9789100130916

Aldermanns arvinge

gabriella hĂĽk ansson

Aldermanns arvinge Roman

albert bonniers fĂśrlag

Av Gabriella Håkansson har tidigare utgivits: Operation B 1997 Fallet Sandemann 2002 Hjärnmänniskan 2007

Försättsbladet visar en detalj av kartan ”The Stranger’s Guide through the Streets of London and Westminster”, tryckt hos William Darton 1808, före anläggandet av Regent’s Park på Marylebone-området ovanför New Road.

Stjärnan markerar platsen för Aldermanns Tempel i romanen.

Eftersättsbladet visar en detalj av ”Charles Townley and his Friends in the Towneley Gallery, 33 Park Street, Westminster, 1781–83” av Johann Zoffany. © Towneley Hall Art Gallery and Museum, Burnley, Lancashire / The Bridgeman Art Library.

Den sittande mannen i mitten är Pierre Hugues d’Hancarville och detta är det enda kända porträttet av honom.

Octavio Paz essä om Borges, ”Bågskytten, pilen och måltavlan”, som citeras på sid. 5 är översatt av Lasse Söderberg.

Citatet från Goethes Faust på sid. 561 är översatt av Britt G. Hallqvist.

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-013091-6 © Gabriella Håkansson 2013 ScandBook AB, Falun 2013

T

he greater part of London’s story is not writ in words. It is instead a literature of stone, of place-names and associations.

Where faint echoes answer back from off the distant ruined walls of bloody history.

Alan Moore, From Hell

H

istorien uppfattade han som en samling kuriositeter, vettlösa bragder och vederstyggligheter, religionen som en katalog över yrseltillstånd, av vilka några var minnesvärda och andra löjeväckande.

Jorge Luis Borges credo enligt Octavio Paz

PROLOG

45, HARLEY STREET OCH DESS PLATS I VÅR HISTORIA

D

et här är berättelsen om ett hus.

Ett hus på 45, Harley Street i de nordvästra delarna av London som ritats av den berömde arkitekten och konnässören James Stuart under upplysningens tidevarv, närmare bestämt år 1768, och om vars tillblivelse ytterst lite är offentligt känt annat än att det stod klart för inflyttning tre år därefter, i januari 1771, och att notan för byggnationerna landade på astronomiska 75 000 pund.

Den raka och prydliga Harley Street löper från Cavendish Square i söder upp mot Marylebone Road och de stora grönområden i norr som senare skulle byggas om till Regent’s Park. Många gator runt omkring har dragits om och bytt namn sedan vår historia tar sin början. När huset byggdes upptog den 24 meter långa huvudbyggnaden hela den del av gatan som kallades för Upper Harley Street.

Två flyglar – också de 24 meter på längden – löpte ut längs Devonshire Street i norr och Weymouth Street i söder och omgärdade en stenlagd gårdsplan. Den skuggiga gården, som sällan användes och som pryddes av en allt mossigare helfigursstaty av den grekiska gudinnan Pallas Athena, avgränsades i sin tur mot de påkostade privatbostäderna på Portland Place av en medeltida innergård som innehöll både stallar, lagerlokaler och några mindre verkstäder. En uråldrig mur övervuxen av murgröna och lilablommande klematis utgjorde tomtgräns mot stallarna och det påstods att muren en gång byggdes av stenarna från den rivna befästningen runt den romerska staden Londinium.

Varje flygel i huset på Harley Street hade tre våningar. Den första 7

våningen var för tjänstefolket, rundvisningar och diverse offentliga audienser. Den andra våningen var husägarens egen och påstås ha varit lika full av antika statyer som av hedniska tecken och kryptiska ordenssymboler. Den tredje våningen utgjordes av sovrum och gästrum och nyttjades enbart för privat boende. Som kuriosa kan nämnas att huset rymde arton kakelugnar med tungt ornamenterade spiselkransar, en tjugo meter lång gipsfris som gestaltade myten om Leda och svanen och en spiralformad mahognytrappa som byggts enligt de matematiska proportionerna i en purpursnäckas inre. Det finns de som menar att hela huset var konstruerat som en esoterisk rebus. Det sägs att det var byggt så att personer med rätt kunskap i de ockulta lärorna skulle kunna läsa varje byggnadsdetalj som bokstäverna i en bok. När James Stuart 1787 korades till det artonde århundradets störste arkitekt började den lärda eliten vallfärda till 45, Harley Street för att studera byggnaden. Samtidigt gick vanligt folk omvägar runt kvarteret för att undvika husets illavarslande skugga.

Skuggan, sades det, förändrade både folk och fä. Den som en gång satt sin fot i huset blev sig aldrig mer lik.

Av alla byggnader Stuart ritade under sin livstid intar huset på 45, Harley Street en särskild plats i verkförteckningen. Det var inte mycket större än andra stadsresidens från den tiden och egentligen inte heller pråligare. Varje flygel mätte sexton meter på höjden och fasaden var ljust pudrigt veronagrön. Den strama entrén mot Upper Harley Street flankerades av en portik bestående av fyra stycken marmorpelare med joniska kapitäl, fem meter höga, och ett triangulärt pediment under vilket två brinnande oljefat i mäs­sings­kedjor svävade i luften. En stor vit marmortrappa ledde upp till entrén.

Under pelartaket, ovanför den ovanligt lilla trädörren, hängde ett meterlångt fragment av en antik gravvård med den romerska inskriptionen Semper Ardens i blodröda bokstäver. Evigt brinnande.

Den tyske konstkännaren Johann Joachim Winckelmann skrev årtiondet innan huset uppfördes att det enda sätt på vilket den moderna människan kan uppnå storhet är genom att imitera grekerna. Det sägs att Stuart hade denna sentens klingande i öronen 8

när han arbetade med skisserna över byggnaden och det sägs också att han, i augusti 1768 när ritningarna för första gången visades för uppdragsgivaren och ordensbrodern Gideon Fitch-Aldermann, möttes av en illavarslande tystnad. Båda var medlemmar av det vittra och antikvurmande brödraskapet Dilettanti, och båda var esteter ut i fingertopparna. Det gick åtskilliga sekunder av anspänd väntan innan Aldermann till fullo insåg vad han hade framför sig – vad hans arkitekt faktiskt hade åstadkommit. Det var inget mindre än ett mästerverk. Ett magnum opus.

