9789100131159

Per I. Gedin Brevväxlingen mellan Karin och Carl Larsson. Ett urval

a l b e r t b o n n i e r s f Ăś r la g

Inledning

V

åren 1882 var Carl Larsson tjugonio år och hade givit upp hoppet om att bli en framgångsrik målare. Han hade gjort succé som illustratör, men misslyckats med de målningar som han år efter år sände in till Salongen i Paris, den utställning som var avgörande för en ung konstnärs framtid. Nu hade han gjort ett sista försök med en enorm duk, med det pretentiösa namnet Chez le paintre du roi. Även denna gång blev han refuserad, och dessutom som den enda av de svenska målarna.

Han hade satsat allt på denna målning. Nu var han fattig, svulten och sjuk: Till sjukdomen »bidrog nog också att jag hela vintern levt på endast bröd och ost, nersköljt med auvergnatens vin atroce (= ohyggligt), som kom tarmarna att krympa och sno ihop sig […]

Nu var det nästan slut med gossen C. L. […] Jag ville självdö.« Då kom räddningen i form av konstnärsvännen Karl Nordström.

När han såg Carl Larsson i detta eländiga tillstånd uppmanade han honom att följa med till målarkolonin utanför Paris, Grez-sur-Loing: »Du skall ut på landet, ut till fåglarna!« Carl Larsson »packade löskragen« och följde med.

Mötet med den lilla, idylliska byn där det fanns målare fram­förallt från Skandinavien, blev ett mirakel för den nedgångne konstnären.

•5•

»Jag fick en Lidnersk knäpp«, skriver han själv. Det milda grådiset, den porlande floden och den ljusa grönskan inspirerade Carl Larsson till ett helt nytt måleri. Det akademiska måleriet med starka färger och konstlat innehåll ersattes plötsligt av känsliga akvareller, som återgav alla landskapets milda nyanser. När han skickade hem dessa till Sverige blev det en omedelbar succé inför både kritik och publik.

Nu föddes den Carl Larsson som än i dag är en av Sveriges mest eftertraktade konstnärer.

Det var inte bara mötet med naturen i Grez som åstadkom miraklet. Carl Larsson mötte där också sin stora kärlek, Karin Bergöö.

Han menar att kärleken till Karin var lika viktig som den konstnärliga pånyttfödelsen, den »gjorde susen«, som han skriver i ett brev.

Karin Bergöö var en av de kvinnliga medlemmarna i målar­ kolonin. Hon kom från ett burget, liberalt hem, där föräldrarna inte tvekade att låta dottern utbilda sig till konstnär. Karin hade 1873 som fjortonåring börjat i den s.k. Slöjdskolan i Stockholm, samtidigt som hon gick i Franska skolan för att lära »läsämnen«. Slöjdskolan – som intresserade henne betydligt mer – meddelade en konstnärlig utbildning till både pojkar och flickor i teckning, gravyr, modellering och lackermåleri. Efter fyra år blev hon antagen av Konstakademien, där hon undervisades i teckning och målning efter levande modell och även landskapsmåleri. Och 1882 var det dags för den tjugotvååriga Karin Bergöö att fara till Paris, medelpunkten för tidens nordiska konstnärer.

Kärleken mellan Carl och Karin var omedelbar. Carl skriver hem till sina föräldrar i slutet av augusti att han träffat »en liten fröken Bergöö som är en verklig engel«. Redan ett par veckor senare skriver han: »Den renaste, ädlaste och sötaste flicka på jorden är min […]

Aldrig drömde jag mig dylik lycka; jag lät mig tjusas af hennes när•6•

varo och dolde min gränslösa kärlek för hela verlden. Först i förrgår började jag misstänka möjligheten af att hon kunde älska mig.« Carl tog det djärva steget att, mitt i en polska med den åtrådda, »kyssa hennes panna« och förklara henne sin kärlek. Kärleken visade sig vara ömsesidig, Karin svarade att hon var »gränslöst lycklig«.

