Page 1

linn ullmann

Det dyrbara Översättning av Ann-Marie Ljungberg

albert bonniers fĂśrlag


Tidigare utgivning av Linn Ullmann, på annat förlag: Innan du somnar  1999 När jag är hos dig  2002 Nåd 2003 Ett välsignat barn  2006

Sida 114: hänvisas till Deborah Lipstadts blogg, www.lipstadt.blogspot.com Sida 157–158: utdrag ur ”Sjörövarjennys sång” i Tolvskillingsoperan av Bertolt Brecht, i översättning av Ebbe Linde (Liber 1965) Sida 231: utdrag ur Georgica: sånger om lantbruket av Vergilius, i översättning av Tönnes Kleberg (Symposion 1989) Sida 257: citat ur Alice i Underlandet av Lewis Carroll, i översättning av Åke Runnquist (Bonnier 1966) Sida 319: utdrag ur Ensam/Sagor av August Strindberg (Norstedts 1994)

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012984-2 copy righ t © Linn Ullmann 2011 originalets norsk a tit el Det dyrebare Published by agreement with The Wylie Agency t ryck ScandBook, Falun 2012


Men själva Ditt försvinnande är kvar. Gunnar Ekelöf


Till Niels


Jenny Brodal hade inte druckit en droppe på över tjugo år. Hon öppnade en flaska rödvin och hällde upp ett stort glas. Hon hade drömt om värmen som sköljde ner i magen, ilningarna ute i fingertopparna. Hon blev besviken, men tog en klunk till, ja, hon tömde glaset och rös. Hon hade aldrig sagt aldrig! Hon hade tagit en dag i taget, en dag i taget, och aldrig, aldrig, sagt aldrig. Hon satt på sängkanten, färdigsminkad och fin, så när som på de stora grå raggsockorna som Irma hade stickat. Hon frös om fötterna. Något med blodcirkulationen. Svullna var de också. Hon oroade sig för att lirka in dem i de trånga högklackade sandaletterna. Nektarinfärgade. Från sextiotalet. Jenny hällde upp ett glas till. Det gällde att få vinet ända ner i fötterna. Hon hade aldrig sagt aldrig. Hon hade sagt en dag i taget. Hon försökte komma på varför hon hade motsatt sig den här festen, det här firandet. Hon reste sig och svängde på sig framför spegeln. Den svarta klänningen satt perfekt över brösten. Nu skulle hon snart ta av sig raggsockorna och sätta på sig sandaletterna. Det var den femtonde juli 2008 och Jenny fyllde sjuttiofem år. Mailund, det stora vita huset hon hade vuxit upp i efter kriget, när föräldrarna tog henne med sig från ett nerbränt Molde, var fyllt av blommor. Hon hade bott där nästan hela livet, i nöd och lust, och nu var fyrtiosju sommarklädda gäster på väg för att fira henne.

·9·


1 sk at t en


Mille, eller det som fanns kvar av henne, hittades av Simen och två kamrater som grävde efter en skatt i skogen. De förstod inte vad det var de hade hittat. Men de förstod att det inte var skatten. Det var motsatsen till skatten. Senare, när de skulle förklara för polisen och sina föräldrar varför de hade varit i skogen, tyckte Simen att det blev jobbigt. Varför hade de börjat gräva i den gläntan? Under det trädet? Och vad var det egentligen de hade letat efter? Två år tidigare hade alla, vuxna och barn, letat efter Mille. Alla som semestrade i den lilla kuststaden om sommaren, alla som var fastboende där, polisen, hennes föräldrar, alla som skrev om henne i tidningen och pratade om henne på tv, hade letat efter Mille. I vattnet och på land, i diken och gropar, i sandhögarna ute på Tangen och runt de ogästvänliga klipporna norr om centrum, i ruinhögen bakom den nerlagda skolan och i det obebodda fallfärdiga huset i slutet av Brageveien där gräset hade vuxit sig upp över fönstren och där inga barn fick vara. Milles föräldrar hade trålat varje meter av centrum, gått från sjöbod till sjöbod och från affär till affär och visat upp fotot av Mille, hängt upp affischer på dörren till snabbköpet, på dörren till puben Bellini, på dörren till bokhandeln som förr i tiden hade varit känd bland bokälskare i hela Norge för sitt ovanligt stora urval av utländsk skönlitteratur (det var när Jenny Brodal stod bakom disken), på dörren till Palermo Pizzeria och på dörren till det nerlagda bageriet som under · 13 ·


