himlens fĂĽnge
carlos ruiz zafón
Himlens fånge Översättning av Elisabeth Helms
albert bonniers förlag
Av Carlos Ruiz Zafón har tidigare utgivits Ängelns lek 2009 På annat förlag Vindens skugga 2005
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012993-4 Originalets titel: El prisionero del cielo Copyright: © Shadow Factory S.L., 2011 Published by agreement with Antonia Kerrigan Literary Agency Bilder: © Fondo F. Català-Roca – Arxiu Fotogràfic AHCOAC och H. Armstrong Roberts/ClassicStock/Corbis Tryck ScandBook AB, Falun 2012
Jag har alltid vetat att jag en dag skulle komma tillbaka hit, till de här gatorna, för att återge historien om mannen som förlorade sin själ och sitt namn bland skuggorna i ett Barcelona som ligger försänkt i orolig sömn under en tid av aska och tystnad. Det är sidor skrivna med eldskrift i skydd av de fördömdas stad, ord inetsade i minnet hos den som återvände från de döda med hjärtat uppfyllt av ett löfte och till priset av en förbannelse. Ridån går upp, publiken tystnar och alla de renhjärtade själar som innehar rollerna kommer ut på scenen med en komedi på läpparna, strax innan skuggan som håller deras öde i sina händer träder fram ur kulisserna. De berättar sin julsaga för oss och tror i sin välsignade oskuld att den tredje akten är den sista. Det de inte vet är att när vi hunnit till slutet kommer dess mörka text att långsamt och obönhörligt dra in dem mot mörkrets hjärta. Julián Carax, Himlens fånge (Éditions de la Lumière, Paris, 1992)
Fรถrsta delen
en ju lsaga
1 Barcelona, december 1957 vid jultid det året valde dagarna att framträda i blygrått och frost. Ett blåaktigt dis gav staden dess färg, folk gick runt påbyltade upp till öronen och deras andedräkt ritade rökstrimmor i luften. Det var inte många som valde att stanna för att titta in i skyltfönstret hos Sempere & Söner. Än färre vågade sig in för att fråga efter en eller annan vilsen bok som hade väntat på dem hela livet och som, om vi bortser från allt poetiskt prat, skulle ha bidragit till att få ordning på bokhandelns prekära ekonomi om vi hade fått den såld. – Jag tror det är i dag det händer. I dag ändras vår framtid, förklarade jag, stärkt av dagens första kopp kaffe, ren optimism i flytande form. Pappa, som hade suttit lutad över räkenskapsliggaren sedan åtta och gjort jonglörtrick med penna och suddgummi, tittade upp från disken och betraktade paraden av svårfångade kunder när de försvann neråt gatan. – Måtte himlen höra dig, Daniel, för om det fortsätter så här och vi går miste om julförsäljningen kommer vi inte ens att ha till att betala elräkningen i januari. Något måste göras. – I går fick Fermín en idé, försökte jag. Enligt honom är det en storartad plan för att rädda bokhandeln undan hotande konkurs. – Gud bevare oss. 11
Jag citerade ordagrant: – Jo, om jag ställde mig som dekor i skyltfönstret i bara kalsongerna kunde vi kanske få fruntimmer som är utsvultna på litteratur och starka känslor att kliva in och köpa något. Bland dem som begriper sig på sådana saker sägs det att litteraturens framtid hänger på kvinnorna, och det finns inte den Gud som är i stånd att framföda någon av kvinnokön som klarar att motstå den vilda dragningskraften hos denna djuriska kropp. Bakom mig hörde jag pappas penna falla i golvet. – Fermín har talat, avslutade jag. Jag hade trott att pappa skulle le åt sådant struntprat, men han verkade djupt försjunken i sina funderingar. Jag gav honom en blick i smyg. Sempere senior tycktes inte finna Fermíns infall tokroligt, tvärtom hade han fått en grubblande min, som om han tog idén på allvar. – Tro det eller ej, det kan hända att Fermín har träffat huvudet på spiken, mumlade han. Jag tittade misstroget på honom. Den kommersiella torkan som plågat oss de senaste veckorna hade kanske till slut påverkat omdömet hos mina dagars upphov. – Kom inte och säg att du tänker låta honom gå runt här i affären i bara kalsipperna. – Nej, det handlar inte om det. Det var det där med skyltfönstret. Nu när du säger det fick jag en idé … Kanske hinner vi fortfarande rädda julen. Jag såg honom försvinna ut på kontoret och strax därpå återvända iförd sin officiella vinteruniform: samma överrock, halsduk och hatt som jag mindes från min barndom. Bea hävdade att pappa förmodligen inte köpt nya kläder sedan 1942, och allt tydde på att hon hade rätt. Medan pappa drog på sig handskarna log han obestämt, och i hans ögon syntes den där nästan barnsliga glansen som bara stora företag förmådde avlocka honom. – Jag lämnar dig ensam en stund, förklarade han. Jag ska gå ett ärende. 12
– Får jag fråga vart du ska? Pappa blinkade åt mig. – Det är en överraskning. Du får se. Jag följde honom till dörren och såg honom gå bort mot Puerta del Ángel med raska steg, ytterligare en gestalt i den färglösa massan av fotgängare som kryssade sig fram genom ännu en lång vinter i mörker och grådask.