Kronan på verket var en unik monumentalstaty av den grekiske guden Hermes, som ansågs vara gudarnas särskilda budbärare. Det var genom honom man gick för att nå de olympiska gudomligheternas öron. Han var även talarnas, köpmännens, tjuvarnas, poeternas, uppfinnarnas och de unga studenternas gud – och han beskyddade landsgränser och de resenärer som hade modet att korsa dem. Även den sista färden vakade han över och lotsade tryggt människans själ ner till Hades underjordiska kungarike. Hans kännetecken är den bevingade häroldsstaven, hjälmen och de bevingade skorna men också tuppen och sköldpaddan.

I Aldermanns hus möttes besökarna av den över fyra meter höga statyn när de steg in i entrén. I den ena handen höll han fram sin magiska bevingade stav mot gästen och med den andra handen pekade han uppåt, bakåt mot husets innandöme. I folkmun hette det att statyn var ett ockult tecken – ett budskap till de invigda. Man sa att Hermes hand visade riktningen till alla de hemliga rum och förseglade salar som rymdes i husets inre.

Det var en vacker vision Gideon Fitch-Aldermann närde med sitt antikinspirerade hus och den var – som så mycket annat männi­ skan åtrår – kostsam. Ögonvittnet Charles Adam, som var med när byggnaden uppfördes, berättade i sina memoarer att valutor av alla de slag slussades genom det brittiska bankväsendet för att omvandlas till löner åt de murare, snickare, smeder, golvläggare, takläggare, rörläggare, gipsgjutare, målare och hantlangare som krävdes för att färdigställa det imposanta huset. Aldermann tvingades rekrytera extra arbetskraft från landsbygden för att hålla sin tidsplan och ute på gatan samlades horder av folk för att följa det spektakulära byg9

gets framskridande. Längre söderut, i de gamla palatsen på andra sidan Cavendish Square, skakade adeln föraktfullt på huvudet. Där stod nyrika borgare som Gideon Aldermann inte högt i kurs. Där vaktade man sina gamla pengar och gamla titlar och förfasade sig över alla nymodigheter i London.

Berättelsen om Aldermanns hus, det berömda Templet, är berättelsen om ett hus som byggdes mer än trettio år innan berättelsen tar sin början, och vars själva idé är betydligt större än dess fysiska omfång. Det är en historia om en frihetslängtan så stark och monoman att den slår över och blir en besatthet. Det är en historia som sträcker sig över nästan ett århundrade och två generationer av män, med början i den galne kung Georges tid och med slut i prinsregentskapets nya era då man efter segern i Waterloo och två decennier av sönderslitande krig mot Napoleon Bonaparte äntligen kunde se framtiden an. Den handlar om en far och en son, om Gideon och William Fitch-Aldermann och om deras upplysta krets. Män vars hjärtan brann för friheten och sanningen – naiva och modiga män som ännu trodde det var möjligt att förändra världen. Det är en historia om vilken åtskilliga läsare misstroget kommer att fråga: men är den verkligen sann?

På det finns förstås inget givet svar.

Jag skriver historien som jag förstått den, som den har uppenbarats för mig i brev, dokument och bilder från det förgångna – som den förmedlas av dem som vandrat före mig i litteraturens upplysta pelarhall, och kanske också av dem som kommer att vandra efter mig, i min egen skugga. Jag skriver historien som jag uppfattar den.

Jag skriver helt enkelt min egen historia.

10

KAPITEL I

EN SATANS FÖRLOSSNING

D

en 11 november, nådens år 1800.

– Det brinner!

En skräckslagen röst skar som en kniv genom rummet och det berättas att flera av de närvarande på 45, Harley Street den natten hörde flickan och såg vad som höll på att ske men ändå inte reagerade. Det var som om alla i den kvava kammaren var för uppslukade av sina egna uppgifter för att engagera sig. Ja, det var rentav – som ett av vittnena uttryckte det – som om djävulen själv tagit plats i ett hörn av rummet och dirigerade det hela på avstånd. Flickan, som hette Jenny Cibber, skrek för fullt men ingen tog notis om det och vaxljusen i den omkullvälta kandelabern fortsatte brinna. En växande svart fläck började ta form i de tjocka sammetsgardinerna.

En tunn strimma sot letade sig upp mot taket.

α Uppe på tredje våningen i änden av den östra flygeln satt Gideon Aldermann hopsjunken på en pinnstol. Han hade suttit på exakt samma plats i tre timmars tid och väntat på att barnet skulle komma.

Ibland slätade han ut någon rynka i den kanariegula damastvästen.

Ibland fingrade han förstrött på sin pudrade hårpiska. Håret var grått, tunt och lite spretigt men nådde trots hans höga ålder långt ner över axlarna och var samlat i en elegant svans i nacken. På fötterna hade han ett par vaniljgula mockaskor med halvklack. Han snörde försiktigt upp dem, drog av sig de tunna vita silkesstrum11

porna och började förstrött massera de varma fötterna. Tankarna gick till hustrun som låg i födslovåndor. Skulle hon mäkta med förlossningen? Hon var knappt sjutton år gammal. Ett finger löpte omedvetet till det underliga tomrummet framme på den vänstra foten. Ett skrovligt rosa ärr vittnade om att de yttersta två tårna en gång blivit hastigt amputerade. Aldermann fingrade på den ärrade huden och fick något mörkt och längtansfullt i blicken. För en kort stund svävade han bort i drömska minnen, sedan återföll han i sitt sedvanliga grunnande över den unga hustrun. I dagboken skrev han att han hörde flickan skrika men var så försjunken i tankar att han inte reagerade. De förtärande grubblerierna, lät han förstå, började redan före bröllopet.

Enligt The Spectator, som rapporterade om bröllopsfestligheterna i Marylebone sockenkyrka året dessförinnan, var det en av säsongens mest sensationella händelser. Den brädade till och med nyheterna om att brigadgeneral Napoleon Bonaparte återvänt från Egypten och gjort statskupp tillsammans med sin bror Lucien. Tvåhundra gäster var inbjudna att bevittna äktenskapet mellan den sextiosexårige antikkännaren och miljonären Gideon Fitch-Aldermann och hans fyrtionio år yngre, utländska hustru Anna Martha Dorothea, markisinna av Brandenburg-Kulmbach. Markisinnan beskrevs som en lantlig skönhet med något för mycket spetsar och rysch i sin klänning. Hennes bjärta makeup kallades diplomatiskt för ”maquillage français”. Aldermann beskrevs som värdig och nyter.

Festligheterna varade från nyårsnatten 1799 och tre dagar in på det nya året. Överdådet, menade man, gav en antydan om vad det nya seklet bar i sitt sköte.

