Torsten Ek bom
Krokodilen som bjöd på te och andra essäer och artiklar från fem decennier
Allbert Bonniers Förlag
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 3
2012-12-11 13:19
Av Torsten Ekbom har tidigare utgivits: Negationer 1963 Spelöppning 1964 Signalspelet. En prosamaskin 1965 Spelmatriser för operation Albatross 1966 En galakväll på operan 1969 Europeiska konserten 1975 Molnbyggen 1980 Tatlins torn och andra texter 1986 Bildstorm 1995 Experimentfälten 2000 Staden med de elva portarna 2002 En trädgård av ljud. En bok om John Cage och The Cage Age 2009
På annat förlag: Curt Asker 1985 Samuel Beckett 1991 Lenke Rothman 1995 Den osynliga domstolen – en bok om Franz Kafka 1995
www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-013089-3 © Torsten Ekbom 2013 ScandBook AB, Falun 2013
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 4
2012-12-11 13:19
In neh å ll
Förord 9 Utrik es post Sapere aude! Den stora franska encyklopedin 13 I tropismernas undervegetation Nathalie Sarraute 22 ”Caliban och Ariel i samma person” Louis-Ferdinand Céline 32 ”The point is, who are you?” Harold Pinter 45 Historiens fågelskrämmor och mjölsäckar Günter Grass 59 Minns mig inte. Jorge Luis Borges 67 Avantgardet – labyrint eller schackbräde? 75 En dag i Tredje riket. Victor Klemperer 89 Leksaksbollen mellan järnvägsskenorna Lenke Rothman – Rudolf Höss – Auschwitz 95 Inrik es post Anden i flaskan. Martin Lamm: Upplysningstidens romantik 109 ”Ingen läser mina böcker”. Eric Hermelin 115 5
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 5
2012-12-11 13:19
”Jag kan icke dö för en idé, men jag kan leva för ett grässtrå.” Elmer Diktonius 120 ”en trygghet med ingenting som grundval” Thorsten Jonsson: Konvoj 130 Att avväpna språket. Lars Ahlin 135 Ansiktet i spegeln. Ingmar Bergman 141 Det inre landskapets poesi. Kjell Espmark 151 Krokodilen som bjöd på te Willy Kyrklund: Om godheten 161 Hätila ragulpr på fåtskliaben! Öyvind Fahlström: BORD 167 Flykten från hertigens kartonger Erik Beckman 176 Posthor n ”Denna oförtjänta gåva till mänskligheten” Wolfgang Amadé Mozart 187 Ludwig van Beethoven – tre läsarter 211 De nio hjortarnas gåta. Béla Bartók 229 Ryska posten Rysslands historia: Från vita tsarer till röda Richard Pipes 239 Dostojevskij som ideologisk barometer 256 Den evige äkta mannen. Om Anna Dostojevskaja och Sonja Tolstaja 263 6
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 6
2012-12-11 13:19
Ryssland i första världskriget Norman Stone: The Eastern Front 1914–1917 271 ”Den historia man stulit från oss” Alexander Solzjenitsyn 277 Demonerna ylar över revolutionens Ryssland. Boris Pilnjak 287 ”Människan dödar för en idé, ett system” Anna Larina Bucharina 291 ”Är kamrat Bulgakov död?” Michail Bulgakovs dramatik 297 Konsten att balansera på avgrunden. Dmitrij Sjostakovitj 304 Livshotande näktergalsfeber Marina Tsvetajeva 313 Samvetet som utmanade ett imperium. Boris Pasternak 320 Fjä rrsk riva re Myten – ett villospår. James G. Frazer 331 ”Åskan är lommens farfar” Myten – ett teckensystem Claude Lévi-Strauss 338 Myten – en vägvisare. Joseph Campbell 343 Rebellen bland viktorianerna. Richard Burton 352 Helvetet är här och nu. Om Akira Kurosawas filmer 359
7
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 7
2012-12-11 13:19
”Då börjar de tretton gudarnas Bok” Mayakulturen 367 ”Var finns nu lejonets kula?” Assyriens uppgång och fall 375 Den magiska lampan. Tusen och en natt 383 ”Dessa oändliga rymders eviga tystnad” Giordano Bruno 390 ”Han har förstört mitt universum!” De moderna kosmologerna 396 Källor 415 Personregister 419 Bilder 428
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 8
2012-12-11 13:19
Är det icke hela den mänskliga ”bildningen”: en brevväxling? Vi sitta och läsa varandras brev, vi meddela att vi riktigt bekommit dem, och söka svara och tacka efter råd och lägenhet. Vilhelm E k elu n d, Veri
simili a