sommarmånaderna hyste den nyöppnade fisk­restaurangen Gloucester MA, eller bara MA, som alla ­kallade den eftersom Gloucester var så svårt att uttala. Det gamla bageriet låg där vägen upp till Mailund började, den långa vägen som slingrade sig mellan klippor, skog och alla stugor, den ena fulare än den andra. Alla hade letat efter Mille, också pojken de kallade för KB letade efter henne, han som sedan anhölls för att ha dödat henne, och i två år hade hon legat nergrävd under trädet i skogen utan att bli funnen, täckt av jord och gräs och mossa och kvistar och sten och nu hade hon själv nästan blivit till jord, utom skallen och benresterna och knotorna och tänderna och de tunna armbanden och det långa mörka håret som inte längre var långt och mörkt utan tunt och visset, som om det hade ryckts upp ur ett dike med rot och allt. Den sommaren som Mille försvann tyckte Simen att han såg henne överallt. Hon var ansiktet i butiksfönstret, huvudet bland vågorna, en främmande kvinnas långa hår som virvlade i vinden, och hon var mammans röda klänning. Alla pratade om henne, alla undrade vad det hade blivit av henne. En gång var Mille verklig, en gång såg hon på Simen och skrattade. En gång hette hon Mille, men så försvann hon i dimman. Spadarna var verkliga. Cyklarna var verkliga. Gropen som hon låg i var verklig. Men Mille var inte verklig. Mille var en slöja av natt och frost som då och då gled igenom honom och drog hans glädje med sig. Simen hade inte glömt henne. Han tänkte på henne när han inte kunde sova eller när hösten närmade sig och luften luktade krut och blöta vissnade löv, men det var länge sedan han hade tänkt på henne nu. Simen var den yngsta av de tre pojkarna. De andra två hette Gunnar och Ole Kristian. Det var en lördag i slutet av oktober 2010, och vännerna var tillsammans en sista helg. Stugorna · 14 ·


skulle bommas igen för vintern, och den lilla kuststaden ett par timmar söder om Oslo skulle snart svepa in sig i sitt eget mörker. Det var eftermiddag, det hade redan börjat skymma, och pojkarna hade bestämt sig för att hitta och gräva upp skatten som de hade grävt ner några månader tidigare. Gunnar och Ole Kristian såg ingen anledning att ha den liggande i jorden i all evighet. Simen höll inte med. Det var just det som var grejen, tyckte han, det var det som gjorde den till en skatt, den var gömd för alla utom dem. Skatten var tusen gånger mer värdefull nere i jorden än uppe ur jorden. Han kunde inte förklara varför, han bara visste att det var så. Men varken Gunnar eller Ole Kristian förstod vad Simen pratade om. De tyckte faktiskt att Simen inte var riktigt klok, de ville båda ha tillbaka innehållet i skatten, sina bidrag till skatten, de gav fan i skatten som skatt, och till slut sa Simen att det var okej för honom, det gjorde detsamma för honom, varför inte åka direkt och gräva upp hela skiten. Historien om Simen och skatten hade börjat några månader tidigare, i augusti, när Gunnar, den äldsta av de tre pojkarna, föreslog att de skulle blanda blod. Sommaren närmade sig slutet, kvällen var varm och röd och allt blommade lite extra, som det alltid gör när det snart är över. Det var inte länge tills de skulle skiljas åt och resa var och en till sitt, tillbaka till där de egentligen bodde, till hösten, till skolan, till fotbollslaget och de andra kompisarna. Gunnar hade tagit sats och sagt: – Att blanda blod är en symbol för evig vänskap. De båda andra skruvade på sig, tanken på att skära i handflatan med en glasskärva från en krossad läskflaska lockade dem inte över huvud taget, det skulle göra otroligt ont, det var inget som man hade lust att göra mot sig själv, inte ens för evig vänskaps skull, och även om man spelade fotboll och framför allt använde benen, behövde man faktiskt sina · 15 ·


