LENNART PEHRSON DEN NYA STADEN Utvandringen till Amerika II
Albert Bonniers Förlag
INLEDNING 11
FÅGEL FENIX Kapitalismens moderna Metropolis reser sig ur askan 17
DEN AMERIKANSKA STADEN Kapten Lange blir Chicagos förste svenske bosättare 51
DOLLARNS STAD Jakten på pengar skruvas upp i ett allt hårdare tempo 79
DET MODERNA BABEL Nationaliteter och språk ska samsas i nya storstaden 115
UPP TILL KAMP MOT KAPITALET Arbetare i strejk mot mäktiga och giriga industrialister 147
BEFRIAD PIGA Utvandring till storstaden blir emancipationshandling 187
»THE SWEDES BUILT CHICAGO« Stadens höga skyskrapor symbol för ett mäktigare USA 217
CHICAGO I VÄRLDENS MITT Svensk nationalism förenas med amerikansk patriotism 247
SYNDENS NÄSTE Vad skulle Jesus säga om han kom till Chicago? 285
»EN STACKARS SVENSK« Politisk teater med borgmästarens svenske Mefistofeles 317
MÄN, PENGAR OCH MAKT Charles Walgreen blir en self-made man i Chicago 351
BAKOM DE BREDA SKULDRORNA Kvinnliga ledare går i spetsen för större social rättvisa 377
DEN SKÖNA STADEN Visionen av Chicago som det nya Rom, Aten eller Paris 409
CHICAGO SOM POESI Augusts och Claras pojke ger staden dess plats i dikten 435
LITTERATUR 463 BILDKÄLLOR 469 PERSONREGISTER 471
LET ME BE THE GREAT NAIL HOLDING AÂ SKYSCRAPER
Carl Sandburg
THROUGH BLUE NIGHTS INTO WHITE STARS.
INLEDNING
Det var ännu ett par veckor tills han skulle fylla fjorton år och ändå hade han på egen hand gjort en mycket lång resa, från Daglösen, en liten by mellan Filipstad och Storfors i östra Värmland, hela vägen till Chicago. Han hade lämnat sin hembygd efter att hans far – en predikant och hemmansägare – vid sin död lämnat familjen på ekonomiskt obestånd. Gården, nära Daglösens järnvägsstation, visade sig vara högt skuldsatt. Efter hans bortgång hade Peter Petterssons änka och de sex barnen tvingats överge hemmet. Framtidsutsikterna såg inte längre ljusa ut. Det var många andra i trakten som då redan utvandrat till Amerika och det fanns gott om historier om emigranter som lyckats väl och tjänat stora pengar på andra sidan Atlanten. Om han också reste till Amerika, så hade den unge sonen tänkt, skulle han nog kunna reda ut sina egna och den övriga familjens ekonomiska bekymmer. En sommardag 1887 följde hans mor Sofia med för att vinka av honom vid stationen i Storfors, där han kunde ta tåget till Göteborg. Han fick sällskap med en lokal präst och de kunde sedan tillsammans kliva ombord på båten till England. Efter en tågresa från Hull till Liverpool gick färden vidare med Atlantfartyget City of Chicago, och det skedde under tämligen enkla omständigheter. På nedre däck, berättade han i ett av sina första brev till sin mor i Sverige, »ligga vi inpackade i bås av ohyvlade bräder«. Det fanns tjugofyra sådana bås i varje hytt, förklarade han, och totalt hade fartyget femhundra passagerare och en besättning på etthundrafemtio man.
