EN R ASANDE ELD
Norman_En rasande eld.indd 1
2013-02-14 13:33:01
Norman_En rasande eld.indd 2
2013-02-14 13:33:01
Andreas Norman
En rasande eld Thriller
Albert Bonniers Fรถrlag
Norman_En rasande eld.indd 3
2013-02-14 13:33:01
www.albertbonniersforlag.se isbn: 978-91-0-013217-0 Copyright © Andreas Norman 2013 ScandBook AB, Falun 2013
Norman_En rasande eld.indd 4
2013-02-14 13:33:01
Till Anna K.
Norman_En rasande eld.indd 5
2013-02-14 13:33:01
Norman_En rasande eld.indd 6
2013-02-14 13:33:01
1
Mannen kom ut ur entrén till EU-kommissionen, rundade byggnaden och började gå längs Archimedesstraat. Mörkt hår, grå kostym och blå skjorta. För ett ögonblick försvann han ur sikte. Grupp två rapporterade in på radion några sekunder senare, de var posterade hundra meter ned längs gatan och såg honom tydligt. Objektet var kartlagt sedan tre månader och ingenting tydde på att han skulle ändra sina planer den här dagen. Han var regelbunden i sina vanor. Arbetade långa dagar på kontoret men slutade alltid vid samma tid, omkring sju, och tog då bilen hem till villan. Den här dagen lämnade han kontoret redan vid femtiden eftersom det var fredag. Det var väntat. Han och hans fru hyrde en sportstuga sedan två år. Huset låg vid en insjö i naturreservatet Doornendijk i det flandriska flodlandet Meetjesland, en dryg mil norr om Gent. En trakt med rikt fågelliv, utmärkta fiskevatten. Objektet satte sig i sin bil, en metallicgrön Audi som stod hundra meter längre ned på gatan nära korsningen vid Rue Stevin, startade och svängde ut från trottoaren. Trafiken flöt på. Audin låg några bilar framför och rörde sig snabbt genom staden via Rue de la Loi, Kunstlaan och Avenue Charles-Quint norrut. Efter femton minuter var de ute på A10. Grupp två låg trehundra meter längre fram i innerfilen. Objektet höll hög och jämn hastighet och visade inga tecken på att vara medveten om deras närvaro. Efter fyra mil svängde 7
Norman_En rasande eld.indd 7
2013-02-14 13:33:01
han av mot Merelbeke och in på R4 norrut. De låg kvar i sina formationer. Med den hastighet han höll var beräknad ankomst om trettio minuter. Men på väg in mot industriområdena i norra Gent saktade objektet in och istället för att fortsätta norrut på R4 svängde han av ned mot hamnen. Grupp två som låg framför objektet missade avfarten och fick stanna till vid en rastplats och avvakta där. Audin körde längs kajen och hamnlagren, rundade dockorna för fraktpråmar och svängde in på en bensinstation. Grupp ett stannade på en parkeringsplats intill och iakttog objektet. Han klev ur, tankade bilen, betalade och körde sedan ut genom hamnen och upp på R4 norrut igen, den förväntade rutten. Grupp två anslöt efter några minuter. De förberedde sig nu, tog fram ampullerna, laddade trehundra enheter insulin och säkrade att sprutpennan och även reserven fungerade. Trehundra enheter var tio gånger den dagsdos som objektet tog mot sin diabetes, det var tillräckligt. Huvudsaken var att kroppen kunde genomgå en obduktion utan anmärkning. Vid avfarten mot Brygge svängde han in på A11 och några kilometer senare som förväntat in på N448. När allt fungerade smidigt kunde det ibland upplevas som om objektet hade varit med och planerat insatsen; allt skedde som genom en överenskommelse. Men naturligtvis fanns det ingen sådan. Objekt var ovetande. De passerade genom Assenede som var närmaste tätort. Grupp två hade tagit den snabbare vägen runt samhället och var redan halvvägs till stugan. Han körde långsamt nu och skulle inte försvinna ur sikte. Vid en tobaksaffär stannade han till, klev ur medan han lämnade motorn på och skyndade in för att strax komma ut igen med en tidning och vad som såg ut som några paket cigaretter, och körde vidare. De hade beredskap även för ett längre stopp i byn men han fortsatte ut på landsvägen utan att stanna fler gånger. 8
Norman_En rasande eld.indd 8
2013-02-14 13:33:01
