adele hade redan ett heltidsjobb som sekreterare hos en fastighetsjurist. Ett barn var på väg i början av 1949, gossen kom ut klockan 22.50 kvällen den 23 september och tog sitt första andetag på Long Branch Hospital (sedermera Monmouth Medical Center), samma sjukhus som hans fars syster hade somnat in på tjugotvå år tidigare. Han hade brunt hår, bruna ögon och vägde tre kilo, och han förklarades välskapt och fullt frisk. Hans tjugofyraåriga föräldrar gav honom namnet Bruce Frederick Springsteen, och trots att de hade egen bostad bad de sköterskan att notera Randolph Street 87 i Freehold som hemadress i födelseattesten.

När Dougs fru och barn skrevs ut från sjukhuset en vecka senare skjutsade han hem dem till sina föräldrar och överlämnade lille Bruce till sin mamma. Hon höll honom tätt intill sig och jollrade milt mot det första nya liv som kommit över deras tröskel sedan Virginias död för så länge sedan. När Alice såg in i hans ögon lyste hennes eget trötta ansikte upp. Nästan som om hon såg en glimt av dottern hon hade mist. Hon höll om pojken och ville inte släppa honom på en lång stund.

Hon måste ha älskat dig till vansinne, sa någon till Bruce för inte så länge sedan. Han gav till ett mörkt skratt. »Vansinne«, sa han, »är ordet.«

15

BRUCE.indd 15

2012-10-19 15:47

bruce

Sina första månader tillbringade Bruce i föräldrarnas lilla lägenhet, där han åt, sov och skrek som alla andra spädbarn. Men blodet i hans ådror bar spår av Amerikas histo­ria sedan början av 1600-talet, då Casper Springsteen lämnade Holland tillsammans med hustrun Geertje för att skapa sig en framtid i Nya världen. Casper fick inte leva särskilt länge, men en son som blivit kvar i Holland följde efter 1652. Och Joosten Springsteen gav upphov till flera grenar av släkten, däribland en som sökte sig till Monmouth Countys jordbruksbygder i New Jersey någon gång vid 1700-talets mitt. När frihetskriget utbröt 1775 lämnade John Springsteen sitt jordbruk för att tjänst­göra som menig i Monmouth Countys milis och deltog i flera fältslag.

Alexander Springsteen, även han från Monmouth C ­ ounty, gick in i nordstatsarmén 1862 och tjänstgjorde som infanterist i New Jerseybrigaden fram till inbördeskrigets slut 1865. Under hela 1800-talet och in på 1900-talet arbetade Springsteenättlingar som lantarbetare och, i och med den tilltagande industria­liseringen i Freehold, som fabriksarbetare.

Alice Springsteens släkt var irländska invandrare från Kildare som kom till Amerika 1850 och slog sig ner i Monmouth County, där de brukade åkrarna och i vissa fall lyfte upp sina familjer ett pinnhål eller två på den ekonomiska stegen. Släktens patriark Christopher Garrity skickade efter fru och barn 1853. Kort därpå träffade hans dotter Ann en granne, arbetaren John Fitzgibbon, och gifte sig med honom 1856. Två år senare investerade han de 127 dollar och 50 cent som det kostade att köpa ett bostadshus på Mulberry Street (som på 1870-talet bytte namn till Randolph Street), en gata i ett växande arbetarklassområde strax söder om Freeholds centrum.

Ann Garrity märkte ut tomten genom att sätta en bokplanta som hon tagit med till Amerika från Kildare. Trädet trivdes, precis som Ann och John Fitzgibbon, som fick två barn åren innan John drog ut i inbördeskriget. Som sergeant i nordstatsarmén belönades John med flera dekorationer för tapperhet under slagen vid Fredericksburg och Charlottesville i Virginia. Sedan återvände han hem för att avla ytterligare sju barn innan han dog 1872. Ann gifte om sig med sko­ makaren Patrick Farrell och födde ett par tvillingar, varav en var en flicka som fick heta Jennie, senare mor till den Alice som så småning16

BRUCE.indd 16

2012-10-19 15:47

l j u va h e m

om gifte sig med den unge elektronikmontören Fred Springsteen.