De som kände Aldermann väl var inte lika positiva. De berättar att han bara några veckor efter giftermålet började sluta sig inom sig själv. Han försjönk allt som oftast i tankar eller satt och grubblade i något avskilt rum. Det fanns inget av den nygifte makens entusiasm över honom. Tvärtom verkade rynkorna skarpare och blicken dunklare. På samma vis var det med den unga bruden. Trots att hon blev gravid nästan omedelbart visade hon inget intresse för sitt havandeskap. Det var nästan som om hon inte var fullt medveten om vad det skulle resultera i.

12

När den nio månader långa processen var på väg mot sitt slut hade stämningen i huset på Harley Street blivit apokalyptisk. Leksaker och babytillbehör var inhandlade, vaggan var bäddad och en amma anlitad. Men varken Aldermann eller hans hustru hade satt sin fot inne i barnkammaren trots att den låg vägg i vägg med sovrummet.

Tjänstefolket talade om trolldom och förbannelser, och det var som om ingen riktigt trodde på att det skulle komma något gott ur detta sent i livet påkomna äktenskap.

α Inne i kammaren hade aktiviteterna precis intensifierats. Från stolen i korridoren uppfattade Aldermann endast en bråkdel av vad som utspelade sig inne i rummet. Kanske hörde han hur det stökades med vattenhinkar och ved. Säkert hörde han hur makan med jämna mellanrum stönade i havandeskapssmärta. Vi vet att han hörde flickans rop och vi vet att han önskade att förlossningen skulle gå snabbt och att han skulle behöva närvara så lite som möjligt.

En tjänstekvinna vid namn Margaret Smith stod lutad över eldstaden och höll uppsikt över en stor mässingskittel med vatten. Hon bekymrade sig över att vattnet inte ville koka upp och funderade på om det inte var dags att hämta blåsbälgen. Det hade regnat mycket de senaste dagarna och trots att spjället stod på vid gavel var ventilationen dålig. Vid sängen stod två äldre kvinnor – båda anlitade som kokerskor – lutade över den svullna magen. Viskande förde de ett samtal om förlossningen. Barnet verkade ligga fel. Den gravida frun verkade trött och förvirrad. Värkarna kom inte som de skulle.

På en stol vid huvudgärden satt barnmorskan och åt en bit bröd.

Hon hyssjade irriterat mot kokerskorna som tystnade och oroligt såg sig kring. Så pekade en av dem på sängen. En fläck av mörkrött blod hade visat sig på lakanet. Barnmorskan stelnade till. Hennes ansikte fick något förtvivlat över sig.

Kanske var det blodet som gjorde att man inte heller nu lade märke till att en tunn, svart pelare av rök likt en elakartad tromb börjat ringla sig upp mot taket. Den späda rödhåriga flickan som 13

några minuter tidigare slagit larm om den välta kandelabern stod fortfarande lamslagen intill väggen. Monotont upprepade hon samma fras om och om igen.

– Det brinner!

Jenny Cibbers ansikte bar ännu drag av det lilla barnets oförblommerade rädsla. Ögonen var onaturligt uppspärrade, munnen förvrängd till en grekisk mask av fasa. Hon var trött, ja, helt utmattad efter att i tio timmar bisuttit barnmorskan, hämtat vatten och lagt mer ved på elden. Under loppet av dessa timmar hade hon med växande avsmak åsett hur Martha Dorothea, lady Aldermann, förvandlats från en smärtpinad förstföderska till en vanställd best.

Födandets mysterier hade brutalt och utan omskrivningar röjts i denna kvava kammare och givetvis borde någon ha skickat ut henne för länge sedan – hon var alldeles för ung. Men ingen hade kommit sig för. Alla verkade ha fullt upp med sitt.

Nu stod hon tryckt mot den scharlakansröda medaljongtapeten och stirrade stint på en av sängknopparna. Det var svårt att andas.

Elden, blodet och brutaliteten med vilken de äldre kvinnorna behandlat den gravida fick henne att känna svindel. De fruktansvärda skriken och förbannelserna var som en mardröm. Och allra värst var hädelserna. När smärtan grep tag i Aldermanns hustru blev hon som förvandlad. Det var som om en demon tog henne i besittning.

En liten låga hade slagit upp ur sotfläcken i gardinen. Den brann med ett svagt, ljusgult sken och gav upphov till en distinkt vit rökpelare som ersatt den svarta tromben. Jenny kunde inte längre styra sig.

– Det är hin ondes fel att allt går illa, sa hon och pekade på kvinnan i sängen.

Men inte heller nu var det någon som hörde vad hon sa. Skräckslaget stirrade hon på den alltmer intensiva rökutvecklingen.

– Det är han som satt eld på gardinerna. Han tar oss till helvetet allihop!

Flickan föll ihop, blek som en oblat, och började mumla söndagsbönen.

– Käre söte Jesus, bad hon tyst för sig själv, förlåt oss våra skulder 14

såsom ock vi förlåter dem oss skyldiga äro, inled oss icke i frestelse…

Sedan hann hon inte längre.

Från sängen hade lady Aldermanns plågade stön övergått i ett rasande avgrundsvrål. En kraftig värk genomfor kroppen och den gravida slog vilt omkring sig. Det var uppenbart för alla att den unga kvinnan hade varit oförberedd på vad som skulle ske. När värkarna tätnade och smärtan tilltog fick hon panik. Barnmorskan hade bett om att få upp några spännremmar men ingen trodde att Martha Dorothea skulle orka göra motstånd mycket längre till. Att föda barn handlar om samarbete och att ha förtroende. Den här kvinnan var inte samarbetsvillig. Hon misstrodde tjänstefolket och var fientligt inställd till barnmorskan. Smärtan gjorde henne rädd, och rädslan gjorde henne aggressiv.

– Men gör något då, för helvete, kved hon nu mellan kramperna.

Få ut den då, för djävulen!

Barnmorskan struntade i svordomarna och skriken och fortsatte uppmana henne att krysta, men budskapet gick inte fram. Smärtan var för stark. När varken hot eller skrik hjälpte började lady Aldermann be. Hon bad om att få slippa barnet och det onda. Med förvriden röst skrek hon att hon gjorde vad som helst, vad som helst.

Allt högre skrek hon, allt desperatare bad hon.

– Käre Jesus, ta ungen ifrån mig, ta bort den, söte Jesus, ta bort den…

Vid sängstolpen låg den lilla flickan. Även hon bad.

– Söte gode Jesus, hjälp frun med barnet. Hulda moder. Höga fader. Hjälp frun med barnet.

Men bönerna verkade inte hjälpa. I ett anfall av panisk skräck kastade sig lady Aldermann fram och tillbaka i sängen. Mässingsstolparna slog mot väggen och det lilla nattygsbordet där vattenkannan stod. Allt skakade och dunkade och vibrerade som en otyglad djävulsmaskin.

