9789100129828

världens

VINTER översättning av leo andersson, lena k ar lin och peter sa muelsson

albert bonniers för l ag

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 3

2012-07-30 - 31 15.29

Av Ken Follett har tidigare utgivits : Nålens öga 1979 Triangeln 1980 Kod Rebecca 1981 Mannen från S:t Petersburg 1982 Fritagningen 1983 Lejonens dal 1986 Papperspengar 1989 Stormarnas tid (Svärdet och spiran I) 1990 Maktens skördar (Svärdet och spiran II) 1990 Över mörka vatten 1992 Pengars onda makt 1993 En dröm om frihet 1996 Den tredje tvillingen 1998 Edens hammare 2000 I minnets labyrint 2001 Svarta fåglar 2002 Nattväktarna 2003 Dödlig strid 2005 En värld utan slut 2008 Giganternas fall 2010

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012982-8 Originalets titel : Winter of the World Copyright © Ken Follett 2012 Published by agreement with Writers House, New York, represented by Ia Atterholm Agency, Sweden ScandBook AB, Falun 2012

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 4

2012-07-30 - 31 15.29

Till minnet av mina far- och morfÜräldrar, Tom och Minnie Follett och Arthur och Bessie Evans

I_Follett-VaĚˆrldens vinter_864s.indd 5

2012-07-30 - 31 15.29

pe r s on e r Amerikaner Familjen Dewar Senator Gus Dewar Rosa Dewar, hans hustru Woody Dewar, deras äldste son Chuck Dewar, deras yngste son Ursula Dewar, Gus mor Familjen Peshkov Lev Peshkov Olga Peshkov, hans hustru Daisy Peshkov, deras dotter Marga, Levs älskarinna Greg Peshkov, son till Lev och Marga Gladys Angelus, filmstjärna, även Levs älskarinna Familjen Rouzrokh Dave Rouzrokh Joanne Rouzrokh, hans dotter Buffalos societet Dot Renshaw Charlie Farquharson Övriga Joe Brekhunov, råskinn Brian Hall, fackföreningsledare Jacky Jakes, blivande filmstjärna Eddie Parry, matros, vän till Chuck Kapten Vandermeier, Chucks befäl Margaret Cowdry, vacker arvtagerska Verkliga historiska personer President F.D. Roosevelt Marguerite ”Missy” LeHand, hans assistent Vicepresident Harry Truman Cordell Hull, utrikesminister Sumner Welles, biträdande utrikesminister Överste Leslie Groves, arméingenjörkåren

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 6

2012-07-30 - 31 15.29

Engelsmän Familjen Fitzherbert Earl Fitzherbert, kallad Fitz Furstinnan Bea, hans hustru ”Lillen” Fitzherbert, viscount Aberowen, deras äldste son Andy, deras yngste son Familjen Leckwith-Williams Ethel Leckwith (född Williams), parlamentsledamot för Aldgate Bernie Leckwith, Ethels make Lloyd Williams, Ethels son, Bernies styvson Millie Leckwith, Ethels och Bernies dotter Övriga Ruby Carter, vän till Lloyd Bing Westhampton, vän till Fitz Lindy och Lizzie Westhampton, Bings tvillingdöttrar Jimmy Murray, son till general Murray May Murray, hans syster Markisen av Lowther, kallad Lowthie Naomi Avery, Millies bästa vän Abe Avery, Naomis broder Verkliga historiska personer Ernest Bevin, parlamentsledamot, utrikesminister Ryssar Familjen Pesjkov Grigorij Pesjkov Katerina, hans fru Vladimir, alltid kallad Volodja ; deras son Anja, deras dotter Övriga Zoja Vorotsyntseva, fysiker Ilja Dvorkin, officer i säkerhetstjänsten Överste Lemitov, Volodjas chef Överste Bobrov, Röda armé-officer i Spanien Verkliga historiska personer Lavrentij Berija, chef för säkerhetstjänsten NKVD Vjatjeslav Molotov, kommissarie för utrikes ärende

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 7

2012-07-30 - 31 15.29

Spanjorer Teresa, lärare Tyskar och österrikare Familjen von Ulrich Walter von Ulrich Maud, hans hustru (född lady Maud Fitzherbert) Erik, deras son Carla, deras dotter Ada Hempel, deras hembiträde Kurt, Adas utomäktenskaplige son Robert von Ulrich, Walters syssling Jörg Schleicher, Roberts partner Rebecca Rosen, föräldralöst barn Familjen Franck Ludwig Franck Monika, hans hustru (född Monika von der Helbard) Werner, deras äldste son Frieda, deras dotter Axel, deras yngste son Ritter, chaufför Greve Konrad von der Helbard, Monikas far Familjen Rothmann Doktor Isaac Rothmann Hannelore Rothmann, hans hustru Eva, deras dotter Rudi, deras son Familjen von Kessel Gottfried von Kessel Heinrich von Kessel, hans son Gestapo Inspektör Thomas Macke Kommissarie Kringelein, Mackes chef Reinhold Wagner Klaus Richter Günther Schneider

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 8

2012-07-30 - 31 15.29

Övriga Hermann Braun, Eriks bäste vän Furir Schwab, trädgårdsmästare Wilhelm Frunze, vetenskapsman Walesare Familjen Williams Dai Williams, ”morfar” Cara Williams, ”mormor” Billy Williams, parlamentsledamot för Aberowen Dave, Billys äldste son Keir, Billys yngste son Familjen Griffiths Tommy Griffiths, Billy Williams politiska ombud Lenny Griffiths, Tommys son

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 9

2012-07-30 - 31 15.29

I_Follett-VaĚˆrldens vinter_864s.indd 10

2012-07-30 - 31 15.29

de l e t t

Den andra kinden

I_Follett-VaĚˆrldens vinter_864s.indd 11

2012-07-30 - 31 15.29

I_Follett-VaĚˆrldens vinter_864s.indd 12

2012-07-30 - 31 15.29

k apitel ett

1933 Carla visste att hennes föräldrar snart skulle börja bråka. I det ögonblick hon steg in i köket kände hon fientligheten, på samma sätt som den isande vinden som trängde in i märg och ben och som svepte genom Berlins gator förebådande en annalkande februaristorm. Hon vände nästan direkt på klacken och gick ut igen.

De brukade vanligtvis inte vara osams. För det mesta var de kärleksfulla mot varandra – ibland lite väl mycket. Carla vred på sig av obehag när de kysstes inför andra människor. Hennes vänner tyckte att de var konstiga – deras föräldrar höll inte på så där. Hon hade berättat det för sin mor vid ett tillfälle.