Om bara alla familjemedlemmar hade kunnat växa sig lika raka och starka som Ann Garritys bok. Men ödet och genetiken ville annorlunda. Båda sidor av Fred och Alice Springsteens släktlinjer bar på en mörk historia med brutna själar. Drinkarna och de misslyckade, de vildögda, de som bröt samman inombords tills de försvann helt och hållet. Det var släktingarna som bodde i rum man inte gick in i. Deras historia var den som inte fick berättas. De framkallade den tystnad som både utsöndrade och koncentrerade giftet i familjens blod. Doug kunde redan känna hur det spred sig i honom. Vilket kan ha bidragit till att han föll så pladask för Adele Zerilli, vars okuvliga gnista skulle skydda och nära honom livet ut.

Adele var den yngsta av tre döttrar till de italienska invandrarna Anthony och Adelina, som hade kommit till Ellis Island var för sig i tonåren i början av 1900-talet. Adele tillbringade sin barndom i Bay Ridge-kvarteren vid Brooklyns sydspets, där familjen kunde bo luxuöst tack vare Anthony, som i snabb takt lärt sig engelska, fått amerikanskt medborgarskap och tagit juristexamen. Han fick jobb på en advokatfirma som hans farbror grundat med inriktning på fastighetsjuridik, investeringar och dylikt, och Anthonys kaxighet växte med firmans framgångar på 1920-talet. Kortväxt men bred om bringan, utrustad med kraftfull röst, elegant garderob och matchande karisma, rörde sig den unge advokaten genom världen som en väderfront och påverkade lufttrycket i varje rum där han gjorde entré. Adelina å andra sidan levde som en gammaldags italiensk dam – klädd i traditionella klänningar och omgiven av påminnelser om den gamla världen – och vägrade yttra mer än ett fåtal ord på engelska, medan hennes döttrar växte upp till moderna amerikanska flickor.

När depressionen kom 1929 önskade Anthony att han också kunde resa tillbaka i tiden. Han tvingades flytta familjen till en lägenhet och tog kontantlån av några av sina kvarvarande klienter för att hålla sina egna investeringar flytande. Så lånade han ännu mer. Och så lånade han för mycket. Han ägnade sig också åt andra utsvävningar, bland annat en kärleksaffär med en sekreterare som till slut vann hans hjärta. Anthonys äktenskap tog slut först, sedan kom FBI och knackade på. »’Förskingring’, sa man«, berättar Adele.

17

BRUCE.indd 17

2012-10-19 15:47

bruce

Sedan sa man ’fälld’, sedan ’dömd’. Och medan Anthony förberedde sig för några års bortovaro köpte han ett billigt gammalt hus på tjugo­fyra hektar mark strax utanför Freehold och lät rusta upp det så att familjen kunde bo så bekvämt som möjligt, om än enkelt, medan han gjorde sin volta i Sing Sings karga hålor. Vid det laget hade Adelinas spruckna äktenskap och ekonomiska störtdykning gjort den djupt troende katoliken så pass uppriven att hon lät döttrarna klara sig själva medan hon tog sin tillflykt till släktingar. Äldsta dottern Dora hade just slutat high school och blev nu tillsagd att försörja sina yngre systrar, så hon tog ett jobb som servitris och höll systrarna hårt. En gång i veckan fick de besök av en tant som alltid bar med sig en resväska full med spagetti och tonfisk på burk, vilket bidrog till att de kunde få ekonomin att gå ihop. Flickorna kunde också räkna med hjälp av en man som deras pappa hade presenterat som George Washington, en afroamerikansk daglönare han anställt som döttrarnas chaufför och alltiallo. Och fast han egentligen inte hette George Washington (det hade Anthony tydligen hittat på) och var en vuxen man i trettioårsåldern blev han ett stående inslag i hemmet. »Det enda vi visste om honom var att han kunde dansa«, säger Adele. Vid sjutiden varje kväll sändes Your Hit Parade på radio.

Då vred de upp volymen, drog bort mattan i vardagsrummet och släppte loss. »Det var då vi lärde oss dansa«, fortsätter hon. »Det låter inte klokt, men så gick det till.« Beskrivningen får Adeles son att skratta högt. »De gick på danshaken och soldaterna hade permis, och de gick dit för att dansa, dansa, dansa«, säger Bruce. »Det var fullt ös.« Dora och Eda hade tagit sin mammas parti vid skilsmässan. Adele var utåt sett neutral, men gjorde ändå sin pappas nya kvinna sällskap under den långa resan till Ossining i New York. Därmed hade den tidigare sekreteraren möjlighet att bli insläppt på Sing Sings besökstider för anhöriga. När Dora fick nys om systerns fängelse­ besök gjorde hon en anmälan till countydomstolen i Monmouth för att sätta stopp för dem. Och när Anthony övertalade Adele att följa med hans älskade sekreterare på ännu en resa såg Dora till att systern dömdes till skyddstillsyn. »Det var idiotiskt, jag var ju bara en unge«, säger Adele. Då måste hon väl ha känt sig väldigt förorättad?