Föräldrarnas tillstånd var dock nödvändigt, framhöll Karin. Fadern var en förmögen handelsman som byggt upp en framgångsrik rörelse i den nya järnvägsknuten i Hallsberg. Den blivande svär­ faderns högre sociala position hindrade inte Carl från att presentera sig som den fattige konstnär han var: »Hvem jag är?«, skriver han till Karins föräldrar, »Ännu föga! Det är icke min nuvarande ställning som berättigar mig till hoppet att blifva Er dotter värdig, utan min fasta tro och öfvertygelse om den framtid jag med kraft och vilja kan skapa mig. Min kärlek har lyft mig ur missmodets dy; men jag behöfver ett års tid af träget arbete för att derpå grunda och planera min framtid. Då återkommer jag för att mer värdig än i dag – kunna våga anhålla om Eder dotter.« Karin skriver lika entusiastiskt till sina föräldrar: »Att vara menniska och att förmå känna en sådan jublande fröjd. Att skänka kärlek åt den som aldrig i sitt lif förut vetat hvad det ville säga, och nu är så tacksam derför.« Och om Carl skriver hon: »Jag har aldrig förr sett mitt lif så klart framför mig som nu och det finnes ej minsta spår till tvekan. Men så har jag heller aldrig mött en person som så höjdt mig och gifvit mig ett sådant stöd som han […] Jag har alldrig af någon blifvit bemött med sådan aktning som af herr Larsson, hvad som menas med courtis har aldrig funnits oss emellan.« Föräldrarnas förtroende för sin dotter är totalt: »Vi lita fullkomligt på dig«, skriver Adolf Bergöö, och lägger till den fina formuleringen, »måtte den man du mött vara dig värdig, og du alltid göra dig •7•

värdig hans aktning, og aldrig förlora den för dig sjelf«. Han oroas inte heller av Carl Larssons fattigdom. Adolf Bergöö som själv skapat sin förmögenhet känner i Carl igen en man av sin egen sort: »Lika öppet som Edert bref är vårt svar. Har Ni moget och lugnt öfvervägt den sak Ni framställer, samt allvarligt betänkt att hela Edert och äfven en annans framtida Väl och Ve derpå bero, så lemna vi vårt fulla Ja till Eder tilltänkta förening med vår Karin.« Och Adolf Bergöö slutar sitt brev: »Kom ihåg att ett lyckligt äktenskap icke är beroende af rikedom, lyx eller den ställning man har här i lifvet. – Wi känna Eder icke, och ändå lemna vi Eder det dyrbaraste vi hafva, vårt Barn; svik oss icke! Ni skrifver ›Hvad jag är? Ännu föga.‹ Ni är nog för oss blott Ni är en man i ordets fulla bemärkelse.« Den begynnande tilliten mellan de blivande svärföräldrarna och Carl kom att utvecklas till en djup vänskap. Carl, som hade ett dåligt förhållande till framförallt sin far, får genom Hilda och Adolf Bergöö de kärleksfulla föräldrar som han aldrig har haft: »Det var en bra familj som jag nu kom in i«, skriver Carl; »Präktigt borgerligt folk, såsom sådana alltid borde vara. Svärmor en liten, rentav förtjusande kvinna, fin och taktfull, svärfar ett original, som icke ett dugg brydde sig om andras meningar, utan gick sin breda, hederliga väg rakt fram.

Som gick till himmelriket.« Redan den 3 oktober samma år, på Karins födelsedag, kunde man läsa i en tidningsnotis: »Carl Larsson, vår högt begåfvade unge tecknare och målare, har i dessa dagar ingått förlofning med fröken Karin Bergöö.« Och den 12 juni året därpå står bröllopet i Sverige. Karin och Carl återvänder som nygifta omgående till Grez och målandet. I augusti 1884 föder Karin deras första barn, Suzanne. Äktenskapet innebär för Karin att hon slutar måla. Carl hade uppmuntrat hennes målande under förlovningstiden. De satt bred•8•

vid varandra i Grez med var sitt staffli och målade samma motiv. På hösten 1882 skriver hon från Paris till Carl som är kvar i Grez: »På tal om målning så får du ej skratta åt mig att jag nu tänker börja lefva för konsten.« Hon söker in på en ny målarskola med Carls uppmuntran. Han ser t.o.m. ett äkta konstnärsäktenskap framför sig: »På så sätt komma vi gå långt båda två. Åh, vi kunna komma att lefva ett väldigt ›stiligt‹ lif samman«, skriver Carl till svärföräldrarna. Samtidigt är han orolig för konkurrensen – Karin har fått beröm att vara den bästa bland eleverna i målarskolan: »Jag är riktigt rädd för Karin och jag har en faslig respekt för hennes omdöme.