Modern hade skrattat belåtet och sagt : ”Dagen efter vårt bröllop skildes din far och jag av det stora kriget.” Hon var född i England, men det gick knappt att höra. ”Jag var kvar i London medan han åkte hem till Tyskland för att ansluta sig till armén.” Carla hade hört den här historien många gånger, men hennes mor tycktes aldrig tröttna på att berätta den. ”Vi trodde att kriget bara skulle vara i tre månader, men jag fick inte se honom på fem år. Under hela den tiden längtade jag efter att få röra vid honom. Numera kan jag aldrig bli mätt på honom.”

Far var precis likadan. ”Din mor är den mest skärpta kvinna jag någonsin har träffat”, hade han sagt här i köket för bara ett par dagar sedan. ”Det var därför jag gifte mig med henne. Det hade inget alls att göra med …” Och där hade hans röst tonat ut och mor hade fnissat konspiratoriskt, som om Carla vid elva års ålder inte visste någonting om sex. Det var så pinsamt.

Men vid några enstaka tillfällen grälade de. Carla kände igen tecknen. Och alldeles strax skulle ett nytt gräl bryta ut.

De satt mittemot varandra vid köksbordet. Far var formellt klädd i en mörkgrå kostym, vit stärkt skjorta och svart sidenslips. Han var som alltid välvårdad, även om håret började bli tunt och hans väst buktade ut en aning under guldlänken till fickuret. Hans ansikte hade stelnat i ett uttryck av 13

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 13

2012-07-30 - 31 15.29

bedrägligt lugn. Carla kände igen det där uttrycket. Så där såg han ut när någon i familjen hade gjort något som förargade honom.

I sin hand höll han ett exemplar av den veckotidning där hans mor arbetade, Der Demokrat. Under signaturen Lady Maud skrev hon krönikor med politiskt eller diplomatiskt skvaller.

Far började läsa högt : ”Vår nye rikskansler, herr Adolf Hitler, gjorde sin debut i den diplomatiska societeten på rikspresident Hindenburgs mottagning.”

Carla visste att rikspresidenten var statschefen. Han var vald, men stod ovanför det vardagliga politikerkäbblet – han fungerade mer som en skiljedomare. Rikskanslern var statsminister. Även om Hitler hade valts till rikskansler så hade hans nazistparti inte någon majoritet i riksdagen, så för tillfället kunde de övriga partierna tygla nazisternas framfart.

Far talade med avsmak, som om han var tvingad att prata om något motbjudande, likt kloakvatten. ”Han såg obekväm ut i frack.”

Carlas mor smuttade på sitt kaffe och tittade ut på gatan genom fönstret, som om hon var mer intresserad av människorna som iförda sina handskar och halsdukar skyndade fram på väg till arbetet. Även hon låtsades vara lugn, men Carla visste att hon bara inväntade rätt tillfälle.

Hembiträdet Ada stod i sitt förkläde vid bänken och skar upp ost. Hon ställde fram ett fat framför far, men han ignorerade det. ” ’Herr Hitler var tydligt charmerad av Elisabeth Cerruti, den italienske ambassadörens kultiverade hustru, som kom i rosa kappa kantad med sobel.’ ” Mor berättade alltid vad folk bar för kläder. Hon sa att det hjälpte läsaren att bilda sig en uppfattning om dem. Själv bar hon vackra kläder, men det hade varit svåra tider och hon hade inte köpt något nytt på flera år. Den här morgonen såg hon smärt och elegant ut i en marinblå kashmirklänning som troligen var lika gammal som Carla. ” ’Signora Cerruti, som är judinna, är en hängiven fascist och de talades vid i flera minuter. Bad hon Hitler att sluta piska upp stämningen mot judarna ?’ ” Far lade ner tidningen med en smäll på bordet.

Nu kommer det, tänkte Carla. ”Inser du att det kommer att göra nazisterna rasande ?” ”Jag hoppas det”, sa mor svalt. ”Den dag de är nöjda med vad jag skriver kommer jag att sluta.” ”Det är farligt att reta upp dem.”

14

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 14

2012-07-30 - 31 15.29

Mors ögon gnistrade till av ilska. ”Walter, underskatta mig inte. Jag vet att de är farliga – det är därför jag opponerar mig mot dem.” ”Jag förstår bara inte vitsen med att reta upp dem.” ”Du angriper dem i riksdagen.” Far var riksdagsledamot för socialdemokratiska partiet. ”Jag deltar i en sansad debatt.”

Det var typiskt, tänkte Carla. Far var logisk, försiktig, laglydig. Mor hade stil och temperament. Han var lågmäld och metodisk, hon hade charm och fräckhet. De skulle aldrig komma överens.

Far tillade : ”Jag driver inte nazisterna till vansinne.” ”Det kanske beror på att du inte ifrågasätter dem tillräckligt.”

Far irriterade sig på hennes snabba svar. Han började tala högre. ”Och du tror att man kan komma åt dem med skämt ?” ”Jag retas med dem.” ”Och det är det som ska ersätta argument ?” ”Jag anser att vi behöver både och.”

Far blev allt argare. ”Men Maud, inser du inte att du utsätter både dig själv och din familj för fara ?” ”Tvärtom. Den verkliga faran är att inte reta nazisterna. Hur skulle livet se ut för våra barn om Tyskland blev en fasciststat ?”

Den här typen av samtal gjorde att Carla fick ont i magen. Hon stod inte ut med att höra att familjen var i fara. Livet måste fortsätta som det alltid hade gjort. Hon önskade att hon kunde få sitta i det här köket i en för evigt pågående morgon med föräldrarna sittande mittemot varandra vid furubordet. Ada vid köksbänken och hennes bror Erik som stökade runt på övervåningen, försenad som alltid. De tycktes tro att något förskräckligt farligt höll på att hända, men Carla kunde inte riktigt föreställa sig vad det kunde vara.

Far sa : ”Gudarna vet att jag gör allt jag kan för att hålla Hitler och hans anhang stången.” ”Och det gör även jag. Men när du gör det anser du dig vara sansad och förnuftig.” Mor såg med ens arg ut. ”Men när jag gör det beskylls jag för att utsätta familjen för fara.” ”Ja, och det med fog”, sa far. Grälet hade bara börjat men i det ögonblicket hördes Erik, som kom klampade nerför trappan som en häst och for in i köket med skolväskan svängande från axeln. Han var tretton år, två år äldre 15

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 15

2012-07-30 - 31 15.29

än Carla, och hade börjat få svarta gräsliga hårstrån på överläppen. När de var små hade Carla och Erik lekt med varandra hela tiden, men den tiden var förbi. Och efter det att han hade skjutit i höjden hade han börjat behandla henne som om hon var korkad och barnslig. I själva verket var hon smartare än han och kände till mängder av saker som han inte begrep, som till exempel kvinnors månadscykel. ”Vad hette den sista melodin du spelade ?” frågade han mor.