18

BRUCE.indd 18

2012-10-19 15:47

l j u va h e m

»Nej. Jag fick inte åka dit mer, och så var det inte mer med det.« Dottern Ginny säger emot – »Hon kom aldrig över det« – och Adele erkänner genast: »Jag har fortfarande kvar brevet.« Hur det än var slutade de aldrig dansa. Flickorna Zerilli växte upp och tog sig an yrkesliv, karriärer och äkta män, tvingades möta prövningar och rent av utstå tragedier, men ljudet av musik piggade alltid upp dem, fick dem alltid på fötter. »Än i dag«, säger Bruce. »De där tre tjejerna dansar än. Det var en stor del av deras liv. Och är det fortfarande.« Adele blev gravid på nytt fem månader efter Bruces födelse, och när paret Springsteens andra barn föddes i början av 1951 – en flicka som fick namnet Virginia efter systern som Doug hade mist – insåg Doug och Adele snart att lägenheten inte var stor nog för deras växande familj. Eftersom de inte hade råd att hyra en större bostad hade de inget annat val än att retirera till Randolph Street 87, där de försökte få plats bland de trasiga radiokomponenterna, de skrangliga möblerna och de dragiga vrårna i vardagsrummet. Och där fanns Alice, som var glad åt att ha sin älskade Bruce i huset. Virginia däremot såg hon knappt åt. »De var sjuka människor, men vad visste jag som var så ung?« säger Adele. »Jag trodde det var klokt att kalla henne Virginia, men det var det inte.« För övrigt hade Alice och Fred redan fastnat för sin favorit. »Bruce, han kunde aldrig göra nåt galet.« Redan från inflyttningsdagen passade Alice upp på sin unge sonson som vore han solkungen. Hon tvättade och vek hans kläder och lade varje morgon fram dem på hans nybäddade säng. När Adele och Doug var borta under dagen såg både Alice och Fred till att han fick mat, värme och underhållning och att han alltid hade någon i närheten. Ginny däremot fick vara glad om hon fick mer än ett tillfälligt ögonkast. Den tvååriga flickan tröttnade snabbt på farföräldrarnas ointresse och krävde att få vara hos andra vuxna på dagarna. »Hon ville inte vara hos dem, så hon var aldrig där«, säger Adele. »Det hängde ihop med rollen jag blev tilldelad«, säger Bruce. »Att ersätta det förlorade barnet. Det gjorde att tillgivenheten var väldigt komplicerad och inte helt och hållet min. Vi [Ginny och Bruce] var 19

BRUCE.indd 19

2012-10-19 15:47

bruce

väldigt symboliska, vilket är en enorm belastning för ett litet barn.

Och det blev ett problem för alla.« Uppslukad som han var av farföräldrarnas uppmärksamhet antog Bruce till slut att det var de och inte hans föräldrar som var hans främsta vårdnadshavare. »Känslomässigt var det väldigt incestuöst och suddade ut en massa föräldraroller. Det var väldigt rörigt för en liten unge att hålla reda på vem man skulle lyda och vilka olika skyldigheter man hade. Ens lojaliteter drog åt olika håll. Sen gick det inte att göra ogjort.« Bruce minns farföräldrarnas hus som en underlig och allvarsam plats, där sprickorna i väggarna bidrog till en stämning som redan var tyngd av förlust, minnen och saknad. »Den döda dottern tog stor plats«, säger han. »Hennes porträtt hängde på väggen, alltid för ögonen, i centrum.« Fred och Alice tågade i väg med allihop till Saint Rose of Limas kyrkogård varje vecka för att röra vid hennes sten och rensa bort ogräs och vilsekomna grässtrån från den lilla flickans grav. »Kyrkogården var vår lekplats«, säger Ginny. »Vi var jämt där.« Döden var ständigt närvarande, särskilt i ett kvarter med så många gamla släktingar. »Vi gick på många likvakor«, säger Bruce. »Man vande sig vid att se utlagda dödingar.« Döden var en sak, men för deras farmor var den eviga förtappel­ sen svårare att hantera. Alice var katolik av den gamla stammen, med en tro späckad med vidskepelse. Hon kände Satans närvaro i blixt och dunder, så hon fick panik så fort åskan gick. På några sekunder ryckte hon åt sig barnen och rusade ett kvarter bort till sin syster Jane, som hade flaskor med vigvatten för att skydda familjen mot sådana angrepp. »Folk satt och kurade tillsammans«, minns Bruce. »På gränsen till hysteri.« När Freds vänsterarm blev obrukbar efter en svår stroke i slutet av 1950-talet tog han Bruce till hjälp i letandet efter kasserade radioapparater och elektronikdelar i områdets soptunnor. Tiden de hade tillsammans fördjupade bandet mellan farfar och sonson och drog in pojken i den excentriska dygnsrytm som rådde i farföräldrarnas hem. Så medan Adeles arbete som sekreterare gjorde att hon följde ett normalt dagsschema övergav resten av familjen – även Doug, som redan växlade mellan tillfälliga jobb och långa perioder av sysslolöshet – allt vad klockor hette. »Det fanns inga regler«, säger Bruce.