Blir jag icke målare för annat så blir jag det derför jag ej unnat henne att gå i kapp mig.« Under förlovningstiden blir Carl alltmer orolig över Karins fram­gångar. Först nöjer han sig med att säga att han skall bli en så bra målare att han »sätter sig i respekt« hos Karin. Så lägger han till i ett brev till svärmodern: »Till min fasa har jag fått höra att hon gör ›succés‹ på Colarossis atelier.« Blir hon övermodig kommer jag att slå fast att »qvinnan skall vara sin man undergifven«. Karin slutar måla trots att fadern vill bekosta hennes vidare utbildning; hon svarar: »det skulle Carl ej vilja«(!). Att Carl inte vill att Karin målar bekräftas av en kvinnlig målarkollega från tiden. Hon var i Grez sommaren 1884 och berättar i en intervju femtio år senare: Larssons »hade bara varit gifta i ett år och lilla Suzanne var bara några månader gammal.

De voro mycket lyckliga. Men måla fick inte fru Karin. Jag minns att han brukade säga: ›Karin målar egentligen bättre än jag, men en kvinna skall sköta hem och barn.‹« I ett odaterat brev från 1883 har Karin plötsligt svängt: »Gudskelof att jag kom på den iden att förlofva mig med dig«, skriver hon till Carl. »Det är det bästa sätt jag kunnat hitta på att komma ifrån •9•

den välsignade målningen. Jag har varit på ateliern hela dagen målat och målat (uppåt väggarna förstås, under det jag tänkt på helt andra saker). Det är synd och skam att stå och förstöra så mycket tid och färg. När jag slutar är jag så hjertans led vid mig sjelf och allihop och vill bara söka gräl med Julia [ Julia Beck, en konstnärskollega]. Nej tacka vet jag att få stå i spisen och laga mat.« Det är sista gången Karin nämner sitt målande. Någon senare kommentar från Karins sida till detta omstörtande beslut går inte att finna.

Istället för att bli konstnärskamrat blir Karin nu målarhustru, »femme d’artiste«, och börjar lära sig laga mat. Carl är full av beundran och skriver till svärföräldrarna att hon »komponerar kompotter, ragouter och omeletter som ännu aldrig menniskor drömt om«. Carl får dock mothugg från svärmor Hilda Bergöö. Hon oroar sig för att Karin inte får utlopp för sin konstnärlighet. Carl har nog dåligt samvete, när han svarar att Karin är viktig för honom för det »medarbetarskap hon ger i mitt arbete«, hon är »le bon sens«.

Med åren blir Carl Larssons kvinnosyn alltmer reaktionär. Samtidigt skulle han aldrig komma på tanken att hindra Karin i något som hon vill göra. Genom hela äktenskapet har han en orubblig respekt för sin hustru. Hon är alltid med honom när något viktigt beslut skall fattas. Martina, husets mycket avhållna tjänsteflicka i Sundborn, berättar att Carl Larsson endast signerade målningar på morgnarna. Då hade han alltid Karin vid sin sida: »Dom stod länge framför tavlan med armarna om varandra och hade ett samtal om linjer och färger som jag inte förstod.« Sedan gjorde Carl några varv kring målningen och återvände till Karin: »Till sist sa frun – Rör den inte mera Carl – den är bra.« Hur beroende Carl var av Karins omdöme framgår också av ett av hans brev: »Du säger det skall bli roligt få se mina målningar. Vet du, jag är riktigt rädd för att visa uselheten.

• 10 •

Tror du jag kan göra konst utan dig!« Det var också Karins förslag en regnig sommar att Carl skulle måla inomhus, måla av rummen i hemmet. Det blev början till Sundbornsakvarellerna.

Karin har – märkligt nog – inte någon gång beklagat sig över att hon tvingades att sluta måla. Hon hade en stark personlighet och integritet. Det är svårt att tänka sig att hon skulle göra något mot sin vilja. Varför hon utan vidare slutade med målningen är svårt att förstå. När Carl och Karin hade en konflikt gav hon inte efter, om man skall döma av de många vittnesmål från bekanta och vänner och de brev som växlats mellan dem.

Karins självklara självständiga ställning i deras liv illustreras av ett brev som Carl Larsson skriver till sin mecenat Pontus Fürstenberg. Carl berättar att när han återkommit från en resa till hemmet i Sundborn hade hon skapat ett helt nytt rum: »Tänk Karin hade under den korta tiden aldeles totat om ett af rummen (matsalen).

Slagit ut fönsterna, boaserat väggarna och satt upp hyllor allt i gammal bondestil.« Det framgår att Carl inte hade tillfrågats i förväg.

Det var en överraskning – »riktigt trefligt«, tyckte Carl.

