falafelkungen är dÜd
sara shilo
Falafelkungen är död Översättning från hebreiskan: Natalie Lantz
albert bonniers förlag
Citatet på sid. 7 är översatt av Viveka Heyman
www.albertbonniersforlag.se isbn: 978-91-0-013022-0 © Sara Shilo 2005 Hebreiska originalets titel: Shum gamadim lo yavoˈu Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency A/S, Copenhagen Bookwell, Finland 2014
Till Avner
”... [han] såg i en glimt genom tårarna vad som framfötts ur skrik ställas gentemot livets hårda framfart med de drömmande ...” David Grossman, Se kärlek
Simona Dadon 11 Dudi och Itzik Dadon 97 Kobi Dadon 197 Etti Dadon 289
Simona Dadon
1.
Vem hade kunnat tro att katiusjaraketen skulle få tag i mig utomhus? Jag har inte varit ute på sex år, inte egentligen. Jag bara går runt helt automatiskt: hem-jobbet-marknaden-hem-jobbet-hem-vårdcentralen-hem-jobbet. Och när nu Simona för en gångs skull lämnar sin rutt kommer katiusjan och tar henne. Maten har jag redan ställt fram åt dem på bordet: tisdagscouscousen med kyckling, pumpa och kikärter – allt i samma gryta. Nu står jag här medan katiusjorna regnar ner över mig, och vad rör sig i min skalle? Om de ätit couscousen innan den första raketen föll, eller om de gått ner i skyddsrummet med tom mage. Jag räknar dem en och en, som om jag såg dem springa till skyddsrummet: Kobi, Chaim, Oshri, Etti, Dudi, Itzik. Jag säger åt mina fötter att gå hem. Men de vill inte. Jag sitter på en gunga på lekplatsen, mina fötter tar spjärn mot marken och skjuter ifrån. Jag bara sitter där, på 12
en barngunga och gungar fram-och-tillbaka-fram-ochtillbaka i det egyptiska mörkret. När den första föll slog den ut strömmen i hela stan. Bara ljusen i moshaven på den andra kullen är tända. Alla deras hus och hönshus lyser för fullt. Den arabiska byn på andra sidan har också ljus. Jag gungar. ”Varje dag på Dimonas höjd står hon sorgsen. Hon är solbränd, hennes namn är Simona och hon väntar på sin älskling. Hej Simona mona från Dimona, hej Simona mona från Dimona.” När gungan stannar nynnar jag: ”Lägg din ha-and i mi-in, jag är di-in och du är mi-in.” Sen börjar jag gråta. När den andra katiusjan faller skriker jag och störtar ner på marken. Min mun är vidöppen, men jag kan inte höra mitt skrik. Det kommer inte från halsen, utan från hjärtat. Först från hjärtat, sen från magen. Och när jag slutat skrika, börjar jag kräkas. Jag ligger där, spyr och hulkar. I mörkret kan jag inte se vad som kommer upp. Till slut finns det inget kvar. Bara vätska. Efter ett tag tar den också slut. När jag reser mig upp känns det som om järntyngden som tryckt ner mig i sex år har fallit av. Ach ya Rabb, det känns bra. Borta är den där tyngden som fryst ner mitt hjärta till is. Hur har jag kunnat leva i sex år med hjärtat i frysen, hur? Tillbaka på gungan drar jag sjalen av huvudet, torkar mig om munnen 13
med den och kastar den långt bort. Jag tror att den andra katiusjan slog ner i närheten av vårt hem och jag vill springa dit för att kontrollera att alla är okej: Kobi, Chaim, Oshri, Etti, Dudi, Itzik. Men Simonas fötter skjuter ifrån mot marken och gungar henne. ”Hej Simona mona från Dimona mona.” De lyssnar inte på mig när jag säger åt dem att gå hem. Jag har ryggen vänd mot bostadsområdena. Från gatan hör jag skrik, människor som springer. Snart börjar bilen med högtalarna att köra runt och uppmana folk att gå till skyddsrummen. Sen kommer ambulanserna och brandkåren. Mina fötter slutar skjuta ifrån och börjar gå i riktning bort från mitt område. Jag vet inte vart de är på väg med mig. Jag går ner mot Rickis hus, men fötterna för mig inte in i hennes skyddsrum. De fortsätter nedför backen. Om jag bara kunde dela upp mig själv i tjugo små delar och sprida ut varenda liten del över stan så att katiusjan åtminstone kunde träffa en av dem. Då skulle det äntligen vara slut med mig. Jag öppnar händerna, munnen också, och tittar upp mot himlen. Jag gör som den lilla marockanska flickan som brukade gå ut på bakgården för att fånga regnet. Jag sticker ut tungan så långt jag kan och formar den 14
till ett litet fat för att fånga en droppe. Den lilla flickan hade glatt sig över regnet som faller som en gåva från himlen. Jag gläder mig över katiusjan som snart ska komma. Nu är det tyst. De har slutat med raketerna. Här hos oss är det stilla, men där, där borta jobbar de med min katiusja. Gud som är i himlen, som ser att Simona vill komma till Honom, hjälp dem att avfyra katiusjan och att göra det på rätt sätt. Låt den inte lämna mig halvdöd, liggande på sjukhus. Gud förbjude det. Bara jag inte hamnar i rullstol. Jag är ju redan halvdöd som det är. Låt dem ta den andra halvan också så slipper vi det här en gång för alla. Gud, ge dem förstånd nog att göra ett bra jobb. Ya Rabb! Vilken värld, du måste till och med ha tur för att få dö på det sätt du vill. Varför ska jag gå ner i skyddsrummet? Varför ska jag stiga upp tidigt imorgon? För vardagssysslornas skull? Ay! Det är verkligen sorgligt. Hur skulle Simona kunna svika sina sysslor? Vad ska Simonas sysslor ta sig till när hon flyger upp till stjärnorna? Stackars Simonas sysslor. De måste hålla sorgevecka för henne. Sysslorna jag lämnar på morgonen sitter hemma och väntar med korslagda ben tills jag är tillbaka från jobbet 15
på förskolan. Så fort jag öppnar dörren attackeras jag av en syssla och sen omedelbart av en annan. De tror väl att de hittat ett trasnystan att leka med. Hela dagen har de suttit och väntat på att Simona ska komma hem, och efter att ha vilat en hel dag, skulle de då inte ha ork att leka med henne, va? Strykningen kastar iväg mig mot torkställningen och så fort den är tom slänger den mig till sopkvasten och sopkvasten skickar mig till badrummet för att tvätta småttingarna, sen från badet till spisen för att laga kvällsmat, och från spisen tillbaka till torkställningen. Därifrån hämtar jag tvätten för att vika den, och från tvättvikning till nål och tråd. Sysslorna stannar inte upp ett enda ögonblick, och de skrattar åt mig. De skrattar ända tills den allra sista sysslan tar mig i sina armar och upptäcker att det inte finns någonting kvar av mig att slänga iväg till nästa syssla. Ingen Simona kvar. Sysslan ser att den inte kan skratta åt mig längre. Inte när jag har det där ansiktsuttrycket. Den släpper mig så jag får stupa i säng. Tack så mycket. Verkligen. Kvart i fyra på morgonen. Det är då jag vaknar. Kvart i – då hinner jag. 16
Om jag drar mig till tio över fyra, kvart över – är dagen sabbad. Fram till klockan fem fungerar jag inte så snabbt. Mina armar är som pinnar, hela tiden riskerar de att brytas av från skuldrorna. Knäna viker sig, den värkande svanken tar kål på mig. Nu börjar tävlingen om vad som värker mest. Mina fotsulor känns järnskodda som hästhovar. Nerverna i vänstra knät bränner som eld. När maken dör, borde hustrun förvandlas till den flicka hon var innan hon träffade honom. Så att hon kan få börja om från det ställe där hon var när han plockade henne. Man ska inte överge henne mitt i öknen med alla hans barn, inte när hon är utmattad av födslarna och hela hennes kropp är full av märken. Fyra på morgonen. Det är då jag gör sysslorna som inte låter. Om tvillingarna vaknar är morgonen körd. Jag plockar inte ens upp deras filt om den glider ner på golvet. Det enda jag gör är att gå ut och hänga tvätt. På vintern är det ett helvete. På sommaren, då händerna inte är stelfrusna och det inte är vintermörkt ute, går det an. Jag hänger tvätten om jag inte hunnit kvällen innan. Då får den hänga och torka på linan hela dagen. Tvättmaskinen har redan lyckats få bort det 17
värsta, utan den skulle man kunna se allt på kläderna. De hade varit som familjens egen nyhetsrapportering: Man hade sett vad alla haft på sig, vad de ätit, vad de gjort, vart de gått och hur de sovit. Jag hänger upp tvätten och drar i linan. Kläderna rör sig bort från mig. Må solen stiga upp törstig och dricka all väta ur dem. När Masoud dog försvann mitt blod med honom. Så dum jag var som trodde att mitt blod skulle följa med honom till graven. Men jag kunde inte föreställa mig att han hade lämnat någonting inuti mig och sen bara försvunnit. Jag grät, åt ingenting och var nära att svimma varje dag, men tänkte inte på att det kunde finnas en anledning. Alla andra såg att jag hade något i ugnen, men själv fattade jag ingenting. Vart jag än gick såg jag mig själv i andras ögon, men kunde inte utläsa vad deras blickar sa till mig. När jag gick hemifrån brukade jag stirra djupt in i alla dessa ögonpar, ett efter ett, och i varje blick stod samma sak: Simona är gravid. Jag trodde de var galna allihop, jag svär. Hur kunde de titta på en änka som om hon var gravid? Jag fattade inte hur det var möjligt. Jag ville inte tänka på det förrän Ricki, kokerskan på 18
förskolan, tog tag i mig på lunchrasten, stängde dörren om oss och snackade allvar med mig. Jag hörde på och ville genast ta livet av mig av skam. Hur skulle jag ens kunna komma ut ur hennes kök när alla redan hade skvallrat i en månad om hur jag blivit gravid i allra sista stund? Men trots att Ricki kan vara hur taskig som helst är det ändå henne man vill ha vid sin sida när man råkat illa ut. Hon sa: ”Simona, för min skull, sitt hos mig tills dina tankar klarnat. Tänk varken på morgondagen eller gårdagen. Du ska bara tänka på en sak: hur du ska gå ut härifrån med huvudet högt och ögonen öppna. Kom ihåg, du har inte gjort fel mot någon genom att bli gravid. Lyssna bara till Rickis ord: Det som hänt dig är en välsignelse. Ett barn som bär sin faders namn – det är en välsignelse. Just nu har det här sorgens tryne, men om ett halvår kommer du att se vad som växer i dig och då kommer det att få ett nytt ansikte. Och lyssna inte på allt skvaller som dryper ur deras munnar. Jag ska hälla olja över dig, tro mig, olja så att ingenting fastnar. Sitt, sitt ner, varför reste du dig? Stå inte så nära grytan, hela soppan blir ju salt om du fortsätter att lipa så där i den. Aywa, det var bättre. Ett halvsurt leende från Simona är inte illa. Vart är du på väg? Nej, habibti, idag ska du inte städa.” 19
Hon stack ett glas malörtste i handen på mig och gick ut till de andra, samlade ihop kopparna med neskaffe på en bricka och avblåste deras rast: ”Yalla, tjejer, upp och jobba, hit kommer minsann inga dvärgar och städar upp åt er, inte!” Då visste jag ännu inte att han lagt fröna till två söner inuti mig. En lämnade mig och två nya kom. De föddes sju månader efter att han dött. Båda två hade sin fars ansikte. Ingenting fick de efter mig. Tre grytor ställer jag på gasspisen. Skulle aldrig missa att lämna tre grytor med lunchmat åt dem. Igår gjorde jag ris, ärter och fiskbullar i tomatsås. Idag har de couscousen. Till imorgon har jag blötlagt vita bönor för att göra deras favoritsoppa. Tänkte också ge dem potatis och stekt fisk. Folk tror att Masoud är död och att jag lever. Helt fel! Hundra procent fel! Det är Masoud som lever och jag som är död. När han dog var det slut med mig. Allt var över. I folkmun kallades han falafelkungen. Jag var hans drottning. Och nu? Om honom, ja, om honom pratar de som 20
om han fortfarande vore kung. Ingen försöker ta hans plats. Men jag då? Vart har jag tagit vägen och var är tiden då de såg på mig som en drottning? När din make dör, kommer folk till dig för att undersöka hur mycket du verkligen älskade honom. Vem brydde sig om det medan han levde? Så länge karln är vid liv kan du driva honom till vansinne, snacka skit om honom med vem du vill och smutskasta hans namn. Ingen skulle höja på ögonbrynen åt det. Men när din man dör, ja, då kommer de var femte minut för att kontrollera att du hedrar honom. När du vaknar första morgonen efter sorgeveckan är du omgiven av tusentals människor som alla sätter sig på hans stol. Vad har de där att göra? Jo, de bara undersöker om du hedrar hans minne på rätt sätt. När det gäller sånt här är de minsann inga latmaskar. De undersöker dig nitiskt. De lämnar dig inte ensam ett endaste ögonblick. De räknar dina tårar och deras öron, ögon och näsor växer bara för att kunna kontrollera att du inte skrattar, sätter på dig eau-de-cologne eller, Gud förbjude, sminkar dig. De vill att du ska dö med honom. För dem är han död och begraven under jorden, men du, du är också död för dem, död fastän du irrar omkring ovanpå jorden. 21
Om en man tittar på dig för länge, om hans blick vilar på dig så mycket som två sekunder, kommer de att döda honom på stört för att han inte ska fläcka din heder. När de ser att du är hel och ren blir deras hjärtan tunga och svarta. Och vad gör de för att bli lätta om hjärtat igen? Jo, de öser sitt medlidande över ditt huvud. Som svart vatten, som smutsvattnet längst ner i skurhinken – sådant är deras medlidande. Efter det är deras hjärtan rena igen. Och vilken renhet sen: Hjärtat deras blänker bara de tänker på hur goda de är. Och du? Du står där, genomblöt och smutsig av deras svarta skurvatten. Men om du lyckas fly från medlidandets vatten, se för Guds skull till att du inte hamnar i änkefällan. Redan min första dag som änka sa jag till mig själv: Simona, du får inte ens sätta foten hos änkorna, för om du fastnar där finns det ingen väg ut. De kommer att leda dig bort från människornas värld. Stadens änkor firar när det kommer en nykomling till deras krets. Ditt öde och deras öde har samma färg och form. De vill bara en enda sak: att du ska komma och sitta hos dem så att de kan undervisa dig i Änkornas lära. Det är därför jag har tittat ner på fötterna i sex år. Jag 22
ser noga efter hur jag sätter ner dem för att inte vakna upp en dag och upptäcka att jag snubblat i änkornas skit. Jag orkar inte öppna händerna mot katiusjan. Det har bara funnits en enda sak som jag hållit handen öppen för och när den försvann, knöts min hand. Vart går fru Simona om natten? Vart för fötterna henne? Till fotbollsplanen i utkanten av stan. Ännu har inga katiusjaraketer slagit ner där. Inshallah, låt en falla där idag. Fru Simona slänger av sig sin axelväska där hon står på fotbollsplanens gräsmatta. Gräset är torrt. Hela tiden jämrar de sig över att vi inte har vatten i Israel, men för fotbollsplanerna brukar de alltid kunna hitta vatten. Tur bara för Simona att de inte använt spridarna idag. Simona står på gräset. Vansinnet tar sig in i hennes huvud och hennes mun öppnar sig och börjar sjunga: ”Ma nishtana halaila haze mi kol haleilot, hur skiljer sig denna kväll från alla andra kvällar, från alla andra kvällar? Alla andra kvällar gör Simona sina sysslor, och ännu fler sysslor, men den här kvällen, den här kvällen kommer katiusjan för att ta Simona som väntar på den.” Simona kallar på dödsängeln så att han ska komma och ta henne, men dödsängeln kommer inte. Vem kommer? Vansinnet kommer! 23
Stackars barn. Men dör jag av en katiusja får de åtminstone lite ära och pengar. Den som lyckas bli dödad av araberna äras som en kung i vårt land. Den som blir galen drar däremot skam över hela sin familj. Vem skulle vilja gifta sig med Etti om det ryktas om att hennes mor är mahbula?
2.
Var kan jag lägga mig ner? En sån fin säng de ordnat för mig här. Med ett halvkilometerlångt, grönt lakan. Jag lägger mig ner i mitten där matchen börjar, i cirkeln de markerat med kalkfärg. Bara Simona och gräset, inga andra. Men efter två minuter täcks hela kroppen av prickar som om jag fått röda hund igen och jag blir galen av klådan. Simona går mot fotbollsmålet. Varför dit? För där finns inget gräs. Hon är bollen i slutet av matchen. Målet som Gud satte i nittionionde minuten. Jag tar av mig skorna, ställer dem vid sidan av målet och lägger mig på sängen igen. Målets nät gör himlen till en bakplåt med baklava, stjärnorna är mandlarna ovanpå. Jag lägger mig på sidan och lyssnar till mina bara fötter som jämrar sig. De gråter för att jag inte har något medlidande med dem, för att jag stänger 24
öronen inför deras klagan och låter dem bära alltsammans själva. Hur förvandlades jag från ”våran Simona” till ”sysslornas Simona”? Hur gick det till? Alla kallade mig ”våran Simona”. Vart jag än kom välkomnade de mig och tog mig till sig, så att jag skulle vara deras. Vad kunde jag göra? Våran Simona skrattade varje dag ända tills hon drog Det onda ögat över sig. Och när Ögat väl kom, lämnade det henne inte. Under sex hela år vek det aldrig från hennes sida. Innan dess behövde jag bara säga ett ord och fem minuter senare fick jag det jag ville ha. Det tog förresten inte ens fem minuter. Och var och en som var någorlunda klyftig ville stå nära mig så att den tur som gjort mitt liv rosa också skulle färga av sig på deras liv. Just därför brukade de krama om mig och ge mig små gåvor. Som om min tur skulle få syn på dem och klibba sig fast på dem också. Varje morgon brukade våran Simona ta ett varv runt stan. Hon gick till falafelstället och hämtade lite pengar för att vara någorlunda stadd vid kassa när hon gjorde sin rundtur. Inte mycket pengar, kanske bara tio, tjugo lira. Jag visste när alla hade lunchrast på banken, pos25