20

BRUCE.indd 20

2012-10-19 15:47

l j u va h e m

»Jag levde på ett sätt som jag aldrig hört talas om att nån annan har gjort, ärligt talat.« Som fyraåring började han stanna uppe till långt in på natten. Han steg upp ur sängen, tassade ut i vardagsrummet, bläddrade i bilderböcker, lekte med sina leksaker och tittade på tv. »Halv fyra på morgonen när hela huset sov såg jag nationalsången spelas och testbilden läggas ut. Och då snackar vi före första klass.« Många år senare, när Bruce gått ut skolan och börjat vända på dygnet till följd av sena klubbspelningar, fick han en uppen­barelse. »Jag hade bara gått tillbaka till livet jag hade som femåring. Det var liksom bara som om det där med skolan var ett misstag. Jag hade återgått till livet jag levde som liten, som var helt upp och ner, men det var så det var.« När Adele läste för honom om kvällarna gjorde Bruce en nattlig ritual runt Kathryn och Byron Jacksons bok Bravo, Bill med illustrationer av Richard Scarry. Bruce blev så fixerad vid boken att Adele kunde recitera den ur minnet på sin åttioårsdag 2005. Huvudpersonen Bill, som ser ut att vara runt sex år gammal, stormar fram i Västerns gränsbygder, fångar boskapstjuvar, fäller rådjur och hjort till middag, blir vän med indianer – visserligen under vapenhot (»Vi ska vara vänner, sa han strängt …«) – dödar en björn, vinner varenda tävling på en rodeo och stannar sedan uppe hela natten och sjunger visor vid läger­elden. Efter det kommer han hem och drömmer om gränsbygden, där »ingen någonsin bråkade med den djärve Cowboy Bill«. Vilket sammantaget ger en intressant glimt av de fantasifulla ambitionerna hos en pojke från ett hem präglat av så skeva förväntningar.1 När Bruce var stor nog att leka utomhus tillsammans med de andra barnen i området blev han både förvirrad och oroad när han hälsade på i deras välskötta hem. Plötsligt insåg han att kompisarnas sovrumsväggar var nymålade, deras fönsterrutor skallrade inte i fönster­ bågarna och taket i deras kök satt kvar där det skulle. Alla vuxna

1 I ännu högre grad när man tänker på alla låtar han skulle skriva om irrande h ­ jältar på jakt efter meningen med livet. På frågan hur han ser på sambandet m ­ ellan barndomens fixering och den livslånga kreativa visionen skrattar han bara. »Rose­bud!

Du har hittat min Rosebud!« Han tycks inte mena allvar.

21

BRUCE.indd 21

2012-10-19 15:47

bruce

­ erkade ­pålitliga: fast anställning, regelbunden inkomst och inga v tecken på tilltagande hysteri. »Jag var djupt fäst vid mina farföräldrar, men de var väldigt udda«, säger han. »Jag skämdes lite grann för dem ibland, men sen mådde jag dåligt över att jag gjort det.« När Bruce 1956 närmade sig skolåldern anmälde Adele sin son till Saint Rose of Limas församlingsskola, där han skulle börja första klass till hösten. I den mån Doug hade en åsikt behöll han den för sig själv, men Fred och i synnerhet Alice hade andra planer för sonsonen. Bruce behövde inte alls gå i skolan om han inte ville, förklarade de. Fred hade inte gått särskilt länge i skolan och inte Doug heller. Så varför bråka så mycket om en utbildning som Bruce inte behövde? Adele, vars pappa insisterat på att alla hans döttrar åtmins­ tone skulle ta high school-examen, ville inte höra på dumheterna. »Han måste ju gå i skolan«, säger hon. »Men [Fred och Alice] tillät inte det.« Adele kände sig redan undanskuffad i sin sons tillvaro och var trött på att spela plikttrogen hustru i en sådan kaotisk miljö, så hon satte ner foten. »Jag sa till min man: ’Vi måste bort härifrån’«, berättar hon. Om Doug hade några invändningar så ledde de ingen­ vart. När de fick höra att två kusiner skulle flytta ut ur en hyrd etage­ våning på Institute Street 39 ½, bara tre och ett halvt kvarter ifrån Fred och Alices hus, övertog de hyreskontraktet och flyttade in nästan omedelbart.