11
Det var en lättnad när han, efter att först ha anlänt till New York, till slut kommit fram med tåget till Chicago. Det var den 9 augusti – hans födelsedag var den 29 samma månad – och mötet med storstaden var en i högsta grad omtumlande upplevelse. I ett brev till sin mor Sofia redovisade han snart sina första intryck av staden med dess märkligt raka och ofantligt långa gator: »Så till exempel State Street som är 20 engelska mil lång och går igenom hela staden. Här finns många ståtliga hus. Igår såg jag flera stycken som voro tolf våningar höga och en hel massa som voro tio. Gatorna äro belagda med träkubbar och mycket breda och trottoarer av huggen sten. Men trafiken är likväl så liflig att man ofta får stå långa stunder i hörnen och vänta på något gynnsamt tillfälle att komma öfver på de stora gatorna.« Charles Peterson, som blev det namn han skulle använda i Amerika, kom i alla fall med tiden att anpassa sig mycket väl i storstaden, och han blev, med några få avbrott, kvar i Chicago fram till sin död 1943, då han var sjuttio år gammal. Det var många svenska utvandrare som kommit före honom till Chicago och ännu fler skulle följa efter under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Till att börja med verkar det inte ha varit något större problem för honom att tillfälligt hysa in sig hos familjer som tidigare hade kommit till Chicago från hans värmländska uppväxttrakter. Det dröjde heller inte länge innan han fick en plats som sättarlärling vid den svenskspråkiga tidningen Hemlandet och möjlighet att skaffa sig en egen enkel bostad. Men uppenbarligen hade han en stark äventyrslust och gav sig redan året därpå iväg över Amerika, till Colorado, vidare till San Francisco och ända till Hawaii, som då var känt som Sandwichöarna, och det dröjde till 1895 innan han var tillbaka i Chicago. Han hade fortsatt att arbeta vid olika tryckerier under sin långa resa och nu fick han jobb vid Svenska Amerikanaren, en annan av de tidningar i Chicago som riktade sig till svenska invandrare. Efter några år kunde han 1899 starta eget. Peterson Linotype Company växte så småningom till ett av Chicagos största tryckeri- och bokbinderiföretag; han förvärvade och ägde under en tid även tidningen Hemlandet, och han blev också politiskt
12
aktiv i det republikanska partiet. 1927 kom han av borgmästaren »Big Bill« Thompson att utses till Chicagos stadskassör. Charles Peterson från Daglösen i Värmland hade lyckats i Amerika och han hade, som han en gång tänkt, även kunnat skicka ordentligt med pengar till sin mor och sina syskon i Sverige. * Det finns inget som tyder på att Charles Peterson någonsin tänkte sig en framtid som jordbrukare i Amerika. Trots att han kom från landet och var uppväxt bland bönder, verkar det närmast ha varit en given sak för honom att söka sig till en storstad. Det var inget ovanligt. När den stora invandringsvågen från Europa nådde USA under senare delen av 1800-talet, slog sig merparten ned i städer, även om det var ett jordbrukssamhälle de lämnat. De kom till New York och Philadelphia, de första storstäderna på östkusten, och de var med och byggde upp Saint Louis, Cincinnati, Milwaukee och andra nyare städer i Mellanvästern. När den stora massutvandringen inleddes vid mitten av 1800-talet hade de tidiga svenska invandrarna, mer än andra invandrargrupper, visserligen sökt sig till områden där det fanns god tillgång på jordbruksmark. Men efterhand kom ändå merparten av de 1,2 miljoner svenskar som utvandrade till Amerika att hamna i städer. Flertalet blev inte – som Karl Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarserie – nybyggare och bönder som sökte sig ut i ännu otämjd vildmark för att skapa en ny tillvaro genom att hitta en plats för en egen torva att bruka. Det fanns säkert olika skäl till att drömmen om livet på landet tappade i dragningskraft. Många insåg nog att prärien kunde vara en ensam och isolerad plats. Och framtidsdrömmarna, som måste ha funnits när det stora beslutet att lämna det gamla hemlandet togs, handlade kanske inte i första hand om att upprätta samma tillvaro i den nya världen, utan om att göra något nytt, finna andra möjligheter. Det var ju också en tid när mängder av människor, i både USA och Europa, övergav landsbygden och flyttade in till snabbväxande städer. Urbaniseringen var en del av den nya moderna världen.