Det var också genom sin pionjärverksamhet som heminredare som Karin fick utlopp för sin kreativitet. Hon ritade möbler – en i dag berömd gungstol, lampor, sängar – och skapade egenhändigt vävd textilkonst. Karin hade en viktig del i den fortfarande i dag populära »Carl Larsson-stilen«. Medan Carl stod för färgsättningen ansvarade Karin för formen.

*

• 11 •

Karin och Carl Larsson var gifta i nästan trettiosex år. De fick åtta barn tillsammans, varav en nyfödd baby dog efter några månader och äldste sonen Ulf dog arton år gammal, efter en misslyckad blindtarmsoperation.

Det finns ett stort antal brev bevarade mellan Karin och Carl.

Han var ofta borta från hemmet, först på nästan årliga resor till kontinenten för att delta i utställningar och se på konst. Karin följde dock med på en del av resorna, och från dessa finns naturligtvis inga brev.

Efter flytten till Sundborn 1901 vistades Carl ofta i Stockholm. Där hade han en ateljé och arbetade med sina många offentliga uppdrag.

Breven vittnar om en kärlek som bara fördjupades under åren.

Karin och Carl hade ett »jämlikt« äktenskap, som var ovanligt på den tiden. Man har med rätta kallat henne en kamrathustru, ett begrepp som egentligen blev aktuellt först på trettiotalet och som anger denna jämlikhet. Carl Larsson var ofta deprimerad, särskilt på senare år, och dessemellan ytterst exalterad. Karin kunde då balansera och stödja honom med stor empati. Martina, tjänsteflickan, minns att när svårmodet tagit över hämtade Karin själv en kaffebricka och gick in till Carl: »De dagar då Artisten hade klen aptit åt frun nästan ingenting.« Av breven framgår Carls kärlek till och längtan efter Karin då de är åtskilda. Karins brev är ofta mer tillbakahållna, men värmen och tilliten är alltid närvarande. Några rader hon skriver i tidskriften Idun till Carls femtioårsdag sammanfattar deras äktenskap: »Om jag kunde likt Bellmans hustru berätta, att ›människan inte alltid var så lätt att dras med‹, så vore ju mycket sagdt i några enkla ord, men de passa inte riktigt in här. Snarare kunde jag vända om meningen och tala om allt det tålamod han haft att ›dras‹ med mig, fördetta måla­ rinna [min kurs.] som hade minsta möjliga begrepp om skötande af • 12 •

hem och härd, och det skulle sannerligen mycket bidraga till hans förhärligande.« Och hon lägger till: »Om den rikedom och den mening med lifvet, min älskade man skänkt mig, är här för heligt att orda. Vill endast säga honom ett innerligt tack för att jag fick bli hans Gamla Karin.«

* Här föreligger ett ganska litet urval av åtskilliga hundra brev och detta är på intet sätt en vetenskaplig utgåva. Jag har »strukit« i breven, markerat med […] och endast tagit med de brev som illustrerar närheten mellan Karin och Carl, liksom brev som skildrar arbetslivet och vardagen. Om breven skall användas för forskning bör man gå till originalen på Uppsala universitetsbibliotek.

Karin var dyslektisk, men jag har bibehållit originalstavningen liksom jag har avstått från pekpinnar i form av (sic!) när någon av dem har stavat namn på platser och konstverk felaktigt. Namn stavades inkonsekvent i allmänhet vid denna tid. Även det har fått stå oförändrat.

Jag har gjort en löpande kommentar för att mycket kortfattat beskriva Carls utveckling som konstnär och förklarat förekommande namn. Kommentaren har ej heller den vetenskapliga anspråk, utan är mera en »berättelse« som sätter breven i sitt sammanhang. Vill man läsa utförligt om Carl Larsson och hans liv och gärning hänvisar jag till min biografi Jag, Carl Larsson.

Per I. Gedin

1882

D

et var på sensommaren 1882 som Carls och Karins kärlekshistoria började i målarbyn Grez-sur-Loing. Carl hade lovat de blivande svärföräldrarna att han skulle ha en stadig ekonomisk grund när han gifte sig med Karin. Han säljer knappt något av sina målningar, men är mycket efterfrågad som illustratör. Han arbetar på flera uppdrag samtidigt och gör teckningar till Zacharias Topelius Fältskärns berättelser, Anna Maria Lenngrens Samlade skalde­ försök, Byrons dikter, Folklivet i Skytts härad i Skåne m.fl. Det var en stor arbetsbörda och Carl stannade därför över vintern i Grez för att helt koncentrera sig på arbetet, medan Karin for tillbaka till Paris för att gå på målarskola.