Här var ingen trafik. I den kilometerlånga allén de nu svängt in på var objektets och deras bilar de enda på vägen. Stugan låg avsides på en trädbevuxen udde, nåbar endast med den knaggliga väg som löpte genom skogspartiet och slutade vid huset. Tomten vette ut mot en av de små insjöarna, en gräsmatta gick ända ned till vattenbrynet. Ingen insyn, om man inte stod med en kikare på motsatta sjöstranden. Det fanns en viss risk för fågelskådare, men det hela skulle gå fort. Om någon råkade se vad som hände skulle de inte förstå vad de bevittnat. De saktade in och lät objektet svänga in på skogsvägen till stugan. När Audin var ur sikte rullade de sakta efter, ställde bilen halvvägs upp till huset och klev ur. De rörde sig snabbt till fots längs skogsranden. Det var tät lövskog, låg sikt. Det gällde att vara försiktig, objektet var inte mer än ett tiotal meter ifrån dem. Där var huset, en semesterstuga med lågt staket, grind och buskar. Den metallicgröna bilen stod parkerad vid vägkanten. Där var objektet, stående inne i stugans allrum med ytterkläderna på, ryggen vänd mot dem. De rundade hörnet just som han klev ned från farstutrappan ut på gräsmattan. Han var på väg mot vattenbrynet men hann bara ta två, tre steg innan något fick honom att vrida på huvudet, kanske ljudet av deras gymnastikskor när de tog sats mot honom. Inga synliga tecken på våld var det som gällde. Han ryckte till, men hann egentligen inte förstå vad som hände, hann knappt bli rädd när två av dem tryckte ned honom i gräset och låste armarna och nummer tre satte injektionspennan mot hårfästet i nacken. Snabbt lyfte de honom ned mot vattenbrynet och väntade tills kroppen slutade kämpa, kontrollerade pulsen och lämnade honom så.
9
Norman_En rasande eld.indd 9
2013-02-14 13:33:01
2
Klockan var strax över åtta på morgonen och Carina Dymek hade redan hunnit med två timmars arbete. De första kollegorna hade dykt upp – hon hörde det klickande ljudet av taklampor som tändes, det låga skramlet av stolar som drogs fram till arbetsbord och sedan den välbekanta signaturmelodin från datorer som startade. Carina var inte morgonpigg. Hon avskydde tidiga morgnar och var egentligen inte mentalt närvarande före tio, men den här onsdagsmorgonen kunde hon inte bry sig om sådant. Hon hade varit tvungen att komma in tidigt för att ens ha en teoretisk chans att hinna med den hotfullt långa lista av saker som fyllde den signalfärgade post it-lapp som satt fäst på sidan av hennes datorskärm. Åttatusensexhundratrettiofyra meddelanden låg i hennes inkorg. Överst på skärmen lyste sjuttiofem nya, olästa mejl med illröd färg. Många var bara för kännedom, som det hette – rapporter och nyhetsbrev, saker som inte krävde någon åtgärd. De kunde hon vänta med att läsa, om hon överhuvudtaget läste dem alls. Men mitt i floden av sådana meddelanden gömde sig de mejl hon inte fick missa. Rödflaggade mejl, mejl med orden txm skyndsam hantering, beställningar med kort deadline, frågor från enhetschefen som krävde omgående svar eller mejl som det hon nu hade klickat fram, som bar den uppfordrande titeln BESTÄLLNING – Underlag inför UM i Berlin, deadline 22 sep 16.00. Även bland prioriterade mejl var hon tvungen att prioritera. Natten innan hade hon legat i sängen och gått igenom allt 10
Norman_En rasande eld.indd 10
2013-02-14 13:33:01
som hon behövde hinna med dagen därpå. Oroliga tankar hade cirklat i en meningslös kretsgång. Efter timmar av misslyckade försök att somna hade hon till slut kommit fram till att allt var viktigt, allt var prioriterat. Det fanns bara en lösning, den enda lösningen som UD hade lärt henne för sådana situationer: att förneka sig själv och sitt behov av nattsömn. Hon steg upp. Rutorna var fortfarande svarta, korridorerna stilla och nersläckta när hon klev in på enheten, timmar före alla andra. Medan det ljusnade fylldes regeringsbyggnaderna i kvarteren runt Drottninggatan i centrala Stockholm av drygt fyratusen tjänstemän som alla, på samma sätt som hon själv, satte sig vid sina datorer i sina väl upplysta standardmöblerade tjänsterum och kontorslandskap och inledde dagens arbete. De verkade i skuggan av ministrarna, tjänade under regeringen och hade till uppgift att ge landets politiska ledning en så god uppfattning som möjligt i den myriad av frågor som ministrar behövde känna till för att kunna styra riket och dess utrikespolitik. De var regeringens stöd i detta styre. Somliga skulle