13
1887, året då Charles Peterson gav sig iväg, var ett av rekord åren för den svenska utvandringen till Amerika. Mer än 46 000 svenskar emigrerade detta år, och vid den tiden hade Chicago sedan länge varit ett etablerat mål och staden kom att locka till sig fler svenska invandrare än någon annan plats i USA. Där fanns ett nätverk. Nykomlingen kunde få hjälp av landsmän som kommit tidigare med att skaffa bostad, jobb och även socialt umgänge. Det var säkert tryggt att veta att det fanns landsmän som talade det egna språket på plats. Även om en större flyttrörelse från stad till land hade inletts långt tidigare i en del europeiska länder, var det något som tog fart relativt sent i Sverige, som på den punkten låg efter även USA. 1840, när den svenska massutvandringen var på väg att inledas i mindre skala, fanns det ingen stad i Sverige med så många som hundratusen invånare. Bortsett från Stockholm fanns bara vad som idag skulle räknas som småstäder. Inga storstäder i USA kunde heller jämföras med europeiska metropoler som London, Paris eller Wien. Endast New York, som då blivit USA:s största stad, hade en större folkmängd än medelstora europeiska städer som Liverpool och Dublin. Det fanns bara ytterligare fyra amerikanska städer – Philadelphia, Boston, Baltimore och New Orleans – som nådde över etthundratusen invånare. London hade då nästan två miljoner invånare Men under senare delen av 1800-talet började USA:s städer växa mycket snabbt och ingen annanstans gick det med sådan fart som i Chicago. Ett halvsekel tidigare hade staden knappt funnits på kartan, men när Charles Peterson anlände 1887 höll Chicago just på att bli en miljonstad, och en sådan utveckling kunde bara ha gjorts möjlig genom att så många invandrare strömmade till och valde att slå sig ned i staden. De kom i hopp om en drägligare tillvaro och i många fall också, som Charles Peterson, med en idé om att det skulle gå att tjäna betydligt mer pengar i storstaden än på den landsbygd de lämnat. Under 1800-talets sista decennier uppstod förhållanden, genom en rad samverkande faktorer, som gav helt nya möjligheter till ackumulering av kapital och ekonomisk tillväxt. Enskilda individer kunde på kort tid skapa enorma förmögenheter. Storstadens
14
tillväxt, och mötet mellan de många olika befolkningsgrupperna, utlöste en kreativitet som drev på både en utveckling mot ny teknik och en ny kultur som kom att forma det moderna industrisamhället, som på ett helt annat sätt än det gamla jordbrukssamhället var en plats som var i ständig förändring. I staden var det nödvändigt att hitta nya lösningar, och de bästa innovationerna fick sin belöning. Samtidigt uppstod nya spänningar. Inkomstklyftorna vidgades och blev också mer synliga för gemene man. Väldiga rikedomar existerade sida vid sida med en djup social misär, och i de motsättningarna uppstod också en grogrund för nya sociala och politiska idéer och reformer. För nykomlingen, som inte sällan kom från en liten by som Daglösen i ett annat och avlägset land, kunde mötet med storstaden säkert framstå som både kaotiskt och hotfullt. Men med alla sina faror hade staden ändå en oemotståndlig dragningskraft.