* Det första bevarade brevet mellan dem är från Karin till Carl. Det är odaterat men året är 1882. De namn som förekommer betecknar svenska målarkamrater, bl.a. Julia Beck och Tekla Lindeström, senare gift med Karl Nordström och bildhuggaren Theodor Lundberg. Colarossi är namnet på målarskolan där Karin var elev. Trots åldersskillnaden – Karin är tjugotre år och sex år yngre än Carl – får man redan nu känslan att Karin är den mognare av de båda.

• 15 •

[Odaterat 1882] Vännen min! Min kära, kära egen älskade! Huru har jag icke väntat och tittat efter bref. Jag hade redan kunnat haft ett i förrgår. Jag har svurit långa eder öfver Tekla som ej kommit upp och helsat mig från dig. Vet du hvad? du är en riktigt stor egoist, tror du kanske att jag har roligare än du? Jag har icke kraft att som du springa kring berg och backar, jag kryper upp i min säng och för hufvudet under kudden. Och så får jag ett bref deruti du talar om Theodor, vem katten tänker på honom. Jag tycker förrästen att det är rätt bra när han är med Julia, då får jag vara ensam med dig. Den enda som har något förstånd här är Nora. När jag är som mest ledsen skränar jag mest med de andra men jag passar alltid på så snart de vända ryggen till, kryper till Nora och tar mig en lipare. De målande Jungfrurna här uppe hos Colarozzi (der jag skrifver detta) undrar väl hvad det är åt mig, jag sitter och grinar och snyter mig så att det ger eko i salen.

Ditt bref fick jag när jag gick hemifrån. I trappan läste jag »Kära vännen min« på gatan »Fy tusan hvad det är dystert«, och så lefde jag på »Fy tusan« tills jag hann upp till Lyxembourg der jag läste hela första sidan. På så vis tyckte jag att du följde mig och talade vid mig och vägen gick så fort. Du säger att du går och talar högt och inbillar dig att jag hör hvad du säger, visst gör jag det, jag är ju alltid hos dig. Du är svartsjuk på alla som se på mig och som jag ser på. Hvad se de af mig, en blek och tankspridd figur som nätt och jemt hinner samla sina tankar för att besvara en fråga innan den framställts för tredje gången. Tror du kanske att jag alltid är samma menniska som de dagar du var här? Min kära kära vän, far väl nu så länge. Du sade du skulle komma hit om en fjorton dar, om lördag är det ungefär fjorton dar, icke sandt?

Din Karin • 16 •

Bråket kring Strindberg som Karin nämner i detta brev syftar på Det nya riket som just utkommit. Där angriper Strindberg i en hänsyns­ lös satir både lätt igenkännbara personer och institutioner. Carl Larsson var känd som Strindbergs vän och medarbetare som illustratör. Carl var nog mer engagerad i Strindbergs strider än vad Karin kände till. Vid den tiden skri­ ver han till honom: »Min fästmö och jag hafva redan läst Det nya riket och jubla samman! Du är den tappraste menniska jag vet! Du går väl klädd i pan­ sarskjorta?« Spada är den svenska journalisten Johan Janzon som umgicks i den svenska målarkolonin. Carl Larsson, som var Sveriges mest kända illustra­ tör, kallades ibland »den svenske Doré« efter den berömda franska illustratö­ ren. Ett hedersnamn som Carl satte stort värde på, men framförallt ville han bli erkänd som målare. Karin syftar på att han inte skall glömma att han nu är målare och inte illustratör.

Karin nämner Carls »dysterhet«. Carl Larsson lider av häftiga humör­ svängningar hela livet, som Karin lär sig hantera med stor känslighet.

1882 Tisdagen Stackars min kära gosse som varit »dyster«. O att jag ej får vara hos dig, vår verld är ändock bra bakvänd, madame [oläsl.] Jaitihais hade rätt att förvåna sig öfver mig derför att jag far ifrån dig till detta dumma Paris. Det är så onaturligt att jag ej skall få vara dig till en liten smula tröst då det är dig och endast dig jag lefver för och håller utaf så långt mitt stackars förstånd räcker till. Och så kommer »Spada« kanske till dig mitt uppe i allt detta, stackars min vän hvad du skall vara trött på allt detta bråk. Gudskelof att du snart kommer hit så att jag får se på dig och taga dig i famn. Ibland önskar jag nästan att du vore mindre känslig än du är (fast det just är det jag håller så mycket utaf hos dig). Hvad behöfver du till exempel bry dig • 17 •

om, att de der hyggliga menniskorna der hemma, hvilka nu som bäst hålla på att aflifva Strindberg, också gifva dig några sidhugg, det måste de ju göra för rättvisans skull. Nå hvad mer om de der hemma för omvexlings skull upphörde att kalla dig sin Doré. Hvarföre kan icke den dag komma då fransmännen kalla dig sin Carl Larsson.

Som du ser sänder jag dig endast ett halft bref, rästen var så idiotisk att jag ref ifrån den. Skrif genast och kom snart till din Karin

Carl Larsson var självlärd och med tiden mycket beläst. Att just Byron var aktuell berodde på hans pågående arbete med att illustrera Byrons Poe­ tiska berättelser. Det fanns en otrygghet i Carl Larssons liv, som ofta skym­ tar fram – t.o.m. här när han skriver till sin älskade.

17 Nov 1882 »Ja: kärlek är en gnista från Odödlig flamma, är ett lån från höga himlar, då de syfta Att locka hjertat mer och mer Ur hvardags­ verldens trånga klyfta. I bönen vi oss uppåt lyfta, Men kärleken drar himlen ner« […] Jag läser Byron och synnerligast alla ställen som de ofvan. Alltid förr »hoppade« jag öfver allt dylikt, men nu är det motsatsen. Käraste älskling! Du fruktade en gång styrkan i min kärlek – nu börjar jag sjelf frukta den. Ja, det finnes inga uttryck för mina känslor – jag kan ej med kallt blod rita hop ett vanligt kärleksbref, nej, nej Nej! Jag kan icke sätta mig ner och tänka ut något behagligt – något hvad som helst. Det är icke hälften af mitt lif jag lämnar i Paris då jag lämnar Dig – det är hela mitt lif. Här ute är jag en automat. En maskin som drages upp om morgnarna för att gå slut vid qvällen. Dystert! Egen min kära! När jag är samman • 18 •

med dig betvingar jag uttrycken af mina känslor – döljer dem under kallprat, slarfskämt och svaga fraser. Jag vågar icke släppa elden lös af fruktan för att du skall ropa »au secours«. Milde Gud! Och på en pappersbit må Du ej tänka jag skall kunna tälja allt detta jag icke vågar säga. – Ljufva flicka! Jag vältrar min själ i fröjd vid minnet af Dig; jag minnes så väl allt om Dig och hos Dig – så väl.

Dina ögon sådana jag sist såg dem då Du vände Dig om! Jag ser dem öfverallt! Jag ser dem nu! Detta skrefs i går afton efter en dag egnad åt minnet af Dig. I dag vill jag åter börja arbeta som en neger väl ihågkommande att hvar dag jag icke arbetar aflägsnar äfven vår förening en dag. Det är vida manligare och mer värdigt Dig att visa min kärlek i handling än i känsloutbrott. Vi få icke nöta ut vår kärlek på dylikt. Om vi helt enkelt relatera våra göranden och låtanden på enkelt hvardagsvis tror jag vi likväl kunna läsa vår starka kärlek mellan raderna. Säg, tös? Pour la vie!

Din Carl.

Det är påtagligt att Karin är ovan att uttrycka sina känslor. Hennes raka funderingar kontrasterar på ett fint sätt mot Carls ibland högspända ord.

1882 Paris den 18 November.

Tack vännen min för ditt bref – det gjorde mig både glad och ledsen.

Glad, att få någonting från dig, något som smakade af Carl Larsson, orolig, för den kommande vintern. Men jag skall vara tapper, vi skola hjelpas åt att vara det. Jag skall arbeta och bråka förfärligt annars skulle jag gå här och domna bort. Jag tänker på det du sade om en af dina vänner, att han far till ett annat land för att kunna • 19 •

uthärda den tid han var skild från den han höll utaf. Skiljsmässan blir svårare för oss hvarje gång – jag såg mig om många gånger efter sedan du nickat farväl åt mig. Du var hufvudet högre än massan och jag följde dig med ögonen vägen framåt. Du säger dig derute vara en automat en maskin – Julia bad mig i dag bära mig åt som en menniska och icke gå som en »annan maskin«. Ja, icke behöfva vi skrifva några »kärleksbref« till hvarandra visst känner och förstå vi ändå huru mycket vi hålla utaf hvarandra. Du brukar ibland säga att du icke vill förstöra dina idéer genom att rita upp en slarfvig squisse till dem, jag skulle anse det vanhelgande att med några phraser försöka ge uttryck åt min kärlek till dig. Jag skulle ju vara en skald som Byron för att finna ord som uttryckte hvad man menade. […]

Ja nu har jag skrifvit mycket dumt, icke sant? Det om jag finge taga dig i famn och gifva dig en kyss, det vore bättre än alla bref i verlden.

Tack för »Blomsterlökarna«. Ditt bref kommer jag allt att läsa ännu några gånger innan jag somnar.

Din Karin

Carl gjorde åtskilliga illustrationsarbeten för Bonniers. Han levde ständigt på förskott, men betalade alltid sina skulder. »Tafvelvraket« bör ha varit en målning avsedd för Salongen nästa vår 1883. Det var där Carl Lars­ son skulle få sitt stora genombrott med Grezakvarellerna. Någon målning med en »sönderslagen båt« var dock inte med på utställningen.

[Odaterat 1882] Tack allerkäraste tös för Ditt bref. Det var så helt och hållet min älskling sjelf: så klar, så varm och så innerlig. Ja Du har så rätt att skiljsmässan blir svårare för hvar gång; men jag kommer nog icke • 20 •

ofta till Paris ty jag måste ligga åt som en rem med mina arbeten.

Jag har börjat ett stort tafvelvrak som jag kommer att arbeta på hela vintern. Det är ett »vackert motif« med den sönderslagna båten i förgrunden. Jag skall naturligtvis ha »gubben« men har ännu icke fått tag i någon »historia«. Dessutom arbetar jag af skulden till Bonnier så att den skall väl snart vara slut. Men hvad allt skulle gå lätt med tösen vid sin sida; men lugnom oss, tiden går fort och när stunden kommer skola vi taga revanche – säg, käraste Karin!

Vi skola bli ett sådant tattarfölje, vi skola utblåsa vår lycka, vi skola gallskrika af fröjd och vi skola altid altid vara »lika tokiga« i hvarandra. Tös! tös! Tös! Jag gastkramar Dig och våldkysser Dig, Du min Lycka! Nu ringer den prosaiska matklockan; och som Tekla far »midt i maten« måste jag sluta.

Din Carl

Gumman Laurent är ägarinna till ett av de två pensionaten i Grez.

Guignol, den snälla pensionatshunden, är uppkallad efter en känd karaktär från dockteatern i Frankrike, där han var en skräckfigur. Skulptören Theo­ dor Lundberg var med Karin på teatern. Som framgår svängde Carls tempe­ rament ofta häftigt mellan högsta lycka och total misströstan.

22 Nov. 1882.

Kära Vännen min! Fy tusan hvad det är dystert! Jag är i ett bistert lynne och fasligt otreflig för mina bordsgrannar. Arg som jag är kan jag ej dölja mig under antagen mask. Käraste tös, min innerligt älskade flicka. Du har just ställt till åt en gammal kall och erfaren man som jag! Ja, min kärlek är så gränslös, och nu så förtviflad, att den gör mig galen: jag vill rifva ner flygfän ur luften, jag vill fara • 21 •

hyggliga menniskor i strupen, jag är i förlägenhet huruvida jag skall klappa eller sparka Guignol som viftar här vid min sida (nej, den stackarn har ju också blifvit kär på gamla dar och lär äfven han vara älskad tillbaka efter hvad gumman Laurent påstår). I går qväll hade jag ingen ro: jag rusade kring alla backar, ner kring alla ängder der jag ursinnigt plaskade med mina sabbaner i den vattensjuka marken.

Jag inbillade mig att Du hörde mig i fall jag talade högt; och så språkade jag den mest rörande erotik till »min egen tattarunge«.

Nej jag tror jag rusar ut och kör hufvudet mot en sten, jag är icke längre klok. Detta är bestämt ett kärleksbref – det kan ej hjelpas.

Hur jag spjärnar emot lär jag väl ändock i grunden vara lik andra menniskor. Nu skall jag emellertid söka måla och så illa som möjligt för att afleda min kärlekskrankhet. – Jag hade bref från Lundberg deri jag får veta Ni varit på teatern tillsammans – jag är rädd för jag skulle kunna våldföra mig på den beskedlige karlen: fördömelse!

Elände! Ja visst är jag svartsjuk till råga på allt – jag är det på alla som ser Dig och på den Du ser på. Åh, himmelske Fader, hvarför har Du låtit den söta flickan komma i min väg! Ja, i döden är jag Din – i »tid och evighet« och det är så sant – sannare än tillvaron – lika förfärligt, som det är ljuft. Skrif, för Guds skull, skrif! Allerkärestan min! »Calmez-vous!« Men det är icke så lätt då det är omöjligt. Jag har eld i min själ – den vore fnöske för afgrunden, om ej Du vore.

Du rena engel! Min! Din Carl.

Hotel Laurent är alltså ett av de två pensionaten i Grez där konst­ närer från hela världen bodde och arbetade, även om de nordiska artister­ na dominerade. Under hösten är bara ett fåtal kvar. När Carl skriver om • 22 •

»refuseringskonstverk« syftar han på att han liksom flera gånger tidigare även denna vår, 1882, hade refuserats av Salongen.

28 nov 1882 Du, lilla, stygga unge, som lät mig vänta så länge. Jag tar lätt båd’ vanor och ovanor och till dessa räknar jag numera att få bref pr omgående; jag ger på sin höjd en dags skriftid, men ej mera. Du är emellertid så söt när Du kommer, att jag blir lika genomglad, som jag nyss var grufligt bister. Den der hufvudvärken som tycks göra Dig orolig var endast en följd af skam att säga – en ny ovana i Hotel Laurent: »eggnogg« d.v.s. äggtoddar. Ty, ser Du, här ha vi det litet dystert om qvällarne, vi, Dellenbough, Harrison och jag, och för att det ej skall bli för odrägligt hafva vi passioneradt omfattat nyssnämnda ovana. Om Du din lilla tattare icke sköter Dig, utan hotar med sjelfgjord förkylning, så får Du med mig att göra; och jag är ej så att leka med må Du tro. Blir jag riktigt arg så gifter jag mig med dig medan jag är midt uppe i mina skulder och refuseringskonstverk »in spe« (!) […] Hvad djupt förstånd och klar insigt Du röjer i Din reflexion: »Hvad vi skola blifva lugna när vi icke längre blifva skilda åt.« Det har Du rätt i tös; Du har förresten ständigt rätt, Du. Jag tycker för min del att tillvaron tills dess är idiotisk fnoskig och nästan idélös. Torka Dig om munnen tös, ty just nu kysste jag Dig. Nu äro toddarna utsupna och sällskapet går hvar till sitt. Jag med. God natt tös! (Får Du brefvet på morgonen kan Du läsa om det innan Du lägger Dig – jag gör alltid så med dina bref – min enda lektyr).

Din egen Carl

• 24 •

Carl har tydligen varit i Paris och det har uppstått någon »fnurra«.

Karin visar igen hur hon värnar om sin självständighet samtidigt som hon ger Carl all den trygghet och värme som han har så stort behov av. Karin kom­ mer från en förmögen familj och har, som framgår, egen ekonomi.

Paris den 8 December.

Jaså du, du kommer tillbaks till Grez, du arrangerar berusning, du får kopparslagare och så svär du öfver Pariserresan, svär en dyr ed att ej så snart komma hit igen, ej »före Jul«. Nej käraste vännen min jag skall ej prata några dumheter, du får visst icke tro att jag blir »ond« derför att du ej kommer förr, det kanske nog är bäst det. Det blir alltid dubbelt ödsligt och mörkt och kallt sedan du farit din väg.

När jag i min ungdoms förvillelse trodde mig svärma för någon, varade endast min förtjusning så länge föremålet var frånvarande, dig blir jag om möjligt kärare uti för hvar gång jag ser och hör dig.

Den här sista dagen vi voro tillsammans var för mig så »ljuflig« att jag ännu lefver i ett bakrus och har icke kommit mig riktigt för att sakna dig. Jag tycker jag har så mycket qvar af dig, jag fattar icke att du farit din väg, jag tror bara att du lemnat mig på ett ögonblick, ack du kommer nog snart och knackar på vår dörr […] Jag har haft bref från mamma, som sade att hon träffat Eva Bonnier, som sade att hennes far hade haft bref från dig deruti du sagt, att det var »tomt efter tösen«. Jag tror det gladde morsgumman. Nu farväl, allerkärasten min. Stora famnen och många många kyssar från din Karin Om du ej har sändt pengarna så gör det föralldel ej. Jag har idag fått pengar så att 10 fr behöfver jag ej och mina kort skall jag naturligtvis betala sjelf.

• 25 •