Flygeln väckte dem ofta på morgnarna. Det var en Steinwayflygel – arvegods, detsamma gällde även huset, och det kom från fars föräldrar. Mor spelade på morgonen eftersom hon, som hon sa, var för upptagen resten av dagen och för trött på kvällen. Den här morgonen hade hon spelat en Mozartsonat och sedan en jazzlåt. ”Den heter ’Tiger Rag’ ”, berättade hon för Erik. ”Vill du ha lite ost ?” ”Jazz är dekadent”, sa Erik. ”Var inte fånig.”

Ada ställde fram en tallrik med ost och skivad korv till Erik och han började skyffla i sig. Carla tyckte att hans bordsskick var förskräckligt.

Far tittade bistert på honom. ”Vem har lärt dig sånt nonsens, Erik ?” ”Hermann Braun säger att jazz inte är musik, att det bara är negrer som skränar och väsnas.” Hermann var Eriks bäste vän och hans far var medlem i nazistpartiet. ”Hermann skulle försöka spela själv.” Far såg på mor och hans anletsdrag veknade. Hon log mot honom. Han fortsatte : ”Din mor försökte lära mig ragtime för flera år sedan, men jag kunde inte hålla rytmen.”

Mor skrattade. ”Det var som att lära en giraff att åka rullskridskor.”

Lättad såg Carla att bråket var över. Hon började känna sig bättre. Hon tog lite mörkt bröd och doppade i mjölk.

Men nu var Erik grälsjuk. ”Negrer tillhör en lägre stående ras”, sa han trotsigt. ”Det betvivlar jag”, sa far tålmodigt. ”Om en negerpojke fick chansen att växa upp i ett trevligt hem fyllt med böcker och målningar och gå i dyra skolor med duktiga lärare så kanske det skulle visa sig att han är klipskare än vad du är.” ”Det där är löjligt !” protesterade Erik.

Mor inflikade : ”Kalla inte din far för löjlig, dumma unge.” Hennes röst var mild : all hennes ilska hade fått utlopp i samtalet med far. Nu lät hon bara 16

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 16

2012-07-30 - 31 15.29

besviken och trött. ”Du vet inte vad du pratar om och det gör inte Hermann Braun heller.” ”Men den ariska rasen måste vara överlägsen – vi styr ju världen !” ”Dina nazistvänner vet ingenting om historien”, sa far. ”De forna egyptierna byggde pyramiderna när tyskarna levde i grottor. Araberna styrde världen under medeltiden – muslimerna ägnade sig åt algebra när tyska prinsar inte ens kunde skriva sitt eget namn. Det har inget med ras att göra.”

Carla rynkade pannan och sa : ”Men vad har det att göra med då ?”

Far såg kärleksfullt på henne. ”Det är en väldigt bra fråga och du är en klipsk flicka som frågar.” Hon njöt av hans lovord. ”Civilisationer blommar upp och dör ut – kineserna, aztekerna, romarna – men ingen vet egentligen varför.” ”Ät klart nu och sätt på er ytterkläderna”, sa mor. ”Det börjar bli bråttom.”

Far drog fram sitt fickur ur västfickan och såg på den med höjda ögonbryn. ”Det är inte dags än ?” ”Jag måste gå med Carla till Francks”, sa mor. ”Flickornas skola har stängt idag, värmepannan skulle visst lagas, så Carla ska vara tillsammans med Frieda.”

Frieda Franck var Carlas bästa vän. Deras mammor var också bästa vänner.

Faktum var att när de var unga hade Friedas mor, Monika, varit förälskad i far – detta dråpliga faktum hade Friedas farmor avslöjat en gång efter att ha druckit för mycket sekt.

Far sa : ”Varför kan inte Ada se efter Carla ?” ”Ada har en läkartid att passa.” ”Ah.” Carla väntade sig att far skulle fråga vad det var för fel med Ada, men han nickade bara som om han redan visste och stoppade tillbaka fickuret. Carla ville fråga men något sa henne att hon inte borde. Hon lade på minnet att hon skulle fråga mor senare. Och därefter glömde hon bort det fullständigt.

Far lämnade hemmet först i sin långa svarta överrock. Sedan satte Erik på sig sin keps – han drog den så långt bak på huvudet att den knappt satt kvar, vilket var senaste modet bland hans vänner – och gick sedan ut efter far.

Carla och hennes mor hjälpte Ada att plocka undan från bordet. Carla älskade Ada nästan lika mycket som hon älskade sin mor. När Carla var liten och ända tills hon började skolan hade Ada tagit hand om henne medan mor hade arbetat heltid. Ada var ännu inte gift. Hon var tjugonio 17

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 17

2012-07-30 - 31 15.29

år gammal och såg alldaglig ut, fast hon hade ett charmerande leende.

Sommaren innan hade hon haft en romans med en polis, Paul Huber, men det hade tagit slut.

Carla och hennes mor stod framför spegeln i hallen och tog på sig sina huvudbonader. Mor tog god tid på sig. Hon valde en mörkblå filthatt med rund kulle och smalt brätte, den sort som alla kvinnor bar, men hon satte sin i en lite annorlunda vinkel vilket gjorde att det såg elegantare ut. När Carla tog på sig sin stickade yllemössa funderade hon över om hon någonsin skulle få samma stilkänsla som sin mor. Mor såg ut som en krigsgudinna, hennes långa hals, hennes fina haka och kindben tycktes utmejslade ur vit marmor – vacker, ja, men definitivt inte söt. Carla hade lika mörkt hår och gröna ögon, men såg mer ut som en knubbig docka än en staty. En gång hade Carla råkat höra sin farmor säga till mor : ”Bekymra dig inte, din fula ankunge kommer en dag att växa upp till en vacker svan.” Carla väntade fortfarande på att det skulle ske.

När mor var klar gick de ut. Deras hus låg i en länga med ståtliga hus i stadsdelen Mitte, stadens gamla centrum, byggt för högt uppsatta ministrar och militärofficerare som liksom Carlas farfar som hade arbetat i en när­ liggande departementsbyggnad.