I VIEW GREAT CITIES AS PESTILENTIAL TO THE MORALS, THE HEALTH, AND THE LIBERTIES OF MAN. Thomas Jefferson
16
FÅGEL FENIX Kapitalismens moderna Metropolis reser sig ur askan
Klockan var två på natten när han väcktes av sin förskräckta hustru. Söderut hade hon sett att staden stod i lågor. Det var en hemsk syn och hon bad honom nu stiga upp så att han själv kunde se var det brann. Han såg hur himlen lystes upp och kunde snabbt konstatera att det verkligen var en rasande eldsvåda. Men den tycktes ändå vara på betryggande avstånd, på andra sidan floden, och borde inte utgöra något hot mot deras hem på stadens norra sida. Det var där, i Swedetown, som en stor del av de tusentals svenska invandrarna i Chicago slagit sig ned. Det var också så att bränder vid den här tiden blivit närmast rutin i Chicago; det hände att flera utbröt under en dag. Det hade varit en lång torrperiod, inget regn på många veckor. De enkla trähus som byggts till låga kostnader för att härbärgera den snabbt växande befolkningen fungerade som bränsle. Det behövdes inte mer än en gnista för att en brand skulle spridas i det knastertorra stadslandskapet. Bara dagen innan hade han varit nere i centrum och fått höra hur brandkåren nedkämpat en större eldsvåda som startat i stadens sydvästra delar, i Lull & Holmes hyvleri vid Van Buren Street. Det var nog inte så mycket att oroa sig över. Gustaf Bohman gick tillbaka till sin säng och somnade om. Det var, skulle det visa sig, en allvarlig felbedömning. Nattvilan blev kortvarig. Han vaknade igen bara en timme senare när dörrklockan ringde. Utanför stod hans kollega, Johan Enander, redaktör för Hemlandet, en av de första svenskspråkiga tidningarna som gavs ut i Amerika och som hade startats 1855 av pastor Tufve Hasselquist, en ledare för svensklutherdomen i
17
Amerika. Bohman hade vid denna tid avancerat till posten som tidningens business manager. I upprört tillstånd förklarade Enander att branden inte gick att kontrollera och att hela Chicago var i fara. Han vädjade till Bohman att följa med för att försöka rädda vad som räddas kunde från tidningsredaktionen nere i centrum. De gav sig iväg och lyckades ta sig över floden trots att flera broar redan börjat brinna, men när de kom fram var det inget de kunde göra. De möttes av vad Bohman senare skulle beskriva som en ohygglig syn. Hela byggnaden som rymt deras verksamhet var på väg att försvinna i rök och lågor. Inom några ögonblick var allt borta. De kunde se hur elden hastigt spreds från hus till hus. Brandmännen hade inte en chans att bekämpa lågorna; de kunde inte göra mycket mer än att hjälplöst beskåda förödelsen. Vid det laget hade även vattenverket brunnit ned, pumparna hade slutat fungera och det fanns inte ens vatten för att försöka släcka elden. Många ögonvittnesberättelser gav i efterhand en bild av ett fullständigt kaos. Värmeutvecklingen var enorm, hettan så intensiv att byggnader exploderade innan de tagit eld. En stark vind från sydväst drev lågorna framåt, över lättantändliga timmer lager, kolhögar, enkla industribyggnader och bostäder tillverkade av trä. Snart visade det sig att inget kunde stå emot den eldvägg som med ett hemskt ylande rusade fram med en lika ursinnig som obarmhärtig styrka. Det var de fattiga invånarna i Chicagos tättbebyggda slumområden som drabbades först och hårdast. Conley’s Patch, en kåkstad befolkad av irländska invandrare, var övertänd på några minuter. Men snart stod det klart att inte heller stadens rika elit var förskonad, även om den hade förskansat sig i nybyggda stenpalats. Järn smälte, marmor föll samman. Fasansfulla scener utspelades när alla desperat försökte rädda sig själva och de sina ur det brinnande infernot. I trängseln
Nyheten om den stora brandkatastrofen spreds snabbt. I Cleveland, Ohio, kallade borgmästaren Frederick Pelton omedelbart till ett massmöte för att organisera hjälp till »Chicagos lidande människor«.