säga att de med vänlig men bestämd hand styrde regeringens hand. De förklarade utvecklingen i främmande länder, de gav ministrarna sin bild av situationen. De tog fram fakta och lämnade synpunkter. De gjorde bedömningar och fattade beslut som påverkade människor och hela samhällen. Även beslut som aldrig fick någon som helst effekt fattades, sådant skedde varje dag. De gav råd och politiker lyssnade. Regeringen styrde Sverige, men i skuggan av regeringen fanns de som skötte styret och den organisationen kallades Regeringskansliet. Regeringskansliet, RK, var något som vanliga människor utan behörighet att vistas i dess korridorer bara hade en vag uppfattning om. Den som arbetade inom RK visste givetvis att det bestod av statsministerns egen stab som kallades Statsrådsberedningen, sedan Förvaltningsavdelningen som hanterade de resursfrågor som hela tiden flödade fram genom organisationen, it, säkerhet, löner och annat administrativt. Under 11
Norman_En rasande eld.indd 11
2013-02-14 13:33:01
dessa två fanns elva departement. Ett av dem var Utrikes departementet. Av alla departement var UD det största och mest slutna. Med sina tvåtusenfemhundra anställda, hundra ambassader, fyrahundra konsulat och ständiga representationer vid FN, EU och delegationer inom andra internationella organisationer var man en jättemaskin, en Leviathan större än alla andra departement sammantagna. Tjänstemän i övriga Regeringskansliet betraktade alltid UD och dess diplomater med avundsjuk beundran, en blandning av längtan efter att vara en av dem och ett hat för att de aldrig skulle kunna bli det. UD:s fyra byggnader i regeringskvarteren var slutna adresser. Innanför de väggarna formades landets utrikespolitik. Internt kallades departementet för Huset och var indelat i tjugofem enheter. Av alla enheter var den säkerhetspolitiska enheten den största och i tysthet ansedd som den viktigaste, den som hade utrikesministerns öra. Säkerhetspolitiska enheten, eller SP som den kallades, sträckte sig över två våningar i kvarteret med adressen Fredsgatan 6. Bland de långa, vindlande korridorerna och raderna av tjänsterum, nära trappan mellan våning fem och våning fyra, låg rum nummer 1523. Längst in, vid det höjoch sänkbara bordet satt Carina Dymek och skrev snabbt och koncentrerat på datorn. Hon var nöjd. Hon kunde snart bocka av den största beställningen på sin lista, utrikesministerns pärm. Utrikesministern skulle dagen därpå resa till Ukraina för möte med president Janukovitj, överläggningar med utvidgningskommissionär Fühle och en rad andra möten. Jalta, Krim. EU:s relationer med den stora, spruckna postsovjetiska nationen var på dagordningen. Centralasien. Tymosjenkofallet, energisäkerhet. Det gällde att fortsätta sätta press på Ukrainas ledning men samtidigt ändå antyda att landet hade ett EU-perspektiv om man valde att utvecklas i demokratisk riktning. Allt för att inte tränga dem österut i famnen på Kreml och Gazprom. Landets 12
Norman_En rasande eld.indd 12
2013-02-14 13:33:02
ekonomi var i kris och politiken gick åt ett alltmer auktoritärt håll. EU:s instrument i grannlandspolitiken, de olika programmen för utveckling och stöd, var den mjuka makt som unionen kunde utöva. Utrikesministern var engagerad i frågorna. Ukrainahandläggaren på Östeuropaenheten arbetade just nu med några analyser av ukrainsk inrikespolitik och relationerna till Ryssland, Carinas fokus var EU och säkerhetspolitik. Som alltid var det inte de formella, hårt protokollstyrda överläggningarna som var mest intressanta, utan samtalen i dess marginaler. Utrikesministerns samordnare hade redan flaggat för att ministern ville ha bilateraler med flera av Ukrainas politiska rådgivare och ett möte med Tony Blair som av någon anledning också befann sig på Krim, träffa en säkerhetsrådgivare på RAND som arbetade som konsult åt ukrainska försvarsministeriet och en handfull andra. Skiss till kort anförande vid middagen på kvällen behövde hon också skriva. Man kunde även förvänta sig att vissa aktuella och känsliga EU-frågor skulle komma upp, även om de inte direkt berörde Ukraina. Denna vecka var de hetaste ämnena en svensk förlängning av