– Nu lugnar fru Aldermann ner sig, röt den äldre barnmorskan och tryckte brutalt ner den vettlösa kvinnan i sängen, nu får vi spänna fast henne.

Vid åsynen av de kraftiga läderremmarna sjönk den gravida kvinnan ihop. Hålögt stirrade hon upp i den åldrade barnmorskans 15

ansikte. Det var blekt och vaxartat och hade något illavarslande över sig.

– Jag vill inte ha det, viskade hon.

Och nu blev det med ens tyst i rummet. Kokerskorna kastade menande blickar på varandra och korsade sig. Till och med barnmorskan såg skakad ut. Margaret Smith undrade nervöst om det inte var dags att kalla in herrn.

– Han sitter där ute, sa hon. Sur som vanligt.

Men ingen svarade henne. Alla stirrade vettskrämda på den kritvita kvinnan i sängen som önskat bort sitt eget barn.

Hur skulle inte detta straffa sig? Samtidigt stod det klart att den oformliga smärtan äntligen började ta konkret skepnad. En blodig kalott höll på att spränga sig ut där nere, och trots att den lilla skallen såg helt mänsklig ut hade kvinnorna i rummet nu börjat tvivla. Tänk om det inte var ett barn? Tänk om det var ett monster med två huvuden. Tänk om det var en vanför best med sex fingrar på varje hand?

– Jag klarar det inte, skrek kvinnan i sängen hysteriskt, det går inte!

– Det ser bra ut, tröstade barnmorskan, krysta nu, krysta!

Rädslan bland de församlade ville inte släppa. Känslan av att någon namnlös abnormitet höll på att ta form var så stark att en av kokerskorna bröt samman. Snyftande började även hon mumla Herrens bön. Den gravida såg henne. Då bröt den sista fördämningen.

– Ta bort det, vrålade hon rakt ut i luften, ta bort det!

Och det var nu hennes åldrade make rycktes ur sina tankar och äntligen kom på fötter. Under en lång stund hade han svävat iväg i fantasier om ett par marmorkaryatider från 300-talet som det ryktades att lord Moira skulle auktionera ut till månadsskiftet. Skriken inifrån kammaren förde honom tillbaka till verkligheten. När Aldermann, helt oförberedd på vad som väntade, steg in i rummet blev det ögonblickligen tyst. Till och med hans hustru, som var utom sig av smärta, stillade sig. Aldermann såg förskräckt på henne och på allt blod på lakanen. Hon var fullkomligt förvriden. Hon liknade mer ett djur än en människa.

– Vi skulle just tillkalla doktorn, mr Aldermann, sir, ursäktade sig barnmorskan.

16

Aldermann vände blicken mot den svettiga, storvuxna kvinnan.

Han visste inte vad han skulle säga. Han kände sig illamående.

Hjärtat bultade hårt i bröstet. Munnen var torr.

– Herregud, vad hon blöder, fick han slutligen fram.

Hans hustru, som nu såg tvivlet även i sin makes ögon, tappade helt behärskningen.

– Ta bort den, ta bort det satans odjuret, röt hon.

– Förstföderskor, sa barnmorskan diplomatiskt. De kan ibland bli opassliga. Kanske det är bättre att herrn väntar utanför.

Aldermann började genast retirera från sängen. Någon steg fram och höll upp dörren för honom.

– Det ska nog gå bra, mr Aldermann, sir.

Men Aldermann svarade inte. Han hörde det knappt. Han hade redan vänt ryggen till och ställt in siktet på det tysta lugnet i den andra änden av huset.

17

KAPITEL II

FRU ALDERMANN – HENNES KORTA LIV OCH LEVERNE

A

llt hade börjat med gardinerna. De röda gardinerna. Liksom Martha Dorotheas övriga bohag hade de anlänt med postdiligens från Sachsen veckan före bröllopet. Aldermann hade skrattat när han såg vad hon hade med sig. Kista efter kista med uråldriga tyger, sjalar och broderade kuddar. Bord och stolar i mörkt polerat trä. Bräckliga porslinsföremål och amoriner i pläterat guld. Markisinnans inredningssmak var lika omodern som hennes klädstil och allt rysch och pysch drev den estetiskt sinnade Aldermann till vansinne. När Martha Dorothea sedan likt en hårt ansatt fält­ general satte igång att dirigera pigorna övergick skrattet i generad tystnad. Den ena överarbetade möbeln efter den andra bars in i den avskalat eleganta salong Aldermann låtit inreda till hustrun. En papegojgrön sidenduk med broderade änglar i guld kastades över den enkla duvgrå skrivpulpeten i nordisk furu. En uppsättning grova bronsurnor i sengotisk stil placerades ovanpå den smäckra vita spiselkransen. När ett par långa karmosinröda sammetsgardiner i barockstil draperades över de stilrena glasfönstren gick Aldermann helt sonika sin väg.

Inför vännerna höll han god min. De som visste vad huset betydde för Aldermann försökte vara diplomatiska och kallade hans hustrus stil för kontinental. De mindre nogräknade skrattade och sa rätt ut som det var – att hon var provinsiell. Skribenten från The Spectator beskrev artigt inredningen som böhmiskt elegant men snart viss­ te hela London att Gideon Aldermanns berömda nyklassicistiska tempel var på väg att tas över av en okultiverad amatör. Några dagar 18

efter bröllopsfesten kunde inte Aldermann längre lägga band på sig.

Fylld av skam över hustruns barnsliga och obildade smak och uppfylld av ett djävulskt raseri över att hon inte begrep vad hans arkitektoniska skapelse betydde kastade han ur sig den ena förolämpningen efter den andra. Han hånade henne för de billiga utländska trasor hon kallade för gardiner och han förlöjligade hennes dåliga smak.

Till hans förvåning höjde hon knappt ett ögonbryn. Hon stirrade honom trotsigt i ögonen när han skrek – som om aggressioner och övergrepp var vardagsmat. Hon stod mol still när han höjde handen för att slå – som om smärta inte var något hon var rädd för. Sedan – när han lugnat ner sig och bett om ursäkt – tittade hon på honom som om han vore ett kreatur. Förmanande. Förstående. Som om det de gjort tillsammans under natten endast hade varit av pliktkänsla.

Som om passionen och känslorna hon visat bara varit teater. Sedan drog hon spefullt på munnen.

– Det är mitt rum, sa hon med självklarheten hos en invaderande armé. Det är mina gardiner.

I hennes ansikte såg Aldermann inget av den respekt som bör råda mellan äkta makar.

På punkt efter punkt tvingades han därefter kapitulera för sin lagvigda hustrus enfaldiga krav. Detta, måste han då ha insett, var början till slutet.