Carla och hennes mor tog spårvagnen längs Unter den Linden och tog sedan S-Bahn från Friedrichstrasse till Banhof Zoo. Francks bodde i den sydvästra förorten Schöneberg.

Carla hoppades på att få träffa Friedas bror Werner som var fjorton år gammal. Hon tyckte om honom. Ibland fantiserade Carla och Frieda om att de gifte sig med varandras bröder och att de bodde grannar och att deras barn var bästa vänner. Det var bara en lek för Frieda men Carla var innerst inne allvarlig. Werner var ståtlig och vuxen, inte alls lika larvig som Erik. Hon kallade dockorna som låg sida vid sida i miniatyrdubbelsängen i hennes dockhus Carla och Werner. Fast det var det ingen som visste, inte ens Frieda.

Frieda hade ytterligare en bror, Axel, som var sju år och som hade fötts med ryggmärgsbråck och krävde ständig läkarvård och därför bodde på ett specialsjukhus i Berlins utkant.

Mor satt försjunken i tankar under hela resan. ”Jag hoppas att det kommer att gå bra”, muttrade hon delvis för sig själv när de klev av tåget. ”Klart att det gör”, sa Carla. ”Jag kommer att ha det jättebra med Frieda.” ”Det var inte det jag menade. Jag tänkte på det jag skrev om Hitler.” ”Är vi i fara ? Hade far rätt ?”

18

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 18

2012-07-30 - 31 15.29

”Din far har vanligtvis rätt.” ”Vad kommer att hända om vi har retat upp nazisterna?”

Mor såg länge på henne med främmande ögon och sa sedan : ”Kära Gud, vad för slags värld har jag fött dig till.” Sedan tystnade hon.

Efter en tio minuter lång promenad kom de fram till en stor villa med en stor trädgård. Familjen Franck var förmögen : Friedas far, Ludwig, ägde en fabrik som tillverkade radioapparater. Två bilar stod på uppfarten. Den stora svartskimrande tillhörde herr Franck. Motorn brummade och blå rök bolmade ut ur avgasröret. Chauffören Ritter stod med mössan i hand och uniformsbyxorna instoppade i de höga stövlarna, redo att öppna dörren. Han bugade sig och sa : ”God morgon, frau von Ulrich.”

Den andra bilen var en liten tvåsitsig grön bil. En kort man med grått skägg steg ut ur huset med en skinnväska i handen. Han vidrörde hattbrättet med handen när han såg mor och satte sig sedan i den lilla bilen. ”Vad gör doktor Rothmann här så tidigt på morgonen?” undrade mor oroat.

Det fick de snart veta. Friedas mor, Monika, dök upp vid dörren. Hon var en lång kvinna med en sky av rött hår. Ängslan syntes i hennes bleka ansikte.

I stället för att bjuda in dem stod hon mitt i dörren som om hon barrikaderade vägen för dem. ”Frieda har mässlingen !” sa hon. ”Vad förskräckligt”, sa mor. ”Hur mår hon ?” ”Dåligt. Hon har feber och hostar. Men Rothmann säger att hon kommer att bli bra. Hon måste hur som helst hållas isolerad.” ”Självklart. Har du haft det ?” ”Ja, när jag var liten.” ”Werner har också haft det – jag minns vilka förskräckliga utslag han fick.

Men hur är det med din make ?” ”Ludi fick det när han var en liten pojke.”

Båda kvinnorna såg på Carla. Hon hade aldrig haft mässlingen. Hon insåg att det innebar att hon inte fick vara tillsammans med Frieda.

Carla var besviken, men mor var upprörd. ”Vi skriver om valet i veckans nummer – jag får inte missa det.” Hon såg bedrövad ut. Alla de vuxna var bekymrade över det stora valet som skulle hållas nästa söndag. Mor och far oroade sig för att nazisterna skulle få så pass många röster att de fick hela regeringsmakten. ”Dessutom är min äldste vän från London här på besök.

Jag undrar om Walter kunde övertygas om att ta en dag ledigt för att se efter Carla .”

19

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 19

2012-07-30 - 31 15.29

Monika sa : ”Varför ringer du inte honom ?”

Det var inte många som hade telefon hemma, men familjen Franck hade det och Carla och hennes mor gick in i hallen. Apparaten stod på ett bord med spindeltunna ben i närheten av ytterdörren. Mor lyfte upp den och angav numret till fars kontor i riksdagshuset. Hon kopplades fram till honom och förklarade situationen. Hon lyssnade i en minut och såg sedan arg ut. ”Min tidning kommer att uppmana hundratusentals läsare att kampanja för det socialdemokratiska partiet”, sa hon. ”Har du verkligen saker att göra idag som är viktigare än det ?”

Carla kunde gissa sig till hur det här samtalet skulle sluta. Hon visste att far älskade henne innerligt, men under hennes elvaåriga liv hade han aldrig tagit hand om henne en hel dag. Alla hennes vänners fäder var likadana.

Män gjorde inte sådant. Men ibland låtsades mor inte veta vilka regler som gällde för kvinnor. ”Jag tar väl med henne till kontoret då”, sa mor i telefonluren. ”Jag bävar för vad Jochmann kommer att säga.” Jochmann var hennes chef. ”Man kan knappast beskylla honom för att vara kvinnosakskämpe.” Hon lade på utan att säga hej då.

Carla hatade när de grälade, och det här var andra gången på en dag. Det gjorde att hela världen kändes osäker. Hon var mer rädd för grälen än för nazisterna. ”Kom så går vi”, sa mor till henne och började gå mot dörren.

Jag kommer inte ens att få se Werner, tänkte Carla olyckligt.

I samma ögonblick dök Friedas far upp i hallen. Han var en energisk och gladlynt man med rödaktigt ansikte och smal, svart mustasch. Han hälsade hjärtligt på mor, som hejdade sig för att byta ett par ord med honom under tiden som Monika hjälpte honom på med en svart överrock med pälskrage.

Han ställde sig vid foten av trappan. ”Werner !” skrek han. ”Jag åker utan dig !” Han satte på sig en grå filthatt och gick ut. ”Jag är klar, jag är klar !” Werner sprang nerför trappan, smidig som en dansare. Han var lika lång som sin far och ännu vackrare med rödblont hår som vuxit sig lite för långt. Under ena armen hade han en axelväska i skinn som tycktes fylld med böcker ; i den andra handen höll han ett par skridskor och en hockeyklubba. Han hejdade sig i sin framfart för att mycket artigt säga : ”God morgon, frau von Ulrich.” Och sedan med ledigare tonfall : ”Hej, Carla. Min syster har mässlingen.”