18
på gatorna irrade panikslagna mödrar med sina barn utan att veta vart de skulle ta vägen. Människorna var svarta av rök. En del försökte till varje pris rädda sina ägodelar; andra sökte förtvivlat efter familjemedlemmar eller bara sprang för livet från lågorna. Åtskilliga vittnesberättelser handlade om hur irrationellt skräckslagna individer kunde bete sig; män som rusade in i brinnande hus där barn skrek på hjälp och som kom tillbaka ut med simpla prylar i händerna. Folk rörde sig i olika riktningar. Tusentals, som inte kunde ta sig ut mot prärien i väster eller norr, tog sin tillflykt österut, till Lake Michigan där de stod ute i vattnet i många timmar medan de såg sin stad brinna ned under den upplysta himlen. En kvinna höll under den långa väntan i vattnet sin symaskin över huvudet. Den var hennes levebröd som sömmerska och hon skulle behöva den senare. Alexander Frears, en New York-politiker på tillfälligt besök i Chicago, kände sig illamående av den skräck och brutalitet som spelades upp. Han såg hundratals små barn som »skrek och ylade efter sina föräldrar«. När han berättade om sina intryck i tidningen New York World var det särskilt en minnesbild som etsat sig fast: En liten flicka kom springande förbi honom, hon skrek och hennes gyllene hår stod i lågor. Någon kastade – i stundens panik och förvirring – ett glas med sprit över henne och elden flammade upp runt henne i en blå låga. När branden spreds vidare var det invånarna i de norra stadsdelarna som råkade värst ut. Det var så många som – i likhet med Gustaf Bohman– aldrig hade trott att de var i någon fara i sina bostäder på andra sidan floden. De hade lugnt sovit vidare, tills det var för sent. Runt trehundra dödsoffer krävdes och åtskilliga måste ha varit svenskar. Några exakta dödstal kunde visserligen inte fastställas. Kroppar som hittades var så sönderbrända att de aldrig kunde identifieras och de placerades i anonyma mass gravar. Det var nödvändigt att det gick snabbt för att hindra smittspridning. Men dussintals offer fanns i kvarteren kring Chicago Avenue, huvudgatan i det område som kallades Swedetown. Tusentals svenska invandrare blev hemlösa. Gustaf Bohman kunde i alla fall först ta sig tillbaka till hemmet på nordsidan. Han såg till att hans hustru och deras lille son
20
kunde sätta sig säkerhet och försökte sedan föra iväg familjens ägodelar. Men den häst och vagn som utlovats kom aldrig. Som i så många andra fall hade någon annan bjudit över och betalat mer. Det mesta av vad han samlat ihop försvann i lågorna innan han till slut fick en skjuts och kunde rädda sig själv och ta några av sina tillhörigheter med sig ut ur staden, vidare norrut bort till där prärien tog vid. När han kommit dit började ett regn falla. Branden hade startat vid niotiden på kvällen, söndagen den 8 oktober 1871. Det var inte förrän en bit in på tisdagsmorgonen som de sista lågorna dog ut när elden inte längre fann något som kunde nära den. Ute på prärien fanns inte mer att förstöra. Gustaf Bohman från Skellefteå hade varit fylld av hopp när han 1866, efter några år till sjöss, utvandrat till Amerika. Han hade då varit tjugoåtta år gammal. Det hade, på det stora hela, gått bra för honom i den nya världen. Han hade bildat familj och fått ett bra jobb. Men nu hade han varken mat, vatten eller tak över huvudet. Det gick inte att veta om några försäkringar gällde. I ett slag hade en tredjedel av Chicagos trehundratusen invånare blivit hemlösa. Han kunde bara blicka ut mot förödelsen och vad som nu blivit ett flyktingläger vid norra stadsgränsen. Han tänkte på sin familj och på hur det skulle bli i framtiden. Det var inte längre möjligt för honom att hålla tillbaka tårarna. Han satte sig ned och grät. * I en artikel daterad den 15 oktober 1871, en vecka efter att den stora branden brutit ut, rapporterade en korrespondent till New York Times läsare om situationen i Chicago. Efter att ha vandrat runt i staden i flera dagar kunde den utsände reportern bara konstatera att lågorna fullgjort sitt destruktiva verk med en »fruktansvärd fullständighet«. Samma morgon hade han gått över bron vid Kinzie Street till norra sidan och hade funnit en »hemsk förödelse«. Det fanns knappt ens några rester från branden, bara några enstaka järnbitar och lite tegelsplitter. Elden hade varit så intensiv att hela kvarter försvunnit. Där hus hade stått fanns nu bara högar av aska. Tog han några steg åt sidan, från gatan, sjönk
21