För den oinvigde kan det kanske verka underligt att småsaker som gardiner och kuddar kan så split mellan äkta makar. Men för Gideon Aldermann var stil inte någon bagatell. Det var, för att uttrycka det milt, hela hans liv. Redan 1772 – året efter det att huset på Harley Street stod klart – utnämndes det till en av Europas viktigaste arkitektoniska skapelser och jämfördes trots sin blygsamma storlek med Palladios villor och de gotiska katedralerna. Vid sekelskiftet artonhundra ansågs det vara det yppersta uttrycket för den stilriktning som kallades för nyklassicismen och som i popularitet utkonkurrerat både barocken och rokokon under de senaste decennierna.

Huset var ett vida omtalat mästerverk och med detta i åtanke är det inte så konstigt att Aldermann förlorade behärskningen när hans maka inte lät sig imponeras. Eller att han brusade upp när det uppdagades att hon ämnade göra om sitt rum till en karmosinröd 19

rokoko­salong full av hårt stoppade möbler och ålderdomliga medaljongtapeter.

Men varför förbjöd han henne inte bara att ta med sina möbler?

Varför satte han inte stopp för hennes barnsliga påhitt?

Det är mer komplicerat än så.

Aldermann om någon visste vad fixa idéer kunde göra med människor. Han visste dessutom att hennes uppväxt inte hade varit lycklig och han förstod att någon som förlorat så mycket var rädd om det lilla som fanns kvar. I en memoarbok av en tysk friherre publicerad 1813 berättas det om Martha Dorotheas mor, den förs­ta markisinnan av Brandenburg-Kulmbach, som något decennium tidigare givit upphov till en omtalad skandal när hon blev anhängare av herrnhutismen och skänkte bort hela sin förmögenhet till församlingen.

Memoarskrivaren citerar en artikel ur en lokaltidning: ”December 1791. Iklädd kattun och vadmal sågs markisinnan skörda grödor i sin egen köksträdgård medan församlingsäldsten byggde kyrkor och satte sprätt på pengarna.”

Aldermann hade full förståelse för att Marthas smak var ett uppror mot moderns frireligiösa böjelser. Faktum var att hans förståelse för hennes frihetslängtan och revoltlusta var ett av de starkaste skälen till att han gifte sig med just henne. Hans närmaste vänner hade också påtalat likheterna dem emellan: den själsliga gemenskap som skulle kunna överbrygga åldersskillnaden. De hade målat upp en relation som hade stora möjligheter att utvecklas till kamratskap.

Kanske rentav själsfrändskap.

De hade ingen aning om vilket helvete Aldermann hamnat i.

För det var inte det att han inte förstod hennes motiv. Han förstod henne bättre än någon annan skulle ha gjort. Problemet var att han inte lyckades tala med henne. Inte en enda gång under det tio månader långa äktenskapet hade de talat med varandra som två vuxna människor. De var som vilda rovdjur inspärrade i varsin bur. De stirrade fientligt på varandra och missförstod ständigt den andres syften och avsikter. Det fanns stunder av ömsesidig attraktion och nyfikenhet men deras härdade själsliga pansar hindrade dem alltid från att nå fram. Frustrationen och besvikelsen övergick snabbt i aggressivitet. Innan han visste ordet av hade de börjat förolämpa 20

varandra. Han högt och ohämmat. Hon kyligt och behärskat.

Efterhand kom äktenskapet att förändra Aldermann på djupet.

Sanningen var den att han för första gången i sitt liv upplevde en inre osäkerhet. Han började tvivla på sin egen förmåga och det var detta tvivel som så småningom fick honom att börja ljuga. Till besökare kunde han säga saker som att hustrun skulle mogna och raffineras med åldern. Eller att bildning kommer med åren.

– Jag ser fram emot, lär han ha sagt till sina vänner, att se Martha blomma ut till en stark och spirituell kvinna.

Innerst inne visste han att det inte var sant. Allt detta tal om mognad och bristande bildning var bara en klädsam kommentar att ta till i trängda lägen. Denna kvinnas trots var liksom hans eget inetsat i själen. Det skulle aldrig försvinna.

α – Mr Aldermann, sir, är allt i sin ordning?

Ett rödsvettigt ansikte omgärdat av ett grått huckle dök upp i synfältet. Det var ett av tjänstehjonen från köket som kom bärande på två zinkhinkar med vatten vilket fick Aldermann att oväntat rusa upp från stolen och avfyra en hel tirad av skällsord.

– Ta bort vattnet, kvinna, skrek han och pekade upprört på den måttbeställda franska ullmattan som löpte från den ena änden av korridoren till den andra.

Tjänstekvinnan stannade för ett ögonblick upp och tittade förvånat på honom.

– Förlåt mig, sir, förlåt, sa hon och fortsatte sammanbitet mot det röda rummet.

– Inte en droppe vill jag se på mattan, rasade Aldermann.

Sedan mindes han förlossningen och barnet som var på väg och satte sig full av skam ner på stolen igen.

α Ett utdraget skrik ryckte honom ur tankarna. Det följdes av flera, ännu högre läten som fick Aldermann att tänka på nötkreatur som 21

brinner inne. Han såg för sig desperata kor som råmar ut sin djupaste dödsskräck från lyckta bås. Han såg blottade ögonvitor och fradgande munnar och för hundrade, kanske tusende gången frågade han sig själv om han gjort rätt som gift sig. Som önskat ett barn. För hundrade, kanske tusende gången landade svaret i en komplicerad härva av undanflykter. Och med ens var den tillbaka. Den fruktansvärda skammen. Inuti i huvudet hördes en anklagande röst.

Din snuskiga girigbuk, hon kommer att dö på grund av dig.

– Nej! Aldermann började känna sig uppriktigt orolig. Varför kom inte barnet? Varför sa inte barnmorskan något?

Du kunde ha nöjt dig. Du kunde ha nöjt dig med det du åstadkommit och överlåtit resten på andra.

Skuldkänslorna blev allt svartare, allt starkare. Aldermann tryckte handflatorna mot ögongloberna tills kaskader av stjärnskott flög över näthinnan.

Allt är ditt fel. Du ville ha ett barn till varje pris. En arvinge. Någon som kunde ta vid.

Det räckte. Han måste få se Martha. Med några steg var han framme vid det röda rummet, men just som han skulle öppna dörren skrek någon: ”Det är dags!”

Aldermann fick genast andnöd. Han såg framför sig ett blålila barnhuvud. Han såg blod och inälvor. Han föreställde sig sprucken hud och vita benflisor.

– Låt det vara över, utbrast han. Låt det för alla gudars skull vara över!