20

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 20

2012-07-30 - 31 15.29

Carla kände hur hon utan någon som helst anledning rodnade. ”Jag vet”, sa hon. Hon försökte tänka ut något charmerande och roligt att säga, men kom inte på någonting. ”Jag har aldrig haft det, så jag får inte träffa henne.” ”Jag hade det när jag var liten”, sa han, som om det var evigheter sedan. ”Jag måste skynda mig”, tillade han urskuldande.

Carla kunde inte låta honom försvinna så fort. Hon följde efter honom ut.

Ritter höll upp dörren. ”Vad är det där för bil ?” frågade Carla. Pojkar visste allt om olika bilmärken. ”En Mercedes-Benz W10 limousine.” ”Den ser väldigt komfortabel ut.” Hon såg hur hennes mor tittade på henne, till hälften överraskad, till hälften road.

Werner sa : ”Vill ni ha skjuts ?” ”Det skulle vara trevligt.” ”Jag ska fråga min far.” Werner stack in huvudet i bilen och sa någonting.

Carla hörde herr Franck svara : ”Nåväl, men se till att skynda på !”

Hon vände sig till sin mor. ”Vi får åka med i bilen !”

Mor tvekade bara ett ögonblick. Hon tyckte inte om herr Francks politiska åsikter – han bistod nazisterna med pengar – men hon kunde inte tacka nej till skjuts i en varm bil en kylig morgon. ”Så ytterst vänligt av dig, Ludwig”, sa hon.

De klev in i bilen. Det fanns plats för fyra i baksätet. Ritter lät bilen sakta glida iväg. ”Jag förmodar att du ska till Koch-Strasse ?” sa herr Franck. Flera tidningar och bokförlag låg på samma gata i Kreuzberg. ”Du behöver inte göra dig besvär. Leipziger Strasse blir alldeles utmärkt.” ”Jag skulle gladeligen köra dig ända fram till dörren – fast jag antar att du inte vill att dina vänsterkollegor ska se dig stiga ur en uppblåst penning­ furs­tes bil.” Hans tonfall var någonstans mellan humoristiskt och fientligt.

Mor gav honom ett charmfullt leende. ”Du är inte uppblåst, Ludi – bara lite fyllig.” Hon klappade honom på framsidan av rocken.

Han skrattade. ”Jag bad om det.” Spänningen lättade. Herr Franck tog upp talröret och gav Ritter instruktioner om vart de skulle.

Carla var stormförtjust över att få sitta i bilen med Werner och hon ville utnyttja det till fullo genom att prata med honom, men hon kunde inte komma på något att säga. Vad hon verkligen ville fråga var : ”När du blir äldre skulle du kunna tänka dig att gifta dig med en flicka som är klipsk och tre år yngre än du ?” Till sist pekade hon på hans skridskor och sa : ”Har du match idag ?”

21

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 21

2012-07-30 - 31 15.29

”Nej, bara träning efter skolan.” ”Vad har du för plats i laget ?” Hon visste ingenting om ishockey, men det fanns alltid olika positioner i lagsporter. ”Höger forward.” ”Är det inte en ganska farlig sport.” ”Inte om man är snabb.” ”Du måste vara en väldigt duktig skridskoåkare.” ”Inte så dålig”, sa han ödmjukt. Ännu en gång kände Carla hur hennes mor betraktade henne med ett gåtfullt litet leende. Hade hon förstått vad Carla kände för Werner ? Carla märkte hur rodnaden åter började hetta på kinderna.

Sedan stannade bilen utanför en skolbyggnad och Werner klev ur. ”Hej då, allihopa !” sa han och skyndade in genom grindarna och över skolgården.

Ritter fortsatte köra, han följde den södra sidan om Landwehrkanalen.

Carla såg på pråmarna och deras laster av kol med ett lager snö överst som på bergstoppar. Hon fylldes av besvikelse. Hon hade lyckats klura ut hur hon skulle få umgås längre med Werner genom att antyda att hon ville ha skjuts, och sedan hade hon kastat bort det genom att prata om ishockey.

Vad hade hon velat prata med honom om ? Det visste hon inte.

Herr Franck sa till mor : ”Jag läste din krönika i Der Demokrat.” ”Jag hoppas att du uppskattade den.” ”Det gjorde mig ledsen att se hur vanvördigt du skrev om vår rikskansler.” ”Anser du att journalister bör skriva respektfullt om politiker ?” svarade mor roat. ”Det förefaller tämligen orealistiskt. Nazistpressen skulle vara tvungen att skriva aktningsfullt om min make i så fall ! Det tror jag knappast att den skulle uppskatta.” ”Det gäller självfallet inte alla politiker”, sa Franck irriterat.

De tog sig över det myllrande torget Potsdamer Platz. Bilar och spårvagnar trängdes med hästdragna kärror och fotgängare i ett kaotiskt virrvarr.

Mor sa : ”Är det inte bättre om pressen får bedöma alla på lika grund?” ”En fantastisk idé”, sa han. ”Men ni socialister lever i en drömvärld. Vi som är praktiskt lagda inser att Tyskland inte kan leva på idéer. Folk måste också ha bröd och skor och kol.” ”Jag håller med”, sa mor. ”Jag skulle inte tacka nej till lite mer kol. Men jag vill att Carla och Erik ska växa upp till medborgare i ett fritt land.”

22

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 22

2012-07-30 - 31 15.29

”Du överskattar friheten. Den gör inte människor lyckligare. De vill hellre ha ledarskap. Jag vill att Werner och Frieda och stackars Axel ska växa upp i ett land som är stolt och disciplinerat och enat.” ”Och för att få denna enighet måste vi ha busar i brunskjortor som misshandlar äldre judiska butiksägare ?” ”Politik är en tuff bransch. Det är inget vi kan göra något åt.” ”Tvärtom. Du och jag har inflytande, Ludwig, på olika sätt. Det är vårt ansvar att göra politiken mindre svår – mer ärlig, mer rationell, mindre våldsam. Gör vi inte det så sviker vi vår plikt mot landet.”

Herr Franck stelnade till av ilska.

Carla visste inte så mycket om män, men hon insåg att de inte ville höra kvinnor föreläsa om deras plikt. Mor måste ha glömt att trycka på charmknappen den här morgonen. Men alla var spända. Det kommande valet hade gjort folk oroade.

