9789100129897

paul auster

Vinterdagbok Översättning Ulla Roseen

albert bonniers förl ag

av paul auster har tidigare utgiv its: Illusionernas bok 2002 Orakelnatten 2004 Dårskaper i Brooklyn 2005 Resor i skriptoriet 2006 Mannen i mörkret 2009 Osynlig 2010 Sunset Park 2011 på andr a förl ag: Stad av glas 1988 Vålnader 1989 Det låsta rummet 1989 Månpalatset 1990 Slumpens musik 1991 Att uppfinna ensamheten 1992 Auggie Wrens julberättelse 1993 Den röda anteckningsboken 1993 I de sista tingens land 1993 Leviatan 1993 Mr Vertigo 1994 Hungerns konst 1995 Ur hand i mun 1998 Timbuktu 1999

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012989-7 copyright © Paul Auster 2012 Originalets titel: Winter Journal Published by agreement with Carol Mann Agency and Licht & Burr Literary Agency TRYCK BaltoPrint, Litauen 2013

Du tror att det aldrig sk a hända dig, att det inte kan hända dig, att du är den enda personen i världen som aldrig råkar ut för sådana saker, och så börjar de ändå hända dig, en efter en händer de dig allihop, på samma sätt som de händer alla andra.

Dina nakna fötter mot det kalla golvet när du kliver ur sängen och går fram till fönstret. Du är sex år gammal. Där ute snöar det, och trädens grenar på gårdsplanen bakom huset blir långsamt vita.

Tala nu innan det är för sent, och hoppas sedan att få fortsätta tala tills det inte finns något mer att säga. Tiden börjar ju bli knapp. Kanske är det lika bra att tills vidare lägga dina berättelser åt sidan och i stället försöka ta reda på hur det har känts att leva inuti den här kroppen från den första dagen du kan minnas i livet och fram till denna. En katalog över sinnesdata. Något man kanske skulle kunna kalla en andningens fenomenologi.

5

Du är tio år gammal, och midsommarluften är varm, tryckande het, så fuktig och obehaglig att svetten bryter fram på din panna även när du sitter i skuggan av träden på baksidan av huset.

Det är ett obestridligt faktum att du inte längre är ung.

Idag om en månad blir du sextiofyra år, och även om det inte är överdrivet gammalt, inte är vad man skulle betrakta som en framskriden ålderdom, kan du inte låta bli att tänka på alla de andra som aldrig lyckades ta sig så långt som du själv har gjort. Detta är ett exempel på de olika saker som aldrig skulle kunna hända dig, men som faktiskt har hänt.

Vinden i ditt ansikte under förra veckans snöstorm. Köldens bitande sveda, och du som gick där ute på de öde gatorna och undrade vad som fått dig att lämna huset i en så dunkande storm, men även när du kämpade för att hålla balansen upplevde du en upprymdhet i den blåsten, en lycka i att se hur de välbekanta gatorna förvandlades till ett töcken av vit, virvlande snö.

Fysiska njutningar och fysiska smärtor. Först och främst sexuella njutningar, men även njutningarna av mat och dryck, av att ligga naken i ett hett bad, av att klia när det kliar, av att nysa och fisa, av att stanna kvar i sängen en extra timme, av att vända ansiktet mot solen en mild eftermiddag på senvåren eller försommaren och känna värmen mot din hud. Oräkneliga ögonblick, inte en dag utan en eller flera stunder av fysisk njutning, men ändå är smärtorna definitivt 6

mer envetna och omedgörliga, och nästan varje del av din kropp har vid någon tidpunkt utsatts för angrepp. Ögon och öron, huvud och hals, axlar och rygg, armar och ben, strupe och mage, vrister och fötter, för att inte tala om den enorma böld som en gång sköt upp på din vänstra skinka och som doktorn kallade en svulst, vilket i dina öron lät som något slags medeltida hemsökelse som i en vecka hindrade dig från att sitta på en stol.