Du lider av storhetsvansinne. Du ville åstadkomma något större och bättre. Du trotsade världsordningen och för det skall du bli straffad.

Aldermann tog sig om huvudet. Kunde det verkligen vara så?

Kunde den utdragna förlossningen vara ett varsel? Eller rentav ett straff? En serie av antika myter tog gestalt i hans inre. Han såg mödrar som åt upp sina barn och fäder som lemlästade sina söner.

Han tänkte på blodskam, degenerering och utstuckna ögon. Av alla synder är hybris det gudarna avskyr mest.

– Mr Aldermann, sir!

Det var husan som slagit upp dörren. Hon var svettig och röd i 22

ansiktet och talade med tung, flåsande röst.

– Det blev en son.

Med dunkande hjärta gick Aldermann in i kammaren. Det var varmt som i Gehenna och luktade obehagligt av medikamenter och kroppsutsöndringar. Hans unga hustru låg utslagen på en hög av smutsiga lakan och trasor. Håret klibbade i strimmor över ansiktet.

Det var blod överallt. Vid ett kärl med rosafärgat vatten stod barnmorskan sammanbitet och tvättade sig.

– Det sista hon sa innan hon förlorade medvetandet var Obediah.

Aldermann tittade frågande på den utarbetade kvinnan. Vad menade hon?

– Frun menade att barnet skulle heta det, sir.

Aldermann skakade oförstående på huvudet.

– Det var dummaste. Han ska heta William!

Obediah? Han hade aldrig hört talas om namnet och vad var det förresten för ett oväsen? Längst in i hörnet av rummet, tätt tryckt intill den medaljongklädda rokokotapeten, stod en liten flicka och skrek.

Nu först såg Aldermann henne. Ansiktet var kusligt vitt och blodlöst. Hon var högst tio år gammal.

– Det brinner, upprepade Jenny Cibber med mekanisk röst och pekade på en av gardinerna.

Nederdelen brann stadigt med en dov vit låga. Elden slickade sig snabbt uppåt.

Och plötsligt var det som om hennes späda röst äntligen trängde sig igenom ljudvallen. Alla upphörde med sina sysslor. Aldermann stirrade skräckslagen på gardinen.

– Men herregud, vrålade han, släck elden då!

Barnmorskan som fortfarande stod och tvättade sig lyfte zinkhinken med ljummet vatten och kornig tvållösning och kastade i en enda smidig rörelse hela innehållet på väggen. De röda sammetstapeterna mörknade. Den begynnande eldhärden slocknade.

Den lilla flickan tystnade. Aldermann sjönk ner på sängen.

Intill honom stod den tillskyndade läkaren doktor Jeruel Silas och kapade navelsträngen med en stor glänsande sax. Den lille var bara ett litet blodigt knyte täckt av vitt slem.

23

– Min son, tänkte Aldermann och lade darrande toppen av sitt pekfinger på en tunn, blå blodåder som djärvt snirklade sig runt den oformliga lilla människohjässan. Min enfödde son.

Endast den tunna huden skilde dem åt, far och son. Och under huden slog ett litet, litet hjärta sina första slag utanför moderlivet.

24

KAPITEL III

HEKATE TALAR

I

tre dagar och tre nätter förblev Martha Dorothea sängliggande.

När tjänstefolket bar över henne från det brandskadade röda rummet till Aldermanns sovrum satt hon upprätt som en ståthållare i sängen med sin nyfödde son i famnen. De som såg henne sa att hon strålade. Om hon led visade hon det inte. De guldpläterade keruberna arrangerades runt Aldermanns nyklassicistiska himmelsäng medan den nyblivna modern blek och matt följde pigornas göromål. Den inre styrkan gick inte att ta miste på men blodet fortsatte att rinna ur kroppen och mot det flödet fanns ingen levande bot. När tjänstefolket meddelade att de tagit ner de brända sammetsgardinerna och packat ihop de rökskadade textilierna i det röda rummet teg hon sammanbitet. Kammarjungfrun förklarade att de var tvungna att slänga allt det fina hon fört med sig.

– Kära fina fru Aldermann, snyftade hon, vi vill inte men vi måste.

Röklukten går aldrig ur.

Martha svarade inte. Hon satt fortfarande upprätt och hon följde uppmärksamt dramat runtom sig men orkade inte längre tala. När de broderade kuddarna, den papegojgröna duken och överkastet i guldbrokad lades på en kärra och kördes iväg till tippen slöt hon ögonen. Hon ville inte se sina käraste ägodelar försvinna. Snart blev hon allt svagare och allt blekare och när huvudet motvilligt föll ner mot sidan tog amman barnet ifrån henne och gick därifrån. Läkaren som hela tiden vakat vid bädden tog Aldermann i armen och förde ut honom i korridoren.

– Det återstår nu, sa han tyst, att hoppas och be.

25

Aldermann som inte förstått allvaret i situationen brusade upp och började skrika.

– Vad menar han? Vänta och be, doktor Silas? Ni får väl ta och göra något!

– Mot den sortens blödning, mr Aldermann, finns inget att göra.

Doktorn slog ner blicken. Aldermann sökte efter en förklaring i dennes ansikte. Han letade efter en antydan till hopp eller ett tecken på tillförsikt – men det enda han fann var de hårt mejslade dragen hos någon som sett för mycket.

– Vid Olympens gudar, vad har jag gjort, mumlade Aldermann förtvivlat.

Läkaren tittade oroligt på honom.

– Mr Aldermann, hur står det till?

Dörren till sovrummet öppnades på glänt och doktorns assistent visade sig i springan. Han vinkade ängsligt åt Silas att komma in.

– Lägg er och vila, mr Aldermann, sa läkaren strängt. Det finns ingenting ni kan göra.

– Vila, sa Aldermann trött och sjönk ner i stolen utanför sängkammaren. Det kommer inte på fråga.

α Nej, Aldermann lade sig inte att vila. Under det första dygnet vakade han stel som en biblisk saltstod utanför rummet där Martha låg. Ibland suckade han. Andra gånger grät han och anklagade sig själv för att vara orsaken till hustruns lidande. Tjänstefolket tyckte att han betedde sig underligt.

– Mr Aldermann, sa en av kammarjungfruarna under hustinget, ser ut som en gengångare.

Det andra dygnet reste han sig och bankade huvudet i väggen.

Tjänstefolket hörde honom be på främmande tungomål och skrika okristliga förbannelser. Våningsvärdinnan korsade sig och höll sig undan i väntan på att han skulle lugna ner sig. Hon berättade att doktor Silas ordinerade laudanum mot sömnlösheten och oron, men att Aldermann vägrade ta det med orden: ”Jag förtjänar det inte.”