Bilen var nu framme vid Leipziger Platz. ”Var kan vi släppa av er ?” frågade herr Franck kyligt. ”Här blir alldeles utmärkt”, sa mor.

Franck knackade på glaset som avdelade framsätet från baksätet. Ritter stannade bilen och skyndade ut för att öppna dörren.

Mor sa : ”Jag hoppas att Frieda tillfrisknar snart.” ”Tack ska ni ha.”

De klev ur och Ritter stängde dörren efter dem.

Kontoret låg på tämligen långt promenadavstånd därifrån, men mor hade alldeles uppenbart inte velat sitta kvar i bilen. Carla hoppades att mor inte skulle gräla med herr Franck hela tiden. Det skulle göra det svårare för henne att träffa Frieda och Werner. Hon skulle avsky det.

De började gå i ett raskt tempo. ”Försök att inte ställa till med något besvär på redaktionen”, sa mor. Det stråk av uppriktig vädjan som fanns i rösten berörde Carla och fick henne att skämmas över att hon vållat sin mor sådana bekymmer. Hon beslutade sig för att uppföra sig oklanderligt.

Mor hälsade på ett flertal människor medan de gick. Hon hade skrivit krönikor så länge Carla kunde minnas och var välkänd inom journalistkåren.

De kallade henne ”lady Maud”.

I närheten av byggnaden där Der Demokrat hade sin redaktion fick de syn på någon de kände : furir Schwab. Han hade slagits med far i det stora kriget och hade fortfarande en kort frisyr av militäriskt snitt. Efter kriget hade 23

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 23

2012-07-30 - 31 15.29

han arbetat som trädgårdsarbetare, först åt Carlas farföräldrar och senare åt hennes far, men han hade tagit pengar ur mors handväska så far hade gett honom sparken. Nu gick han omkring i stormtruppernas, brunskjortornas, fula militäruniform. De var inte soldater men nazisterna hade gett dem polisbefogenheter för att skydda partiet.

Schwab sa högljutt : ”God morgon, frau von Ulrich !” som om han inte kände den minsta skam över att vara tjuv. Han höjde inte ens handen till mösskärmen.

Mor nickade kyligt när hon gick förbi honom. ”Undrar vad han gör här?”, muttrade hon med olust när de gick in.

Tidningen huserade på första våningen i en modern kontorsbyggnad. Carla visste att barn inte var välkomna och hon hoppades att hon skulle nå fram till mors rum utan att bli sedd. Men de mötte herr Jochmann i trappan. Han var en kraftig man med tjocka glasögon. ”Vad är det här ?” sa han bryskt och med en cigarrett i ena mungipan. ”Har vi öppnat kindergarten nu ?”

Mor reagerade inte på hans oförskämdhet. ”Jag har funderat på det ni sa häromdagen”, sa hon. ”Om att unga människor inbillar sig att journalisten har ett glamouröst yrke, och att de inte inser hur mycket hårt arbete det egentligen kräver.”

Han rynkade pannan. ”Sa jag det ? Nå, det är onekligen sant.” ”Så jag tog med mig min dotter för att hon ska få se verkligheten. Jag tror att det kommer att gagna hennes skolgång, i synnerhet om hon vill bli skribent. Hon kommer att skriva en uppsats om sitt besök här. Jag var säker på att ni skulle ger er tillåtelse till det.”

Mor hittade på allt medan hon pratade, men det lät övertygande, tänkte Carla. Hon trodde nästan på det själv. Charmen var äntligen påslagen.

Jochmann sa : ”Får inte ni viktigt besök från London idag ?” ”Jo, Ethel Leckwith, men det är en gammal vän – hon har känt Carla sedan Carla var liten.”

Jochmann verkade en aning blidkad. ”Hmm. Nå, vi har ett redaktionsmöte om fem minuter, så fort jag har köpt lite cigarretter.” ”Carla kan ordna dem åt er.” Mor vände sig till henne. ”Det finns en tobakshandlare tre portar längre ner på gatan. Herr Jochmann vill ha RothHändle.” ”Åh, det skulle bespara mig den turen.” Jochmann gav Carla ett enmarksmynt.

24

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 24

2012-07-30 - 31 15.29

Mor sa till henne : ”När du kommer tillbaka så finns jag längst bort, strax intill brandlarmet.” Hon vände sig om och tog självsäkert Jochmanns arm. ”Jag tyckte att förra veckans nummer var det bästa någonsin”, sa hon medan de gick upp.

Carla sprang ut på gatan. Genom att använda sin karaktäristiska blandning av fräckhet och flirtande hade mor lyckats. Hon brukade ibland säga : ”Vi kvinnor måste använda alla möjliga vapen.” Nu när Carla tänkte på det insåg hon att hon hade använt sig av mors taktik för att få skjuts av herr Franck. Hon var kanske lik sin mor i alla fall. Det var kanske därför mor hade gett henne det där roade leendet – hon såg sig själv för trettio år sedan.

Det var kö inne i butiken. Halva Berlins journalistkår tycktes vara där inne för att köpa dagens tobaksranson. Till sist fick Carla ett paket Roth-Händle och återvände till Der Demokrat-huset. Hon hittade utan några problem till brandlarmet – det var en stor spak som satt i väggen – men mor var inte på sitt rum. Hon var säkert på det där redaktionsmötet.

Carla gick längs korridoren. Alla dörrar var öppna, och de flesta rum var tomma, bortsett från ett par kvinnor som kunde vara maskinskriverskor och sekreterare. Längst in, runt ett hörn, fanns en dörr med en skylt där det stod Konfer ensrum. Carla hörde en manlig röst som höjdes i en diskussion.

Hon knackade på dörren, men ingenting hände. Hon tvekade, tryckte sedan ner handtaget och gick in.

Rummet var fyllt med tobaksrök. Åtta eller tio personer satt vid ett långt bord. Mor var den enda kvinnan. De tystnade, uppenbarligen förvånade över att Carla dök upp vid huvudänden av bordet och räckte fram cigarretter och växel till Jochmann. Tystnaden fick henne att tro att hon hade gjort fel som klev in.

Men Jochmann sa bara : ”Tack så mycket.” ”Varsågod, herrn.” svarade hon, och av någon anledning böjde hon ner huvudet en aning.

Männen skrattade. En av dem sa : ”Ny assistent, Jochmann ?” Då förstod hon att allt var i sin ordning.

