SISTA PARET UT
KriminAlromAn
Arne DAhl Albert Bonniers Fรถrlag
SISTA PARET UT
Av Arne Dahl har tidigare utgivits: Ont blod 1998 Misterioso 1999 Upp till toppen av berget 2000 Europa Blues 2001 De största vatten 2002 En midsommarnattsdröm 2003 Dödsmässa 2004 Mörkertal 2005 Efterskalv 2006 Himmelsöga 2007 Elva 2008 Viskleken 2011 Hela havet stormar 2012 Blindbock 2013 Som Jan Arnald: Chiosmassakern 1990 Nalkanden 1992 Genrernas tyranni 1995 3 variationer 1996 Klä i ord 1997 Barbarer 2001 Maria och Artur 2006 Intimus 2010
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013219-4 © Arne Dahl 2014 Svensk utgåva enligt avtal med Salomonsson Agency ScandBook AB, Falun 2014
opcop-gruppen, europol Centralt – Haag, Holland: paul hjelm: Nygift svensk operativ chef för Opcop-gruppen inom Europol, för tillfället i visst behov av psykologisk assistans. jut ta beyer: Ständigt cyklande kriminalare från Berlin med ett välutvecklat sinne för detaljer, exempelvis flugors flyghastighet. corine bouhaddi: Knarksnut från Marseille med ny partner, vilket möjligen får henne att ifrågasätta sin gamla devis »ensam är stark«. marek kowalewski: Polsk skrivbordssnut som tenderar att skadas under Opcops fall, men en ny partner blåser nytt liv i honom. miriam hershey: Brittisk polis som sakta börjar jobba bort sitt agentförflutna inom MI5 och hitta tillbaka till livets mening. laima balodis: Före detta maffiainfiltratör hos den litauiska polisen som har tröttnat på att vara hitman åt suspekta chefer. a ngelos sifakis: Opcops milde biträdande chef som slungas ut i hetluften igen i de gamla grekiska kolonierna i Syditalien. felipe navarro: Ekobrottsbekämpare från Madrid som tagit en lång omväg för att kasta slipsen och nu är sjukskriven i hemstaden. adria n marinescu: Övervakningsexpert från Bukarest, som får en ny, överraskande partner och får resa till ön med ölen Pietra. arto söderstedt: Finlandssvensk kriminalare som ingen riktigt vet var man har och som ibland påstår sig vara självaste ärkeängeln. Lokalt – Stockholm, Sverige kerstin holm: Nygift chef för Opcops nationella avdelning i Stockholm, med plötsligt tillträde till mörklagda polisiära aktiviteter. sar a svenhagen: Tillbringar halva tiden i Stockholm och halva i Haag men är just nu bunden till Stockholm p.g.a. makens aktiviteter. jorge chavez: Fastnar i Europa, framför allt i södra delen, och tvingas till ytterligheter fler gånger än han skulle önska.
I utkanterna salvatore esposito: Medlem av Opcops nationella avdelning i Rom, plötsligt i hetluften med Jorge Chavez och Angelos Sifakis. nicholas dur a nd: F.d. grov brottsling och narkoman, motvillig hårding och Miriam Hersheys pojkvän, plötsligt en del av Europol. jon anderson: F.d. medlem av A-gruppen, numera ansvarig för den svenska polisens delaktighet i en mörklagd verksamhet. ruth: En av Europas mest framstående polispsykiatrer, som plötsligt kommer till insikt om vilka konsekvenser en dylik position kan få.