flyginsatsen över Libyen och det sanna ryktet om att EU skulle upprätta ett permanent command center i Rom för militära operationer på Afrikas horn, något som under inga omständigheter skulle offentliggöras för tidigt för att inte komplicera förhandlingarna om centrets mandat mer än nödvändigt. Utrikesministern behövde, kort sagt, beredskap för att göra uttalanden. Utrikesministerns pärm var den samlade arbetsinsatsen av i snitt fem, tio handläggare på minst två enheter och en krets ambassader runtom i världen. Inför varje resa sammanställdes en unik pärm med analyser och rapporter, svenska budskap och talepunkter för mediakontakter, cv:n på viktiga personer och praktisk info om resan. Idealt skulle pärmen avspegla alla politiska aspekter och eventualiteter och möta alla behov av fakta som ministern kunde tänkas ha. 13
Norman_En rasande eld.indd 13
2013-02-14 13:33:02
Carina drog ett djupt andetag och ögnade igenom det hon skrivit. Huvudbudskapen var bra, stringenta. Hon kunde de svenska positionerna och behövde inte sitta och rafsa i gamla strategidokument för att veta vad en utrikesminister borde och inte borde säga. Två, tre talepunkter till bara, i telegramform, sedan skulle hon välja ut ett knippe analyser innan hon gick in till sin nye gruppchef Anders Wahlund och stämde av texterna; efter lunch hade hon femton minuter hos enhetschefen för att gå igenom de känsligaste delarna i materialet. Förhoppningsvis kunde hon sedan med små ändringar spika pärmen, skicka över sitt bidrag till Ukrainahandläggaren som skulle låta en gruppassistent kopiera allt i tre exemplar och springa över till ministerkansliet så att ministern hade pärmen i bilen morgonen därpå och kunde ögna igenom den på väg ut till flyget. Utrikesministern hade fotografiskt minne. Alla visste att han föredrog statistik framför resonemang, data framför handläggares trevande analyser. Han gillade ofta oerhört tekniska detaljer om kärnkraftverk, ryska stridsfordon och annat som en utrikesminister tydligen hade nytta av. Enligt de som arbetade närmast honom läste han allt. Utrikesförvaltningen producerade hundratals rapporter varje dag. Tydligen läste han all ambassadrapportering, alla viktigare nyheter, bloggar, forskning, allt. Carina kunde inte förstå hur det var möjligt, men så påstods det. Beställningar från utrikesministerns kansli kom ofta med den lätt nedlåtande påminnelsen till handläggaren att inte ta med ”den vanliga” rapporteringen från ambassaderna utan bara fakta och ”det mest relevanta”. Under sina åtta år på UD hade hon suttit öga mot öga med utrikesministern vid fyra tillfällen. Han var briljant, otvivelaktigt, men i grunden fullständigt ointresserad av människor som inte var utrikesministrar. Kanske var ministern inte ens i Stockholm, slog det henne. Om inte var hon tvungen att skicka hela pärmen som krypterat 14
Norman_En rasande eld.indd 14
2013-02-14 13:33:02
mejl till Kiev, ringa dit och få någon att köra ned till Krim och handräcka den personligen. Hon grävde fram telefonen under alla papper och ringde upp ministerns pressekreterare, men kom bara fram till en vidarekopplad mobil. När hon klickade fram det elektroniska telefonregistret fick hon fram anknytningen till en av assi stenterna. Vidarekoppling. Sedan skrapande buller och en viskande röst som svarade. ”Marianne.” Hon presenterade sig. Förklarade snabbt att hon förberedde ministerns pärm inför Ukraina. Var utrikesministern i Stockholm idag? ”Det vet jag faktiskt inte.” ”Okej.” ”Han ska till Kongo senare i veckan. För Dag Hammarskjöldceremonin. Men Ukraina vet jag inte. Jag kanske kan återkomma till dig? Eller om du hör med Elisabeth?” viskade assistenten stressat. De lade på. Assistent nummer två svarade inte. Utrikesministerns rådgivare, en liten knodd som kommit direkt från ungdomsförbundet, svarade däremot på sin mobil. Var inte ministern i New York? Han hade uppenbart ingen aning. Carina avslutade snabbt samtalet, lutade sig tillbaka i stolen och tänkte igenom alternativen. Han skulle vara i Jalta inom arton timmar om han inte redan var där. Därefter Afrika, sedan New York och FN. Det var det ständiga problemet: alla resor. Folk i huset visste sällan var departementets högste chef befann sig, och än mer sällan vad som sagts vid olika möten eller vilka kontakter han tagit. Han kunde vid en middag radikalt ändra Sveriges syn på rysk gas, eller i en bisats revidera den svenska inställningen till Nato. Hemma fick då enhetschefer, gruppchefer och alla hand15
Norman_En rasande eld.indd 15
2013-02-14 13:33:02
läggare stå som dumma får och tugga i sig olika fait accompli. En gång dök han upp i London för ett möte med dåvarande brittiske utrikesministern och chefen för MI6 utan att ambassaden i London kände till det. Ambassadören blev uppringd mitt i natten av stressade brittiska diplomater som informerade honom om att hans utrikesminister nog precis landat på Heathrow. Sådant väckte en tyst vrede. Sofie, Natohandläggaren som satt i rummet intill, brukade lakoniskt säga att utrikesministern hade ju rätt att göra som han ville. Om han inte hade användning för utrikesförvaltningen utan ansåg att svensk utrikespolitik sköttes bäst av honom ensam, då var det så. Men då behövde man ju heller inte arbeta övertid. Hon behövde verkligen veta var utrikesministern höll hus. Sedan slog det henne, det självklara alternativet: att gå in på hans blogg. Hon klickade in och naturligtvis hade han redan hunnit blogga lite på morgonen. Idag var han i riksdagen. Alltså kvar i Stockholm åtminstone fem timmar till. Utrikesministerns blogg gjorde henne på gott humör. Hon och Johan Eriksson, en knubbig, rolig kille som föredrog bredrandiga slipsar och som satt på gruppen för humanitärt bistånd och katastrofinsatser tio rum ned i korridoren, brukade ringa varandra och läsa upp de mest grandiosa formuleringarna i telefon. Det var allmänt känt att ministern tyckte illa om att vara hemma i Stockholm, han skrev dystert och gnälligt då. Regnigt Sverige, går här och utför mitt enkla värv på departementet, och så vidare. I skarp kontrast till när han reste, hans humör verkade stiga i proportion till antalet flygtimmar. En vacker morgon i Genève. Delhi, möte med Singhs säkerhetsrådgivare, oerhört intressant. Hennes favorit just nu var: STOCKHOLM: Torsdag igen, och regeringssammanträde och s k allmän beredning inleder på sedvanligt sätt dagen. Landet måste ju regeras.
16
Norman_En rasande eld.indd 16
2013-02-14 13:33:02
På Johan Erikssons topp tio var kommentaren om när ministern blev informerad om World Trade Center-attacken elfte september 2001: Jag fällde kommentaren att nu hade världen förändrats igen. Det hade blivit ett stående uttryck mellan dem när något hände. Jahapp, nu har världen förändrats igen. Johan Eriksson var fenomenal på att leta fram de klockrena plattityderna. Hon kunde få sådana skrattattacker att Natohandläggaren kom in och krävde att få veta vad det var som var så roligt. Men man skämtade inte om utrikesministern med vem som helst, det gällde att vara försiktig. Hon hade en gång gjort misstaget att raljera över bloggen på enhetens fredagsfika och för sent upptäckt att ingen utom hon var road. Hennes skratt hade svävat i en besvärad, avståndstagande tystnad. Hon glömde det aldrig. Hon skrev en halvtimme utan avbrott. Pekfingrarna smattrade fram i snabba rörelser över tangentbordet. Punkter för en eventuell presskonferens. Östra partnerskapet var av central betydelse för relationerna mellan EU och Ukraina, skrev hon och lade sedan till några formuleringar om vikten av en långsiktig relation, om landet som en del av Europa. Allmänt hållna formuleringar. EU hade handelsrelationerna och biståndet som sina tyngsta instrument men det var ryssarna som satt på den verkliga geopolitiska makten, de styrde gasoch oljetillgången. Det gällde att vara tydlig med budskap om rättsstatlighet och mänskliga rättigheter, samtidigt inte skriva ukrainarna på näsan och kränka deras stolthet, få Janukovitj att vända sig mot Moskva. Kreml talade redan om rabatterade oljepriser. Om några månader var det vinter i Kiev och då kunde politisk lojalitet räknas i dollar per fat. Hon läste om, skrev till och ändrade i snabb takt tills hon hade ett bra utkast. Klockan blev kvart över nio. 17
Norman_En rasande eld.indd 17
2013-02-14 13:33:02