händer också, man behövde dem till massor av olika saker, utan blodiga rispor och sår, men hur skulle man förklara det för Gunnar utan att bli beskylld för att vara feg och barnslig, och utan att förstöra allt det fina? De satt på plätten vid den hemliga kojan i skogen, den som de hade byggt tillsammans året innan. De hade gjort upp eld och grillat korv, ätit chips och druckit coca-cola, de var Liverpoolsupportrar alla tre, så pratet gick av sig självt, de hade sjungit också, för det fanns ingen som hörde dem här, det fanns ingen som de behövde skämmas inför, Walk on, walk on, with hope in your heart, och Simen hade tänkt att när man sjunger den låten så känner man verkligen att livet precis ska börja. Men så hade Gunnar, och det var typiskt Gunnar, börjat prata om att man kanske inte var riktiga vänner bara för att man var tillsammans varje sommar. Riktiga vänner som fanns för varandra i vått och torrt. Gunnar kände en kille som hade hållit på Liverpool i flera år, men så hade han börjat hålla på Manchester United bara för att den nya grannen höll på Manchester United. Och vad gör man med en sådan kille? Är en sådan kille en riktig vän? Och plötsligt trasslade Gunnar in sig i ett helt tal om blod och smärta och riktig vänskap och andra saker han tydligen hade tänkt mycket på under sommaren, och som mynnade ut i förslaget att blanda blod. Han hade förberett det, tänkt ut en plan, och det var också typiskt Gunnar. Glasskärvorna låg snyggt inpackade i folie, flaskan hade han krossat hemma på baksidan av huset, och så hade han tvättat skärvorna med diskmedel, för det var nämligen så, sa Gunnar, att om man skär sig i handen med en smutsig glasskärva, kan man få blodförgiftning och dö, och han lade det lilla knöliga paketet mellan dem och vecklade försiktigt ut folien, som om det var diamanter i paketet, eller skorpioner. Det var då Ole Kristian, som var den mest snabbtänkta av dem, kom på idén att gräva ner en skatt i stället – som symbol för evig, äkta och riktig vänskap. Vinter som sommar. I vått · 16 ·


och torrt. Och de måste bidra med varsin sak och den saken måste vara dyrbar. En skatt i stället för att blanda blod. Så blev det avtalat. I Ole Kristians föräldrars trädgårdsförråd stod en gammal ljusblå bleckspann med lock som mamman hade köpt i en lanthandel för några år sedan. Spannen var bucklig, med solblekta handmålade bilder av kor och snygga lagårdspigor, och på ena sidan av spannen stod det på engelska: MILK – nature’s most nearly perfect food. Ole Kristians pappa hade varit sur hela dagen för att mamman hade lagt nästan fyrahundra kronor på något så idiotiskt som en gammal mjölkspann. Och då hade Ole Kristians mamma blivit dubbelt så sur och sagt att om bara pappan byggde altanen utanför sovrumsdörren (som han hade lovat för evigheter sedan) så skulle hon göra fint med lådor och krukor och klängrosor och kuddar och filtar. Det skulle bli deras egen lilla italienska veranda, hade hon sagt. Bleckspannen var en del av mammans plan, och skulle, när altanen väl kom på plats, fyllas med vilda blommor. Men altanen kom inte på plats, inte det året och inte året efter heller, och nu stod spannen längst inne i förrådet, till hälften dold bakom en trasig gräsklippare. Spannen kunde vara deras skattkista, sa Ole Kristian. (Vitsen med att gräva ner en skatt var att man aldrig grävde upp den igen. Aldrig. Man visste att den fanns. Man visste var den var. Man visste hur dyrbar den var och hur mycket man hade offrat när man bestämde sig för att gräva ner den och aldrig se den igen. Och man fick aldrig berätta om den för någon.) Men Ole Kristian måste komma på något att lägga i bleckspannen, sa Simen – det höll Gunnar med om. Hade inte Ole Kristian just fått tvåhundrafemtio kronor av sin mormor? Han borde offra tvåhundra av dem åtminstone. Pengarna (om det var sedlar) kunde läggas i en plastpåse, då skulle de inte · 17 ·