I dag säger Bruce att det var den enda möjligheten för hans ­mamma att ge familjen något som liknade ett normalt liv. Men det tog tid innan den insikten kom. Som sexåring var det en svår omställning, säger han. »Det var fruktansvärt jobbigt, för i praktiken hade mina farföräldrar blivit mina föräldrar. Så i princip blev jag bortförd hemifrån.« Hans ångest lättade en aning tack vare att farföräldrarna tog hand om honom varje dag efter skolan. Det var heller ingen nackdel att tvåplanslägenheten med två sovrum på Institute Street var ett rejält kliv uppåt i boendestandard. »Vi hade värme!« säger Bruce, som delade det större sovrummet med Ginny. Doug och Adele nöjde sig med ett trångt rum som mer liknade en klädkammare än ett riktigt sovrum. Tyvärr fanns ingen varmvattenberedare, vilket gjorde det komplicerat att diska och i synnerhet att bada i badkaret på över22

BRUCE.indd 22

2012-10-19 15:47

l j u va h e m

våningen. Som Bruce minns det ingick inte bad i hans mer regelbundna vanor.

Bruce var redan skakad av den plötsliga förändringen i sina hemförhållanden och kom till skolan under en särskilt känslig period.

Nunnornas stränga regler och prestationskrav gjorde honom först förvirrad, sedan arg och frustrerad. »Växer man upp i ett hem där ingen går i väg till jobbet och ingen kommer hem så har klockan ingen betydelse«, säger han. »Och när nån plötsligt begär att man ska göra en sak på högst tjugo minuter, då blir man förbannad, för man fattar inte vad tjugo minuter är.« Precis som Bruce inte heller förstod sig på att sitta still på lektionerna och ta till sig vad nunnorna lärde ut, eller att se deras snipiga ansikten och linjalviftande händer som annat än jordiska yttringar av en rasande gud.

Bruce gjorde sitt bästa för att passa in. Han drog på sig skoluniformen på morgonen och traskade stolt i väg till skolan hand i hand med Adele. »Han gick in med högburet huvud och det var bra tyckte jag«, säger Adele. Men hur gick det under skoldagen? För att ta reda på det tog Adele ledigt en stund från jobbet och ställde sig mittemot skolgården vid lunchtid för att spana på sin son under långrasten. »Och där stod han och tryckte mot stängslet helt ensam, utan nån att leka med. Det var så sorgligt.« För Bruces del var tendensen att dra sig undan lika naturlig som hans hemliga önskan att alltid stå i centrum. »Att söka sällskap är en naturlig mänsklig instinkt, men jag hade inte lätt för att ta kontakt«, säger han. »Jag var en enstöring, höll mig för mig själv och hade vant mig vid det.« Var han än befann sig vandrade tankarna ständigt åt annat håll. »Jag hade väldigt livlig fantasi, försjönk hela tiden i andra saker. Som hur ljuset föll på en vägg. Eller hur stenarna kändes under fötterna. Andra kunde prata om alldagliga saker, men jag snöade liksom in på sånt.« Bruce hade sin lilla vänkrets, som mest bestod av killar han hade kastat boll och kört leksakslastbilar ihop med på gårdarna runt Randolph Street. Hans närmaste vän bland dem var Bobby Duncan, som var lite yngre och som han hängt ihop med sedan förskole­ åldern. Duncan uppfattade den unge Bruce som en vanlig kille, som älskade baseboll och gärna cyklade till godisbutiken på Main Street 23

BRUCE.indd 23

2012-10-19 15:47

bruce

på eftermiddagen och sedan trampade tillbaka hem till farföräldrarna för att se barnprogrammen på tv eller läsa Acke, eller bådadera. Duncan lade också märke till vännens egenheter. »Han var som en ensam rebell på den tiden. Han brydde sig inte om vad folk tyckte.« Vilket utgjorde en så tydlig kontrast mot de vanliga killarna i skolan att de andra barnen i området ofta inte begrep sig på honom.