Hon lämnade hastigt rummet och gick tillbaka till sin mors rum. Kappan behöll hon på – rummet var kallt. Hon såg sig omkring. På skrivbordet stod en telefon, en skrivmaskin och en hög med papper samt karbonpapper.

Bredvid telefonen fanns ett inramat fotografi av Carla och Erik tillsammans med far. Det hade tagits för ett par år sedan en solig dag på stranden 25

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 25

2012-07-30 - 31 15.29

i Wannsee, två och en halv mil väster om Berlins centrum. Far hade kortbyxor. Alla tre skrattade. Det var innan Erik fick för sig att han var en tuff och seriös man.

Det andra fotografiet hängde på väggen och visade mor tillsammans med den socialdemokratiska hjälten Friedrich Ebert som hade varit den första tyska presidenten efter kriget. Det hade tagits för ungefär tio år sedan. Carla log när hon såg mors raka klänning med den låga midjan och den pojkaktiga frisyren ; det måste ha ansetts fashionabelt på den tiden.

I bokhyllan stod personregister, telefonkataloger, lexikon på flera språk och atlaser, men ingenting att läsa. I skrivbordslådan fanns pennor, flera par nya långa vita handskar som fortfarande var insvepta i omslagspapper, en bunt sanitetsbindor och en anteckningsbok med namn och telefonnummer.

Carla ställde in skrivbordskalendern så att den visade dagens datum, måndagen den 27 februari 1933. Därefter satte hon ett vitt ark i skrivmaskinen.

Hon skrev sitt fullständiga namn, Heike Carla von Ulrich. När hon var fem år gammal hade hon meddelat att hon inte tyckte om namnet Heike och att hon ville att alla skulle använda hennes andranamn, och till hennes förvåning hade hennes familj gått med på det.

Varje tangent på skrivmaskinen var kopplad till en typarm. När man tryckte på tangenten höjdes den och slog ner på pappret genom ett färgband.

På så vis präglades en bokstav på arket. Av misstag råkade hon trycka ner två tangenter samtidigt och typarmarna fastnade i varandra. Hon försökte få isär dem, men det gick inte. Att trycka ner ytterligare en tangent hjälpte inte heller ; nu hade tre fastnat. Hon stönade – hon låg redan pyrt till.

Ett ljud ute på gatan fångade hennes uppmärksamhet. Hon gick fram till fönstret. Ett tiotal brunskjortor marscherade mitt på gatan och skanderade : ”Död åt alla judar ! Judarna ska brinna !” Carla begrep inte varför de var så arga på judarna, de verkade vara precis som alla andra bortsett från religionen.

Hon blev förvånad när hon fick syn på furir Schwab längst fram i gruppen.

Hon hade tyckt synd om honom när han fick sparken eftersom hon visste hur svårt det var att få ett arbete. Det fanns miljoner av människor i Tyskland som gick utan arbete. Far hade sagt att det var depressionen. Men mor hade sagt : ”Hur kan vi ha en man i vårt hus som stjäl ?”

Deras skränande förändrades. ”Krossa judetidningarna !” ropade de unisont. En av dem kastade något och en rutten grönsak smetades ut på dörren till en rikstäckande tidning. Sedan fick hon till sin stora skräck se hur de 26

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 26

2012-07-30 - 31 15.29

vände sig mot byggnaden som hon befann sig i. Hon drog sig bakåt och kikade fram runt fönsterkanten med förhoppningen att de inte skulle se henne. De stannade till utanför och fortsatte skrika. En av dem kastade en sten. Den träffade Carlas fönster utan att det gick sönder, men hon skrek till.

Ett ögonblick senare kom en av maskinskriverskorna in, en ung kvinna med röd basker. ”Vad är det ?” frågade hon och tittade sedan ut genom fönstret. ”Åh, helvete.”

Brunskjortorna gick in i byggnaden och Carla hörde kängorna i trappan.

Hon var rädd, vad skulle de göra ?

Furir Schwab klev in på mors rum. Han tvekade när han fick syn på dem båda, men tycktes sedan fatta mod. Han tog upp skrivmaskinen och slängde ut den genom fönstret. Carla och maskinskriverskan skrek.

Fler brunskjortor passerade in genom dörren och skrek sina slagord.

Schwab grep tag i maskinskriverskans arm och sa : ”Nu, älskling, berättar du var kontorets kassa finns någonstans.” ”Inne i arkivet !” sa hon skärrat. ”Visa mig.” ”Ja, självklart.”

Han marscherade ut ur rummet med henne.

Carla började gråta, men tvingade sig själv att sluta.

Hon tänkte att hon skulle gömma sig under skrivbordet, men tvekade.

Hon ville inte att de skulle förstå hur rädd hon var. Någonting inom henne ville trotsa dem.

Men vad skulle hon göra ? Hon bestämde sig för att varna mor.

Hon ställde sig i dörröppningen och tittade ut i korridoren. Brunskjortorna gick in i och ut ur kontorsrummen, men hade ännu inte nått fram till slutet av korridoren. Carla visste inte om människorna inne i konferensrummet kunde höra tumultet. Hon sprang genom korridoren så fort hon bara kunde, men ett skrik fick henne att stanna upp. Hon tittade in i ett rum och såg Schwab ruska maskinskriverskan med den röda baskern. ”Var är nyckeln ?” ”Jag vet inte. Jag svär, det är sant !” grät maskinskriverskan.

Carla var ursinnig. Schwab hade ingen som helst rätt att behandla en kvinna på det viset. Hon utbrast: ”Låt henne vara, Schwab, din skurk !”

Schwab såg på henne med hatfull blick och plötsligt var hon tiofalt räddare.

Sedan flyttades hans blick till någon bakom henne och han sa : ”Ta undan den där förbannade ungen.”

27

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 27

2012-07-30 - 31 15.29

Hon lyftes upp bakifrån. ”Är du en liten jude ?” sa en mansröst. ”Du ser ut som en med allt mörkt hår.”

Det skrämde henne. ”Jag är inte judinna !” skrek hon.

Brunskjortan bar henne tillbaka till korridoren och släppte henne inne i mors rum. Hon snubblade och föll till golvet. ”Håll dig här”, sa han och försvann sedan.

Carla reste sig. Hon var inte skadad. Korridoren var fylld med brunskjortor och hon kunde inte ta sig fram till mor. Men hon måste ordna hjälp.

Hon såg ut genom det krossade fönstret. En liten folksamling syntes på gatan. Två poliser stod bland åskådarna, de småpratade med varandra. Carla ropade på dem : ”Hjälp ! Hjälp ! Polis !”