1
Fรถrsta paret ut
Rovdjur 1
tuamotuöarna, andr a maj Det fanns en fläck på solen. Det var så allt började. Tiden började där. I det ögonblicket. Den hade inte funnits på länge. Inte på riktigt. Det här var en plats där tiden inte längre existerade. Kanske hade hon kunnat räkna rynkor i ögonvrårna, om det hade funnits en spegel som inte rörde sig. Men havet var aldrig riktigt stilla, och det enda som var förbjudet på ön var speglar. Fast förbjudna var de väl egentligen inte. Snarare oönskade. Och det som var oönskat gick bort. Så mycket kunde hon göra för honom. Så mycket var hon skyldig honom. Det var en plats där det var lätt att gå varandra på nerverna. Så hade varit fallet, ofta, men inte längre. Inte sedan de blev helt ensamma. Nu var de verkligen varandras liv. Sedan avsaltningsanläggningen hade börjat fungera var de dessutom självförsörjande. Teiki kom alltmer sällan med sin utriggare, och aldrig längre med livsavgörande gods. I början hade det varit full fart på ön, full fart på allsköns byggande, och Teiki hade levererat solceller, elektronik, kablar, solskydd, skulptörsmateriel, verktyg, dykarutrustning, hinkar med solskydd, fiskeredskap – och kött. Som hon hade saknat kött. De fick ganska snabbt ordning på den lilla kycklingfarmen, men biff, fläsk, kalv förblev bristvaror, eftersom nittiofem procent av kosten bestod av fisk. Kött var i stort sett det enda Teiki fortfarande levererade. 9
Kött och vin. Överflöd, i-landsöverflöd. Han kom ungefär varannan vecka numera, kanske mer sällan, hon visste inte riktigt, tiden fanns ju inte. Köttet höll sig ett par veckor i den lilla frysen; hon kunde inte låta bli att förvåna sig över hur värme kunde omvandlas till kyla. Eller vad det nu var som hände när solcellerna drev frysboxen. Solcellerna doldes väl av ett slags kamouflagenät som hade spänts mellan kokospalmerna och trädgårdslandet. Det var inte så mycket som växte i den karga, sandiga jorden, men det som lyckades slå rot växte sig inte bara desto större utan grodde också året runt. Det var banan, apelsin, jams, taro, brödfrukt, och hon hade faktiskt lyckats få en tomatplanta att rota sig. Italiensk plommontomat. Hon vårdade den med stor omsorg. Den var det barn hon aldrig skulle få. Pomodoro. Annars var det fisk som gällde. Fisk, fisk, fisk. Fiskar som hon inte kände namnet på, inte på något av sina språk. Fiskar i regnbågens alla färger. Fiskar som såg ut som om de hade håvats upp ur mardrömmar. När hon nu blickade ner mot fiskebåten – primitiv men ändå så robust, så funktionell trots sitt uppenbart hemmasnickrade yttre – tänkte hon att det var köttdag idag. Det måste bli en köttkväll. Nog fanns det tillräckligt kvar i frysboxen? Hur länge sedan var det Teiki var här? Vinet var slut sedan länge, den enda rusdryck som fanns kvar var det där äckliga palmvinet som han med stor envishet tvingade fram ur palmerna. Nej, hon behövde lite riktigt vin nu. Europeiskt. Helst italienskt. Barolo. Och kött. Kalv. Vitello. Teiki, var är du? Vinet levererades i kartonger, köttet i plastförpackningar, och så kom de där hinkarna också. Hinkarna med bete. En gång hade hon sett honom öppna en hink. Det eviga fiskandet krävde förstås ett överflöd av bete, agn i stora lass, men måste det bada i blod? Det skvimpade alltid inne i de där vita hin10
karna, ett mörkt skvimpande, och när hon såg honom öppna en påminde innehållet om däggdjursinälvor dränkta i blod. Det såg mer ut som något att fånga stora rovdjur med än fisk. Men det fungerade ju uppenbarligen, för varje gång han var ute i den primitiva fiskebåten kom han hem med fisk. Alldeles för mycket fisk. Han påstod bestämt att han kunde skilja de ätliga arterna från de oätliga, de läckra från de giftiga, men alltid när hon satt där på stranden och filéade de okända fiskarna tänkte hon blåsfisk, hon tänkte fugu, hon tänkte nervgift tusen gånger starkare än cyanid, hon tänkte tetrodotoxin. Men det var aldrig annat än delikat, och när han faktiskt kom tillbaka med en och annan tonfisk insåg hon att det obehagliga betet fyllde en reell funktion. Fast hon förstod inte hur han lyckades undvika hajar. Det var hajvatten. Varje morgon gav han sig ut i en rank, hembygd båt av instabilt palmträ, balanserande en hink fylld med blod och inälvor, och aldrig blev han attackerad av hajar. Det som en gång var ett mysterium hade helt enkelt förvandlats till vardag. Stillastående vardag. En vardag utan tid. Ett liv utan tid. Tills nu. Hon satt nere vid vattenbrynet, i solstolen av drivved, med tårna småplaskande i vattnet. Hon satt där i bikini, väl insmord, och tittade upp mot den eviga solskivan. Det fanns inte ett enda moln på himlen. Det var paradiset. Men det fanns en fläck på solen. Det var så allt började. Hon iakttog den märkliga fläcken och tänkte på solförmörkelser. Fanns det inte olika slags solförmörkelser? Också små? En solfläck? Då stod han bakom henne. Det var så länge sedan hon hörde den behärskade men distinkta versionen av hans röst att hon omedelbart lystrade när han sa: 11
– Rovdjur. Nu. Hon kastade en snabb blick över axeln. Under den sekund som det tog för kodordet att sjunka in såg hon honom stå stilla och blicka upp mot solen. I samma ögonblick som hon såg honom le snett och nicka bekräftande kastade hon sig i det turkosa havet. Rovdjur, tänkte hon medan hon simmade ner mot djupare vatten. Hon visste fortfarande inte vad det betydde. Korallrevet bredde ut sig framför henne, ett blågrönt universum av sällsamma fingerstrukturer, emellanåt genomstunget av färggranna fiskstim vars kastande rörelsemönster följde helt egna fysiska lagar. Hon hittade bra nere i revet. Det var i alla fall vad hon trodde. Mitt i virrvarret av brokiga fiskstim sökte hon längs kalkformationernas kanter. Den borde vara här. Grottan borde verkligen vara här. Luften började ta slut. Nej, det stämde inte. Vid närmare eftertanke borde det vara djupare. Hon såg sig om. Visste att syret räckte längre än det kändes som, det var mest en fråga om attityd. Behärskade sig. Tog det så lugnt det gick. Viftade undan stimmet av glada blågula småfiskar och simmade neråt. Till slut kände hon igen en valvformad korallstruktur. Några meter till vänster om den borde det vara. Hon gled förbi den stora korallen och såg verkligen grottöppningens mörker skymta en bit bort. Det var precis det slags hålrum som hon under en vanlig dykning skulle ha skytt som pesten. Men det här var inte en vanlig dykning. När hon gled in genom grottans mynning var syret nästan slut. Ett svagt ljus föll in på de båda dykartuberna som satt fästade med metallband i korallkroppen. De båda dykmaskerna vajade segt i sina luftslangar, likt sotade havsanemoner. Hetsigt drog hon masken över ansiktet, lyfte den i neder delen med blicken upp mot grottans tak och blåste ut luft 12
genom näsan in i masken. Masktömning, tänkte hon. Så klämde hon masken på plats, vred på luftventilen och tog det första andetaget. Det kändes gudomligt, liv formligen blåstes in i henne. Hon grep ficklampan som satt fästad med starka magneter på baksidan av tuberna, slet loss den och lyste upp grottan. Sakta lyckades hon normalisera andningen. Rovdjur, tänkte hon. Ett kodord för hastigt uppbrott, inget mer. Vad var det han hade sett? Då kom explosionerna, helt oförhappandes. Hela korallrevet skakade. Två gånger i snabb följd. Det klara turkosa vattnet var plötsligt varken klart eller turkost. Bottensediment hade skakats upp ur korallerna och grumlade vattnet så att hon knappt såg grottmynningen ett par meter bort. Klaustrofobidrabbad småfisk spann vilt runt henne. Hon satt kvar. Försökte ta det alldeles iskallt lugnt. Avvaktade tills ficklampsskenet räckte längre än en halvmeter. Sakta sjönk sedimenten tillbaka ner mot havsbottnen, den turkosa klarheten återvände. Nu såg hon återigen grottmynningen. Inga fiskar var längre kvar i grottan, de hade hittat ut. Och nu urskilde hon återigen luftmätaren på dykflaskan. Luften skulle räcka i minst ett par timmar. Hon väntade ytterligare ett tag. Så kopplade hon loss sin egen dykartub och fäste den runt kroppen. Hon frigjorde den andra tuben, med vidhängande dykmask, och tog ett fast grepp runt den. Rovdjur, tänkte hon, och en isande våg riste genom hennes inre. En isande våg av oro. Så gav hon sig av.
*
13
Rovdjur, tänkte han och blickade upp mot solskivan. Ett kodord för hastigt uppbrott. Men inte bara. Han vände sig mot strandkanten. Allt som fanns kvar efter henne var ett par bubbelserier. Det borde gå bra. Den delen borde gå bra. Sedan var det ju den här också, förstås. Han tittade upp mot solskivan igen. Fläcken på solen hade blivit större. Han skärpte sitt inre, formade det till en pilspets av målmedvetenhet. Beredskap. Sinnesnärvaro. Men inte bara. Han räknade också. Han räknade sekunder. Visst måste det vara den. Rovdjuret. MQ-1 Predator. Det måste handla om den äldre modellen. Det väl beprövade rovdjuret. Inte liemannen, inte MQ-9 Reaper. I så fall var de döda. I samma sekund som fläcken skilde sig från solen stod det klart att det verkligen var rovdjuret. Då fanns det i alla fall en liten chans. Det var den gamla modellen av drönare. Av Remote piloted aircraft, RPA. Beväpnad med två missiler av helveteseld. AGM-114 Hellfire. Han väntade. Fläcken var inte längre en fläck, den började få former. Flygplansformer. Han väntade tills han var säker på att piloten på andra sidan jordklotet hade sett honom. Det förarlösa planet ryckte till lite i luften. Det kändes som om det spände blicken i honom. Då sköt han fart. Han var barfota i den korallvita sanden, men han sprang så fort att de glödgade sandkornen inte hade en chans att bränna honom. Han löpte mellan de båda övergivna bungalowerna, upp mot hönshuset. Han var ute i det öppna. Han var synlig. Han kastade en blick över axeln. Drönaren var märkbart större. Blev den inte större lite väl fort? Han sprang förbi hönshuset och avsaltningsanläggningen och närmade sig palmerna och trädgårdslandet med sol 14
cellerna. Men i stället vek han av och störtade mot buskdungen inåt land. Över axeln såg han drönaren ändra kurs. Den var väldigt nära nu. Han nådde buskdungen. Hukande bakom ett par storväxta pandanusbuskar skymtade ett par gestalter. I samma ögonblick som han dök ner bakom buskaget och fick grepp om en repstump som stack rakt upp ur sanden vände han sig, liggande på mage, mot himlavalvet. Rovdjuret var extremt nära nu. Farkosten justerade riktningen. Missilerna satt kvar längs flygplanskroppen. Två sekunder, tänkte han. Den digitala signalen från basen till drönaren är fördröjd med två sekunder. Så slet han i repstumpen, fick upp en tung lucka ur sanden och rullade in. Luckan slog igen ovanför huvudet på honom, och han hann precis få upp handflatorna mot öronen. Omedelbart efteråt ljöd två öronbedövande explosioner som vräkte honom framåt i det underjordiska utrymmet. Lite svagt solbelyst sand sipprade ner likt ett ljusregn vid pansarluckans kanter, inte mer än så. Han krälade genom mörkret till manöverbordet, greppade joysticken och fick in drönaren i bild just som den vände i luftrummet några hundra meter från ön. Han låste sökaren och ignorerade bloddroppen som plaskade ner på tangenten »S« på tangentbordet. Rovdjuret kom närmare igen. Han hörde drönaren passera strax ovanför huvudet och såg den svepa förbi på låg höjd, precis förbi kameran i den högsta kokospalmens topp. När drönaren återvände mot honom flög den betydligt långsammare, liksom spanande. Den cirklade några varv ovanför ön. Så försvann rovdjuret. Uppenbarligen tillfredsställt. Till slut var drönaren inget mer än en fläck på solen. Den hade lämnat helveteselden bakom sig. Han spolade bakåt i filmen. Den stillastående kameran 15
riktades mot buskdungen. Ingenting rörde sig. Hukande bakom ett par storväxta pandanusbuskar kunde någonting som såg ut som ett par gestalter skymta. Han bytte kamera. Till den ovanpå hönshuset. Den filmade samma buskage fast bakifrån. Där syntes det tydligare att de båda gestalterna var dockor. Hukande dockor i naturlig storlek. I samma sekund som han själv kom inspringande i bild bortifrån trädgårdslandet blev också drönaren synlig i den övre vänstra bildkanten. När han såg sig själv ligga där bakom buskaget och vänta i två sekunder medan rovdjuret växte sig större var det två saker som slog honom. För det första att dockorna faktiskt såg övertygande ut. Och för det andra att det mesta fanns kvar. Det mesta inom honom. Att ha sinnes närvaro nog att vänta de där två sekunderna för att se om missilriktningen ändrades antydde att förmågan var precis så oanfrätt som han egentligen hade hoppats att den inte var. Det var en paradox. För att överleva behövde han ha sinnesnärvaron intakt. Men för att verkligen överleva behövde han få den att försvinna. Just som han på bildskärmen grep tag i repstumpen pausade han filmen. Han bytte till en annan film. Han snabbspolade så att datumet i filmrutans nederkant byttes från i förrgår till igår. Tidig morgon igår. Det var inte så att han direkt hade glömt om han hade genomfört påfyllningen eller inte, men likväl behövde det kontrolleras. Solen hade just krupit ovanför horisonten när han dök upp i bild bortifrån trädgårdslandet. I handen bar han en vit hink. Han klev runt busksnåret och fram till pandanusbuskarna. Han grep tag runt halsen på den vänstra av de hukande dockorna och skruvade av huvudet. Så tog han bort locket från den vita hinken och hällde ner en klimpig röd vätska i dockans öppnade hals. Han skruvade tillbaka huvudet, fixade till den långhåriga peruken och 16
genomförde samma procedur på den högra dockan, den med den korthåriga peruken. Han gillade inte att ljuga för henne, men ingen hade gagnats av att hon gick omkring och oroade sig. Hon trodde att skulptur var hans hobby och att hinkarna innehöll fiskbete. Han bytte tillbaka till den nytagna filmen. Den var fortfarande pausad i det ögonblick då han grep tag i repstumpen i sanden. Han tryckte igång filmen igen. Där lyfte han upp pansarluckan och kastade sig ner i skyddsrummet. Två tydliga missiler avfyrades mot nästan den punkt där han hade befunnit sig två sekunder tidigare. Hellfire. De båda missilerna träffade dockorna. Fullträffar båda två. Drönaren forsade vidare förbi kameran och försvann. Han spolade tillbaka och körde sekvensen i slow motion. Nu kunde han följa de båda helveteseldarnas väg rakt in i dockornas bröstkorgar. Dockorna finfördelades. Två röda moln pustade obehagligt ljudlöst ut ur pandanusbuskarna och bildade två äggformade röda områden över den korallvita sanden. Det fanns tydliga bitar av inälvor i rödheten. Rovdjuret slog sin lov över himlavalvet och återvände. Granskade området. Fann det gott. Fann att två människor hade träffats av missiler med perfekt träffbild. Återvände till basen efter förrättat värv. Han slöt ögonen och sammanfattade snabbt i sitt inre. Det enda sätt de kunde nå honom på, obemärkt, var med drönare – och från just det hållet. Han hade förberett sig för den eventualiteten, minutiöst. Att de använde MQ-1 Predator i stället för den modernare MQ-9 Reaper antydde att resurserna trots allt var begränsade. Alltså var det knappast militären, alltså var det möjligt att de inte hade satellitövervakning på ön. Och att det skulle ta lite tid att fingranska och detaljanalysera drönarens filmbilder. Just nu borde filmen visa att han sprang mot buskdungen 17
för att gömma sig, och att hon redan var där, fåfängt hukande bakom en pandanusbuske. Och som om båda vore utplånade. Men troligen skulle det inte se ut så för alltid. Ju förr de kom iväg, desto bättre. Han betraktade skyddsrummets inre. Alla Teikis nattliga smygleveranser. Vapnen. Datorerna. Larmsystemen. Ingenting av det skulle behövas. Ingenting skulle avslöja någonting. I alla fall inte i det skick det skulle återfinnas i. Allt han behövde fanns på annat håll. I molnet. I cyberrymden. Det enda han grep var simfötter, två par, ett större och ett mindre, och en metallisolerad filt. Han böjde sig över tangentbordet och såg blodfläcken på tangenten »S« flyta ut mot sina närmaste grannar »W« och »X«. Han kände på öronen. Det rann blod från båda två. Han var inte säker på hur mycket han hörde. Och inte heller på om blodet skulle locka till sig hajar. Han rev isär en trasa och körde in tygstyckena i öronen, båda två, och så böjde han sig på nytt över tangentbordet. Han fick fram en digitalklockas siffror, tryckte in inställningen 10:00 och klickade igång urverket. 09:59 nu. Så svepte han metallfilten omkring sig så att den täckte honom helt, vräkte upp pansarluckan, slog igen den och smög mot strandkanten på andra sidan, i viken. Under de första meterna klafsade det under fötterna av halvlevrat, bränt blod. Sedan var han nere vid vattnet. Han tog på sig det ena paret simfötter, och metallfilten fick följa med ner i havet. När han dök låg den kvar och guppade på ytan i någon minut innan den sjönk och försvann. Han simmade ner till den stora röda korallen. När han såg att hon väntade där kände han att han log. Han sträckte över de mindre simfötterna, tog emot dykartuben, spände fast den och genomförde en masktömning innan luften från slangen befriade hans brinnande lungor. De såg på varandra genom två dykmasker. Han nickade och pekade, bort från ön. 18
De simmade och simmade. Fort. Tills han kastade en blick på klockan och hejdade henne. Han pekade uppåt. De gick upp till ytan. De låg där och flöt, med blicken mot ön. Deras ö. Så flammade den upp. Bungalowerna, hönshuset, trädgårdslandet, avsaltningsanläggningen, kokospalmerna. Hennes pomodoro. Allt brann med en säreget klar låga. Alldeles ljudlöst. Hon betraktade honom och sa: – Vem? Han skakade på huvudet. – Vet inte, sa han. Okänd. – Vi kan kalla honom X, sa hon. Han log kärvt och såg henne dyka ner igen. X, tänkte han. Bara så. X. Sedan dök han efter henne. De var första paret ut.
19