Gösta Oswald hade detta Ekelundcitat som motto på sin prosadebut ”En privatmans vedermödor” (1949). Ända sedan jag hittade denna bok på ett antikvariat i början av 1950-talet har dessa rader följt med mig – kulturhistorien betraktad som ett postkontor, bokhyllan som ett brevarkiv! Den mänskliga ”bildningen” – ett oändligt, oöverskådligt nätverk av kedjebrev. Där kan man gå efter hyllorna som adressat och leta bland postförsändelserna, expressbrev, airmail, rörpost, flaskpost, rekommenderade brev, teleprinterremsor, brevtelegram, vykort… och söka svara och tacka efter råd och lägenhet. ”Bildning” är för Ekelund ett (oakademiskt) honnörsord, i betydelsen inre bildning. Inte läsning av plikt och nödtvång, utan läsning för att vidga ekorummet, skaffa sig en egen referensram, en kompass som någorlunda tillförlitligt pekar ut väderstrecken. Att snickra ihop en sådan kompass tar lång tid. Jag hade turen att komma in på den bästa tänkbara skolan, DN:s kulturredaktion i början av 1960-talet. Olof Lagercrantz, Ulf Linde, Bengt Holmqvist… blev mina läromästare. Boken bygger på essäer och artiklar 1962–2006. Texterna är mer eller mindre omarbetade med tillägg, förkortningar, fusioner, dock inga uppdateringar med facit i hand. För kloka råd och synpunkter tackar jag Kent Lindfors och Torbjörn Schmidt. Och, ännu en gång – Maud. T. E. 9
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 9
2012-12-11 13:19
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 10
2012-12-11 13:19
Utrikes post
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 11
2012-12-11 13:19
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 12
2012-12-11 13:19
Sapere aude! Robert Darnton: The Business of Enlightenment I På universitetsbiblioteket Carolina i Uppsala kan man gå in i läsesalen och på ett ögonblick få fram den stora franska encyklopedin, Diderots och d’Alemberts storverk från upplysningstiden. Hela verket står framme i referenshyllan, inklämt mellan sentida ättlingar som Brockhaus och Nordisk familjebok. Onekligen en förstklassig service, som om Silverbibeln stod uppställd bredvid Ugglan. Och det rör sig om förstaupplagan, urencyklopedin, som började utges 1751, lyxupplagan som bara trycktes i ca 4 000 exemplar och såldes enbart i Frankrike bland de högsta hovkretsarna. Tjugoåtta bastanta folioband med supplement, sjutton textband och elva planschband. 71 818 artiklar och 2 885 bilder, enligt vad någon kalenderbitare har räknat ut. När man bläddrar fram den pampiga titelsidan i läsesalen på Carolina tycker man sig höra det triumferande utbrottet av ett batteri pukor och clarintrumpeter i någon samtida barockouvertyr. Här randas en ny tid: ENCYCLOPÉDIE ou Dictionnaire raisonné DES SCIENCES, des arts et des métiers, par une societé de gens de lettres. Tome premier. Paris, MDCCLI. 13
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 13
2012-12-11 13:19
Namn, titlar och klingande Horatiuscitat. Och längst ner det betydelsefulla tillägget: ”Avec approbation et privilège du Roy”. ”Sanningen är enkel och kan alltid bli tillgänglig för var och en”, skrev d’Alembert. Det ligger en vacker tanke i att förvara den franska encyklopedin så öppet i stället för att hålla den inlåst för specialisterna. Egentligen borde detta verk stå framme i läsesalen på varje bibliotek, alla banden i faksimiltryck, som en symbol och påminnelse. Här är milstenen och fundamentet. Bokverket som sammanfattade upplysningstidens revoltanda, skepsis och förnuftstro och som med sina attacker mot kyrkan och enväldet byggde den ideologiska grunden för franska revolutionen. Encyklopedin som enligt en historiker betecknade ”den största händelsen i civilisationens intellektuella historia sedan uppfinnandet av boktryckarkonsten”. Man bläddrar i de tunga foliobanden med tillbörlig vördnad men upptäcker snart att verket inte är lättläst, helt bortsett från den ålderdomliga franskan. Att tolka encyklopedin är egentligen en hel vetenskap för sig, och man kan väl säga att det mest njutbara för en sentida läsare är de kompletterande planschbanden, som utgivarna på sin tid egentligen ansåg onödiga (de gavs ut först 1772). Här framträder, i tusentals vackra kopparstick, kanske tydligare än i någon annan källa från samma tid, den anda som skapade Upplysningen: världen är överblickbar, kunskapen går att systematisera. Empiri, förnuftstro, utvecklingsoptimism. I de minutiösa planritningarna över maskiner och redskap, kvarnar och tryckeripressar, tickar det Newtonska världsuret. Naturen fungerar som en ofantlig klocka, hade Fontenelle förkunnat i ”Världarnas mångfald”. Den som blickade in bakom kulisserna upptäckte den dolda mekaniken. Naturen var som en enorm verkstad, skrev Holbach. Encyklopedins planschvärld låter läsaren titta in i denna verkstad, där allt mellan himmel och jord är omsorgsfullt avbildat och placerat i sina rätta fack, från en chockerande naturalistisk avbildning av en erigerad penis under uppslagsordet Anatomi till 14
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 14
2012-12-11 13:19
Uppslagsordet Imprimerie (tryckeri) i planschdelen.