Din lilla kropps närhet till marken, den kropp som tillhörde dig när du var tre och fyra år gammal, det vill säga det korta avståndet mellan dina fötter och ditt huvud, och hur saker som du nu inte längre lägger märke till en gång utgjorde en ständig närvaro som sysselsatte dina tankar: den lilla världen av krypande myror och tappade slantar, av nedfallna kvistar och taggiga kapsyler, av maskrosor och klöverblom. Men speciellt myrorna. Det är de som du minns bäst. Arméer av myror som färdas ut och in i sina smuliga stackar.

Du är fem år gammal, och du sitter på huk över en myrstack på baksidan av huset och studerar uppmärksamt dina små sexbenta vänners olika bestyr. Osedd och ohörd smyger din treårige granne upp bakom dig och slår dig i huvudet med en leksakskratta. Pinnarna genomborrar din huvudsvål, blod strömmar över håret och nerför din nacke och du springer skrikande in i huset, där din mormor sköter om dina sår.

7

Din mormors ord till din mor: »Din far skulle ha varit en så underbar man – om han bara hade varit annorlunda.« Imorse, när du vaknar till ännu en januarigrynings dunkel, ett matterat, gråaktigt ljus som sipprar in i sovrummet, är din hustrus ansikte där, vänt mot ditt ansikte, hennes ögon slutna, hon sover fortfarande djupt, sängkläderna är uppdragna ända till halsen så att hennes huvud är den enda delen av henne som syns, och du förundras över hur vacker hon är, hur ung hon ser ut, också nu, trettio år efter första gången du låg med henne, efter trettio års liv tillsammans under samma tak och i samma säng.

Idag snöar det ännu mer, och medan du kliver ur sängen och går bort till fönstret blir grenarna på träden bakom huset långsamt vita. Du är sextiotre år gammal. Du inser att under den långa resan från pojkåren fram till nu har det sällan funnits ett ögonblick då du inte har varit förälskad. Trettio års äktenskap, visst, men under de trettio åren dessförinnan, hur många förblindelser och svärmerier, hur många passioner och uppvaktningar, hur många feberfantasier och vettlösa anfall av framvällande åtrå? Ända från första början av ditt medvetna liv har du varit en Eros villiga slav. Flickorna du älskade som pojke, kvinnorna du älskade som man, var och en olik de andra, en del runda och en del magra, en del korta och en del långa, en del boksynta och en del atletiska, en del enstöriga och en del utåtriktade, en del vita och en del svarta och en del asiater – ingenting på ytan har någonsin spelat någon roll för dig, allt handlade om det inre ljus som 8

du anade hos henne, hennes alldeles egna gnista, glöden som avslöjade hennes personlighet, och det var det ljuset som gjorde henne vacker för dig, även om andra var blinda för den skönhet som du kunde se, och då brann du av längtan efter att få vara hos henne, att få vara henne nära, för kvinnlig skönhet är något som du aldrig har kunnat motstå. Ända sedan dina första skoldagar, förskoleklassen där du föll för flickan med den långa blonda hästsvansen, och hur ofta blev du inte bestraffad av miss Sandquist för att du smitit undan med den lilla flickan som du förälskat dig i, ni två tillsammans odygdiga i ett hörn, men de där bestraffningarna hade ingen verkan på dig, för du var förälskad, och då var du en kärlekens dåre, precis som du nu är en kärlekens dåre.

Inventeringen av dina ärr, speciellt av dem som finns i ditt ansikte och som framträder för dig varje morgon när du ser dig i badrumsspegeln för att raka dig eller kamma håret. Du tänker sällan på dem, men varje gång du gör det inser du att de är livets märken, att de olika ojämna linjerna som etsats in i ditt ansiktes hud är bokstäver i det hemliga alfabete som berättar historien om vem du är, för varje ärr är spåret efter ett läkt sår, och varje sår är orsakat av en oväntad kollision med världen – det vill säga en olyckshändelse, eller något som inte borde ha behövt hända, eftersom en olyckshändelse definitionsmässigt är något som inte borde ha behövt hända. Slumpmässiga fakta i motsats till oundvikliga fakta, och så insikten, när du denna morgon ser dig i spegeln, att hela livet är slumpmässigt, förutom det enda oundvikliga faktum att det förr eller senare kommer att ta slut.