förmultna. Ole Kristian ville inte lämna ifrån sig pengarna, fast skatten hade varit hans idé och det var han som hade sagt att allas bidrag måste vara av ett visst värde, att man faktiskt måste offra något. Men Simen och Gunnar tyckte inte att det räckte att säga att bleckspannen var hans bidrag. Det var inget offer! Bleckspannen var inte en del av skatten, bleckspannen var det som skatten låg i. Bara att det inte var en kista, det var en spann. Om sanningen skulle fram (och detta var på sätt och vis sanningens ögonblick, påpekade Gunnar) så hade inte Ole Kristian något annat av värde än pengarna från sin mormor. Det skulle kosta. Och när det gällde Gunnar rådde det inget tvivel om vad hans bidrag måste bli. Simen och Ole Kristian var överens om det. Gunnar måste offra autografboken från Liverpool. Några månader tidigare hade Gunnar varit i Liverpool med sin storebror som var tjugotvå. De hade varit där en hel helg, bott på hotell och sett en Premier League-match mellan Liverpool och Tottenham. (Gunnars storebror var ingen riktig storebror, fast Gunnar alltid sa min storebror hit och min storebror dit. Det var en halvstorebror, han var son till Gunnars pappa, och Gunnar träffade honom inte så ofta egentligen.) I autografboken hade bland annat Steven Gerrard och Fernando Torres och Xabi Alonso och Jamie Carragher skrivit sina autografer, och längst bak i boken fanns ett foto inklistrat av Gunnar och hans storebror utanför Anfield Stadium, bägge med Liverpoolhalsdukar om halsen. Gunnars storebror var över en och nittio, med långt brunt hår och breda axlar. Gunnar såg ut som en harkrank bredvid honom och under bilden stod det med blå kulspetspenna: Till världens häftigaste lillebror från Morten. Simen visste att Gunnar egentligen inte ville lägga autografboken i spannen. En sak var de tvåhundrafemtio kronorna från Ole Kristians mormor. Gunnars autografbok från Liverpool var en helt annan sak, det skulle svida. Det hände · 18 ·


ganska ofta att Ole Kristian fick pengar av sin mormor, men det hände inte så ofta att Gunnars storebror (fast han var ju ingen riktig storebror) tog med sig Gunnar till Liverpool, och det hände inte ofta att man fick autografer från Steven Gerrard, Fernando Torres, Xabi Alonso och Jamie Carragher. Och Gunnar, som var den smalaste av de tre pojkarna, hade nästan börjat gråta när han lovade de andra att lämna ifrån sig sin autografbok. Och när det var avklarat viskade Simen: – Jag vet vad jag ska lägga i spannen. Nu var det bara han kvar. Det hade blivit mulet utanför den hemliga kojan och Simen ville visa Gunnar och Ole Kristian att han också var beredd att offra något. Simens mamma hade ett smycke, ett litet kors gjort av diamanter. Hon hade fått det av hans pappa i julklapp för två och ett halvt år sedan. Simen hade själv varit med i guldsmeds­ affären och köpt det och nästan svimmat av hur många tusen kronor det kostade. Det var meningen att korset skulle vara lite från honom också och att mamman skulle bli riktigt glad. Men han var inte säker på att det hade fungerat, att betala så många tusen kronor för att mamman skulle bli glad. Mamman var likadan efter jul som hon hade varit före jul. Så många tusenlappar för ett så litet smycke. Simen hade tänkt att han skulle fråga pappan om det hade varit värt det. Men han lät bli. Och nu hade han fått en ny idé. Varje kväll innan mamman gick och lade sig, tog hon av sig smycket och lade det i en blå skål i badrummet. Det var bara att vänta tills alla hade somnat – det var hur lätt som helst. Ingen skulle misstänka honom. Simen var inte en sådan som tog saker. Hans mamma skulle bli ledsen, hon skulle vända upp och ner på hela stugan för att hitta det, men hon skulle aldrig misstänka honom. Gunnar och Ole Kristian stirrade först på varandra och sedan på Simen. · 19 ·