De såg på henne och skrattade.

Då blev hon rasande, och ilskan gjorde henne mindre rädd. Hon tittade ut i korridoren igen och blicken vandrade upp mot brandlarmet på väggen.

Hon sträckte sig upp och grep tag i handtaget.

Hon tvekade. Man fick inte sätta igång larmet ifall det inte var någon eldsvåda, en skylt på väggen varnade för höga böter.

Hon drog i handtaget i alla fall.

För ett ögonblick hände ingenting. Kanske var det något mekaniskt fel.

Sedan ljöd en hög, tjutande siren som steg och sjönk och fyllde byggnaden med sitt oljud.

Nästan omedelbart dök människor upp från konferensrummet längst bort i korridoren. Jochmann var först. ”Vad i helvete är det som pågår ?” skrek han ilsket och överröstade larmet.

En av brunskjortorna sa : ”Den här judiska kommunistskatan har förolämpat vår ledare. Och därför stänger vi tidningen.” ”Försvinn från mitt kontor !”

Brunskjortorna ignorerade honom och gick in i ett annat rum. Ett ögonblick senare hördes ett kvinnoskrik och en krasch som när ett stålbord vräkts omkull.

Jochmann vände sig till en i personalen : ”Schneider – ring omedelbart till polisen !”

Carla visste att det inte skulle göra någon skillnad. Polisen var redan här och de gjorde ingenting.

Mor tog sig fram genom trängseln och sprang genom korridoren. ”Är du oskadd ?” skrek hon. Hon slog armarna om Carla.

28

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 28

2012-07-30 - 31 15.29

Carla ville inte bli tröstad som ett barn. Hon sköt undan mor och sa : ”Jag mår bra, oroa dig inte.”

Mor såg sig omkring. ”Min skrivmaskin !” ”De kastade ut den genom fönstret.” Carla insåg att hon inte behövde oroa sig för att tangenterna hade fastnat. ”Vi måste härifrån.” Mor snappade upp fotografiet på skrivbordet och tog därefter Carlas hand och skyndade ut ur rummet.

Ingen försökte stoppa dem när de sprang nerför trappan. Framför sig såg de en välbyggd ung man, kanske en av reportrarna, som hade tagit nacksving på en brunskjorta och nu släpade ut denne ur byggnaden. Carla och hennes mor följde efter dem ut. Ytterligare en brunskjorta kom efter dem.

Reportern hade fortfarande brunskjortan i ett stadigt grepp när han gick fram till de två polismännen. ”Grip den här mannen”, sa han. ”Jag såg honom stjäla på vår redaktion. Ni kommer att hitta en stulen burk med kaffe i hans ficka.” ”Var god och släpp honom”, sa den äldre av de två poliserna.

Motvilligt lät reportern brunskjortan gå.

Den andre brunskjortan ställde sig bredvid sin kollega. ”Vad är ert namn, min herre ?” frågade polisen reportern. ”Jag heter Rudolf Schmidt och är Der Demokrats politiske förstereporter.” ”Rudolf Schmidt, jag griper er för våld mot polisman.” ”Var inte löjlig, jag ertappade honom med att stjäla !”

Polismannen nickade mot de två brunskjortorna. ”För honom till stationen.”

De grep tag i Schmidts armar. Till en början tycktes han vilja göra motstånd, men ändrade sig sedan. ”Allt som sker här kommer att redogöras för i nästa nummer av Der Demokrat !” sa han. ”Det kommer inte att bli något nästa nummer av tidningen”, sa polisen. ”För bort honom.”

En brandbil kom och ett halvdussin brandmän hoppade ut. Deras chef talade bryskt med polisen. ”Vi måste tömma byggnaden”, sa han. ”Vänd tillbaka till brandstationen, det brinner inte”, sa den äldre polismannen. ”Det är bara stormtrupperna som stänger ner en kommunisttidning.” ”Det lägger jag mig inte i”, sa brandmannen. ”Larmet har gått och vår 29

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 29

2012-07-30 - 31 15.29

första uppgift är att få ut alla. Stormtrupperna och alla andra. Vi klarar oss utan er hjälp.” Han ledde sina män in i byggnaden.

Carla hörde sin mor säga : ”Åh, nej !” Hon vände sig om och såg henne stirra på skrivmaskinen som låg på trottoaren där den hade landat. Plåthöljet hade lossnat och innanmätet med dess tangenter och typarmar låg i öppen dager. Tangentbordet var skevt, valsen hade hoppat ur led och klockan som ringde när man kom till slutet av raden låg ensam och övergiven på marken.

En skrivmaskin var inte något värdefullt, men mor såg ut som om hon skulle börja gråta.

Brunskjortorna och redaktionsstaben kom ut ur byggnaden ledda av brandmännen. Furir Schwab gjorde motstånd och skrek ilsket : ”Det brinner inte !” Brandmännen föste bara ut honom.

Jochmann kom ut och sa till Carlas mor : ”De hann inte göra så mycket skada – brandmännen stoppade dem. Vem det än var som satte igång brandlarmet så gjorde han oss en stor tjänst !”

Carla hade varit orolig för att bli tillrättavisad för att ha satt igång ett falskt alarm. Nu insåg hon att hon hade gjort rätt.

Hon tog sin mors hand. Det tycktes väcka mor ur den tillfälliga sorgen.

Hon torkade ögonen med ärmen, en ovanlig gest som avslöjade hur skakad hon var. Hade Carla gjort så hade hon blivit tillsagd att använda näsduk. ”Vad ska vi göra nu ?” Mor sa aldrig så – hon visste alltid vad som behövde göras.

Carla blev varse två personer som stod i närheten. Hon såg upp. En var en kvinna i mors ålder, väldigt vacker och med en aura av auktoritet. Carla kände igen henne, men kunde inte placera henne. Bredvid henne stod en ung man som mycket väl kunde vara hennes son. Han var slank och inte särskilt lång, men han såg ut som en filmstjärna. Han hade ett vackert ansikte som nästan hade varit för tjusigt om det inte var för näsan som var platt och sned.

De båda nykomlingarna såg chockerade ut och den unge mannen var alldeles blek av ilska.

Kvinnan talade först och hon pratade på engelska. ”Hej, Maud”, sa hon och Carla tyckte att rösten verkade avlägset bekant. ”Känner du inte igen mig ?” fortsatte hon. ”Det är jag, Eth Leckwith, och det här är Lloyd.”

30

I_Follett-Världens vinter_864s.indd 30

2012-07-30 - 31 15.29