9

Du är tre och ett halvt år, och din tjugofemåriga gravida mor har tagit med sig dig på en shoppingtur till ett varuhus i centrum av Newark. Hon har sällskap av en väninna, mor till en pojke som också han är tre och ett halvt år gammal.

Vid ett tillfälle smiter du och din lilla kamrat bort från era mödrar och börjar springa omkring i varuhuset. Det är en enorm öppen yta, absolut det största rum som du någonsin har varit i, och det ligger en uppenbar spänning i att fritt få rusa runt i denna jättelika inomhusarena. Till slut börjar du och den andre pojken glida fram på magen över golvets glatta yta, som att åka kälke utan kälke, och den leken visar sig vara så rolig, framkalla en så extatisk njutning, att ni blir mer och mer oförsiktiga och mer och mer våghalsiga i vad ni försöker er på. Du kommer fram till en del av varuhuset där man håller på med byggarbete eller reparationer, och utan att bry dig om att se efter vilka hinder som kan finnas i vägen åker du på magen över golvet igen och flyger över den glashala golvytan ända tills du upptäcker att du är på väg rakt in mot en snickarbänk av trä. Du tror att du med en liten vridning på din smala kropp kan komma att undgå att kollidera med benet på bänken som reser sig framför dig, men något som du inte hinner inse under den bråkdel av en sekund som du har på dig för att ändra riktning är att en spik sticker ut från bänkbenet, en lång spik som sitter tillräckligt lågt för att vara i nivå med ditt ansikte, och innan du hinner hejda dig tränger spiken in i din vänstra kind medan du flyger förbi den. Halva ditt ansikte slits upp.

Sextio år senare har du inga minnen av olyckan. Du kommer ihåg hur du sprang och gled på magen, men du minns 10

ingenting av smärtan, ingenting av blodet och ingenting av att i ilfart ha förts till sjukhuset eller av doktorn som sydde ihop din kind. Han gjorde ett fantastiskt jobb, brukade din mor alltid säga, och eftersom hon aldrig kom över traumat i att se sin förstfödde med halva ansiktet bortrivet sa hon detta ofta: det hade någonting att göra med en förfinad dubbelstygnsmetod som minimerade skadan och gjorde att du slapp bli vanställd för resten av ditt liv. Du hade kunnat förlora ögat, brukade hon säga till dig – eller ännu mer dramatiskt: Du hade kunnat dö. Och säkerligen hade hon rätt. Ärret har blivit blekare och blekare under årens lopp, men det finns fortfarande kvar så fort du ser efter, och du kommer att få bära med dig denna symbol för din goda tur (ögat oskatt! inte död!) ända ner i graven. Ärr efter uppslagna ögonbryn, både det vänstra och det högra, nästan perfekt symmetriska, det första orsakat av att du i full fart sprang in i en tegelmur efter en fint i en spökbollsmatch i grundskolan (den enorma blåtiran som du ståtade med i flera dagar efteråt och som fick dig att tänka på ett foto av boxaren Gene Fullmer, som vid ungefär samma tidpunkt hade besegrats av Sugar Ray Robinson i en mästerskapstävling) och det andra orsakat av att du i tjugoårsåldern rusade in för en lay-up under en basketmatch utomhus, tacklades bakifrån och flög in i metallstången som höll korgen. Ett annat ärr på din haka, av okänt ursprung.

Förmodligen efter ett fall i den tidiga barndomen, ett hårt slag mot en trottoar eller en sten som skar upp köttet och lämnade sitt märke, som fortfarande syns när du rakar dig 11

på morgnarna. Det finns ingen berättelse runt detta ärr, din mor pratade aldrig om det (åtminstone inte som du kan minnas), och du tycker det är märkligt, faktiskt direkt förbryllande, att denna permanenta skåra blev ingraverad i din haka av något som bara kan kallas en osynlig hand, att din kropp är arenan för händelser som har utplånats ur historien.

Det är juni 1959. Du är tolv år gammal, och om en vecka ska du och dina klasskamrater i sexan utexamineras från den skola som du har gått i sedan du var fem. Det är en strålande dag, en senvårsdag av det allra mest lysande slaget, med solsken flödande från en molnfri blå himmel, varmt men inte för varmt, nästan ingen fuktighet, en mjuk bris som får luften att röra sig och bölja över ditt ansikte och din hals och dina nakna armar. När skolan släpper ut er för dagen sticker du och en klunga vänner över till Grove Park för att spela baseboll. Grove Park är inte precis en park utan snarare ett slags grönområde, en stor rektangel av välskött gräsmatta flankerad av hus på alla fyra sidor, en trevlig plats, en av de finaste allmänningarna i din lilla stad i New Jersey, och du och dina vänner går ofta dit för att spela baseboll efter skolan eftersom baseboll är det som ni alla tycker bäst om, och ni kan spela i timmar i sträck utan att någonsin tröttna.

Inga vuxna är närvarande. Ni upprättar ert eget regelsystem och löser själva era tvister – för det mesta med ord, ibland med knytnävarna. Mer än femtio år senare minns du ingenting av matchen som spelades den eftermiddagen, men det du kommer ihåg är följande: Matchen är över och du 12

står ensam mitt på innerfältet och leker fånga bollen med dig själv, det vill säga du kastar en boll högt upp i luften och följer dess bana ända tills den landar i din handske, varpå du omedelbart kastar upp bollen i luften igen, och varje gång du kastar upp bollen far den högre upp än gången före, och efter flera kast når du osannolika höjder, bollen svävar nu i luften i flera sekunder, den vita bollen som stiger upp mot den klarblå himlen, den vita bollen som kommer ner i din handske, och hela din varelse är upptagen av denna enfaldiga sysselsättning, din koncentration är total, ingenting finns nu förutom bollen och himlen och din handske, vilket innebär att ditt ansikte är uppåtvänt, att du tittar uppåt när du följer bollens bana, och därför är du inte längre medveten om vad som sker på marken, och det som sker på marken medan du tittar upp mot himlen är att något eller någon oväntat kommer och stöter ihop med dig, och kollisionen är så plötslig, så våldsam, så överväldigande i sin kraft att du omedelbart faller till marken och känner det som om du har träffats av en stridsvagn. Anfallet var riktat mot ditt huvud, speciellt mot din panna, men också din överkropp har fått ta emot slag. Och där du ligger på marken och flämtar efter luft, chockad och nästan medvetslös, märker du att det strömmar blod från din panna, nej, inte strömmar utan väller fram, så du tar av dig din vita t-shirt och trycker den mot blodflödet, och på några sekunder har den vita t-shirten blivit alldeles röd. De andra pojkarna blir oroliga.

De kommer framrusande till dig för att göra vad de kan för att hjälpa dig, och inte förrän då får du reda på vad som hänt. Tydligen var det en av dina kompisar, en spinkig, 13

godhjärtad klantskalle som hette B.T. (du kommer ihåg hans namn men vill inte sprida det här, eftersom du inte vill göra honom generad – om han nu fortfarande är i livet) som blev så imponerad av dina skyskrapehöga kast att han fick i sitt huvud att delta i aktiviteten, och utan att bry sig om att tala om för dig att också han tänkte fånga ett av dina kast började han springa i riktning mot den dalande bollen med huvudet upplyft, förstås, och munnen hängande öppen på sitt vanliga fåraktiga sätt (vem springer väl med munnen hängande öppen?), och när han ögonblicket därpå kraschade in i dig i full galopp kördes tänderna som stack ut från hans öppna mun rakt in i ditt huvud. Det var därför som blodet nu vällde fram ur dig, därför som jacket ovanför ditt vänstra öga blev så djupt. Lyckligtvis ligger er familjedoktors mottagning på andra sidan gångvägen, i ett av husen som omringar Grove Park. Pojkarna bestämmer sig för att genast leda dit dig, så du går genom parken med din blodiga t-shirt hårt tryckt mot huvudet, åtföljd av dina kamrater, kanske fyra, fem eller till och med sex stycken, det minns du inte längre, och tillsammans brakar ni in på dr Kohns mottagning. (Du har inte glömt hans namn, lika lite som du har glömt namnet på din förskolelärare, miss Sandquist, eller namnen på någon av de andra lärarna du hade som pojke.) Receptionisten talar om för dig och dina vänner att dr Kohn just nu är upptagen med en patient, men innan hon hinner stiga upp från stolen för att gå in och upplysa doktorn om att det har kommit in ett akutfall marscherar du och dina vänner in i undersökningsrummet utan att bry er om att knacka. Ni ser att dr Kohn står och pratar 14

med en fyllig medelålders kvinna som sitter på britsen iförd endast behå och underkjol. Kvinnan ger ifrån sig ett litet skrik av överraskning, men när dr Kohn väl ser blodet som väller fram från din panna säger han åt kvinnan att klä på sig och gå ut, säger åt dina vänner att gå därifrån och tar sedan brådstörtat itu med uppgiften att sy ihop ditt sår. Det är en smärtsam process, eftersom det inte finns någon tid för bedövning, men du gör ditt bästa för att inte gallskrika när han för tråden genom din hud. Han gör kanske inte ett lika lysande jobb som doktorn som sydde ihop din kind 1950, men det är ändå effektivt, eftersom du inte förblöder och inte längre har ett hål i huvudet. Några dagar senare deltar du och dina klasskamrater i skolans examensceremoni.

Du har utvalts till att vara fanbärare, vilket betyder att du måste bära den amerikanska flaggan längs gången genom publiken och sticka ner den i flaggstället uppe på scenen.

Ditt huvud är invirat i ett vitt bandage, och eftersom blodet fortfarande då och då sipprar ut från det hopsydda såret är det en stor röd fläck mitt på det. Efter ceremonin säger din mor att när du kom gående längs gången med flaggan påminde du henne om en målning av en sårad revolutionär krigshjälte. Du förstår, det var precis som The Spirit of ’76, säger hon.

Det som trycker sig på dig, det som alltid har tryckt sig på dig: det som är utanför, alltså luften – eller mer precist: din kropp i luften omkring dig. Dina fotsulor är fast förankrade mot marken, men hela resten av dig är utsatt för luften, och det är där berättelsen börjar, i din kropp, och 15

allting kommer också att sluta i kroppen. För tillfället är det vinden du tänker på. Senare, om tiden tillåter, kommer du att tänka på hettan och kylan, de oändliga varianterna av regn, dimmorna som du har stapplat dig fram genom likt en man utan ögon, det vanvettiga, kulsprutetrummandet av hagelskurar som smattrade mot tegeltaket i huset i Var. Men nu är det vinden som kräver din uppmärksamhet, för luften är sällan stilla, och bortom den knappt förnimbara andning av intighet som ibland omger dig finns briserna och de sjungande luftdragen, de plötsliga vindstötarna och kastbyarna, de tre dagar långa mistralvindarna som du genomlevde i det där huset med tegeltak, de drypvåta nordostvindarna som svepte längs Atlantkusten, stormarna och orkanerna, virvelvindarna. Och där är du, för tjugoett år sedan, gående längs gatorna i Amsterdam på väg till ett evenemang som har blivit inställt utan din vetskap, i ett pliktskyldigt försök att uppfylla det löfte du har gett, ute i det som senare kommer att kallas för århundradets storm, en orkan av så piskande intensitet att bara en timme efter ditt envetna, obetänksamma beslut att våga dig utomhus kommer stora träd att ryckas upp med rötterna i varje del av stan, kommer skorstenar att rasa och parkerade bilar att lyftas upp och segla genom luften. Du går med ansiktet mot vinden, försöker ta dig fram längs trottoaren, men trots dina ansträngningar att komma dit du tänkt dig kan du inte röra dig ur fläcken. Vinden exploderar in i dig och i en och en halv minut sitter du fast i den.

16