Det tredje dygnet vankade han likt en osalig ande fram och till26

baka i korridorerna i förtvivlad väntan och osammanhängande bön, men Martha vaknade inte ur sin dvala. Tjänstefolket hörde djuriska stön och skuldtyngda suckar varvade med fullskaliga utbrott från korridoren. Det var Aldermann som skrek som en best och ogenerat bad till antikens gudar.

– Afrodite, Apollon, Ares och Artemis, låt henne vakna för det finns så mycket jag aldrig berättat. Ångerfullt föll han på knä framför sovrumsdörren och gnydde med dämpad röst.

– Athena, Hefaistos, Hera och Hermes, låt mig tacka för att hon fött mig en son.

Så rullade han utmattad över på sidan.

– Zeus, Poseidon, Hestia och Demeter, låg mig be henne om ursäkt för alla hårda ord.

Slutligen sträckte han ut sig i sin fulla längd på golvet.

– Och Hades, du den störste och mörkaste, låt henne leva tills jag har bett om förlåtelse.

Men gudarna lyssnade inte på Aldermann denna kväll och Martha sjönk djupare ner i sin anemiska sömn. Läkarens order var strikta.

Aldermann fick inte gå in i rummet. Han tvingades betrakta sin döende hustrus bleka ansikte genom en centimeterstor springa i dörröppningen medan den inre rösten kastade allt grövre tillmälen på honom.

Det är ditt fel. Allt är ditt fel. Maktlystna barnaskändare. Kåtbock!

På det tredje dygnets natt blev anspänningen för stark. Aldermann började omärkligt glida in i ett sällsamt somnambult tillstånd. De ömma lederna och den molande huvudvärken försvann som genom ett trollslag samtidigt som elakartade tvångstankar började smyga sig på. Kanske var det bättre att göra slut på det hela? Adoptera bort barnet. Sälja huset och ge upp drömmen om en bättre värld. Martha skulle ändå inte klara sig.

Hon kommer att dö på grund av dig. Det här är straffet för din hybris!

Skulden åt sig allt djupare ner i hans anfrätta hjärta. Tankarna började kretsa kring brott och straff. Aldermann tänkte på synderna han gjort sig skyldig till. Girighet. Högmod. Förhävelse. Hur skulle inte det straffa sig? Olympens gudar var inte nådiga mot den 27

högfärdige. Han tänkte på smärtan hans hustru fått genomlida. I bakhuvudet anklagade han sig själv med monoman frenesi. Jag har dödat henne, tänkte han, om och om igen. Jag har dödat henne.

Ja, sannerligen, hon kommer att dö på grund av dig!

Men hoppet är det sista som överger människan och Aldermann som suttit och vaggat sin tärda kropp fram och tillbaka på stolsitsen med händerna hårt slutna runt huvudet reste sig mödosamt upp. Det gick inte längre att sitta still. Hans reumatiskt stela ben hade helt förlorat sin smidighet och när han med stapplande steg vandrade genom korridorens dunkel gick han knappt att känna igen. Ansiktet var förvridet av ånger och sömnlöshet. Skuldkänslorna hade börjat sprida sig som ett gift i lemmarna. Benen värkte. Levern molade och magen skrek av hunger. Den enda kroppsdel som inte längre smärtade var huvudet. Där hade rösterna tystnat och allt var klart som i en vattenspegel. Det måste finnas något han kunde göra.

För att inte somna under detta kritiska skede av extremt skärpedjup fortsatte Aldermann vanka i korridorerna på tredje våningen.

Martha Dorothea låg stilla och tyst som ett välsignat helgon och uthärdade sina plågor utan minsta klagan. Plågad av skuld fortsatte han ångestriden vidare i huset. Han gick långsamt och taktfast, övertygad om att den nya klarsyntheten måste ha en mening.

Gudarna skulle ge honom ett tecken.

Först gick han till den västra flygeln där en svit paradrum låg på rad och familjeporträtten svagt kunde anas i mörkret. Alla dörrar var stängda och gardinerna var fördragna. Förfäderna betraktade honom tigande i sina gyllene ramar. När han nått slutet av korridoren vände han och gick långsamt samma väg tillbaka tills han befann sig i huvudbyggnaden och den stora hallen vid trappan.

Där saktade han ner tempot och promenerade ängsligt förbi marmorstatyerna och de antika utsmyckningarna i trapphuset. Från en förgylld balustrad kunde man se hela vägen ner till entréhallen och Hermesstatyns marmorsockel. Statyn var tillverkad av Alexander den stores hovskulptör Lysippos fyrahundra år före Kristus. Dess hjälmprydda hjässa svävade rakt framför Aldermanns eget ansikte medan staven som statyn höll i reste sig hela vägen upp till den mäktiga kupolen i taket. Genom ett oktagonalt glasfönster i mitten 28

av kupolen föll ljuset ner på statyn. När Aldermann denna natt passerade Hermes huvud gled några molntrasor undan och en skarp, vit månskära uppenbarade sig.

– Hekate!

Aldermann fylldes av hopp.

– Titanernas dotter, den trehövdade mångudinnan. Är det du?

Månen lyste för några korta sekunder upp den antika Hermesstatyn innan den åter försvann bakom molnen. Det var tillräckligt för att sätta fart på Aldermanns överspända fantasi. Förväntansfullt stirrade han ömsom på Hermes, ömsom på den dunkla natthimlen. Hade han fått ett tecken från Olympen? Hade mångudinnan talat? I Aldermanns försvagade tillstånd tycktes allt möjligt. Han lutade sig fram över balustraden och lade sin darrande, ådriga hand över Hermes öga. Den rundade globen var kall och len och vilade ödesmättat i handen.

– Hermes, viskade han, säg mig vad jag ska göra!

Men statyn teg och månen kom inte tillbaka.

Så insåg han tvärt. Barnet. Hekate talade endast till dårarna och barnen. Med nyvunnen energi började Aldermann springa till barnkammaren. Våningsvärdinnan mrs Clermont som hade nattpasset och sömnigt satt och vakade på en pinnstol intill trappan stirrade skräckslaget på honom. Rörelserna var ryckiga som hos en vandrande vålnad. Ett mjukt drag hade smugit sig in i det annars så stränga ansiktet. Hon mumlade ett tyst ”Herren förbarme sig” och slog undan blicken.