– Hur mycket kostade det exakt? sa Ole Kristian. – Flera tusen. Sjutton kanske. – Inte möjligt, sa Ole Kristian. – Om det är äkta diamanter så, sa Gunnar. Då är det fullt möjligt. Ole Kristian tänkte efter. – Okej, sa han och spände ögonen i Simen, då fixar du det smycket! Kvällen därpå hade de nagelfarit hela skogen, kört i kapp med cyklarna under de lysande trädkronorna, längs de små slingrande skogsvägarna, för att hitta den perfekta platsen att gräva ner skatten på. De cyklade förbi den gröna skogstjärnen där två små barn hade drunknat för många, många år sedan. Det var Alma, grannflickan i Mailund, som hade berättat för Simen om drunkningarna i skogen. Alma var några år äldre än Simen och hade ibland fått pengar av hans mamma för att passa honom några timmar. Inte nu längre. Nu passade han sig själv. Men förut. När han var liten. Fem, sex, sju, åtta år. Nu var han elva. När Simen blev vuxen och fick barn skulle han aldrig, aldrig i livet betala pengar för att någon som Alma skulle passa dem. Han skulle inte lämna sina barn till Alma ens om det var gratis. Hon var konstig och mörkögd och berättade historier, några sanna, några osanna, och man kunde aldrig vara säker på vilka som var vad. Historien om barnen som drunknade i den gröna tjärnen var sann, trodde han. Pojken hade drunknat medan flickan stod och såg på, och då hade barnens mamma blivit så utom sig att hon hade dränkt flickan också. – Hon älskade säkert sonen mer än dottern, sa Alma. Alma och Simen hade suttit i gräset och tittat ut över det sommarvarma vattnet med varsin bit äppelkaka och varsin plastmugg röd saft. Det var Almas mamma som hade gjort i ordning matsäcken åt dem, men Alma gillade inte röd saft · 20 ·


och hällde ut alltihop i tjärnen. Almas mamma, som hette Siri, brukade stryka honom över håret och säga hej Simen, hur har du det i dag. Alma sa: – Den lilla pojken ramlade i vattnet och drunknade medan hans syster bara stod och såg på, och när flickan kom hem utan sin lillebror, blev mamman så utom sig att hon inte visste vad hon skulle göra. Hon grät och grät och grät och ingen kunde vara i huset för allt gråtande. Flickan höll för öronen och grät hon med. Men mamman brydde sig inte. Eller, hon kanske brydde sig, men hon hörde det inte. Och så en kväll blev mamman alldeles tyst. Och då blev flickan också tyst. – Vad hände, frågade Simen, blev mamman glad igen och slutade gråta? Alma tänkte efter. – Nej, inte precis, sa hon, mamman tog upp flickan i den stora dubbelsängen och läste och sjöng för henne och killade henne i nacken och rufsade om hennes hår och sa jag tycker så mycket om dig, lilla … lilla … Alma letade efter ord. – … lilla taltrast, föreslog Simen, för det var så hans mamma kallade honom. – Lilla taltrast ja, jag tycker så mycket om dig, lilla taltrast, sa mamman till flickan. Och så reste hon sig från sängen och gick till köket och gjorde en stor kopp varm choklad, som var det bästa flickan visste. Alma vände sig mot Simen. Han var åtta år den gången de satt vid det gröna vattnet i skogen och åt äppelkaka. – Det är din mamma, eller hur? Det är din mamma som kallar dig lilla taltrast, sa Alma. Simen svarade inte. – Varför kallar hon dig för lilla taltrast? – Vet väl inte jag, sa Simen och ångrade att han hade berättat om det för Alma. · 21 ·


Egentligen ville han inte berätta någonting för Alma och absolut inte det. Han ville inte säga något mer till henne. Han ville inte säga, för att varje kväll innan mamma pussar mig och säger godnatt och går ut ur rummet, viskar hon: Vad vill du att jag ska sjunga för dig innan jag går? Och då viskar jag tillbaka: Jag vill att du ska sjunga lilla taltrast. Alla verser! Och så har vi gjort varje kväll i flera år och därför kallar mamma mig för lilla taltrast. Alma vände sig mot vattnet igen och fortsatte att berätta sin historia. – Och när mamman hade gjort chokladen, hällde hon sömnmedel i muggen. Utan färg. Utan smak. Det finns, du vet, sömnmedel som man inte upptäcker när man dricker det! Man vet aldrig. Det kan hända när som helst. Det kan hända dig också. Din mamma kan hälla sömnmedel i din choklad utan att du märker ett dugg. – Lägg av, sa Simen. – Lägg av själv, sa Alma, jag berättar bara för dig vad som kan hända. Det är livets hårda verklighet. – Lägg av ändå, upprepade Simen. – Och när flickan hade druckit upp chokladen, fortsatte Alma, somnade hon i mammans säng. Det var en djup, djup sömn. Och mamman lade sitt öra intill flickans mun och lyssnade på hennes andetag, och när hon var säker på att flickan inte skulle vakna, lyfte hon upp henne i sina armar och bar henne till skogen och hit till det här vattnet och kastade i henne. – Tror jag inte på, sa Simen. – Det är för att du är så liten, sa Alma, och för att du inte vet vad mammor gör när de inte kan sluta gråta – och flickans mamma kunde inte sluta gråta. Nu hade det gått flera år sedan Alma hade passat Simen och berättat historien om pojken och flickan som drunknade i tjärnen, och fast han inte trodde på historien till hundra procent, · 22 ·