Särskilt inte när de blev stora nog att kämpa för sin rang på det traditionella sättet, i slagsmål på lekplatserna. »Jag växte upp i ett svart kvarter, men runtomkring låg områden där vita familjer bodde«, säger David Blackwell, som bodde några kvarter från Bruces gata. »Vi blev kompisar allihop för att vi slogs. Jag slogs med alla mina kompisar, vita och svarta. Men det var nåt särskilt med Bruce … jag tror inte att det fanns nån i Freehold som försökte slåss med honom.« Om inte annat för att Bruce, som Davids bror Rich­ard minns det, antingen inte brydde sig om eller på något sätt var immun mot de barnsliga gliringar som satte i gång slagsmål. »Om man snackade skit om hans morsa ryckte han bara på axlarna och sa ’okej’ och gick vidare«, säger han. »Då kan man inte göra nåt. Man måste bara respektera det. Lämna grabben i fred.« Bruces udda men envisa sätt gjorde honom till ett tacksamt offer för nunnorna och deras smått medeltida kränkningar, och för klasskamraterna som fnissade åt den lite specielle pojkens olyckliga fäktande. Bruce väckte så mycket ilska hos de ansvariga att hans skol­dagar ofta slutade på rektorsexpeditionen, där han fick vänta i timmar innan Adele kunde komma och hämta honom. När föräldrarna till sist ställde honom till svars hade Bruce alltid samma förklaring till sitt uppförande. »Han ville inte gå i en katolsk skola«, säger Adele. »Men jag tvingade honom att göra det, och det ångrar jag nu. Jag borde ha förstått att han var annorlunda.«2

2 Adele gav efter för sonens vädjanden att få sluta på Saint Rose 1963, i sista stund

för att Bruce skulle hinna bli antagen till Freehold Regional High School, den allmänna skola som elever från hela Freehold och en del mindre orter i närheten gick i på den tiden.

24

BRUCE.indd 24

2012-10-19 15:47

l j u va h e m

Douglas Springsteen var för det mesta väldigt tillknäppt under de där åren. Han var stilig på skådespelaren John Garfields grubblande vis, men alltför försjunken i egna tankar för att knyta an till världen utanför köksfönstret. Doug hade ofta svårt att fokusera på sina arbetsuppgifter, och han hade gått från jobbet på Fordfabriken till ströjobb som säkerhetsvakt åt Pinkerton, taxichaufför och ett par år som stansoperatör på den närbelägna plastfabriken M&Q, sedan till några särskilt eländiga månader som vakt på det lilla häktet i Freetown och tillfälliga jobb som lastbilschaufför. Arbetstillfällena avlöstes ofta av långa perioder av arbetslöshet, då han satt ensam vid köksbordet dagarna i ända, rökte cigarretter och stirrade tomt framför sig.

Doug mådde bättre i sällskap med sin kusin och närmaste vän Dim Cashion, som efter åren i Major League-basebollens farmarserie hade gått vidare till att bli coach för en rad ungdomslag och spelande tränare i New Jerseys halvprofessionella serier. Men även om Dims begåvning och karisma hjälpte honom att fostra generationer av pojkar i Freehold till hängivna basebollspelare fanns en ond cirkel av manodepressivitet under ytan. Pendlingen mellan nattsvart förtvivlan och rasande energi kunde utlösa häftiga utbrott. »Köksskåp flög av väggen, telefoner flög av väggen, polis tillkallades«, säger Dims yngste bror Glenn Cashion. Och även om Doug och Dim inte alltid drog jämnt och det kunde gå månader utan att de sågs (trots att de bodde i samma kvarter) brukade kusinerna fortfarande träffas ibland och spela biljard och ta en öl tillsammans, förenade som de var av samma historia och samma gener.