Utan att knacka ryckte Aldermann upp dörren till barnkammaren. Amman låg hopkrupen under en virkad sjal och sov. Intill låg lillpigan Jenny Cibber, men Aldermann var för upphetsad för att lägga märke till henne. Ett nedbrunnet vaxljus flämtade blått och oregelbundet i en mässingsstake och på nattygsbordet stod en brun medicinflaska med billig opietinktur. Inte heller detta såg Aldermann. Han hade bara ögon för pojken som låg vaken och tyst i vaggan bredvid. Målmedvetet lyfte han upp det lilla byltet och gick ut i korridoren. Han passerade sovrummet där Martha Dorothea låg och vidare ut i entréhallen. Framför Hermesstatyn, som nu bara anades vagt i dunklet, höll han upp barnet.

29

– Tala!

Men både Hermes och Hekate fortsatte att tiga så Aldermann vände istället på barnet. Så späd han var. Så ren och oskriven och likväl redan märkt av livet. De små blå ögonen flackade grumligt runt i mörkret utan att kunna fixera något.

– Men se på mig då, mumlade Aldermann och höll sonen rakt framför sitt eget ansikte.

Den lille lyckades för någon sekund hålla fast blicken. Sedan gled ögonen åter iväg på villovägar samtidigt som huvudet råkade halka sidledes. Aldermann rätade upp den sköra hjässan i rakt läge och genomfors av ett starkt obehag. Tanken på att pojken när som helst kunde göra sig illa, ramla ner på stengolvet, falla ur famnen eller vrida huvudet ur led fyllde honom med outsäglig fasa. Barnet var helt utan styrsel. Alla dess funktioner var inställda på att ta in världen och göra sig en bild av den nya tillvaron utanför moderskroppen, och Aldermann – ja, han hade naturligtvis ingen aning om hur avgörande de första månaderna i ett spädbarns liv är.

– Säg vad jag ska göra, viskade Aldermann i barnets öra.

Hans händer grep krampaktigt i det lilla byltet som nu skräckslaget stirrade ut i luften.

– Jag gör vad som helst för att rädda din mor.

Ja, så heter det nu ja. Innan var det bara en arvinge du ville åt.

Skammens röst ekade i huvudet. Fingrarna slöt sig runt barnets kropp och klämde omedvetet åt runt artärer och kapillärer. Under de många lagren av vita, handsydda babykläder höll en nålsfin blod­ åder på att brista ut i ett tunt mörkt sjok. Hade det inte varit för att barnet spratt till och for ut med armen hade ett tumstort blåmärke kunnat blomma upp på den porslinsvita spädbarnshyn och vittna om Aldermanns totala oförmåga att ta hand om sin son. Mannen som var beredd att offra sitt liv för en antik vas kunde inte hålla i ett barn, men han var desto snabbare på att tolka tecken och uppfatta varsel från högre ort.

– Österut?

Han följde uppmärksamt riktningen på barnets sprittande arm.

– Det röda rummet?

I sitt förvridna sinnestillstånd tyckte Aldermann att hans son 30

hade pekat rakt mot Marthas nedbrända kammare.

Strax kunde man höra de gula klackförsedda mockatofflorna tjoppa mot ullmattan när den gamle mannen flåsande sprang tillbaka till sängkammarkorridoren och ryckte upp dörren till det röda rummet. Ett fönster stod öppet. Den råa novemberluften strömmade rakt in i det tomma, övergivna rummet. Han lade försiktigt ifrån sig barnet på golvet och betraktade nedslaget de brandskadade medaljongtapeterna som lystes upp av månen. Sot och vattenfläckar gav dem ett smutsigt, nästan skrämmande utseende. Halvbrunna vedklabbar från eldstaden låg utspridda på golvet tillsammans med några blodiga tussar. En zinkhink låg vält i ett hörn och halva taket var missfärgat av en oregelbunden svart fläck. Groteska skuggor dansade längs väggarna. Förfallet och oredan fick Aldermann att må illa. Varför hade man inte städat upp här inne?

När månskenet föll in genom det öppna fönstret och smekte det lilla barnets kind sprang en tanke klar som finaste källvatten upp i Aldermanns omtöcknade huvud. Förfallet var oacceptabelt. Smutsen måste utplånas. Allt skulle göras nytt igen. Högljutt tackade han Hekate, Hermes och alla Olympens gudar för den underbara vägledningen och skakade i sin exalterade glädje det lilla barnet tills det gallskrek av smärtblandad skräck.

– Ja, skrik du bara, vrålade Aldermann upprymt och stegade ut i den stora hallen. Skrik du!

I nästa sekund slet han upp dörren till barnkammaren och tryckte sin gråtande son i ammans famn. Den äldre kvinnan vaknade med ett ryck och drog sjalen tätt runt om sig. Lillpigan Jenny gömde sig under filten och vågade inte andas.

– Har han gått och blivit alldeles tokig, väste amman och såg sig ängsligt omkring.

Laudanumflaskan. Lillpigan som borde sova på bottenplanet.

Men Aldermann varken såg eller hörde någonting. Hans ögon lyste med ett onaturligt skimmer och ansiktet var utslätat. Gudarna hade sannerligen talat till honom. Ångesten var ersatt av bländande insikt, eller gnosis som de gamla grekerna kallade detta sällsamma tillstånd av kunskap och livsnärvaro. Han hade aldrig känt sig så upprymd i hela sitt liv.

31

Amman å andra sidan var så rädd att hon skakade. Hon hade vid åtskilliga tillfällen blivit varnad för Gideon Aldermann men inte lyssnat. På torget hade man visat henne urklipp ur gamla dagstidningar och pratat om satanstyg och djävulen hin onde. Då hade hon tyckt att det lät överdrivet. Nu visste hon bättre.

– Skrik du, utbrast Aldermann till sonen.

Hans ögon lyste av triumf.

– Allt ska göras på nytt, sa han och slog ut med armarna i en magnifik gest. Rummet ska bli nytt. Möblerna ska bli som nya. Allt ska bli som förr.

Den plötsliga rörelsen fick hans försvagade lekamen att förlora balansen. Med en klumpig duns vacklade han till och slog sidan i sänggaveln så mässingen sjöng. Amman for upp.

– Behöver ni hjälp, sir?

Men Aldermann behövde inte någon hjälp.

– Tig, kvinna, väste han.

När dörren slagit igen och barnet stillat sig kröp lillpigan fram under filten. Hon var vit i ansiktet och mådde illa. Det röda håret var fullt med tovor och förklädet skrynkligt.

– Gud signe mister Aldermann, viskade hon, han har blivit tokig.

Amman sträckte ut en hand och lade den hastigt över flickans mun.

– Schh, Jenny! Så talar vi inte om gode herrn.

Men blicken i kvinnans uppspärrade ögon sa allt. Den berömde Gideon Aldermann hade verkligen förlorat förnuftet.

32