tyckte han inte om att bada här. Han badade i havet i stället. Han ville inte simma runt i det gröna vattnet och tänka att pojken och flickan, förvandlade till näckrosor, skulle ta tag i honom och dra honom ner till sig. Och Simen cyklade förbi tjärnen där han hade suttit tillsammans med Alma när han var liten och han tänkte jag känner till den här skogen utan och innan. Skatten låg i den ljusblå bleckspannen som satt fastsurrad vid Ole Kristians cykelstyre. Skattens innehåll: två hundralappar, ett diamantkors till ett värde av sjuttontusen kronor och en autografbok från Liverpool. En av spadarna stack upp ur Gunnars ryggsäck. Simen hade lånat en cykelväska och fått plats med den andra spaden i den. Tre pojkar, smala som blyertsstreck i full fart in mot det mörkgröna för att hitta det perfekta gömstället. Skogen öppnade sig och slöt sig och tog dem med sig och lade sig runt dem och plötsligt tvärstannade Simen och ropade: – Titta där! Under det där trädet! De hade kommit till en glänta i skogen, och i utkanten av den gläntan låg det några stenformationer som såg ut som om de bildade bokstaven S – som i skatt eller Simen eller Bill Shankly – och mitt i gläntan stod ett träd och trädet sträckte sina grenar mot himlen som om det jublade för vartenda mål Liverpool hade gjort sedan 1892. Men allt såg annorlunda ut på hösten. Ingenting stämde. Det regnade och det var kallt och mörkt och man måste ha på sig mössa och halsduk och en tjock tröja och ha med sig ficklampa och skogen var stum och tät och stilla och det fanns ingen lysande glänta där stenarna bildade bokstaven S och träden jublade. Men de hittade en glänta och de hittade ett träd som liknade trädet från i somras lite. · 23 ·


Ole Kristian var alldeles säker på att det var rätt ställe, han kände igen sig, sa han. Simen såg på trädet som sträckte de nästan nakna grenarna mot natthimlen. Aldrig i livet! Det här trädet liknade inte det andra över huvud taget. Det här trädet påminde om en urgammal gubbe som hötte med nävarna i luften och var så arg så han ville dö. Och det var inte bara för att det hade tappat sina blad. Det var bara skit med det här trädet. Men han sa inget till de andra. De hade cyklat åt fel håll i evigheter nu. Han var nästan helt säker på att de hade cyklat åt fel håll och att det här inte var rätt ställe. Men om han tog fel, och Ole Kristian hade rätt, och skatten faktiskt låg under det här trädet, undrade han om han skulle lägga tillbaka diamantkorset i den blå skålen i badrummet eller behålla det själv och kanske få någon kompis att hjälpa honom att sälja det. Med sjuttontusen kronor kunde man komma långt. Han såg sin mamma framför sig i trädgården utanför stugan, hon hade en röd klänning på sig och långt mörkt hår och mörka ögon, och hon log mot honom så där som hon gjorde när hon låtsades att hon inte hade grälat med hans pappa. De satte spadarna i jorden. – Som tur är har inte frosten kommit än, sa Ole Kristian. Då hade det inte gått alls … – Det är absolut här, sa Gunnar, man kan ju se att någon har grävt här förut. – Poängen var ju att vi aldrig skulle gräva upp den, avbröt Simen. – Vems jävla poäng var det? sa Ole Kristian. – Skatten var ju din idé, sa Simen. – Kan ni hålla käften och gräva, sa Gunnar. Pojkarna fortsatte att gräva under tystnad. Det hade blivit helt mörkt nu och de turades om att gräva och hålla ficklampan.