kompletta ritningar för den som önskade bygga en cembalo. Även om idén med en encyklopedi inte var ny, låg det något för samtiden utmanande bara i denna systematisering av den synliga, empiriska verkligheten, att den för första gången skedde i en så ofantlig skala. Encyklopedins form förmedlar insikten att kunskapen kan växa, att den inte är begränsad och konstant utan snarare obestämd och labyrintisk, ett växande träd som d’Alembert skrev i sitt förord. Och om kunskapen är obegränsad och förvandlingsbar ligger det något förmätet i att en viss grupp, sekt eller kyrka anser sig ha monopol på sanningen. ”Sapere aude!” (våga veta) var Kants utmanande Horatius-motto för Upplysningen. Det var på den punkten encyklopedin styrde på kollisionskurs med de konservativa krafterna i samtiden, kyrkan och monarkin, jesuiter och jansenister, påven Clemens XII i Rom och Ludvig XV i Versailles. För teologins och dogmernas upprätthållande behövdes ingen ny kunskap. Det kungliga trycktillståndet på titelsidan drogs snart in. 1759 15
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 15
2012-12-11 13:19
infördes ett totalförbud och påven satte bokverket på index. Diderot redigerade de första banden i husarrest och vid ett tillfälle befann sig 6 000 exemplar av den besvärliga encyklopedin inlåsta i Bastiljen. Ändå kunde verket fullföljas och tryckas i nya upplagor, vilket visar att Ludvig XV:s Frankrike inte var någon fulländad totalitär polisstat. Encyklopedisterna hade beskyddare i regeringskretsen, och efter Ludvig XVI:s tillträde på tronen 1774 infördes en liberalare regim som underlättade arbetet med de senare upplagorna. Men det är ändå censurens osynliga närvaro som gör den stora encyklopedin så svårläst och svårtolkad. Det gick ju inte för sig att gå till generalangrepp under uppslagsordet Kristendom. Diderots artikel i detta ämne hycklar en respekt som bara de invigda kunde genomskåda. Kritiken fick stuvas undan och maskeras i de perifera artiklarna, och det blev snart en sport och ett tidsfördriv i salongerna att hitta de anstötliga ställena. Här måste en sentida läsare ha en nyckel. Under uppslagsordet Imprimerie (tryckeri) i planschdelen finns en illustration som visar hur det går till att sätta jämna rader i en
16
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 16
2012-12-11 13:19
matris med hjälp av inskjutna sättstycken. Den spegelvända texten är ett lockbete för censuren, säkerligen komponerad med en god portion galghumoristisk ironi. Censuren som säkert misstänkte att den spegelvända texten dolde något förargelseväckande budskap fick läsa: ”Gloire à Dieu. Honneur au ROI, Salut aux ARMES”. Den verkliga kritiken hittar man listigt undangömd, t.ex. under det oskyldiga uppslagsordet Siako, som berättar om en japansk självmordssekt men som i själva verket är ett angrepp på jesuiterna och den religiösa intoleransen; det finns otaliga liknande exempel. Om nu förstaupplagan trycktes i en begränsad lyxupplaga och om texten är så svårtolkad, kan man ju fråga sig hur djupt den egentligen trängde, om det inte förhåller sig så att encyklopedins ideologiska inflytande har överskattats av sentida historiker som sitter med facit i hand. Går det verkligen en rak linje från encyklopedisterna till jakobinerna? Kring dessa frågor finns en väldig litteratur, men ingen har hittills gjort sig mödan att i detalj kartlägga encyklopedins sociologi, hur verket kom till, hur det marknadsfördes och såldes och vilka kunderna var. Denna lucka i vårt vetande har nu fyllts igen av den amerikanske historikern Robert Darnton i ett stort arbete, ”The Business of the Enlightenment” med underrubriken ”A publishing history of the Encyclopédie 1775–1800”.
II Darntons bok är en forskningsinsats av sällsynt tyngd, grundad på femton års arbete och penetration av ett enormt källmaterial. Boken förändrar och fördjupar bilden av en av de centrala processerna under Upplysningen och kommer att höra till standardverken för alla som framgent försöker läsa eller skriva om denna tumultuariska epok i Europas historia. Darnton menar att det intressanta med encyklopedin börjar först med de senare upplagorna, de billigare oktav- och kvarto17
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 17
2012-12-11 13:19
upplagorna som trycktes på 1770-talet. Folioupplagan hade ett svindlande pris och låg utom räckhåll också för den övre medelklassen; för en arbetarfamilj var den lika omöjlig att förvärva som ett slott. Om detta har Voltaire skrivit några tänkvärda rader med udden riktad mot de överoptimistiska encyklopedisterna: ”Tjugo foliovolymer åstadkommer ingen revolution. Det är de små bärbara volymerna som kostar trettio sous som är farliga.” Voltaire skrev som han lärde. Visserligen hade han själv medverkat i encyklopedin, men han måste ha känt ett behov av ett vassare vapen. Till historien om encyklopedin hör också den portativa fickencyklopedi Voltaire författade som en motskrift eller som eldunderstöd till encyklopedisterna – ”Dictionnaire philoso phique portativ” från 1764, en av Upplysningens viktigaste skrifter. ”Förnuftet i alfabetisk ordning.” Det var i denna kondenserade version av den stora encyklopedin Voltaire gick till storms mot tidens vidskepligheter, bigotteri och sociala orättvisor, i en lång rad fristående miniatyressäer med titlar som Ateism, Gud, Jämlikhet, Kannibaler, Fanatism, Tortyr. Det intressanta med Voltaires fickencyklopedi är att han inte döljer sina åsikter i omskrivningar som urencyklopedin tvingades till tretton år tidigare. Vi har kommit en bra bit på väg mot revolutionsåret 1789. Varje stycke hos Voltaire är en välriktad bredsida i klartext mot dumheten och intoleransen; den stickande doften av krutrök vilar ännu tät över sidorna. Tag t.ex. det korta stycket om Tortyren. Voltaire odlar i sitt lexikon genomgående en raljant, ironisk ton, men det är inte svårt att förnimma det underliggande, vitglödgade raseriet när han angriper det franska rättsväsendets barbari, där den mest bestialiska tortyr kunde utdömas även för tämligen harmlösa förseelser. En yngling, Chevalier de la Barre, hade ertappats med att sjunga en del ogudaktiga visor; han hade också passerat framför en procession kapuciner utan att ta av sig hatten. Domarna i Abbeville såg till att han fick tungan avskuren, händerna avhuggna och kroppen halstrad över sakta eld. 18
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 18
2012-12-11 13:19
Det var ohöljt barbari av den sorten – också i det mer berömda Calasfallet – som uppväckte Voltaires raseri. Hans slutsats, att Frankrike under sin tunna yta av kulturell polityr var den grymmaste nationen i Europa, var säkert inte orättvis, även om konkurrensen var knivskarp. Denna mörka sida av Mozarts förfinade rokoko-Europa, för inte så många generationer sedan, tenderar vi att glömma bort – men Voltaires samvete förföljer oss.
III Voltaires kritik av den monumentala lyxupplagan 1751 besannades. Det var först med de populära utgåvorna under 1770-talet som encyklopedisternas budskap började tränga ut till medelklassen, dvs. den grupp av ämbetsmän, advokater, skriftställare, köpmän och företagare som i nästa decennium skulle resa sig mot l’ancien régime. Det var först med dessa sena upplagor som encyklopedin blev en bestseller, en försäljningssuccé av för tiden oerhörda proportioner. Fram till revolutionsåret 1789 avyttrades ca 25 000 exemplar, av vilka 11 000 i Frankrike och resten över hela Europa. Darnton kartlägger encyklopedins tillkomsthistoria och spridning med en förbluffande detaljrikedom. Hans huvudkälla är arkivet hos det schweiziska förlag i Neuchâtel som tryckte de senare upplagorna, 50 000 brev och dokument som ger en fullständig bild av encyklopedins utbredning i Europa. Huvudpersonen i denna historia var varken Diderot eller d’Alembert utan en herre med ett namn som verkar lånat från någon skälmroman av Voltaire: Charles-Joseph Panckoucke. Denne Panckoucke var en driftig förlagsman i Ludvig XVI:s Frankrike, han förstod tidigt att det fanns stora pengar att hämta i Diderots encyklopedi och köpte helt sonika upp rättigheterna för de kommande upplagorna 1768. Panckoucke kontrollerade utgivningen och byggde raskt ut sitt förlagsimperium till en unik monopolställning. Han hade beskyddare i Versailles och fungerade 19
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 19
2012-12-11 13:19
tidvis som en sorts kulturminister utan portfölj. Darntons bild av den driftige Panckoucke formar sig till ett festligt porträtt av en skrupelfri entreprenör och uppkomling, som mindre tänkte på att sprida ”la lumière” än på att kamma hem snabba pengar.
IV Förlagsverksamhet på 1700-talet var, före copyrightbestämmelser och tryckfrihetslagstiftning, sannerligen inte en syssla för gentlemen. Darntons krönika är en bitvis otrolig historia om ett allas krig mot alla, om piratupplagor, smuggling, mutor, utpressning och bedrägerier. I detta virrvarr lyckas Darnton till nästan sista exemplaret kartlägga spridningen av den viktiga kvartoupplagan från 1777–79, 8 000 exemplar, över hela Frankrike. Det visar sig att encyklopedin sålde bäst i kulturella och administrativa centra, stora provinsstäder som Bordeaux, Toulouse, Besançon. Däremot sålde den knappast alls bland medelklassen, köpmän och företagare, i nya industriella centra och i hamnstäderna. Det var den gamla regimens elit som subskriberade på encyklopedin, däremot inte den nya företagarklassen som skulle segra i restaurationens Frankrike. Hur denna intressanta iakttagelse skall tolkas får forskningen grubbla över. Darntons sociologiska mönster ger fast mark för alla vidare spekulationer kring det ideologiska klimatet i upplysningstidens Frankrike. Diderot avled i Paris 1784 och hann under de sista åren se hur hans livsverk förvandlades till ett geschäft för smarta entreprenörer som prånglade ut piratupplagor med förvanskade och urvattnade texter. Men han var en man utan illusioner, och profetisk klarsyn kan man inte frånkänna honom. I dialogen ”Rameaus brorson” (1760) tecknade Diderot en bild av revoltandan i den yngre generationen som inte stämde alls med 20
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 20
2012-12-11 13:19
de äldre upplysningsmännens puritanism och stränga rationalism. Porträttet av den uppstudsige fritänkaren är säkerligen tecknat efter Diderots artikel i Encyklopedin om det konstnärliga ”geniet”, den unika, överlägsna begåvningen som anser sig stå över den konventionella, borgerliga moralen och struntar i tidens etablerade sanningar. Diderot beskriver med sitt porträtt av den vanvördige slyngeln en generationsbrytning som förebådar en ny tidsålder: romantikens känslokult och antirationalism. Rameaus bohemiske brorson är en rebell långt före sin tid, man kommer att tänka på Baudelaire, Rimbaud, Oscar Wilde. Den nya tiden förebådas av den sorglöse dagdrivaren och uppkomlingen, bohemen och rabulisten som mot seklets slut skulle vända Upplysningen ryggen. Rameaus brorson uttalar på sitt oborstade vis en försmädlig replik som slår undan grunden för hela det mödosamma encyklopedibygget. Där finns redan en föraning av Dostojevskijs nihilistiska källarmänniska som inte längre trodde på alla vackra predikningar om framsteget i den bästa av världar: ”Men om nu universum verkligen är så vist och harmoniskt som ni påstår, medge att det skulle bli fan så tråkigt!”
21
EKBOM_KROKODILEN_INL.indd 21
2012-12-11 13:19