I ivern att känna samhörighet med andra barn – och kanske också få bättre kontakt med sin pappa – började Bruce spela i ungdoms­ laget Indians, där han blev avbytare på högerfältet. Bruce var kanske mer entusiastisk än begåvad som basebollspelare. Den mångårige lagkamraten Jimmy Mavroleon minns ännu den gången då en hög, lättplockad lyrboll kom seglande över sommarhimlen mot Bruces utsträckta handske. »Men så fick han den i skallen. På den vägen var det.« Men Bruce var ändå stolt över att ha del i I­ ndians förlustfria spel i grundserien 1961, om än en blygsam del. Det fina resultatet solkades dock något av två raka förluster i slutspelet mot Cardinals, 25

BRUCE.indd 25

2012-10-19 15:47

bruce

ett lag som coachades av Freeholdfrisören Barney DiBenedetto.3 Men även om barndomen hade sina ljusglimtar var Bruce tvungen att förhålla sig till sin pappas ömtåliga psyke. »Han var ­otillgänglig och oåtkomlig, helt enkelt«, säger Bruce på tal om sina många försök att prata med sin pappa. »Han var tyst i fyrtio sekunder, sen bröts kontakten. Ingenting mer hände.« När middagen var över och disken avklarad blev köket ­Dougs ensliga kungarike. Med lampan släckt och bordet tomt så när som på en burk öl, ett paket cigarretter, en tändare och ett askfat fördrev Doug timmarna ensam i mörkret.

I februari 1962 födde Adele sitt och Douglas tredje barn, en dotter de gav namnet Pamela. Flickans ankomst krävde att familjen drog upp bopålarna och flyttade till en något större etagelägenhet på South Street 68, i ett vitt hus (utrustat med både värmepanna och rinnande varmvatten) vägg i vägg med en bensinmack. Utan att tyngas av histo­rien och förväntningarna var söta lilla Pams närvaro stark nog att skingra den dystra stämning som till stor del präglat Dougs familjeliv. Trettonårige Bruce visade sig vara en väldigt kärleksfull store3

Här råder delade meningar, för Indians var på håret att vinna returmatchen, men fick se sig besegrade i slutet av den sista slagomgången genom en mycket sällsynt och enligt mångas mening högst diskutabel »catcherbalk« som domaren Boots »Bootsy« Riddle utdömde. Domslutet kom när det stod oavgjort, två spelare var brända och baserna fyllda. Det innebar att slagmannen Jimmy Mavro­leon fick gå till första bas, vilket gav Cardinals ledningen och en vinstgivande run. Motståndar­ lagets coach DiBenedetto hävdar att det matchavgörande domslutet bara påskyndade lokalderbyts ofrånkomliga resultat: »Vi slog dem med halva vårt lag«, säger han ett halvt sekel senare. »Hade vi haft hela laget i spel skulle vi ha mosat dem.« Mavroleon är inte lika tvärsäker. »Det var väldigt konstigt, för domare dömer aldrig [en catcherbalk]«, säger han. »Vi hade tur.« Han och Bruce fick tillfälle att friska upp minnet 1976 när Bruce tittade in på Jimmys föräldrars Monmouth Queen Diner sent en kväll. Mavroleon avslutade just kvällspasset i kassan, men Bruce stannade kvar för att hålla sig à jour och minnas gamla tider och sin gamle motståndares bländande snabba fastballkast, som var hårda nog att ge honom en plats i Cincinnati Reds farmarlag under två säsonger 1970–71. Men den som tror att det därmed är avgjort vem som »kastade den snabba bollen förbi en«, som det berättas i låten »Glory days«, kan läsa Kevin Coynes artikel om Joe DePugh (New York Times, 9 juli 2011). Lance Rowe, son till Indians coach, är också en tänkbar kandidat enligt före detta lagkamrater. Kanske är det en kombination av alla tre.

26

BRUCE.indd 26

2012-10-19 15:47

l j u va h e m

bror, så även om det egentligen var Ginnys uppgift att byta blöjor och mata och lugna barnet sägs Bruce ha varit mer uppmärksam på barnets behov. Oavsett vad Bruce höll på med fick ljudet av lillasysterns gråt honom omedelbart att ingripa. »Jag tog verkligen hand om henne«, säger Bruce. »Jag gjorde allt, bytte blöjor och hela den grejen. Så vi stod varandra väldigt nära när hon var liten.« En dag 1962 var Fred och Alice hemma hos Adele i hennes nya kök på South Street för att träffa barnbarnet, och de satt och pratade i väntan på att Doug skulle komma hem från nattskiftet på plastfabriken. Fred sa att han kände sig lite vissen och gick upp på övervåningen för att ta en tupplur. När Adele gick upp för att titta till honom någon timme senare var han kall och orörlig, uppenbarligen död.

Hon sprang ner för att meddela Alice den hemska nyheten, och den gamla kvinnan svarade med en nick. De beslutade att inte göra något förrän Doug kom hem och satt kvar i köket tills han öppnade dörren.

Dougs reaktion var lika befriad från känslor som hans mammas. Han teg en stund, sa sedan »Jaha, okej«, kände efter om han hade några mynt i fickorna och gick till en telefonautomat för att ringa begravningsbyrån och meddela några släktingar. När Bruce kom hem från skolan och fick höra nyheten blev han hysterisk. »Det var världens undergång«, säger han. »Men vi pratade inte om farfars död. Han var väl sextiotvå, sextiotre, kanske sextiofem när han försvann. Jag stod honom väldigt nära, men som barn vet man aldrig hur man ska reagera. Jag minns begravningen, likvakan och allt det där. Men det var inte som i dag. Alla var fortfarande … bara helt annorlunda.« Huset på Randolph Street var fallfärdigt och änkan Alice flyttade in hos sonens familj. Hon ägnade den mesta tiden åt att hjälpa till med lilla Pam men passade också på att fortsätta dyrka sin fjortonårige sonson. Återigen tog hon för vana att lägga fram kläder åt honom på morgnarna, laga hans älsklingsrätter och tjusas av varje ord och vink från honom. Sedan började Adele ta efter henne och såg till att Bruce fick det rum som egentligen var en dubblett, om man räknade in burspråket. Och när Bruce insåg att det skulle få plats ett riktigt biljardbord där gnetade Adele och Doug ihop pengarna och körde till en grannstad i snöoväder för att få hem det i tid till juldagsmorgonen.

27

BRUCE.indd 27

2012-10-19 15:47

bruce

Alice hade dolt det i veckor, kanske i månader: det var något fel på henne. Men utan en förmögenhet som täckte kostnaderna, vad var det för mening att be någon om hjälp? Adele åkte till sjukhuset med henne, och när läkarna konstaterade att Alice hade cancer blev hon inlagd och fick stanna i tre månader på sjukhuset. Hon genomgick en förfärlig rad krävande behandlingar, som i många fall var rena experiment. »Jag tror de använde henne som försökskanin, eftersom hon varken hade pengar eller sjukförsäkring«, säger Adele.

När Alice till slut kom hem var hon klen till en början, men snart hämtade hon sig. Hon tycktes nästan ha blivit sitt gamla jag när Pam, som då var tre år gammal, vaknade mitt i natten och frågade sin mamma om hon fick sova i farmors säng. Adele tyckte det var lite underligt – Pam hade aldrig bett att få göra det förut. Men hon nickade och såg dottern tassa bort i korridoren och smyga in genom sovrumsdörren längst bort. »Jag minns hur jag gick in i hennes rum och hon flyttade på sig och lyfte på täcket så jag kunde lägga mig«, säger Pam. De somnade på det sättet, och den lilla flickan låg tryckt mot den gamla kvinnans kropp, precis som lilla Virginia gjort för så många år sedan. Vad Alice tänkte eller drömde om det förflutna när hon sjönk in i sömnen är omöjligt att veta. »När jag vaknade på morgonen ruskade jag på henne för att hon skulle stiga upp, men hon rörde sig inte«, säger Pam. Bruce skulle just gå till skolan och hade ingen aning om det. »Jag måste ha gått genom rummet när de var där, bara fem meter från mitt sovrum«, berättar Bruce. »Det var omvälvande.

Världens undergång för mig. Jag minns inte att det blev nåt större väsen om [farfar], men det var annorlunda när farmor dog. Pappa var helt förstörd.« Det övergivna hundratio år gamla huset på Randolph Street skallrade på den länge sedan spruckna grunden. Alice hade flyttat från huset 1962, och det stod bara kvar några månader till innan schaktmaskinerna kom rullande. Den medfarna stommen föll i ett moln av damm och bildade en kritvit hög av bråte som kördes bort med lastbil. Efter rivningen planades tomten ut och asfalterades och blev för evigt en del av Saint Rose-kyrkans parkering. Bruce vägrade se det. »Jag var inte där på många år efter att det revs«, säger han. »Jag 28

BRUCE.indd 28

2012-10-19 15:47

l j u va h e m

klarade inte av att komma tillbaka dit och se tomrummet. Det satt väldigt, väldigt djupt.« Stillheten i luften, farföräldrarnas förtvivlade kärlek, så dyrkad som han blivit bara genom att vara sig själv.

Det var hemma för honom. Hans rötter var lika djupa och samman­ flätade som rötterna på den irländska boken, som fortfarande stod kvar i jorden närmast gatan. »Jag tänkte tillbaka«, säger Bruce om det skeva hus som aldrig upphörde att kännas som hemma, »och insåg att det var där jag triv­ des bäst.«

29

BRUCE.indd 29

2012-10-19 15:47