· 24 ·


Ingen av dem förstod att det var Mille som låg där när de andfådda och trötta lyste ner på henne. Graven påminde om ett fågelbo, ett stort och underjordiskt fågelbo av kvistar och ben och hud och strån och gräs och tyg – och först trodde Simen, som inte tog in hela gravens innehåll med detsamma, att det var just vad det var, att det han såg var resterna av en jättefågel, den enda i sitt slag, svart och surrande, dold för världen, mäktig och ensam på sina tunga, mörka vingar, fram och tillbaka, fram och tillbaka, genom underjordiska tunnlar, gångar och salar. En stor och stolt och enslig nattfågel som till slut stupade och bara efterlämnade några få tecken på att den hade existerat – och han rycktes inte ur det förrän Gunnar, som höll i ficklampan, började skrika: – Fy fan, det är ett lik. Gunnar var grön i ansiktet, och det var inte bara på grund av ficklampans spöklika sken. Ole Kristian sa: – Titta på håret, det växer hår på huvudet, det är inte gräs, det är hår. Och så spydde han. Det var två år sedan Mille försvann. Simen var nio år på den tiden och redan då var han och cykeln ett, det var så han tänkte på sig själv den sommaren, som en pojke på hjul, som en cykel med kropp och hjärta och tunga, och om han hade fått skulle han ha tagit med sig cykeln i sängen när han motvilligt gick och lade sig på kvällen. Från tidig morgon susade och sladdade och slirade han fram på de smala grusvägarna som ledde in från den vitmålade kyrkan, eller lät cykeln stegra sig ytterst på kanten av träbryggorna bredvid färjeläget innanför den långa grusbanken, cykelstyret gnistrande i solen och han drog in den fräna lukten av räkskal och fiskrens från de två yrkesfiskarna som ännu höll ut.

· 25 ·


Den kvällen hon försvann, det var den femtonde juli 2008, hade det regnat lite, dimman hade lagt sig runt honom och vägarna var svarta och fuktiga som om de kunde öppna sig när som helst och sluka honom. Simens föräldrar lät honom cykla ensam ute – om han höll sig i närheten av stugan. Han frös men han ville inte hem. Hans mamma och pappa grälade och de kunde inte sluta ens om han skrek: NU FÅR NI SLUTA BRÅKA! Högst upp på den väg som hette Svängen (men som Simens pappa tyckte borde heta Svängarna – Det är ju hundra svängar, Simen, inte bara en!) och som slingrade sig som ett böljande band uppför backarna från centrum, låg bokhandlaren Jenny Brodals stora vita schweizervilla. Jenny bodde med en kvinna som hette Irma och de gick på promenad varje kväll. Jenny var liten och späd och marscherade ner längs den långa vägen mot centrum. Irma var stor och bred och kom liksom glidande några steg bakom henne. Simen stötte ofta ihop med de båda kvinnorna när han var ute och cyklade. Irma sa aldrig något, men Jenny brukade hälsa. – Goddag, Simen, sa hon alltid. – Hej, sa Simen, och visste inte om han skulle stanna och hälsa ordentligt eller bara cykla vidare – fast båda två var ändå alltid långt borta innan han hade lyckats bestämma sig. Irma var kvinnan som Jenny hade förbarmat sig över. Simen var inte säker på vad ordet förbarma betydde, men det var så hans mamma hade sagt när han frågade vad det var för tant som bodde där i Mailund tillsammans med Jenny Brodal. Sanningen var att Simen undvek Irma så gott han kunde. Det värsta var när Irma var ute och gick ensam om kvällarna. Simen mindes en gång när han kom cyklande mot henne på vägen och hon tog tag i hans cykelstyre och väste åt honom. Det kom inga flammor ur hennes mun, men det kunde det gott ha gjort. Hon var liksom full av ljus, han märkte det för det hade blivit så mörkt ute. Ja, det lyste om henne, som om hon just hade slukat en eldslukare. · 26 ·