han ned till ankeln. När han blickade norrut såg han ett ödsligt asklandskap, här och där enstaka ruiner som inte var mer än skelett av sönderfallande husväggar. Korrespondenten från New York Times var långt ifrån ensam om att göra observationer på plats. Även om tryckpressar och redaktionslokaler försvunnit i lågorna fann Chicagos egna tidningar snabbt lösningar och kunde snart ge ut extranummer om brandens härjningar. Det dröjde inte förrän de med svarta rubriker trummade ut sitt budskap om den stora katastrof som drabbat staden, om ett »Chicago i aska«. Samtidigt strömmade journalister till från övriga USA, ja även från tidningar i andra delar av världen. Bara några år tidigare hade den transatlantiska kabeln lagts över Atlanten och nyheter kunde nu på endast några ögonblick nå läsare i Europa. I den meningen var branden i Chicago kanske den första katastrofen som skildrades globalt i medierna. Bidrag för hjälp till de drabbade började samlas in på båda sidor av Atlanten redan innan branden hunnit slockna. Det fanns ett intensivt intresse av att få mer information från och om den ödelagda staden. Branden var onekligen en katastrof av stort format, med många döda och oerhörda materiella skador. Men den väldiga uppmärksamheten, såväl i USA som internationellt, kan ändå te sig som anmärkningsvärd, om man jämför vad som hände i Chicago med vad som inträffade i Peshtigo, en bit norrut i Wisconsin. Samma söndagskväll, den 8 oktober 1871, överraskades invånarna i det lilla skogshuggarsamhället Peshtigo av en massiv skogsbrand som snabbt växte till en dundrande eldstorm som tillintetgjorde allt som kom i dess väg. Det blev knappast något kvar av den lilla staden, ett samhälle vars existens till mycket stor del varit beroende av att kunna leverera timmer till den trävaru industri i Chicago som försett den egna stadens byggföretag med material till de bostäder som nu stod i brand. Det gick aldrig att fastställa ens en ungefärlig siffra över antalet dödsoffer i Peshtigo. Det kan ha varit långt över tvåtusen människor som försvann i lågorna. Men även en lägre uppskattning – en halvering av det högsta talet – ger ett flera gånger hög re dödstal än för branden i Chicago. Faktum är att eldstormen i Peshtigo var och är den dödligaste brandkatastrofen i USA:s
22
historia. Ändå fick den, när den inträffade, knappast någon uppmärksamhet alls, och den glömdes i vilket fall snart bort samtidigt som branden i Chicago blev en episk och historisk händelse som med tiden gavs närmast mytomspunna dimensioner. En förklaring kan förstås vara att Chicago var mycket större. Peshtigo var ett litet obetydligt och avlägset samhälle med några tusen invånare. Chicago var en modern stad som på några decennier växt från byhåla till metropol, som 1870 hade nästan trehundratusen invånare och var på väg att etablera sig som Mellanvästerns självklara ekonomiska centrum. Men den nya storstaden kunde också ses som en utmaning mot en rådande ordning, ett hot mot den naturromantiska idealisering av landsbygden och jordbruket som hade ett starkt fäste i 1800-talets Amerika. Ingen mindre än Thomas Jefferson – självständighetsförklaringens huvudförfattare – hade ju uttryckt en idyllisk vision om ett agrart framtidssamhälle när han talat om bönderna, de som brukade jorden, som Guds utvalda folk – om det nu var så att »han någonsin haft ett utvalt folk«. Även om många av Jeffersons idéer fortfarande ses som högst relevanta, var det nog så att han passerades av utvecklingen redan under sin livstid, när han dömde ut storstäderna och industrialiseringen som något ondskefullt. Men hans glorifiering av landsbygden har med tiden kommit att behålla en stark livskraft och dess spår kan märkas än idag, och det trots att merparten av USA:s befolkning levt i städer ända sedan det tidiga 1900-talet. I den meningen fanns också likheter mellan USA och Sverige när industrialiseringen och den moderna kapitalismen fick sina genombrott. Varken i USA eller i Sverige fanns urbana traditioner som i de mer utvecklade europeiska länderna. Landsbygden idealiserades. Staden var hotfull. När den unge Henning Nilsson, romanfiguren i Per Anders Fogelströms Stockholmsskildring, kommer vandrande från landsbygden till den svenska huvudstaden en varm sensommarkväll, »i ångans år 1860«, bär han på sina drömmar om en bättre framtid, om de nya möjligheter som bara kan finnas i staden. Han har anlänt med en ny tid, när järnvägarna börjat byggas och industrier växte fram. Men det fanns anledning att tänka sig för även om det var mycket som lockade:
23
Samtidigt som Chicagobranden inträffade utlöstes en annan brand katastrof en bit norrut, i det lilla samhället Peshtigo i Wisconsin. Men de många fler dödsoffren gavs knappast någon uppmärksamhet alls.
»Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om pesthålan och varbölden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte sig många av dem dit, gav sitt blodsoffer.« Vid denna tidpunkt hade Stockholm en befolkning på kring 110 000 invånare. Göteborg hade inte mer än 37 000 invånare som rikets andra stad, följt av Norrköping och Malmö som ännu inte kommit över 20 000 invånare. I London fanns det samtidigt 3,8 miljoner och i Paris 1,7 miljoner invånare. Chicago var då inte mycket större än Stockholm i invånarantal, men befolkningen mer än fördubblades under decenniet fram till branden. Under slutet av 1800-talet förblev Stockholms tillväxttakt högst måttlig i jämförelse med den rekordsnabba utvecklingen i den amerikanska metropol som snart skulle utmana de allra största världsstäderna. Det var många som befarade att staden var på väg att rycka människorna från deras rötter. Staden kunde nog erbjuda tillväxt och möjligheter, men också kaos och konflikter. Historikern Karen Sawislak har förklarat den ihållande fa scinationen vid den stora branden i Chicago med att katastrofen kunde tolkas som en symbol för den nya storstadens faror och skyddslöshet. Peshtigo var knappast någon riktig stad, branden hörde naturen till och utgjorde en naturkatastrof som måste accepteras. Skogsbränder var något som alltid förekommit, en del av en ordning som det bara var att godta. Storstaden Chicago var på ett annat sätt ett verk av människorna och därmed var det rimligt att de också hade orsakat katastrofen. Den stora staden saknade helt bondesamhällets stabilitet; det var en miljö där det inte fanns någon riktig ordning och som kunde locka fram de mörkaste sidorna hos människan. Det goda och det onda, lycka och elände, fanns intill varandra. Individer var utslängda att klara sig själva i en värld som alltid tycktes balansera på randen mot en katastrof. Var inte branden en varning om en förödelse som skulle drabba även andra städer? Mot den bakgrunden var det kanske inte så konstigt att det även i Chicago var många som uppfattade den stora branden som en prövning av Gud. Nu fanns möjlighet till bot och bättring. Det innebar också att någon måste bära skulden. Det var nödvändigt med en jakt på syndabockar.
26
Av Lennart Pehrson har tidigare utgivits : Ni har klockorna – vi har tiden 2011 Den nya världen. Utvandringen till Amerika I 2014
Den nya staden är andra delen i en trilogi om utvandringen till Amerika. Första delen, Den nya världen, berör den tidiga utvandringen och formandet av det nya landet Amerika – kolonialism, demokratibygge och Amerikafeber (utkom våren 2014). Den avslutande delen, Den nya tiden, tar upp invandringsströmmen västerut i Amerika och utvecklingen under 1900-talet, från guldrushens Klondike till Hollywood (utkommer våren 2015). Lennart Pehrson har tidigare varit verksam som journalist i U S A under ett trettiotal år, och har bland annat gett ut den kritiker hyllade och Augustnominerade boken Ni har klockorna – vi har tiden om hur U S A påverkats av 11 septemberattacken 2001. Han är bosatt i New York.
Om Den nya världen: »Utvandrare får liv i lovande nytt standardverk.« Dagens Nyheter
www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-013193-7 © Lennart Pehrson 2014 Grafisk form: Johannes Molin Omslagsbild: Wrigley Building i Chicago (Illinois) uppförd 1919–1925 av Graham, Anderson, Probst & White, vykort, 1927 / Getty Images Försättsbild: Daniel Burnhams och Edward Bennetts Plan of Chicago, 1909 Eftersättsbild: New York Central System, The LIFE Images Collection / Buyenlarge / Getty Images Typsnitt: New Century Schoolbook, Franklin Gothic Papper: Multi Offset 120 g Repro: BOP, Göteborg Tryck: Livonia Print, Lettland 2014