13
2 när jag blivit ensam tog jag tillfället i akt och satte på radion för att lyssna till lite musik medan jag ställde upp böcker på hyllorna efter eget huvud. Pappa ansåg att det var ohyfsat att låta radion stå på när vi hade kunder i affären, och om jag satte på den när Fermín var där började han nynna i flamencotakt till alla melodier – eller än värre, dansa det han benämnde »Karibiens sensuella rytmer« – vilket försatte mina nerver på helspänn efter bara några minuter. Med tanke på de praktiska svårigheterna hade jag kommit fram till att jag fick begränsa mitt avnjutande av radiovågorna till de sällsynta tillfällen då det inte fanns någon i affären utom jag själv och tiotusentals böcker. Den förmiddagen sände Radio Barcelona en inspelning som en samlare i hemlighet hade gjort av den fantastiska konsert Louis Armstrong och hans orkester gav på hotell Windsor Palace på Diagonal tre år tidigare. Under reklampauserna etiketterade hallå mannen ljudet som jass och betonade särskilt att han måste varna för att vissa av de skamlösa synkoperna kanske inte lämpade sig för inhemska lyssnare som fostrats med traditionella visor, boleros och den gryende ye-ye-rörelsen, de förhärskande musikgenrerna i radion vid den här tiden. Fermín brukade hävda att om don Isaac Albéniz hade fötts svart skulle jazzen precis som kex i plåtburk ha uppfunnits i Camprodón, och att det ljudet, tillsammans med spetsbehåar av den typ som hans avgudade Kim Novak visade upp i filmerna vi brukade se på 14
biografen Féminas matinévisningar, var en av de få framgångar mänskligheten uppnått hittills under 1900-talet. Jag sa inte emot honom. Resten av förmiddagen förrann i musikens förtrollning och böckernas doft, och jag njöt av lugnet och den tillfredsställelse det ger att noggrant ta itu med enkla arbetsuppgifter. Fermín hade bett om ledigt hela förmiddagen för att lägga sista handen vid förberedelserna för sitt och Bernardas bröllop, som var planerat att äga rum i början av februari. Första gången han tog upp ämnet, knappt fjorton dagar tidigare, hade vi alla sagt att beslutet var förhastat och att brådska inte ledde till något gott. Pappa försökte övertala honom att skjuta upp giftermålet åtminstone ett par tre månader och hävdade att bröllop ska firas om sommaren och i vackert väder, men Fermín hade hållit fast vid det datum han valt. Han hävdade att han, som härdats i det hårda och torra klimatet bland kullarna i Extremadura, svettades omåttligt när sommaren nådde Medelhavskustens i hans tycke halvtropiska klimat, och att han inte var beredd att fira sin förmälning med svettfläckar stora som pannkakor under armarna. Jag började tro att något mycket märkligt var i görningen när Fermín, själva sinnebilden för civilt motstånd mot Den heliga moder kyrkan, bankerna och gott uppförande i femtiotalets Spanien, fyllt av mässor och statskontrollerade nyhetsfilmer, hade så bråttom att komma till prästen. I sin föräktenskapliga brunst hade han gått så långt att han blivit vän med den nye församlingsprästen i Santa Ana-kyrkan, don Jacobo, en man från Burgos med avspänd ideologi och ett yttre som en p ensionerad boxare, som Fermín smittat med sin våldsamma kärlek till domino. På söndagarna efter mässan tog de sina duster i historiska partier på baren Almirall, och prästen skrattade gott när min vän mellan glasen med Aroma de Montserrats söta likör frågade om han kände till om nunnor hade lår och om de i så fall var så mjälla och nafsvänliga som Fermín hade misstänkt ända sedan ungdomen. 15
– Ni kommer att bli bannlyst, sa pappa tillrättavisande. Nunnor får man varken se eller röra. – Men prästen är ju nästan ännu mer fräck i mun än jag, invände Fermín. Om det inte vore för uniformen … Jag tänkte tillbaka på samtalet och nynnade i takt med mästaren Armstrongs trumpet när jag hörde klockan som hängde vid entrédörren ge ifrån sig sitt svala pinglande. Jag lyfte blicken i tron att pappa var hemkommen från sitt hemliga uppdrag eller att Fermín stod där, beredd att ta eftermiddagspasset. – Goddag, hördes en djup, hes röst från dörröppningen.
16