Han hade ingen aning om varför hon gjorde så. Varför hon väste. Han hade inte gjort något fel. Han hade inte cyklat i vägen för henne. Det var hon som hade stoppat honom. Hans mamma sa att Irma kanske bara hade försökt skoja med honom och att hon var klumpig i sitt sätt när hon gjorde det. Det var inget fel på Irma, sa mamman, och Simen fick inte låta fantasin löpa i väg med sig, han fick inte hitta på historier om människor han inte kände. Vad Simen måste förstå, var att Irma alldeles säkert var god och snäll, och att hon älskade Jenny Brodal som hade hjälpt henne ur alla möjliga hemska situationer (och som dessutom hade förbarmat sig över henne), fast det att Irma var så stor, och alltså inte såg ut som en vanlig tant, gjorde att det var lätt att tillskriva henne negativa egenskaper. Mamman sa allt det till Simen, och det gjorde hon för att hon alltid trodde det bästa om människor. Fast den här gången tog mamman fel. Jättekvinnan Irma hade tagit tag i hans cykelstyre och väst och hon hade lyst i mörkret. Det var Simen säker på. Men den kvällen i juli träffade han varken Jenny eller Irma på vägen. Som tur var. Han visste varför. Jenny fyllde år, och hennes stora trädgård var full av folk, han hörde rösterna och skratten långt borta. Det var en stor fest och Simen tyckte att det var lite konstigt med tanke på hur gammal Jenny faktiskt var. Minst över sjuttio, kanske till och med över åttio. Han var inte säker. Men gammal var hon. Hon skulle ju snart dö. Det fanns ingen annan väg. Man kunde inte smyga sig undan. Och Jenny var i vilket fall inte den sortens tant som smög sig undan saker. Hon marscherade – fast man kunde inte marschera förbi döden heller. Döden hade all makt. Hans mamma skulle dö, hans pappa skulle dö. Och någon gång skulle Simen också dö. Det hade han diskuterat med mamman – hennes svar var ordentliga. Pappan var mer undvikande. Så varför ha en stor fest när man snart ska dö? Vad är det som ska firas? Simen cyklade upp längs den långa vägen för att spionera · 27 ·


i buskarna. Dimman låg över honom och under honom och framför honom och bakom honom och rösterna från Jennys trädgård kom liksom ut genom den. Det var dimman som gjorde rösterna. Det var dimman som gjorde skratten. Det var dimman som gjorde vägen som slingrade sig upp mot huset och alla de andra hundra svängarna, och det var dimman som gjorde alla människorna på festen, och bara Simen och hans cykel var verkliga. De var av kött och blod och ben och hjul och stål och kedja. Simen och hans cykel var ett. I alla fall tills hjulet träffade en sten och Simen slungades fram över styret. Hans skrik klipptes av när han slog i marken. Han låg alldeles tyst en liten stund tills det började göra ont. Skrubbsåren i handflatorna och på knäna. Gruset i såren. Blodet. Han kröp bort till vägkanten, satte sig intill en trädstam och grät. Men hur högt han än grät, kunde mamman eller pappan inte höra honom. Deras stuga låg långt nere vid vägen och rösterna från födelsedagsfesten överröstade allt här uppe och han var alldeles ensam och det gjorde ont överallt, särskilt på knäna, cykeln var säkert förstörd och händerna hade skrapats upp för att han hade försökt ta emot sig med handflatorna när han föll. Skydda huvudet. Det var så man skulle göra om man föll av cykeln. Egentligen skulle man ha cykelhjälm och mamman skulle bli arg för att han inte hade haft det och han skulle inte få cykla ensam om kvällarna längre. Cykeln låg fortfarande mitt på vägen. Konstig och förvriden. Simen grät ännu högre. Och det var då hon kom. Flickan i den röda klänningen och med det långa mörka håret. Hon hade en sjal över axlarna och en blomma i håret. Hon var den vackraste flicka Simen någonsin hade sett – och det var som om dimman inte rörde vid henne. Den vek liksom undan för det som var vackrare än den. Han fortsatte att gråta, fast det var någonting inuti honom som sa att när något så fint som den här flickan närmar sig, så ska man inte sitta i diket och lipa som en liten unge. Å andra sidan: om han inte hade suttit i diket och gråtit, skulle · 28 ·


flickan aldrig ha stannat, hon skulle aldrig ha satt sig på huk framför honom och lagt armarna om honom och viskat: Har du ramlat av cykeln? Har du slagit dig? Får jag se? Hon skulle aldrig ha hjälpt honom upp på benen, frågat honom vad han hette eller använt den röda sjalen till att torka bort smuts och tårar från hans ansikte. Hon skulle aldrig ha lutat sig över cykeln och undersökt skadorna. (Den har inte gått sönder, sa hon och ställde den på hjulen, titta här Simen, den har inte gått sönder.) Och hon skulle aldrig ha följt med honom genom dimman hela den långa vägen från Jennys hus till hans eget hus som var det andra på vänster sida – hennes ena hand i hans, den andra på cykelstyret. Jag heter Mille, sa hon när de var framme. Hon ställde hans cykel vid staketet, såg på honom och log. Så böjde hon sig över honom och kysste honom på huvudet. Jag heter Mille och du heter Simen och nu ska du inte gråta mer. Och så vände hon sig om och gick.

Profile for Smakprov Media AB

9789100129842  

9789100129842  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded